Hon är så stolt, grismamma Doris, över sina tre kultingar. En liten stund hinner jag sitta bredvid dem och klappa på varma, stinna, små kroppar, när Doris äter sin kvällsmat. Sen kommer hon och grymtar och undrar vad jag gör med hennes små, och jag skyndar mig att flytta mig. Pappa Frank ligger bredvid – eller, om det är mat framme så skyndar han sig att äta både hans och Doris mat. Karlar alltså.

Jag undrar lite om hon njuter av dem, om hon liksom tycker om de små kultingarna som bufflar runt och vill ha mjölk? Små griskultingar är så vansinnigt söta, de har glada små trynen och pyttesmå, mjuka klövar. Jag ska försöka fota dem lite bättre sen, det blir verkligen inte alls bra bilder under värmelampan. De här små kultingarna är tänkta att säljas till någon som vill ha minigris, när de är minst 12 veckor gamla. Har vi kvar dem måste vi dela dem från pappan, så det inte blir inavelskultingar i sin tur, och det är lite väl bökigt.

Ute i hönshuset så har en av hönorna lagt sig att ruva. Det är inte dvärgsilkeshönan Herta, så jag hoppas att denna hönan (som är en Silveruddsblå likt övriga) har tålamodet att ligga färdigt på äggen. Vi lärde oss förra året av våra misstag, så nu har vi skärmat av henne med kompostgaller så att inte de andra hönorna kan lägga alla ägg under henne. Nu har hon typ 10 ägg, det känns lagom. Ägg som ska bli kycklingar ruvas ju jämfört med de mesta andra ungar så himla kort tid – 21 dagar bara, så går det som det ska så får vi även kycklingar i mitten av februari. Lite tidigt egentligen, men vi får väl hoppas att det funkar.

Det är ju något djupt rotat som blir glad i en när vi får ungar på gården. Hittills har vi ju haft kycklingar och kattungar, men griskultingarna känns större – även rent bildligt. Kan bara tänka mig hur mysigt det skulle kännas med större djur, som lamm eller kalvar, när man liksom kan GOSA ordentligt med! Det ger också på ett sätt ett hopp om våren, att det går mot ljusare tider och att det kommer varmare dagar – även om det är ett par månader bort än.