En tonåring i miniformat

Ja, det känns som vi har en sådan hemma nu. Oliver (dryga 5 år) har helt klart kommit in i 6-årstrotsen. Eller fasen eller utvecklingshoppet eller vad man nu ska kalla det.

Hans humör är minst sagt instabilt och det blir mycket utbrott, både av ilska och av att han blir ledsen. Det är många kommentarer typ ”det bestämmer inte DUUUU” (vrålas med fördel rakt ut lagom till Lukas har lagt sig och somnat), han gör saker han VET att han inte får och är så sjukt dryg ibland.

Och jag tycker så synd om honom. Det kan inte vara lätt, att helt plötsligt förstå att vi inte är allt, att han har en egen vilja och att världen inte alltid kretsar runt honom. Att vilja vara stor och ta ansvar, men oxå att få vara liten och bli omhändertagen.

Vi försöker verkligen anpassa oss på så sätt att vi enligt alla pedagogiska metoder låter honom bestämma det som är rimligt, tex vad han ska ha på sig för kläder, vilken kompis han ska gå till och vara med och påverka middagsvalet, men det är ju långt ifrån alltid han kan få vara med och bestämma ändå. Man SKA gå och lägga sig en viss tid om man ska orka dagis, man FÅR inte gå ut i shorts och man KAN inte gå hem till kompisar som inte är hemma.

MEN han trycker verkligen på alla knappar som finns när det gäller mig och Tobbe, och hur mycket jag än skulle vilja säga att vi alltid är tålmodiga och pedagogiska så GÅR det bara inte ibland. Eller ganska ofta faktiskt. Så dessutom blir det inte bara hans egen utveckling han ska tampas med, utan vi skriker och skäller på honom. För när han inte lyssnar för 47 gången, när han tar saker för sin lillebror IGEN eller gör nåt annat som han vet att vi blir galna på så bara knäpper det till i skallen och man blir så ARG! Och man hotar (du får inte spela idag), man skriker (gå in på ditt ruuuuuuuum) och är ungefär lika dryg tillbaka.

Det är inte lätt för honom just nu, och inte för oss heller. Men hur anpassar man sig, vad gör man för att inte bli sådär rosenrasande och HUR får man honom att lyssna och förstå??? Jag tar tacksamt emot alla tips….

Och ibland är han bara så snäll, go och duktig. Här håller han på att bygga ihop det stora legoskeppet han fick som belöning för att ha lärt sig alla bokstäver. Min stora pojk!

Uhm. Det märks väl inte att man pendlar upp och ner i det hela själv heller va? 😉

En reaktion på ”En tonåring i miniformat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s