Tankar

3 ja och 3 nej inför julen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det är mindre än sex veckor kvar till jul, vilket gör mig glad, för i år är jag riktigt sugen på jul. Det varierar ganska kraftigt tycker jag, vissa år har jag mest velat ignorera julen och ibland har jag velat gå all in – mycket beroende på hur stressad jag känner mig och hur mycket annat det är som pågår. Men i år, i år är jag sugen på jul! Fast allra helst hade jag ju velat fira jul i huset vi nästan köpte, det vi inte kan släppa än…

Det jag känner är viktigt runt jul är några saker:

  • Fira första advent, gärna med vänner. Det är nu vi äter julskinka och tomtegröt, precis lagom opretentiöst och mysigt!
  • Julgranen. Den ska in ganska tidigt, och sen ut ganska tidigt efter jul med. Det viktigaste är att den är tät, storleken är inte så viktig. Och den ska vara riktigt!
  • Mormors pepparkaksdeg. Jag säger deg, för det är den som är det viktiga. Finns ingen deg i världen som påminner om den, och oftast gör vi den till pepparkakshus och lite vanliga pepparkakor, men ganska mycket av den försvinner redan i deg-form (seriöst bäst när man äter degen alltid?).
  • Snö. Det GÅR inte få en bra julkänsla om det inte är snö. Det här är ju helt klart den svåraste punkten eftersom man inte kan göra nåt åt det själv.

Sånt jag INTE tycker är så viktigt runt jul är:

  • Julbord. Alltså det är gott att gå på ett julbord, det gör jag gärna, men att ställa sig och laga all den maten – som ändå ingen äter sen? Nope. Hemma får alla välja max 2 saker som man inte vill vara utan och sen räcker det.
  • Lucia. Jag tycker det är skitmysigt att se ett Luciatåg på tex TV, men när man ska gå på barnens Luciatåg på dagis så är de alltid utomhus, mina barn vill aldrig vara med och det är ALLTID iskallt regn. Dock har jag enorma förväntningar på att äntligen få gå på Junedals Luciatåg, har inte sett det sedan jag själv var med!
  • Julgodis. Det är jättekul att göra julgodis, men sen blir det lätt liggande (eller så äter man så mycket att man mår illa). Dessutom är det oftast svindyrt, typ om man gör Rocky Road där man ska ha 5 bra godisar för att göra 1? Vill ju dessutom ha BRA choklad och gillar inte fulgodis…

Själva julafton är svår tycker jag på många sätt, den blir aldrig riktigt det där mysiga, stora julaftonen med familj och vänner, vi firar rätt ofta själva och det är en lite ensam känsla över det. Men det där innan, det lägger jag gärna min energi på.

Jag har faktiskt hängt ut ljusslingor på hönsgården och i uterummet redan, mest för att det är så förbaskat mörkt ute nu ju. Ljus i olika former är ju också väldigt mysigt, men det är många år sedan vi kunde tända ljus ”fritt” i huset, med små barn är det en risk och med större barn som springer runt och kastar saker så är det en annan risk. Men nån gång ska jag tända en jäkla massa ljus.

En gnutta snö på en liten, liten gran när vi var i vattenledningsparken i helgen.

Pst, du har inte missat att du har alla mina juligaste recept under rubriken ”goda tankars julkalender” i mitt receptarkiv va?

Pst igen, vill du verkligen frossa i julkänsla så gå in på Underbara Claras blogg!

Godtycklig glädje

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det är himla godtyckligt många gånger kan jag tycka, det där med glädje. Lycka är inte lika otillräkneligt, det är mer förenat med kärlek, familj och trygghet och varierat därmed oftast inte lika mycket och snabbt som glädje kan göra. Lycklig är jag ute i naturen, men det är inte samma sak som att jag alltid är glad när vi är ute.

Den här veckan har jag känt mig himla glad, till skillnad mot de senaste veckorna, utan någon särskild anledning. Det retar mig lite, att det bara kan ändra sig sådär, även om jag såklart är himla glad för det i det här fallet. Jag menar, det är ju inte så att det egentligen är någon större skillnad på den här veckan mot förra? Men i dag har jag står i köket och sjungit för fulla muggar (något jag bara gör när jag är på extremt bra humör och ingen hör), lagat extra god mat och tagit ett glas vin under tiden, trots ett antal utbrott av, med och på barnen under dagen.

Några saker kan jag väl se som bidrar i och för sig:

  • sömn. Det hjälper ju när man får sova lite längre eller bara vettigt, man är ju glad för allt med små barn
  • väder. Sol gör helt klart stor skillnad, åtminstone för mig.
  • musik. Måste dock vara på hyfsat humör innan jag sätter på musik, annars tycker jag bara det är jobbigt?
  • träning/rörelse? Skriver ett frågetecken här, för jag mår klart sämre om jag inte får röra mig, samtidigt blir jag förvånansvärt ofta deppig av att träna.
  • sällskap. Sällskap av folk jag känner väl och kan slappna av med gör en ju glad, samtidigt så krävs det en viss grund-energi för att orka umgås för min del.
  • hormoner? Tycker aldrig jag har känt av några större ändringar i humöret som kan kopplas till hormoner (vilket nog faktiskt maken kan intyga), men eventuellt har de börjat spela in lite mer på senare tid, fast jag tycker det borde vara tvärtom?
  • att bli uppmärksammad. När någon ser en för den man är, eller uppskattar det man gör, DET är ett riktigt glädjepiller! När jag tänker på det är det nog det enskilt enklaste sättet att göra mig glad faktiskt. Kanske kan vara det som ligger bakom veckans lycka nu när jag tänker på det faktiskt.

Alltså missförstå mig rätt, det är ju sjukt härlig att vara glad, förstår bara inte riktigt varför det ska vara så oberäknelig! Det kan ju vara två till synes identiska dagar som kan skilja sig stort i humör.

Hur tänker du kring glädje vs lycka? Vad gör dig riktigt glad?

Ett rosa skimmer

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nu syftar inte rubriken till den här dagen i sig, även om den är rätt trevlig. Är nämligen hemma på VAB med Lukas som fått halsont och lite feber, dock verkar det senare ge med sig så förhoppningsvis kan han vara med på fritids i morgon (en innebandyturnering lockar, inte idealiskt med halsont och hosta men det går inte hålla honom stilla ändå). Oliver har detsamma fast lite mer feber, men han är ju för stor för att VABba för, och Filip fick vara hemma för att jag ändå var hemma liksom. En solig och fin dag att vara ”ledig” med tre barn på ändå, även om aktiviteterna hålls på ett minimum.

Men, för att lämna det ointressanta vardagssnacket så tänkte jag bara visa en grej jag totalt föll för, det ploppade väl upp på nån annons och jag är verkligen inte lättsåld men ibland så är det nåt man inte kan motstå… Titta bara:

Ni ser kanske bara en stickad tröja, ungefär som vilken som helst, men nåt med färgen och mönstret på den här målade upp en hel bild i huvudet på mig. Den bilden doftade granbarr och utomhuseld, krispig höstluft och rosiga kinder. Jag ser också en höstdag i trädgården där jag går och krattar löv som inte barnen meddetsamma sprider ut och där jag sen sätter mig i höstsolen och tar en kaffe. Ni vet, ungefär som en sån här dag:

Det finns några såna typer av plagg eller bilder som verkligen sätter igång ett rosaskimrande hav av tankar hos mig. En annan typ av bild är typ lite löst sittande jeans med raggsockar och kängor – fastnade alltid för dem när man var liten och fick klädkatalogerna från typ hm och Ellos, trots att jag inte ens gillade att vara ut i naturen då.

Vad har du för triggers som du inte kan låta bli att gå igång på och som man läser in orimligt mycket i?

Mammafällan

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det här året är första året jag jobbat heltid sedan Oliver föddes för 13 (!!!) år sedan. Tidigare har vi antingen delat föräldraledighet eller så har både jag och maken jobbat 90% vardera för att ingen skulle gå ner till 80%. Just 90% alternativet är BARA så jävla dumt, åtminstone om man går hem lite tidigare i stället för att ta en heldag varannan vecka, för det innebär ju i praktiken att man jobbar 100% (minst) men bara får betalt för 90% – men visst, du får gå hem lite tidigare då. Fast enligt min egen erfarenhet innebär det bara att du antingen stressar en massa mer eller hoppar över raster mm för att hinna med.

Men som sagt, nu jobbar vi båda heltid, vilket funkar ändå eftersom jag börjar 06:45 och slutar 16:00, så maken lämnar på dagis runt 8:00 och jag hämtar runt 16:20. Typ sist av alla på dagis, naturligtvis… Efter ett gäng år med föräldraledigheter och lägre arbetsgrad så känns det himla skönt att få en vettig inkomst, det är saker som fått ligga på vänt när vi varit föräldralediga som man nu kan ordna – MEN.

Det. Finns. Ingen. Tid.

Vi har inte så himla mycket aktiviteter i vår familj känner jag ändå, de båda stora grabbarna har scouter varsin dag i veckan (när det inte är fotboll för mellankillen), maken tränar 2-3 gånger i veckan, varav en dag är lördagsförmiddagen, och jag försöker hinna träna 2 gånger i veckan varav äldsta pojken följer med 1. Men det innebär ändå att de enda dagarna som är fria från aktiviteter är fredagar och söndagar… Och med 3 barn så går ALL tid åt hemma som den ensamma föräldern till att bara få alla att överleva vardagen, fixa mat, göra läxor, tvätta, städa mm.

I mitt flöde dök det här inlägget upp i veckan, ”Sveriges mammor stressar sig sjuka”. Inget nytt egentligen, snarare sorgligt gammalt. Det handlar om att kvinnor är de som till störst del projektleder hela familjen, vilket ger en hög arbetsbelastning även hemma även om man för övrigt lever jämställt. Och vem är det man prioriterar bort när det kör ihop sig? Tror inte ens jag behöver svara på det…

Bild kärleksfullt lånad av insiktsfulla HejHejVardag.

Men man behöver tid för sig själv, man behöver tid för att göra roliga saker, man behöver BRA tid med familjen.

Jag hinner inte.

Så sjukt glad över att ha ett jobb där det inte är så stressigt på hösten som mitt förra, men det är ändå mycket att göra och just nu känner jag mig himla otillräcklig på precis alla plan. Jag hinner inte träffa kompisar som jag vill (inte bara jag som har ont om tid där dock, är ju inte direkt ensam om problemet), jag hinner inte få någon egentid, partid existerar knappt för efter alla barnen är lagda så är jag inte människa nog för att orka med något annat än att titta lite på TV innan jag lägger mig typ.

Inte bra.

Måste försöka lösa detta problemet. Också….

Aha!

/ LindaG / 2 kommentarer

Trött är jag i dag, banne mig. Lite pga att det börjar bli mörkare tror jag, men även för huvudet har varit fullt på sistone. Nu har det ju gått tämligen på högvarv sedan jag bytte jobb och därmed försöker lära mig så mycket jag bara kan varje dag, men på sistone har det varit fullt med lite extra funderingar med. Vi har nämligen den fantastiska möjligheten att få coach-samtal förutom utbildningar på jobbet, och eftersom jag ÄLSKAR att fundera och reflektera över saker så är det grymt spännande att få lite hjälp att se sig själv som andra kanske ser en. Det låter ju himla egocentrerat, men det ger ändå en hel del insikter.

Jag har ändå kommit fram till några iakttagelser, såsom:

Jag är svår att läsa av pga att jag ofta själv måste fundera och reflektera över tex kritik som gör mig ledsen eller händelser som påverkar mig. Det är ju inte lätt när reaktionen kanske kommer ett dygn eller ännu senare?! Det dröjer ett tag innan jag själv har fått ordning på hur jag känner och varför. Har ju alltid tänkt att jag är en enkel och okomplicerad person, men får nog tänka om i hur jag uppfattas.

Jag har ett stort behov av att få förklara mitt beteende, speciellt om jag får kritik, men även för att få tala om varför jag gjorde på ett visst sätt. Det låter som jag alltid ursäktar mig, men det är inte riktigt det det handlar om utan jag kan bara känna mig orättvist behandlad om jag inte får förklara mina handlingar. Det här är nog en stor drivkraft bakom den här bloggen, att i lugn och ro få förklara hur jag känner och tänker utan att någon avbryter – dessutom utan att känna att jag tråkar ut någon annan med det eftersom det är HÖGST valfritt att läsa min blogg. Men jag blir glad när någon säger att de gör det, jag vill gärna ge en inblick i hur jag fungerar och tänker.

Jag analyserar och vrider och vänder på det mesta typ hela tiden i mitt huvud – det kan verkligen vara världens tjöt i mitt huvud hela dygnet om hur jag borde göra en sak, varför någon reagerade på ett sätt, vad jag kan hitta för olika lösningar på problem mm. Inte jättekonstigt att jag är slut i bland.

Nästan bara i skogen eller naturen som min interna åsiktsstorm tystnar, inte konstigt att det är det jag letar efter….

Jag tycker att det är väldigt viktigt att folk jag jobbar med tycker att jag gör ett bra jobb – eller åtminstone ser att jag försöker mitt bästa. Det är inte så noga att folk gillar min personlighet, det har jag för längesedan kommit fram till att det är omöjligt att alla ska göra det, men min prestation är viktig. Därför tar jag det också himla hårt när jag gör något fel på jobbet när JAG tycker att jag borde lärt mig det.

Det var några av dagens insikter efter ett coachsamtal, så roligt att komma underfund om varför man gör saker, få någon annans syn om hur man framställs och funkar.

Sicket ego-inlägg, nu har jag ett gravt behov av att skriva något ursäktande typ att i min blogg får jag ju skriva vad jag vill och det är valfritt att läsa samt ursäkta min ego-fokus, hahahaha! Men det ska jag INTE göra 😉

TBT*

/ LindaG / Lämna en kommentar

*Vet att fenomenet TBT (Throwback Thursday) är tämligen dött, men ibland är det kul med en liten återblick.

I dag har vi varit tillbaka i jobb och skola, väldigt skönt att inte må dåligt längre! Jag har dessutom fått klura hela dagen på att sätta ut väggar (det heter egentligen ”slå ut” men det tycker jag låter som man river väggarna), vilket är som att lägga ett pussel och det är väldigt roligt, så humöret är gott 🙂

Men, det var inte det jag tänkte säga, jag tänkte att vi tar en liten kort återblick på en vardag i sena september under de 9 (!!!) år jag bloggat…

2010

Vi försöker få Lukas som då är ca 3 månader att äta lite ur flaska, han har tydligen magknip. Minns typ bara den här tiden som i en dimma, när de båda nu stora pojkarna var små…

2011

Jag har tydligen relativt nyligen börjat träna kickboxing efter ett träningsuppehåll på en sisådär 12 år eller så. Då visste jag inte att det skulle bli starten för en MASSA träning framöver, jag var mest glad att få komma ifrån lite och att träna något alls.

2012

Ah, här har vi precis satt upp vår plankvägg och gjort om i vardagsrummet, ganska tidstypiskt för tidig höst skulle jag vilja säga, blir alltid vansinnigt sugen på att inreda om lite då. Har till och med börjat få med lite bilder till bloggen:

2013

Oliver som nu är 6 år har tappat sin första tand, i övrigt är jag mitt upp i det som alltid var den stressigaste perioden när man jobbade på Elmia, dvs hösten. Tydligen har vi även en konferensresa till Mullsjö på schemat med – har TOTALT förträngt den? Har verkligen NOLL minne av att jag varit där, trots att det är med en bild till och med, i inlägget efter. Sjukt det där.

2014

Usch, det här är nästan lite jobbigt att läsa i efterhand. Nu är jag MITT uppe i min absoluta tränings- och kostperiod och all vaken tid läggs på vad jag ska och inte ska äta samt hur mycket jag kan träna. Träning är asbra och bra mat med, men inte när det blir så här mycket.

2015

Återigen, det är MYCKET på jobbet just nu och jag håller nätt och jämt näsan över vattnet. Har börjat komma på att det är skönt ute i skogen och knatar en promenad för att träna (suck) och varva ner.

2016

Jag är nu gravid i vecka 15 med Filip i magen – fast det vet jag såklart inte än. Minns hur extremt trött jag var, som vanligt en stressig höst på jobbet och så graviditeten på det… Fy sjutton. Men jag var också så himla glad, det var inte självklart att vi skulle kunna få en 3:a bara för vi ville det, de andra två har ju inte blivit till helt okomplicerat och nu var jag ju dessutom 38 år.

En liten, liten mage än.

2017

Vi hade MÅNGA dagars VAB den här hösten ser jag. Jag är precis på vippen på att gå in och börja jobba halvtid efter att ha haft 6 månader heltids föräldraledighet, från och med nu delar vi lika jag och maken, som vi gjort med de andra barnen. Vi har absolut kommit in i hur fantastiskt det är att vara ute i skogen och är ute och vandrar så fort vi får möjlighet. Än så länge har jag inte helt släppt tanken på att jag ”borde” träna lika mycket som innan, samtidigt som jag på de flesta plan inser att det kommer inte gå – och jag vill egentligen inte göra det heller.

2018

Japp, det här är helt klart en månad för VAB, och jag verkar ha haft en riktig skitmorgon med först skrap av rutor på bilen och sen punka. Vi jobbar fortfarande halvtid jag och maken, och jag har nog redan här bestämt mig för att det är dags att göra något nytt och utmana mig själv lite, även om det tar ett tag innan jag hittar rätt jobb. Som ”vanligt” vid det här laget så knatar vi ut i skogen med, när jag kollar tillbaka så är det de inläggen som gör mig gladast för man SER på bilderna hur skönt det är och hur bra vi mår av det! I år har det blivit alldeles för lite av den varan, dels är det lite bökigt med en extremt viljestark och snabb 2-åring men sen har vi haft lite otur på helgerna med, antingen har någon varit sjuk eller så har det varit skitväder. Gud vad jag längtar ut! Hade ju tänkt gå ut nu i helgen, men det vet vi ju hur det gick med det….

Sådär ja, det var en ”kort” tillbakablick. För MIG är det här jättekul och en av anledningarna till att jag har en blogg, det gör att jag uppmärksammar saker som händer och uppskattar nuet mycket mer. Att få vara närvarande och hitta något fint att fota, eller något att skriva om som skvalpar runt i huvudet, det är bland det bästa jag vet! Men vad tycker du som läser om sånt här, är det jättetrist eller kan det vara kul att se?

Ångestframkallande gipsning

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nej det blir inget långt blogginlägg idag heller, dels för att jag är själv med barnen – maken är på välförtjänt aw, och dels för att

Jag.

Är.

Helt.

Slut.

På mitt jobb har vi haft en rolig vecka, måndag och tisdag har jag fått lära mig av en kollega att slå ut väggar (vilket inte är vad det låter som utan att man markerar ut i golvet vart alla väggar ska vara). Lite som att lägga ett pussel fast där bitarna är lite sneda ibland, klurigt men kul!

I dag har vi börjat sätta väggar, eller ja ”mina” snickare sätter skenor, reglar, OSB och gips. Jag vill ju himla gärna lära mig det, eller ja jag vet ju hur man typ gör om man gör det hemma, men här ska det ju gärna bli ett bra flöde och det är en massa regler och riktlinjer att följa. Alla är logiska så det är inte komplicerat i sig, men som nu ska man ändå hålla i ordning på en massa saker man inte är van vid.

Till saken hör att snickarna dels går på ackord och då vill jag ju inte göra något som ställer till det eller gör att det går långsammare för dem, och dels så är ju det här typ jätte-basic för en snickare. Alltså känner man sig dum, i vägen, långsam och mest bara jobbig när man ska börja försöka sätta lite gips själv. Nu ska sägas att jag fick fantastisk hjälp och hur många bra tips som helst från en med massor av erfarenhet! Men ändå, jag har liksom inte använt en automatisk skruvdragare med skruv i band förut, det är inte helt enkelt att få det att bli BRA på en gång. Det var världens jobbigaste förmiddag…

Men framåt eftermiddagen började jag ändå få lite kläm på det, jag behövde inte fråga hela tiden och det blir ändå ett bra resultat, så då kändes det åtminstone lite bättre. Nu kan jag jobba på lite i min egen (långsamma) takt utan att störa någon hela tiden och utan att det blir fel, väldigt mycket skönare känsla!

Så, därför är jag helt slut nu (det var lite jobbigt fysiskt med för all del)… Haha, blev visst inte så kort inlägg ändå! Lite stolt ändå, och tacksam för allt jag får lära mig!

Privat och personligt

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår blev det ett ganska personligt inlägg, kanske snudd på privat, och jag märker ett ganska mycket större motstånd till att skriva såna inlägg nu för tiden. Vet inte riktigt varför, kanske för att jag har fler följare, kanske för att det är svårt att få fram en helt nyanserad bild av sånt man skriver, eller förmodligen en kombination av båda.

På nätet blir allt väldigt snabbt vitt eller svart och man gör som bedömning på bara en kort sekund. Många gånger läser man kanske inte ens hela inlägget eller artikeln och då kan det bli en sån skev bild mot vad författaren till detsamma menar. Samtidigt tycker jag själv att utan lite personlighet och åtminstone en gnutta privatliv så blir bloggar helt platta och ointressanta. Dessutom, som jag nämnt många gånger, så använder jag den här bloggen som både dagbok och terapi för mig själv. Jag skulle kunna dölja inläggen eller liknande, men då blir det återigen bara ytligt och glättigt.

Vad tycker ni som läser om den här frågan? Är de privata inläggen bara tråkiga eller kanske rent av skämskudde på? Eller gillar ni blandningen?

Stolt som en hönsmamma

/ LindaG / Lämna en kommentar

På onsdag börjar han på högstadiet, min äldsta som blir tretton i november. Samma högstadie som jag gick på i hans ålder, jag minns hur stor man kände sig, men jag minns oxå hur förvirrad och ensam jag kände mig. Allt var så komplicerat och lydde under regler som inte fanns skrivna någonstans och som ändrade sig hela tiden.

Jag är så stolt över min äldsta, över allt han vågar. Förra veckan bakade han kaka vid två tillfällen och kom upp med till först makens och sen mitt jobb – han kollade bussar och letade sig fram utan problem. Han åker till a6 själv om inte kompisen vill eller kan och cyklar nästan en mil själv till mormor. Jag är så stolt över honom, och jag är såklart orolig för honom med. Kommer han att trivas, får han nya kompisar, kommer han känna sig utanför, och alla andra tusen saker en mamma oroar sig för. Men jag försöker mitt bästa med att inte projicera min oro på honom, pratar bara med honom om allt nytt som kommer hända och hoppas så innerligt att han kommer fortsätta vara lika öppen när han pratar med oss som han varit hittills.

Vad du vuxit! Lätt att glömma när man ser dig varje dag.

Älskade stora, lilla pojk, hoppas de motgångar som ofelbart drabbar alla på högstadiet kommer vara av de mildare slaget, att du kommer därifrån mer självsäker och glad än när du börjar.

Vet i vilket fall att vi alltid finns här för dig och att vi förstår när du tror att vi inget begriper.

Lycka till i sjuan mitt hjärta!

Livsnjutare deluxe

/ LindaG / 3 kommentarer

Jag har skrivit lite om det här innan, men ibland blir det så tydligt att något i mugg har ändrats. Det är andra gången i mitt liv det blir en sån stor förändring, men till skillnad från första gången känns det den här gången som om det är till det bättre. Det slog mig lite förra veckan när vi pratade om vad man har på sin bucket list, nu har jag ju en gammal liggande på bloggen, men skulle jag skriva en i dag så skulle jag inte komma på något att skriva. Jag känner mig liksom så himla nöjd? Eller jo en sak skulle få stå kvar, att åka på en vandringsresa någon gång.

Att fota för bla bloggen gör också att man stannar upp och njuter av det som finns runtomkring.

Det är inte så att jag inte VILL göra saker, men det känns inte alls lika angeläget och viktigt? Och det är förknippat med så många känslor, lugn och lycka mestadels, men även med ett uns skam eftersom man i dagens samhälle hela tiden ska ha mål och vilja sträva mot höga mål och faktiskt med ett uns rädsla eftersom jag inte riktigt känner igen mig. Kanske är det bara det att det helt enkelt inte finns tid för något annat än att vara i nuet med tre barn? I vilket fall stannar jag gärna i känslan ett tag till!

Vi får väl se hur det känns efter fyra veckors semester med 😄 Sen ska väl tilläggas att jag ändå har både deppiga och tjuriga stunder, men det där vanliga drivet framåt har stannat av, om ni förstår hur jag menar?

Här skymtar en tös till som är bra på att njuta, lilla hönan Agda 😊