Om ungefär en vecka beräknas det födas valpar hos ”vår” uppfödare. Jag spenderat kvällarna med att läsa om hundfostran, foder och valptiden, och om någon tror att vi funderar på att skaffa valp med ett rosenskimmer så kan jag meddela att det gör vi absolut inte. Jag läser om de besvärligaste sakerna, om valpar som ska ut och kissa varannan timme HELA dygnet i början och självklart tvivlar jag. Kommer vi orka, herregud vad mycket de ska aktiveras, vad händer om… Osv. Maken tänker likadant.
Men sen tänker jag på hur naturligt det känts att ha hundarna vi lånat här hemma, på att en hund varit nåt jag önskade så mycket när jag var liten, på hur underbart det vore att ha med en hund på våra skogsturer och tänker att jo, men kanske.
Sen pratar vi om det här hemma, på allt som kan bli jobbigt, och vi inser att även utan rosenskimmer så vill alla ha hund. Vi pratar med barnen om att det blir jobbigt, om att det kommer behövas hjälp från dem vid enskilda tillfällen fast de inte är sugna (det här är väl mest nåt O förstår, de andra två är lite för små) och känner lite att har vi tagit oss så här långt i livet ska väl inte en valp (eller unghund) få oss på fall direkt.
Jag vet, vi åker och tittar på valparna när de kommit, så blir det nog lättare att göra en objektiv bedömning 😜 (bild från tidigare kull hos xoloanne)
Och om, bara om, jag får dagdrömma en kort liten sekund om att vi någon gång flyttar ut lite mer på landet, då vore det extra fantastiskt med en hund. (Ps, vi har inget rosenskimmer över tankarna att flytta till landet heller, även om det kanske kan låta så när jag skriver kort om det här)
Alltså, känslan är väl någon form av skräckblandad förtjusning över tanken på denna eventuellt blivande familjemedlem. Vad tror du om det hela?
Hahaha, jag har sån sjuk träningsvärk i mina benböjare idag (ljumskarna typ), nu på eftermiddagen har jag typ stapplat fram som jag-vet-inte-vad, måste se sjukt kul ut!
Känner mig lite allmänt prat- och sällskapssjuk, men det är bara Lukas och Filip hemma, Lukas spelar TV-spel och Filip är visserligen världens roligaste att prata med – men det är inte riktigt DEN sortens prat jag är sugen på. Fast jag har inget direkt konkret sådär att säga, så jag gör som vanligt och låter fingrarna babbla på av sig själva här.
Förresten, jag hade slut på poddar att lyssna på häromdagen, följer i princip bara En Underbar Podd och Gynning & Berg, och klickade mig runt i Spotify’s utbud. Under humor dök Rollspelsklubben upp och jag tänkte att jag bara måste höra lite vad det var för nåt. Har aldrig spelat själv, men klickade upp ett avsnitt att lyssna på (varje ”story” är i ungefär 4 avsnitt verkar det som). Och alltså, det är så jäkla skruvat och kul? Dels känner man sig lite delaktig i podden, sådär som de bra poddarna gör, det känns som man sitter med runt bordet liksom. Sen kommer det såna galna kommentarer ibland att jag FLERA gånger har bara garvat rakt ut för jag inte kunnat hålla mig, och det får man väl säga att det är ett grymt bra betyg det med.
Haha, nä den hade inget med inlägget att göra den här bilden, men ett inlägg med BARA text blir kanske lite väl trist, så ni får hålla till godo O.o
Det verkar ju vara lite olika (mer eller mindre kända) gäster vid varje omgång, så av det lilla jag hunnit lyssna får man nog ändå göra en bedömning för varje story om man kommer gilla den, mest baserat på sällskapet. Den första jag lyssnade på ”Har ni sett Harri?” och har som deltagare Allan E Galen (en anka), en halvalv som bara vill spela dåliga låtar på sin ukulele samt Is Björn som är en, tja, isbjörn. Det är inte helt barnvänligt direkt, men herregud så skruvat och hjälp vad jag skrattat! Ett sådär oväntat tips för den som ”vågar” testa att lyssna på en lite annorlunda podd.
Annars är det ju himla trist att snön just nu håller på att regna bort! Jag hoppas SÅ att det ser bättre ut i Habo så jag får åka längdskidor igen…
Men hörni, vad är din favoritpodd? Och din mest oväntade podd du lyssnar på?
Det är lite av en röra i mitt huvud just nu. På ett sätt känns det som jag har tusen tankar och på ett sätt känns det inte som jag har någon, klart är i alla fall att jag inte sorterat ihop mitt huvud än. Det är liksom heller inget som går att ”skynda på”, utan det kommer små insikter farande när man minst anar det. Vi får väl se om jag får ihop något vettigt av nuläget.
I vilket fall, i morgon är det sista dagen av jullovet då. Ett rätt skruttigt jullov, men det har åtminstone på vissa sätt erbjudit lite vila, vilket iofs inte är samma sak som att en fyllts på med energi. I dag fick vi låna två hundar igen, mysiga lugna ”tanten” Zally och lilla nakenvalpen Maya. Det är ju liksom en aktivitet i sig, att få låna ett par hundar, så dagen idag har gått väldigt fort och ändå varit mysig. Och det är ju något så vansinnigt gott med att någon kryper upp i ens knä, lägger sig till rätta och se somnar? Lite som när man har en liten spädis som bara ger en all sin tillit (inte för de har så mycket val, men ni fattar) som också bara slappnar av och sover i ens famn.
Trötta efter promenad, och skönt avslappnade får man väl ändå säga ☺
Lite promenader har det därmed blivit i kylan med, inget kanonväder idag utan ganska rått, men nu hoppas vi på lite mer snö i morgon så det kanske kan gå att åka pulka för barnen till helgen.
För övrigt vet jag inte riktigt hur vi ska ta tillvara på denna sista lovdag?
Nyårsafton kom och gick, för den som är nyfiken kommer jag inom kort uppdatera inlägget nyårsmeny med bilder. I går var mest en slappardag som sig bör, med film och pizza. I dag har vi varit barnfria och passade därför på att gå en led på egen hand, det blev Stråken-leden – men mer om det i ett eget inlägg.
Så nytt år då. Kan vi hoppas att vi får ordning på pandemin i år kanske? Jag vågar i alla fall inte göra några storslagna planer till sommaren känner jag, det är för mycket som kan ändras, så vi får väl se.
Nyårslöften kan ju kännas både fåniga och lite uttjatade, men samtidigt kan jag tycka att det faktiskt ibland ÄR bra med en given tidpunkt att liksom se över sitt liv, att rensa lite i behoven och kanske göra en önskelista. Efter ett par dagars betänketid har jag nog ändå landat i några saker jag skulle vilja jobba mot, under året som kommer…
Jag VILL röra mig mer. Tänker inte sätta några hårda mål som stressar, inga krav och jag tänker fortsätta med att inte räkna eller på något sätt mäta min aktivitet. Det låter kanske lite konstigt, men jag mår bäst då, har jag kommit på, när jag bara gör det som känns bra i stunden. Och att man mår bättre av att röra sig mer känns väl inget som jag behöver övertala någon om. Jag ska passa på att röra mig så gott det går i min vardag helt enkelt, och komplettera med nödvändig övrig träning för att kroppen ska hålla. Kanske lite fler promenader, med en hund?
Jag MÅSTE öva på att inte ta med mig jobbet hem och att inte ta åt mig av det. Det här är så sjukt svårt men jag brukar vara väldigt mycket bättre på det än jag varit det senaste året, det måste bli ändring på det. Har ingen exakt plan här, förutom att jag måste jobba med det. Kanske hitta något sätt att ”slussa ut” jobbet innan jag kliver in hemma, jag vet inte direkt vad men det kan vara en tanke.
Jag VILL sålla mer i ”striderna” med barnen. Jag säger sålla, för att det blir konflikter är ju inget konstigt och ska inte undvikas heller, men nu när jag varit stressad så hoppar jag ju på allt och det funkar inte. Det här är den punkten som jag tror är svårast av de här tre.
Jag ÖNSKAR så att jag får träffa mina vänner mer, men det är kanske inte något som är helt lätt att styra över själv.
Jag har ett par andra mål med, men de är mina egna och hamnar inte här.
Har du satt upp några mål eller visioner för året som kommer?
2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.
Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?
Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.
Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.
Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.
Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.
Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.
En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.
Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.
En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.
Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?
Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.
Något jag aldrig kommer göra igen
Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.
Jag kommer aldrig få barn igen.
Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.
Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.
För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?
Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.
Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)
Det här längtar jag efter
Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…
Att KRAMAS kommer nog först på listan.
Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.
Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.
Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.
Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.
Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.
Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.
Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.
SOLEN!
Att få börja odla lite igen.
Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.
Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.
…så börjar dagens julkalender från Kajson egentligen. Men jag måste säga att jag har inte alls lust att skriva om det. Det är tillräckligt mycket som är skit ändå med pandemi och allt, jag tycker vi tar och skriver om något roligare istället? Vi tar en ny rubrik:
Jag älskar när människor…
…gör fina saker för varandra utan att bry sig om vad man får tillbaka. Sånt som gör mig riktigt jäkla glad är när man hör eller läser om ”pay-it-forward” som ju egentligen bara handlar om att man gör goda gärningar så de sprider sig vidare. Det kan vara så små saker som gör ens dag ändå, och jag tycker man blir så glad själv om man kan göra något litet för någon annan. Har man tur får man en kram tillbaka och vad kan vara bättre?
Jag älskar när människor bjuder på sig själva, när man har självdistans och känner sig så säker i sitt sällskap att man kan visa sina brister utan att bli dömd.
Ibland tror jag att jag saknar kramar mest av allt. Hade jag inte haft familjen att krama på hade jag tynat bort för längesedan.
Jag älskar att se gamla människor som är kärleksfulla mot varandra, ett par vithåriga pensionärer som håller hand gör mig numer så gråtmild att det är nästan fånigt (vad händer med en när man får barn egentligen?)
Från den film som har det värsta (och på ett sätt bästa) introt i filmens historia – Upp. Det räcker ju att man hör musiken för att man ska vilja brista ut i gråt.
Jag älskar att se och läsa om glada saker, ni vet som såna filmklipp där de visar hur ett barn kan höra för första gången med hjälp av ett inplantat – hur en klass har samlat in pengar till nya skor till en lärare i ett land där det inte är självklart att man har hela skor – eller hur någon får en present de bara kunnat drömma om.
När mycket känns jobbigt, stressigt och tråkigt känns det som att jag BARA vill se snälla och roliga saker, min tolerans för annat är på NOLL. Jag fixar inte att läsa om människor på flykt eller våld i hemmet, djur som far illa eller gamla människor som inte kan träffas pga pandemi. Ge mig fluffiga djur och ytliga fånigheter, jag skänker pengar lite där det känns bäst men sen fattar jag exakt hur priviligerad jag är som inte MÅSTE tänka på all skit som händer. Och jag orkar inte det just nu.
Det första jag är när jag är modig är utvilad och i en bra fas – för modig tar mängder med energi och det går inte alls så bra när man känner sig lite deppig eller bara trött och stressad.
Det är lite roligt ändå, för när jag ser rubriken så ser jag framför mig en liten version av mig själv (alltså som ett barn, inte som en minivuxen) som lite trotsigt sträcker fram hakan, kanske lägger armarna i kors och minsann tänker försöka sig på det här svåra, fast hon samtidigt väntar sig så mycket kritik och mothugg. Konstigt egentligen, alltid när jag gör något som jag kanske kan anse vara modigt så förväntar jag mig mothugg och motargument så till den milda grad att jag oftast har en hel arsenal svar uttänkta i förväg – men det är ju i princip aldrig det kommer mothugg. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig så här dags?
Man kan ju vara lite modig när man går i höghjödsbanor med, om man är lite höjdrädd.
Det modigaste jag gjort i mitt liv har varit de stora besluten – att bygga hus, att starta eget, att byta jobb, att skaffa barn och så att byta bransch då. Det är sånt som har krävt en stor energimängd och mycket tankearbete bakom. Därmed är det inte sagt att det inte gått fort i vissa fall, för i princip alltid går jag på magkänslan när jag gjort en första analys om det är rimligt att göra det jag tänkt mig.
Man kan vara modig när man väljer att testa att tälta med man och tre barn med.
Tex nu, när vi funderar på hund, så är det ett beslut som för mig själv går under kategorin ”modigt” – och därmed är jag också beredd på en massa åsikter, som i princip inte kommit alls. Sen kan väl folk hålla inne med dem, men ändå. Att skaffa hund skulle vara modigt just för mig, för jag kan inte helt relatera till det och beslutet påverkar en stor del av mitt liv. Men mitt lilla barn-jag som jag ju ser framför mig, hon hade jublande glatt stuckit fram hakan om hon fått möjlighet till en hund, och så fel kan hon väl inte ha?
Det krävdes mod för att komma över rädslan att sparras mot någon annan också. (PS, shoutout till vår ekonomi-Erik 😉 )
I mångt och mycket tycker jag att jag är mycket bättre på att vara modig nu för tiden, det har liksom tvingats bli så i det här jobbet, jag måste nästan varje dag ansvara för eller fatta beslut runt sånt som jag tycker är svårt och läskigt, men jag blir också stolt över mig själv när det går bra (och jätteledsen när det inte blir så bra som jag tänkt mig, men det är ett annat inlägg). Jag befinner mig typ alltid i utkanten av, eller utanför, min komfort-zon. Däremot gör kanske det att det finns mindre ork till att vara modig hemma, och kanske är det därför det känns ovanligt svårt att besluta sig om hund, jag gör liksom slut på all modig ork på jobbet.
Det krävdes mod för att skaffa det där tredje barnet överhuvudtaget.
Det som känns modigt för en är självklart för en annan, och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser någon kämpa med ett beslut eller steg man kanske själv inte tycker är så stort. Glömmer det själv titt som tätt, så påminner även mig själv härmed. Vad är modigt för DIG?
Herregud, så jag saknar mina vänner. Framförallt K, T, Å och M. Det är ju inte som att det har varit lätt att få ihop träffar ens innan pandemin, så mätaren låg ju i botten redan när året inleddes, och nu har jag kört på ångorna länge.
Men som sagt, det är ju inte bara nu, alla kompisar har ju precis som vi flera barn, och alla är i lite olika åldrar med, så det är inte okomplicerat att hitta tider att träffas.
Det jag saknar mest är bara att få hänga och tjöta, fika eller ta ett glas bubbel, så länge att man har tid att gå förbi ”vardagssakerna” som ändå behöver stökas över och sen prata lite mer. Att man inte få fylla på ”pratet” med vänner gör nog sitt till att det är jobbigt att jobba hemifrån med, saknar så lite småsnack, snälla pikar och humor.
Tycker inte att helger är så roliga nu för tiden. Det blir ju bara samma sak, man går nån promenad, lagar mat, fikar och väntar mest på att kvällen ska komma så man kan sätta sig framför ett spel eller nån TV-serie och bara låta tiden gå liksom. Det är mot ALLT jag tycker är viktigt – jag vill ju kunna ha små saker att se fram emot, att planera in, och göra – som gör att dagarna INTE flyter ihop till en grå massa.
En grå bild från en grå helg.
Det är ju som det är, och det är lika för alla, men jag tycker ändå det är så deppigt.
Tycker mig både se och höra att det är många som är rätt pandemi-deppiga nu. För det blir ju lite extra jobbigt nu, dels med mörker och kyla och dels i tider som i normala fall är fullbokade med aktiviteter med släkt, vänner och jobb – för de flesta blir det väl inte vare sig julbord, julfest eller släktträffar i jul. Hörde om ett företag som ändå gjort en himla bra grej där, alla anställda hade fått en peng för att kunna handla ingredienser och dricka till en viss maträtt, sedan hade de haft en kock som live (digitalt) lagat mat samtidigt som personerna (som var hemma hos sig) för att sen äta ihop. Så mycket bättre än inget ju!
Det finns några saker som gör mig rent mentalt allergisk just nu, så det tänker jag att vi ska undvika. Den första saken är uttrycken ”i dessa tider” och ”under rådande omständigheter” – fy FAN vad trött jag är på de uttrycken. Alla vet ju ändå vad som gäller… kan vi inte bestämma att vi skiter i det tillägget?
En annan sak jag tänker att vi också skiter i denna vintern (om inte alltid) är väl att läsa om folk som uppmanar till saker i form av ”julfys före julmys” och annat i samma stil. Vill du träna – träna, vill du äta – ät, i enlighet med det här inlägget. Speciellt nu känns det som att vi får väl bara hitta sätt att överleva det här med förståndet hyfsat i behåll?
Jag känner själv att jag har ett stort behov av att vara snäll mot mig själv, det är ganska mycket på jobbet och hemma har det varit en jäkla cirkus den senaste tiden på vissa sätt, och därför orkar jag verkligen inte vara något annat. Jag vill sitta i lugn och ro en stund och dricka kaffe. Eller rom – jag fick en romkalender i år igen av maken som vet hur man gör mig glad. Jag vill sitta o spela när ungarna har lagt sig, och bara tänka på INGET viktigt en stund.
Värma glögg över eld och äta med lussekatter. Trygghetskänsla ändå? Noll förberedelse typ.
Tänker att jag ska försöka sprida lite snällstämning här med i december, så gott jag kan. Tipsa om mysiga saker för den som har tid och lust och påminna den som INTE har det att det också är ok att bara äta köpte-pepparkakor och ta genvägar.
