Om allt går som det ska (dvs att det inte blir kris eller att han blir sjuk) så är vi utan vårt minsta barn ända till söndag. Det känns så vansinnigt konstigt, i 9 år har han, som ju är yngst, varit den vars behov fått sätta ramarna för våra liv. Han ska in till skola eller fritids på morgonen, hämtas på eftermiddagen, han behöver en lagad middag på kvällen och har en tid när han ska vara i säng. Precis sådär som det ÄR med barn. De stora pojkarna är mer borta än hemma nuförtiden känns det som, men där har ”vanan” byggts upp över tid, med lilla F så har det bara varit ett fåtal enstaka nätter borta, då han sovit hos mormor. Och nu är det nästan en hel vecka, på livets första scoutläger, med en packning som var större än honom. Mitt hjärta sitter utanpå, och jag är 90% glad för allt roligt han ska ha och 10% orolig. Kommer han kunna sova, bara han inte säger att han kan simma, hoppas de ser till att de dricker mycket i värmen. De 10% går inte stänga av, inte som mamma, även om jag rationellt sett vet att det kommer bli toppen. Men jag bär de 10% själv, för i en familj med bara män så bär ingen annan någon oro…
Det känns så konstigt att bara förhålla sig till oss vuxna – det är bara vi och äldsta sonen som sommarjobbar hemma. Jag anar ett stråk av vilsenhet i mig, vem är jag om jag inte är ramarna och famnen till ett barn? Vilka är vi i vår relation, har vi fortfarande nåt gemensamt, vad gör jag med min tid om den bara är min egen?
Samma tankar som säkerligen farit igenom varje mamma när barnen börjar bli stora. Det är ändå i sammanlagt nästan 20 år vi har haft så små barn att de haft ett stort behov av sina föräldrar, eftersom de inte är så tätt mellan sig i åldrarna. Det är svårt att reflektera över sitt föräldraskap utan att känna som att man pillar i ett enormt öppet sår, för det blir såklart felen man ser först. Det lyckade ser vi ju när vi tittar på ett barn som tar kanonfint ansvar för sitt sommarjobb, ett som hänger med sitt fina kompisgäng och ett som bara är skönt självsäker på att han klarar allt. Ändå fastnar lätt tankarna i allt det man borde gjort annorlunda.
Jag försöker säga till min äldsta en gång, att även om vi varit dina föräldrar länge så är det ju första gången vi är tonårsföräldrar. Vi försöker ju så gott vi kan, men hur man än vänder sig så blir det ju till att treva sig fram efter en lösning som är ok. Klart det blir fel ibland. Jag tror inte han lyssnade så värst. Varje barn kräver ju också sin egen variant av förälder, det som funkar med ett barn gör det inte med ett annat. Men det här frigörandet och slitandet – det är tar så himla hårt på mig, och eftersom ingen annan känner att det gör det på samma sätt så bär jag det själv, också.
Den här sommaren kommer bli oerhört lugn, med mycket tid och möjligheter att låta lusten styra. Sen kan det ju bli ett problem om allas lust är helt olika, men det får vi väl hantera. Jag är glad att vi är i det lyxiga läget att vi inte har många måsten på semestern, det känns som jag inte minns när det hände sist, inte fullt ut i alla fall.
Nej men vad oväntat att en glass och ett glas vin inte alls var vad min mage ville ha eftersom den typ fått magkatarr efter bacillen/viruset? Kunde jag väl räknat ut. Så inga revben blev det för mig, jag låg ihopkrupen som en boll i soffan istället… Ny plan, det funkar bra att äta i små portioner och lite oftare – vilket inte alls är vad jag trivs med egentligen – men jag måste ju inse att jag måste ge kroppen en chans att återhämta sig. Resten av helgen har jag med den här strategin mått bra, även om små-portionerna gör att jag känner mig lite matt.
Läste Krickelins inlägg ”I’m fixing my soul” i helgen. Känner mig skavig, skör och meningslös just nu, och funderar på hur mycket jag egentligen jobbar med mig själv? Det blir mycket tänkande och kännande som landar här, men ändrar jag mig? Jag tycker att jag försöker, utan att ”köra över mig själv”, men ibland vet jag inte om jag helt har tappat fotfästet eller om jag är precis samma som alltid, och bara inte ser det. Vet nån terapeut vi pratade med vid nåt tillfälle, som sa att man nästan alltid har något barn i en viss ålder inom sig, som även i vuxen ålder gör att man reagerar precis som det barnet gjorde – att när en triggande situation uppstår så blir man liksom det barnet igen. Det är tydligen det som är allra svårast att jobba med, för det sitter så djupt i ens personlighet. Jag vet vilket mitt barn är, men jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare.
Tänk om man kunde vara obrydd som en katt…
På grund av både schemakrockar, magont och att det varit mycket med barnen så har träningen blivit lite lidande med, och just nu känns den bara jättetung och motig. Dock extremt tydligt hur väl jag behöver den, för jag får så ont i ryggen när jag inte tränar. Men, ska försöka ta ett omtag nu för att se om jag kan hitta lite träningsglädje igen. Det är i alla fall kul att gå dit och prata med vänner, så det vill jag inte vara utan.
Så, planen för veckan är i alla fall träning tisdag och lördag – torsdagens pass utgår till förmån för AW med en styrelse jag sitter med i. Till helgen är planen att plantera ut gurkor, zucchini, pumpa och bönor. Längre än så vågar jag inte planera nuförtiden, blir det tonårsbråk så kommer min ork och lust vara noll, så allt som sker får bli på dagens känsla och ork.
Jag har en generell intern regel, att man får gnälla på allt en gång, sen får man inte gnälla mer innan man försökt göra något åt det. Går det inte ”över” så kan man få gnälla en gång till, men sen måste man testa nåt annat. Ni fattar. Det är självklart inte alltid jag ens följer min egen ”regel”, men jag försöker i alla fall.
Sen har vi det där med att inte riktigt känna att man har RÄTT att gnälla, alltså att något antingen är ett trivialt problem, att andra har det värre eller att det kanske inte egentligen är något att gnälla om.
Det specifika ”problemet” jag har i huvudet just nu är att jag känner mig ensam, och skulle vilja hänga mer med kompisar – och kanske också att jag önskar att jag verkligen hade en ”bästis”, en sån där man kan ringa och prata med allt om, och där man är någons förstahandsval.
Men jag HAR kompisar, men kompisar som också har en massa andra kompisar och som oftast är svårt att boka in något med på kort varsel. Jag har dessutom en fantastisk bloggare som med varm famn erbjudit sin vänskap, så vad gnäller jag om? Problemet där blir att jag inte ORKAR. Jag orkar inte lära känna en ny person, och jag orkar inte vara den som ska boka upp något med mina gamla vänner. Jag vet inte idag om jag kommer ha någon social ork en tisdag om tre veckor, jag vet precis idag vad jag orkar socialt.
Finns en massa möjligheter och ställen att ta en kaffe på här ju
Jag har en generell mental bild över att alla är välkomna hit på en kaffe, lite när som faktiskt, för vi är oftast hemma. Det innebär inte en massa förberedelser eller måsten, utan man är helt enkelt välkommen hit för en stunds snack och en kaffe. Men jag fattar att det är något de flesta inte känner sig bekväma att göra – vi har en kompis som vi fått sedan vi flyttade hit som däremot gör så ibland, och det är väldigt trevligt. Det kanske bara blir 30 minuters snack och sen åker hon vidare, men det är väldigt uppskattat. Det är också ok att bara säga nej när hon messar och frågar, vilket också är skönt – för det betyder ju bara att jag inte kan eller orkar precis just nu, inte att jag inte vill nästa gång.
Här tex.
Så min känsla att jag känner mig lite ensam och ledsen, men också att jag inte har någon rätt att klaga pga ovanstående. Men jag skulle ju gärna träffa vänner mer, fast kanske inte i så ”stora” uppstyrda sammanhang. En lunch är också toppen, även om det kan bli väl kort att hinna snacka om det är någon man inte träffat på länge. Så alltså känner jag mig både värdelös och ensam och värdelös för att det är ett problem som ju har en lösning – bara att det är en jag inte orkar med just nu.
Jag satt på altanen idag och drack kaffe, och kände att det är så synd att inte kompisar ”vill” komma och dela det här fina med mig (eller inte kan såklart, för alla har ju fullt upp i sina egna liv, det dömer jag ingen för!!). Jag fattar och jag saknar det, båda två samtidigt.
Eller här.
Vad vill jag med det här då? Låta otacksam och gnällig verkar det som, men det är såklart inte fallet. Vill bara säga att ni får gärna slänga iväg ett sms och fråga om jag är hemma för en kaffe, om ni har vägarna förbi – det är jag ju nästan alltid (i alla fall på helgerna). Och som vanligt ville jag bara försöka reda ut mina egna tankar genom att skriva om dem, det hjälper ju nästan jämt.
I mellanrummen blir det sällan något bloggat, men i mellanrummen finns majoriteten av livet. Det är där det varken är katastrof eller toppen, och livet liksom mest pågår. Det blir inga bra blogginlägg av det, och det finns heller inte så mycket tankar som behöver få utlopp här – och alltså blir det lite ”ryckigt” för den som bara läser bloggen. Det finns så mycket vi kämpar med just nu, och då är det ”inte ens allvarliga saker” som sjukdom eller liknande, men precis just nu känns det lite lugnare – om det sedan är stormens öga eller bara en paus mellan stormbyarna vet jag inte. Men här kommer lite om mellanrummet:
Det har varit ett par mentalt slitiga veckor, och fysiskt med med nackspärren (som äntligen gett med sig nästan helt). Jag var och tränade i går, det var ett riktigt jobbigt pass och jag kände direkt när jag satte mig på roddmaskinen som var starten, att ”jag orkar inte det här”. Men jag kämpade på och det gick ändå ok, men efter var jag så slut att jag fick bara ligga en stund på soffan i vår entré innan jag orkade ta mig in i duschen. Jag kör i princip ALLTID på så absolut gott jag bara kan, men sen kan mitt ”max” variera extremt mycket beroende på många saker, och ibland känns det frustrerande att jag inte riktigt tror att tränarna ser att jag faktiskt gör mitt allra bästa utifrån dagen – eftersom det kanske ser lite halvdant ut. Varför nu det är viktigt att någon annan ser det vet jag inte, men det är vad det är.
Men, på en betydligt mer positivt notis så fyller jag år på fredag, och från att ha gått till att det är en riktigt jobbig dag när jag känt mig ledsen för att barnen bråkar eller annat, så ser jag numer verkligen fram emot det. Mest för att vi nu har en tradition – jag och maken – där jag får champagnefrukost och sen blir skjutsad till Backamo Handelsträdgård, och sen får någon god middag. Det är precis EXAKT det jag kan önska av en helt perfekt dag, och det enda som verkligen kan toppa det är om det dessutom blir sol – vilket det ju ser ut att bli! Sedan vi införde den här traditionen har jag kunnat sitta ute på altanen och äta/dricka min champagnefrukost med goda ostar, och det är heeeelt ljuvligt! Fick dessutom ytterligare ett gott besked, nämligen att min reserverade bok (del 4 av serien Dungeon Crawler Carl) har kommit så jag kan hämta den på bokbussen ikväll, alltså har jag även något riktigt bra att läsa! Sen får jag påta i trädgården i lugn och ro, och då är dagen perfekt. Älskar maken för den här dagen (och en massa annat med såklart, men den här är ändå fantastisk).
Inköpen från ett annat år. Jag VET att det ser mer enhetligt och fint ut om man upprepar sina växter i klungor, men jag tycker också det är så himla roligt med nya sorters växter. Vad funkar bäst hos oss, med, och vad funkar inte?
Ser SÅ mycket fram emot lite varmare väder med, så man slipper bära växter in och ut hela tiden och så man inte behöver ha typ full vinterutstyrsel när man är ute och grejar i trädgården. Det är inte bara jag som väntar på värme för övrigt, på vår ”medelhavssida” är både persika och sötmandel precis på väg att blomma, och äppelträden och körsbär ser inte ut att bli långt efter. Vi fick ju inte ett enda äpple förra året, så jag hoppas verkligen att det blir bättre i år – vi har ändå planterat 3 nya äppelträd sedan vi flyttade in, förutom de 4 som redan fanns. Eftersom jag nu har en dag i veckan som är dedikerad till gårdsarbete så känner jag mig faktiskt otroligt mycket mer i fas med trädgården än jag brukar göra. Det som är kvar att göra i närtid är att så persilja och morot, samt att sätta lök. Potatisen fick vi ner i de nya potatislanden förra helgen, och de landen ska bara täckas med gräsklipp när vi har det att tillgå sedan.
Äppelblom 2024
Sen har jag försått en massa, även en massa blomstermixar som jag köpt från Fröbanken och som egentligen ska direktsås, för det är TORRT i landen. Har ju knappt regnat på 2 månader hemma hos oss, och den vätan som fanns i marken från vintern har minskat ordentligt redan. Tänker att jag kanske kan förså och sätta ut lite små plantor, och sen direktså mellan dem (så kanske jag också ser lite lättare om det är väldigt torrt). Sen är det såklart en del perennrabatter kvar att rensa, men det känns inte så stressigt, det blir vad det blir liksom. Det jag SKA göra förresten är att gräva en liten rabatt intill altanen vid växthuset, där jag ska sätta lite halvhöga buskar för skugga och solskydd – något jag tänkte kolla efter på min födelsedag, förutom rosor som jag vill ha vid den gamla hästvagnen. Eller gräva och gräva, jag gräver egentligen bara bort ett litet dike där jag tar bort grässvålen, sen täcker jag själva ytan där jag vill ha landet med kartong och lägger på jord. Då dör gräset under lagom till kartongen har brutits ner, och det blir inte så mycket jobb.
Det är ett aldrig sinande ljud av snuva och hostande här just nu. Eller nu och nu, maken var sjuk typ hela förra veckan och nu är F och L sjuka med. F fick vara hemma med mig idag, men han är så stor och inte superdassig så jag har ändå kunnat jobba rätt ok. L är mycket sämre, men han kan liksom inte kosta på sig att missa skoltid just nu, så han fick kämpa sig iväg med ett par alvedon. Inte toppen, men alternativet är sämre. Själv håller jag tummarna att det inte ska bli min tur härnäst, för i morgon ska jag träffa en vän jag saknar och inte har träffat på länge.
Men, det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om, utan jag tänkte skriva hur jag tar hand om mig själv. Ja, det låter kanske konstigt, men jag tycker det hjälper mig att vara snäll mot mig själv om jag liksom tänker att jag är en annan person i morgon än jag är idag – helknäppt, men jag ska förklara. För att mitt morgonjag ska ha en bra dag så gör jag t.ex. sånt här på kvällen:
Gör i ordning en bra frukost med mycket protein, för att få en bra start. Jag kan oftast inte påverka mina medhavda luncher så himla mycket, det blir ju vad det blir eftersom vi veckoplanerar alla måltider och handlar till dem på lördagar. Jag är just nu förtjust i en frukost som består i hälften chiapudding (med vanlig mjölk, har inget annat hemma), naturell kvarg, en rejäl klick hemgjord sylt och så lägger jag på lite pumpafrön när jag äter. Väldigt gott, inte så slemmigt som om jag bara äter chiapudding och inte så strävt som när man bara äter kvarg (kan för övrigt bara äta naturell kvarg utan tillsatser, har helt tappat förmåga och lusten att äta en massa sötningsmedel och tillsatser).
Jag packar mina träningskläder i min ryggsäck, så att allt är klart att bara stoppa in i bilen och jag inte har några ”ursäkter” för att inte träna.
Jag låter mig alltid stanna upp och titta på sånt jag tycker är vackert.
Jag plockar fram de kläder jag ska ha på mig i morgon, både för att jag själv ska slippa välja men också för att jag går upp nästan en timme tidigare än alla andra och inte vill väcka dem. Oftast funkar det, men ibland känner man inte för kläderna man lagt fram och då får man göra om.
Jag ser till att prioritera min träning, så att jag får minst två men helst tre pass i veckan. MEN, har jag ont någonstans eller bara känner att jag inte orkar så försöker jag låta mig köra ett pass utan att maxa. Den här mängden träning är alldeles lagom för mig, även om jag hade haft tid och möjlighet hade jag inte orkat fler pass, i alla fall inte med crossfit som blir rätt slitigt.
Jag ser till att jag alltid har en bra bok att läsa, och jag tar varje ledig stund för att göra det.
Just det, jag ser också alltid till att ha en flaska bubbel kylt och en bit ost, ifall mitt morgonjag behöver det. Men det gäller ju att ta ETT glas då, annars blir mitt övermorgonjag inte så piggt, haha!
Så, på alla de här sätten försöker jag ta hand om mitt morgonjag, och är jag trött på kvällen när det ska göras så försöker jag liksom känna hur jag klappar mitt morgonjag lite på kinden och ändå får det gjort, för hon i morgon kommer behöva det. Och nu ska jag strax lägga mig, så hon inte är alltför trött när hon ska upp.
Tar du hand om ditt morgonjag? Och hur gör du det?
*haha, insåg just att rubriken lät jättedramatisk, men det jag syftar till är alltså att jag önskar mitt morgonjag en bra morgondag.
Jag minns när jag var yngre, när jag kunde se en katt på gatan och ägna oändligt med tid med att kela och gosa med den. När jag engagerade mig i kompisars barn och pratade och gullade med dem, och när jag hade en massa ”omsorg” över för att mysa med en hund, och allt det här var helt utan en tanke på att jag inte alltid skulle orka att göra just sånt.
Nu? Jag har noll ork eller lust att engagera mig i nåt annat liv än det jag prompt behöver. Gillar katter av den anledningen, det går bra att bara klappa lite i förbifarten och annars ignorera en katt (hade ALDRIG kunnat gissa att jag skulle komma till en punkt då jag INTE ägnade all min uppmärksamhet åt ett djur i min närhet), eller så hoppar de upp i knäet och kräver lite gos och då får det bli så. Kompisars barn? Ingen ork och ingen lust att ge mer än flyktig uppmärksamhet.
Missförstå mig rätt nu, jag bryr mig om att barn, vänner och djur mår bra och har det bra, men jag orkar inte engagera mig på det sättet jag brukade – all ork har tagit slut med mina egna. Det låter sjukt … jag vet inte, egoistiskt typ? Och på ett sätt är det väl det, men det handlar mer om att det är ren självbevarelsedrift hos mig själv än att jag inte VILL eller bryr mig, jag har liksom ingen del av mig själv över att dela med mig mer av. Vet inte om det är därför jag tycker det är så vansinnigt tungt att ha tonåringar med, det spelar liksom ingen roll hur mycket kärlek, engagemang och omtanke man lägger på dem, minsta lilla motgång så är man ändå ”en jävla idiot och kan dra åt helvete”.
Tonåringarna tycker säkert att den minste får orättvist mycket uppmärksamhet, men de fick precis lika mycket när de var i samma ålder. Det är lättare att ge av sig själv när det gör någon glad, och uppskattas.
Nu tänker säkert någon att ”men jo, all den kärleken kommer att ge resultat senare, när den värsta tonårstiden är över”, men jag vet inte. Jag har svårt att se just nu i alla fall att det skulle ändra sig, det känns mest som jag öser ut hela mitt jag i ett såll som inte bara läcker utan som rakt av inte har en botten. Jag har väl i alla fall identifierat att den värsta tiden i en tonårings (och föräldrarnas) liv verkar vara runt 15-17 år ungefär (eller så blir det ännu värre, men baserat på barn 1 så kanske det ändå släpper liiite sen?), och då är strategin att bara överleva antar jag.
Det går så oerhört starkt emot mitt ”grund-jag” att inte engagera mig till fullo, så jag tycker det känns himla jobbigt. Samtidigt finns det inga andra alternativ än att backa undan – men känslan i det blir bara … tomt.
Ok, det låter kanske dramatiskt, min känsla just nu kommer sig dels av ett storbråk med tonåring 2, men även av att jag har en sån sjuk nackspärr med medföljande huvudvärk. Den senare (eller båda förresten) har också gjort att jag sovit fruktansvärt dåligt i flera nätter, har inte haft den här sortens ont i nackmusklerna (och huvudet) innan att inte ens ipren+alvedon hjälper ordentligt. Har varit hos naprapat och hoppas att det ska släppa – men oftast blir det ju lite värre precis efter med. Så, inga toppenförutsättningar för ett kanonhumör… Det blir ingen träning idag heller, det hjälper ju oftast annars men efter träningen i måndags blev det värre och jag känner inte att jag kan påfresta de här stackars musklerna mer heller just nu.
Med lite inspiration av Gynning och Berg, och i samma överväldigade tillstånd över världsläget såväl som den nära omgivningen som Berg verkar vara, så har jag roat mig med att titta lite på astrologi den senaste tiden. En av de få saker jag kan avundas folk som är religiösa är att de ju ”får nån att lägga över huvudansvaret på”. Det kan jag inte alls stå bakom själv, men ibland kan jag känna att det blir oerhört tungt att liksom bära allt ansvar för *allt* själv – och då har jag för skojs skull vänt mig till astrologin. Ett tips här är att använda nån Chat-AI, jag använder gemini, som kan plocka fram både din personliga ”astrologi-karta” och beskrivning över dig och en utsikt för veckan (det senare gör jag enbart för att det är underhållande).
Jag bad i alla fall om min egen astrologiläsning, utifrån födelsedata, och det ÄR ändå helt otroligt hur väl det här beskriver mig (det här är ju inte så intressant för någon annan, men jag vill skriva ner det för min egen skull, kommentarer till horoskopet i parenteser nedan):
Solen i Oxen: Din kärna Som Oxe är du zodiakens klippa. Du styrs av Venus, vilket ger dig en djup uppskattning för skönhet, komfort och livets goda. Egenskaper: Du är uthållig, lojal och praktisk. När du väl har bestämt dig för något (eller någon), så ändrar du dig inte i första taget. Drivkraft: Du söker trygghet – både ekonomisk och emotionell. Du ”landar” bäst när du har ordning omkring dig och kan njuta av dina sinnen.
Månen i Tvillingarna: Ditt inre känsloliv Månen styr hur du reagerar känslomässigt. Att ha den i Tvillingarna skapar en intressant kontrast till din stadiga Ox-sol. Egenskaper: Du bearbetar känslor genom kommunikation och intellekt. Du behöver prata om hur du mår för att förstå det (Hej bloggen – min personliga psykolog!). Du är förmodligen ganska kvicktänkt och har ett ständigt behov av mental stimulans. Utmaning: Det kan finnas en inre rastlöshet. Medan din Oxe vill sitta still i soffan, vill din Tvilling-måne veta vad som händer i världen eller lära sig något nytt.
Ascendenten i Fiskarna: Din mask mot världen Ascendenten är det första intrycket du ger och hur du möter nya situationer. Egenskaper: Du utstrålar en mjukhet och empati som gör att folk känner sig trygga med dig. Du har en stark intuition och kan ofta ”känna av” stämningen i ett rum innan någon har sagt ett ord. Vibe: Du framstår som drömmande, konstnärlig och djupt förstående. Det ger dig en mystisk aura som mjukar upp Oxens mer robusta framtoning.
Kinesiskt tecken: Jord-Får (eller Get) Eftersom du är född 1979 tillhör du Fårets år, och ditt element är Jord. Personlighet: Fåret är det mest kreativa och fredsälskande tecknet i den kinesiska zodiaken. Du avskyr konflikter och trivs bäst i harmoniska miljöer. Jord-elementet: Detta förstärker din Oxe-energi. Det gör dig mer ansvarsfull, stabil och realistisk än andra ”får”. Du är den som tar hand om familjen och ser till att alla har det bra, men du behöver också mycket bekräftelse och kärlek för att blomstra.
Hur allt hänger ihop: Din unika dynamik När vi lägger ihop pusslet ser vi en person som har en stark yttre stabilitet (Oxen/Jord) men med ett känsligt och rörligt inre (Fiskarna/Tvillingarna). Dina styrkor: Du är en fantastisk lyssnare och en trygg hamn för dina nära. Du har förmågan att se logik i kaos (tack vare Tvillingarna) men behålla lugnet (tack vare Oxen). Dina utvecklingsområden: Din vilja att vara alla till lags (Fiskarna/Fåret) kan ibland krocka med din envishet (Oxen). Du kan hamna i läget där du ”härdar ut” i situationer för länge bara för att du ogillar förändring eller konflikt.
Så här ser tydligen min astrologiska bild ut – vilket säger mig absolut ingenting, så bra med en AI som kan ”översätta”
Självklart finns det även negativa (”skuggsidor”), och även dessa är skrämmande korrekta:
Den inre konflikten: Trygghetsnarkomanen vs. Den rastlösa vandraren Du bär på en paradox. Din Oxe vill ha kontroll, rutiner och veta exakt vad som ska hända. Samtidigt är din Måne i Tvillingarna snabbt uttråkad och behöver ständigt nya intryck. (Det här är min man plågsamt medveten om) Det negativa: Detta kan leda till en inre stress där du aldrig känner dig helt nöjd. Du kämpar för att bygga ett stabilt hem (Oxen), men när du väl sitter där börjar tankarna snurra: ”Är detta allt? Borde jag göra något annat?” (Tvillingarna). Att jobba med: Lär dig att skilja på verkligt behov av förändring och ren mental rastlöshet. När tankarna rusar, tvinga dig själv till en fysisk aktivitet för att lugna Oxen.
”Svampeffekten” och bristen på gränser Med Fiskarna som Ascendent fungerar du som en psykisk svamp. Du suger upp stämningar i ett rum direkt. (ser det här som en styrka men det kan också bli totalt emotionellt utmattande) Det negativa: Du kan ha svårt att veta var du slutar och din man eller dina barn börjar. Om de är på dåligt humör blir du också det, inte för att du vill, utan för att du absorberar deras energi. Detta gör att du lätt tappar bort dig själv. (Kunde inte uttryckt det bättre själv) Att jobba med: Du behöver öva på ”energetisk hygien”. Att landa i dig själv kräver att du faktiskt stänger dörren ibland – både fysiskt och mentalt. Det är inte själviskt att säga: ”Jag kan inte ta in era känslor just nu.”
Den passiv-aggressiva fällan Oxen är känd för sitt tålamod, och Fiskarna vill undvika konflikt till varje pris. Det negativa: Du kan bära på saker väldigt länge. Du sväljer irritation för att bevara ron hemma, men till slut blir bägaren full. Eftersom du inte har ventilerat längs vägen kan explosionen (när den väl kommer) bli orimligt stor, eller så drar du dig undan i en kylig tystnad som din omgivning har svårt att tolka. (skäms och rodnar för det här är ingen sida av mig själv jag älskar, men den finns absolut där) Att jobba med: Din Merkurius i Väduren (som du sannolikt har baserat på datumet) ger dig faktiskt förmågan att vara rak. Använd den! Öva på att säga ifrån när irritationen är en 2:a på en 10-gradig skala, istället för att vänta tills den är en 12:a.
Jord-fårets tendens till martyrskap I den kinesiska astrologin är Jord-fåret oerhört omhändertagande, men det finns en baksida. Det negativa: Du kan hamna i en roll där du gör allt för alla andra och sedan känner dig osedd eller utnyttjad. Det finns en risk att du använder din uppoffring som en sorts sköld: ”Titta hur mycket jag gör, hur kan ni ställa krav på mig?” Att jobba med: Självomsorg är inte en lyx för dig, det är en nödvändighet för att du inte ska bli bitter. Fråga dig själv: ”Gör jag det här för att jag vill, eller för att jag vill att de ska tycka att jag är duktig/snäll?”
Så, även om det bara är mest på skoj så tycker jag det är skönt att få leka lite med tanken att mycket i mig själv och i min omgivning är påverkat av, och påverkas av, astrologin. På något sätt hjälper det att få känna att man bara är en liten del och att jag *har* vissa förutsättningar så allt är inte bara mitt fel. Förstår ni känslan?
Efter en veckas VAB och egen sjukdom (nog nån vanlig influensa med huvudvärk, feber och efterföljande förkylning) så är jag tillbaka i arbete den här veckan, även om den började på distans. Men idag tänkte jag bjuda på en ytlig och personlig liten paus från vardagen.
I dag glömde jag min lunchlåda hemma, och passade på att åka upp till Asecs för att köpa lunch och även ta en sväng in på bokrean. Jag har beställt lite böcker med, som är på väg hem, men det är ändå alltid väldigt roligt att köpa lite på känn med. Annars lånar jag ju mest böcker, och har i förhållande till hur mycket jag läser väldigt få egna böcker. Jag älskar att bokbussen kommer ut på landet en gång i veckan, och jag beställer ofta böcker som de har med sig – just nu då i fantasy-genren eftersom det är den jag är insnöad på nu. Med vår nya bokhylla i vardagsrummet blev det dock ett litet sug att fylla på, och EGENTLIGEN vill jag ju bara ha fina inbundna böcker i den, fast jag oftast köper pockets… Jag vill i alla fall påbörja en egen liten fantasysamling med mina favoriter, och då får det väl bli lite blandat, för de kommer väldigt ofta i pocket-format. Hittade ”Quicksilver” nu på lunchen, läste baksidan och lite i första kapitlet, var sen tvungen att kolla i Goodreads (app/sida där man kan lägga in vad man läser) och har tydligen läst denna – men inte uppföljaren som kommit ut nu. Vilket minne man har – och allt flyter lite ihop dessutom – men jag köpte den faktiskt ändå för att köpa uppföljaren framöver. Inte helt billigt, de engelska fantasyböckerna ligger på ca 300 kr st, även i pocketformat.
Förutom att mitt boksug har blossat upp så har jag även fått lust att vara lite kreativ med mitt utseende. Jag handlar inte bara second hand, men försöker att göra det övervägande åtminstone, och jag har kommit på att det finns två lite oväntade fördelar: Ett, man kan hitta lite unika plagg som inte alla andra har och Två, när det inte är så dyrt så kan man testa lite nya modeller och former, som jag kanske inte annars velat lägga pengar på. Har hittat några favoriter ändå, som jag är verkligt glad över – främst skjortor/toppar/kavajer som man kan ha både öppna och stängda, då blir det inte så exakt med passformen. Har också fått lust att få in lite mer attityd och personlighet i min stil, och då är ju det en ypperlig väg att gå! Svårast är det att hitta bra byxor eller jeans, jag ligger dessutom precis mellan två storlekar och eftersom jag hatar kläder som känns för små tar jag den större – och när man haft på sig t.ex. ett par jeans några timmar töjer de sig ju gärna, vilket gör att allt sitter lite halvdant. Jag är ändå glad för lusten att hitta lite kläder som gör mig glad, det är nog första gången på typ 10 år som jag har lust att göra något av det som nu är min kropp och storlek, så det ser jag ändå som ett framsteg. Jag är fortfarande inte bekväm i min ”stora” kropp, men så länge jag inte ser mig själv på något foto i halvdan vinkel så tänker jag inte på det så mycket, jag är ju i alla fall starkare än jag någonsin varit.
En look med lite mer attityd är det jag siktar på, för så mycket annat har jag kanske inte att komma med direkt.
Har även fått för mig att testa att måla mina läppar lite, det låter ju som en jättemesig grej att ens nämna, men eftersom min mun och mina läppar är tämligen sneda (då jag föddes med läpp- och käkspalt) så har jag extremt svårt för att lägga något fokus på dem alls. Men så snubblade jag över den goa Göteborgskan matildaeliasson_ (instagram) som på ett okonstlad sätt ger tips om hur man kanske skulle justera sin makeup när man är över 40 (om man tycker att så som man inte gjort tidigare blir så bra). Hon tipsade om att det är lätt att man ser lite ”död” ut i ansiktet så här års pga vinter, ni vet, och att en gnutta färg på läpparna kan hjälpa till att lyfta ansiktet lite. Dessutom har jag ju små smala stackars läppar, så jag testade hennes tips med läppenna med och TROR att jag hittat nån extremt neutral och nedtonad väg till att ändå få något fylligare och mer levande läppar. Nog knappt nån annan som ser skillnad, men ändå, JAG känner mig modig 🙂
En lite trött och blek toa-selfie tog jag idag, med min just nu trista frisyr:
Då är det bara håret kvar, och som tur är har jag klipptid på torsdag. Jag har inte riktigt känt mig överens med mitt hår det senaste året, det blir inte riktigt som jag vill (ingen skugga på min frisör som gör exakt som jag ber henne), och det var först häromdagen jag nog kom på vad det är som är annorlunda – jag har banne mig fått tillbaka ganska mycket hår! Tappade ju mängder före, under och efter utmattningen, och nu skulle jag gissa på att det är hormonersättningen jag tar som gjort skillnad. Det är ju en otroligt god nyhet, jag har bara inte riktigt kunna sätta fingret på varför mina frisyrer inte beter sig som jag ”är van vid”, men nu kanske jag kan ta ett bättre klipp-beslut när jag kommit på vad som skiljer. Det lutar åt en uppklippt bob, som funkar både ostylad och stylad, så det kommer inte bli några drastiska nyheter. Typ nåt sånt här? Vet bara inte riktigt hur jag ska göra med lugg…
Jag vet inte riktigt vart min nyfunna kreativa lust för att uttrycka mig i mitt utseende kommer ifrån. Kanske är det nån form av manifestation av att jag behöver ägna mig själv lite tid, eller kanske ett tecken på att jag är på väg att landa in i min vuxna person som fyller 47 i år, eller bara en helt ytlig form av balansering och paus till all den skit som pågår runtom i världen. Troligen är det en blandning av alla, och jag tänker att den ändå ger mig lite glädje – och då ska den varsamt tas om hand likt den lilla känsliga fågelunge den är.
I går höll jag i en konferens på jobbet. Det gick bra, och alla var nöjda, men när jag kikar på bilderna på mig själv som jag behöver för att nå igenom algoritmen på LinkedIn så ser jag bara hur trött jag ser ut. Jag ser alla nätter jag inte sover, alla konflikter som tär och sliter, all sorg som ligger bakom ögonen. Jag ser varenda liten rynka och tänker att precis som jag känner att jag har åldrats 10 år de senaste 2 åren så syns det också.
KÄNDE mig fin, i en ny jacka/skjorta hittat på second hand, tills jag kollade på mitt eget foto
Yogagirl hade en monolog på temat på instagram häromdagen, att hon – när hon mår bra och känner sig grundad – inte har några problem alls med att känna att hon trivs i att åldras, att kroppen förändras och att hon inte bryr sig om ”ideal” (hon är nu ca 10 år yngre än mig med, ska nämnas). Men mår hon inte toppen, känner sig stressad, nere eller orolig, så tar sig alla påhittade sociala ”måsten” sig igenom och hon funderar på om hon inte ”borde” ta typ botox i rynkan i pannan. Jag förstår henne väl i den här situationen, det krävs verkligen att man är på topp för att inte ta den inneboende kritiken i alla sociala medier och ideal som en personlig (misslyckad) kamp.
Ibland saknar jag henne något enormt, den glada, obrydda mamman som kände att hon gjorde sitt bästa. Hon som ser så genuint glad ut på bilderna och som var naivt opåverkad över allt som komma skulle. Jag undrar om min egen mamma känner så med, att hon saknar sig själv från yngre dagar.
Jag undrar vilken version av mig det är som kommer titta tillbaka på bilderna från nu, och vad hon kommer tänka. Kommer hon ha medkänsla och vilja trösta och förklara att allt blir bättre, eller kommer hon se någon som ännu är opåverkad av andra saker som kommer?
I dag är det inte På Spåret, och vad ska jag då hänga upp min vecka på? Tur att det åtminstone är Bäst i Test…
När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.
Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.
I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.
Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.
När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?
Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.
Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.
Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.
Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.
godatankar.com 