Ibland blir jag så himla trött på mitt eget bloggande. Som nu efter februari tex, när det blir extra många inlägg pga Fånga Februari-utmaningen, alltså jag kan ju verkligen inte titulera mig som någon särskilt intressant person. Till skillnad från de som livnär sig på sina bloggar och liknande så har jag ju världens vanligaste svennisliv, jag hinner väldigt sällan fota något vettigt och det svammel som min hjärntrötta hjärna kan åstadkomma är ju verkligen inget mästerverk. Det händer typ inget i mitt liv, jag är mest trött och jag FATTAR inte att ni är så pass många som läser ändå?!? Det blir så himla kluvet med en känsla av att ”vad i hela friden, jag har ju INGET som är intressant för nån annan att läsa att skriva?” och ”uppenbarligen har jag ju ett ganska stabilt flöde av ungefär 200-250 läsare om dagen?!”.

Så fort jag tänker att jag ska prestera någon form av innehåll så blir det så vansinnigt stolpigt och opersonligt, för det är ju när jag skriver om det som ligger och skvalpar runt där inne i hjärnan som det flyter. I alla fall rent skrivmässigt, ni vet ju att bloggen är min terapi. Ibland lägger nån en kommentar på ett recept de testat, och det gör mig himla glad. Just nu verkar även vårt platsbyggda skafferi dra lite extra publik – det är så fascinerande ändå hur det varierar över tid? Nej, nu blev det ett sådär otroligt ointressant inlägg igen…. Hörni – är det inget ni faktiskt skulle vilja att jag skrev om, eller skrev mer om?