Triggers

7 augusti, 20207 augusti, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Har så länge funderat på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, men nu kör vi bara – sen tänker jag nog aldrig mer skriva om ämnet för det är ett jävla trist, ofräscht och uttjatat sådant.

När jag skriver ”Triggers” så menar jag just nu sådana ämnen som är kopplade till kroppsfokus i första hand, men även i viss mån det som kopplas till ämnen som ”hälsa” (fast också då med ett utseendefokus) och ”träning” (i syfte att se bra ut men ofta maskerat under ett hälsofokus).

I nästan hela mitt vuxna liv så har det legat så himla stora värderingar i hur man ser ut. Ni vet, de standardvärderingar som nog många med mig delat/delar. ”Är jag smal är jag fin och på något sätt mer duktig och därmed värdefull.”

Ni som känt mig några år vet att jag varit både rätt smal och riktigt vältränad, jag tränade varje dag i veckan och hårt, jag var superpetig med vad jag åt och räknade makron (vet du inte vad det är så låt bli att googla) och var verkligen i superform. Det var ju på ett sätt kul och intressant att se att en ”vanlis” kan bli så pass vältränad på egen hand, men det upptog ju också större delen av min vakna tid – antingen med träning eller med kosten. Så. Inte. Värt. I vilket fall, det var en period och det är egentligen inte den jag ska prata om nu.

En STOR pollett trillade ner när Hej Hej Vardag skrev det här inlägget, skilj på träning och mat, tack. Att allt jag gör måste inte vara en reaktion på vad jag ätit och tvärtom. Jag ”förtjänar” inte en god måltid eller fika för att jag har tränat, lika lite som jag ”behöver” träna eftersom jag ätit något mindre nyttigt. För en del av er det kanske det är en ren självklarhet, men för mig har det varit en stark känsla att jag behöver ”förtjäna” saker. Därför blev det en jättestor Aha-upplevelse av tankesättet att mat och träning inte behöver hänga ihop! Sedan dess har jag försökt att arbeta med de här tankarna aktivt, så fort jag tänker att jag ska kompensera dålig mat eller att jag förtjänar pga träning så stoppar jag min egen tankegång – så gott det går åtminstone. Faktiskt nu två år senare så har jag nästan lyckats helt, och vilken befrielse!

Likväl så jobbar jag så mycket som möjligt med att tidigt stoppa tankar på dieter, bantning och sånt, det här är mycket svårare för dels så ser man ju budskapet smal/vältränad= lyckad ÖVERALLT och dels så känner jag ändå att jag har ju såklart en trivselvikt där jag inte behöver byta ut hela min garderob eller så, så jag vill ju inte tappa allt helt. Den balansen är supersvår på ett sätt och faktiskt inte så svår ändå på ett annat – lyssnar jag precis på vad min kropp vill ha så reglerar det sig självt lite. Jag vill ha bra mat för det tycker jag är gott, jag vill ha fika och glass, men jag vill inte ha tex godis eller stora mängder snacks för det gillar jag inte direkt. Alltså käkar jag en bra frukost och lunch, men är jag sen sugen på fika eller glass så äter jag det och försöker att inte bry mig mer om det. Eller ett glas vin till kvällen, för den delen.

*HUR bra mår man inte av god mat och dryck, både fysiskt och psykiskt liksom…*

Min träning består mest i ca 2 pass självpåtvingad styrketräning eller (om det inte är Corona) någon form av cirkelfys-pass i veckan. Påtvingad i bemärkelsen att jag inte tycker det är speciellt roligt längre, men om jag inte tränar något så får jag väldigt ont i kroppen, speciellt axlarna, eftersom jag står vid en dator stora delar av dagen. Hade det funnits mer fritid så skulle jag så himla gärna vandrat lite mer, men just nu är läget sådan att man får anpassa sig mest efter barnens behov, det blir annorlunda när de blir större.

EN viktig del i mitt arbete mentalt här har varit att rensa, rensa och rensa bort alla triggers i framförallt sociala medier. Jag blockar konsekvent all reklam som handlar om bantning eller viktminskning, jag följer inga hälsofreaks eller träningsfanatiker, eller tjejer som baserar större delen av sin sociala profil på sitt utseende. De officiella konton jag följer ska göra mig glad och inspirerad till annat än att träna eller banta, de ska vara nöjda med den de är (ja på rimlig nivå) och de kompisar jag har som tränar mycket där försöker jag hoppa över inläggen ibland om jag känner att de stressar mig.

Det här är inte lätt, jag halkar dit lite titt som tätt ändå, men det är ändå stor skillnad mot hur jag tänkt till fram för bara nåt år sedan. Så skönt det är, att vara snäll mot sig själv och sin kropp, även om man såklart har dåliga dagar här med. Men de är inte varje dag längre och de dagar då allt känns ok har blivit många fler.

Nu har det blivit två långa tankeinlägg på raden här, har du orkat läsa ända hit är jag imponerad! Kanske kan det vara till hjälp för någon annan, eller så tycker ni bara jag är galen, jag bjuder på båda delarna 😉

*Klart man ska njuta av en glass i värmen!*

Lustprincipen

6 augusti, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Hos Foodpharmacy läste jag häromdagen ett inlägg om Lustprincipen som jag tyckte hade en hel del poänger. När jag googlade just ”lustprincipen” så fick jag däremot upp Freuds definition av ordet, vilket i korthet verkar vara mest att ”välja kortsiktig glädje och enkla val framför en svårare väg och långsiktig glädje” (det senare kallas realitetsprincipen). Men om vi bortser från Freuds uppdelning och istället pratar om samma som Foodpharmacy, då tänker jag lite så här…

En sak hon skriver träffar lite mitt i prick på mig, på ett sätt:

Av någon anledning har många av oss fått för oss att livet ska vara slitsamt och svårt och vi har svårt att tillåta oss själva att njuta, flamsa och ta lite lätt på livet ibland (läs: Helena för 10 år sedan). Men tänk om vi har fått det här om bakfoten? Tänk om det är tvärtom?
Citat från Foodpharmacy

För det första så håller jag med dig Helena. Eller delvis i alla fall, för det är så LÄTT att man av bara farten jobbar mot det ”folk” verkar tycka att man ska göra. Att tänka att man ”ska” göra karriär, skaffa familj, ha dyr bil eller allt annat som är allmänt vedertaget som ett lyckat liv. Men det är lätt att glömma bort att allt det där kanske inte ens gäller en själv!

Kort exempel – innan vi fyllde 40 jag och maken sparade vi i ett par år lite pengar för att kunna åka till New York som 40-års present. Men när tiden började närma sig så kändes det liksom lite obekvämt att tänka på det, och det var ju inte så himla konstigt eftersom ingen av oss är personer som gillar storstäder? Men ändå var det det vi siktat på? Det blev ingen resa till New York för oss, det blev lite annat i stället, men just den där känslan att man kanske hinner nästan i mål innan man kommer på att det här egentligen inte är min egen idé – den ligger kvar och lurar i mig.

Det är tudelat som allt annat det där, för jag är FÖR att inspireras och få idéer av det andra gör, men det är SVÅRT att alltid skilja på vad jag verkligen vill göra själv och vad som verkar som att andra mår bra av att göra. Ibland tror jag att om bara personen jag blir inspirerad av är riktigt nöjd med sina val/sin väg/sitt mål så smittar det liksom av sig på mig, utan att det är MIN vilja. Man ser bara att ”personen mår ju toppen av att göra just detta, då gör nog jag det med”.

Efter vår ”new york-incident” så har jag blivit mer ifrågasättande av min egen vilja, på gott och ont. Det är ju himla bra att inte bara planera in sånt som egentligen inte är MIN vilja, men jag har också blivit så osäker på min egen förmåga att se vad jag själv vill. Delvis på grund av att i princip vad man än kan tänka sig att man själv vill göra gör ju redan någon annan – är det då verkligen min vilja eller projicerar jag bara? En del saker man vill göra är ju också mycket tid och arbete bakom, så det går inte bara kliva in i situationen och känna efter om det verkligen var det här jag ville.

Men, för att återgå till själva diskussionen om lustprincipen efter det långa avhoppet ovan – lustprincipen enligt principen att välja saker som ger glädje och lust och att inte fastna i tanken att livet måste vara svårt och jobbigt. Jag tänker att jag är både bra och dålig på det här.

Jag är BRA på att ta tillvara på alla möjligheter att göra en dag eller ett tillfälle till ett så bra sådant som möjligt. Tex den här semestern, den har ju inte blivit det vi planerat eller velat, men jag kan ärligt säga att jag verkligen försökt göra det bästa möjliga av det som varit. Jag är bra på att sätta guldkant på vardagen (ok, oftast med mat eller dryck, men man tager vad man haver). Men jag är DÅLIG på att tillåta mig själv att göra mig glad i det lilla. Att inte alltid vara kontrollerad och ha kontroll på allt och ta ansvar för allt, att bara göra roliga saker en stund. Gäller det familjen så är jag bättre på det, men inte om det om det är ”bara” mig själv det gäller.

Jag tänker att jag ska försöka tillämpa lustprincipen lite mer och försöka välja aktivt. Det kommer kännas ovant och kanske tillgjort till en början, men jag tänker ändå att det kan ju bara bli bättre. Det största problemet är nog att få in tankesättet i allt man gör, för jag kan liksom inte ”avsätta tid” och planera in det, då blir det ju inte det det ska vara – lust i ett spontant ögonblick.

Vad tänker du om det här? Är ditt liv ditt eget val eller har du som så många andra fastnat i tankar om hur det ”borde” vara? Vad gör dig glad i stunden? Och hur bra är du på att ta tillvara på det?

*En sak som slog mig när jag funderade på vad jag ska lägga in för bild i det här stycket var ändå att just fotografering är något jag verkligen blir glad av – att fånga ett kort ögonblick och se glädjen och det fina i det. Så, till det här inlägget får det bli några av mina favoritfoton just nu, helt orelaterat till det mesta i inlägget, bara för att de gör mig glad!

Känslan sista semesterveckan

28 juli, 202028 juli, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag använder ju den här bloggen som min terapi, på ett sätt. Försöker alltid formulera det som far runt i mitt huvud som ett blogginlägg, och det hjälper liksom till med att sortera tankarna. Men nu är det så himla mycket olika tankar och känslor, så jag har gått i nästan en vecka utan att få nån vettig ordning på det, så här kommer ett jäkla hoppigt, men ärligt (och gnälligt), inlägg…

Min första tanke är ångest. Inte för att jag inte trivs med mitt jobb, men jag ÄR INTE FÄRDIG med att ha semester och framförallt undrar jag vad som hände med SOMMAREN? Ni vet, apvarmt, soligt, svettigt, ljumna kvällar och en lätt rödtonad solbränna? Var är vårt inköp av årets vin och rom som brukar inhandlas på Citti i Lübeck? Jo men just det, vi kom ju aldrig utomlands i år… Så jävla bortskämd kommentar, men jag kan ju samtidigt inte blunda för att just den detaljen gör att själva känslan av semester inte riktigt har infunnit sig. Jag är INTE redo att börja jobba på måndag, känns det som.

Helt ärligt är jag dock nöjd med att vi verkligen gjort det bästa av situationen, vi har hittat på en massa trevliga saker som jag är så himla glad för, men min kropp och hjärna är ändå väldigt förvirrade… Är det semester, eller bara lite långledigt? Var det sommaren, det som var i slutet på juni där när vi badade? Vart är mina bikiniränder?

I dag har HELA familjen varit på så jäkla dåligt humör dessutom, från minst till störst så har vi tjurat, fått utbrott och bara varit SURA hela dagen. Alltså man får ju bara acceptera att det blir så ibland. Av de MÅNGA saker som gjort mig sur i dag är en av dem en blandning av att vara så LESS på att det fortfarande finns kvar en massa jävla tankar om att man nog borde hålla igen nu eftersom kläderna minsann sitter åt efter semester blandat med en känsla av att jag är rent FÖRBANNAD på att en ska behöva tänka så. Det är ju FAN INGEN som bryr sig om jag blir lite rundare eller inte?!

*Alltså, det enda man gör är ju att äta och dricka goda saker för att få lite mer känsla av semester.*

Jag är sur på att jag redan har jobbångest med, det är ju nästan en vecka kvar och jag vill INTE slösa bort den på att ha ångest om nåt som liksom kommer ändå? Jag VILL se fram emot att vi ska träffa brorsan på torsdag (vilket jag också såklart gör) och ha en riktigt bra vecka bara – så sluta tänka så jäkla mycket?!

Jag vet att det kommer kännas mycket bättre i morgon, det är sällan mitt dåliga humör håller i sig så länge. Då ska vi iofs städa för att slippa göra det under de sista dagarna av semestern, som dessutom verkar bli fint väder på. Så, nu ska jag bara komma på vad vi ska hitta på den sista tiden… Vad gör ni?? Dags att börja jobba snart med?!?

(Jag är medveten om hur jävla bra jag har de, vilket innebär att jag oxå har dåligt samvete för att jag är förbannad, vilket verkligen tillför något…)

Gersfall och Gerssjön

20 juli, 202020 juli, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

För snart en vecka sedan fick maken ett sånt himla snällt erbjudande av en kvinna han bodde hos på somrarna när han var mellan 6 och 16 år. Hon hyr i vanliga fall ut sitt sommarhus, men nu hade hon fått en avbokning pga Covid19 och då fick vi erbjudandet att få låna huset i så många dagar vi ville. Det passade ju sjukt bra just över slutet av veckan som var, eftersom det skulle bli varm och soligt, så från torsdag till söndag har vi bott i ett sommarhus lite utanför Vimmerby, nästan vid Frödinge.

Där har vi haft lata, sköna sommardagar, i ett jättefint och välskött gammalt hus (fast med el och vatten, skönt!), där vi mest fiskat, solat, lekt, spelat brädspel och bara latat oss. Så gott! Varnar nu för en virtuell bildbomb, för det var SÅ vackert där…

Vi börjar med huset, så välskött och nästan sockersött – med en blommande och frodig trädgård.

Utanför huset låg det två ytterligare byggnader:

*Och ett som agerade både som ett mini-museum och en festlokal.*

*På nedre plan har det sparats föremål från att äldre släktingar bott på gården, här hittades en mormors gamla barn-skor och en handväska bland mycket annat.*

*Kan inte varit jätteenkelt att åka skidor på såna här brädor tänker jag mig?*

*På loftet stod två långbord och här skulle man nog kunna ha en riktigt bra kräftskiva tänker jag mig!*

*I trädgården fanns det fullt med bär och blommor.*

Till huset hör en bit strand som ligger ca 100 m bort, vägen till den leder genom en kohage – men i år var det inga kor där. Både bra och dåligt, kul med kor fast skönt att slippa mer flugor och flygfän.

Till stranden hörde en eka, den har spenderats MÅNGA timmar i av oss alla, i olika konstellationer.

*De stora grabbarna fick ge sig ut själva och gjorde det med stor entusiasm.*

*Filip var nog minst av alla på båten, svårt att sitta still så länge.*

Vi både metade och kastade en hel del, men kunskapsnivån är nog lite dålig för det vi fick var mest ett par små aborrar och mörtar.

*Och det trots att vi även var ute i princip varje kväll, en bit efter solen gått ner. Sjukt vackert och lugnt….*

*Jag spenderade massor med tid i solen på bryggan, så skönt…*

Tyckte att det allra bästa med platsen var lugnet, det var ju bara vi själva som hördes i princip. Alla hade det riktigt bra!

*Man SER hur det lyser ”bus” ur ögonen på de här!!!*

*Så fint ljus om kvällarna, passade på att fota alla massor.*

Vi har käkat precis så där enkel men god mat som det ska vara – grillat lite och haft lite potatis och sallad till. Inget avancerat, bara gott!

Så kan det gå, när man oväntat får ett erbjudande om semesterboende! Tack till A som gav oss chansen!

Identitet

3 juli, 2020 / LindaG / 5 kommentarer

I dag har jag gått på semester, i fyra veckor, vilket känns både skönt (ledig, yeay!) och konstigt (vad fan ska vi göra i fyra veckor med tre barn och ingenstans att resa). Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan nåt helt annat jag har funderat lite på den senaste tiden.

Det var det här med identitet, eller vad man identifierar sig själv som. Vi hade nån diskussion på jobbet tror jag, just där vi pratade väldigt hastigt om huruvida man är en ”tränande person” eller ej. Där räknar jag inte mig själv som en tränande person, jag tror knappt jag gjorde det när jag körde 9 pass i veckan ens? Det stämmer liksom inte riktigt in med min bild av mig själv, och jag vet egentligen inte varför. På samma sätt vet jag personer som absolut räknar sig själva som tränande personer och som även andra räknar som tränande personer fast de kanske i själva verket inte tränar så mycket alls. Ska man kategorisera det mer så finns det ju kanske ”styrketränande” personer såväl som tex ”personer som springer”. Förstår ni hur jag menar?

*Nä men inte ens då tyckte jag nog att jag var en tränande person, inte på riktigt.*

Något jag däremot faktiskt identifierar mig med är att jag räknar mig själv som en ”gamer” eller tv-spelande person. Det trots att jag nog i genomsnitt tränar fler minuter i veckan än jag ev har tid att spela. Visst, jag har spelat sedan jag var liten, men jag har ju å andra sidan simtränat ungefär sedan jag var i samma ålder som jag började spela i. Jag är dessutom mer påläst om träning än om det som händer i spelvärlden nu. Men mitt HJÄRTA är mer engagerad i spel, träning är liksom mer något man måste göra för att inte gå sönder eller för att komma i sina kläder, det är inget jag brinner för.

Jag tänker heller inte att jag är en person som vandrar, fast jag tycker det är jättekul och verkligen älskar det. Men det känns lite varje gång som jag fejkar något (oklart vad) när jag är ute och vandrar. För det är ju inte det jag gör, känns det som, jag typ går ju bara lite? I skogen? Mer som att jag lajvar en person som vandrar… O.o (Jag sa inte att det är logiskt, det här)

På samma sätt är det nog lätt att dela in sin personlighet på andra sätt. Att tänka att jag är en ”klumpig” person, eller kanske en person som alltid har otur. Det blir ju en självuppfyllande profetia det med, såklart. Jag har nog inte så många såna fack jag delar in mig själv i, ett par stycken kanske men annars bara ÄR jag mest, tycker jag.

Vad identifierar du dig som? Och vad tror det det är som är avgörande just för att något ska vara så viktigt för oss att det blir en identitet, även om det faktiska engagemanget är ganska litet?

Nedräkning

10 juni, 202010 juni, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag kan nog räkna på ena handens fingrar de inlägg jag skrivit så sent som efter 22, men jag har inte hunnit skriva här på evigheter känns det som, och det är fortfarande ljust ute, så nu kan jag inte låta bli trots att klockan ringer tidigt i morgon bitti.

Det har varit en hektisk vecka på jobbet, med 1000 olika saker att hålla i huvudet känns det som, och det känns i hela kroppen att det vore välbehövligt med semester. I år går jag ju på semester en vecka senare än vi brukar dessutom – evighets långt fram känns det som till vecka 28.

I vanliga fall hade jag gått på semester efter midsommar, sista veckan i juni, och så hade vi varit på väg söderut strax därefter. Men i år blir det ju ingen bilsemester, även om restriktionerna har lättat så att vi NOG skulle kunna åka till Tyskland som planerat så vågar jag inte. Dels för att det är risk för att ”fastna” i nån karantän, men även för att jag inte vet vad som finns i Tyskland. Finns det restauranger att gå på, är hotellen öppna, vad gör vi om vi ändå inte kan gå i nöjesparker? Kontentan av det hela är att vi stannar hemma i Sverige.

Eller ja, hemma i Jönköping mestadels, det kommer nog bli dagsutflykter beroende på dagens ork och humör, vi har ingenstans att åka direkt annars ändå.

Jag önskar så himla mycket att det blir en sommar med fint väder, annars kommer jag klättra på väggarna utan ett projekt att fundera på och klura runt. Är det soligt och varmt blir ändå allt mycket lättare.

Vet inte om det är sommarens inställda planer och bristen på nya som gör att det orimligt nog känns lite deppigt nu. Det borde ju bara vara glatt ändå, det är snaaaaart semester, solen skiner och så, men jag vet inte, något känns off.

För att inte avsluta i en deppig ton så har jag lagt in lite bilder på min allra första egna pion här i trädgården! Den är planterad i en stor ”kruka” och ligger därmed före de frilandsodlade, och jag är väldigt glad att den är så fantastiskt fin! Planterade den förra året men då hann den aldrig blomma, så jag hade helt glömt vad det var för färgställning på den – en rolig överraskning i år med andra ord.

Nu måste jag sova, i morgon är det Byggfysik, sista lektionen innan terminens sista tenta nästa vecka. Puss på er.

Tröttheten

7 juni, 20206 juni, 2020 / LindaG / 2 kommentarer

Fy f*n vad trött jag har varit den senaste veckan, rent ut sagt. Varje år när gräspollen-säsongen påbörjas så blir det ju likadant, jag äter ju alla allergitabletter som finns och de är ju grymt bra nuförtiden, men just starten av säsongen blir alltid påtaglig. Det tangerar nästan den tröttheten man känner när man är gravid (nope , det är jag inte och kommer heller inte att bli så den kan ni släppa 😉 ). Den är liksom lätt förlamande och det känns som man bara vill lägga sig i ett hörn av soffan, äta mängder med trösterika kolhydrater och sova i en vecka framför lite halvdåliga serier.

*Så många olika sorter, så vackra och så allergiframkallande…*

Men men, det är ju bara att glömma med tre barn och ett heltidsjobb, man får ju liksom bara bita ihop, och det är ju bara en skitsak i det stora hela. Men om du pratar med mig i det närmaste och bara får en något glasartad blick och ett odefinierbart hummande som svar så vet du i alla fall varför.

Nåväl, i dag ska vi i alla fall ta oss ut och vandra och grilla lite, då piggnar man ju åtminstone till lite tillfälligt. Ha en skön dag!

Nostalgi och förändring

6 juni, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Efter maten så började de stora grabbarna spela Minecraft och den minste fick hamna framför en padda. Jag och maken fastnade en stund framför våra årsböcker – varje år sedan 2006 (då O föddes) har jag gjort en fotobok. De är verkligen så roliga att ha, även om de bara speglar en bråkdel av det som händer under ett år.

Det är så mycket som ändrat sig de här åren ser man, det är lätt att känna och tycka att sedan man fick barn har livet ungefär varit detsamma, men det har ju ändrats jättemycket genom åren. Med O var vi förstagångsföräldrar, försiktiga och fulla med ambitioner. Med L fick vi inse att herregud, att två syskon kan bli så olika. Nu med Filip så är vi både dels otroligt mycket mer avslappnade föräldrar men också mer måna om att ta tillvara på tiden. Problemen vi möter nu med barnen är vitt spridda mellan åldrar, behov och personligheter, på ett sätt jag inte hade kunnat gissa när vi var unga.

Det var så mycket jag ville, förr. Så många ambitioner som inte var mina, bara ”jag borde nog” och ”om jag bara…så…”. Tycker lite synd om den jag var då, på ett sätt. Sen var ju absolut inte allt sämre då, vi hade en massa kompisar som vi umgicks med, vi ordnade fester och gjorde barnfria aktiviteter. Livet känns mer… ensamt, nu.

Hörde ett par unga killar häromdagen i nån affär som sa nåt om att ”snart är du gammal och bitter” och skrattade åt varandra. På ett sätt ligger det något i det, när man är ung är man mer idealistisk och världen är svartvit, ju äldre man blir desto mer gråskala framträder. Dessutom så är det lätt att bli lite mer cynisk, inställningen att ”folk är idioter” kryper gärna fram och det är lätt att glömma att bakom den sura bilisten som kanske körde in precis framför dig så kanske en stressad småbarnspappa på väg till dagis satt.

Jag tror (och hoppas) att det faktum att jag bytte karriär lite mitt i livet har gjort mig mer ödmjuk och kanske mer öppen för förändring. Att jag numer är så van vid att jag ska lära mig typ 1000 nya saker varje dag också gör mig lite mindre mossig och stelbent i mitt tankesätt. För förändring är ju inget nytt, det finns ju snarare inget som INTE förändras, det är bara det att man oftast inte märker det mitt i, och i ärlighetens namn är det ju sällan slutresultatet av en förändring blir sämre än utgångsläget.

Jag vet inte, jag hade nån tanke när jag satte mig och började blogga, men som så många andra gånger så flyter orden på i sin egen bana. Det blir lite kvälls-svammel och lösryckta tankar, men det finns något trivsamt i det med. Att vara nöjd med det som blev och titta snällt på sina egna prestationer, som man hade gjort om någon annan hade gjort samma sak.

Med det här så har jag nog babblat färdigt och tänker bara avsluta med att önska er en riktigt bra fortsättning på helgen, ta hand om er!

Vi letar vidare

31 maj, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Får ibland frågan om vi fortfarande letar efter ett ställe på landet, och svaret är absolut JA. Men det är inte lätt, det dräller inte direkt av gårdar i den storleken vi känner att vi kan hantera, och den mark som släpps är oftast minst 30 ha, vilket är alldeles för mycket. Inte heller verkar det finnas någon som vill stycka av lite mindre mark (det är ju runt 3-4 hektar vi är ute efter), något jag både kan och inte kan förstå. Jag kan förstå att man vill hålla sin mark intakt, men jag kan ändå inte förstå hur man samtidigt vill tacka nej till ett tillskott till kassan.

Att bygga nytt hus är egentligen vårt andrahandsval, för jag vet hur mycket arbete det är med det, även med en totalentreprenad på bygget. Samtidigt letar vi ändå mark, och då vill jag egentligen ha betesmark med lite löv- eller blandskog på, något jag inbillar mig (men kan ha helt fel) inte är så attraktivt för många att köpa?

Vet exakt vilken typ av mark som sagt, den ska mestadels vara öppen och lite kuperad, för jag vill placera mitt hus på en liten kulle eller höjd. Älskar all mark som ser ut typ så här:

Sen får det absolut max ta 30 minuter in till jobbet i Jönköping, det måste finnas lite hus i närheten (men inte direkt inpå) så barnen kanske kan ha lite grannar att leka med, och det får inte vara för långt in till något samhälle med en grundskola och dagis. Både mycket och lite krav på en och samma gång, men så har vi det ju bra där vi bor med.

Drömmen är dessutom lite utsikt över någon sjö, men det kan jag ge avkall på om allt annat skulle stämma.

Nåväl, vi letar som sagt var vidare, skulle någon ha några tips så tar jag mycket tacksamt emot det!

Nåväl, nu ska jag fortsätta njuta av helgen, som för övrigt mest innehållit en massa god mat (himla trevligt med mors dag, tack maken) och trädgårdspåtande. Sånt jag älskar, med andra ord! Ha en bra dag där ute, mor eller ej ❤

15 år?!?

28 maj, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag förstår inte riktigt hur det kan vara så länge sedan vi gifte oss som 15 år? Minns ändå dagen ganska väl, bubbligt och nervöst men också sprudlande glatt! Det som är svårast att minnas är på ett sätt vilka som var med, för på något sätt tänker jag mig att alla jag gillar och umgås med I DAG var med DÅ, vilket såklart inte var fallet eftersom jag inte kände många av dem då. Det blir också någon form av hjärnsläpp när jag ska få in barnen i ekvationen, ingen av dem fanns ju såklart när vi gifte oss (såklart för att äldsta är 13, inte för att jag håller på någon form av ”barn-efter-äktenskap-tradition”), men det är nästan svårt att komma ihåg ett liv innan dem.

I vilket fall, vi hade varit ihop i nästan 6 år när vi gifte oss, vilket kändes rimligt just då, även om det nu känns väldigt ”litet” att gifta sig vid 26 års ålder? Budgeten var ju lite därefter, så vi fotade själva och ordnade väl rätt mycket annat själva, förutom att vi hade ett litet antal gäster, bara vänner och närmsta familjen, så jag tror vi var typ 24 personer om jag inte minns fel. Här kommer ett gäng bilder från vårt bröllop, och så små vi var!