För min skull

12 september, 2026 / LindaG / 2 kommentarer

När hela familjen består av grabbar så blir det allt tydligare hur mycket jag gör här hemma som bara jag uppskattar/ser/gör/njuter av/stör mig på. Det finns många trevliga saker med att bara ha pojkar, men vissa saker saknar jag, och även om jag gör alla de sakerna för MIN skull så önskar jag ändå att det kanske fanns någon mer som uppskattade dem. Låt mig ge några exempel:

Så länge vi har blommor utomhus i trädgården så tycker jag om att ta in en eller ett par buketter till helgen. Dels tycker jag de är roliga att sätta ihop, men jag blir också glad varenda gång jag tittar på dem – och eftersom de står på vardagsrumsbordet och köksbordet så blir det flera gånger varje dag.

Att plocka undan – dammråttor stör mig inte så mycket, men att det ligger saker överallt (skor, påsar, väskor, leksaker, ja ni fattar) gör att det blir rörigt i mitt huvud, så jag vill plocka undan det värsta. Det handlar absolut inte om att det ska vara kliniskt rent och tomt, men jag vill inte se en massa röra och jag vill inte snubbla över grejor. Ingen annan noterar detta, vilket gör att antingen måste jag säga till och tjata eller så får jag plocka undan det själv (det brukar bli en blandning). Sen ska jag också säga att grabbarna åtminstone delvis lärt sig och att det kunde vara mycket värre.

En annan sak jag gör ENBART för min skull är ju såklart sånt som t.ex. tatueringar, eller att kanske köpa nåt klädesplagg jag känner att jag saknar i garderoben och som kan användas länge. Men är det kul om nån ser? Absolut. Händer det? Sällan. Förresten, bilden ovan är från ett mycket spontant infall i veckan där jag såg att ”min” tatuerare hade en lucka efter jobbet och jag typ sprang dit. Älskar den jag gjorde från tummen och upp, och skulle vilja ha ett kompletterande streck på någon av vänster hands fingrar, så det blev den här enkla men fina linjen! Är mycket glad över den, även om pojkarna var mycket oimponerade över att det ”är ju bara ett streck”.

Till sist en sak som jag köpte för min skull, men där även övriga familjen älskar köpet, nämligen lilla Britta. Det var MITT inre barn som ville ha en liten kattunge att älska och gosa med, och som gärna får älska mig tillbaka (det gör hon). Självklart är jag väldigt, väldigt glad över att alla älskar henne, men köpte henne – det gjorde jag för min egen skull.

Det finns en befrielse i att göra saker för sin egen skull, samtidigt som det ibland blir en sorg när man inte känner att ens närmaste delar de sakerna. Men jag tycker att jag har blivit bättre på att identifiera sånt jag verkligen vill göra, och i hög utsträckning så ser jag även till att det händer – det är en bra egenskap tänker jag.

Den här veckan hade jag möjlighet att välja kompishäng en torsdag, och det fanns ett mycket större behov av än att träna så det var ett lätt val att göra. Att dricka lite vin och tjöta var precis vad mitt hjärta behövde, och jag var tacksam för att få möjligheten och sällskapet!

Självklart går mina egna behov och önskemål inte först – det gör det ju sällan med en familj – men jag känner att jag i större och större utsträckning kan bedöma när mina egna önskningar faktiskt måste prioriteras. Prioriteras så jag har roligt, blir glad, och bygger min egen identitet – utan att kostnaden för familjen blir mer än marginell eller liten. Såklart enklare när barnen är relativt stora med.

Önskar dig att du också får möjlighet att prioritera dig själv lite i helgen och veckan – vad vill du helst göra i så fall?

Lajva tjejnyår

1 september, 2026 / LindaG / 3 kommentarer

För varje år som går så tycker jag att det blir allt jobbigare när det tydligt vänder mot höst och framförallt mörkare tider. Hösten i form av färgsprakande löv i hög höstluft är helt ljuvlig, men eftersom i alla fall träden runt oss redan släppt en massa löv pga torkan så tror jag inte det kommer bli så mycket höstfärger heller. Det är också tungt rent mentalt att känna att den mörka perioden närmar sig och har börjat dra igång, har inte så mycket problem med kylan som med mörkret.

Så, vad göra? Jag kan ju inte ändra något, årstiderna kommer ju och går ändå och likaväl ljuset, det hjälper inte att jag försöker hålla kvar sommaren heller, inte nu när jobbet dragit igång till fullo. Alltså tänker jag lite aggressivt försöka att ”fake it ‘til you make it” och verkligen överdriva allt vad höstmys heter – det får bli min strategi för i år, att lajva myshöst, med start idag (som verkar vara det ”officiella datumet för tjejnyår”). Jag ska dricka te, läsa böcker, vandra och baka äppelpajer tills det sprutar ur öronen på mig, tills jag kan intala mig själv att det inte alls är jobbigt att släppa sommaren utan istället mysigt med höstens intågande. Hjärnan är ju ändå förvånansvärt lättlurad, så matar jag den med *mys* istället för *ångest* så kommer den kanske ändå köpa konceptet.

Nu vill jag inte NÅGOT sätt bidra till vare sig konsumtionshets eller överkonsumtion, men i helgen åkte jag en sväng själv till asecs för att inhandla lite nödvändigheter som strumpor, underkläder och lite köksprylar som hade gått sönder. Det blev också en stund till att gå runt och kolla på kläder, och jag hittade dels en fin manchesterkjol i brunt som liknade en väldigt älskad sådan jag växte ur för många år sedan, och sen en brun, kortärmad stickad tröja i ull som kompletterade garderoben fint. Var inte svårt att se att höstens trendfärg är mörkt chokladbrun, och att det gärna skulle kombineras med rosa (inte en kombination jag kände mig så förtjust i ska sägas). Mörkbrun är en färg jag kan ha utan att se död ut, och det funkar med i princip hela min garderob, så plaggen fick följa med hem, och i två dagar har jag lajvat höstmys på kontoret nu. Lite trevligt ändå! Klippte mig också, men det var inget sådär radikalt så det kändes inte så speciellt, men alltid skönt att få bort det som blekts och blivit slitet av sommarens sol och vind.

*Nej inget mer oinspirerande än en toa-selfie, jag vet. Men mina söta örhängen från semestern, i blått och guld, passar toppen till nya ulltröjan i brun i alla fall.*

Mental utvärdering

17 augusti, 202617 augusti, 2026 / LindaG / 2 kommentarer

Krickelin tipsade om bloggaren Sara Rönne, en ny bekantskap för mig men hon hamnade genast i läslistan. Eftersom hon är ny för mig så läste jag hennes senaste inlägg först, om att vårda sina superkrafter. Folk med ADHD eller dylikt pratar relativt ofta om det som en superkraft (och ibland som problem med såklart), och jag kanske inte riktigt relaterar till att jag har superkrafter. Däremot är jag ganska duktig på att analysera vad som funkar för mig, och vad som inte gör det, och eftersom sommaren närmar sig sitt slut och därmed är det nystarts-känsla, så tänkte jag fundera över hur det funkar för mig. Vid det här laget vet ni att jag gör det bäst när jag skriver, så here goes…

Balans

Jag känner att jag har så mycket balans i livet som omständigheterna just nu tillåter. Att få en dag hemma på gården extra i veckan har gjort enorm skillnad över känslan att bara ”jobba bort livet”, nu har jag två vanliga jobbdagar åt gången bara. Superskönt och något jag aldrig vill gå ifrån! Helst skulle det vara samma på vinterhalvåret, men ekonomin måste också få styra lite, 10% inkomstbortfall är inte hela världen, men 20% tar ju bort alla ”roliga” pengar. Sen är det ju också ganska trist på vintern när man inte kan göra så mycket på gården.

På jobbet har jag generellt en ganska bra balans, där jag kan bestämma mina uppgifter själv i alla fall. Möten tar mycket energi, att vara på kontoret där det är fullt med folk tar energi, att träffa närmaste kollegorna på rasterna GER energi. Jobba hemifrån ger ro till mer komplicerade arbetsuppgifter, och möjlighet att enklare ta korta pauser och få lite frisk luft (typ mata djuren, vattna lite osv), samtidigt som för många dagar på distans gör att jag fastnar i mitt huvud och det blir sällan bra.

När det kommer till träning så har vi en bra balans sedan ett par år tillbaka, jag och maken. Han tränar måndag och onsdag, jag tisdag och torsdag, och vi båda på lördag förmiddag – då följer oftast F med mig, och sen handlar vi inför veckan. Funkar bra för man vet vilka dagar som är ”sina”, och vill man hellre göra nåt med kompisar så är de sina egna dagar man får ta av – självklart med undantag för jobbfester, AW’s eller annat som man inte är ensam om att bestämma dagarna på.

Socialt får jag en massa energi av att hänga i små grupper, men i större grupper äts min energi upp i raketfart och jag blir lätt lite tillbakadragen. Hellre en lunch, fika eller ett glas vin med en kompis än AW med många på en gång.

Mentalt (och fysiskt, faktiskt) känner jag mig ganska stark och trygg i mig själv just nu. Jag vet att jag klarar en massa saker och jag vet att jag har alternativ att själv ta tag i saker om inte livet ändrar sig runt mig. ”Kan själv” känner jag mig väldigt trygg i just nu, och det är jätteskönt. En hel del hjälp har jag säkert också av att den justerade hormonersättningen känns som den funkar väldigt bra också.

*Det är en välkommen känsla, att känna sig stark. Ganska länge har jag snarare känt mig skör, en känsla jag inte alls identifierar mig själv med egentligen.*

Obalans

Som det säkert blir i många familjer och relationer så är det i princip alltid jag som initierar… allt. Semestrar, planering, vad som ska göras, projekt, utflykter mm. När det blir så ensidigt så tar det vid det här laget all energi, jag får inget tillbaka, och ändå lurar min hjärna mig varenda gång den känner sig lite glad – ”det här vill jag göra, det planerar jag in”, utan att ta hänsyn till att orken är tillfällig. Jag planerar in en massa saker bara till mig själv med, småsaker, men det blir ändå på ett sätt ett nollsummespel av de här infallen med, inte något som hamnar på pluskontot.

Obalans blir det även i relationen med barnen, i ojämna vågor, när vi inte kan ha en vettig relation. När man känner att man så gärna vill dem väl att man kanske ändå gör det där lilla extra, eller stoppar till lite pengar för att de ska kunna hänga med kompisar, men de ändå trampar rakt över hela ens själv i den sekunden det inte passar. Ja nu generaliserar jag, det här är främst ett barn, men som sagt går det upp och ner med dem alla och det kostar mig otroligt mycket i energi att bli pissad på när vi bara vill väl. Resultatet blir att man gör färre och färre av de där roliga sakerna, men det gör också att jag blir mer och mer ledsen i den relationen.

Behov

Jag har ett stort behov av lite näring till min själ just nu. Det låter ju lite högtravande, men jag behöver bra samtal, lite utflykter i nya miljöer och jag behöver naturen. Likt alla år när sommaren närmar sig sitt slut så drabbas jag av en extrem Wanderlust, jag vill ut i skogen, helst med matsäck och vara ute hela dagen, och bara vara i nuet. Lätt att fixa? Ja på ett sätt, men ni vet, vardagen ska också in där nånstans och HELA lediga dagar är sällsynta. Kände nu när jag skrev att jag nog måste ta mig till Pukasjön väldigt snart nu, så vansinnigt fint och lugnt där och det ligger ju alldeles nära där vi bor. Får se om Filip vill följa med, eller maken, eller om jag ska gå själv (lite tråkigt att vandra HELT själv dock, många andra aktiviteter går bra men det känns lite trist).

Tror också att jag skulle må bra av lite äventyr, även om det kräver en lite större insats när det gäller energi för att komma iväg, för det ger också mer under tiden och efter. Typ lite smått, höghöjdsbana, paddla kajak, småsaker så där men sånt man inte gör till vardags. Känns också lite extra kul när man känner sig stark och frisk ju, och känner att man orkar. Är däremot inte alls sugen på stillasittande aktiviteter som att sticka eller tälja, just nu.

Slutsats

Det var himla nyttigt att sätta sig och reflektera lite över det här, känner jag. Att få tänka efter och känna vad som saknas, och även utvärdera det som pågår, det gör det lättare att ta ut en riktning och att göra RÄTT saker. Nu känner jag mig inte riktigt lika planlös och diffus, skönt!

Måste vi redan köra igång?

4 augusti, 20264 augusti, 2026 / LindaG / 4 kommentarer

På hela semestern har jag inte rört en dator. Inga bloggar lästa – inga bloggar skrivna, sommartid är det roligast att dokumentera med foton och då blir det mest instagram. Jag ska försöka sammanfatta semestern, men behöver låta det ligga och jäsa lite känner jag, just nu vill jag bara ventilera om att semestern är slut…

Det är så många som säger ”ja men lite skönt att komma tillbaka till rutiner och så igen” när de ska börja jobba, men jag förstår inte det. Jag har ju rutiner på semestern med, men rutiner som är anpassade efter MIG (och familjen då) och inte efter någon annan, det är ju mycket skönare än rutiner som ska anpassas efter jobb och aktiviteter? Jag skulle utan problem kunna fortsätta vara ledig långt in på hösten! Att få kliva upp när man vill, äta när man måste (suck, är ibland så trött på att man ska behöva ordna mat varenda dag) och framförallt lägga upp dagen som man vill. Har ingen betydelse hur bra jobb jag har, vill ändå hellre vara ledig och styra över min egen tid.

Med en liten gård – och en stor trädgård – så finns det alltid saker att sysselsätta sig med, om man vill, och vill man inte skjuter man på det till en dag man känner för det. När man jobbar måste man göra saker i trädgården på den tiden som finns, oavsett om man känner för det eller inte, och det är såklart inte lika roligt. Just precis denna tiden är det ganska lugnt med trädgårdsbestyr, mest att skörda det (lilla) som finns och så vattna där det är viktigast. Plocka blommor och göra buketter till helgen är ju den roligaste uppgiften just nu – och att planera och fundera över vad som behöver flyttas, köpas in eller tas bort när hösten väl kommer sen. Saknar lite sensommarblommor har jag märkt, och drömmer om anemoner som jag sett i gamla trädgårdar.

Men ja, både semester, sommar och trädgård ska på något sätt sammanfattas och utvärderas här, men jag är inte riktigt redo för det ännu. Starten på jobbet har varit väldigt lugn, eftersom många fortfarande har semester, och det är skönt att inte bara kastas in i ett kaos. Hänger upp hela min person och vardag på min dag på gården som fortsätter ända fram genom september…

Vi hörs snart igen, om du vill.

Att lajva sommar

25 juni, 202625 juni, 2026 / LindaG / Lämna en kommentar

Ibland blir livet lite roligare och lite mysigare när man kliver in i en roll, och lajvar att man lever mitt i en instagramdröm (vilket vi ju gör) eller film. Att istället för att dra på ett gammalt linne, som man alltid gör, så tar man på en gul-vit-rutig bikinitopp och en sval blåvit-randig oversize skjorta som gör att man känner sig som en sval, mogen kvinna i en romantisk film. Att kanske inte ta den där praktiska gamla tröjan som är ok att skita ner och istället känna sig lite fin gör att det är lättare att kliva in i en roll. Rollen är inte där för att dölja något, utan den är där för att förhöja det där man blir lite hemmablind för. Att gå ner och mata djuren och låtsas att man är den där kvinnan gör att morgonen känns romantisk, och det är lättare att se ”utifrån” allt bra vi har.

*Det är liksom lättare att se allt vackert om man tar ett utifrån-perspektiv.*

*Till och med ogräsrabatterna är vackra nu.*

Detsamma gäller för det där glaset bubbel på eftermiddagen (när man är ledig), att lägga upp en liten bit ost, göra lite fint för sig och sen sätta sig och njuta av både omgivning och en bra bok. Det ger lite mer, att göra det där lite extra.

*Ett glas rabarberdryck funkar lika bra, bara det är nåt lite lyxigt. Och såklart ta sig tid att lägga i lite mynta med.*

*Att ta sig tid att plocka in lite egna jordgubbar till frukosten, i en söt skål*, *bli oxå en grej.*

Jag tror att det är en tjej-grej, det där att lajva att man är någon annan, eller i ett annat sammanhang – men jag kan ha fel?

Hela den här upplevelsen grundar sig i att jag gjorde något jag i princip aldrig gör annars – igår gick jag på en shopping-runda på stan. Jag behövde en ny bikinitopp och hittade ovannämnda gulvit-rutiga, och sen snubblade jag över den drömmiga storskjortan på Åhlens, och just känslan av att gå runt i den känns så himla sommarfint. Jag försöker alltid se till att bara shoppa sånt jag faktiskt behöver, men ibland blir det också nåt sånt här – ett plagg jag bara VET att jag kommer känna mig fantastiskt somrig i och som kommer göra mig glad varje gång jag tar på det. Sen är den dessutom gjord i tunn, sval bomull och är heeeelt ljuvlig att ha på sig i värmen…. En riktig vinst!

I dag jobbar jag hemma, och tar varje rast till chans att få njuta av, och lajva, sommaren. Inte svårt idag när det blir över 30 grader, är VÄLDIGT glad för den nya AC’n vi investerat i, som vi har i sovrummet. Brukar ni lajva i ert eget huvud, för att göra vardagen lite roligare? Och hur? Hade jag varit författare (som jag fortfarande tänker att jag ska bli ”när jag blir stor”) så hade jag lajvat författare hela tiden, för att liksom till fullo njuta av känslan det ger. Alltså ni vet, sitta på ett café med en stor Cappucino och skriva bok, eller sitta framför ett fönster med utsikt för att skriva. Älskar att använda kläder och attribut på det här sättet, när andan och lusten faller på!

Att flyga fritt

23 juni, 202623 juni, 2026 / LindaG / 2 kommentarer

Om allt går som det ska (dvs att det inte blir kris eller att han blir sjuk) så är vi utan vårt minsta barn ända till söndag. Det känns så vansinnigt konstigt, i 9 år har han, som ju är yngst, varit den vars behov fått sätta ramarna för våra liv. Han ska in till skola eller fritids på morgonen, hämtas på eftermiddagen, han behöver en lagad middag på kvällen och har en tid när han ska vara i säng. Precis sådär som det ÄR med barn. De stora pojkarna är mer borta än hemma nuförtiden känns det som, men där har ”vanan” byggts upp över tid, med lilla F så har det bara varit ett fåtal enstaka nätter borta, då han sovit hos mormor. Och nu är det nästan en hel vecka, på livets första scoutläger, med en packning som var större än honom. Mitt hjärta sitter utanpå, och jag är 90% glad för allt roligt han ska ha och 10% orolig. Kommer han kunna sova, bara han inte säger att han kan simma, hoppas de ser till att de dricker mycket i värmen. De 10% går inte stänga av, inte som mamma, även om jag rationellt sett vet att det kommer bli toppen. Men jag bär de 10% själv, för i en familj med bara män så bär ingen annan någon oro…

Det känns så konstigt att bara förhålla sig till oss vuxna – det är bara vi och äldsta sonen som sommarjobbar hemma. Jag anar ett stråk av vilsenhet i mig, vem är jag om jag inte är ramarna och famnen till ett barn? Vilka är vi i vår relation, har vi fortfarande nåt gemensamt, vad gör jag med min tid om den bara är min egen?

Samma tankar som säkerligen farit igenom varje mamma när barnen börjar bli stora. Det är ändå i sammanlagt nästan 20 år vi har haft så små barn att de haft ett stort behov av sina föräldrar, eftersom de inte är så tätt mellan sig i åldrarna. Det är svårt att reflektera över sitt föräldraskap utan att känna som att man pillar i ett enormt öppet sår, för det blir såklart felen man ser först. Det lyckade ser vi ju när vi tittar på ett barn som tar kanonfint ansvar för sitt sommarjobb, ett som hänger med sitt fina kompisgäng och ett som bara är skönt självsäker på att han klarar allt. Ändå fastnar lätt tankarna i allt det man borde gjort annorlunda.

Jag försöker säga till min äldsta en gång, att även om vi varit dina föräldrar länge så är det ju första gången vi är tonårsföräldrar. Vi försöker ju så gott vi kan, men hur man än vänder sig så blir det ju till att treva sig fram efter en lösning som är ok. Klart det blir fel ibland. Jag tror inte han lyssnade så värst. Varje barn kräver ju också sin egen variant av förälder, det som funkar med ett barn gör det inte med ett annat. Men det här frigörandet och slitandet – det är tar så himla hårt på mig, och eftersom ingen annan känner att det gör det på samma sätt så bär jag det själv, också.

Den här sommaren kommer bli oerhört lugn, med mycket tid och möjligheter att låta lusten styra. Sen kan det ju bli ett problem om allas lust är helt olika, men det får vi väl hantera. Jag är glad att vi är i det lyxiga läget att vi inte har många måsten på semestern, det känns som jag inte minns när det hände sist, inte fullt ut i alla fall.

Misstag

25 maj, 202625 maj, 2026 / LindaG / 2 kommentarer

Nej men vad oväntat att en glass och ett glas vin inte alls var vad min mage ville ha eftersom den typ fått magkatarr efter bacillen/viruset? Kunde jag väl räknat ut. Så inga revben blev det för mig, jag låg ihopkrupen som en boll i soffan istället… Ny plan, det funkar bra att äta i små portioner och lite oftare – vilket inte alls är vad jag trivs med egentligen – men jag måste ju inse att jag måste ge kroppen en chans att återhämta sig. Resten av helgen har jag med den här strategin mått bra, även om små-portionerna gör att jag känner mig lite matt.

Läste Krickelins inlägg ”I’m fixing my soul” i helgen. Känner mig skavig, skör och meningslös just nu, och funderar på hur mycket jag egentligen jobbar med mig själv? Det blir mycket tänkande och kännande som landar här, men ändrar jag mig? Jag tycker att jag försöker, utan att ”köra över mig själv”, men ibland vet jag inte om jag helt har tappat fotfästet eller om jag är precis samma som alltid, och bara inte ser det. Vet nån terapeut vi pratade med vid nåt tillfälle, som sa att man nästan alltid har något barn i en viss ålder inom sig, som även i vuxen ålder gör att man reagerar precis som det barnet gjorde – att när en triggande situation uppstår så blir man liksom det barnet igen. Det är tydligen det som är allra svårast att jobba med, för det sitter så djupt i ens personlighet. Jag vet vilket mitt barn är, men jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare.

*Tänk om man kunde vara obrydd som en katt…*

På grund av både schemakrockar, magont och att det varit mycket med barnen så har träningen blivit lite lidande med, och just nu känns den bara jättetung och motig. Dock extremt tydligt hur väl jag behöver den, för jag får så ont i ryggen när jag inte tränar. Men, ska försöka ta ett omtag nu för att se om jag kan hitta lite träningsglädje igen. Det är i alla fall kul att gå dit och prata med vänner, så det vill jag inte vara utan.

Så, planen för veckan är i alla fall träning tisdag och lördag – torsdagens pass utgår till förmån för AW med en styrelse jag sitter med i. Till helgen är planen att plantera ut gurkor, zucchini, pumpa och bönor. Längre än så vågar jag inte planera nuförtiden, blir det tonårsbråk så kommer min ork och lust vara noll, så allt som sker får bli på dagens känsla och ork.

*En ny sorts akleja, blev genast en favorit.*

Två tankar i huvudet samtidigt

20 maj, 202620 maj, 2026 / LindaG / 7 kommentarer

Jag har en generell intern regel, att man får gnälla på allt en gång, sen får man inte gnälla mer innan man försökt göra något åt det. Går det inte ”över” så kan man få gnälla en gång till, men sen måste man testa nåt annat. Ni fattar. Det är självklart inte alltid jag ens följer min egen ”regel”, men jag försöker i alla fall.

Sen har vi det där med att inte riktigt känna att man har RÄTT att gnälla, alltså att något antingen är ett trivialt problem, att andra har det värre eller att det kanske inte egentligen är något att gnälla om.

Det specifika ”problemet” jag har i huvudet just nu är att jag känner mig ensam, och skulle vilja hänga mer med kompisar – och kanske också att jag önskar att jag verkligen hade en ”bästis”, en sån där man kan ringa och prata med allt om, och där man är någons förstahandsval.

Men jag HAR kompisar, men kompisar som också har en massa andra kompisar och som oftast är svårt att boka in något med på kort varsel. Jag har dessutom en fantastisk bloggare som med varm famn erbjudit sin vänskap, så vad gnäller jag om? Problemet där blir att jag inte ORKAR. Jag orkar inte lära känna en ny person, och jag orkar inte vara den som ska boka upp något med mina gamla vänner. Jag vet inte idag om jag kommer ha någon social ork en tisdag om tre veckor, jag vet precis idag vad jag orkar socialt.

*Finns en massa möjligheter och ställen att ta en kaffe på här ju*

Jag har en generell mental bild över att alla är välkomna hit på en kaffe, lite när som faktiskt, för vi är oftast hemma. Det innebär inte en massa förberedelser eller måsten, utan man är helt enkelt välkommen hit för en stunds snack och en kaffe. Men jag fattar att det är något de flesta inte känner sig bekväma att göra – vi har en kompis som vi fått sedan vi flyttade hit som däremot gör så ibland, och det är väldigt trevligt. Det kanske bara blir 30 minuters snack och sen åker hon vidare, men det är väldigt uppskattat. Det är också ok att bara säga nej när hon messar och frågar, vilket också är skönt – för det betyder ju bara att jag inte kan eller orkar precis just nu, inte att jag inte vill nästa gång.

Så min känsla att jag känner mig lite ensam och ledsen, men också att jag inte har någon rätt att klaga pga ovanstående. Men jag skulle ju gärna träffa vänner mer, fast kanske inte i så ”stora” uppstyrda sammanhang. En lunch är också toppen, även om det kan bli väl kort att hinna snacka om det är någon man inte träffat på länge. Så alltså känner jag mig både värdelös och ensam och värdelös för att det är ett problem som ju har en lösning – bara att det är en jag inte orkar med just nu.

Jag satt på altanen idag och drack kaffe, och kände att det är så synd att inte kompisar ”vill” komma och dela det här fina med mig (eller inte kan såklart, för alla har ju fullt upp i sina egna liv, det dömer jag ingen för!!). Jag fattar och jag saknar det, båda två samtidigt.

Vad vill jag med det här då? Låta otacksam och gnällig verkar det som, men det är såklart inte fallet. Vill bara säga att ni får gärna slänga iväg ett sms och fråga om jag är hemma för en kaffe, om ni har vägarna förbi – det är jag ju nästan alltid (i alla fall på helgerna). Och som vanligt ville jag bara försöka reda ut mina egna tankar genom att skriva om dem, det hjälper ju nästan jämt.

Mellanrummen

29 april, 202629 april, 2026 / LindaG / 3 kommentarer

I mellanrummen blir det sällan något bloggat, men i mellanrummen finns majoriteten av livet. Det är där det varken är katastrof eller toppen, och livet liksom mest pågår. Det blir inga bra blogginlägg av det, och det finns heller inte så mycket tankar som behöver få utlopp här – och alltså blir det lite ”ryckigt” för den som bara läser bloggen. Det finns så mycket vi kämpar med just nu, och då är det ”inte ens allvarliga saker” som sjukdom eller liknande, men precis just nu känns det lite lugnare – om det sedan är stormens öga eller bara en paus mellan stormbyarna vet jag inte. Men här kommer lite om mellanrummet:

Det har varit ett par mentalt slitiga veckor, och fysiskt med med nackspärren (som äntligen gett med sig nästan helt). Jag var och tränade i går, det var ett riktigt jobbigt pass och jag kände direkt när jag satte mig på roddmaskinen som var starten, att ”jag orkar inte det här”. Men jag kämpade på och det gick ändå ok, men efter var jag så slut att jag fick bara ligga en stund på soffan i vår entré innan jag orkade ta mig in i duschen. Jag kör i princip ALLTID på så absolut gott jag bara kan, men sen kan mitt ”max” variera extremt mycket beroende på många saker, och ibland känns det frustrerande att jag inte riktigt tror att tränarna ser att jag faktiskt gör mitt allra bästa utifrån dagen – eftersom det kanske ser lite halvdant ut. Varför nu det är viktigt att någon annan ser det vet jag inte, men det är vad det är.

Men, på en betydligt mer positivt notis så fyller jag år på fredag, och från att ha gått till att det är en riktigt jobbig dag när jag känt mig ledsen för att barnen bråkar eller annat, så ser jag numer verkligen fram emot det. Mest för att vi nu har en tradition – jag och maken – där jag får champagnefrukost och sen blir skjutsad till Backamo Handelsträdgård, och sen får någon god middag. Det är precis EXAKT det jag kan önska av en helt perfekt dag, och det enda som verkligen kan toppa det är om det dessutom blir sol – vilket det ju ser ut att bli! Sedan vi införde den här traditionen har jag kunnat sitta ute på altanen och äta/dricka min champagnefrukost med goda ostar, och det är heeeelt ljuvligt! Fick dessutom ytterligare ett gott besked, nämligen att min reserverade bok (del 4 av serien Dungeon Crawler Carl) har kommit så jag kan hämta den på bokbussen ikväll, alltså har jag även något riktigt bra att läsa! Sen får jag påta i trädgården i lugn och ro, och då är dagen perfekt. Älskar maken för den här dagen (och en massa annat med såklart, men den här är ändå fantastisk).

Inköpen från ett annat år. Jag VET att det ser mer enhetligt och fint ut om man upprepar sina växter i klungor, men jag tycker också det är så himla roligt med nya sorters växter. Vad funkar bäst hos oss, med, och vad funkar inte?

Ser SÅ mycket fram emot lite varmare väder med, så man slipper bära växter in och ut hela tiden och så man inte behöver ha typ full vinterutstyrsel när man är ute och grejar i trädgården. Det är inte bara jag som väntar på värme för övrigt, på vår ”medelhavssida” är både persika och sötmandel precis på väg att blomma, och äppelträden och körsbär ser inte ut att bli långt efter. Vi fick ju inte ett enda äpple förra året, så jag hoppas verkligen att det blir bättre i år – vi har ändå planterat 3 nya äppelträd sedan vi flyttade in, förutom de 4 som redan fanns. Eftersom jag nu har en dag i veckan som är dedikerad till gårdsarbete så känner jag mig faktiskt otroligt mycket mer i fas med trädgården än jag brukar göra. Det som är kvar att göra i närtid är att så persilja och morot, samt att sätta lök. Potatisen fick vi ner i de nya potatislanden förra helgen, och de landen ska bara täckas med gräsklipp när vi har det att tillgå sedan.

Sen har jag försått en massa, även en massa blomstermixar som jag köpt från Fröbanken och som egentligen ska direktsås, för det är TORRT i landen. Har ju knappt regnat på 2 månader hemma hos oss, och den vätan som fanns i marken från vintern har minskat ordentligt redan. Tänker att jag kanske kan förså och sätta ut lite små plantor, och sen direktså mellan dem (så kanske jag också ser lite lättare om det är väldigt torrt). Sen är det såklart en del perennrabatter kvar att rensa, men det känns inte så stressigt, det blir vad det blir liksom. Det jag SKA göra förresten är att gräva en liten rabatt intill altanen vid växthuset, där jag ska sätta lite halvhöga buskar för skugga och solskydd – något jag tänkte kolla efter på min födelsedag, förutom rosor som jag vill ha vid den gamla hästvagnen. Eller gräva och gräva, jag gräver egentligen bara bort ett litet dike där jag tar bort grässvålen, sen täcker jag själva ytan där jag vill ha landet med kartong och lägger på jord. Då dör gräset under lagom till kartongen har brutits ner, och det blir inte så mycket jobb.

Godnatt, må jag ha en bra morgondag*

27 april, 2026 / LindaG / 1 kommentar

Det är ett aldrig sinande ljud av snuva och hostande här just nu. Eller nu och nu, maken var sjuk typ hela förra veckan och nu är F och L sjuka med. F fick vara hemma med mig idag, men han är så stor och inte superdassig så jag har ändå kunnat jobba rätt ok. L är mycket sämre, men han kan liksom inte kosta på sig att missa skoltid just nu, så han fick kämpa sig iväg med ett par alvedon. Inte toppen, men alternativet är sämre. Själv håller jag tummarna att det inte ska bli min tur härnäst, för i morgon ska jag träffa en vän jag saknar och inte har träffat på länge.

Men, det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om, utan jag tänkte skriva hur jag tar hand om mig själv. Ja, det låter kanske konstigt, men jag tycker det hjälper mig att vara snäll mot mig själv om jag liksom tänker att jag är en annan person i morgon än jag är idag – helknäppt, men jag ska förklara. För att mitt morgonjag ska ha en bra dag så gör jag t.ex. sånt här på kvällen:

Gör i ordning en bra frukost med mycket protein, för att få en bra start. Jag kan oftast inte påverka mina medhavda luncher så himla mycket, det blir ju vad det blir eftersom vi veckoplanerar alla måltider och handlar till dem på lördagar. Jag är just nu förtjust i en frukost som består i hälften chiapudding (med vanlig mjölk, har inget annat hemma), naturell kvarg, en rejäl klick hemgjord sylt och så lägger jag på lite pumpafrön när jag äter. Väldigt gott, inte så slemmigt som om jag bara äter chiapudding och inte så strävt som när man bara äter kvarg (kan för övrigt bara äta naturell kvarg utan tillsatser, har helt tappat förmåga och lusten att äta en massa sötningsmedel och tillsatser).

Jag packar mina träningskläder i min ryggsäck, så att allt är klart att bara stoppa in i bilen och jag inte har några ”ursäkter” för att inte träna.

*Jag låter mig alltid stanna upp och titta på sånt jag tycker är vackert.*

Jag plockar fram de kläder jag ska ha på mig i morgon, både för att jag själv ska slippa välja men också för att jag går upp nästan en timme tidigare än alla andra och inte vill väcka dem. Oftast funkar det, men ibland känner man inte för kläderna man lagt fram och då får man göra om.

Jag ser till att prioritera min träning, så att jag får minst två men helst tre pass i veckan. MEN, har jag ont någonstans eller bara känner att jag inte orkar så försöker jag låta mig köra ett pass utan att maxa. Den här mängden träning är alldeles lagom för mig, även om jag hade haft tid och möjlighet hade jag inte orkat fler pass, i alla fall inte med crossfit som blir rätt slitigt.

Jag ser till att jag alltid har en bra bok att läsa, och jag tar varje ledig stund för att göra det.

Just det, jag ser också alltid till att ha en flaska bubbel kylt och en bit ost, ifall mitt morgonjag behöver det. Men det gäller ju att ta ETT glas då, annars blir mitt övermorgonjag inte så piggt, haha!

Så, på alla de här sätten försöker jag ta hand om mitt morgonjag, och är jag trött på kvällen när det ska göras så försöker jag liksom känna hur jag klappar mitt morgonjag lite på kinden och ändå får det gjort, för hon i morgon kommer behöva det. Och nu ska jag strax lägga mig, så hon inte är alltför trött när hon ska upp.

Tar du hand om ditt morgonjag? Och hur gör du det?

*haha, insåg just att rubriken lät jättedramatisk, men det jag syftar till är alltså att jag önskar mitt morgonjag en bra morgondag.