Vi letar vidare

Får ibland frågan om vi fortfarande letar efter ett ställe på landet, och svaret är absolut JA. Men det är inte lätt, det dräller inte direkt av gårdar i den storleken vi känner att vi kan hantera, och den mark som släpps är oftast minst 30 ha, vilket är alldeles för mycket. Inte heller verkar det finnas någon som vill stycka av lite mindre mark (det är ju runt 3-4 hektar vi är ute efter), något jag både kan och inte kan förstå. Jag kan förstå att man vill hålla sin mark intakt, men jag kan ändå inte förstå hur man samtidigt vill tacka nej till ett tillskott till kassan.

Att bygga nytt hus är egentligen vårt andrahandsval, för jag vet hur mycket arbete det är med det, även med en totalentreprenad på bygget. Samtidigt letar vi ändå mark, och då vill jag egentligen ha betesmark med lite löv- eller blandskog på, något jag inbillar mig (men kan ha helt fel) inte är så attraktivt för många att köpa?

Vet exakt vilken typ av mark som sagt, den ska mestadels vara öppen och lite kuperad, för jag vill placera mitt hus på en liten kulle eller höjd. Älskar all mark som ser ut typ så här:

Sen får det absolut max ta 30 minuter in till jobbet i Jönköping, det måste finnas lite hus i närheten (men inte direkt inpå) så barnen kanske kan ha lite grannar att leka med, och det får inte vara för långt in till något samhälle med en grundskola och dagis. Både mycket och lite krav på en och samma gång, men så har vi det ju bra där vi bor med.

Drömmen är dessutom lite utsikt över någon sjö, men det kan jag ge avkall på om allt annat skulle stämma.

Nåväl, vi letar som sagt var vidare, skulle någon ha några tips så tar jag mycket tacksamt emot det!

Nåväl, nu ska jag fortsätta njuta av helgen, som för övrigt mest innehållit en massa god mat (himla trevligt med mors dag, tack maken) och trädgårdspåtande. Sånt jag älskar, med andra ord! Ha en bra dag där ute, mor eller ej ❤

15 år?!?

Jag förstår inte riktigt hur det kan vara så länge sedan vi gifte oss som 15 år? Minns ändå dagen ganska väl, bubbligt och nervöst men också sprudlande glatt! Det som är svårast att minnas är på ett sätt vilka som var med, för på något sätt tänker jag mig att alla jag gillar och umgås med I DAG var med DÅ, vilket såklart inte var fallet eftersom jag inte kände många av dem då. Det blir också någon form av hjärnsläpp när jag ska få in barnen i ekvationen, ingen av dem fanns ju såklart när vi gifte oss (såklart för att äldsta är 13, inte för att jag håller på någon form av ”barn-efter-äktenskap-tradition”), men det är nästan svårt att komma ihåg ett liv innan dem.

I vilket fall, vi hade varit ihop i nästan 6 år när vi gifte oss, vilket kändes rimligt just då, även om det nu känns väldigt ”litet” att gifta sig vid 26 års ålder? Budgeten var ju lite därefter, så vi fotade själva och ordnade väl rätt mycket annat själva, förutom att vi hade ett litet antal gäster, bara vänner och närmsta familjen, så jag tror vi var typ 24 personer om jag inte minns fel. Här kommer ett gäng bilder från vårt bröllop, och så små vi var!

Vi fotade med en vanlig digitalkamera (ok, det var typ en nymodighet då, så gammal är jag) vid Röttle.
Själva vigseln var i Ölmstad kyrka.
Middagen efter var sen på Gyllene Uttern.

När vi firade 10-årig bröllopsdag tog vi ju faktiskt nya bilder, så jag kastar med några av dem med:

Det här var ju innan Filip, så vi var 4 i familjen (och jag kom i min klänning)
Vi fotade lite nere vid bryggan den här gången med. Man kan väl säga att det var en mer avslappnad fotografering 🙂
MYCKET er avslappnad fotografering 😀
Alla var inte glada hela tiden…

Puss på dig älskling, vi kör väl 15 år till nu när vi fått upp farten? ❤

En tanke här, en tanke där…

Vi får väl se vad det här inlägget tar vägen, känner inte att jag har nåt att säga men ändå ett behov av att skriva av mig… Det får väl bli det som dyker upp, helt enkelt. Det är för övrigt extremt sällan jag redigerar mina inlägg, jag skriver det jag känner för stunden och så får det vara bra med det, även om jag ibland tidsinställer inlägg däremot.

Har känt mig lite smådeppig ett tag, egentligen omotiverat antar jag. Är trött med och ser väldigt mycket fram emot att få vara långledig nu. Hela familjen kommer vara lediga torsdag – måndag eftersom barnen både har klämdag och planeringsdagar i skolan och på dagis, så vi har lyxmat till det med att ta ledigt allihop.

Till helgen ska vi ju också ut på vår ”glamping” i Ösjönäs, och det ska bli väldigt… tja, kul kanske blir fel ord, men intressant kan nog stämma lite bättre. Det kommer nog bli antingen jättebra eller jättedåligt i alla fall, det kommer nog inte vara så där mellanbra om jag får gissa. Vädret blir ju lite varierat, men förhoppningsvis får vi åtminstone övervägande någorlunda vettigt väder. Vi har lagt till kanothyra med, så har vi möjlighet att paddla runt lite om det nu funkar med Filip vill säga, det kan ju hända att han bara försöker slänga sig rakt ut…

Bild från osjonas.se

Är för övrigt så makalöst disträ nu med, kan tappa bort en mening mitt i och går mellan oavslutade uppgifter med guldfiskminne, speciellt hemma känner jag. Det låter ju som det skulle kunna vara stress, men jag känner mig inte stressad alls, så det är nog bara tröttheten ändå.

Bäst just nu är det sköna gänget med kollegor jag har på jobbet faktiskt, det blir en hel del skratt och små utflippade diskussioner. Nästa fredag ska vi ta oss ut och göra Escapehouse, vi är ju ett litet gäng som ändå alltid sitter tillsammans i samma kontorsrum, så det känns inte som det gör någon skillnad om vi är instängda i ett aktivitetsrum i stället liksom. Det är ju lite som jobbet förresten, det gäller att ta sig ut i rätt tid 😉

Kan vi för övrigt bara hoppas på att det blir varmare väder nästa vecka, som det än så länge ser ut som det ska bli? Jag är så himla trött på den här kalla våren, allt växer långsamt (eller dör) och jag längtar efter lite altanhäng och att inte behöva ha både tjocktröja och jacka på ute.

Se där ja, jag visste väl att det fanns lite babbel som ville ut, även om det mest blir de strötankar som hoppar upp i huvudet. Vad ska du göra långhelgen som kommer? Eller jobbar du klämdagen och kör på som en vanlig helg kanske?

Svagheter

Jag är svag för…

… Desserter från öst, eller vad man ska titulera det som. Godingar som baklava eller milda puddingar med rosenvatten och pistagenötter. Det är nåt med den typen av liksom milda men tröstande smaker som jag verkligen älskar, och ändå aldrig orkat göra själv pga lite udda ingredienser eller många moment.

Baklava-glass från Zeina

… En riktig storfilm, från Bondfilmer till Avengers, ge mig något storslaget och underhållande och jag kommer köpa det mesta rakt av och kommer le stort hela tiden.

… Underarmar, definitivt den mest attraktiva kroppsdelen på män.

… Jeans. Mitt favoritplagg och typ det enda plagget jag lägger lite mer pengar på än vad som är helt rimligt. Dock riktigt kräsen här med, så det blir helt klart sällan-köp.

… Sol och värme, ser du mig omotiverat korsa en gata kan du ge dig den på att det är för att kunna gå i solen. Älskar verkligen känslan av sol på kroppen, den är så fysisk.

Mina bästa ögonblick inkluderar alltid sol!

… Fikastunder, inkluderat lite oviktigt snack och en känsla av gemenskap. Får absolut FOMO om jag ser att jag missar!

… Stickade tröjor, sedan jag jag var liten och såg alla pinnsmala modeller i stora fluffiga, stickade tröjor i klädkatalogerna. Ja förutom att de är varma då. Har tyvärr aldrig innan prioriterat att lägga några pengar på dem så de har väl hållit i ett par tvättar innan de noppat sönder typ.

… Fröer uppenbarligen, eftersom jag inte verkar kunna passera sådana utan att köpa nån ny sort.

… Bohemiskt romantiska kläder till sommaren, av lite samma anledning som de stickade tröjorna. Älskar hur de ser så mysiga och ”effortless” ut, och blir ALLTID besviken på att jag själv inte alls ser så där sval, kvinnlig och nätt ut i dem. Kan trots det inte låta bli att köpa minst ett sånt plagg varje sommar tydligen.

Senast förra veckan faktiskt 🙄

En ny vardag i pandemi-världen

Alltså, livet rullar ju på här som överallt annars, och Covid19 är ju numer en ständig aktualitet. Ändå tycker jag att det kommer över en som i vågor, hur man själv och saker runt en påverkas.

Jag tänker att man (=jag) måste hitta ett bra sätt att liksom leva i det här nya, utan att hela tiden gå och liksom vänta på att det ska ”gå över”. Tänker att det nog kommer vara ungefär samma förutsättningar hela året som det är just nu? Samtidigt kan jag inte påstå att mitt (eller vårt) liv är SÅ påverkat när jag ska försöka sätta ord på det, samtidigt som ALLT känns påverkat samtidigt?

Vi jobbar ju på som vanligt ungefär, med skillnaden att maken jobbar hemifrån. Barnen går i skola, dagis och fritids (förutom äldsta som går varannan dag i skolan och har distansundervisning varannan dag). Deras scouter pågår som vanligt, fast utomhus och utan stora samlingar. Min och äldstas träning är till stor del inställd så vi tränar själva på gym ungefär 2 dagar i veckan, där det absolut inte är någon trängsel. Jag inser att vi har himla tur som båda har fullt upp på jobbet (än så länge), ingen är sjuk och ingen är vare sig permitterad eller varslad, även om en mild oro ändå finns där eftersom uppenbarligen allt kan vända om utan förvarning.

Men det är ju det här med att träffas och umgås som blir knepigt dagligdags. Det som oroar mig mest är att smitta nån (fast man inte är sjuk själv) som i sin tur kan bli riktigt sjuk, såklart.

Sen var det ju det här med semestern. Vi lär väl inte kunna bila till Tyskland kan jag inte tänka mig? Det innebär att vi i så fall (som alla andra) kommer att vara hemma hela semestern. Tack och lov att vi har hus och trädgård, men jag måste ändå hitta ett sinnestillstånd där jag inte klättrar på väggarna för att jag vill GÖRA saker. Svårt när det strider mot ens personlighet, trots att kraven på aktiviteter inte är särskilt avancerade.

Inga vingårdar…
Inga nöjesparker…
…och ingen tysk rom?

Tänker hela tiden lite fel, känner jag. ”Ja men det kan ju bli gött att vara hemma med, bjuda över kompisar och hänga över en drink…. nä visst nä, man ska kanske inte hänga ihop så mycket ändå?”.

Lite aktiviteter kan man såklart göra, bada, göra utflykter i skogen och sånt, men annat? Tycker det står lite still i huvudet.

Sen tycker jag ändå att det finns positiva saker med hela pandemin. Att ett i allmänt alldeles för högt tempo till vardags nu tvingas sänkas drastiskt av de flesta, att folk förstår och accepterar att inte allt går att ordna lika fort. Det känns generellt bra att den sjuka konsumtionshetsen fått en kraftig inbromsning och att man kanske ser och prioriterar de ”verksamheter” som verkligen är viktiga för samhället. Att det får vara orimligt att en flygresa över hela Europa kostar 300 kr och att åka på weekendresor 3 ggr om året (talar INTE om mitt eget liv nu ska tilläggas) kanske inte heller är helt självklart. Men allt som ändras är såklart jobbigt och ovant, det ligger väl i mänsklighetens natur.

Det är svårt att förhålla sig till denna verkligheten som på en gång känns precis som vanligt och samtidigt väldigt främmande? Hur resonerar du? Ska också säga att jag undvikit att skriva så mycket om Corona, eftersom jag tycker det är svårt att få med en helhetsbild, det finns lika många infallsvinklar och viktiga saker att reflektera över som det finns människor, känns det som. Men det här, det är mina tankar just precis i dag, i den här stunden. Sen finns det tusen aspekter till på hur priviligierade vi är här, och hur hårt det här kommer drabba de som har det sämst, men det är inte en debatt jag tar här.

Valborgsmatte

Torsdag betyder skola – nu på distans – och i dag är inget undantag trots Valborg. Vi räknar på hållfasthet i balkar, och det har nu börjat utkristallisera sig ett visst mönster dessa dagar. Parallellt har klassen även en messenger-grupp där vi kan ge utlopp för diverse frustrationer över dagens lektion, uppgifter eller brist på underhållning.

Morgonpasset fram till frukost – Den bästa stunden, man är hyfsat pigg och det vi räknade på förra gången och hade som läxa har ändå ramlat på plats oftast. Vi repeterar lite och man kan fråga om man fastnat någonstans (ingen som gör, naturligtvis, trots att alla fastnar, men oftast har man ju ändå rett ut det till kommande lektion)

Frukost till lunch – ja men ändå rätt så ok, det är en enorm mängd beräkningskunskap som ska tryckas in på kort tid, vår lärare räknar och visar och själv så skriver jag väl typ mest av honom och försöker förstå sammanhanget. Det går, men det känns lite som hjärnan ska explodera av all info. Bäst är när vi får räkna själva, för då hinner man tänka efter och fatta vad man gör.

Efter lunch – nä alltså, nu har hjärnan stängt av och det GÅR inte trycka in mer information? Här har vi dessutom en lärare som gärna går in för information av typen ”men man kan också göra på de HÄR andra sätten när man räknar ut samma sak” (mycket onödigt) och ”fast det här behöver ni inte kunna” (efter en lång utläggning). Nu är det verkligen ett fysiskt motstånd i huvudet och det är endast små glimtar av ”aha-upplevelser” som trillar in. Det är det här man får plugga in själv sedan i veckan och som nästa vecka kommer bli den enkla biten på morgonen (som tur är).

Nu har vi en kort rast, om nu nån undrar varför jag hinner blogga, så det ska strax räknas mer.

Hur firar du din Valborg? 😉

En lista med tre…

Vet inte ens vart ursprunget kommer ifrån, för har sett listan lite överallt. Och ni vet, jag älskar ju listor…

Tre saker jag gör varje morgon:
Petar i mina linser – bytte till månadslinser för nåt halvår sedan och det är sjukt mycket bättre än endagslinser måste jag säga!
Sminkar mig – åtminstone lite, även en slö dag hemma.
Dricker kaffe – antingen hemma på helgen eller direkt när jag kommer till jobbet 06:45.

Tre saker jag ser fram emot:
Dagens höghöjdsklättring i Isaberg!
Våra två övernattningar i safaritält i Ösjönäs
Sommarvärme!!!

Tre saker man kan lyssna på:
En underbar podd (Underbara Clara)
Gynning och Berg’s podd
P3 som nu för tiden har mycket roligare variation i sin musik, MEN som jag saknar PP3!!!

Tre saker jag alltid har i kylen:
Basvaror typ mjölk, fil, bregott
Prosecco – herregud, man kan ju hitta något man vill fira!
Bananer till smoothie, en räddare i nöden till mellis

Tre saker jag blir lugn av:
Skogen – OM det inte samtidigt är trotsiga barn och/eller t.ex nåt stup i närheten
Köra bil – OM jag inte har bråttom någonstans
Pilla i trägården – OM jag inte samtidigt måste avstyra bråk mellan barn. (Ni ser den gemensamma nämnaren här va? Har det varit lite mycket konflikter mellan alla familjemedlemmar på sistone? JA DET HAR DET)

Tre saker som är goda ihop:
Kaffe, fika och sol.
Lime, chili och vitlök
Jordgubbar, råsocker och rom (herregud vad jag längtar)

Tre saker man kan hitta på:
Anlägga ett nytt land i trädgården
Åka ut i skogen och grilla
Ta AW via Skype med sina bästa vänner eftersom det är så svårt att träffas

Tre saker jag vill ha (materiella):
En kaffe-mal (heter det så?) så jag kan mala mitt eget kaffe till frukost, har önskat mig en av maken på min födelsedag.
Ett gäng nya toppar till sommaren
En gård (ni vet vilken).

Tre saker som gör mig glad i vardagen:
När jag får skratta och vara knäpp ihop med mina kollegor
När jag får kramar av mina barn och maken
När jag får ta en kaffe i solen

Ny insikt

Mina nya (eller ja, inte supernya) kollegor tycker nog att det är lite konstigt, det här med att blogga. Dels kanske det är något som i större utsträckning lockar tjejer – baserat på hur få män jag vet som bloggar, dels kanske det är för att många i byggbranschen inte är så värst intresserade av teknik eller sociala medier i största allmänhet.

Ibland får jag ändå frågan varför jag bloggar, vad får jag ut av det? Mitt spontana svar blev att jag använder bloggen för att själv få sätta ord på sånt jag fundera på, det hjälper mig att nysta ut tankar och sånt på ett liknande sätt som jag tänker en psykolog gör – man får inga svar men man får hjälp att själv reda ut sig tills man kan svara på sina egna frågor.

I dag kom jag faktiskt på ytterligare en anledning.

Det började med att jag fick ett sånt längt efter min lilla mormor, som är borta sedan 10 år tillbaka (eller så, skäms nu men är världens sämsta på datum förutom namn). Jag längtade efter henne så som hon var när hon var pigg och fick en sån önskan att hon liksom skulle finnas runt mig här. Jag önskade och tänkte att hon skulle se MIG, allt jag försöker, vad jag vill, vad jag kämpar med, vad jag känner och hur mycket jag försöker överallt. Att hon skulle se anledningen till att jag gör vissa saker, allt jag kämpar med för att jag vill ge barnen de bästa förutsättningar jag kan tänka ut själv, fast det är motigt och man tvivlar mest hela tiden på om man gör rätt. Att beslut jag fattar kan vara SÅ jobbiga inombords fast jag inte visar det, att jag så gärna vill prestera bra på mitt jobb, och egentligen allt annat jag känner.

Efter en stund så slog det mig lite ändå, jag vill ju bara (som alla andra) att någon ska se MIG. Inte en förälder, ett barn, en kollega, en sambo, en student utan liksom HELA mig, vilket ju liksom inte är så görbart i vardagen där man hela tiden behöver ha olika roller och anpassa sig efter förutsättningarna. Bloggen är en chans att åtminstone få visa lite mer av mig, även om såklart den öppna formen gör att mycket aldrig kommer ut här.

Det här låter ju melodramatiskt och tonårsaktigt när jag läser det själv (det är ju inte så att jag har nåt större djup än någon annan), ni får väl gömma er bakom en skämskudde, men jag kände ändå att man kanske får bjuda på att man får en del insikter lite sent. Och nånting måste ju ändå locka er som tittar hit, för ni blir ju bara fler. Kan jag bjuda på ett skratt eller kanske ett uns igenkänning så är det bara en bonus för mig!

PS, känner att denna blogg inte har levererat så mycket roliga recept på sistone, det är ändå därför de flesta tittar in här, men jag ska försöka hinna hitta på lite till påskhelgen tänker jag. Några särskilda önskemål??

Var det en film eller hur var det?

I dag jobbar jag, fast hemifrån eftersom halsont och huvudvärk inte gett med sig helt, även om det inte är mycket kvar. I vanliga fall hade man ju bara tagit en Ipren och åkt och jobbat som vanligt, men nu känns det både som man skulle bete sig dumt genom att ge sig ut OCH typ fånigt att stanna hemma. Damned if you do, damned if you don’t, liksom.

Tycker man börjar få en sån konstig overklighetskänsla med, med meddelanden från en massa länder om att det är utegångsförbud och att folk inte får träffas i större grupper än två och två. Och nu fick det visst bara vara bordsservering på restauranger här hemma med. Så länge man jobbade som vanligt så tyckte jag att det kändes ungefär som vanligt, men nu när vi ändå blivit lite isolerade hemma en vecka så känns det så konstigt och overkligt allt.

Vet ni hur sakta allt växer när man går och kollar till det en gång i kvarten? JÄTTESAKTA!

Det är svårt att veta riktigt hur man ska förhålla sig till allt, för på ett sätt känns ju allt som vanligt och ändå vet man ju vid det här laget att det här kommer få stora konsekvenser för ekonomi och konjunktur och allt sånt som jag egentligen inte ALLS orkar sätta mig in i så mycket som jag antagligen borde. Det är mest jobbigt att inte riktigt veta vad som händer om en vecka, eller ens i morgon… För mitt i allt så känns det ju typ fånigt att ens tänka att hela världen har stängt ner pga en influensa, fast det är det som hänt? Eller är det bara en halvdålig film man slötittar på med ett öga medan man sköter vardagens alla bestyr?

Jag är ju inte den människan som är bäst lämpad att bli instängd i hemmet heller, och det är inte direkt barnen heller. Den som klarar det bäst är nog maken som är betydligt mindre rastlös än vad jag är. Till och med när jag sitter och skriver det här på min lilla självutnämnda kafferast så känner jag att det bokstavligen kryper i kroppen på mig. Oavsett virus eller ej så hade jag ju ändå inte kunnat träna sedan en vecka tillbaka eftersom jag är hängig och det mår jag inte bra av. Jag saknar GRYMT mycket att vara riktigt, riktigt trött i kroppen, så att man kan lägga sig på kvällen och känna sig sådär BRA utmattad, men där hjärnan fått tid att bara fladdra runt. Måste nog komma ut på en promenad strax, känner jag. Det som räddar mig lite är att det varit så fint väder att jag kunnat vara ute lite, även om det är iskallt i vinden.

Sjukt nöjd över mitt nya lilla land med blåbärstry och penséer.

I’ll tell you my Sins, so you can sharpen your knives*

Alltså jag vet inte, i går fick Lukas superhög feber bara sådär, men han sov gott på alvedon och Ipren natten igenom och har varit feberfri ungefär till mitten av dagen. Däremot har jag blivit mer och mer hängig under dagen igen, med feberkänsla (jag får typ aldrig feber med min kroppstemperatur), ont i halsen och huvudvärk. Nu har Lukas feber igen, fast mer måttlig sådan.

Oliver är den enda som klarat sig helt (än) och både maken och minstingen är numer typ friska, med undantag för att näsan rinner lite på Filip men i övrigt har han varit pigg hela helgen. Min ögoninflammation har nu gått över i båda ögonen (fått salva) och i morse var andra ögat igenmurat när jag vaknade. Sexigt.

Vet inte riktigt hur vi ska göra i morgon, jag kommer ju vara hemma och Lukas får vara hemma, men beroende på så blir det möjligen dagis för Filip om maken inte jobbar hemifrån. Potträningen har gått framåt förresten, han har nu gått i princip helt utan blöja i 3 dagar och i dag skedde det bara en olycka – inte illa! Nätterna tar vi som nästa steg sen, orkar inte riktigt ta allt på en gång just nu känner jag.

För övrigt så går vi varandra på nerverna här hemma. Det är helt värdelöst att ha så långt mellan barnen just i en sån här situation, Det är helt omöjligt att tillgodose behoven hos en som är 13, en som är 9 1/2 och en som är 3, samtidigt som minst 1 vuxen är hängig. Alla har taggarna utåt och tålamodet är i princip noll och intet. Speciellt hos mig själv, ska erkännas, när jag hela tiden har någon på mig som vill något av mig och inte får många sekunder för mig själv. Det känns rent fysiskt som hjärnan är full med glödande bomull och det krävs HELA tiden en viljeansträngning för att inte skrika rakt ut – och då har jag ändå 3 hyfsat välartade barn som egentligen inte alls är särskilt irriterande. Det blir bara som ett konstant ljud eller oväsen, det är sjukt svårt att förklara, men jag är inget vidare på att hantera det helt enkelt. Jag blir kort och otrevlig och har som sagt NOLL tålamod. Men jag är inte ensam om att tycka det är jobbigt, de stora brorsorna går också och retar upp varandra i någon form av frustration av att de inte har något vettigt att göra och inte direkt kan träffa kompisar hellre.

TACK och lov att det har varit så fint väder att vi kunnat vara ute i trädgården en del i alla fall, annars hade nog min hjärna rämnat sedan länge. Är grymt glad över den sol som värmt när man suttit i lä på altanen. Maken tycker jag är helknäpp som går ut och ”drar igång projekt” när man är trött och hängig, men när jag nu inte har ork nog att tex åka iväg och gå en promenad helt själv så är det det näst mest avkopplande jag vet att pilla i trädgården. Ingen press, ingen stress, bara något som sysselsätter fingrarna samtidigt som hjärnan får vila och tankarna sorterar sig själva.

Sätt bara ut mig i en skog, med en termos kaffe och nåt att fika på, när jag är frisk nog att orka med det. Då ska det nog gå bra, det här med.

Jag som inte ens är sådär supersocial av mig tycker ändå det är jobbigt med isolering en vecka, kan tänka mig hur extroverta människor har det just nu då… Och hur har ni det, ni andra som är hemma? Är det bara jag som kryper på väggarna, eller hade gjort om jag haft någon ork?

*Det är inte ofta jag lyssnar på låttext, jag är ju som jag skrivit om tidigare en sån som lyssnar på musik för taktens skull. Men, just den här meningen Hoziers ”take me to churchtycker jag är så grymt skön. Den känns dessutom väldigt samtida med tanke på alla snabba, dömande kommentarer på sociala medier.