En rättfärdig storm

Det pågår ju en storm på internet och i världen, en storm angående aborträtt och kvinnans rätt till sin egen kropp. Att inskränka aborträttigheter ger mig en stor svart klump i magen att tänka på, att män ska bestämma över konsekvenserna av en oönskad, påtvingad eller riskfylld graviditet, förlossning och ett liv med barn.

Jag orkar inte riktigt formulera ihop ett vettigt inlägg om detta just nu, men jag vill VARMT rekommendera Hej Hej Vardag‘s syn i frågan, jag ställer mig bakom den till punkt och pricka! Här är några av hennes inlägg:

Har lånat två av hennes illustrationer:

Även om jag inte känner att jag kan skriva ett genomtänkt inlägg om detta så innebär det INTE att jag inte tycker något, och att jag vill ge en stor kram till alla som engagerar sig i frågan!

PS, som en av de många som haft svårt att bli gravid och heller aldrig behövt göra en abort så vill jag påpeka att jag ändå förstår att det här är en livsviktig fråga som bör hållas isär med en kamp att bli gravid.

Höga ambitioner

Kommer kanta det här inlägget med lite bilder från Mallorca-resan, för kontrastens skull 😉

IMG_9975

Älskar utsikten från flygplan, framförallt när man kan se Alperna!

Kanske är det bara för jag fick en helgs lugn, men just nu går vardagen efter jobbet i ett helt galet tempo. Jag hämtar ju i princip alltid eftersom jag har tidigare arbetsdagar och kommer väl hem runt halv fem varje dag. Ungefär samtidigt kommer Lukas hem från skolan och Oliver är hemma sedan tidigare. Nu ska det:

  • Fixa mat, helt värdelöst nu eftersom det inte GÅR att handla med Filip utan ett oändligt mått tid och tålamod. Vi är för dåliga på att planera här, det blir ofta nödlösningar med tex pannkakor.
  • Vara ute en stund med Filip och helst de stora barnen. Samtidigt försöka hålla liv i trädgården och hinna ta hand om det plantor som ska sättas eller är satta.
  • Se till att båda barn gör sina läxor samtidigt som man fixar ovanstående mat och har koll på Filip.
  • Lösa 123 av barnens diskussioner, agera domare (och bödel), hantera 57 tjat om speltid och bryta i sär valfritt antal barn i brottning. Upprepa mellan övriga punkter.
  • Se till att båda barn kommer iväg på eventuella aktiviteter.
  • Fixa det mest akuta hemma, typ lite punkt-städning, disk och tvätt.
  • Hämta barn på aktiviteter.
  • Tjöta på ungar som behöver duscha.
  • Inse att klockan redan är åtta och det är dags att lägga Lukas och Filip. Inse att man knappt hunnit med Lukas och ha dåligt samvete över det. Filip tar nu ca en timme att lägga, han är inne i en väldigt bökig period (dock är det nu man hinner blogga från mobilen). När man kommer ut från Filip är det dags att få i säng Oliver, han får man tjata mest på.
  • Inse att man själv oxå behöver duscha…
  • Däcka i soffan mellan 21 och 21:30, samtidigt som man sorterar tvätt.

Ganska ofta på vardagar är en av oss själv om alla punkter med, för den andra partnern måste få möjlighet att träna. Jag är sjukt tacksam för att leva i en jämställd relation, för hur i helvete skulle man klara detta själv??

IMG_0008

En passus från en jobbig eftermiddag – vad tråkigt det är när man känner sig fin i ett plagg men sedan ser på foton att man inte alls ser sådär bra ut i dem som man tror sig göra .

Med en glad men ibland väl självständig och försigkommen tvååring så är det här på bristningsgränsen (och ibland över) vad vi mäktar med. Men jag är också medveten om att vi har höga ambitioner: alla ska få träna, helst hemlagad mat som inte är halvfabrikat, vi vill ge stöd i läxorna, vi väljer strid framför att bara ge efter när det kommer till spel- och skärmtid, vi vill ha en trädgård med grönsaker, vi vill ha ett hus som är typ halvrent åtminstone och vi vill hinna ge ska uppmärksamhet till var och ett av barnen. Ja och kanske sin partner med när allt annat är klart…

IMG_0005

Här har vi mitt fantastiska och välmatchande resesällskap, Åsa! Samma intressen (sol, vin och shopping 😉 ) och samma dygnsrytm (vi gick och lade oss 21:30 varje kväll, gäsp…). Tack för sällskapet!

Jag VET att de snart blir bättre, när inte Filip tar upp fullt så mycket tid, men jag hade nog inte kunnat förutspå innan hur mycket mindre tid man har över med tre barn….

Det är känns som sagt som man hela tiden är på gränsen för sin kapacitet, och det är svårt att veta vad man kan dra ner på, för det dåliga samvetet finns ju redan där!

IMG_9985

Ja vad ska man säga, det finns ju dessutom en massa MER saker man skulle vilja lägga ner tid på. Dessutom tycker jag faktiskt att jag har blivit mycket bättre på att kompromissa med saker som mat och städning och en massa annat.

Någon gång ska ju vara den första

En tanke har sakta vuxit fram i mitt huvud, en tes som jag har svårt att avgöra om den skulle kunna stämma eller ej, men det är i alla fall en teori värd att fundera på.

Jag har ju skrivit att jag för typ första gången i mitt liv inte vet riktigt vad jag vill göra i sommar, att jag inte känt att jag orkat ta tag i och planera semestern. Jag har tänk att det enbart berott på att jag är trött pga nytt jobb och pga all sjuka vi haft i vinter, men kanske finns det även ett annat element med i bilden? Kan det vara så att jag för första gången typ någonsin känner mig nöjd, på det stora hela? Alltså, klart det finns saker som inte är bra, som att jag känner mig ensam och tid för tex träning är obefintlig, men jag har inte längre ett jobb som gör mig deprimerad (även om naturligtvis inte ALLT är bra på nya jobbet). Men kanske är en del av att jag inte känner mitt vanliga driv på fritiden lite vilande för att jag känner att jag får utmaningar och nya kunskaper på jobbet, så det känns inte längre viktigt att fylla fritiden med…? Eller är det kanske bara så att jag accepterat att jag gör det bästa jag kan av mitt liv just nu, att jag kanske lärt mig att vara lite snällare mot mig själv och låter saker ha sin tid?

För ett par år sedan hade jag DÖTT av att inte ha semestern planerad eller av att inte göra nåt särskilt en helg, men nu känns det helt ok.

En helg med en sväng ut i skogen med familjen känns helt ljuvlig, eller som i helgen när vi bara var ute och grejade i trädgården i godan ro, utan stress.

Jag måste nog fundera vidare på det här, men kanske ändå att det är en del av sanningen. Lite knäppt dessutom att känslan av att vara tillfreds tydligen är så sällsynt att det tagit mig typ flera månader att identifiera!?

Nåväl, det här var veckans fundering. Vad är din tanke om att vara nöjd???

En annan vardag?

Det finns ju alltid spam-konton som följer öppna profiler som tex Instagram, men även ens profil på Bloglovin. Ni vet, där sexygirl_753 följer bara för att sälja in sig själv?

Nu har det hänt en lite rolig grej, eller vad man nu ska säga, och det är att en av dessa konton faktiskt verkar läsa mina inlägg sedan ett par veckor tillbaka. Ser framför mig någon tjej som av okänd anledning sitter på sitt rum och försöker sälja in (och sälja?) sig själv, och samtidigt sitter och läser om en ganska trist trebarnsmamma i en medelstor svensk stad som har vardagsångest och funderar på viken typ av potatis hon ska sätta.

På nåt sätt tycker jag att det är rätt roligt att fnula över vad i all världen denna okända människa tänker när hon läser min blogg?

Tycker hon mina bekymmer är fjuttiga, skrattar hon åt mitt liv eller avundas hon det? Varför tycker hon det är kul (?) att läsa om mig? Frågorna är många och svaren är noll och intet…

Ensam är frusen?

Sitter på Stuk och väntar på en avokadosallad till lunch, var inne och hämtade linser i stan så då passar jag på att äta nåt här med.

Jag äter ensam, som oftast de senaste åren. På mitt nuvarande jobb är jag ju just nu på ett så litet bygge att jag är själv ganska ofta men på mitt tidigare jobb var det också ganska svårt att få ihop luncher med nån. Inte för att jag är så spännande att luncha med kanske, men ändå.

Känner mig rätt ensam, och det är sjukt svårt att skriva om? Tycker jag skrivit om det mesta vid det här laget, men det här har jag funderat länge på nu utan att våga skriva om det. För om det är nåt som är fult i dagens samhälle så är det att vara ensam, för då är det nåt fel på en…? Jag har rätt hög tolerans när det gäller att vara själv och har absolut ett behov av det, men nu börjar det kännas jobbigt.

Det är jobbigt att skriva om, för jag vill inte att nån ska ”tycka synd” om mig, jag vill bara skriva av mig och lufta tankarna lite, bara det gör att man känner sig mindre ensam.

Men vad gör man då, när det är svårt att boka in saker mellan allas aktiviteter, för att inte tala om sjuka barn. Det är väl bara att stå ut då.

Tur att lunchen är helt fantastiskt god i alla fall, och att jag har bloggen där jag kan ventilera mina tankar lite.

En liten passus, som alltid när jag känner mig nere fryser jag? Är jag glad fryser jag sällan, men är man nere fryser man liksom inifrån, eller är det bara jag?

(Skulle jag tonsätta de här inlägget så skulle det vara med ”ingen vill veta var du köpt din tröja” tror jag, men det är nog bara för jag känner mig melodramatisk)

Oförmögen att fatta beslut

Oj, det blev visst en tyst vecka här! Har varit lite upp&ner i veckan och det kombinerat med att bara få ihop vardagspusslet när alla är friska och jobbar/går i skolan/dagis en hel vecka har gjort att jag mer eller mindre däckat efter Filip kommit i säng.

I vilket fall, fick ett ryck i morse och torkade rent hela köket sådär ordentligt, makalöst hur många små klibbiga handavtryck det kan bli i knähöjd… O.o Rensade ur lite porslin jag aldrig använde med, så jäkla skönt det är när man får tummen ur! Nu är hela huset rent och förhållandevis lugnt, maken och de stora grabbarna är och ser Draktränaren 3 och jag är kvar med Filip och ska fixa lite middag – det blir hemgjorda hamburgare på önskemål från Lukas.

I går kväll fick jag hälften av en planerad tjejkväll, K blev sjuk så jag och T flyttade lite snabbt om planerna och tog en bit mat och lite vin på Stuk. Alltså jag har ett sånt grymt uppdämt behov av att bara skitsnacka lite känner jag?!? Det har varit så lite av den varan sen i julas, med en massa sjuka och det ena med det tredje, skulle kunna prata oavbrutet i en vecka känns det som!

En av sakerna vi pratade om lite i går var semester – eller rättare sagt så pratade jag om min totala oförmåga att planera semestern i år?! Det tog lite musten ur oss med avslutet på sjukhus förra semestern så jag kan inte förmå mig att sätta mig ner och spika något… Det vi har planerat (om inte ändrats, har inte diskuterat det här på ett tag) är att åka ner och hälsa på L i Tyskland en sväng, men nu när vi är fem i familjen är det ju rätt bra om man bokar gasthaus och sånt på vägen så att det finns rum, min semester kommer troligen bli mitt i industrisemestern med så det kan bli svårt att få tag i rum annars. Men jag vet inte exakt när vi kan/vill åka, hur länge vi stannar och om vi vill åka direkt hem eller åka runt lite när vi ändå är en bit ner?! Kan ingen bara lösa det åt mig….. I vanliga fall känner jag exakt vad jag vill göra och har bokat sedan länge vid den här tiden på året.

Från Kroatien 2016.

Det är ju fantastiskt att vara på semester, men ibland med Filip känns det som vi har tagit oss vatten över huvudet, det går åt massor med energi till att se till att alla har det bra, får det de vill och behöver och då blir det nästan lite mycket när han som är så liten givetvis tar en massa mer tid och passning. Samtidigt känns det nästan som vi är lite rädda att dra med honom runt på en massa efter det som hände i somras, kanske helt i onödan. Måste nog fundera lite över det här.

Ge mig lite inspiration, vad ska du/ni göra på semestern?!

En ynka rynka

Nu kommer ett inlägg som måhända är ganska ytligt, men kanske är det inte BARA det.

Jag har gått och fnulat lite på hur jag ska skriva det här, OM jag ens ska skriva det, för det känns lite… privat? Oftast kan jag vara personlig men inte privat här, och det här är nog ett gränsfall, därav mina funderingar. Det gäller något så fånigt och ytligt som ålderstecken.

I maj fyller jag 40 år och det ligger liksom inte naturligt på tungan än, lika lite som det gör det när jag säger att jag är 39 nu. Men det är en egen sak, själva åldern bryr jag mig inte om, det spelar liksom ingen roll (ja ok, jag kan känna mig lite gammal på jobbet när de flesta knappt ens är 30, haha) förutom då att det känns lite konstigt att säga att man blir 40 när man inte KÄNNER sig som 40.

Men jag tänkte på något ytligare än så, jag känner nämligen att jag väldigt fort, typ i samband med att jag fick Filip, började se ”gammal” ut? Och med ”gammal” menar jag här att jag inte riktigt känner igen mig när jag kollar mig i spegeln längre, det är ingen värdering i det. Jag vet inte om det delvis är för att det kändes att det slet ganska hårt på kroppen med en tredje och ganska sen graviditet, eller om det hade kommit lika hastigt på ändå, men jag upplever det lite som att det ”kom med Filip” (inte första morsan som får gråa hår över barnen).

Det här när man sminkar sig på morgonen och det liksom är en massa små fina rynkor överallt? Grå hår kan man ju färga över och en lite äldre kropp märks inte under kläder, men ansiktet syns ju i princip jämt. Och missförstå mig rätt, jag tycker inte att rynkor på något sätt är fult (helt ärligt), men jag känner mig inte riktigt bekväm i dem? Som när man är på en fest och känner sig över- respektive underklädd, eller har på sig kläder som man inte är 100% bekväm i. Det kan vara snyggt på andra men jag är inte helt med på dem när det gäller mig själv?? Lite snöpligt känns det allt, när jag nu äntligen blivit så bekväm i mig själv att jag inte längre har nån direkt kroppsnoja.

Nu är det väl inget jag går och tänker på hela tiden kan jag inte påstå, utan mest när man sminkar sig eller när jag ser nytagna kort på mig själv, då hajar jag liksom till lite grann. Kanske kommer det gå över så jag blir mer bekväm med det, eller så lär jag mig väl bara att leva med det?

Så, nu har jag varit självutlämnande nog för en stund. Vi får väl se om någon känner igen sig kanske…

Pst, jag inser ju att begreppet ”gammal” är ett ord som betyder olika för olika människor, jag använder det här i meningen att jag upplever att jag ser äldre ut än jag känner mig, jag menar inte att någon är gammal för att man är 40 eller mer.

Slutet på en era

Först och främst så hoppas jag att ni känner mig tillräckligt väl för att jag inte ska behöva kommentera mitt inlägg i går med att jag älskar mina barn över allt annat, det är ju självklart.

Tänkte ändå kanske fördjupa mig i året med barnen lite – eftersom Filip är vårt sista barn (och ja, det är säkert, min kropp skulle aldrig klara av en graviditet och än mindre en förlossning till) så har vi ju valt att dra ut på föräldraledigheten lite extra länge. Vi har ju precis som med de andra två barnen delat på veckorna från det att barnen varit ca 6 månader, vilket är HELT suveränt.

Det får bli bilder från i somras till det här tror jag, för den här årstiden kan man behöva påminnas om hur fantastiskt det kan vara då.

Filip kommer ju vara nästan 22 månader när han börjar på dagis, vilket verkligen känns jättebra. Vi har ju gått på öppna förskolan hela hösten och det har han gillat, han är ju på det stora hela väldigt självständig så jag är i princip inte orolig alls för förskolestarten, han känns redo för lite mer utmaningar än vad vi erbjuder här hemma och för att ha egna relationer till små dagiskompisar.

Det har varit otroligt lyxigt att få vara hemma så mycket med alla barnen, den enda som lidit av det är Lukas som inte har fått gå på sitt älskade fritids där hans kompisar gått – han fullkomligt JUBLAR nu när han ska få börja igen!

Längtar efter sina kompisar nu, och jag längtar efter sommaren när jag ser den här bilden.

Det känns verkligen som vi går in i en ny fas av våra liv nu, dels ska både jag och maken börja jobba heltid (eftersom jag jobbar 7-16 och maken 8-17 så blir det inte superlånga dagar för Filip som ändå sover 2 h mitt på dagen, han kommer ju gå ungefär 8-16), dels byter jag jobb och dels så skolar vi in vårt sista barn i förskolan.

Det har stundtals varit jobbigt att ”gå tillbaka” till småbarnsåren, samtidigt har vi båda verkligen förundrats över att bara iaktta den här lilla människan som växer så fort. Det har varit jobbigt att inte kunna ge de stora grabbarna all den tid de förtjänar – samtidigt som jag ser att även de har älskat att ha Filip och vuxit med det. Det har varit jobbigt att känna sig så låst som man blir med tre barn där den minsta är så liten, men samtidigt så glömmer man det i samma sekund som han kryper upp i ens knä. Som med allt så är det både för- och nackdelar, men jag får väl avsluta med det självklaraste av allt – det har varit fantastiskt förmånligt, härligt och privilegierat att få bli föräldrar en tredje gång!

Herregud vad han har vuxit bara sedan i somras…

Nu ser vi fram emot att hitta rätt i vardagskaoset som det kommer innebära när vi ska jobba heltid, alla ska gå på sina aktiviteter, VAB-dagar och föräldramöten. Vi måste hitta en lösning på att se till att vi har mat klart till barnen de dagar de har aktiviteter, vi behöver lägga upp ett körschema för alla hämtningar och lämningar och alla andra tusen saker som ska fungera, men vi är så redo som vi kan bli tror jag. Dessutom går tiden fort, Oliver är redan 12 och kommer till hösten börja högstadiet (hur sjukt?!), Lukas börjar bli mer självständig med och innan vi vet ordet av börjar väl Filip skolan med. Nu kommer den tiden då vi verkligen får öva på att ta tillvara på varje dag så gott det går!

Avslutar med en bild där vardagskänslan är hög, nån kryper iväg, nån spiller, nån tjötar och nån är troligtvis lite sur. Bara så vi inte får hybris, hahaha!

En tanke slog mig…

… Nämligen om det jag skrev om i går, att jag faktiskt känner mig hyfsat nöjd med min insats för familjen nu, om ni minns.

Kanske är det för att jag anstränger mig så hårt mot min bristningsgräns att det inte går mer.

Kanske är det så.

Det finns nog i alla fall inte så mycket mer av mig att dela upp.

En bild från dagens insats för barn nr ett, på Eventlan. Om han tyckte det var nog? Gissa. Om barn nr två tyckte jag ägnade tillräckligt med tid åt honom? Det svarar jag inte ens på. Barn nr tre säger inte så mycket men mår troligen dåligt och kräver ALLT. Maken? Minns inte när jag orkade och hann prata med honom ordentligt.

Så känns det just nu, men i morgon känns det säkert bättre igen.

Kram på er.

Årslistan 2018

Nä nu är jag själv akut trött på att skriva om sjuka barn, så nu snor jag nyårslistan från Underbara Clara!

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Ja! Sa upp mig och byter bransch, sjukt kul!

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, se ovan om nya jobbet (gissar att ni kanske redan är trötta på att jag tjötar om det)

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, två jag står väldigt nära, men till allas stora sorg så klarade sig inte deras dotter.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? 30 oktober när lilla Isabelle föds och 1 november när hon går bort.

Finklädd till begravning 😔

Dog någon som stod dig nära? Lilla Isabelle som jag aldrig hann träffa medan hon levde.

Vilka länder besökte du? i och med att vi bilade till Kroatien blev det alla länder på vägen: Danmark, Tyskland, Österrike, Slovenien och Kroatien.

Bästa köpet? Vår nya bil, sen behöll vi ju även den gamla för att kunna pyssla ihop alla aktiviteter. Den är för övrigt på verkstan och lär kosta minst 14000 kr, mindre roligt…

Gjorde någonting dig riktigt glad? Förlåt, men det blir nya jobbet igen.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019? Lite mer möjligheter till egentid står högt på listan nu.

Vad önskar du att du gjort mer? Att vi kommit ut i skogen mer med familjen.

Vi HAR varit ute, bara inte så mycket som jag önskat.

Vad önskar du att du gjort mindre?  Vet inte, jag har verkligen försökt göra allt så gott jag kunnat detta året, att slösurfa kan man väl göra mindre men äh, det är ju bara småskit.

Favoritserier från året som gått? The Handmaids tale. Ryser när jag tänker på den!

Bästa boken du läst i år? Eh, har mest läst deckare som underhållning och de är ju bra men kanske inget man tar med sig direkt.

Största musikaliska upptäckt? Är ju ingen stor konsument av musik så inget jag tänkt på.

Vad var din största framgång på jobbet 2018? Att jag sade upp mig 😂

Största framgång på det privata planet? Att jag är nöjd med livet som det är nu och faktiskt ganska ofta kan leva i nuet.

Största misstaget? Just där och då kändes det som ett dumt beslut att bila hem från Kroatien i och med att Filip blev så sjuk att han blev inlagd, det hade iofs inget att göra med att vi bilade just men det kändes jobbigt just då.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Verkligen båda delarna, jag har aldrig varit så ledsen men även sällan varit så glad.

Vad spenderade du mest pengar på? Bilen… Eller bilarna, en på ett bra sätt och en på ett dåligt med verkstan.

Något du önskade dig och fick? Ett nytt jobb ju!

Något du önskade dig och inte fick? Ja, att lilla Isabelle skulle fått leva.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag var tvungen att kolla bloggen, hade den shoppingdag på stan med vänner och firade lite hemma med familjen, inget speciellt utöver det.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja, att lilla Isabelle levde och att jag inte skulle behöva jobba med en konflikt som är vansinnigt infekterad.

Vad fick dig att må bra? Att få känna att den insats jag gör för familjen faktiskt duger och att kunna njuta av alla barnen på ett sätt jag inte kunnat innan.

Vem saknade du? Nästan oväntat mycket har jag saknat Ida, en vän som fick bort för ett par år sedan i bröstcancer. Hon var alltid klok och jag har saknat hennes sällskap och åsikter vid en massa tillfällen.

De bästa nya människorna du träffade? Nu fick vi ju en massa nya kollegor under året, men sådär lagom till måndagskaffet var det himla trevligt att tjöta med en kollega som hoppades på vinst på travet 😉

Mest stolt över? Att mina barn är alldeles fantastiska! Och faktiskt över mig själv, att jag vågar mig på något helt nytt!

Högsta önskan just nu? Att hela familjen ska bli och kan hålla sig frisk och att det hinner bli lite vila på jullovet med, inte bara besök på sjukhus och vård av barn.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag vet inte, egentligen hoppas jag på att få kunna fortsätta njuta av de små sakerna bara.

Inlägget Årssammanfattning 2018 dök först upp på UnderbaraClara.