Personligt

Fritt fram att läsa

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag är så himla skrivsugen nu, det finns liksom ingen hejd på det.

Man pratar om att bloggande är på väg tillbaka, att Substack har varit en del i att trenden vänt. Just Substack får jag inget grepp om, det känns som ett mellanting mellan gamla twitter, linkedin och instagram, fast där kreatören har möjlighet att ta betalt för det hen producerar? Jag känner i alla fall starkt att inte JAG är sugen på att varken gå över dit eller börja använda det – en till social app är det sista jag känner att världen behöver. Jag har för övrigt inget emot att folk tar betalt för det de producerar som så, men jag tänker inte personligen betala för att läsa någon annans tankar. När Underbara Clara införde ett medlemsskap för att kunna läsa alla hennes inlägg så funderade jag en stund, men insåg att det inte är något JAG är beredd att betala för. Hon jämförde bla med att gå och köpa ett fysiskt magasin eller liknande, och absolut har hon en poäng, men jag köper ju inte det heller. Skulle jag själv ligga bakom en betalvägg hade jag fått total skrivtorka, jag har inget att skriva om som är värt så mycket för någon annan att de vill betala?? Nu är ni ju här på eget bevåg (och alltid gratis), då får ni skylla er själva om ni blir utsatta för diverse inlägg, haha!

Men ”trenden” (gud vad jag hatar det ordet) att bloggande är tillbaka då, vad tror jag om det? Jo men det kan säkert stämma, det går lite i linje kring det jag skrev om att AI-genererat innehåll inte har något värde (för mig). Det känns som vändningen att vi uppskattar ett imperfekt men även ett mänskligt äkta innehåll otroligt mycket mer än ett som har en perfekt yta. Jag märker det inte minst på Linkedin, där jag ibland lägger ut liiiite mer personliga saker än bara om jobbet (ska dock tilläggas att jag inte tycker att rent personliga inlägg med innehåll likt det jag lägger på bloggen inte hör hemma där), och de inläggen får nästan 100 ggr mer spridning. Kanske att de ”oroliga tider” jag skrev om igår också gör att vi söker oss närmre varandra, till det som känns tryggt och bekant?

Även ”Granny-core” trenden (återigen detta ord) som pekar på att handarbete av olika slag blir allt mer populära är väl att sträcka sig efter det mänskliga, där känslan i hantverket inte kan ersättas av en robot. Det tycker jag själv att jag faller in mot, och ser mer av, just att hobbys får ta lite mer plats och tid, och att man värdesätter den tiden på ett helt annat sätt än om man slöscrollar på mobilen. Jag sitter just nu och har påbörjat ett stickprojekt hemma på en sjal/halsduk, och så lägger jag också en hel del tid på att läsa böcker. Känns så mycket bättre än att bara låta tiden försvinna in i den digitala världen. I helgen gjorde jag en egen krans, med mestadels enris, att hänga vid entrén, den är då rakt inte lika fin som de köpta men för mig är den värd mer.

Bästa stunden i ett stickprojekt är när man får hem garnerna och man har kvar alla illusioner om hur plagget kommer se ut när det är klart, haha!

Förra vintern fick jag fina tälj-grejor, det skulle jag också vilja syssla lite mer med men här har det lite fallit på den orimliga insatsen det verkar vara att såga till sig ett bra täljämne… Alltså det borde inte vara så, men jag SKA ta tag i det. Sen vet jag inte om det räknas som hobby att måla om, men i så fall kvalar jag ju in där med, hihi!

Det är ORIMLIGT!

/ LindaG / 4 kommentarer

I dag jobbade jag hemifrån, vilket gjorde att jag hade möjligheten att slänga ihop en focaccia till dagens middag (italiensk soppa). Mycket lyxigt tänkte jag, medan mellanbarnet som blev serverad en bit focaccia lite innan soppan var klar sen när jag jobbat kvar, kränkt utbrast ”men den är ju kall”. Ja jo, ursäkta att den inte var SÅ nybakad att den fortfarande var varm…

Efter soppan gjorde jag i ordning i köket och började sen klippa med ögonen, vad skönt att få gå och lägga mig nu tänkte jag och tittade på klockan. Den var 18:05?!?! HUR kunde den bara vara det, det kändes som klockan var minst nio?!?! Här tänkte jag att jag ändå hade en superbra strategi för att låta mig ta det lugnt och liksom gå in i dvala i hösten och vintern, men jag kände mig rentav kränkt över hur orimligt länge det redan varit mörkt när vi åt middag!

Kvällarna känns också så orimligt långa, vad ska man göra liksom – jag vill inte fastna i att scrolla och kolla på tv går typ inte göra förrän efter 20:30 när Filip är i säng och tonåringarna oftast satt sig för att spela (vi har EN tv, funkar ypperligt att dela generellt sätt). Helt plötsligt kände jag att jag behöver ha något att sysselsätta mig med – förutom att läsa böcker – för att inte avlida av hur långa kvällarna är. Kanske att jag skulle sticka något ändå??? Inte en hel tröja igen, det pallar jag inte just nu känner jag, men kanske en go halsduk eller luv-mössa eller nåt? Eller en rejäl sjal att ha om axlarna på jobbet när det blir kallt… Någon som har tips på ett fint mönster?

2024 års tröj-projekt. Gjorde en förra året med, men har visst inte fotat den.

Annars får jag väl tälja mig nåt, men då behöver jag typ såga till en bit trä att utgå från först och det är kallt och mörkt i stallet där vi har sånt. Brrr.

Förresten, har faktiskt hängt upp ute-ljusslingor redan, de vi har haft tidigare vintrar hade blåst sönder så jag behövde köpa nya, det blev en slinga att linda runt flaggstången (har haft flaggstångsbelysning i två eller tre omgångar men de blåser sönder väldigt lätt) och en jättelång slinga på nästan 60 meter som når från huset ända ner till vår entré-grind. Den blev väldigt trevlig tyckte jag, då får man liksom lite djup i trädgården med även fast det är kolsvart. Och JA, det är säkert för tidigt, men det är inte direkt som julbelysning jag satt upp det utan bara för nån liten glädjepunkt i mörkret liksom.

Hang in there

/ LindaG / 4 kommentarer

Som jag hintade om i förra inlägget så har jag en ambition att ta mig an hösten och vinterns mörker med en (för mig) ny strategi. Jag SKA inte kämpa emot, jag ska inte tänka att jag ska vara produktiv som man är på en ljus sommardag, utan jag ska följa naturen och låta mig själv vila i det mörker och lugn som kommer. Det är ju såklart helt lönlöst att streta emot mörkret, likväl gör jag det varje höst när dagarna blir kortare – men den här gången ska jag verkligen försöka att istället låta mörkret bli en mjuk bädd att vila i. Att sänka tempot och ambitionerna, och låta det vara ok. Det är inte riktigt samma sak som att ge sig hän åt hösten och ”mysa runt”, utan bara någon form av acceptans att förutsättningarna är vad de är och sätta ambitionerna därefter.

Jag skulle vilja fokusera på relationer den är vintern, både med barn och make, men även med vänner. INTE stressa runt för den skull, men kanske försöka hitta tillfällen att träffa vänner över ett glas vin och en stunds dösnack. Vi får väl se om jag lyckas dock, alla brukar vara väldigt fullbokade november-december åtminstone. Känns som jag har haft den här ambitionen många gånger, men det är ju liksom lite svårt när det hänger på en motpart också, hjälper ju inte att bara jag vill hänga med nån.

Det som – naturligtvis – ska hållas igång är träningen, annars kommer varken kropp eller psyke orka med vintern. Det har varit rätt mycket styrka sista tiden, och det har känts otroligt bra och jag har tagit flera PB’n – men så kom ett pass med massa ”gymnastik” (tex handstand-push ups och pullups och toes-to-bar i riggen) som en go käftsmäll att jag absolut fortfarande är kass på de delarna… Nåväl, det är vad det är. EN sak som förhoppningsvis kan hjälpa är ett par nya grips, jag har köpt ett par begagnade (typ 4 personer som haft dem innan mig) som är ganska kassa, som jag använder just nu. Har tittat ut ett par som verkar toppen – Picsil Heron Grips – men tänkte invänta black friday för att se om de kan få ett lite mer rimligt pris… Men kan man få hjälp med greppet – både så att man kan hålla sig fast bättre men också så det inte gör så förbaskat ONT i händerna, så tänker jag att det kanske skulle gå lite lättare att jobba sig framåt med tekniken i riggen med.

För den som inte har en aning om vad grips är, det är ett slags hjälpmaterial som både får just grepp runt en annars lite hal stång och hjälper till att hålla fast dig, och som också skyddar händerna (lite i alla fall). Har du inte testat att hänga i en stång i vuxen ålder kan jag säga att det gör fasiken as-ont! För att inte tala om att man ska orka bära hela sin kroppsvikt med, speciellt när man som i crossfiten ofta ”gungar” fram och tillbaka vilket gör att det blir ännu tyngre för greppet.

Jag hoppas hon har rätt

/ LindaG / 3 kommentarer

I veckan skrev Sara Rönne ett mycket läsvärt inlägg om att Analogt är status. Jag tycker du ska gå in och läsa det, men här kommer ett kort citat som fångar kärnan av hennes inlägg:

Det analoga behöver alltså inte bli vanligare i praktiken för att få högre status. Vi kan fortsätta leva högdigitala liv och samtidigt börja beundra människor som verkar mindre beroende av det digitala. Det är inte nödvändigtvis en återgång till ett analogt liv vi ser, utan en förändring i vilket liv vi aspirerar till.

Sara Rönne

Utifrån mitt eget perspektiv så håller jag med. Jag är t.ex. lite förvånad själv över hur extremt snabbt en AI-bild tappade sitt värde för mig, precis när de kom var det lite ”wow” och det var imponerande hur snabbt de blev fotorealistiska. Nu är AI-bilder ofta så bra att det inte går att skilja från verkligheten, men de föder också NOLL intresse från mig. Ett kul klipp på en katt? Jätteroligt, om man inte får reda på att den är AI och därmed tappar ALLT det roliga. Ett banalt exempel men ändå kanske det man allra oftast stöter på?

En orelaterad bild från naturen – helt befriad från AI.

Jag tror att jag har en relativt nyanserad bild av AI, det är lätt att se att det finns så många fantastiska saker den kan hjälpa till med. Jag tänker också att click-bait rubrikerna om ”här är alla jobb som försvinner när AI tar över” är väldigt enkelspåriga – det är inget nytt att yrken ändras och försvinner med ny teknik, även om vi inte sett det i den här takten innan – och det ger ju heller ingen tröst åt exakt den personen vars jobb försvann. Men jag ser ju också att kriminella har tillgång till samma teknik – fast utan de restriktioner som ”den ordnade” delen av världen har. Men det är något annat, det var inte det jag tänkte skriva om idag.

Oavsett vilket område man tittar på – politik, klimat, säkerhet, AI – så är väl det enda som går att konstatera att omvärlden kommer förändras MYCKET och under relativt lång tid. Och kanske är det även det som gör att vi söker det som känns tryggt och ”långsamt”, såsom mänskligt hantverk av olika former. Det kanske finns en tröst i tanken att ”det här kan ingen AI skapa”, eller så är det bara så att vi är utmattade av utvecklingen och allt som sker runtomkring och bara behöver få pausa i något med mer hjärta än teknik.

Jag vill väldigt gärna tro att Sara Rönne har rätt i sin spaning, det känns mer mänskligt än motsatsen. Jag tror att många både letar efter, och har ett stort behov efter, ett lugnare tempo och en känsla av att grunda sig, speciellt när vi står inför en omvärld som kommer vara föränderlig på en skala vi inte är vana vid. Sen vet jag inte om det i praktiken kommer bli så, det är inte lätt att stå emot hela omvärlden när den rusar på. Lite på tal om det förresten, jag har en ny strategi för hösten/vintern, men det får jag berätta mer om i nästa inlägg. (Som ni ser så verkar lusten att blogga återkomma lite när tempot skruvas ner och hjärnan får luft att vara kreativ).

I vajande trädtoppar

/ LindaG / Lämna en kommentar

När vi var på SPA förra helgen, jag och maken, så låg vi inte BARA och gottade oss i en pool. På söndagen hade jag önskat att vi skulle klättra i Höghöjdsbanan i Isaberg, och eftersom det var strålande höstväder så blev det ett lyckat beslut.

Jag tycker att det är barnsligt kul med höghöjdsbanor, att få klättra mellan träden i flera timmar sådär. Men, jag ska också tillägga att jag är ganska ordentligt höjdrädd – MEN, så länge jag har en klättersele på mig så KAN jag hålla nerverna i schack, även om det går åt en hel del energi på det. Vi hade i alla fall riktigt kul, trots ett lite segt avslut när vi hamnade bakom ett stort gäng som tog evigheter på sig – lite för att det också känns lite ”förbjudet” att bara åka och göra en så kul grej två vuxna sådär? Jag har gjort det ett par gånger med barnen, och nån gång i nåt sammanhang (ev jobb) som jag inte minns exakt, men det kändes faktiskt befriande att bara bestämma sig för att vi kunde göra det utan att ha någon särskild anledning med.

Så vad vill jag säga med det här? Jo att man inte måste vänta in ett firande av något, ett stort kompisgäng (as if) eller något annat för att hitta på såna här roligheter, det går visst alldeles ypperligt att ha kul ändå!

PS, det var dock sjukt läskigt när träden svajade när den andra tex åkte linbana, eller när man skulle ”själv” hänga i ett handtag och åka över någonstans. Men jag gjorde det, hurra för mig!

Höstmörker

/ LindaG / 2 kommentarer

Det värsta av jobb-puckeln är över, och jag har ”bara” en konferens att hålla i nästa vecka. Eller ja, det är ju inte så att jag inte har ett arbete att göra ändå, men det är mer löpande för planering och andra aktiviteter, det är inte de aktiviteterna som kräver mest av mig. Det känns himla skönt att få landa ner i lite mer normala arbetsuppgifter, och kanske också få pausa de sociala aktiviteterna en liten stund. Jag är VÄLDIGT glad över att kunnat hantera ca 3 intensiva veckor utan några långtgående bieffekter, och att jag orkat hålla mig så pass skärpt under så ”lång” tid ändå. Men visst, jag ÄR trött nu, i huvudet – så som sagt, skönt med lite mindre krävande arbetsuppgifter ett tag.

På onsdag har jag tagit ledigt och ska ta med Filip till biblioteket och till badhuset. Det senare är absolut inte en favorit, men han älskar det och jag har lovat – men det är kallt och inte superkul en längre stund. Nåväl. I dag har jag jobbat hemma, så jag hämtade hem honom redan efter lunch och så fick han ta med en kompis hem, det funkar helt ok så länge man inte har några viktiga distansmöten eller så.

Jag har bokat in en rolig grej för mig själv i november förresten, en tjej här i Ölmstad har öppnat en drejstudio bara ett par kilometer härifrån, och jag ska dit och köra en ”prova på”. Hade planer på att få med en kompis från träningen, men hon har ett oändligt mycket mer socialt aktivt liv än mig så det gick inte riktigt få ihop tiderna – men det blir förhoppningsvis fler gånger. Tycker verkligen det är orimligt roligt och hade LÄTT kunnat fylla halva hemmet med keramik, så måste försöka behärska mig lite – inte för att jag vill behärska det roliga men jag hade lätt kunnat sälja både själ och hus misstänker jag eftersom det är roligt, och vi har ju ändå en familj att ta ansvar för, hahaha!

Bilder från förra helgen. Efter Boelo så har de flesta löv släppt från träd och buskar här hemma, så nu är det mer grått än färgsprakande ute.

Vet ni, det här inlägget låter ganska glatt och så, men faktum är att jag känner mig vansinnigt deppig idag. Kanske är det hormoner, kanske lite social baksmälla, men jag känner mig bara ledsen och trött. Kan ju också vara tidsomställningen för den delen, hatar mörkret som kommer nu. Oavsett så känner jag mig riktigt nere, ensam och dum. Ingen behöver skriva nån kommentar om det, jag vet själv att det bara är en känsla och det går över, men den kan ändå kännas sann. Och som alltid när jag känner mig nere känner jag samtidigt att jag inte borde ha rätt till det, det finns så otroligt många som har betydligt tyngre ryggsäckar än min, men återigen så kanske det kan få kännas skit ändå en stund.

En andningspaus i ruset

/ LindaG / Lämna en kommentar

Puh vilka veckor det har varit, på alla håll och kanter. På jobbet har det verkligen varit full rulle, med 3 konferenser, 2 utbildningsdagar och 2 resor till Göteborg och Stockholm. Hemma har det varit en SPA-helg med efterföljande storbråk med en tonåring som i vanlig ordning totalt ballade ur när reglerna vi satt tillsammans skulle följas, eftersom han var astrött efter att ha haft LAN här hemma när vi var iväg. Över allt detta har min ordentliga förkylningen visserligen börjat lägga sig allt eftersom men den har ändå ätit energi. Kontentan av det hela är att jag känner mig tämligen dränerad, även fast allt (utom tonårsbråk) har varit riktigt, riktigt roligt och givande. Däremot kanske inte riktigt på ett så negativt sätt som efter utmattningen t.ex., utan lite mer som kroppen kan kännas efter en lång, fysisk arbetsdag i trädgården – helt slut men inte på ett obehagligt sätt – fast psykiskt och inte fysiskt nu då.

Träningen som är så viktig för den mentala uppladdningen har såklart blivit lidande av både förkylning och resor, en dålig kombination när man sitter så mycket still i både bil och på konferenser med. Några pass har det i alla fall blivit sista veckan här nu, och det kändes välbehövligt. Märker tydligt när det är flås att inte förkylningen heeeelt är över, men styrkan har ändå suttit där och det känns bra. Sömnen har också varit skit och pannkaka de senaste 3 månaderna, och allra värst de senaste veckorna, trots hormonersättning, vilket påverkar extremt mycket känner jag.

Till helgen blir ”sista rycket” i den här reseruschen, vi ska till Västervik för att hälsa på svägerska med familj, och har planerat att ta en natt på hotellet Fängelset. Känner mig dock inte supertaggad på att sitta i bil och sen i ett litet hotellrum med ovan nämnda tonåring… Längtar till nästa vecka som är mer ”normal”, och har tagit ledigt på onsdag för att följa med F till Rosenlundsbadet som jag lovat sedan simskolan började. På tal om den förresten, det har verkligen släppt för honom nu och efter mittermins-utvärderingen så blev han uppflyttad från Djup 2 till Djup 4, ett fint kvitto på att han kämpat på bra med att lära sig!

Men, jag måste också visa lite från vår SPA-helg på Hestraviken, det var otroligt skönt att få den pausen ändå där man inte behöver varken laga mat, städa eller fixa med nåt utan bara fick allt serverat. Skönt att bara flyta runt i varm bassäng och titta på den vackra höstnaturen med en god drink i handen, innan man sätter sig till bords för en fantastiskt 3-rätters med vinpaket. Innan middagen sen så gick vi en kort promenad och jag passade på att fota en massa, otroligt tacksam årstid att göra just det i, eller vad säger ni? Här kommer ett gäng bilder från den promenaden:

Det här blev min absoluta favoritbild!

Det blev verkligen en paus i allt kaos att få den helgen, trots att ”allt hände på en gång”. Att bara få vara utan prestationer en stund, och andas och njuta av nuet, det finns inget bättre…

Lugnet i, eller efter, stormen?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Tydligen så har jag bara ungefär ett inlägg per vecka i mig just nu? Och som vanligt när det går långt mellan inläggen funderar jag på om jag bara borde lägga ner? Herregud, har hållit på i typ 16 år och blogga nu, och det trots att jag har ett alldeles vanligt och ganska ointressant liv – vem tror jag att jag är egentligen? Men ni vet ju, bloggen har hjälpt mig i dalar och toppar (eller ja, mest i dalarna, topparna går ju av sig självt så att säga), så på något sätt känns det lite svårt att bara lämna en så stor del av mig själv.

Vet ni vad, jag har knappt vågat formulera det ens för mig själv – än mindre skriva det – men vi har sedan skolstarten faktiskt haft en väldigt konfliktfri och lugn tid i familjen. Mycket pga mellansonen som haft det skit på högstadiet nu har börjat gymnasiet, och det verkar vara ett fantastiskt bra gymnasieval för honom! Han är som en helt annan människa i mångt och mycket, och även om jag gissar att det kan slå tillbaka lite när det börjar bli tentaperioder och så, så TRIVS han väldigt bra. Största bekymret just nu är att äldstas sommarjobb nu tagit slut i slutet av september, och han behöver hitta jobb eller söka utbildning för att ha nåt att göra, men det finns en gräns för hur mycket man orkar tjöta om det när han ändå inte lyssnar. Så ändå, faktiskt lite lugnt? Jag är bara lite rädd att det ska vara ”stormens öga” och inte ett faktiskt lugn… Men försöker ändå njuta lite försiktigt av det.

I övrigt försöker både jag och maken ladda för en ganska smockad oktober, som jag nämnt tidigare, det känns som vi mest bara kommer kunna fokusera på att få oktober att funka och inte så mycket utöver det. Helt ok det med, sällan det är så, och det mentala andrummet vi fått av de minskade konflikterna ger ändå lite kraft över.

Sömn, skörd och sällskap

/ LindaG / Lämna en kommentar

I dag har jag jobbat hemma, vilket är sällan jag gör en tisdag men jag var så vansinnigt trött igår (och även idag) på jobbet så det var nödvändigt med en dags tystnad runtomkring. Tröttheten beror på en vecka med urusel sömn, även fast jag tar HRT (hormoner) så kommer jag ibland in i kortare perioder där jag inte liksom kan komma ner i djupsömn. Det känns som man ligger och guppar på ytan med någon form av flytdräkt, när allt jag vill är att dyka ner och sova ordentligt. Det brukar hålla i sig ungefär en vecka, så jag har gott hopp om att det snart blir bättre.

Från den fina solnedgången i går. Gräset har hämtat sig vansinnigt bra, från att ha varit HELT dött och torrt. Det slutar aldrig förundra mig faktiskt.

I morgon håller jag i en konferens, och som alltid i mitt jobb så blir det lite extra mycket omvärldsbevakning för att ha lite nyhetssvep att dela med mig av. Tyvärr är det ju sällan sådär positiva nyheter eftersom jag jobbar inom klimatfrågorna, så verkligheten och framtiden ligger just nu lite som en blöt tung filt över mig (dock inte av det slag som gör att man sover bättre). Jag ska absolut inte dra allt här, men faktum är att det i de mörkaste rapporterna nu börjar se ut som mitt fiktiva scenario till den bok jag en gång började skriva, kanske kommer stämma med verkligheten, inom en inte alltför avlägsen framtid. Det känns ju sjukt, och läskigt och också helt overkligt.

Som en kompis sa, hon matchar inredningen 😉

Jag har i alla fall så gott sällskap när jag jobbar hemma, av lilla Britta, vår kattunge. Hon är ljuvligt charmig och rasande söt, och jag kan lätt bli sittande med henne i famnen som med en liten bebis som man får gulla med ohämmat. Idag har hon fått gå ut lite själv, på prov, när jag suttit och jobbat med altandörren på glänt i solen. På tal om det förresten, visserligen är vädret helt fantastiskt fint nu och har varit hela dagen, men i morse fick vi faktiskt redan den första frosten?!? Väderappen sa 6 grader, tempen jag har hängande mot husväggen sa 4, så det har nog varit precis runt nollan ute i trädgården. Ingen rejäl frost som tur var, så det mesta verkar fortfarande vara ok, men det kändes väl tidigt… Det finns egentligen massor att göra i trädgården ännu, inte minst att rensa en omgång till, men lusten och orken har inte infunnit sig och då blir bara det mest akuta gjort. Så får det vara, tänker jag. I går hade jag med två kassar med gurka till jobbet, hade tänkt göra smörgåsgurka och så men har inte orkat, och då är det bättre att det kommer andra till godo. Det är ok att ändra sig och att sänka ambitionsnivån, det är inte som att det gör någon skada att odla för mycket gurka – i värsta fall blir det ju djurmat och det är inte heller fy skam.

Från i morse, det går faktiskt ana lite lätt frost i gräset i skuggan.

Vår hasselbusken ”jättenöt från Halle” har gett sin första skörd, hela 6 hasselnötter 😉 Skördade dem nu lite på vinst och förlust, men sen fick jag tips om en artikel från en kollega och det visade sig att jag faktiskt skördat dem rätt tid. Det ska helt enkelt gå att lossa dem från sin gröna ”hatt” genom att trycka dem lite i sidled, och det gjorde det, när jag testade i köket. Barnen ropade hurra, nutella, och förstod inte alls när jag skrattade… Krävs nog lite mer än 6 nötter för det! Nu ska de i alla fall få torka ordentligt, sen får nån annan i familjen provsmaka – jag själv är allergisk mot hasselnötter, inte jätteallergisk men kan absolut inte äta dem råa.

Förresten, jag nämnde nog tidigare att vi skulle gå Ölmstad Lunken (en mil i skogen med stationer med tävlingar, likt många andra)? Vi gjorde i alla fall det, med grannarna i lördags, och trots att väderappen varnat för regn hela dagen klarade vi oss med bara lite duggregn i några omgångar. Väldigt trevligt var det, och så SKÖNT att komma ut och vandra, och en väldigt rolig bonus blev det när vi faktiskt vann tävlingarna, haha! Oväntat men superkul, väldigt bra anordnad dag med.

Kikar jag lite framåt i kalendern så ser oktober helt galen ut, för att vara vår och min kalender. Vi är sällan iväg, vare sig i jobb eller privat, men nu har det samlat sig mängder med korta resor i just oktober, och ytterligare en blev det (troligen) när vi fick erbjudande om en processledar-utbildning häromdagen i jobbet, som jag gärna vill gå. Nu ska jag till både Stockholm och Göteborg i jobbet, och därtill ska vi till Hestravikens spa jag och maken och sen även en sväng till Västervik för att hälsa på svägerskan med familj. Det är typ lika många småresor som vi annars har på ett halvår/år annars, så det blir en intensiv månad, även om alla resor ska bli roliga. Från och med 1 oktober så går jag upp och jobbar heltid igen med, det känns väl ok nu när det inte är lika kul att vara ute och greja längre, men också lite segt. Jag har verkligen uppskattat OCH fått ut mycket av min gårdsdag, och kommer sikta på samma upplägg kommande år med.

Måndagsfeeling

/ LindaG / 3 kommentarer

Svårt att skriva något dagen efter valet utan att nämna det lite. Jag är glad att Tidö verkar försvinna, men hade väl gärna sett lite mer marginal. Är så trött på att det känns som folk bara ser till sig själva när de röstar, när det inte är så svårt att höja blicken och rösta för ett Sverige som tar hand om alla, som är en trygg plats för barn och som tar hand om de som har behov av det, och som inte raserar klimatet, oavsett om jag som person skulle tjäna på det omvända.

Det har varit en lugn helg på många sätt. Lite träning, en hel del matlagning, en del tv-spel och lite fixande i trädgården. Jag har så himla lite lust att ta hand om all skörd just nu, eller fixa med trädgården, så det blir verkligen minsta möjliga. Skulle behöva rensa – men vill inte – skulle behöva ta hand om druvgurkor – men vill inte, så inget blir av. Det enda jag har jobbat med är att gräva lite vid hönshuset för att både gräva ner ett hönsnät som ger bättre skydd, byta brädan i botten som typ ruttnat, och för att förbereda landet för lite växter jag skulle behöva flytta runt. Som jag faktiskt redan egentligen hade behövt flytta runt – men jag har inte haft lust och har jag inte det så finns det ingen ork till det. Just nu är det trögt att vara den enda som initierar saker hemma och jag undrar lite över meningen.

I dag på jobbet har vi också tackat av en kollega som jobbat här i över 10 år, en supergo person som både är extremt kompetent men också en fantastisk kollega – och jag kommer sakna henne mycket. Ni hör – lite deppig start på veckan känner jag, men då kan det förhoppningsvis bara bli bättre?