Klumpen

Urk, det har varit en påfrestande tid de senaste veckorna. Som jag skrivit lite innan så känns det som jag blivit lite känslomässigt manglad och jag är rätt (väldigt) trött i huvudet och känslorna nu, om man kan skriva så.

Det är många saker som påverkat, det som gäller de större barnen tänker jag inte skriva om här, för det är de för stora för, men vi kan väl bara konstatera att diverse diskussioner, besked och annat tagit grymt mycket energi och tankeverksamhet. Därtill så har vår minste tagit ett STORT kliv in i någon trotsålder, så även om han är ett ”litet” problem så har det också tagit energi.

När det blir jobbigt så blir ju även sånt jobbigt som kanske inte skulle varit det. På jobbet och i skolan har det varit två tentor den här perioden och vi har gått igenom utbildningar som ger besked om att det ansvar vi nu har för diverse saker gör att man bara baxnar. Det är ansvar för arbetsmiljö och för personers liv och hälsa, och det är ansvar för att inte bryta mot jag vet inte HUR många olika förordningar som kan ge dryga böter (hur saker ska märkas upp, vilka certifikat saker ska ha, vilka papper man ska ha i ordning, och tusen andra saker som var och en är rimliga men samlar man ihop dem så blir det helt sinnessjukt mycket ansvar på en och samma person). Bara denna veckan har vi suttit med 3 dagars utbildning, vilket är superbra i mångt och mycket, men man blir himla trött i huvudet och såklart stressad över saker man borde hinna med på jobbet också.

Lite förändringar på jobbet med, inget som är negativt som så, men såklart tar det lite energi att få ordning på det med. Lite ångest på det med när man oroar sig för att en kort incident gett någon ett dåligt intryck av vad man klarar av, när man inte har hunnit ge så mycket andra intryck.

Kontentan av det hela är att det känns som jag har en stor klump i magen, en i halsen (rent fysiskt faktiskt, det känns som nån trycker mig på halsen, väldigt knepigt) och en enda gegga i hjärnan.

Jag är väldigt glad att vi hann ut en del i helgen i alla fall, utan den pausen hade det nog varit tyngre, men å andra sidan kunde det också känts ännu bättre om inte Filip bestämt sig för att spela ut hela trots-registret i helgen med. Men vi kan ju inte bara avsluta med en jäkla massa gnäll från mig, så nu kör vi lite bilder från söndagens utflykt till Bankerydsledens högst belägna grillplats, och så håller jag tyst. Ok?

Galet vacker utsikt!
Alltså det går åt så mycket kaffe nu…
Om man bara kunde stänga ner den där hjärnan som maler på hela tiden.
Kolla så söt, man kan inte tro att han lite tidigare stod och gallskrek i högan sky av ren ilska och trots.
Får ändå lite frid av den här bilden, att påminna sig om lugnet ute.

Så, nu äntligen har jag fått prata av mig lite, det har tagit ett par dagar att få ordning på det här i huvudet tillräckligt mycket för att få ner det här, en del av det i alla fall.

Nu laddar vi om inför morgondagen, ska hinna få ordning på det jag inte hunnit i veckan på förmiddagen och sen ska vi åka till Bilskoj i Ydre och köra folkrace. Vem vet, kanske det är precis vad jag behöver?

Längta en stund

Rent emotionellt känner jag mig helt utbränd efter den här helgen. Trött ända in i själen.

Men, orkar inte jobba med det just nu, så tänkte fokusera på saker jag längtar efter…

Att elda och titta på naturen
Fota höstens små vackra saker
Min bror och hans familj
Att dricka glögg ute i kylan vid en eld
Specifikt just kolbulle. Måste vara världens bästa comfortfood.
Mina vänner ❤
Och det här längtar jag efter mest av allt – att få åka längdskidor på en öppen mosse under en klarblå himmel.

Att välja sina virtuella vänner

Jag har suttit här en stund nu, och funderat på vad jag vill skriva. Tyvärr vet jag fortfarande inte riktigt det, jag har bara en känsla av att jag villhöver skriva av mig lite.

Jag känner mig lite manglad, rent mentalt, dels efter två faktastinna dagar med distansutbildning gällande arbetsmiljölagen, dels av lite annat jag inte kan skriva om här eftersom det är sånt som inte bara rör mig. Trött i huvudet, och i känslorna, om ni förstår hur jag menar? Lite deppig, lite meningslös och lite otillräcklig. Ingen bra dag, helt enkelt.

I morgon ska vi ju gå på eventet Historiedrickarna på Yonder är tanken. Visserligen kom äldsta sonen hem och är förkyld med en gnutta feber, men dels tänker jag att ingen av oss andra verkar ens lite påverkade och dels så tänker jag att han nog ändå orkar vara barnvakt åt minsta brorsan i morgon, i alla fall om mini får en iPad i näven.

Jag längtar efter kompisar, och jag längtar efter att komma ut i skogen. Båda delar planeras relativt ofta in, men antingen kommer förkylningar eller väder emellan. Jag vill gå på bio, äta popcorn och kolla nya Bond, jag vill ta en heldag med fika på stan med kompisar, jag vill åka på SPA (räknade lite hastigt efter och senaste gången jag var på någon form av SPA var för ungefär 11 år sedan. Har sammanlagt varit på SPA 4 gånger tror jag, i mitt liv), jag vill åka på semester, jag vill komma bort, jag vill dricka vin… Ja ok, det senaste gör jag ju precis nu, eftersom jag tog ett halvt glas vitt som stod och förföll efter helgen. Men jag vill göra det i kompis-sällskap, sitta och prata viktigheter och nonsens utan några krav på nånting.

Typ den enda bilden jag hittade på bloggen med ett glas vin i. Mina bilder här representerar klart inte mina handlingar 😉

I brist på kompishäng så låtsas jag, jag hänger med mina bästa kompis-poddar, de där det nästan känns som man sitter med väninnor och pratar och skrattar. Mina bästa är Underbara Claras podd och så Gynning och Berg, även om den senare har lite ojämn kvalitet. De två poddarna är såna raka motsatser, Claras är välplanerad och redigerad medans Gynning och Berg alltid blir helt spontan – även om jag tror Berg rätt ofta har en tanke från början. Inte lätt att följa den med virvelvinden Gynning dock… Det är bra och sköna poddar att lyssna på, ingen av dem ger något dåligt samvete i form av pekpinnar eller ”du borde’n”, snarare ger de mer känslan av att allt är ok. Så du är helflummig och ostrukturerad? Helt ok. Du ÄLSKAR att sortera allt och göra listor? Också ok. Du lever på Marabou mintkrokant (Berg), ja det är också helt ok, vem ska döma dig för det?

För lite på tal om poddar ändå, så satte ju ÅTERIGEN Hej Hej Vardag tummen på något som så lätt skaver.

Jag tänkte på Anders Hansens sommarprat. Jag tyckte om det. Kanske tyckte jag allra mest om det för det kändes så lätt att bli rätt. Jag behövde inte löpa milen fyra gånger i veckan, det räckte med att röra sig och få upp pulsen en gång om dagen. Så lätt tänkte jag!

Jag tycker fortfarande Hansens sommarprat var bra och inspirerande! Men jag misstänker att det ibland kommer att landa fel hos mig och bli omvandlat till dåligt samvete. Det var ju så lätt, ändå får jag inte till det?!

Ur inlägget ”Lätt att bara lyckas ju”

Alla små, små tips och dolda krav, som känns så enkla och rimliga, de blir ju ändå rätt orimliga tillsammans. Ta alla influensers krav på en gång, så ska du ha en genomtänkt garderob, köpt second hand, i bra material, du ska träna yoga, löpning, styrka, du ska äta ekologiskt, naturligt, vegansk, raw och hemlagat. Du ska jobba, men inte för mycket, du ska njuta hela tiden också, glöm inte det.

Bild från Hej Hej Vardag.

Inför alla de tipsen tänker jag att det är ännu viktigare att välja för sin egen skull vem man följer, och varför? Såklart ska du kunna bli inspirerad av en influenser, men kanske räcker det med EN form av inspiration? Resten på kartan kanske man bara ska låta vara? Jag rensar HÅRT i mina sociala medier och bloggar, så fort jag känner mig stressad över nåt någon skriver, så ryker hela personen från min lista. För att livet ska kännas mer rimligt.

Och jag då? Ja inte räknar jag mig som en influenser, tror inte jag inspirerar till direkt nåt alls, jag gillar bara känslan av att få skriva av sig, den gör att man känner sig lite mindre ensam med. För jag vet ju att ni läser, runt 200 läsare om dagen har jag – inget mot de som gör det här som jobb, men det känns ändå som jag har en liten skara vänner i er.

Förresten, ALLT har ju inte varit dåligt i dag. För andra gången på en vecka så har jag faktiskt fått beröm för att jag sköter mitt jobbs instagram bra, och det gjorde mig väldigt, väldigt glad! Så på den positiva noten slutar vi det här inlägget tycker jag.

Puss och kram på er, och tack för att ni finns där ute!

PS, OJ vad långt inlägg det blev. Och som vanligt känns det mycket bättre nu, när jag skrivit lite om vad som far runt i skallen!

Stolthet och fördom

Det är ju väldigt lätt hänt att man till vardags går och rackar ner på sig själv, som jag tror gemene man gör i en eller annan form. Men ibland är det kanske bra att pausa och fundera på vad man är stolt över? Sen är det ju lite knasigt det där med stolthet, tex kan man ju vara stolt över att Sveriges damfotbollslag presterar bra, vilket jag inte har något med att göra överhuvudtaget? Men vi gör ingen skillnad just idag. Jag är stolt över ett litet gäng saker, det finns säkert fler men det här är det jag kommer på just nu.

Först ut – såklart – familjen. Vi är en fin liten familj, vi bor i ett bra hus, barnen får allt de behöver (men inte allt de vill ha) och vi klarar oss väldigt bra *ta i trä*. Stolt är jag för det, för det ligger hårt arbete bakom.

När vi talar om familjen så vill jag ta med alla familjemedlemmar med: Jag är stolt över min make som är himla kompetent på det mesta han tar sig för och där det aldrig krävs någon eftertanke för att vi ska vara jämställda.

Jag är himla stolt över att ha en fin relation med min äldsta, som snart fyller 14. Vi pratar om det mesta – även om man såklart inte berättar allt för sin mamma när man är tonåring.

Jag är stolt över min 10-åring som – helt utan några gener från mig och maken tror jag – är så galet duktig på att skaffa kompisar och som alltid gör sig hemmastadd hos vem som helst på ett helt självklart sätt.

Jag är stolt över min 3-åring som är väldigt självständig och företagsam.

Ska man sen gå till lite sånt som kanske bara rör mig själv, så har jag gjort ett par saker som jag är stolt över. En av dem (och faktiskt det som utlöste hela inlägget när jag av någon anledning kom att tänkta på det) är att jag har sparrats (många gånger) när jag tränade kickboxning. Det är något jag är jätterädd för egentligen, men jag lyckades överkomma det, vilket blev den allra största vinsten med den träningen.

Många blåmärken blev det

Jag är stolt över att jag vågat ta ganska stora, breda kliv mellan jobb, jag har jobbat i hemtjänst, sålt sängar, haft eget företag, jobbat med mässorna på Elmia och är nu arbetsledare i byggbranschen.

Jag är stolt över att jag alltid vill lära mig nytt och bli bättre, att jag inte stannar av och nöjer mig (vilket iofs också kan vara en jobbig faktor). På det temat är jag stolt över att jag nu är inne på min andra högskoleutbildning.

Jag är stolt över att jag vågar gå brett, från humanist med språk på gymnasiet till teknisk utbildning till dataingenjör på högskolan.

Det finns också tusen saker jag INTE är stolt över, men ibland kanske det kan vara bra att bara skita i dem och se den andra sidan.

Vad är du stolt över?

Onödig lyx?

Det är ju fascinerande ändå, hur hjärnan funkar. I dag så köpte jag något alldeles onödigt, men som kändes himla lyxigt, precis bara till mig själv. Och meddetsamma fick jag dåligt samvete och lust att förklara att jag minsann inte köper några onödigheter i övrigt, jag köper billiga skönhetsprodukter i den mån jag ens köper det, jag färgar mitt eget hår osv osv. Jag fattar ju rent logiskt att jag absolut är berättigad till lite onödig lyx i vardagen i den mån att det inte påverkar familjens ekonomi åtminstone, så varför samvetet gnager är ju egentligen en gåta.

Så, vad var det jag köpte då, var det en enorm lyx för en stor kostnad?

Nä, jag köpte mig ett litet rom-kit för 500 kr ungefär, på systembolaget. För att jag älskar rom, och för att även om en Diplomatico-rom står högt på önskelistan så bara kunde jag inte låta bli ett kit med 6 olika mindre flaskor med rom. Ni ser ju, ingen stor utgift och ingen STOR lyx. Dumma hjärna.

I vilket fall, sitter och testar en av dem nu, älskar ju rom med massor av arrak i och helst lite sötma med, så den inte blir för torr eller stickig. Hittills är jag inte missnöjd, mycket arrak och en del sötma, men kanske aningen skarp.

Så, när får du lust att förklara och försvara köp, fast du inte behöver?!?

Ekorrhjulet*

Hej hej vardag har ännu en gång satt ord på något som i alla fall jag tycker träffar lite för prick på mitt liv för att det ska kännas riktigt bekvämt, när man tänker på det.

De gånger jag lyckas zooma ut ser jag ett vansinnigt marathon omkring mig, i mig. Folk rusar från möten, mejlar i språnget, hämtar lite för sent men ändå inte sist – phu! Rusar hem, lagar mat, mejlar och ringer två samtal samtidigt som pastan kokar. Håller trötta efter-föris-barn vakna med latjolajbansånger. Byts av med partner i dörren för att rusa till yogapasset. Går igenom to-do-listan mellan namaste och ”andas med magen”. Hinner hem lagom till läggningen. Smyg-smsar med kompis för att styra upp en middag medan barnet somnar. Ligger kvar i sängen och passar på att svara på några mejl. Släpar sig ut till soffan. Slöglor på något och tänker att ”vi borde gå och lägga oss, kanske till och med ligga, det bör man göra, annars kanske vi glider isär…”

Utdrag ur Hej Hej vardag’s Effektivisera mera

Först började jag läsa hennes inlägg och kände mig lite nöjd med att JAG minsann inte dragits med så mycket i hetsen, men ju längre jag läste desto mer kände jag att USCH vad deprimerande, det här gör ju JAG med!? Varför är det så svårt att sluta vara så jäkla effektiv? För att effektivitet är det som premieras högst av allt i vårt samhälle? För att det faktiskt ÄR en tillfredställande känsla när man ÄR effektiv? För att det är så svårt att ställa sig utanför något som är en så stark norm?

Jag vet inte, har inte ett enda svar, men känslan jag får i kroppen när jag läser det här att det gör ont i mig. Ont för att det är klart att effektiviteten tar ut sin rätt på andra områden, barn och hemmaliv främst. Och rakt upp och ner då så vill jag såklart effektivisera om så att jag blir mer effektiv och får mer tid med dem – MEN DET ÄR JU EN DEL AV PROBLEMET. Att det inte finns utrymme för luft, för inget, för dötid. Och ÄNDÅ tycker jag inte att jag är superdålig på att lägga måsten åt sidan, åtminstone i bland. Hur sjukt är inte det…

När man får såna här påminnelser om vilket konstigt samhälle det är vi lever i så får man ju bara en klump i magen och känslan av att ”ska det vara så här, ska vi bara jobba, skjutsa mellan aktiviteter och sen dö?” typ, om jag tillåts överdriva en aning.

Känner du igen dig? Är du nöjd? Vill du ändra nåt? HUR ändrar man nåt?

* borde det inte heta marsvins-hjul? Har aldrig sett en ekorre springa i ett hjul…

Ett par, tre gånger om dagen

Vi har en ny tjej på ekonomiavdelningen, och i samband med att jag presenterade mig för henne så insåg jag att jag ändå har jobbat i byggbranschen i över ett och ett halvt år nu.

På ett sätt har jag känt mig hemma med en gång, men på andra sätt känner jag mig rätt ofta helt ny också. Det är liksom ett jobb där jag kastats mellan ytterligheter ett par, tre gånger om dagen som minst, från att känna att jag tillför något och underlättar och gör vardagen bättre för en hantverkare eller en kollega till att jag känner mig totalt kass på mitt jobb. En bra dag är det kanske två toppar och en dal, men det kan lika gärna bli tre smällar på en och samma dag.

Jag har kommit fram till att mina styrkor är att jag lär mig, snabbt, och att jag sällan gör samma misstag mer än en gång, att jag är bra på att kommunicera i stort och jag tror det har gått fram att jag verkligen VILL göra ett bra jobb.

Vad fint det blir ändå, med nytt tak på en gammal fastighet 🙂

Mina största nackdelar är två, jag ligger fortfarande efter med rent byggteknisk kunskap jämför med mina kollegor men den största nackdelen är att jag tar misstag så himla hårt. Känslan av att jag BORDE ha kunnat, eller att jag på något sätt svikit någon blir stor – och det blir himla jobbigt såklart, för misstag blir det ju i alla jobb.

Jag tror aldrig det här blir ett sånt jobb där man bara går till utan att det direkt gör något avtryck på en i alla fall, om vi säger så.

På torsdag har vi tenta i byggfysik, del tre. På 4 lektioner har vi TRYCKT in enorma mängder information om dimensionering av stål- och träbalkar, skjuvspänning, geoteknik och en del annat jag inte ens minns nu, så det blir en tämligen matig tenta. Även där pendlar jag mellan att känna att det hela går rätt bra och att stå som ett TOTALT frågetecken och inte ens begripa mina egna uträkningar… Men på det stora hela känner jag nog att det borde gå bra.

Så, nu har jag pyst lite på dagens ventil, och 2 av 3 barn är nattade. Nu ska jag bara sitta och stirra tomt på något lagom meningslöst på tv. Puss på er, och ha en bra vecka vad ni än gör!

Det du inte vet

Visst är det intressant det där med vad man vet om människor? Jag tillhör ju de som inte är så värst intresserade av vad tex grannar och sånt pysslar med, har knappt koll på vad de heter häromkring (med några undantag för vänner man umgås med såklart), men när det gäller människor man umgås med regelbundet är det ändå intressant med vilka delar av sig själv man delar med sig av i olika sammanhang. Människor jag tycker om däremot, de är jag supernyfiken på, hur de tänker och resonerar, och vad de upplevt tidigare.

Blandar man sina vänner från olika sammanhang i en och samma tillställning så kan det märkas väl, för man ÄR lite olika beroende på situation, givetvis. Så, även om en del av er vet en del av detta, så kommer här en del saker som nog inte de flesta av er vet om:

  • 41 år gammal så hoppar jag fortfarande rätt ofta upp i sängen på kvällen när jag ska gå och lägga mig, eftersom jag får känslan att nån ska sticka fram en hand från under sängen och dra mig i fötterna annars. Får alltid en liten ”iiiiih” känsla och kan liksom inte riktigt låta bli.
  • Jag föddes med läpp- och käkspalt.
  • Jag har grönt kort i klättring (topprepsklättring) och har ett dykarcertifikat som inte använts sedan jag tog det i ett iskallt Vättern en höst för mååååånga år sedan.
  • Jag är lite höjdrädd men kan oftast hålla det i schakt.
  • Trots ovanstående punkt så ÄLSKAR jag bergochdalbanor. Om de inte är alltför extrema. Balder är en favorit och jag har saknar att gå i nöjespark väldigt mycket i sommar.
  • Jag är inte så vidare förtjust i godis, med några få undantag. Däremot är jag en riktig fikaperson, älskar bakverk och hela grejen med att sitta och fika!
  • När jag är riktigt glad så blir jag väldigt pratglad, och väldigt tyst när humöret är i botten, oavsett anledning.
  • Är det skruttigt väder och jag ska ha en riktig hemmadag (och om vi säger att barnen är underhållna på sina håll) så är något av det bästa jag vet att sätta mig och spela – helst på playstation. Favoritspel är Fallout, Tomb Raider, the Witcher och tex Horizon Zero Dawn.
  • Älskar filmer med, men vill ha dem som är så långt i från min vardag som möjligt. Ge mig action och äventyr i Bond-filmerna eller Mission Impossible, eller verklighetsflykt i postapokalyps som Mad Max!
  • Sista punkten är kanske mest uppenbar, jag ÄLSKAR listor! 😉

Vad vet inte dina kollegor och nya bekantskaper om dig? Vilka sidor är mest för nära vänner?

Jodå, vi kör fortfarande sjukstuga här hemma, bara äldsta grabben som är i skolan i dag, men det tar sig. Minste är sist ut, ett par nätter med krupp har nu blivit en förkylning.

Idioti eller möjlighet?

Ja alltså, vart ska jag börja med den här tankegången…

Har ju skola i dag, så sitter hemma och jobbar. Nu på frukostrasten satt jag i uterummet med maken som också jobbar hemma och fikade lite. Kikade ut på den höga, krispiga och blå himlen och fick ett SÅNT sug att tälta i skogen en natt med hela familjen? Vad hände nu?

Det jag såg framför mig är att vi vandrar kanske några kilometer (vi får ju utgå från mini), sätter upp tält (OBS måste vara vid vatten) och så tältar en natt innan vi går hem. Ser framför mig mysigt lägerelds-häng (myggfritt) och glada barn.

Tre gossar som är vana vid friluftsliv.

Ja alltså, jag FATTAR ju att min bild inte avspeglar verkligheten, men KÄNSLAN var sån.

Jag tror egentligen att det bara finns en enda person som egentligen inte gillar detta och det är ju jag? Barnen har ju både sovit i vindskydd och under bar himmel med scouterna och maken har inga problem att sova ute heller. Mini ÄLSKAR ju att vara ute, så han är nog heller inga problem, det är ju JAG som inte gillar att tälta? Eller? Har jag bara fått en psykos eller skulle det kunna vara kul nån gång ibland?

Det är ju den här bekväma stads-människan som inte gillar att tälta…?!?

Fördelen med att tälta själva är två – dels kan man ju välja en helg med trevlig väder (extremt viktigt) och dels så kan man ju välja en plats där man tycker är fint och där man är ensam till största delen.

Det är ju bara det där med att man behöver en del utrustning för att kunna tälta och skulle det då visa sig vara pest och pina så är det ju… onödigt. Tält visade det sig att man kan hyra, via Hygglo, men liggunderlag och sovsäckar skulle vi ju behöva, det är bara de stora barnen som har varsitt kitt. Resten av utrustningen har vi ju faktiskt, eftersom vi rätt ofta är ute på dagsturer.

Alltså vad tror ni? Har min hjärna kollapsat eller KAN det vara trevligt?!?

Inte redo

I år är jag inte riktigt redo för den. Hösten. Jag är inte färdig med sommarens enkelhet och värme helt enkelt. Eller, det är ju ett förenklat svar med…

Det börjar skymma runt halv nio nu, och jag får lätt ångest av det. Det känns tyngre än det brukar att det är på väg att bli mörkt, och jag vet inte varför egentligen.

Jag är inte alls sugen på aktivitetscirkusen som börjar denna och nästa vecka. Alla utom Filip har aktiviteter, och det ska skjutsas och planeras med mat runt omkring vart och en. Mellankillen har just nu flest aktiviteter eftersom han förutom scouter även har fått för sig att han vill testa att spela basket. Det visade sig att Bankeryds basket är närmast, så det blir dit vi kommer skjutsa honom två gånger i veckan. Förutom det ska äldsta till scouterna, maken ska hinna träna och jag och äldsta ska gärna hinna träna med.

Det är lätt att det blir min egen träning som prioriteras bort först, när orken inte räcker till, men det är ju att skjuta sig i foten, det vet jag ju. Helst ska det ju planeras in tid för återhämtning med, och sociala aktiviteter.

Försöker hämta så mycket energi som det går här hemma ändå, ibland är det genom att bara följa en treårings nycker och upptäckarlust, ibland är det att bara sätta alla framför en film och ibland är det genom att gå ut i trädgården och ta tillvara på lite av det goda som finns där. I går hackade jag och frös in nästan 4 kilo tomater, det var väl kanske 1/4 av de som hänger på plantorna. I dag har jag skurit upp gurkor och testar att göra smörgåsgurka, det har jag aldrig gjort innan.

Man skulle ju kunna tro att trädgården var stressande annars, med mycket att ta hand om, men jag har en otroligt tillåtande ambitionsnivå här, jag gör helt enkelt bara det jag känner för. Förutom att vattna då, det måste man ju göra vid behov (vilket det känns som det är jämt).

Ville inte så mycket med det här, mer än att förmedla känslan jag har i kroppen just nu, vilket är att jag håller på att släpas i benen mot hösten och jag försöker spjärna emot i gräset så mycket jag bara kan…