Jag behöver skriva av mig lite, och idag tänkte jag INTE lägga till en massa självklarheter som att jag älskar mina barn eller så, vid det här laget vet ni antingen det eller så spelar det ingen roll om jag skriver det eller ej.

Just nu känner jag mig helt mentalt slutkörd. Jag har ju varit sjuk hela veckan, men eftersom det var en massa externa aktiviteter så jobbade jag ändå måndag-torsdag, vilket gick hjälpligt med lite ipren. I fredags såg jag fram emot att till slut få vara sjuk på riktigt och bara ta hand om mig själv. Det funkade helt ok efter att barnen kommit iväg till skolan och innan det var dags att hämta F från fritids för att åka till simskola, alltså blev det ändå bara några få timmar.

Jag är inte helt pigg ännu, men jag mår bättre. Tyvärr lagom till att bli ”avlöst” av maken som istället har sin sjuktopp nu i helgen, vilket innebär att jag såklart behövt hantera mycket av familjens måsten – eftersom han fick hantera en del av mina förra veckan. Helgen har varit rätt jobbig, lördagen kunde jag vara ute och greja lite i trädgården som hade stort behov av lite kärlek. Det hade varit avkopplande om inte lilla F gått efter mig och ville leka nåt hela tiden. Och eftersom jag också hela tiden har i bakhuvudet att man inte får tillbaka tid med sina barn så innebar det såklart också ett KONSTANT dåligt samvete samt stress över att ”hinna klart” lite saker ute, eller bara att VILJA göra det för jag tycker att det är roligt.

På lördagskvällen åt vi kräftor eftersom jag för nästan två veckor sedan beställt dem till torsdagens reko-ring. Det är typ bara jag och mellansonen L som gillar kräftor, F ville bara leka med en hela tiden, maken var jättehängig och O ville nog helst bara sätta sig och spela. Alltså blev kvällen halvdan. Ibland, som just då, tycker jag att det är himla trist att ha vara enda tjejen i familjen, för det gick inte prata om nåt. Killarna ville prata om spel och maken orkade inget (såklart), och det blev inte alls den trevliga kvällen jag hade tänkt för alla.

I dag var jag tvungen att åka och handla inför veckan, för kylen (kylarna) gapade tämligen tomma och bara tomat och potatis kan vi inte leva på. Släppte av F på kalas och åkte och handlade, hämtade sen upp honom på vägen hem. OMEDELBART började tjatet om att vi skulle leka ”med bilar” vilket är det ABSOLUT tråkigaste jag vet, vilket jag faktiskt också förklarat för honom att jag tycker och jag är inget bra på att bara sitta och köra runt. Men klart jag får dåligt samvete för det ändå. Dammade en sväng för att äldsta sonen skulle kunna dammsuga och torka golvet, vilket gjordes utan gnäll men också halvbra eftersom det fortfarande ligger damm i hörnen och under saker han inte flyttar. Men valet är att gå efter och tjata och ”gnälla” eller att det bara blir typ lite gjort i alla fall, och sen såklart ändå berömma eftersom annars kommer det ALDRIG dammsugas igen. Mellansonen städade badrum innan han drog till kompisar, men även där såklart inte allt som behöver göras i ett badrum, samma alternativ med tjat eller bara gilla läget med honom. Och javisst förresten, dåligt samvete för att jag inte skjutsade honom ända till sin kompis utan bara in till stan – jag vet att han inte kommer röra sig alls idag annars och han behövde få en kort promenad, men då var jag såklart en pest.

Jag är SÅ trött i huvudet av allt som ska hållas i ordning på, organiseras, se till att det görs, frågor som kommer, böner om saker som ska göras och det ständiga dåliga samvetet att man inte är tillräckligt bra för NÅN eftersom barnen ALLTID tycker att man är pest. Jag är trött i kroppen med och hela bröstryggen har låst sig som den har en tendens att göra när jag gjort för mycket en dag, det känns som det varit sådan sedan semestern tog slut. Jag har inte kunnat träna på hela veckan pga sjuk, vilket också gjort att den egentiden det innebär inte har blivit av. Jag skulle behöva minst en veckas ledighet utan familjen känns det som och såklart har jag även dåligt samvete över det. Jag skulle åtminstone behöva ta en dusch i lugn och ro men det är ALLTID nån som vill något även när jag duschar, så det blir inte heller någon vidare egentid.

I morgon är jag ”pigg” nog att jobba igen tror jag, men det kommer bli hemifrån för att inte nån ska smittas på jobbet. Då kommer såklart alla vardagsmåsten tävla om mitt dåliga samvete över jobbmåsten, speciellt som jag var iväg två dagar förra veckan och sjuk en och därför ligger efter i min egen workload på jobbet, som ju annars i princip aldrig är stressigt.

Det var skönt att bara få kräkas ur sig lite en stund. Det kommer bättre dagar och andra dagar och jag kommer SÄKERLIGEN sakna barnens ständiga krav på uppmärksamhet när de flyttar hemifrån, men just precis nu vill jag bara att de ska klara sig själva en liten stund. Ok?

*Tycker egentligen att engelskans ”overwhelmed” är ett bättre ord, överväldigad på svenska låter som nåt positivt men det är då INTE den känslan jag känner just nu.