Det finns en jäkla massa saker man skulle kunna skriva angående baksidan av olika saker. Men i dag är jag jättetrött efter en lång och hektisk dag som till stor del varit utomhus för ovanlighetens skull – i stormen som fortsatte i dag. Så nä, något djupsinnigt orkar jag inte med, utan jag konstaterar helt ogenerat att baksidan är den sida på mig själv som jag anser vara den snygga sidan.*
*Självdistans är så mycket roligare än självupptagenhet eller självömkan 😉
I dag känner jag mig rätt skruttig. Har haft nån förkylning eller nåt som har legat på lur i kroppen i ungefär en vecka, men den har inte ens brutit ut efter träningen. Blir bara lite trött och småhängig av den, utan att det liksom ger en verklig anledning till att bara vila, om ni förstår hur jag menar? Bara en skitsak, men ibland kan man väl få vara lite trött över en sån med. Var ute på jobbet ett par timmar nu på eftermiddagen, och blåsten gjorde sitt till med.
I dag har Filip flyttat upp till storbarnsavdelningen på dagis, känns tidigt, han fyller ju tre först om en månad, men jag tror han kommer tycka det är väldigt roligt och det är ju huvudsaken.
Stora barnen har varit hos mormor över dagen, resten av veckan är det fritids för Lukas och hemmavistelse för Oliver. Har inget särskilt inplanerat för dem det här sportlovet, för jag har ingen direkt inspiration till just sportlovsaktiviteter för stunden. Eller jag orkar inte med, helt enkelt, det får bli lite mer roligt inplanerat till när vädret blir bättre.
Egentligen var dagens utmaning #pålägg, men det kändes så oinspirerande (märker ni dagens tema?), så jag hoppar över det.
Hoppas ni har en bättre måndag / en halvtjurig, lite hängig tjej
Öh, det känns som jag har NOLL och intet att skriva om nu. Allt står bara still i den här grå, blaskiga och bara icke-vintern. Ur en ren jobbsynpunkt är det skitbra att det ligger på några plus och inte är någon snö, det underlättar nämligen väldigt när man ska forma, armera och gjuta betong, men alltså ur rent psykisk vinkel så är det halvt förgörande. Det går ju liksom inte göra NÅT?
Men visst, vi har väl försökt roa oss, det blev en sväng till badhuset med familjen på förmiddagen och en promenad med Oliver på eftermiddagen. Badhus kan vara nåt av det tråkigaste jag vet, av den mycket enkla anledningen att det är så *jävla* kallt på Rosenlund. Jag och Lukas frös från att vi klev ut från omklädningsrummet typ. Men men, jag behövde inte bada så jättemycket, Filip är sedan i höstas MYCKET skeptisk till det där med vatten, tex får vi duscha av honom under tvång och skrik (känns hemskt) nån gång i veckan, men med långsam upptrappning så hittade han väl ändå lite av tjusningen med att bada och var åtminstone i med hela kroppen (vilket då är upp till knäna på mig). Perfa att vara i undervisningsbassängen en hel del med, där är ju lite varmare åtminstone.
Men apropå det här att det är svårt att hitta nåt att skriva om med, förutom att JAG har total skriv- och tankekramp så känns det som det blivit mycket mindre spontant, personligt och oredigerat innehåll på egentligen alla sociala kanaler jag följer? Tex instagram, visst i stories kan man ju slänga upp lite vad som helst, men i sitt flöde känns det inte som man inte vill lägga bilder som inte är riktigt, riktigt bra. Likaså bloggar, det känns som alla anpassar, retuscherar och mycket noggrant väljer ut vilket innehåll som släpps.
På ett sätt är det ju trevligt att inte drunkna i 38 instagramposter eller 3 inlägg om dagen om vad någon åt till frukost, men det börjar samtidigt bli ganska opersonligt och tillrättalagt. Jag är likadan själv, jag har nästan 2000 poster på instagram, men de kommer mer och mer sällan pga att jag känner att jag vill att de ska vara riktigt bra. Samtidigt uppskattar jag även själv att just bilder är av lite högre kvalitet, älskar ett bra foto. Svårt!
Men vad tycker ni, är det bra att det innehåll som läggs ut, oavsett kanal, är genomarbetat eller är det roligare med det spontana och genuina?
Pst, har visst inte talat om hur min första skoldag var, jag hade riktigt kul och kom hem rätt slut i huvudet, lovar att berätta mer framöver!
I dag har jag fått ha en sån där fantastiskt rolig och givande timme med vår grymma coach på jobbet. Det är SÅ kul, känns lite som en timmes terapi med en kompis, och man är utan undantag på jättegott humör när man går därifrån.
I dag fick jag välja lite själv vad jag ville jobba med för ämne, och då bestämde jag mig för att jag skulle bli mer ”approachable”. Det finns inget jättebra ord på svenska tycker jag, ”lättillgänglig” stämmer inte och ”tillmötesgående” känns formellt, stelt och gammaldags. Jag har fått höra att jag kan vara lite svårläst och kanske svår att komma nära, och jag skulle helt enkelt vilja ändra det så de människor jag känner och tycker om känner att det är lätt och gärna roligt att prata med mig. Förstår ni hur jag menar?
En punkt jag ska jobba med är att bli lite mer personlig. Här på bloggen har jag fått massa övning på det, jag kan i lugn och ro formulera mig, men framförallt så känner jag här att om nu nån tycker att det jag har att säga är ointressant så är det ju HELT valfritt att läsa liksom. När jag pratar med folk (gäller såklart inte nära vänner) så känner jag rätt ofta spontant att ”men hur intressant är det JAG har att säga då” och säger därmed inget. Eller så kortar jag bara ner det så mycket att det blir halvt osammanhängande och inte ska ta så mycket plats.
Jättedumt fattar jag ju på ett sätt, men jag känner så. Känner det ofta när jag skriver här med, men har lärt mig att köra på ändå.
För när jag själv ska fundera över varför jag tycker att en del människor är sådär jättelätta och roliga att prata med så är ju EN del av det att de är personliga och gärna delar med sig. Andra delar är är att de lyssnar och frågar och för en diskussion vidare, att de är öppna och inte dömande och att de är glada.
Nu är min ambition inte att jag ska bli en ”säljare”, dvs vara hej och tjenis med alla, det är inte JAG, utan att jag ska bli lite lättare att prata med för människor jag faktiskt umgås med, tex på jobbet eller i andra sammanhang. Så, pratar vi en stund, påminn mig gärna om jag känns svår eller opersonlig, så ska man väl kunna bli åtminstone lite bättre på det här med? Eller vad säger ni, är det något helt annat jag borde tänka på egentligen?
Den här vardagssituationen som är just nu är bland det värsta man kan utsätta mig för. Tre uttråkade barn, massor av förväntningar (mest mina), riktigt skitväder och en gravt uttråkad men ändå på något sätt stressad Jag.
Jag vet inte vad det är som gör det, men jag tror det är en kombo av en massa saker. Riktigt pissigt grått väder gör att man INTE vill gå ut – hade det varit sol kunde man tagit en promenad, hade det varit snö kunde man ha åkt längdskidor (underbara tanke), men det här kan jag inte ens jaga ut ungarna i. Lägg till en massa vaga tankar om ”borden” i mitt eget huvud i form av att nu borde man ju bara vara glad och avslappnad när verkligheten är att ungarnas (oftast glada) tillrop och önskemål bara studsar som pingisbollar runt i skallen på mig. Jag är själv uttråkad (ärligt talat vad fan hittar man på så här års) och rastlös men samtidigt trött för man ska rodda runt familj och barn.
Ni hör ju, jag är en grymt oskön person att vara runt just nu, vilket jag är totalt medveten om själv men liksom inte förmår att ta mig ur.
Jag önskar så himla mycket att jag bara kunde slappa, ta dagen som den kommer och låta barnen spela hela dagen då, om det är det de vill (det är det de vill), men jag KAN inte? Tycker himla synd om maken som får dras med mig såna här perioder, jag hade inte själv velat göra det.
I någon form av önskan att göra något/göra om något så har vi därför nu köpt nytt matbord och stolar samt en sänggavel, och jag har rensat bland det lilla som går att rensa bland. Vi är rätt bra på att rensa, för övrigt, så det är inte mycket saker det GÅR att rensa ut (skänker det vi rensar ut, för övrigt, det slängs inte).
Samtidigt som jag är uttråkad och vill GÖRA nåt så känns det samtidigt som att man inte hinner NÅNTING förutom att bara driva runt familjen så de överlever med mat etc? (ja alltså, maken och jag gör det, inte jag själv) Men OM jag hinner i morgon så ska jag försöka ta nåt foto på våra nya fina möbler åtminstone.
Det här var ett bara splittrat och frustrerat inlägg rakt från hjärtat – hoppas ni har en lugn och fröjdefull julledighet där ute!
Det är nog det bästa sättet att beskriva vart jag befinner mig. Ur fas. Mest rent fysiskt, min fot är nästan bra men fortfarande öm, blå och gul och i går lyckades tant dra till ryggen på träningen. Vet ni hur mycket man använder musklerna i svanken? Väldigt mycket, visar det sig. Tex om man hostar, nyser, vill vända sig i sängen eller bara förflytta sig…. Det är ingen fara, bara musklerna som fått en törn, men jäklans vad det hugger hela tiden.
Kan inte laga mat heller, det började ju med mina 2 pajade majonnäser och sockriga franska nougat, i går gjorde jag en typ oätlig kålsallad pga för mycket salt. Sånt gör jag ju aldrig! Tror jag kan vara lite ofokuserad kanske? Det skulle ju förklara både mat, rygg och fot faktiskt.
Hmm, min tanke med det här inlägget var bara lite humor och vardagligt gnäll med självdistans, men jag tycker det blir svårare och svårare att skriva om ”småskit”? Det är ju bara en fis i havet, inget allvarligt och framförallt finns det ju oändligt mycket värre, vilket jag också känner att jag behöver skriva varje gång jag ”gnäller”. Samtidigt tycker jag ju själv om att läsa om folks vardagsbekymmer, att få känna igen sig i småsaker och vardagsbesvär. Det måste ju få finnas gnäll även över en sträckt rygg, fast det finns folk som har allvarliga sjukdomar? Eller är det bara bortskämt att gnälla över så triviala saker?
Fast nej, bestämmer jag nu. Vi är ju vuxna människor, visst kan vi. Hålla mer en en tanke i huvudet samtidigt? Jag kan tycka synd om min rygg som kommer vara bättre till i morgon och samtidigt inse att jag är glad över att jag är frisk – eller hur? HejHejVardag skriver ofta om det här att man tappar nyanserna på nätet, man hugger direkt på minsta lilla och man ser alltid bara saker på ett sätt. Samtidigt kan ju inte vi som skriver alltid gardera oss – ”självklart älskar jag mina barn även fast de var jobbiga i dag”, ”självklart är jag glad att jag är frisk även om jag har ont i ryggen”. Det blir en fruktansvärt tråkig blogg att läsa då tycker jag själv? Att alltid gardera sig, förklara sig så man är PK och inte stöter sig med någon.
Det här inlägget tog visst en helt annan riktning än jag tänkt, men visst kan vi komma överens om att vi inte behöver förklara allt så himla mycket, vi behöver inte ALLTID visa alla nyanser i paletten utan kan helt enkelt gnälla lite över att vi känner oss som vi är 85 när ryggen pajat… 😉
Puss på er och må ni alla känna att det är ok att känna det ni känner, oavsett om det är stort eller smått!
Måste börja med att konstatera att det blev en rätt bra jul ändå. Till största delen var det tack vare att alla 3 barnen blev väldigt nöjda med sina julklappar, från morgonrockar till earpods, vilket gjorde mig väldigt glad! Sen åt vi såklart en massa gott med, och kollade film och hade lite blandat mys.
Men, för att fortsätta med den här julkalendern som visst pågick ända till nyårsafton, så kommer här en sammanfattning av 2017:
På ett sätt gillar jag hela ”ceremonin” med nyårslöften. Det är något trevligt med att kanske titta tillbaka på året och sedan lova saker inför nästa år, sånt som man har förhoppningar om och kanske som mål. Men alldeles för många år när jag var yngre blev det bara nåt så jävla dumt som ”jag ska gå ner X kg eller träna X gånger”, så det förstörde det hela för mig ett tag. Fast i år är jag lite sugen på att ta upp det igen, med barnen, så det blir en tradition.
Jag kom på ett så bra nyårslöfte åt Oliver (tyckte jag, i alla fall), nämligen att han ska lära sig laga minst 4 nya maträtter under året. Det är ju inga avancerade rätter utan enkla saker som falukorv i ugn funkar bra, jag vill bara att han vågar testa lite nytt och inte bara kan göra pannkakor.
På ett sätt orkar jag inte med nyårslöften för eget del, för jag har redan så himla höga ambitioner på ALLT jag gör, så att lägga på något extra blir liksom droppen som får bägaren att rinna över känns det som ibland. Jag skulle vilja ha löftet ”ha mer kul” eller kanske ”var mer spontan”, men det var ju det där med att det är ett himla flummigt mål. Vi får se, jag ska tänka klart runt det hela.
I vilket fall är jag himla taggad för uppesittarkväll med ostbricka för hela familjen i kväll, ser mer fram emot det än själva julafton! Ska bli himla mysigt. Ungarna får hålla koll på varsin bingolott och så blir det en massa gott att äta. Först ska Oliver och jag åka iväg och träna en sväng bara, kan behövas för jäklans vad lätt man blir stillasittande när man är ledig den här årstiden, blir ju helt stel (#gammaltant).
Avslutar med bilderna som redan ligger på min instagram och på facebook, men lyckas man få en himla bra julbild på alla fem (ni som har barn vet hur omöjligt det är) så måste man få gotta sig i det!
Ses vi inte här i morgon så vill jag passa på att önska er en God Jul!
Svårt att hinna med att blogga nu när man är hemma allihop, men här kommer en snabbis ur dagens lucka:
Nästa lucka i kalendern handlar om 2015. När jag gör de här årsinläggen så utgår jag från foton jag haft när jag gjort årets fotobok (gör en för varje år), och även om man självklart bara fotar de glada och roliga tillfällena, så måste det här ändå varit ett av våra absolut bästa år!
Jag blir glad när jag ser de här bilderna, och tänker att det var det här året vi dessutom bestämde oss för att försöka få ett till barn. Vi var på en fantastisk plats i livet och fick kanske lite hybris över hur självgående barnen kändes nu när de var så ”stora”. Bortglömda var bajsblöjor, VAB och småbarnsbekymmer och världen kändes stor. Jag hade samtidigt en liten gnagande känsla av att inte jag var ”färdig”, att familjen fortfarande saknade något. Men det skulle dröja många, många månader innan det faktiskt blev ett litet frö i min mage. De här bilderna ger också lite hopp om att även fast man just nu är i bara en massa VAB och passande så kommer snart en lite enklare tid att göra saker igen, och det ser jag fram emot! (Behöver inte förklara att minstingen ändå är älskad och fantastiskt go nu med va?).
