Hos Foodpharmacy läste jag häromdagen ett inlägg om Lustprincipen som jag tyckte hade en hel del poänger. När jag googlade just ”lustprincipen” så fick jag däremot upp Freuds definition av ordet, vilket i korthet verkar vara mest att ”välja kortsiktig glädje och enkla val framför en svårare väg och långsiktig glädje” (det senare kallas realitetsprincipen). Men om vi bortser från Freuds uppdelning och istället pratar om samma som Foodpharmacy, då tänker jag lite så här…

En sak hon skriver träffar lite mitt i prick på mig, på ett sätt:

Av någon anledning har många av oss fått för oss att livet ska vara slitsamt och svårt och vi har svårt att tillåta oss själva att njuta, flamsa och ta lite lätt på livet ibland (läs: Helena för 10 år sedan). Men tänk om vi har fått det här om bakfoten? Tänk om det är tvärtom?

Citat från Foodpharmacy

För det första så håller jag med dig Helena. Eller delvis i alla fall, för det är så LÄTT att man av bara farten jobbar mot det ”folk” verkar tycka att man ska göra. Att tänka att man ”ska” göra karriär, skaffa familj, ha dyr bil eller allt annat som är allmänt vedertaget som ett lyckat liv. Men det är lätt att glömma bort att allt det där kanske inte ens gäller en själv!

Kort exempel – innan vi fyllde 40 jag och maken sparade vi i ett par år lite pengar för att kunna åka till New York som 40-års present. Men när tiden började närma sig så kändes det liksom lite obekvämt att tänka på det, och det var ju inte så himla konstigt eftersom ingen av oss är personer som gillar storstäder? Men ändå var det det vi siktat på? Det blev ingen resa till New York för oss, det blev lite annat i stället, men just den där känslan att man kanske hinner nästan i mål innan man kommer på att det här egentligen inte är min egen idé – den ligger kvar och lurar i mig.

Det är tudelat som allt annat det där, för jag är FÖR att inspireras och få idéer av det andra gör, men det är SVÅRT att alltid skilja på vad jag verkligen vill göra själv och vad som verkar som att andra mår bra av att göra. Ibland tror jag att om bara personen jag blir inspirerad av är riktigt nöjd med sina val/sin väg/sitt mål så smittar det liksom av sig på mig, utan att det är MIN vilja. Man ser bara att ”personen mår ju toppen av att göra just detta, då gör nog jag det med”.

Efter vår ”new york-incident” så har jag blivit mer ifrågasättande av min egen vilja, på gott och ont. Det är ju himla bra att inte bara planera in sånt som egentligen inte är MIN vilja, men jag har också blivit så osäker på min egen förmåga att se vad jag själv vill. Delvis på grund av att i princip vad man än kan tänka sig att man själv vill göra gör ju redan någon annan – är det då verkligen min vilja eller projicerar jag bara? En del saker man vill göra är ju också mycket tid och arbete bakom, så det går inte bara kliva in i situationen och känna efter om det verkligen var det här jag ville.

Men, för att återgå till själva diskussionen om lustprincipen efter det långa avhoppet ovan – lustprincipen enligt principen att välja saker som ger glädje och lust och att inte fastna i tanken att livet måste vara svårt och jobbigt. Jag tänker att jag är både bra och dålig på det här.

Jag är BRA på att ta tillvara på alla möjligheter att göra en dag eller ett tillfälle till ett så bra sådant som möjligt. Tex den här semestern, den har ju inte blivit det vi planerat eller velat, men jag kan ärligt säga att jag verkligen försökt göra det bästa möjliga av det som varit. Jag är bra på att sätta guldkant på vardagen (ok, oftast med mat eller dryck, men man tager vad man haver). Men jag är DÅLIG på att tillåta mig själv att göra mig glad i det lilla. Att inte alltid vara kontrollerad och ha kontroll på allt och ta ansvar för allt, att bara göra roliga saker en stund. Gäller det familjen så är jag bättre på det, men inte om det om det är ”bara” mig själv det gäller.

Jag tänker att jag ska försöka tillämpa lustprincipen lite mer och försöka välja aktivt. Det kommer kännas ovant och kanske tillgjort till en början, men jag tänker ändå att det kan ju bara bli bättre. Det största problemet är nog att få in tankesättet i allt man gör, för jag kan liksom inte ”avsätta tid” och planera in det, då blir det ju inte det det ska vara – lust i ett spontant ögonblick.

Vad tänker du om det här? Är ditt liv ditt eget val eller har du som så många andra fastnat i tankar om hur det ”borde” vara? Vad gör dig glad i stunden? Och hur bra är du på att ta tillvara på det?

*En sak som slog mig när jag funderade på vad jag ska lägga in för bild i det här stycket var ändå att just fotografering är något jag verkligen blir glad av – att fånga ett kort ögonblick och se glädjen och det fina i det. Så, till det här inlägget får det bli några av mina favoritfoton just nu, helt orelaterat till det mesta i inlägget, bara för att de gör mig glad!

Mina nya (eller ja, inte supernya) kollegor tycker nog att det är lite konstigt, det här med att blogga. Dels kanske det är något som i större utsträckning lockar tjejer – baserat på hur få män jag vet som bloggar, dels kanske det är för att många i byggbranschen inte är så värst intresserade av teknik eller sociala medier i största allmänhet.

Ibland får jag ändå frågan varför jag bloggar, vad får jag ut av det? Mitt spontana svar blev att jag använder bloggen för att själv få sätta ord på sånt jag fundera på, det hjälper mig att nysta ut tankar och sånt på ett liknande sätt som jag tänker en psykolog gör – man får inga svar men man får hjälp att själv reda ut sig tills man kan svara på sina egna frågor.

I dag kom jag faktiskt på ytterligare en anledning.

Det började med att jag fick ett sånt längt efter min lilla mormor, som är borta sedan 10 år tillbaka (eller så, skäms nu men är världens sämsta på datum förutom namn). Jag längtade efter henne så som hon var när hon var pigg och fick en sån önskan att hon liksom skulle finnas runt mig här. Jag önskade och tänkte att hon skulle se MIG, allt jag försöker, vad jag vill, vad jag kämpar med, vad jag känner och hur mycket jag försöker överallt. Att hon skulle se anledningen till att jag gör vissa saker, allt jag kämpar med för att jag vill ge barnen de bästa förutsättningar jag kan tänka ut själv, fast det är motigt och man tvivlar mest hela tiden på om man gör rätt. Att beslut jag fattar kan vara SÅ jobbiga inombords fast jag inte visar det, att jag så gärna vill prestera bra på mitt jobb, och egentligen allt annat jag känner.

Efter en stund så slog det mig lite ändå, jag vill ju bara (som alla andra) att någon ska se MIG. Inte en förälder, ett barn, en kollega, en sambo, en student utan liksom HELA mig, vilket ju liksom inte är så görbart i vardagen där man hela tiden behöver ha olika roller och anpassa sig efter förutsättningarna. Bloggen är en chans att åtminstone få visa lite mer av mig, även om såklart den öppna formen gör att mycket aldrig kommer ut här.

Det här låter ju melodramatiskt och tonårsaktigt när jag läser det själv (det är ju inte så att jag har nåt större djup än någon annan), ni får väl gömma er bakom en skämskudde, men jag kände ändå att man kanske får bjuda på att man får en del insikter lite sent. Och nånting måste ju ändå locka er som tittar hit, för ni blir ju bara fler. Kan jag bjuda på ett skratt eller kanske ett uns igenkänning så är det bara en bonus för mig!

PS, känner att denna blogg inte har levererat så mycket roliga recept på sistone, det är ändå därför de flesta tittar in här, men jag ska försöka hinna hitta på lite till påskhelgen tänker jag. Några särskilda önskemål??