Aldrig riktigt good enough

Fast vi har så mycket som gör det lätt att leva i dagens samhälle, blir det också så himla svårt på samma gång? Jag läste (av en forskare om jag inte minns fel) att vi nu har så många enkla lösningar på det som var stora problem för länge sedan, som att förflytta sig längre sträckor, bo klimatskyddat, kommunicera över långa distanser, skaffa mat osv – men däremot har vi istället gjort det som var lätt till något som är svårt? Som att andas (det finns kurser i andningsteknik), att ha ett heltäckande skinn på kroppen (som nu plötsligt behöver en hel hudvårdsrutin?) eller att vara i skogen (genom att gå på anordnade ”skogsbad” tex). Jag dissar ingen av dessa saker, men visst får det en att tänka efter?

Varje expert på något jag träffar, eller lyssnar på, tycker ju att just deras ämnesområde är rätt och viktigt. Prata med tandläkaren och du måste ha minst tandtråd och munskölj utöver tandborste och tandkräm, en hudvårdsterapeut kommer förfärat rygga tillbaka om du inte använder MINST 4 olika preparat varje morgon och kväll, en yogi kommer tala om vikten av yoga för dig, olika kostrådgivare kommer ha den ultimata lösningen och en tränare kommer ha alla lösningar på dina problem genom träningen. Missförstå mig inte nu, var och en av de här personerna vill gissningsvis både väl och har säkert rätt i sak! Men när man som vanlig person bara ska klara av sin vardag så måste man givetvis sålla i alla dessa välmenande råd och riktlinjer, och det gör vi ju med. Alla väljer in det de tycker är viktigast i sitt arbete, sitt föräldraskap och sin relation – och kanske för sig själv med, om man hinner med.

Bra och god mat är något jag alltid valt, men vad som är ”bra” mat varierar mycket beroende på vem du pratar med.

Men ändå – eftersom vi i olika sammanhang matas av ”den enda rätta vägen” av 100-tals välmenande personer i medier och annat, så tycker i alla fall jag att det också ofelbart lämnar efter sig en känsla att man är misslyckad i 99% av alla ”rätta vägar”. Jag är en vuxen person, jag förstår rent logiskt att det är omöjligt, men det är samtidigt också himla svårt att känna sig lyckad och nöjd med all den kunskap vi har om saker som ”kunde göras bättre”. Många av sakerna vi får information om är ju också vettiga råd, jag förstår att det vore bättre om jag gjorde det ena eller det andra, och jag skulle ju VILJA kunna göra fler av sakerna rätt. Och nu börjar det ändå krypa en under skinnet lite – jag kan fullständigt skita i råden om nån hudvårdsrutin, men jag kan förstå råd om tex rehab eller skadeförebyggande träning och verkligen VILJA, men jag mäktar bara inte med i min vardag. Jag kan välja att lägga krut på en massa olika saker i mitt föräldraskap, men jag kommer aldrig orka ta alla strider i alla sammanhang. Jag fattar det – men det hindrar mig inte att KÄNNA att jag BORDE.

Det här är ju en bieffekt av medievärlden vi lever i såklart, många röster hörs om många olika saker. Jag kanske kunde önska mer nyansering av alla ”experter”, och lite mer förståelse för att det finns fler experter – och att det ju också finns experter som har olika åsikter om vad som är bäst i en enskild sak.

Mvh, en som ibland blir lite trött på att känna att man inte gör nånting tillräckligt bra alls.

2 reaktioner på ”Aldrig riktigt good enough

  1. Vilket intressant inlägg! Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Ibland är det svårt att hitta känslan av att vara tillräckligt bra eller göra tillräckligt mycket av det en ser som viktigt att sträva efter.

    En nyckel tror jag ligger i att inse och omfamna att dygnet bara har 24 timmar. Det är omöjligt att hinna allt en skulle vilja göra, så en måste prioritera. Det är bra att sortera och hitta en balans mellan att göra sådant en måste, borde och vill göra.

    En annan nyckel finns i hur en konsumerar och hanterar alla intryck som kommer ur media. Idag är det lätt att låtsas leva det perfekta livet och basunera ut redigerade bilder på sociala medier. Det är också lätt att bli ”lurad” av sådana fasader, hur klok en än är.

    Jag faller ofta i fällan att tro att alla andra gör så mycket mer eller har så mycket finare liv än vad jag har. Det är någon slags additionsstress, där jag lägger ihop vad olika människor visar upp/pratar om att de gör till någon slags omöjlig idealbild som jag tror är en genomsnittsbild och som jag sällan lever upp till.

    Det blev visst ett långt svar, jag ska ge mig nu. 🙂

    Gillad av 1 person

Lämna en kommentar