Igår blev det ett ganska personligt inlägg, kanske snudd på privat, och jag märker ett ganska mycket större motstånd till att skriva såna inlägg nu för tiden. Vet inte riktigt varför, kanske för att jag har fler följare, kanske för att det är svårt att få fram en helt nyanserad bild av sånt man skriver, eller förmodligen en kombination av båda.

På nätet blir allt väldigt snabbt vitt eller svart och man gör som bedömning på bara en kort sekund. Många gånger läser man kanske inte ens hela inlägget eller artikeln och då kan det bli en sån skev bild mot vad författaren till detsamma menar. Samtidigt tycker jag själv att utan lite personlighet och åtminstone en gnutta privatliv så blir bloggar helt platta och ointressanta. Dessutom, som jag nämnt många gånger, så använder jag den här bloggen som både dagbok och terapi för mig själv. Jag skulle kunna dölja inläggen eller liknande, men då blir det återigen bara ytligt och glättigt.

Vad tycker ni som läser om den här frågan? Är de privata inläggen bara tråkiga eller kanske rent av skämskudde på? Eller gillar ni blandningen?

Jag har skrivit lite om det här innan, men ibland blir det så tydligt att något i mugg har ändrats. Det är andra gången i mitt liv det blir en sån stor förändring, men till skillnad från första gången känns det den här gången som om det är till det bättre. Det slog mig lite förra veckan när vi pratade om vad man har på sin bucket list, nu har jag ju en gammal liggande på bloggen, men skulle jag skriva en i dag så skulle jag inte komma på något att skriva. Jag känner mig liksom så himla nöjd? Eller jo en sak skulle få stå kvar, att åka på en vandringsresa någon gång.

Att fota för bla bloggen gör också att man stannar upp och njuter av det som finns runtomkring.

Det är inte så att jag inte VILL göra saker, men det känns inte alls lika angeläget och viktigt? Och det är förknippat med så många känslor, lugn och lycka mestadels, men även med ett uns skam eftersom man i dagens samhälle hela tiden ska ha mål och vilja sträva mot höga mål och faktiskt med ett uns rädsla eftersom jag inte riktigt känner igen mig. Kanske är det bara det att det helt enkelt inte finns tid för något annat än att vara i nuet med tre barn? I vilket fall stannar jag gärna i känslan ett tag till!

Vi får väl se hur det känns efter fyra veckors semester med 😄 Sen ska väl tilläggas att jag ändå har både deppiga och tjuriga stunder, men det där vanliga drivet framåt har stannat av, om ni förstår hur jag menar?

Här skymtar en tös till som är bra på att njuta, lilla hönan Agda 😊

En tanke har sakta vuxit fram i mitt huvud, en tes som jag har svårt att avgöra om den skulle kunna stämma eller ej, men det är i alla fall en teori värd att fundera på.

Jag har ju skrivit att jag för typ första gången i mitt liv inte vet riktigt vad jag vill göra i sommar, att jag inte känt att jag orkat ta tag i och planera semestern. Jag har tänk att det enbart berott på att jag är trött pga nytt jobb och pga all sjuka vi haft i vinter, men kanske finns det även ett annat element med i bilden? Kan det vara så att jag för första gången typ någonsin känner mig nöjd, på det stora hela? Alltså, klart det finns saker som inte är bra, som att jag känner mig ensam och tid för tex träning är obefintlig, men jag har inte längre ett jobb som gör mig deprimerad (även om naturligtvis inte ALLT är bra på nya jobbet). Men kanske är en del av att jag inte känner mitt vanliga driv på fritiden lite vilande för att jag känner att jag får utmaningar och nya kunskaper på jobbet, så det känns inte längre viktigt att fylla fritiden med…? Eller är det kanske bara så att jag accepterat att jag gör det bästa jag kan av mitt liv just nu, att jag kanske lärt mig att vara lite snällare mot mig själv och låter saker ha sin tid?

För ett par år sedan hade jag DÖTT av att inte ha semestern planerad eller av att inte göra nåt särskilt en helg, men nu känns det helt ok.

En helg med en sväng ut i skogen med familjen känns helt ljuvlig, eller som i helgen när vi bara var ute och grejade i trädgården i godan ro, utan stress.

Jag måste nog fundera vidare på det här, men kanske ändå att det är en del av sanningen. Lite knäppt dessutom att känslan av att vara tillfreds tydligen är så sällsynt att det tagit mig typ flera månader att identifiera!?

Nåväl, det här var veckans fundering. Vad är din tanke om att vara nöjd???