Triggers

Har så länge funderat på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, men nu kör vi bara – sen tänker jag nog aldrig mer skriva om ämnet för det är ett jävla trist, ofräscht och uttjatat sådant.

När jag skriver ”Triggers” så menar jag just nu sådana ämnen som är kopplade till kroppsfokus i första hand, men även i viss mån det som kopplas till ämnen som ”hälsa” (fast också då med ett utseendefokus) och ”träning” (i syfte att se bra ut men ofta maskerat under ett hälsofokus).

I nästan hela mitt vuxna liv så har det legat så himla stora värderingar i hur man ser ut. Ni vet, de standardvärderingar som nog många med mig delat/delar. ”Är jag smal är jag fin och på något sätt mer duktig och därmed värdefull.”

Ni som känt mig några år vet att jag varit både rätt smal och riktigt vältränad, jag tränade varje dag i veckan och hårt, jag var superpetig med vad jag åt och räknade makron (vet du inte vad det är så låt bli att googla) och var verkligen i superform. Det var ju på ett sätt kul och intressant att se att en ”vanlis” kan bli så pass vältränad på egen hand, men det upptog ju också större delen av min vakna tid – antingen med träning eller med kosten. Så. Inte. Värt. I vilket fall, det var en period och det är egentligen inte den jag ska prata om nu.

En STOR pollett trillade ner när Hej Hej Vardag skrev det här inlägget, skilj på träning och mat, tack. Att allt jag gör måste inte vara en reaktion på vad jag ätit och tvärtom. Jag ”förtjänar” inte en god måltid eller fika för att jag har tränat, lika lite som jag ”behöver” träna eftersom jag ätit något mindre nyttigt. För en del av er det kanske det är en ren självklarhet, men för mig har det varit en stark känsla att jag behöver ”förtjäna” saker. Därför blev det en jättestor Aha-upplevelse av tankesättet att mat och träning inte behöver hänga ihop! Sedan dess har jag försökt att arbeta med de här tankarna aktivt, så fort jag tänker att jag ska kompensera dålig mat eller att jag förtjänar pga träning så stoppar jag min egen tankegång – så gott det går åtminstone. Faktiskt nu två år senare så har jag nästan lyckats helt, och vilken befrielse!

Likväl så jobbar jag så mycket som möjligt med att tidigt stoppa tankar på dieter, bantning och sånt, det här är mycket svårare för dels så ser man ju budskapet smal/vältränad= lyckad ÖVERALLT och dels så känner jag ändå att jag har ju såklart en trivselvikt där jag inte behöver byta ut hela min garderob eller så, så jag vill ju inte tappa allt helt. Den balansen är supersvår på ett sätt och faktiskt inte så svår ändå på ett annat – lyssnar jag precis på vad min kropp vill ha så reglerar det sig självt lite. Jag vill ha bra mat för det tycker jag är gott, jag vill ha fika och glass, men jag vill inte ha tex godis eller stora mängder snacks för det gillar jag inte direkt. Alltså käkar jag en bra frukost och lunch, men är jag sen sugen på fika eller glass så äter jag det och försöker att inte bry mig mer om det. Eller ett glas vin till kvällen, för den delen.

HUR bra mår man inte av god mat och dryck, både fysiskt och psykiskt liksom…

Min träning består mest i ca 2 pass självpåtvingad styrketräning eller (om det inte är Corona) någon form av cirkelfys-pass i veckan. Påtvingad i bemärkelsen att jag inte tycker det är speciellt roligt längre, men om jag inte tränar något så får jag väldigt ont i kroppen, speciellt axlarna, eftersom jag står vid en dator stora delar av dagen. Hade det funnits mer fritid så skulle jag så himla gärna vandrat lite mer, men just nu är läget sådan att man får anpassa sig mest efter barnens behov, det blir annorlunda när de blir större.

EN viktig del i mitt arbete mentalt här har varit att rensa, rensa och rensa bort alla triggers i framförallt sociala medier. Jag blockar konsekvent all reklam som handlar om bantning eller viktminskning, jag följer inga hälsofreaks eller träningsfanatiker, eller tjejer som baserar större delen av sin sociala profil på sitt utseende. De officiella konton jag följer ska göra mig glad och inspirerad till annat än att träna eller banta, de ska vara nöjda med den de är (ja på rimlig nivå) och de kompisar jag har som tränar mycket där försöker jag hoppa över inläggen ibland om jag känner att de stressar mig.

Det här är inte lätt, jag halkar dit lite titt som tätt ändå, men det är ändå stor skillnad mot hur jag tänkt till fram för bara nåt år sedan. Så skönt det är, att vara snäll mot sig själv och sin kropp, även om man såklart har dåliga dagar här med. Men de är inte varje dag längre och de dagar då allt känns ok har blivit många fler.

Nu har det blivit två långa tankeinlägg på raden här, har du orkat läsa ända hit är jag imponerad! Kanske kan det vara till hjälp för någon annan, eller så tycker ni bara jag är galen, jag bjuder på båda delarna 😉

Klart man ska njuta av en glass i värmen!

Lustprincipen

Hos Foodpharmacy läste jag häromdagen ett inlägg om Lustprincipen som jag tyckte hade en hel del poänger. När jag googlade just ”lustprincipen” så fick jag däremot upp Freuds definition av ordet, vilket i korthet verkar vara mest att ”välja kortsiktig glädje och enkla val framför en svårare väg och långsiktig glädje” (det senare kallas realitetsprincipen). Men om vi bortser från Freuds uppdelning och istället pratar om samma som Foodpharmacy, då tänker jag lite så här…

En sak hon skriver träffar lite mitt i prick på mig, på ett sätt:

Av någon anledning har många av oss fått för oss att livet ska vara slitsamt och svårt och vi har svårt att tillåta oss själva att njuta, flamsa och ta lite lätt på livet ibland (läs: Helena för 10 år sedan). Men tänk om vi har fått det här om bakfoten? Tänk om det är tvärtom?

Citat från Foodpharmacy

För det första så håller jag med dig Helena. Eller delvis i alla fall, för det är så LÄTT att man av bara farten jobbar mot det ”folk” verkar tycka att man ska göra. Att tänka att man ”ska” göra karriär, skaffa familj, ha dyr bil eller allt annat som är allmänt vedertaget som ett lyckat liv. Men det är lätt att glömma bort att allt det där kanske inte ens gäller en själv!

*

Kort exempel – innan vi fyllde 40 jag och maken sparade vi i ett par år lite pengar för att kunna åka till New York som 40-års present. Men när tiden började närma sig så kändes det liksom lite obekvämt att tänka på det, och det var ju inte så himla konstigt eftersom ingen av oss är personer som gillar storstäder? Men ändå var det det vi siktat på? Det blev ingen resa till New York för oss, det blev lite annat i stället, men just den där känslan att man kanske hinner nästan i mål innan man kommer på att det här egentligen inte är min egen idé – den ligger kvar och lurar i mig.

Det är tudelat som allt annat det där, för jag är FÖR att inspireras och få idéer av det andra gör, men det är SVÅRT att alltid skilja på vad jag verkligen vill göra själv och vad som verkar som att andra mår bra av att göra. Ibland tror jag att om bara personen jag blir inspirerad av är riktigt nöjd med sina val/sin väg/sitt mål så smittar det liksom av sig på mig, utan att det är MIN vilja. Man ser bara att ”personen mår ju toppen av att göra just detta, då gör nog jag det med”.

*

Efter vår ”new york-incident” så har jag blivit mer ifrågasättande av min egen vilja, på gott och ont. Det är ju himla bra att inte bara planera in sånt som egentligen inte är MIN vilja, men jag har också blivit så osäker på min egen förmåga att se vad jag själv vill. Delvis på grund av att i princip vad man än kan tänka sig att man själv vill göra gör ju redan någon annan – är det då verkligen min vilja eller projicerar jag bara? En del saker man vill göra är ju också mycket tid och arbete bakom, så det går inte bara kliva in i situationen och känna efter om det verkligen var det här jag ville.

*

Men, för att återgå till själva diskussionen om lustprincipen efter det långa avhoppet ovan – lustprincipen enligt principen att välja saker som ger glädje och lust och att inte fastna i tanken att livet måste vara svårt och jobbigt. Jag tänker att jag är både bra och dålig på det här.

Jag är BRA på att ta tillvara på alla möjligheter att göra en dag eller ett tillfälle till ett så bra sådant som möjligt. Tex den här semestern, den har ju inte blivit det vi planerat eller velat, men jag kan ärligt säga att jag verkligen försökt göra det bästa möjliga av det som varit. Jag är bra på att sätta guldkant på vardagen (ok, oftast med mat eller dryck, men man tager vad man haver). Men jag är DÅLIG på att tillåta mig själv att göra mig glad i det lilla. Att inte alltid vara kontrollerad och ha kontroll på allt och ta ansvar för allt, att bara göra roliga saker en stund. Gäller det familjen så är jag bättre på det, men inte om det om det är ”bara” mig själv det gäller.

*

Jag tänker att jag ska försöka tillämpa lustprincipen lite mer och försöka välja aktivt. Det kommer kännas ovant och kanske tillgjort till en början, men jag tänker ändå att det kan ju bara bli bättre. Det största problemet är nog att få in tankesättet i allt man gör, för jag kan liksom inte ”avsätta tid” och planera in det, då blir det ju inte det det ska vara – lust i ett spontant ögonblick.

Vad tänker du om det här? Är ditt liv ditt eget val eller har du som så många andra fastnat i tankar om hur det ”borde” vara? Vad gör dig glad i stunden? Och hur bra är du på att ta tillvara på det?

*En sak som slog mig när jag funderade på vad jag ska lägga in för bild i det här stycket var ändå att just fotografering är något jag verkligen blir glad av – att fånga ett kort ögonblick och se glädjen och det fina i det. Så, till det här inlägget får det bli några av mina favoritfoton just nu, helt orelaterat till det mesta i inlägget, bara för att de gör mig glad!

Känslan sista semesterveckan

Jag använder ju den här bloggen som min terapi, på ett sätt. Försöker alltid formulera det som far runt i mitt huvud som ett blogginlägg, och det hjälper liksom till med att sortera tankarna. Men nu är det så himla mycket olika tankar och känslor, så jag har gått i nästan en vecka utan att få nån vettig ordning på det, så här kommer ett jäkla hoppigt, men ärligt (och gnälligt), inlägg…

Min första tanke är ångest. Inte för att jag inte trivs med mitt jobb, men jag ÄR INTE FÄRDIG med att ha semester och framförallt undrar jag vad som hände med SOMMAREN? Ni vet, apvarmt, soligt, svettigt, ljumna kvällar och en lätt rödtonad solbränna? Var är vårt inköp av årets vin och rom som brukar inhandlas på Citti i Lübeck? Jo men just det, vi kom ju aldrig utomlands i år… Så jävla bortskämd kommentar, men jag kan ju samtidigt inte blunda för att just den detaljen gör att själva känslan av semester inte riktigt har infunnit sig. Jag är INTE redo att börja jobba på måndag, känns det som.

Helt ärligt är jag dock nöjd med att vi verkligen gjort det bästa av situationen, vi har hittat på en massa trevliga saker som jag är så himla glad för, men min kropp och hjärna är ändå väldigt förvirrade… Är det semester, eller bara lite långledigt? Var det sommaren, det som var i slutet på juni där när vi badade? Vart är mina bikiniränder?

I dag har HELA familjen varit på så jäkla dåligt humör dessutom, från minst till störst så har vi tjurat, fått utbrott och bara varit SURA hela dagen. Alltså man får ju bara acceptera att det blir så ibland. Av de MÅNGA saker som gjort mig sur i dag är en av dem en blandning av att vara så LESS på att det fortfarande finns kvar en massa jävla tankar om att man nog borde hålla igen nu eftersom kläderna minsann sitter åt efter semester blandat med en känsla av att jag är rent FÖRBANNAD på att en ska behöva tänka så. Det är ju FAN INGEN som bryr sig om jag blir lite rundare eller inte?!

Alltså, det enda man gör är ju att äta och dricka goda saker för att få lite mer känsla av semester.

Jag är sur på att jag redan har jobbångest med, det är ju nästan en vecka kvar och jag vill INTE slösa bort den på att ha ångest om nåt som liksom kommer ändå? Jag VILL se fram emot att vi ska träffa brorsan på torsdag (vilket jag också såklart gör) och ha en riktigt bra vecka bara – så sluta tänka så jäkla mycket?!

Jag vet att det kommer kännas mycket bättre i morgon, det är sällan mitt dåliga humör håller i sig så länge. Då ska vi iofs städa för att slippa göra det under de sista dagarna av semestern, som dessutom verkar bli fint väder på. Så, nu ska jag bara komma på vad vi ska hitta på den sista tiden… Vad gör ni?? Dags att börja jobba snart med?!?

(Jag är medveten om hur jävla bra jag har de, vilket innebär att jag oxå har dåligt samvete för att jag är förbannad, vilket verkligen tillför något…)

Identitet

I dag har jag gått på semester, i fyra veckor, vilket känns både skönt (ledig, yeay!) och konstigt (vad fan ska vi göra i fyra veckor med tre barn och ingenstans att resa). Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan nåt helt annat jag har funderat lite på den senaste tiden.

Det var det här med identitet, eller vad man identifierar sig själv som. Vi hade nån diskussion på jobbet tror jag, just där vi pratade väldigt hastigt om huruvida man är en ”tränande person” eller ej. Där räknar jag inte mig själv som en tränande person, jag tror knappt jag gjorde det när jag körde 9 pass i veckan ens? Det stämmer liksom inte riktigt in med min bild av mig själv, och jag vet egentligen inte varför. På samma sätt vet jag personer som absolut räknar sig själva som tränande personer och som även andra räknar som tränande personer fast de kanske i själva verket inte tränar så mycket alls. Ska man kategorisera det mer så finns det ju kanske ”styrketränande” personer såväl som tex ”personer som springer”. Förstår ni hur jag menar?

Nä men inte ens då tyckte jag nog att jag var en tränande person, inte på riktigt.

Något jag däremot faktiskt identifierar mig med är att jag räknar mig själv som en ”gamer” eller tv-spelande person. Det trots att jag nog i genomsnitt tränar fler minuter i veckan än jag ev har tid att spela. Visst, jag har spelat sedan jag var liten, men jag har ju å andra sidan simtränat ungefär sedan jag var i samma ålder som jag började spela i. Jag är dessutom mer påläst om träning än om det som händer i spelvärlden nu. Men mitt HJÄRTA är mer engagerad i spel, träning är liksom mer något man måste göra för att inte gå sönder eller för att komma i sina kläder, det är inget jag brinner för.

Jag tänker heller inte att jag är en person som vandrar, fast jag tycker det är jättekul och verkligen älskar det. Men det känns lite varje gång som jag fejkar något (oklart vad) när jag är ute och vandrar. För det är ju inte det jag gör, känns det som, jag typ går ju bara lite? I skogen? Mer som att jag lajvar en person som vandrar… O.o (Jag sa inte att det är logiskt, det här)

Bara låtsas lite, typ… (???)

På samma sätt är det nog lätt att dela in sin personlighet på andra sätt. Att tänka att jag är en ”klumpig” person, eller kanske en person som alltid har otur. Det blir ju en självuppfyllande profetia det med, såklart. Jag har nog inte så många såna fack jag delar in mig själv i, ett par stycken kanske men annars bara ÄR jag mest, tycker jag.

Vad identifierar du dig som? Och vad tror det det är som är avgörande just för att något ska vara så viktigt för oss att det blir en identitet, även om det faktiska engagemanget är ganska litet?

Nedräkning

Jag kan nog räkna på ena handens fingrar de inlägg jag skrivit så sent som efter 22, men jag har inte hunnit skriva här på evigheter känns det som, och det är fortfarande ljust ute, så nu kan jag inte låta bli trots att klockan ringer tidigt i morgon bitti.

Det har varit en hektisk vecka på jobbet, med 1000 olika saker att hålla i huvudet känns det som, och det känns i hela kroppen att det vore välbehövligt med semester. I år går jag ju på semester en vecka senare än vi brukar dessutom – evighets långt fram känns det som till vecka 28.

I vanliga fall hade jag gått på semester efter midsommar, sista veckan i juni, och så hade vi varit på väg söderut strax därefter. Men i år blir det ju ingen bilsemester, även om restriktionerna har lättat så att vi NOG skulle kunna åka till Tyskland som planerat så vågar jag inte. Dels för att det är risk för att ”fastna” i nån karantän, men även för att jag inte vet vad som finns i Tyskland. Finns det restauranger att gå på, är hotellen öppna, vad gör vi om vi ändå inte kan gå i nöjesparker? Kontentan av det hela är att vi stannar hemma i Sverige.

Eller ja, hemma i Jönköping mestadels, det kommer nog bli dagsutflykter beroende på dagens ork och humör, vi har ingenstans att åka direkt annars ändå.

Jag önskar så himla mycket att det blir en sommar med fint väder, annars kommer jag klättra på väggarna utan ett projekt att fundera på och klura runt. Är det soligt och varmt blir ändå allt mycket lättare.

Vet inte om det är sommarens inställda planer och bristen på nya som gör att det orimligt nog känns lite deppigt nu. Det borde ju bara vara glatt ändå, det är snaaaaart semester, solen skiner och så, men jag vet inte, något känns off.

För att inte avsluta i en deppig ton så har jag lagt in lite bilder på min allra första egna pion här i trädgården! Den är planterad i en stor ”kruka” och ligger därmed före de frilandsodlade, och jag är väldigt glad att den är så fantastiskt fin! Planterade den förra året men då hann den aldrig blomma, så jag hade helt glömt vad det var för färgställning på den – en rolig överraskning i år med andra ord.

Nu måste jag sova, i morgon är det Byggfysik, sista lektionen innan terminens sista tenta nästa vecka. Puss på er.

Nostalgi och förändring

Efter maten så började de stora grabbarna spela Minecraft och den minste fick hamna framför en padda. Jag och maken fastnade en stund framför våra årsböcker – varje år sedan 2006 (då O föddes) har jag gjort en fotobok. De är verkligen så roliga att ha, även om de bara speglar en bråkdel av det som händer under ett år.

Det är så mycket som ändrat sig de här åren ser man, det är lätt att känna och tycka att sedan man fick barn har livet ungefär varit detsamma, men det har ju ändrats jättemycket genom åren. Med O var vi förstagångsföräldrar, försiktiga och fulla med ambitioner. Med L fick vi inse att herregud, att två syskon kan bli så olika. Nu med Filip så är vi både dels otroligt mycket mer avslappnade föräldrar men också mer måna om att ta tillvara på tiden. Problemen vi möter nu med barnen är vitt spridda mellan åldrar, behov och personligheter, på ett sätt jag inte hade kunnat gissa när vi var unga.

Det var så mycket jag ville, förr. Så många ambitioner som inte var mina, bara ”jag borde nog” och ”om jag bara…så…”. Tycker lite synd om den jag var då, på ett sätt. Sen var ju absolut inte allt sämre då, vi hade en massa kompisar som vi umgicks med, vi ordnade fester och gjorde barnfria aktiviteter. Livet känns mer… ensamt, nu.

Indian-och cowboyfest…
Surströmmingsskiva…
Och sommarfest, för evigheter sedan.

Hörde ett par unga killar häromdagen i nån affär som sa nåt om att ”snart är du gammal och bitter” och skrattade åt varandra. På ett sätt ligger det något i det, när man är ung är man mer idealistisk och världen är svartvit, ju äldre man blir desto mer gråskala framträder. Dessutom så är det lätt att bli lite mer cynisk, inställningen att ”folk är idioter” kryper gärna fram och det är lätt att glömma att bakom den sura bilisten som kanske körde in precis framför dig så kanske en stressad småbarnspappa på väg till dagis satt.

Jag tror (och hoppas) att det faktum att jag bytte karriär lite mitt i livet har gjort mig mer ödmjuk och kanske mer öppen för förändring. Att jag numer är så van vid att jag ska lära mig typ 1000 nya saker varje dag också gör mig lite mindre mossig och stelbent i mitt tankesätt. För förändring är ju inget nytt, det finns ju snarare inget som INTE förändras, det är bara det att man oftast inte märker det mitt i, och i ärlighetens namn är det ju sällan slutresultatet av en förändring blir sämre än utgångsläget.

Jag vet inte, jag hade nån tanke när jag satte mig och började blogga, men som så många andra gånger så flyter orden på i sin egen bana. Det blir lite kvälls-svammel och lösryckta tankar, men det finns något trivsamt i det med. Att vara nöjd med det som blev och titta snällt på sina egna prestationer, som man hade gjort om någon annan hade gjort samma sak.

Med det här så har jag nog babblat färdigt och tänker bara avsluta med att önska er en riktigt bra fortsättning på helgen, ta hand om er!

En tanke här, en tanke där…

Vi får väl se vad det här inlägget tar vägen, känner inte att jag har nåt att säga men ändå ett behov av att skriva av mig… Det får väl bli det som dyker upp, helt enkelt. Det är för övrigt extremt sällan jag redigerar mina inlägg, jag skriver det jag känner för stunden och så får det vara bra med det, även om jag ibland tidsinställer inlägg däremot.

Har känt mig lite smådeppig ett tag, egentligen omotiverat antar jag. Är trött med och ser väldigt mycket fram emot att få vara långledig nu. Hela familjen kommer vara lediga torsdag – måndag eftersom barnen både har klämdag och planeringsdagar i skolan och på dagis, så vi har lyxmat till det med att ta ledigt allihop.

Till helgen ska vi ju också ut på vår ”glamping” i Ösjönäs, och det ska bli väldigt… tja, kul kanske blir fel ord, men intressant kan nog stämma lite bättre. Det kommer nog bli antingen jättebra eller jättedåligt i alla fall, det kommer nog inte vara så där mellanbra om jag får gissa. Vädret blir ju lite varierat, men förhoppningsvis får vi åtminstone övervägande någorlunda vettigt väder. Vi har lagt till kanothyra med, så har vi möjlighet att paddla runt lite om det nu funkar med Filip vill säga, det kan ju hända att han bara försöker slänga sig rakt ut…

Bild från osjonas.se

Är för övrigt så makalöst disträ nu med, kan tappa bort en mening mitt i och går mellan oavslutade uppgifter med guldfiskminne, speciellt hemma känner jag. Det låter ju som det skulle kunna vara stress, men jag känner mig inte stressad alls, så det är nog bara tröttheten ändå.

Bäst just nu är det sköna gänget med kollegor jag har på jobbet faktiskt, det blir en hel del skratt och små utflippade diskussioner. Nästa fredag ska vi ta oss ut och göra Escapehouse, vi är ju ett litet gäng som ändå alltid sitter tillsammans i samma kontorsrum, så det känns inte som det gör någon skillnad om vi är instängda i ett aktivitetsrum i stället liksom. Det är ju lite som jobbet förresten, det gäller att ta sig ut i rätt tid 😉

Kan vi för övrigt bara hoppas på att det blir varmare väder nästa vecka, som det än så länge ser ut som det ska bli? Jag är så himla trött på den här kalla våren, allt växer långsamt (eller dör) och jag längtar efter lite altanhäng och att inte behöva ha både tjocktröja och jacka på ute.

Se där ja, jag visste väl att det fanns lite babbel som ville ut, även om det mest blir de strötankar som hoppar upp i huvudet. Vad ska du göra långhelgen som kommer? Eller jobbar du klämdagen och kör på som en vanlig helg kanske?

En ny vardag i pandemi-världen

Alltså, livet rullar ju på här som överallt annars, och Covid19 är ju numer en ständig aktualitet. Ändå tycker jag att det kommer över en som i vågor, hur man själv och saker runt en påverkas.

Jag tänker att man (=jag) måste hitta ett bra sätt att liksom leva i det här nya, utan att hela tiden gå och liksom vänta på att det ska ”gå över”. Tänker att det nog kommer vara ungefär samma förutsättningar hela året som det är just nu? Samtidigt kan jag inte påstå att mitt (eller vårt) liv är SÅ påverkat när jag ska försöka sätta ord på det, samtidigt som ALLT känns påverkat samtidigt?

Vi jobbar ju på som vanligt ungefär, med skillnaden att maken jobbar hemifrån. Barnen går i skola, dagis och fritids (förutom äldsta som går varannan dag i skolan och har distansundervisning varannan dag). Deras scouter pågår som vanligt, fast utomhus och utan stora samlingar. Min och äldstas träning är till stor del inställd så vi tränar själva på gym ungefär 2 dagar i veckan, där det absolut inte är någon trängsel. Jag inser att vi har himla tur som båda har fullt upp på jobbet (än så länge), ingen är sjuk och ingen är vare sig permitterad eller varslad, även om en mild oro ändå finns där eftersom uppenbarligen allt kan vända om utan förvarning.

Men det är ju det här med att träffas och umgås som blir knepigt dagligdags. Det som oroar mig mest är att smitta nån (fast man inte är sjuk själv) som i sin tur kan bli riktigt sjuk, såklart.

Sen var det ju det här med semestern. Vi lär väl inte kunna bila till Tyskland kan jag inte tänka mig? Det innebär att vi i så fall (som alla andra) kommer att vara hemma hela semestern. Tack och lov att vi har hus och trädgård, men jag måste ändå hitta ett sinnestillstånd där jag inte klättrar på väggarna för att jag vill GÖRA saker. Svårt när det strider mot ens personlighet, trots att kraven på aktiviteter inte är särskilt avancerade.

Inga vingårdar…
Inga nöjesparker…
…och ingen tysk rom?

Tänker hela tiden lite fel, känner jag. ”Ja men det kan ju bli gött att vara hemma med, bjuda över kompisar och hänga över en drink…. nä visst nä, man ska kanske inte hänga ihop så mycket ändå?”.

Lite aktiviteter kan man såklart göra, bada, göra utflykter i skogen och sånt, men annat? Tycker det står lite still i huvudet.

Sen tycker jag ändå att det finns positiva saker med hela pandemin. Att ett i allmänt alldeles för högt tempo till vardags nu tvingas sänkas drastiskt av de flesta, att folk förstår och accepterar att inte allt går att ordna lika fort. Det känns generellt bra att den sjuka konsumtionshetsen fått en kraftig inbromsning och att man kanske ser och prioriterar de ”verksamheter” som verkligen är viktiga för samhället. Att det får vara orimligt att en flygresa över hela Europa kostar 300 kr och att åka på weekendresor 3 ggr om året (talar INTE om mitt eget liv nu ska tilläggas) kanske inte heller är helt självklart. Men allt som ändras är såklart jobbigt och ovant, det ligger väl i mänsklighetens natur.

Det är svårt att förhålla sig till denna verkligheten som på en gång känns precis som vanligt och samtidigt väldigt främmande? Hur resonerar du? Ska också säga att jag undvikit att skriva så mycket om Corona, eftersom jag tycker det är svårt att få med en helhetsbild, det finns lika många infallsvinklar och viktiga saker att reflektera över som det finns människor, känns det som. Men det här, det är mina tankar just precis i dag, i den här stunden. Sen finns det tusen aspekter till på hur priviligierade vi är här, och hur hårt det här kommer drabba de som har det sämst, men det är inte en debatt jag tar här.

Ny insikt

Mina nya (eller ja, inte supernya) kollegor tycker nog att det är lite konstigt, det här med att blogga. Dels kanske det är något som i större utsträckning lockar tjejer – baserat på hur få män jag vet som bloggar, dels kanske det är för att många i byggbranschen inte är så värst intresserade av teknik eller sociala medier i största allmänhet.

Ibland får jag ändå frågan varför jag bloggar, vad får jag ut av det? Mitt spontana svar blev att jag använder bloggen för att själv få sätta ord på sånt jag fundera på, det hjälper mig att nysta ut tankar och sånt på ett liknande sätt som jag tänker en psykolog gör – man får inga svar men man får hjälp att själv reda ut sig tills man kan svara på sina egna frågor.

I dag kom jag faktiskt på ytterligare en anledning.

Det började med att jag fick ett sånt längt efter min lilla mormor, som är borta sedan 10 år tillbaka (eller så, skäms nu men är världens sämsta på datum förutom namn). Jag längtade efter henne så som hon var när hon var pigg och fick en sån önskan att hon liksom skulle finnas runt mig här. Jag önskade och tänkte att hon skulle se MIG, allt jag försöker, vad jag vill, vad jag kämpar med, vad jag känner och hur mycket jag försöker överallt. Att hon skulle se anledningen till att jag gör vissa saker, allt jag kämpar med för att jag vill ge barnen de bästa förutsättningar jag kan tänka ut själv, fast det är motigt och man tvivlar mest hela tiden på om man gör rätt. Att beslut jag fattar kan vara SÅ jobbiga inombords fast jag inte visar det, att jag så gärna vill prestera bra på mitt jobb, och egentligen allt annat jag känner.

Efter en stund så slog det mig lite ändå, jag vill ju bara (som alla andra) att någon ska se MIG. Inte en förälder, ett barn, en kollega, en sambo, en student utan liksom HELA mig, vilket ju liksom inte är så görbart i vardagen där man hela tiden behöver ha olika roller och anpassa sig efter förutsättningarna. Bloggen är en chans att åtminstone få visa lite mer av mig, även om såklart den öppna formen gör att mycket aldrig kommer ut här.

Det här låter ju melodramatiskt och tonårsaktigt när jag läser det själv (det är ju inte så att jag har nåt större djup än någon annan), ni får väl gömma er bakom en skämskudde, men jag kände ändå att man kanske får bjuda på att man får en del insikter lite sent. Och nånting måste ju ändå locka er som tittar hit, för ni blir ju bara fler. Kan jag bjuda på ett skratt eller kanske ett uns igenkänning så är det bara en bonus för mig!

PS, känner att denna blogg inte har levererat så mycket roliga recept på sistone, det är ändå därför de flesta tittar in här, men jag ska försöka hinna hitta på lite till påskhelgen tänker jag. Några särskilda önskemål??

Var det en film eller hur var det?

I dag jobbar jag, fast hemifrån eftersom halsont och huvudvärk inte gett med sig helt, även om det inte är mycket kvar. I vanliga fall hade man ju bara tagit en Ipren och åkt och jobbat som vanligt, men nu känns det både som man skulle bete sig dumt genom att ge sig ut OCH typ fånigt att stanna hemma. Damned if you do, damned if you don’t, liksom.

Tycker man börjar få en sån konstig overklighetskänsla med, med meddelanden från en massa länder om att det är utegångsförbud och att folk inte får träffas i större grupper än två och två. Och nu fick det visst bara vara bordsservering på restauranger här hemma med. Så länge man jobbade som vanligt så tyckte jag att det kändes ungefär som vanligt, men nu när vi ändå blivit lite isolerade hemma en vecka så känns det så konstigt och overkligt allt.

Vet ni hur sakta allt växer när man går och kollar till det en gång i kvarten? JÄTTESAKTA!

Det är svårt att veta riktigt hur man ska förhålla sig till allt, för på ett sätt känns ju allt som vanligt och ändå vet man ju vid det här laget att det här kommer få stora konsekvenser för ekonomi och konjunktur och allt sånt som jag egentligen inte ALLS orkar sätta mig in i så mycket som jag antagligen borde. Det är mest jobbigt att inte riktigt veta vad som händer om en vecka, eller ens i morgon… För mitt i allt så känns det ju typ fånigt att ens tänka att hela världen har stängt ner pga en influensa, fast det är det som hänt? Eller är det bara en halvdålig film man slötittar på med ett öga medan man sköter vardagens alla bestyr?

Jag är ju inte den människan som är bäst lämpad att bli instängd i hemmet heller, och det är inte direkt barnen heller. Den som klarar det bäst är nog maken som är betydligt mindre rastlös än vad jag är. Till och med när jag sitter och skriver det här på min lilla självutnämnda kafferast så känner jag att det bokstavligen kryper i kroppen på mig. Oavsett virus eller ej så hade jag ju ändå inte kunnat träna sedan en vecka tillbaka eftersom jag är hängig och det mår jag inte bra av. Jag saknar GRYMT mycket att vara riktigt, riktigt trött i kroppen, så att man kan lägga sig på kvällen och känna sig sådär BRA utmattad, men där hjärnan fått tid att bara fladdra runt. Måste nog komma ut på en promenad strax, känner jag. Det som räddar mig lite är att det varit så fint väder att jag kunnat vara ute lite, även om det är iskallt i vinden.

Sjukt nöjd över mitt nya lilla land med blåbärstry och penséer.