Jag har skrivit lite om det här innan, men ibland blir det så tydligt att något i mugg har ändrats. Det är andra gången i mitt liv det blir en sån stor förändring, men till skillnad från första gången känns det den här gången som om det är till det bättre. Det slog mig lite förra veckan när vi pratade om vad man har på sin bucket list, nu har jag ju en gammal liggande på bloggen, men skulle jag skriva en i dag så skulle jag inte komma på något att skriva. Jag känner mig liksom så himla nöjd? Eller jo en sak skulle få stå kvar, att åka på en vandringsresa någon gång.
Att fota för bla bloggen gör också att man stannar upp och njuter av det som finns runtomkring.
Det är inte så att jag inte VILL göra saker, men det känns inte alls lika angeläget och viktigt? Och det är förknippat med så många känslor, lugn och lycka mestadels, men även med ett uns skam eftersom man i dagens samhälle hela tiden ska ha mål och vilja sträva mot höga mål och faktiskt med ett uns rädsla eftersom jag inte riktigt känner igen mig. Kanske är det bara det att det helt enkelt inte finns tid för något annat än att vara i nuet med tre barn? I vilket fall stannar jag gärna i känslan ett tag till!
Vi får väl se hur det känns efter fyra veckors semester med 😄 Sen ska väl tilläggas att jag ändå har både deppiga och tjuriga stunder, men det där vanliga drivet framåt har stannat av, om ni förstår hur jag menar?
Här skymtar en tös till som är bra på att njuta, lilla hönan Agda 😊
Jag tycker inte jag är så lätt-stressad i största allmänhet, jag brukar kunna ta saker med både ro och en nypa salt – när det gäller allt utom en sak.
När jag är hemma (speciell själv) med alla tre barnen och ALLA vill ha något/uppmärksamhet/hjälp/svar/beslut/domslut av mig PRECIS hela tiden och samtidigt, då känns det som hela jag går sönder. Jag blir sur, trött och stressad och får såklart samtidigt dåligt samvete eftersom varje liten sak är rimlig, men jag orkar inte. Låt mig måla upp en ögonblicksbild från i dag (och det här är ändå efter hell-hour när barnen fått mat)…
Vi har slut på mjölk och fil, så jag ska gå till affären med Filip. Filip har redan tagit på sig sina gummistövlar och kört ur vagnen genom dörren och står nu vid grinden och ropar ”öppna”. Oliver vill följa med, mejl vill testa mina gamla inlines, jag går och hämtar dem i garaget. Lukas är ap-allergisk och behöver hålla sig inne, vill spela lite så länge och av anledningar jag inte orkat gå in på just nu så har vi glömt kontrollerna till ps4 så jag messar maken och frågar var de är. Han svarar inte direkt (de jobbar över i kväll) så jag letar lite samtidigt. Nu står Filip ute vid grinden och SKRIKER, jag försöker hjälpa Oliver med mina inlines men såklart spricker söner och de går sönder. Lukas vill kolla Netflix om han inte kan spela, med ett halvt öga på mobilen castar jag via min telefon.
Alltså det ÄR ju bara småsaker och en röra men jag kan inte för mitt liv hålla det ifrån mig, utan blir SÅ stressad. Vi har ju inte ens nån tid att passa, men jag kan liksom inte hantera det. Maken har inte alls samma problem, men visst, i ärlighetens namn tjatar de tre gånger mer på mig än honom.
Är det bara jag? Hur hanterar man det här? Jag tror jag går i bitar av alla saker jag ska hjälpa till med ibland…
Mvh, hon som för stunden känner sig som världens sämsta morsa.
Det känns som inställningen till väldigt många olika saker i samhället förändrats de senaste åren? Antingen det eller så är det bara jag själv som breddat min vy, svårt att svara på själv.
Dels tycker jag att metoo faktiskt gjort skillnad i hur många tänker, inklusive jag själv. Att det numer inte är ok att bli klämd på rumpan om man är ute på fest (och såklart inte alls mycket värre saker heller). Jag tycker att det känns som många företag rekryterar mer jämställt och även om vi kvinnor fortfarande ligger en bra bit efter männen i lön så är det inte bara accepterat på samma sätt.
På en helt annan linje så känns all hysteri kring kroppshets så unket och jag har kommit på mig själv med att känna mig allergisk mot ord som sätter en etikett på saker, som ”hälsosam” (oftast använt som lockord i artiklar), ”fettsnål”, ”sockerfri”, ”proteinrik”- helt enkelt ord som indirekt säger att motsatsen är det som är fel och fult. Att det fortfarande finns rubriker på kvällstidningar som talar om hur du blir smal på 30 dagar är för mig en gåta, eller är det bara jag som vuxit upp? För jag har ju gått igenom allt detta, jag har bantat, tränat, ätit enligt alla dieter som finns och säkerligen bidragit till kroppshets. Det är absolut inget jag känner mig nöjd över, men gjort är gjort.
Jag känner inte att jag vill stänga in mig med ord och etiketter, jag vill inte säga att jag är miljövänligt, vegetarian eller hälsosam, jag vill bara VARA. Och jag ÄR bara, de flesta dagar, helt nöjd med att vara fri från etiketter över mitt liv. Till en stor del tror jag att jag kan tacka mitt val av att byta jobb för det, det fick upp ögonen på mig att man kan vara den man vill och sån man vill, att man inte behöver ordna in sig i ledet utan faktiskt kan och får välja själv.
Tycker faktiskt att jag nästan varje dag får ta tag i mig själv lite för att inte automatiskt sortera in folk i fack utan vara lite mer accepterande rent generellt, tänker att det åtminstone är ett bra steg att bli medveten om det – och det går bättre hela tiden!
Tänk vad mycket man kan hinna fundera över saker när man får sitta i lugn och ro på caféet på yoump, och inte har så mycket annat för sig.
Slutligen skulle jag bara vilja säga en sista sak, sluta ”unna” er saker, ni behöver inte tänka att man måste ha gjort något särskilt för att äta eller göra något speciellt, man kan bara äta eller göra saker ändå. Lev så du mår bra!**
* Kom på när jag skrev detta att det är precis vad jag skulle velat säga till mig själv när jag var typ 20.
** Det låter ju rätt präktigt, men vad fan, det finns nog en poäng i det med.
Nu jobbar vi för första gången heltid (minus VAB) både Tobbe och jag, efter 12 år av föräldrapenningar och deltidsarbete. Innan dess var det butiksjobb och annat som inte gav så mycket klirr i kassan och innan DET var vi studenter.
Det här gör ju att vi nu har ett bättre ekonomiskt läge än vi någonsin haft, men det blir också ganska tydligt att vissa saker är lite eftersatta. Vi skulle behöva byta torktumlare, den klarar bara små mängder tvätt och börjar lukta bränt (!!!) och det senaste året har det gått åt ohemult mycket pengar på att ha den gamla bilen på verkstad. Därtill har vi ju båda fyllt 40 och varit i väg på varsin weekend, så än har vi inte riktigt hunnit med att komma ifatt oss. Dessutom har vi satsat en del på trädgården nu pga ett nyfunnet intresse (och lite bättre budget ändå), men nu måste vi börja fundera på vad som måste göras och vad vi bara ”villhöver” göra.
Trädgården springer ganska snabb iväg ekonomiskt, de här tre fläderbuskarna blev en 1000-lapp bara de.
Vi MÅSTE måla om hönshuset och de yttre delarna på uterummet, det är bara små kostnader så det är inget vi behöver fundera jättemycket på.
Vi villhöver ha ett växthus – vilket säkert sammanlagt kommer kosta ca 45.000 kr, vilket i sig är helt sjukt. Vi har ett godkänt beslut från kommunen (hurra, det kostade 1800 kr bara det), men vi behöver gräva och göra en grund och om vi nu tänker att vi ska köpa växthuset som tidigast i höst om det är något bra erbjudande då så behöver vi ändå spara rätt ordentligt för det, det är ju en jätteutgift som vi nog tänkt dela på 2 år – vilket då INTE innebär att vi ska få ihop alla pengar år 2.
Vi villhöver/behöver göra något åt trallen på vår altan, den är nu 12 år gammal och väldigt sliten. Så ja, vi MÅSTE göra något åt den, men helst vill jag lägga klinker vilket i så fall landar på MINST 15.000 kr. Ny trall blir visserligen billigare men kommer säkert ändå landa på 7-8.000 kr och det känns dels inte som vi vill ha det och dels så får vi ändå inget underhållsfritt och snyggt golv. Jag vill ha det här ute:
Det heter Nassau bercane och kommer i blandade paket.
Det marockanska klinkret känns som det liksom har förtjänat en fast plats i sortimentet och känns inte längre lite trendkänsligt utan faktiskt ganska tidlöst. Tror det hade blivit SÅ bra på vår altan! (Det är bara den delen som är under tak vi ska klinkra, det är där vi har betong under).
Snabba och ”billiga” lösningar blir ju sällan billiga i längden, och på samma livslängd klinkret förhoppningsvis har så måste vi nog byta trall minst en gång till, alltså blir det samma summa en gång till och är då lika dyrt. Men det hindrar ju ändå inte att det blir väldigt mycket pengar att lägga ut NU, när vi bara precis börjat få en vettig inkomst.
Det här kortet togs för 3 år sedan, då hade vi betsat golvet svart vid loungemöblerna för andra gången, och den delen där matbordet står för första – det är ju också den senare delen som kommer fortsätta vara i trä. Nu skulle det inte hjälpa att bara betsa en gång till.
Sen vill man ju gärna ha lite pengar till semestern med, räknar med att vår ”lilla” tripp till Tyskland går på ca 25.000 kr allt som allt, men här har vi lagt undan pengar sedan förra sommaren så här är vi mer ”hemma”, det påverkar alltså inte vår nuvarande budget märkbart.
När man räknar upp det så här så är det ju galet mycket pengar känner jag, och just därför behöver jag försöka prioritera nu. Det är ju lite av ett lyxproblem på ett sätt, för att köpa ett nytt växthus är ju inget man MÅSTE göra, men det vore så himla kul. Och altanen… tja, nåt måste vi ju göra! Det är inte billigt att ha hus, men jag kan inte tänka mig något annat!
Nu har ni fått agera bollplank för mig en stund, som vanligt hjälper det hjärnan att skriva ner saker tycker jag. Vad är dina villhöver inför sommaren?
Det pågår ju en storm på internet och i världen, en storm angående aborträtt och kvinnans rätt till sin egen kropp. Att inskränka aborträttigheter ger mig en stor svart klump i magen att tänka på, att män ska bestämma över konsekvenserna av en oönskad, påtvingad eller riskfylld graviditet, förlossning och ett liv med barn.
Jag orkar inte riktigt formulera ihop ett vettigt inlägg om detta just nu, men jag vill VARMT rekommendera Hej Hej Vardag‘s syn i frågan, jag ställer mig bakom den till punkt och pricka! Här är några av hennes inlägg:
Även om jag inte känner att jag kan skriva ett genomtänkt inlägg om detta så innebär det INTE att jag inte tycker något, och att jag vill ge en stor kram till alla som engagerar sig i frågan!
PS, som en av de många som haft svårt att bli gravid och heller aldrig behövt göra en abort så vill jag påpeka att jag ändå förstår att det här är en livsviktig fråga som bör hållas isär med en kamp att bli gravid.
Kommer kanta det här inlägget med lite bilder från Mallorca-resan, för kontrastens skull 😉
Älskar utsikten från flygplan, framförallt när man kan se Alperna!
Kanske är det bara för jag fick en helgs lugn, men just nu går vardagen efter jobbet i ett helt galet tempo. Jag hämtar ju i princip alltid eftersom jag har tidigare arbetsdagar och kommer väl hem runt halv fem varje dag. Ungefär samtidigt kommer Lukas hem från skolan och Oliver är hemma sedan tidigare. Nu ska det:
Fixa mat, helt värdelöst nu eftersom det inte GÅR att handla med Filip utan ett oändligt mått tid och tålamod. Vi är för dåliga på att planera här, det blir ofta nödlösningar med tex pannkakor.
Vara ute en stund med Filip och helst de stora barnen. Samtidigt försöka hålla liv i trädgården och hinna ta hand om det plantor som ska sättas eller är satta.
Se till att båda barn gör sina läxor samtidigt som man fixar ovanstående mat och har koll på Filip.
Lösa 123 av barnens diskussioner, agera domare (och bödel), hantera 57 tjat om speltid och bryta i sär valfritt antal barn i brottning. Upprepa mellan övriga punkter.
Se till att båda barn kommer iväg på eventuella aktiviteter.
Fixa det mest akuta hemma, typ lite punkt-städning, disk och tvätt.
Hämta barn på aktiviteter.
Tjöta på ungar som behöver duscha.
Inse att klockan redan är åtta och det är dags att lägga Lukas och Filip. Inse att man knappt hunnit med Lukas och ha dåligt samvete över det. Filip tar nu ca en timme att lägga, han är inne i en väldigt bökig period (dock är det nu man hinner blogga från mobilen). När man kommer ut från Filip är det dags att få i säng Oliver, han får man tjata mest på.
Inse att man själv oxå behöver duscha…
Däcka i soffan mellan 21 och 21:30, samtidigt som man sorterar tvätt.
Ganska ofta på vardagar är en av oss själv om alla punkter med, för den andra partnern måste få möjlighet att träna. Jag är sjukt tacksam för att leva i en jämställd relation, för hur i helvete skulle man klara detta själv??
En passus från en jobbig eftermiddag – vad tråkigt det är när man känner sig fin i ett plagg men sedan ser på foton att man inte alls ser sådär bra ut i dem som man tror sig göra .
Med en glad men ibland väl självständig och försigkommen tvååring så är det här på bristningsgränsen (och ibland över) vad vi mäktar med. Men jag är också medveten om att vi har höga ambitioner: alla ska få träna, helst hemlagad mat som inte är halvfabrikat, vi vill ge stöd i läxorna, vi väljer strid framför att bara ge efter när det kommer till spel- och skärmtid, vi vill ha en trädgård med grönsaker, vi vill ha ett hus som är typ halvrent åtminstone och vi vill hinna ge ska uppmärksamhet till var och ett av barnen. Ja och kanske sin partner med när allt annat är klart…
Här har vi mitt fantastiska och välmatchande resesällskap, Åsa! Samma intressen (sol, vin och shopping 😉 ) och samma dygnsrytm (vi gick och lade oss 21:30 varje kväll, gäsp…). Tack för sällskapet!
Jag VET att de snart blir bättre, när inte Filip tar upp fullt så mycket tid, men jag hade nog inte kunnat förutspå innan hur mycket mindre tid man har över med tre barn….
Det är känns som sagt som man hela tiden är på gränsen för sin kapacitet, och det är svårt att veta vad man kan dra ner på, för det dåliga samvetet finns ju redan där!
Ja vad ska man säga, det finns ju dessutom en massa MER saker man skulle vilja lägga ner tid på. Dessutom tycker jag faktiskt att jag har blivit mycket bättre på att kompromissa med saker som mat och städning och en massa annat.
En tanke har sakta vuxit fram i mitt huvud, en tes som jag har svårt att avgöra om den skulle kunna stämma eller ej, men det är i alla fall en teori värd att fundera på.
Jag har ju skrivit att jag för typ första gången i mitt liv inte vet riktigt vad jag vill göra i sommar, att jag inte känt att jag orkat ta tag i och planera semestern. Jag har tänk att det enbart berott på att jag är trött pga nytt jobb och pga all sjuka vi haft i vinter, men kanske finns det även ett annat element med i bilden? Kan det vara så att jag för första gången typ någonsin känner mig nöjd, på det stora hela? Alltså, klart det finns saker som inte är bra, som att jag känner mig ensam och tid för tex träning är obefintlig, men jag har inte längre ett jobb som gör mig deprimerad (även om naturligtvis inte ALLT är bra på nya jobbet). Men kanske är en del av att jag inte känner mitt vanliga driv på fritiden lite vilande för att jag känner att jag får utmaningar och nya kunskaper på jobbet, så det känns inte längre viktigt att fylla fritiden med…? Eller är det kanske bara så att jag accepterat att jag gör det bästa jag kan av mitt liv just nu, att jag kanske lärt mig att vara lite snällare mot mig själv och låter saker ha sin tid?
För ett par år sedan hade jag DÖTT av att inte ha semestern planerad eller av att inte göra nåt särskilt en helg, men nu känns det helt ok.
En helg med en sväng ut i skogen med familjen känns helt ljuvlig, eller som i helgen när vi bara var ute och grejade i trädgården i godan ro, utan stress.
Jag måste nog fundera vidare på det här, men kanske ändå att det är en del av sanningen. Lite knäppt dessutom att känslan av att vara tillfreds tydligen är så sällsynt att det tagit mig typ flera månader att identifiera!?
Nåväl, det här var veckans fundering. Vad är din tanke om att vara nöjd???
Det finns ju alltid spam-konton som följer öppna profiler som tex Instagram, men även ens profil på Bloglovin. Ni vet, där sexygirl_753 följer bara för att sälja in sig själv?
Nu har det hänt en lite rolig grej, eller vad man nu ska säga, och det är att en av dessa konton faktiskt verkar läsa mina inlägg sedan ett par veckor tillbaka. Ser framför mig någon tjej som av okänd anledning sitter på sitt rum och försöker sälja in (och sälja?) sig själv, och samtidigt sitter och läser om en ganska trist trebarnsmamma i en medelstor svensk stad som har vardagsångest och funderar på viken typ av potatis hon ska sätta.
På nåt sätt tycker jag att det är rätt roligt att fnula över vad i all världen denna okända människa tänker när hon läser min blogg?
Tycker hon mina bekymmer är fjuttiga, skrattar hon åt mitt liv eller avundas hon det? Varför tycker hon det är kul (?) att läsa om mig? Frågorna är många och svaren är noll och intet…
Sitter på Stuk och väntar på en avokadosallad till lunch, var inne och hämtade linser i stan så då passar jag på att äta nåt här med.
Jag äter ensam, som oftast de senaste åren. På mitt nuvarande jobb är jag ju just nu på ett så litet bygge att jag är själv ganska ofta men på mitt tidigare jobb var det också ganska svårt att få ihop luncher med nån. Inte för att jag är så spännande att luncha med kanske, men ändå.
Känner mig rätt ensam, och det är sjukt svårt att skriva om? Tycker jag skrivit om det mesta vid det här laget, men det här har jag funderat länge på nu utan att våga skriva om det. För om det är nåt som är fult i dagens samhälle så är det att vara ensam, för då är det nåt fel på en…? Jag har rätt hög tolerans när det gäller att vara själv och har absolut ett behov av det, men nu börjar det kännas jobbigt.
Det är jobbigt att skriva om, för jag vill inte att nån ska ”tycka synd” om mig, jag vill bara skriva av mig och lufta tankarna lite, bara det gör att man känner sig mindre ensam.
Men vad gör man då, när det är svårt att boka in saker mellan allas aktiviteter, för att inte tala om sjuka barn. Det är väl bara att stå ut då.
Tur att lunchen är helt fantastiskt god i alla fall, och att jag har bloggen där jag kan ventilera mina tankar lite.
En liten passus, som alltid när jag känner mig nere fryser jag? Är jag glad fryser jag sällan, men är man nere fryser man liksom inifrån, eller är det bara jag?
(Skulle jag tonsätta de här inlägget så skulle det vara med ”ingen vill veta var du köpt din tröja” tror jag, men det är nog bara för jag känner mig melodramatisk)
Oj, det blev visst en tyst vecka här! Har varit lite upp&ner i veckan och det kombinerat med att bara få ihop vardagspusslet när alla är friska och jobbar/går i skolan/dagis en hel vecka har gjort att jag mer eller mindre däckat efter Filip kommit i säng.
I vilket fall, fick ett ryck i morse och torkade rent hela köket sådär ordentligt, makalöst hur många små klibbiga handavtryck det kan bli i knähöjd… O.o Rensade ur lite porslin jag aldrig använde med, så jäkla skönt det är när man får tummen ur! Nu är hela huset rent och förhållandevis lugnt, maken och de stora grabbarna är och ser Draktränaren 3 och jag är kvar med Filip och ska fixa lite middag – det blir hemgjorda hamburgare på önskemål från Lukas.
I går kväll fick jag hälften av en planerad tjejkväll, K blev sjuk så jag och T flyttade lite snabbt om planerna och tog en bit mat och lite vin på Stuk. Alltså jag har ett sånt grymt uppdämt behov av att bara skitsnacka lite känner jag?!? Det har varit så lite av den varan sen i julas, med en massa sjuka och det ena med det tredje, skulle kunna prata oavbrutet i en vecka känns det som!
En av sakerna vi pratade om lite i går var semester – eller rättare sagt så pratade jag om min totala oförmåga att planera semestern i år?! Det tog lite musten ur oss med avslutet på sjukhus förra semestern så jag kan inte förmå mig att sätta mig ner och spika något… Det vi har planerat (om inte ändrats, har inte diskuterat det här på ett tag) är att åka ner och hälsa på L i Tyskland en sväng, men nu när vi är fem i familjen är det ju rätt bra om man bokar gasthaus och sånt på vägen så att det finns rum, min semester kommer troligen bli mitt i industrisemestern med så det kan bli svårt att få tag i rum annars. Men jag vet inte exakt när vi kan/vill åka, hur länge vi stannar och om vi vill åka direkt hem eller åka runt lite när vi ändå är en bit ner?! Kan ingen bara lösa det åt mig….. I vanliga fall känner jag exakt vad jag vill göra och har bokat sedan länge vid den här tiden på året.
Från Kroatien 2016.
Det är ju fantastiskt att vara på semester, men ibland med Filip känns det som vi har tagit oss vatten över huvudet, det går åt massor med energi till att se till att alla har det bra, får det de vill och behöver och då blir det nästan lite mycket när han som är så liten givetvis tar en massa mer tid och passning. Samtidigt känns det nästan som vi är lite rädda att dra med honom runt på en massa efter det som hände i somras, kanske helt i onödan. Måste nog fundera lite över det här.
Ge mig lite inspiration, vad ska du/ni göra på semestern?!
