Chili, VAB och vila

Idag tjuvstartade möjligen Vabruari här. Redan i går blev 13-åringen sjuk med hög feber, och idag ringde skolan från förskoleklass om 6-åringen. Nu är han hemma, men jag måste säga att blir det inte mer än så här så får han nog gå tillbaka väldigt snart igen, för det är mest lite förkylning just nu.

Jag VET att jag fotar stallet hela tiden, men det ligger liksom så otroligt vackert där borta vid våra beteshagar, som ett falurött litet smycke!

För min egen del är frustrationen väldigt stor – i söndags åkte vi till Gustavsvik för att bada med barnen. Vi hittade inte på så mycket på jullovet, bla för att jag ju var sjuk (utmattad, hjärntrött eller vad ska man säga?), så vi ville ändå ge dem något roligt här under vintern. Jag hade inte åkt om vi hade haft flera små barn, men nu klarar sig ju tonåringarna själva och vi var två vuxna på en ganska klok (om än ej simkunnig) 6-åring. Men fan, det tog helt slut på mig och jag känner fortfarande mig totalt slut. Jag orkar verkligen typ ingenting – jag gör nån liten grej (för att inte bli galen) och sen blir jag liksom tvungen att lägga mig en stund, totalt färdig. Det ger en enorm frustration, att vilja men inte orka…

Det hjälper, att gå runt här på gården, men det blir ju inte så långa stunder när det är -13° ändå.

På något sätt är ju ändå kärnan av mig att jag älskar att fundera, planera och GENOMFÖRA saker, det är ju det jag blir allra lyckligast av. Då känns det pissigt att inte orka göra nåt. Men men, för att jag inte ska bli helt deppig så får det bli lite planering av mindre, avgränsade saker, som idag när jag planerat försådden för januari-mars. (Kan för övrigt tipsa om att blomsterlandet har halva priset på fröer nu, ej spons). Vi delar på det mesta här på gården, jag och maken, men just odlingen har jag absolut dragit det största lasset med, och det funkar ju inte. Jag har ju dessutom mitt trasiga minne att ta hänsyn till, men idag tror jag att jag har gjort upp en bra plan.

Man kan ju knappt föreställa sig att det här är en grönskande och prunkande köksträdgård just nu direkt.

För att göra det riktigt smidigt och minimera risken för att jag missar något så har jag gjort kuvert med fröpåsar för februari och mars. Januari nu är det bara chili som ska försås, så det fick komma i jord direkt.

3 av varje fick det bli. Alltid svårt att hitta en lagom balans i antal av allt.

Jag skrev upp längst ner i familjekalendern vad som ska sås varje månad, sen skrev jag samma på ett kuvert och där i lade jag fröpåsarna. Så här:

Jag använder inte riktigt alla fröer, främst tomater som jag väljer mina favoriter ibland. I år ska jag testa kapkrusbär i vårt växthus, testade en gång i förra huset men fick bara spinn eller mjöldagg på dem så det blev inget bra, men då hade jag ju inget växthus heller. Jag hade inte tänkt köpa så mycket mer fröer än några tomat- och chilifröer just nu, men nu när det var halva priset tänkte jag om, det gör ändå stor skillnad, så nu är det mesta beställt.

Jag har lärt mig att mina tomater blir mycket bättre om jag väntar med dem lite, så det blir sådd i februari för kruktomater och i mars för fullstora som ska ut på friland (och till växthus).

Idag har jag legat på soffan och vilat, helt slut, tre gånger, och det här är min sista insats för idag (plantera chili : 1, göra ugnspannkaka : 2, planera och blogga : 3) . Kram på er, och hörni, låt bli att gå in i väggen ❤

Växtföljd och potatis

I och med att första omgången fröer (tomat och chili) är beställda, så har jag börjat fundera lite på årets odling. Det vi utan tvekan odlar mest av här hemma – med gott resultat – är potatis. I höstas gjorde vi också ett experiment på en förvaring i korgar täckta med kartong i garaget, där det aldrig går ner under 0 grader. Det har funkat över förväntan, potatisen är lika fast och fin som den dagen vi tog upp den, och vi har varit självförsörjande på potatis fram till nu i januari. Eftersom vi nu då vet att lagringen funkar bra så vill jag helst odla MER potatis med, köpte vår första påse (ekologisk) potatis på länge i veckan och den kostade 50 spänn?

Jag brukar förgro all potatis i jord – det ger den lite bättre förutsättningar att hinna växa klart innan det nästan oundvikliga potatisbladmöglet slår till.

MEN – frågan är vart sjutton vi ska odla den för att få en bra växtföljd. Mängden potatis jag odlar överstiger ju vida mängden andra grönsaker jag odlar, och det ska vara en växtföljd på helst 4, men minst 3 år där man roterar grödor för att inte få problem. Det potatisland vi anlade sommaren -22 var vi alltför slarviga med att vända upp på hösten, så vi missade så mycket potatis att det blev ett potatisland -23 med, och alltså ligger vi egentligen ”2 land back” för att hålla växtföljd. Det går ju göra ett nytt potatisland, men det innebär att jag får ännu fler stora land att hålla i ordning under somrarna, vilket ju blir jobbigt. En bra sak att göra med de land som ändå inte kommer planteras grönsaker i är ju att plantera gröngödslingsblommor som blodklöver eller blålusern, då blir det ju inte bara en massa ogräs i och landen får nytt liv.

Min tanke får nog ändå bli att släppa på grisarna på ”åkern” vi gjorde förra året i syfte att odla foderbetor, kanske kan de vända upp den bra nog för att vi ska kunna odla potatis där i år… Risk för knäpparlarver dock eftersom det varit gräs där, men det får vi nog bara leva med. Vi täckodlar ju alla land, vilket ger extra näring och en bra jordkultur, så kaaaanske att vi kan fuska och odla potatis i det första potatislandet till sommaren -25 sen, för att inte behöva YTTERLIGARE land. Hur noga är du med växtföljd, och hur resonerar du?

Ovan nämnda ”åker” – som tyvärr växte igen typ helt förra sommaren. Men – förutsättningarna finns ju där, bland ogräset, så får grisarna jobba lite så kanske det kan funka.

Har börjat fundera lite mer på vad som ska odlas i sommar med, men det får jag nog återkomma till.

En bra och en dålig

Nästan två veckor med 50% sjukskrivning på jobbet nu – så hur går det egentligen?

Jo men alltså för det första – jag mår bra. Det har jag ju gjort hyfsat hela tiden, vilket är en himla förmån. Men min ork är just ungefär 50% och mina halvdagar nu lämna mig lika trött som en heldag. På jobbet funkar det ok, jag behöver ta pauser i möten tex och orkar inte koncentrera mig så länge på samma sak, men det funkar.

Jag har en väldigt glädjande sak och en dålig sak däremot. Den glada nyheten är att jag börjar känna igen mig själv igen – den där glada personen som älskar att planera och agera på studs på saker. Ni vet, hon som känner att hon fick inspiration till att måla om i hallen och åkte och köpte grejor och hade målat klart på ett par dagar högst, hon börjar titta fram igen! Den dåliga grejen är ju att jag inte ORKAR de där sakerna än, jag får lusten att göra nåt men måste sen inse att jag bara inte orkar göra det – det är otroligt deprimerande. Då blir jag ledsen av begränsningarna utmattningen fört med sig, för att jag inte kan leva livet så som jag vill leva det. Få lust och kreativitet och en massa idéer och sedan förverkliga dem – helst på studs (och med hjälp av maken), utan jag måste begränsa mig själv och hushålla med de krafter som finns. DET blir jag ledsen för.

Är i alla fall glad över att få möjlighet att uppleva den fantastiska vinter-himlen här på gården!

Funderade också lite på hur svårt det är att märka när den lusten och kreativiteten lååångsamt försvinner när jag, utan att märka det, överbelastat min ork liiiite grann under hela hösten. Inte har jag märkt att mitt skratt och mina idéer har försvunnit? Inte förrän nu när båda är tillbaka och jag känner att det var så längesedan det fanns där? Bara en sån superenkel grej som att skrika ”sisten till bilen luktar fis” bara för att det överförtjusta skrattet hos en sexåring är så fantastiskt att höra, istället för att bara nätt och jämt liksom orka gå till bilen. Det har jag saknat. Kan ni inte hjälpa mig med det, att säga till om jag inte skojar, skrattar och kommer på idéer längre? För det är så svårt att märka själv – det försvinner ju inte över en natt liksom.

Det tillfälliga takdroppet har ändå fört med sig en känsla av hopp om en vår – även om den dröjer längre än!

Just precis nu förstår jag inte riktigt hur jag ska orka öka på arbetsbelastningen efter januari – men jag vet också att det faktiskt KAN gå bättre än man tror.

Sådär, nu fick ni en oombedd lägesrapport, från en hjärntrött men på det stora hyfsat glad person, som saknar sin kreativitet och ork. Kram på er!

Från oro till lugn

Sedan den härliga nyheten om att svenskarna borde förbereda sig för krig (men oroa er inte för gud skull) så har det legat en klump i magen, så idag har jag gjort något konkret för att bli av med den. Jag har helt enkelt prepper-handlat mat mm, som ska förvaras i en låda i garaget så den finns där vid behov. Vi har redan sedan innan extra av det mesta i skafferiet, och på ett sätt är det ju det allra bästa för då gör man år och förnyar allt med jämna mellanrum. Dock får det ju inte plats hur mycket som helst där, och det ger tydligen heller ingen lindring av orosklumpen i magen, vilket en separat låda verkade göra på ett annat sätt.

En del av förrådet.

Det knäppa var att jag kände mig så oerhört pinsam, där jag gick på Ica Maxi. Egentligen lite oklart varför det kändes så pinsamt, men det gjorde verkligen det. Torrvaror som pasta, ris och couscous, konserver, salt, buljong och lite pulverdesserter var det som fick ta plats. I skafferiet kommer det finnas extra mjöl, torrjäst och socker, och i klädkammaren finns det extra hygienartiklar. Lite extra Ipren mm ska jag fylla på med oxå, det glömde jag idag.

2 storpack med ris, och en stor matolja med, förutom det som går in extra i skafferiet

Lika fånig som jag kände mig på Ica, lika lugn känner jag mig nu, när jag vet att jag har extra mat ett tag för familjen om det krisar. Om inte annat var det värt det för att känna att jag gör något konkret och för att få oron att försvinna.

Iskallt läge

Gårdagens nyhetsrapportering med rubriken att svenskar ska förbereda sig för krig gav en lagom dos av ångest tycker jag. Jag FÖRSTÅR att man inte menar att det kommer nån och flygbombar här i morgon, men bara att skärpa hur man pratar om det känns ju allvarligt och jobbigt på många plan. Jag som har huvudet ner i klimatet till vardags i jobbet ser ju också att man dels (naturligtvis) tar fokus från det till något som känns mer överhängande akut – klimatfrågorna känns ju fortfarande diffusa för en stor majoritet upplever jag och dels är ju krig oavsett vart det äger rum en ENORM klimatbov förutom allt annat gräsligt det är.

Det kommer också en mängd tankar i mitt huvud samtidigt (och ni vet ju hur bra min hjärna hanterar sånt nuförtiden). Här på vår lilla gård skulle vi rent teoretiskt kunna klara oss ganska bra själva, men det skulle kräva ett HELT annat tankesätt och arbete och dessutom redskap. Jag är inte dummare än att jag fattar att det är otroligt naivt att tro att vi bara skulle kunna ställa om rätt upp och ner, det är tusen saker vi inte kan och vet, och skulle vi dessutom börja göra alla de saker som skulle leda till självhushållning så finns det inte en chans i världen att vi kan jobba heltid båda två, utan kanske snarare max halvtid – vilket inte naturligtvis inte är görbart rent ekonomiskt. Att försöka växla upp självhushållning samtidigt som vi jobbar som vi gör går inte, då bränner vi ut oss båda två. Vi HAR i alla fall ved och vatten så vi klarar värme och vattenförsörjning själva (vilket typ alla på landet gör – och de som är uppväxta på landet reder sig ju på ett helt annat sätt än vi nyinflyttade gör), om man tänker att vi kan hinka upp vatten från brunnen om strömmen går ett längre tag.

Jag har ju såklart inga lösningar för något av detta, men att fundera kring det känns nödvändigt – och självklart också lite roligt att tänka kring självhushållning på ett sätt. Det blir såklart också mer komplext med tre barn, hade vi varit två vuxna och vi var tvungna så hade vi nog kunnat klara oss, men dels är vi många och dels så har vi tre personer som vi inte ”till vardags” kan avkräva att de ska leva på spenatsoppa två månader om det är det vi lyckas odla vintertid – om det inte är ett faktiskt nödläge.

Ja ja, det var dagens svammel för att lätta på trycket i mitt huvud. Vet att många av er inte alls funderar på de här sakerna (dömer INTE för detta – alla har sina egna strider!) men vet också att några få av er tänker på det ganska mycket. Skönt ändå att dela sina tankar, på något sätt.

Mandel, äpple eller päron?

Vi är MITT i den mörkaste vintern, det är iskallt ute och jag är utmattad. Jag fattar det och försöker förhålla mig till allt det – men idag när solen kom fram så fick jag ändå lite inspiration till att drömma om sommarträdgården. Jag ÄLSKAR att planera/fantisera/spåna kring saker jag vill göra/bygga/odla, det är nåt av det roligaste jag vet! Så att bara gå runt och fundera är inget som jag blir stressad av, för jag vet att det är saker jag kommer göra när jag känner för det snarare än att jag måste – och dessutom kommer en hel del idéer hinna ändras innan det är sommar.

Men i alla fall, jag har såååå lite lust att förså saker i år (också), men det jag kommer lägga energi på blir främst tomater. Det hade ju varit himla bra om jag orkat förså typ sommarblommor och sånt med, men det är så jobbigt att hålla växter vid liv inomhus när de är så små, det är så lätt att jag glömmer vattna eller nåt och så är det liksom kört. När det gäller blommor så tycker jag det är himla mycket bekvämare med perenner, men då blir det ju en kostnadsfråga och så får man ta lite i taget helt enkelt. Men en sak jag saknar här, det är en rosenrabatt. Det FINNS lite rosor här och var runt gården, men flera av dem står inte så jättebra till utan de försvinner lite i växtligheten runt om, så allra helst hade jag vela flytta och samla dem på ett ställe. Vet dock inte om det riktigt funkar med rosor?

På bilden här ovan så har jag sparkat bort lite snö (ypperligt tillfälle att skissa på rabatter när det är snö) där jag skulle vilja ha min rosenrabatt. Allt ser ju så pluttigt ut här på gården, så man behöver liksom samla växter och sånt för att det ska bli nåt av det hela. Det är dock gissningsvis ganska tunn jordmån här eftersom det sticker upp berg under den fina gamla hästvagnen, men jag tänkte att jag kanske kunde bygga upp ett land lite på höjden med hjälp av marksten vi har ett mindre förråd av nere vid stallet. Tänker mig klätterrosor som får klättra upp över vagnen lite, framme vid handtagen och så – visst kan det bli fint?

Det syns inte så bra på den här bilden, men jag har också sparkat upp två märken där jag tänker att det blir bra med fler träd. Vi har ju sedan vi flyttade in redan hunnit plantera 2 rönnar, 2 äppelträd och 1 persikoträd – den stora, tomma gräsmattan som var här innan ser redan mycket trevligare ut. Skulle vilja ha fler fruktträd av något slag, eller oerhört gärna ett mandelträd, men är tveksam till om det klarar klimatet här? Det blir kallt och blåsigt på vintrarna… Gillar träd som både ger grönska men även lite ”nytta”, dvs ger något ätbart. Det finns inte supermycket träd i själva ”trädgårdsdelen” av gården, så det vill jag gärna addera för mångfald och lite skugga.

Det var himla härligt att gå runt med solen i ansiktet, och fundera över tider som kommer när allt blir grönt igen. Visserligen gick det inte vara ute så länge innan ansiktet blev iskallt, men en stund gav en skön boost och som vanligt lite terapi. Nu ska jag lägga mig i soffan vid kaminen en stund och vila i värmen…

Kallt och stilla

Det går ju inte skriva nåt just nu utan att först och främst bara nämna hur kallt det är ute. -15,5 grader visar termometern här just nu, och i kylan så står livet på gården nästan still. Grisarna rör sig i princip bara utanför dörren när de ska äta, går det under ca 4-5 minusgrader så sover de mest bara bort tiden. Där har vi hängt på en liten ”frostgardin” nu i form av bubbelplast, och fyllt på med extra hö, så de har det helt ok.

Hönorna håller sig med inne, och hänger i hönshuset eftersom det är mer isolerat än tunnelväxthuset. De är lite uttråkade, men har med hjälp av lite extra belysning (mest för att få en vettig dygnsrytm och inte börja gala/kackla mitt i natten) börjat lägga ordentligt med ägg nu, men ut går de inte så länge det ligger snö på backen. Där inne ligger det på ca -5 grader nu, men över vattenautomaten hänger en värmelampa, så de klarar sig också bra.

Våra tre stallkatter har vinterpäls som lodjur ungefär, den är helt magnifik! Men -15 tycker vi är väl kallt för dem, så de är nu inhysta i garaget och hobbyrummet där nere, där det ligger runt 5-6 grader plus och finns mat, vatten och en kattlåda – det har de inget emot kan jag säga, även om de inte kan gå ut därifrån utan att vi släpper ut dem (vi ger dem flera möjligheter till det varje dag).

Vi själva går inte ut några längre stunder heller, Filip var ute en kort sväng med en kompis men kom in efter bara 10 minuter – helt knallröda om kinderna. Vi vuxna går mest ut för att se till djuren – eller skjutsa på de större barnen. Men vackert ute är det ändå! Ska fota lite till helgen om kameran tillåter i kylan, bilderna i inlägget idag är från förra vintern.

Nu har jag jobbat tre dagar på 50%, och det är verkligen precis vad jag klarar av nu. Jag orkar koncentrera mig kanske 20-30 minuter åt gången, sen behöver jag en mikropaus (typ gå o hämta en kaffe, titta ut lite, eller sticka ett par varv). Det kommer såklart bli bättre allt eftersom. Två av dagarna har jag också åkt och tränat – anpassat så det inte blir så hög belastning på pulsen, men styrka går bra att köra. Blir såklart lite extra trött efter det med än så länge, men det gör gott för hjärnan!

Vad gör ni i kylan?

Navelskådning och utåtblickar

Strax innan jul så sjukskrev jag ju mig eftersom jag kände att jag totalt tog slut på energi och därmed fick som ett återfall av utmattningen. Sen har det varit mestadels ledigt sedan dess, men idag var tanken att jag börjar jobba igen egentligen. Har dock haft ett samtal med läkare och kommer jobba halvtid januari ut för att den öka under februari, hoppas det kan funka.

Under tiden jag varit hemma nu har jag funderat en del, eftersom jag denna gången tyckt att jag haft alla förutsättningar för att INTE bli utmattad. När jag läser på lite så tror jag att jag fick hjärntrötthet efter utmattningen, vilket för min del då varit att det varit jobbigt att koncentrera sig längre stunder, uruselt minne, sömnsvårigheter, lättdistraherad, stor energiåtgång att träffa folk och blir väldigt snabbt trött. Att det överhuvudtaget gått så bra som det faktiskt gjort hittills har nog varit just bra förutsättningar, med gården som är terapi, träning, bra mat, stabila familjeförhållanden (ja förutom konflikter med tonåringarna då, att det tar så oooootroligt mycket energi av mig är nog pga hjärntröttheten med slog det mig nu?), typ inga aktiviteter på fritiden förutom träningen, ett bra jobb utan stress och med stora möjligheter att lägga upp både tid för vila och återhämtning och bra kollegor.

Jag har ju alltså gjort precis allt ”rätt” men ändå har det inte räckt till, vad hade då hänt om det faktiskt HÄNT nåt? Och med det facit i handen så kanske jag på något sätt behöver landa i att jag inte fixar att jobba heltid än – hjärntrötthet kan ju ”läka ut” men det kan ta tid. Vad jobbigt det kändes att skriva känner jag nu, att ”erkänna” att man inte orkar jobba heltid – för jag känner mig som om jag försöker mygla eller lata mig, fast det inte är det det handlar om? Men det känns så DUMT att man inte ska orka (som i övrigt frisk person) jobba heltid ens med de bästa förutsättningarna? Samtidigt måste jag ju ändå orka leva alla delar av livet, jag KAN inte vara helt färdig efter jobbet, det är inte alls rättvist mot vare sig mig själv eller familjen.

Jag kommer inte vidare i den här tanken just nu känner jag, jag vill så gärna bara hitta en lösning men den finns inte riktigt där.

Jag utlovade visst ”utåtblickar” i rubriken med, men det var kanske ett stort ord för något som kanske snarare kan kallas för ambitioner för året. Det finns två saker jag har tänkt göra för mig själv 2024 faktiskt:

  1. Sluta se mig själv som, eller skämta om mig själv som, gammal. Det är lätt att känna sig gammal när man är trött jämt och liksom känner sig äldre än ”förr” (vilket ju givetvis stämmer tekniskt sett, men ni kanske fattar hur jag menar?) och känner sig ur form, men vad sjutton – det finns gott om tid att känna sig gammal på riktigt senare i livet, så varför ska jag göra det redan nu för?
  2. Fan. Alltså jag vet att jag hade en till punkt, men nu har jag gått runt i en kvart och funderat och jag kommer inte på det. Ja alltså, det är ju så här min hjärna funkar (eller inte funkar) nu för tiden, jag får väl återkomma till det om jag kommer på det…

Vad hände?

Ja alltså, eftersom mitt minne är icke-existerande så har mina egna funderingar på vad som egentligen hände år 2023 varit ganska innehållsfattiga – och jag orkar inte läsa igenom alla inlägg jag själv skrivit heller på bloggen. Men om vi gör det lätt för oss, och bara tar några höjdpunkter som jag har bilder på? Så – 2023, vad hände egentligen?

Hade ju glömt! Men det var ju tillräckligt med kyla och snö för att åka skidor på Dumme Mosse ju!
Vi bytte den gamla tvättstugedörren till en helt i glas – både ljusare men även till himla stor nytta när man behöver lokalisera familjen ute på gården.
Vi firade min bror som fyllde 40 med lite familjeutflykt på Visingsö.
Vi fräste upp en liten åker och satte rovor – i efterhand en dum idé, vi orkade inte rensa ytan och grisarna äter inte råa rovor utan vi behöver i så fall koka dem = för bökigt i vardagen.
O grävde en ankdamm…
…och all jord blev till ett stor, ny blomsterrabatt!
Maken byggde en altan utanför växthuset – nästa år blir det med pergola till också är tanken.
Precis i början av sommaren var det så torrt och bränt överallt att jag ALDRIG trodde att det skulle bli grönt igen….
…men precis efter midsommar vände det ju. Själva midsommar blev dock fin!
Som tur var hann vi installera den nya altandörren i vardagsrummet innan regnen kom.
Storbarnen var på egna sommarläger och vi tog med lilleman på en miniweekend i Linköping
Vi fick två små kattungar! Juni och Vante, två små töser ❤
I växthuset växte gurka och tomater – och överallt ute exploderade ogräset av allt regn så jag höll på att bli galen…
Vi fick nya ankor – men precis som de förra så fattade de aldrig att de skulle gå in när det blev mörkt, så en kulen höstkväll blev de skrämda av nåt just som vi skulle gå ut och ta in dem, och flög all världens väg… Vi ger upp ankor nu.
Den regniga sommaren gav dock enormt mycket grönska!
Vi lånade sommarfår – väldigt trevligt och till stor hjälp för att sköta betesmarkerna
Frank kom till gården, med förhoppning om små griskultingar i början av 2024!
Vi traskade lite på Bauerleden, i våra egna hemtrakter
Vi försökte njuta av sista höstfägringen med de båda lönnarna, nu är den till vänster nere pga stor skada efter ett oväder 😦
Och jag stickade min första tröja!

Jag blir nästan förvånad när jag ser allt så här – vad mycket vi hunnit med! Och SOM jag längtar till ”utesäsongen” på gården igen…. Vi verkar ju ändå haft ett rätt bra år, trots regnig sommar och lite utmattningsåterfall så här i slutet av året. Inom kort ska jag blicka lite framåt istället tänkte jag – så på återseende inom kort!

Och hörni – jag önskar er alla ett riktigt, gott nytt år!

Gott Nytt År!

Nyårsafton gör ändå ett kliv framåt i jämförelse med julafton. Jag har både tänkt reflektera över det gångna året och skriva lite om året som kommer, men det får bli en annan dag. Vill i alla fall tacka er alla som läser, stöttar och kommenterar – och vill bara säga att det betyder mycket för mig! Jag tänker på er alla, mycket oftare än ni nog tror (inte i egenskap av läsare utan i egenskap av personer som funnits eller finns i mitt liv).

Härmed önskar vi er ett riktigt Gott Nytt År!

Både när vi skärper till oss…
…och när vi inte gör det!