Först och främst så hoppas jag att ni känner mig tillräckligt väl för att jag inte ska behöva kommentera mitt inlägg i går med att jag älskar mina barn över allt annat, det är ju självklart.
Tänkte ändå kanske fördjupa mig i året med barnen lite – eftersom Filip är vårt sista barn (och ja, det är säkert, min kropp skulle aldrig klara av en graviditet och än mindre en förlossning till) så har vi ju valt att dra ut på föräldraledigheten lite extra länge. Vi har ju precis som med de andra två barnen delat på veckorna från det att barnen varit ca 6 månader, vilket är HELT suveränt.
Filip kommer ju vara nästan 22 månader när han börjar på dagis, vilket verkligen känns jättebra. Vi har ju gått på öppna förskolan hela hösten och det har han gillat, han är ju på det stora hela väldigt självständig så jag är i princip inte orolig alls för förskolestarten, han känns redo för lite mer utmaningar än vad vi erbjuder här hemma och för att ha egna relationer till små dagiskompisar.
Det har varit otroligt lyxigt att få vara hemma så mycket med alla barnen, den enda som lidit av det är Lukas som inte har fått gå på sitt älskade fritids där hans kompisar gått – han fullkomligt JUBLAR nu när han ska få börja igen!
Det känns verkligen som vi går in i en ny fas av våra liv nu, dels ska både jag och maken börja jobba heltid (eftersom jag jobbar 7-16 och maken 8-17 så blir det inte superlånga dagar för Filip som ändå sover 2 h mitt på dagen, han kommer ju gå ungefär 8-16), dels byter jag jobb och dels så skolar vi in vårt sista barn i förskolan.
Det har stundtals varit jobbigt att ”gå tillbaka” till småbarnsåren, samtidigt har vi båda verkligen förundrats över att bara iaktta den här lilla människan som växer så fort. Det har varit jobbigt att inte kunna ge de stora grabbarna all den tid de förtjänar – samtidigt som jag ser att även de har älskat att ha Filip och vuxit med det. Det har varit jobbigt att känna sig så låst som man blir med tre barn där den minsta är så liten, men samtidigt så glömmer man det i samma sekund som han kryper upp i ens knä. Som med allt så är det både för- och nackdelar, men jag får väl avsluta med det självklaraste av allt – det har varit fantastiskt förmånligt, härligt och privilegierat att få bli föräldrar en tredje gång!
Nu ser vi fram emot att hitta rätt i vardagskaoset som det kommer innebära när vi ska jobba heltid, alla ska gå på sina aktiviteter, VAB-dagar och föräldramöten. Vi måste hitta en lösning på att se till att vi har mat klart till barnen de dagar de har aktiviteter, vi behöver lägga upp ett körschema för alla hämtningar och lämningar och alla andra tusen saker som ska fungera, men vi är så redo som vi kan bli tror jag. Dessutom går tiden fort, Oliver är redan 12 och kommer till hösten börja högstadiet (hur sjukt?!), Lukas börjar bli mer självständig med och innan vi vet ordet av börjar väl Filip skolan med. Nu kommer den tiden då vi verkligen får öva på att ta tillvara på varje dag så gott det går!
