I dag har jag fått ha en sån där fantastiskt rolig och givande timme med vår grymma coach på jobbet. Det är SÅ kul, känns lite som en timmes terapi med en kompis, och man är utan undantag på jättegott humör när man går därifrån.

I dag fick jag välja lite själv vad jag ville jobba med för ämne, och då bestämde jag mig för att jag skulle bli mer ”approachable”. Det finns inget jättebra ord på svenska tycker jag, ”lättillgänglig” stämmer inte och ”tillmötesgående” känns formellt, stelt och gammaldags. Jag har fått höra att jag kan vara lite svårläst och kanske svår att komma nära, och jag skulle helt enkelt vilja ändra det så de människor jag känner och tycker om känner att det är lätt och gärna roligt att prata med mig. Förstår ni hur jag menar?

En punkt jag ska jobba med är att bli lite mer personlig. Här på bloggen har jag fått massa övning på det, jag kan i lugn och ro formulera mig, men framförallt så känner jag här att om nu nån tycker att det jag har att säga är ointressant så är det ju HELT valfritt att läsa liksom. När jag pratar med folk (gäller såklart inte nära vänner) så känner jag rätt ofta spontant att ”men hur intressant är det JAG har att säga då” och säger därmed inget. Eller så kortar jag bara ner det så mycket att det blir halvt osammanhängande och inte ska ta så mycket plats.

Jättedumt fattar jag ju på ett sätt, men jag känner så. Känner det ofta när jag skriver här med, men har lärt mig att köra på ändå.

För när jag själv ska fundera över varför jag tycker att en del människor är sådär jättelätta och roliga att prata med så är ju EN del av det att de är personliga och gärna delar med sig. Andra delar är är att de lyssnar och frågar och för en diskussion vidare, att de är öppna och inte dömande och att de är glada.

Nu är min ambition inte att jag ska bli en ”säljare”, dvs vara hej och tjenis med alla, det är inte JAG, utan att jag ska bli lite lättare att prata med för människor jag faktiskt umgås med, tex på jobbet eller i andra sammanhang. Så, pratar vi en stund, påminn mig gärna om jag känns svår eller opersonlig, så ska man väl kunna bli åtminstone lite bättre på det här med? Eller vad säger ni, är det något helt annat jag borde tänka på egentligen?

Ja ok, först vill jag börja att tala om att jag just kommit hem från en champagne-provning på mitt gamla jobb och kaaaaanske är en gnutta luddig i kanterna, men vet ni vad – det bjuder jag på! Förbaskat trevlig provning för övrigt, det var en champagne (eller bubbel )som hette Ferrari-nånting som var grymt god och så fick vi en drös franska ostar till och jag kan bara säga: je t’adore!

I vilket fall, den senaste veckan har jag fått inte mindre än 3 kommentarer (ingen idé ni letar i kommentarsfälten för de här kom live) om bloggen och dess innehåll. Ni anar inte så oerhört mycket det betyder, speciellt när jag på sistone bara känt att ”jag är så jävla ointressant och ingen kan väl vilja läsa det här utan att skämmas ihjäl” och funderat på om jag ska lägga ner bloggandet helt.

Men i ärlighetens namn bloggar jag ju inte för att jag tror att jag är nåt vidare intressant eller för att mitt liv är så mycket att läsa om, jag bloggar ju för att jag älskar att skriva. Även när det som oftast är att tiden är knapp och skrivandet kommer i absolut sista hand, inklämt under en stund där barnen är nöjda några minuter eller de få minuter efter de lagt sig då jag faktiskt orkar. Det är så himla kul. Kul att formulera sig på några få korta meningar, skönt att få sortera upp sina tankar i ett blogginlägg och roligt att få respons!

För hur jag än vänder på det så är det roligt att bloggen blir läst, på något sätt så känns det bra att få en möjlighet att visa lite fler sidor av mig, sidor som kanske inte kommer fram så himla tydligt i vardagen. Jag har förstått att jag inte är så himla lätt att läsa av till vardags och då är det skönt att få visa lite mer av mig själv här – där var och en kan välja själv om den vill läsa. För tycker man då att det är jävla ointressant eller bara pinsamt, då behöver man ju liksom inte läsa – alltså behöver jag inte känna att jag öser ointressanta saker över någon.

Med det här lite flummiga och svävande inlägget vill jag bara tacka er som ger respons, ni vet vilka ni är! Stort tack, vet att det värmer något makalöst!

Vi har ett himla roligt privilegie på jobbet, vi erbjuds nämligen coachsamtal. I dag hade jag ett av mina, och det här var lite annorlunda. Innan har vi pratat styrkor och svagheter, hur man handskas med stress och lite mer sånt jobbrelaterat, i dag skulle jag välja en sak av mina bra/dåliga sidor som jag vill förändra. Jag valde punkten på den ”dåliga” sidan som var att jag är dålig på att vara dålig, alltså att jag tycker det är jobbigt när jag inte kan eller kan göra något riktigt bra (go figure, för på det här jobbet har jag ju fått lära mig typ allt). För att vända på det så blev det att jag vill vara bättre på att vara nöjd (jag var det i våras, minns ni?) och vad gör att man är mer nöjd? Jo en sak vi landade i var att man blir ju mer nöjd och överanalyserar saker mindre när man har kul. Ja ok, det var en massa resonerande däremellan men jag hoppar lite fram.

Jag insåg, att jag har glömt lite hur man har kul? På jobbet är jag så fokuserad på allt jag ska lära mig och allt jag inte vill göra fel så jag glömmer lite att man får ha roligt med. Hemma känner jag alltid att det finns 1000 saker som ska göras och 3 barn som behöver min uppmärksamhet, hjälp och stöd så där glömmer jag med bort det – eller kanske är det till och med så att jag inte tycker att jag förtjänar att ha kul eftersom jag är så otillräcklig.

Min spontana känsla var just tvådelad – jag har glömt hur man har kul och förtjänar jag det ens? Jag FATTAR ju logiskt att jag förtjänar det lika mycket som nån annan, men det är ju en helt annan sak än att känna det.

När har jag kul då? Jag älskar att vara i skogen med familjen, där känner jag mig lugn och tillräcklig, men det kvalificerar inte riktigt under just ”kul” på ett sätt. Jag tror jag kom fram till det enkla svaret att jag har kul när jag får umgås prestationslöst med nära vänner och såna jag kan skratta med. På julfesten i fredags hade jag riktigt kul och det kändes som det var längesedan! Nu i veckan ska jag på champagneprovning på torsdag och aw på fredag, och jag har bestämt mig för att istället för att känna att jag inte riktigt förtjänar att vara på endera saken för att jag inte räcker till ens om jag är hemma/på jobbet så ska jag bara försöka fokusera på att ha kul! Jag ska inte prestera ett smack, jag ska inte ha dåligt samvete och jag ska inte känna mig stressad. Jag ska sitta ner på fikaraster och lunch och inte göra något annat än att få prata och kanske skratta en stund.

Det är min läxa, kanske låter den himla banal men det kommer bli en utmaning (eller inte, jag ska vara prestationslös ju)!

Är DU bra på att ha kul? Vad gör du då?

Har tre gånger de senaste dagarna påbörjat blogginlägg baserat på personliga funderingar om lite gott och blandat, men varje gång har jag bara känt att det blivit jäkligt gnälligt och ointressant, så inget av inläggen har blivit publicerat. Jag tycker rent generellt man ser ganska stor skillnad på innehållet i sociala medier (antar att man räknar bloggen dit även om den blir mer personlig), det blir mindre och mindre personligt och fler ämnen man undviker. Dels för att ämnena känns uttjatade och ointressanta men ibland för att de känns för personliga och ibland för att det är svårt att ge en nyanserad bild av ett kanske lite känsligt ämne.

Men vad innebär detta då? Att bloggandet är dött? Nej det tror jag väl inte rent generellt, tittar man på proffs som tex Underbara Clara, Isabella Löwengrip och Alexandra Nilsson så känns det inte som det minskar, men det har ändrats och blivit mer proffsigt och varierat. Likadant med småbloggar, som min, där man kanske främst bloggar för sin egen skull, de lever ju kvar så länge lusten finns att skriva. Mitt eget behov av att ventilera lite blir ju ibland lidande när man inte hinner träffa kompisar så då brukar det pysa över här – men det är just de inläggen jag kan känna blir ganska ointressanta för någon annan, eller så låter de som man bara fiskar efter komplimanger typ. Nyanserna blir svåra i text, även när man har ett helt blogginlägg på sig! Sen finns det ju dessutom en massa ämnen som jag inte KAN skriva om eftersom det involverar fler personer eller tex mina barn, att JAG väljer att blogga är ju en sak, de flesta omkring mig gör ju det inte och då måste de få vara så privata som de vill.

Sen är det ju en himla trökig tid just nu med, det händer inte så mycket, ute är det grått, trist och regnigt och det är få roliga aktiviteter på schemat – åtminstone att blogga om. För det är ändå så, kanske att bloggen hjälper till att få tummen ur om man tvekar på att hitta på något, det är roligare att blogga när man har lite fina foton och faktiskt har gjort något och då får man en extra anledning till att hitta på något. TÄNK vad mycket roligt jag haft att skriva om om vi skulle flyttat till exempel… Nu blir det mest vardag med höstsjuka barn och regn. Inte superinspirerande… Snart blir det dags för lite jul, då kanske man kan få ihop något nytt julrecept i alla fall.

Men vad tycker ni egentligen, vad ÄR egentligen roligt att läsa om? Vardag? Aktiviteter? Recept (helt klart mina mest besökta sidor, men tiden finns inte så ofta för att göra nya recept)? Eller mina personliga reflektioner? Gillar man inte min blogg så läser man den väl inte antar jag, men det måste ju ändå finnas inlägg som är mer eller mindre intressanta – eller blir det bara skämskudde när man blir för personlig? Så många frågor och så lite svar…

Själv tycker jag om att läsa personliga bloggar och de inlägg jag gillar mest är de som involverar nån aktivitet eller projekt (tex köksrenovering eller resa) eller där någon tänker lite ”högt”. Minst roligt blir väl på ett sätt vardagstexter, samtidigt som jag kan förstå att man vill skriva dem med, inte minst för sin egen skull.