Men tyst nån gång, människa…

Det var väldans vad många djupsinniga och självreflekterande inlägg det blev här just nu? Kanske det beror på en annan insikt jag kommit fram till nyligen (alltså jag veeeeet, jag är värsta Dalai Lama <— gravt ironiskt), eller i alla fall något som blivit lite mer tydligt på sistone. 

Herregud vad jag pratar mycket när jag är glad?!

I ”vanliga fall” (det är ju sorgligt i sig) är jag kanske inte super-pratglad utan håller mig väl kanske ganska mycket för mig själv. Nu är jag ju fortfarande en introvert personlighet så jag kanske inte bubblar rakt ut till vem som helst – men gud vilket enormt behov av att prata jag får när jag är på gott humör? Då är det som om nån skakat om en flaska med julmust och det nästan pyser över i mig, stackars de som kommer i min väg då för då känns det verkligen som det inte GÅR att hålla inne på den enorma ström av ord som vill ut?! Jag vet inte riktigt varför det blir så, vet att många kanske blir nästan tvärtom och snarare vill älta när man INTE mår bra? 

Här är i alla fall någon som är glad utan att prata en massa! Han är ju faktiskt glad mest hela tiden, det lilla hjärtat!

Så nu vet du, ska vi träffas och fika, dricka vin eller bara umgås när jag är glad så får du vara beredd på att bli överöst av allt som bubblar ur mitt huvud, blir det för mycket får du väl säga ifrån 😉

Hurdan är du? Tyst när du är nöjd eller tyst när du är nere?

VAD var det här för känsla?

Jag har haft så svårt att identifiera vad jag skulle vilja göra för något för att fira att jag (och maken) fyller 40 nästa år, och det känns väldigt ovant för mig. Normalt sett känner jag ganska omedelbart vad jag vill göra och så kör jag på det, men just nu får jag liksom inte riktigt fram vad jag vill göra. Först tänkte jag att det kanske var någon form av stressreaktion, men det kändes konstigt för stressad är jag inte, men nu under helgen har jag nog banne mig kommit på vad det är…

Jag känner mig nöjd. 

Det låter kanske lite förmätet men jag kan garantera er att det var så längesedan jag mådde så här bra att jag först inte ens kunde identifiera känslan. Jag vet inte ens om jag någonsin varit så här just nöjd – jag har varit gladare än jag är nu vid speciella händelser, men jag har aldrig varit så här långvarigt tillfreds. Med det menar jag inte att det inte finns saker som inte kan bli bättre, men just nu känns det för bra för att jag ska känna mig motiverad nog att jobba för de sakerna. 

Kan inte ens komma på om jag vill åka till Kroatien igen i sommar?

Så vad är det som är så bra då? Ja men det är just det, inget är väl egentligen exceptionellt fantastiskt, men nästan* allt i mitt liv känns mer än bra nog. Vi är alla friska, maken trivs på sitt jobb, jag ska få ett nytt jobb där jag känner mig välkommen, uppskattad och satsad på, det går bra för barnen i skolan och de har kompisar, Filip är åtminstone mellan förkylningar (så som det är när man är 20 månader och går på öppna förskolan ett par gånger i veckan) och är allmänt väldigt nöjd och glad med. Vi har inte så mycket att göra med huset, visserligen krånglar vår gamla bil men å andra sidan har vi en buffert undanlagd för just sånt här så det är inget jätteproblem om än sura pengar. Jag får till träning, ofta tre gånger i veckan även om det ibland blir färre, vi äter bra, ekologisk mat som vi lagar från grunden (hej matkasse), vi gör det vi kan för att på ett rimligt sätt minska vår klimatpåverkan och alla har aktiviteter som vi visserligen får pussla ihop men som vi ändå oftast lyckas lösa. För första gången i mitt vuxna liv har jag (nästan aldrig) kroppsångest längre och jag vet inte om det bara är ”åldersbetingat” men jag har en mycket större distans (på ett bra sätt) till det som händer runt mig, jag känner mig liksom lugn.**

Kolla vilken familj jag har liksom!

Det ändrar ju inte det jag skrev om häromdagen – klimatångesten – men i mitt dagliga liv som jag själv kan påverka känner jag mig ändå nöjd med att vi lever ”good enough”. 

Jag känner att den här känslan är flyktig, att det när som helst kan hända något som vänder upp och ner på livet eller att bara humöret svänger, så jag försöker verkligen att njuta av den och ta tillvara på den. 

Dagens känsla!

Det här kan kanske kännas som ett provocerande inlägg mitt i julstressen (kan ju för övrigt vara bra att komma ihåg att vi är föräldralediga än vilket gör att man hinner en massa som man inte hunnit annars), men det jag hoppas är att det kanske kan inge hopp till någon som känner sig fast i den där galna karusellen där allt bara rullar på och man inte har kontroll över något. Det går att landa, helt enkelt!

Hur är det med DIG? Finns det något du känner dig nöjd med, eller känns allt bara som kaos?

*Det finns en sak jag saknar, eller åtminstone skulle vilja hinna med mer av, och det är att träffa vänner mer!

**Jag gissar att alla som är äldre än mig fnissar lite åt denna ”nyvunna insikt” på samma sätt som jag lite godmodigt kan fnissa för mig själv åt en naiv 25-årings insikter om världen. Men det är ok, jag bjuder på det 😉

Klimatångest

Jag har klimatångest – på riktigt. Jag får ont i magen när jag hör och läser om all ny forskning som för varje vecka bara pekar på att klimatförändringarna kommer bli värre och kommer tidigare än vad man räknat med. Och då lever vi ändå extremt privilegierat här, både i det svenska samhället i stort men även rent miljömässig – vi ligger inte lika illa till om det blir värmeböljor, torka eller översvämningar som fattigare länder i ännu känsligare klimatzoner.

Det är så läskigt, att det lagom till mina barn blir stora, troligen kommer vara en helt annan värld än den vi är vana vid. Och det är sjukt läskigt att de som måste ta störst ansvar inte gör det – klimatmötet verkar trögarbetat och Trump ska vi ju inte ens tala om. Vi här hemma gör inte ALLT vi kan – vi kör tex bil, men försöker tänka oss för med. 

En av de jobbigaste sakerna att tänka på är HUR jag ska kunna ge mina barn en så bra förutsättning att leva så bra som möjligt. Är det att se till att vi flyttar ut på landet, se till att vi har egen brunn och egen sol- och vindkraft kombinerat med fjärrvärme och kommunalt vatten? Hjälper det ens? Är det bra eller dåligt att ha möjlighet att bli mer självförsörjande? Det kanske ändå inte går att odla något om varje sommar kommer bli torrare och torrare? Eller kommer det vara enda sättet att kunna få tillgång till mat som inte är extremt högt prissatt pga miljöförändringar?

Aaaargh, jag har tusen frågor och de snurrar runt i mitt huvud nästan varje dag. Samtidigt fortsätter livet i sina vanliga banor, så man känner sig också nästan lite ”löjlig” ibland som funderar i de här banorna. Fan, om någon bara kunde tala om för mig vad som skulle hjälpa mina barn mest i framtiden?!?!

Hur tänker du? Är du orolig för klimatet eller rullar vardagen på?

Persona non grata

Den 18:e december gör jag min sista dag på Elmia. Det känns i sig jätteskönt, och HELT perfekt att få ett ganska långt jullov innan jag börjar mitt nya jobb i januari. Vad jag däremot inte räknat med, eftersom det inte varit likadant på tidigare jobb, är hur totalt utestängd man blir från allt på jobbet – i princip alla möten är avbokade och det känns lite som om man redan slutat. På ett sätt förstår jag ju det eftersom jag inte kommer vara med framåt, samtidigt tänker jag att jag fortfarande kan bidra med input?

Nåväl, förutom mina absolut närmsta kollegor så känner jag mig lite borträknad och det är säkert så det blir (har ju inte direkt hoppat mellan jobb så jag har inte SÅ mycket att jämföra med) och då känner man sig lite meningslös. 

Kände att det här var en lagom poetisk bild angående att bryta sig loss 😉

Däremot ser jag oerhört mycket fram mot mitt nya jobb, mot allt jag ska lära mig och alla nya människor jag ska träffa, den känslan är fantastisk!

Men allt är inte deppigt – vi håller på att planera för julfest nästa fredag och att planera sånt är ju så himla roligt! Tror det verkligen kommer bli toppen, för vi är ett superbra gäng som håller i det hela. Har inte varit på festligheter på evigheter så det ska bli kanonkul 🙂

Har ni julfester planerade? Vad ska ni göra?

Ett jäkla bekymmer

Först och främst, ett vansinnigt stort tack för alla gratulationer till mitt nya jobb, ni anar inte vad det värmer! Men, nu måste jag skriva lite om en HELT annan sak, nämligen ett bekymmer vi har som växer sig större för varje år här hemma…

Det där med speltid. 

Eller, egentligen är det inte DET som är ett bekymmer, vi har begränsad speltid för våra barn och det funkar väldigt bra på det stora hela (förutom att vi absolut inte gör det enkelt för oss själva). Bekymret uppkommer när framförallt Oliver som ju nu är 12, ska hänga med kompisar. Så vitt vi ser det så har inga av hans kompisar några som helst regler eller begränsningar runt spel och speltid – en del har åtminstone lite regler kring VAD de får spela, men det är ungefär så långt det sträcker sig. Så, när Oliver vill hänga så vill ju kompisarna i princip enbart spela, och hans (ganska många och fantasifulla) alternativ till att bara spela (för de FÅR ju såklart också spela, naturligtvis!) får mest suckar och pustande om att det han föreslagit är tråkigt eller jobbigt. Och när till och med Oliver börjar tycka att det är jäkligt tråkigt att hänga med kompisar som inte kan göra NÅT annat än att spela så blir det ju riktigt tråkigt!

Mina barn spelar ju tex gärna sällskapsspel med.

Här sitter man ju lite i en rävsax – ska man låta honom spela hur mycket som helst för att inte bli utanför?!? När jag VET att han mår bättre av begränsad tid med spel? Nej – vi KAN bara inte låta honom göra som kompisarna, vi som ändå spelar båda två (alltså jag och maken) uppmuntrar gärna bra, ”riktiga” spel (ej mobilspel typ) ser också att för mycket spelande dödar kreativiteten, för att inte tala om hur illa det är rent fysiskt att sitta still så mycket. Men FAN för att hans kompisar får spela så mycket de vill för det gör ju vår och hans sits så jäkla dum!

Ett enkelt exempel är ju när det kommer snö – första dagen kanske det är ett par barn i backen, men efterföljande dagar är det BARA våra barn som är ute (och har vansinnigt kul!) i pulkabacken, helt enkelt för att vi kräver att de ska vara ute och leka också! Och visst, det går väl an att ha roligt i pulkabacken med lillebror, men jag fattar ju att man som 12-åring också behöver egna kompisar. Men de egna kompisarna behöver man ju GÖRA saker med också, och PRATA med, inte bara spela med…. Och nej, jag upplever inte att de umgås så mycket ens över spelen, det är ganska lite kommunikation dem emellan även när de spelar ihop. 

Så vad gör man?!?! Vad gör ni?!? 

Den bästa dieten

I går tittade jag och maken på dokumentären ”den bästa dieten” på SvT. I korthet går den ut på att fyra par/familjer får varsin kostplan att följa i fyra veckor och sedan ska de följas upp med blodvärden mm. De olika ”dieterna” är livsmedelsverkets tallriksmodell, vegankost, LCHF och 5:2 fasta och de olika familjerna stöter på lite olika problem med sitt tilldelade område. Det var program två i går och alltså mitt i de fyra veckorna de ska gå igenom.

Jag tycker sånt här är väldigt intressant, att lära sig om vad kost och livsstil gör med en människa. En väldigt cool grej var att de bla visade resultat från ett över 30 år långt experiment på apor, där hälften fått sitt fulla dagsbehov av kalorier och hälften fått 25% mindre i hela sitt vuxna liv. De apor som hela tiden haft ett kaloriunderskott såg SÅ mycket yngre ut än de som ätit hela sin ranson och dödligheten i gruppen med underskott var bara en tredjedel jämfört med kontrollgruppen. Så sjukt? Det skulle ju då indikera att man lever längre och ”yngre” genom att aldrig äta tillräckligt med mat, vilket låter så konstigt …

Periodisk fasta är intressant med, studier visar ju att det är bra för kroppen att vila från att hela tiden processa mat, vilket på ett sätt låter logiskt. När jag jobbar äter jag oftast enligt 16:8 fasta, vilket i praktiken innebär att man fastar i 16h (tex 20:00-12:00) och äter i 8h (12:00-20:00). Det är ingen ansträngning eller uppoffring när man jobbar, men nästan omöjligt när man går hemma… Det gör ingen skillnad med vikten för min del men det är ganska smidigt, och enligt vissa studier då bra för kroppen.

Paj på fullkornsmjöl och med ekologiska ägg.

För övrigt är ju mat rätt viktigt för oss (jag menar, det här är ju till stor del en matblogg) och jag tycker det är väldigt roligt, så vi har kommit ganska långt med att förbättra vår dagliga mat. Vi äter i princip bara produkter med fullkorn och som är mestadels osötade, vi lagar mycket mat från grunden, vi väljer oftast ekologiska matvaror och vi har minskat på vår konsumtion av rött kött. Det känns bra! Jag är extremt glad för att även barnen gärna äter grönsaker och smakar på det mesta, även om det går i perioder om ny mat blir godkänd hos alla.

Nu är det här INTE menat som nån pekpinne eller att skuldbelägga någon, det är bara något vi har tyckt känts viktigt för OSS, var och en väljer ju sina egna strider så att säga.

Det äts en hel del fika här hemma med, ska tilläggas!

Tänker du på nåt när det gäller kosten, eller tycker du inte det är så viktigt?

Arg och glad, men nu helt slut…

Den här veckan har bjudit på allt från lycka till gråt och vrede (skulle skriva ilska men det är inte starkt nog) och det är bara onsdag…!? Känner mig rätt urlakad och lite tom nu och skulle gärna skriva av mig här, men allt kan/får man inte skriva om ju.

Rätt häftigt ändå hur mycket bloggens möjligheter att ventilera hjälper mig mycket i vardagen, det blir väldigt tydligt när man inte kan skriva om allt. Att skriva här får mig att sortera tankarna och att sätta ord på saker gör ju oftast att de inte känna lika stora som de gör om man bara ältar det till döds i sitt eget huvud.

Som jag sa nyss så känner jag mig tämligen urvriden av alla känslor (jag som är van att hålla mig på ett relativt jämnt humör), så därför var det extra skönt att få köra ett mördande jobbigt pass crosschallenge! Så tillfredsställande att få stänga av alla tankar och bara göra som man blir tillsagd, samtidigt som kroppen verkligen jobbar arslet av sig. Gick därifrån betydligt gladare än när jag kom och så där skönt slut i alla muskler!

Det här blev nog ett ganska meningslöst inlägg, men man måste väl ha sådana dagar med ibland. Hoppas inspirationen kommer tillbaka inom kort och att jag åtminstone kan skriva om det riktigt roliga framöver!

Tacksam!

Den här helgens dominerande känsla tror jag är tacksamhet faktiskt. Inte på grund av något omvälvande på något sätt, utan jag bara njuter av nuet. Jag är tacksam för att alla på det stora hela är friska (ok, Filip är förkyld, men det är ju inte hela världen), att det är ett fantastiskt väder, att både jag och maken hann träna igår, att vi kom iväg på utflykt och att det är så vackert ute i naturen nu!

Jag njuter av att jag hann städa hela huset i fredags, älskar när det känns rent till helgen. Jag njuter av att jag just nu sitter och bloggar. Maken håller på och kokar aroniasylt och jag har nyss gjort umamimajonäs, för om en liten stund ska vi grilla hamburgare. Solen skiner in, Filip sitter på golvet och leker, Oliver pusslar och väntar på en kompis och Lukas är och leker med en av sina kompisar. Herregud så bra vi har det! Och ja, i morgon kan känslan vara en helt annan, jag kan vara deppig, stressad eller bli sjuk, därför tänker jag verkligen passa på att vara glad för att allt känns så skönt just precis nu.

Här kommer ett till tips på grill-utflykt – en bit av Bankerydsleden med en grillplats (nr 23) med fantastisk utsikt. På vägen tillbaka lyckas vi alltid gå lite fel (gröna streck) och då blir rundan ca 3,5 km totalt (dock väldigt backig och brant), annars tror jag den blir ca 5 km. Lättast är att utgå från Bankerydskyrkan (24)!

Bankerydsled.jpgIMG_8955

IMG_8958

Oliver som just börjat scouterna skötte elden och hade huggit ved – med bravur!

IMG_9001IMG_8974

IMG_8967

Den här lilla mannen knatade runt och upptäckte naturen. 

IMG_8989

Utsikt över Vättern!

IMG_9003

Vi åkte dit ganska sent, så när vi gick hemåt så började solen gå ner (strax efter 18). Så galet fint, kunde inte fånga en bråkdel av det med kameran dock!

IMG_8991IMG_8995

 

Ha en fantastisk söndagskväll, och hoppas ni alla får en underbar vecka!

Ord av vishet*

Läste nyligen ett inlägg på Bored Panda som jag funderade lite över. Det handlar om vad kvinnor skulle vilja ge för råd till sina yngre jag och det är ändå ett intressant sätt att reflektera över vad man lär sig i livet. Nu menar jag inte att jag är särskilt vis*, men jag skulle ändå vilja påstå att man lär sig något ju längre man lever, annars vore det ju extremt bortkastat. Några saker jag tänker att JAG hade velat säga till mig 20-åriga jag hade varit:

  • Var nöjd med hur du ser ut, det är fruktansvärt bortkastad möda att gå runt och vara missnöjd med sånt du inte kan göra något åt.
  • Träna regelbundet, sluta inte för att du inte har någon som säger till dig att träna längre, hitta en form du gillar och rör på dig!
  • Njut mer av stunden, det är lättare om du inte bryr dig så mycket om vad andra tycker och tänker, alla tänker ändå bara på sina egna problem.
  • Var rädd om dina vänner.
  • Inse att det är du och bara du som är ansvarig för din egen lycka.
  • Ha mer kul, se inte allt så allvarligt.
  • Låt inte någon annan döma och bedöma ditt föräldraskap – lita på dig själv.
  • Var inte så petig med detaljer, det spelar ingen roll på det stora hela.

Det var vad som dök upp först i huvudet, det finns säkert massor med annat man skulle velat säga med.

Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag?

art-business-close-up-279415.jpg

Deppig av yoga

Idag var första gången jag yogade på nästan två månader. Semester, inställda lektioner och sjuk instruktör kom emellan. Kanske just det att det var ett tag sedan gjorde det extra tydligt, men jag kände ikväll när jag satte mig i bilen efter passet att jag nästan ofelbart blir deppig efter ett pass yoga. Jag tror kanske inte att det är egentligen just yogans fel lika mycket som att man får en stund att bara vara för sig själv och känna efter, för när jag går ut därifrån så är jag alltid ledsen och känner mig otroligt otillräcklig.

Jag saknar mina vänner, både gamla och nya som man träffar alltför sällan och det gör mig jätteledsen.

Jag får en enorm känsla av tyngd över axlarna över allt ansvar som vilar på mig hela tiden, för barn, jobb, hem, träning, karriär, socialt liv och egen utveckling och slås långt ner i skorna av min egen otillräcklighet*. Yogan borde ju lätta på spänningar och gör det väl rent fysiskt men vad gör det när man har en imaginär vikt av hela jorden på axlarna?

Kanske vore det bara lättast att sluta yoga, för den deprimerande ansvarskänslan kanske inte kommer fram utan den här fysiska damnluckan, eller så kommer det bara göra att det rätt som det är svämmar över. Kroppen behöver ju ändå yogan, så kanske måste jag bara hitta nåt sätt att inte låta min hjärna gå bananas. Jag vet inte.

exercise-feet-fitness-892682.jpg

Helt seriöst, det finns miljontals fantastiska bilder på folk som utöver yoga, men jag känner mig inte som NÅGON av dem och ser framförallt inte ut som det. Var är alla ”jag är lite stel i höften men försöker ändå” -yogabilder?

I vilket fall, nu tänker jag ta ett glas vin och sätta mig och deppa i ett hörn av soffan. Ha en skön kväll!

*och då ska vi ändå inte nämna det dåliga samvetet för att folk har det onämnbart mycket sämre än jag har det vilket får mig att känna mig dålig för att jag ens känner mig dålig. Hipp hurra.