Ångestframkallande gipsning

Nej det blir inget långt blogginlägg idag heller, dels för att jag är själv med barnen – maken är på välförtjänt aw, och dels för att

Jag.

Är.

Helt.

Slut.

På mitt jobb har vi haft en rolig vecka, måndag och tisdag har jag fått lära mig av en kollega att slå ut väggar (vilket inte är vad det låter som utan att man markerar ut i golvet vart alla väggar ska vara). Lite som att lägga ett pussel fast där bitarna är lite sneda ibland, klurigt men kul!

I dag har vi börjat sätta väggar, eller ja ”mina” snickare sätter skenor, reglar, OSB och gips. Jag vill ju himla gärna lära mig det, eller ja jag vet ju hur man typ gör om man gör det hemma, men här ska det ju gärna bli ett bra flöde och det är en massa regler och riktlinjer att följa. Alla är logiska så det är inte komplicerat i sig, men som nu ska man ändå hålla i ordning på en massa saker man inte är van vid.

Till saken hör att snickarna dels går på ackord och då vill jag ju inte göra något som ställer till det eller gör att det går långsammare för dem, och dels så är ju det här typ jätte-basic för en snickare. Alltså känner man sig dum, i vägen, långsam och mest bara jobbig när man ska börja försöka sätta lite gips själv. Nu ska sägas att jag fick fantastisk hjälp och hur många bra tips som helst från en med massor av erfarenhet! Men ändå, jag har liksom inte använt en automatisk skruvdragare med skruv i band förut, det är inte helt enkelt att få det att bli BRA på en gång. Det var världens jobbigaste förmiddag…

Men framåt eftermiddagen började jag ändå få lite kläm på det, jag behövde inte fråga hela tiden och det blir ändå ett bra resultat, så då kändes det åtminstone lite bättre. Nu kan jag jobba på lite i min egen (långsamma) takt utan att störa någon hela tiden och utan att det blir fel, väldigt mycket skönare känsla!

Så, därför är jag helt slut nu (det var lite jobbigt fysiskt med för all del)… Haha, blev visst inte så kort inlägg ändå! Lite stolt ändå, och tacksam för allt jag får lära mig!

Privat och personligt

Igår blev det ett ganska personligt inlägg, kanske snudd på privat, och jag märker ett ganska mycket större motstånd till att skriva såna inlägg nu för tiden. Vet inte riktigt varför, kanske för att jag har fler följare, kanske för att det är svårt att få fram en helt nyanserad bild av sånt man skriver, eller förmodligen en kombination av båda.

På nätet blir allt väldigt snabbt vitt eller svart och man gör som bedömning på bara en kort sekund. Många gånger läser man kanske inte ens hela inlägget eller artikeln och då kan det bli en sån skev bild mot vad författaren till detsamma menar. Samtidigt tycker jag själv att utan lite personlighet och åtminstone en gnutta privatliv så blir bloggar helt platta och ointressanta. Dessutom, som jag nämnt många gånger, så använder jag den här bloggen som både dagbok och terapi för mig själv. Jag skulle kunna dölja inläggen eller liknande, men då blir det återigen bara ytligt och glättigt.

Vad tycker ni som läser om den här frågan? Är de privata inläggen bara tråkiga eller kanske rent av skämskudde på? Eller gillar ni blandningen?

Det där med arbetskläder

När man har ett jobb där man åtminstone delvis får vara beredd att hugga in fysisk så är det fruktansvärt skönt att ha arbetskläder. Man behöver inte vara rädd för att skita ner dem eller att de går sönder, och i ärlighetens namn så är de i himla bra kvalitet. Vi har dessutom rätt snygga arbetskläder tycker jag, så det har jag inga problem med.

Däremot kan jag känna ett behov av en motpol när jag inte är på jobbet, inte när jag kommer hem och ska slappa för då är det mysbrallor och linne som gäller, men den där andra (ganska sällsynta) tiden. Jag har använt och köpt mer kjolar och klänningar det senaste året än någonsin förr (vilket iofs historiskt sett varit nära noll), det är som jag har ett behov av att balansera upp den ganska maskulina garderoben med något feminint?

Men där blir det också så svårt, jag tycker det är så fint när folk framhäver midjor och kurvor med höga linningar och feminina kläder, men när jag provar majoriteten av det jag tycker är snyggt på andra så blir det…sådär? På sin höjd… Jag tycker att jag bara ser stor och klumpig ut, och att min lite mer sportiga (haha vad skenet kan bedra) kroppstyp ser mest utklädd ut. I dag hittade jag tex en omlott-kjol som var superfin, men när jag försökte fota av den så ser jag bara…bred ut? Jag får liksom inte riktigt till det och känner mig lite vilsen i den här kroppen som har lite mer hull än jag kanske vant mig vid att ha innan barn tre. Det hela resulterar i att jag känner mig lite identitetslös och liksom ”mellan” min vanliga kropp och den efter den senaste graviditeten, även om jag misstänker att det är den här kroppen jag lär ha vidare med tanke på tid att lägga ner och vilja (eller brist på vilja) att förändra den.

Så här ser den ut, ni får ignorera den stökiga bakgrunden. Alltså, det är inte fult, jag fattar det med, men det jag är ute efter är ju den där feminina och vackra känslan…

Kanske är det bara jag som inte kan matcha riktigt, kanske har jag för höga krav (säkert) men jag känner mest att jag inte riktigt får till det.

Det här blev ett svamligt inlägg känner jag, men jag försöker mest fånga känslan för dagen, om ni förstår hur jag menar.

Nåväl, nu är det dags att lägga barn, jag önskar er en riktigt fin helg!

Stolt som en hönsmamma

På onsdag börjar han på högstadiet, min äldsta som blir tretton i november. Samma högstadie som jag gick på i hans ålder, jag minns hur stor man kände sig, men jag minns oxå hur förvirrad och ensam jag kände mig. Allt var så komplicerat och lydde under regler som inte fanns skrivna någonstans och som ändrade sig hela tiden.

Jag är så stolt över min äldsta, över allt han vågar. Förra veckan bakade han kaka vid två tillfällen och kom upp med till först makens och sen mitt jobb – han kollade bussar och letade sig fram utan problem. Han åker till a6 själv om inte kompisen vill eller kan och cyklar nästan en mil själv till mormor. Jag är så stolt över honom, och jag är såklart orolig för honom med. Kommer han att trivas, får han nya kompisar, kommer han känna sig utanför, och alla andra tusen saker en mamma oroar sig för. Men jag försöker mitt bästa med att inte projicera min oro på honom, pratar bara med honom om allt nytt som kommer hända och hoppas så innerligt att han kommer fortsätta vara lika öppen när han pratar med oss som han varit hittills.

Vad du vuxit! Lätt att glömma när man ser dig varje dag.

Älskade stora, lilla pojk, hoppas de motgångar som ofelbart drabbar alla på högstadiet kommer vara av de mildare slaget, att du kommer därifrån mer självsäker och glad än när du börjar.

Vet i vilket fall att vi alltid finns här för dig och att vi förstår när du tror att vi inget begriper.

Lycka till i sjuan mitt hjärta!

Tillbaka på banan

Nej då, allt är inte pest och pina, i dag är en ny dag och med det ett bättre humör. Skönt ändå att få ur sig saker!

Hittade faktiskt en topp och ett par brallor till mig med, på HM.

I dag fick maken och jag lite oplanerat egentid när alla 3 barnen var hos mormor en sväng. Vi passade på att åka ner till stan för att se om vi kunde hitta någon trevlig kostym till maken, vi ska ju på bröllop i höst och han har ingen som inte är en sisådär 15 år gammal. Himla tur hade vi, för han hittade en superfin italiensk variant ”Corneliani” (ingen koll alls på sånt här) på 50% rea, så då blev priset ändå helt ok. Så snyggt det är med kostym ändå! Efter lite småshopping tog vi lunch i solen ute på Bryggan, i lugn och ro utan att behöva springa efter någon… superskönt.

Nu på eftermiddagen har vi gjort det vi sysslat med större delen av semestern känns det som, grejat lite med altanen och uteköket. Nu har vi monterat en kran, den ska kopplas till vattenslangen är tanken, och så har vi skruvat upp hela den smala, höga väggen och målat den en sista gång. Nu ska det upp hyllor när det är torrt, så lagom till semestern är slut är vi nog klara 🙂 Men det har varit ett ganska lagom projekt, förutom när vi skulle lägga klinkers, ett sånt där när det inte är direkt brådskande utan man kan pilla lite med det när man har en stund över. Älskar sådana projekt. Kul med finliret med nu, att få den där fina finishen på allt, det tar alltid nästan lika lång tid som grovjobbet men är ju mest bara kul. Snart ska ni få se det färdiga resultatet!

Förresten, vi har fortfarande inte kommit på exakt vad vi ska göra för familjeaktivitet på fredag. Astrid Lindgrens värld kom upp som ett bra förslag, men det är lite väl saftigt med 2000 spänn i inträde, hur fin parken än är. Djurparken blev dissad av Oliver, så nu lutar vi väl lite åt att *försöka* hyra kanot en sväng allihop…?! Hur nu det ska gå med Filip??? Antingen blir det katastrof eller så blir det toppen, ingen vet innan det är dags.

Kände att jag ville uppdatera lite, så ni inte bara tror att jag går här och är deppig, nu är jag färdig med det för den här semestern hoppas jag, och siktar på ett bra avslut ändå. Kram på er!

Dagens bajs

Deppig, nere, ledsen, blå. Uttrycken är väl många men jag tycker mig känna igen min sommarblues jag känt av i dag. Dels beror det på vädret, jag är SÅ himla påverkad av väder och en iskall, grå och regnig dag i juli är inte tiptop. Sen beror det på att semestern närmar sig sitt slut med, det har inte så mycket att göra med att jag ska börja jobba, för nu har jag ju ett jobb jag gillar, utan mer med en känsla av otillräcklighet över den semester som varit. Som vanligt i slutet på semestern, ska tilläggas.

Ni vet, ”jag borde ha”. Jag borde ha gjort mer saker med barnen. Jag borde orkat vara en bättre förälder. Jag borde ha spenderat mer tid med barnen var för sig. Jag borde ha orkat sitta och spelat monopol med dem på kvällarna. Jag borde ha…

Alltså jag fattar ju att det inte ÄR synd om dem, de har det ju jättebra.

På så himla många plan har jag blivit så vansinnigt mycket snällare mot mig själv, men föräldraskapet är lik förbaskat den ömma tån och det är dåliga dagar som den här då det smyger sig på – det dåliga samvetet. De växer så fort, jag vill hinna vara med dem. Jag är med dem hela dagarna – men är det tillräckligt? Borde jag orka göra mer med dem? Filip tar så sjukt mycket tid och energi – jag borde ha mer tid till de stora grabbarna. Gör jag saker med dem får jag panik över att den minste växer så man nästan ser det med blotta ögat och varje gång man går ifrån honom för att typ bara handla eller nåt så har han lärt sig nåt nytt.

Jag vet, det är ett omöjligt jobb att göra ALLT. Men en dålig dag känns det som ALLA andra gör saker ihop med barnen hela tiden.

Så, behövde bara skriva av mig lite, i morgon är en annan dag och förhoppningsvis en lite bättre sådan, när perspektiven på saker och ting nog är mer tillbaka till rimliga nivåer. Men vet ni, det är så himla skönt att få ur sig det ändå, att få skriva att allt känns skit en dag och kunna se själv att det är orimliga krav man ställer på sig själv i bland. Att tillåta sig att bara tycka att det är skit en dag, bara en dag utan att man rycker upp sig och ser hur bra allt är. Bara nån gång ibland.

Min plan för att göra nåt tillsammans allihop innan veckans slut är att åka till typ Borås djurpark ihop, det skulle jag, Lukas och Filip gilla. Fast det var ju just det, jag ville ju hitta något ALLA skulle gilla. Vad gör man som en 2-åring, en 9-åring och en snart 13-åring gillar? OCH som vi föräldrar tycker är åtminstone milt trevligt?!?!

Sist vi var i Borås djurpark var två år sedan, då var Filip plutteliten och jag hade kvar bebismagen.

Fan.

Att det ska vara så himla svårt.

Det lilla monstret

I måndags kom det – semesterirritationen. Den där som kommer varje semester, oftast bara några dagar in men nu nästan två veckor in, när man blir akut trött på allt och alla inklusive sig själv. När man inte är van att vara på varandra 24/7 så blir det naturligtvis irritation, även om jag måste säga att det varit mindre konflikter än vanligt egentligen. Eller ja, det vill säga, det brukar vara med de stora grabbarna vi får psykbryt och de också, men nu beror det till absolut störst del på den minste lille fisen.

Världens goaste men också så galet irriterande ibland.

Alltså han är så himla rolig just nu, och har börjat prata lite mer med, även om mycket är otydligt. ”Tjena mamma” kan han komma och säga glatt på typ Stockholmska? Svårt att inte charmas… MEN, han är också i värsta två-årstrotsen och vägrar göra något som inte passar honom och ska ABSOLUT inte göra eller gå dit vi vill att han ska gå. Värst är dock att han bara sticker om han får möjlighet, något som gjort att en av oss vuxna måste ha 100% fokus på honom VARJE sekund, så länge vi inte är hemma och kan låsa och stänga grindar. Det blir himla påfrestande, och efter vi tagit ett besök på Grännaberget i måndags så fick jag bara psykbryt för att man inte kan slappna av EN sekund när han är med nånstans. Så kan det vara och det är ju som det ska, men det får vara jobbigt med.

Allt ska stoppas i munnen dessutom, omogna bär, stenar (???) och leksaker.

Nu börjar det kännas lite bättre, men jag ORKAR verkligen inte dra med honom någonstans eftersom man måste kolla honom hela tiden, det blir så himla påfrestande. Tur han är så sjukt jäkla söt och rolig 😉 Och jäkla tur att han sover så bra med, hela familjen får sovmorgon fram till ÅTTA?!?!?! Sinnessjukt när man jämför med de andra grabbarna som gärna klev upp vid fem…

Men nu tar vi nya tag och fortsätter semestern, vi håller ju på för fullt att färdigställa altanen. Klinkret är lagt (och jag kommer aldrig lägga det igen, åtminstone inte utomhus med segt lim-fix), men sjukt fint blir det. På fredag kommer fogen, så då ska det fogas, och i dag har vi köpt virke så vi kan bygga klart vid vårt utekök, men det ska såklart målas först. Sakta men säkert börjar det bli klart!

Min utsikt precis just nu. En tom kopp med iskaffe, avskavet nagellack pga klinker-läggning och två fina hibiskusar på borden. Sjukt fint ändå. Ja, det kan både vara härligt och irriterande samtidigt, tycker det är det mest hela tiden.

Det var min lilla rapport från verkligheten här mitt i semestern, hur är det för er, har ni det bra? Vad gör ni?

Livsnjutare deluxe

Jag har skrivit lite om det här innan, men ibland blir det så tydligt att något i mugg har ändrats. Det är andra gången i mitt liv det blir en sån stor förändring, men till skillnad från första gången känns det den här gången som om det är till det bättre. Det slog mig lite förra veckan när vi pratade om vad man har på sin bucket list, nu har jag ju en gammal liggande på bloggen, men skulle jag skriva en i dag så skulle jag inte komma på något att skriva. Jag känner mig liksom så himla nöjd? Eller jo en sak skulle få stå kvar, att åka på en vandringsresa någon gång.

Att fota för bla bloggen gör också att man stannar upp och njuter av det som finns runtomkring.

Det är inte så att jag inte VILL göra saker, men det känns inte alls lika angeläget och viktigt? Och det är förknippat med så många känslor, lugn och lycka mestadels, men även med ett uns skam eftersom man i dagens samhälle hela tiden ska ha mål och vilja sträva mot höga mål och faktiskt med ett uns rädsla eftersom jag inte riktigt känner igen mig. Kanske är det bara det att det helt enkelt inte finns tid för något annat än att vara i nuet med tre barn? I vilket fall stannar jag gärna i känslan ett tag till!

Vi får väl se hur det känns efter fyra veckors semester med 😄 Sen ska väl tilläggas att jag ändå har både deppiga och tjuriga stunder, men det där vanliga drivet framåt har stannat av, om ni förstår hur jag menar?

Här skymtar en tös till som är bra på att njuta, lilla hönan Agda 😊

Ensam hemma, föräldraversionen

I morse cyklade Oliver och Lukas till mormor. Jag, maken och Filip tog en lugn förmiddag med en sväng till stadsparken i syfte att låta Filip springa av sig lite, han och Tobbe har nämligen åkt till en gammal kompis i Gamleby nu vid lunch. Ni ser vart jag vill komma med det här va? Jag är alltså alldeles ledig från allt och alla i dag! Ingen som vill ha mat eller uppmärksamhet, bara bara jag. Och jag blev nästan stressad av friheten, ok att man ju kommer ut och får egentid när man tex jobbar eller tränar eller för att man har något inplanerat – men på hemmaplan och helt kravlöst??

Började i alla fall på en stan för att hitta en kjol, men hittade såklart inget till mig men en hel del till barnen. Som vanligt när man är förälder, men det är ju nästan lika kul att handla till dem så kör för det. Plockade med mig en god pokebowl från bryggan till lunch och matchade med en rabarbermojito… Bara för att!

Hade även gjort kallbryggt kaffe i natt så det fick bli en riktigt god iskaffe efter maten med…

Har för övrigt köpt nya soffbord till altanen som jag känner mig väldigt nöjd med, däremot har vi inte fått vårt klinker än… 😕

Att bara vara hemma själv och sitta i solen och läsa en bok, minns inte när det hände sist. Har lovat mig själv att inte tex städa eller så i dag med, det kan vara till en annan gång, i dag ska jag bara göra det jag VILL.

Nu svettas jag snart bort om jag inte slutar ligga i soffan i solen, så det är väl bäst att fylla på med lite vätska. Tur man gjort rabarbersaft! Puss på er ❤

När hjärnan går i bitar

Jag tycker inte jag är så lätt-stressad i största allmänhet, jag brukar kunna ta saker med både ro och en nypa salt – när det gäller allt utom en sak.

När jag är hemma (speciell själv) med alla tre barnen och ALLA vill ha något/uppmärksamhet/hjälp/svar/beslut/domslut av mig PRECIS hela tiden och samtidigt, då känns det som hela jag går sönder. Jag blir sur, trött och stressad och får såklart samtidigt dåligt samvete eftersom varje liten sak är rimlig, men jag orkar inte. Låt mig måla upp en ögonblicksbild från i dag (och det här är ändå efter hell-hour när barnen fått mat)…

Vi har slut på mjölk och fil, så jag ska gå till affären med Filip. Filip har redan tagit på sig sina gummistövlar och kört ur vagnen genom dörren och står nu vid grinden och ropar ”öppna”. Oliver vill följa med, mejl vill testa mina gamla inlines, jag går och hämtar dem i garaget. Lukas är ap-allergisk och behöver hålla sig inne, vill spela lite så länge och av anledningar jag inte orkat gå in på just nu så har vi glömt kontrollerna till ps4 så jag messar maken och frågar var de är. Han svarar inte direkt (de jobbar över i kväll) så jag letar lite samtidigt. Nu står Filip ute vid grinden och SKRIKER, jag försöker hjälpa Oliver med mina inlines men såklart spricker söner och de går sönder. Lukas vill kolla Netflix om han inte kan spela, med ett halvt öga på mobilen castar jag via min telefon.

Alltså det ÄR ju bara småsaker och en röra men jag kan inte för mitt liv hålla det ifrån mig, utan blir SÅ stressad. Vi har ju inte ens nån tid att passa, men jag kan liksom inte hantera det. Maken har inte alls samma problem, men visst, i ärlighetens namn tjatar de tre gånger mer på mig än honom.

Är det bara jag? Hur hanterar man det här? Jag tror jag går i bitar av alla saker jag ska hjälpa till med ibland…

Mvh, hon som för stunden känner sig som världens sämsta morsa.