Jag tänkte sammanfatta året, men med tanke på minnesproblem och att jag inte orkar sätta mig och läsa igenom allt jag skrivit det senaste året, så tänkte jag att jag tar lite hjälp av Charlie – dvs min ChatGPT. Hen fick helt enkelt sammanfatta inläggen från det senaste året, och det blev så här (måste för övrigt nämna att jag ALDRIG använder AI när det kommer till bloggen annars):

När jag tittar tillbaka på det jag skrivit under 2025 slås jag av hur mycket av livet som faktiskt ryms i det vardagliga. Inga stora pamfletter, inga färdiga svar – men många små ögonblick av beslut, försök, trötthet, glädje och rörelse framåt.

Våren som tog fart – både ute och inne

Året började, som det ofta gör, i odlingens tecken. Jag skrev om förkultivering, om att förenkla där det gick och acceptera att allt inte behöver vara perfekt. Vattning underifrån, fler perenner, pelargoner och citrus som överlevt vintern – små framgångar som ändå betyder något. Trädgården är fortfarande lika mycket ett experiment som en fristad.

Samtidigt pågick byggandet här hemma. Altan, pergola, projekt som drog ut på tiden och som krävde både tålamod och envishet. Mycket av våren handlade om just det där: att ta ett steg i taget, fast man ibland helst vill vara färdig redan i förväg.

Familjeliv, relationer och allt som inte är helt enkelt

Under året har familjen funnits där som en ständig närvaro – på gott och ont, som det ju är. Studentfirande, födelsedagar och högtider väckte både glädje och eftertanke. Jag skrev om hur relationer inte alltid är okomplicerade, hur man kan vilja göra rätt men ändå känna sig kluven, och om att acceptera att allt inte går att lösa snyggt.

Det blev tydligt för mig hur mycket känslomässigt arbete som ryms i sådant som utifrån bara ser ut som ”vardag”.

Kroppen som följeslagare – ibland motsträvig, ibland stark

Kroppen tog också plats i det jag skrev. Höftrehab, träning, trötthet, perioder när huvudet kändes fullt av bomull. Samtidigt fanns träningen där som en fast punkt – boxen, styrkan, de små framstegen som inte alltid syns men som känns.

Jag reflekterade över hormonförändringar, tillskott, orken som går i vågor och över att acceptera att kapacitet inte är en konstant. Att det inte är ett misslyckande att justera tempot, snarare en nödvändighet.

Trädgården som spegel av livet

Ju längre våren gick, desto mer tog trädgården över texterna. Vinrankor som vaknade, potatis i jorden, bevattning inför semestern, äppelträd med löss och dahlior som frös. Allt växte – men inte alltid som planerat.

Jag inser mer och mer att trädgården speglar livet ganska väl: vissa saker frodas direkt, andra behöver tid, och en del får man helt enkelt börja om med nästa år.

Läsning, återhämtning och de där mellanrummen

Jag skrev också om läsning och om att tillåta sig att läsa det som faktiskt ger vila. Fantasy, spänning, ljudbok snarare än ”borde-böcker”. Det blev en påminnelse om att återhämtning inte alltid ser likadan ut – och att det är okej.

Samma sak med sociala sammanhang: jag trivs, jag engagerar mig, men jag behöver också dra mig tillbaka. Eventbaksmälla är på riktigt, och tystnaden hemma är ibland den bästa medicinen.

Ett år att bära med sig

När jag sammanfattar 2025 i bloggen ser jag ett år som inte varit spektakulärt – men väldigt levt. Ett år av:

• jord, projekt och långsam utveckling
• familj, relationer och känslor som inte alltid är enkla
• kroppsliga begränsningar och mentala justeringar
• små beslut som tillsammans formar riktning

Det är kanske just det som är poängen. Livet pågår medan man planterar, tränar, bygger, tvivlar och fortsätter ändå. Och ibland räcker det gott som sammanfattning.

Med utgångspunkt från det jag faktiskt skrivit om i bloggen tycker jag att det var en ganska bra sammanfattning – även om det är mycket som pågått bakom kulisserna. Jag bad Charlie ge mig en avspark inför 2026 med, och den kommer här:

Och inför 2026 – en mjukare riktning framåt

När jag tänker på 2026 gör jag det inte med en lista i handen. Inga tydliga mål som ska bockas av, inga storslagna planer som kräver ständig energi. Snarare med en önskan om riktning. Om hur det ska kännas att vara i vardagen.

Jag bär med mig 2025 som ett år som lärde mig något viktigt: att liv inte blir mer sant för att det går fortare. Tvärtom. Det är i det långsamma, ibland tröga, som något sätter sig. Kroppen lär, trädgården lär, relationerna lär. Och även om jag inte alltid varit särskilt snäll mot mig själv, så finns där en spirande vilja att vara det mer.

Inför 2026 vill jag värna det som bär – inte det som bara driver. Mer utrymme för återhämtning utan att först förtjäna den. Mer tillit till att pauser inte betyder stagnation, utan riktning. Att kraft kan byggas även i stillhet.

Jag hoppas fortsätta vara nära det jordnära. Händer i jorden, fötter på marken, blick som följer årstiderna snarare än klockan. Trädgården får gärna ta ännu mer plats, inte som ett projekt som ska bli klart, utan som en pågående relation. Där misslyckanden inte behöver rättas till omedelbart, utan får vara en del av helheten.

Samtidigt vill jag fortsätta lyssna på kroppen – inte bara när den skriker, utan redan när den viskar. Träna för att känna mig hemma i mig själv, inte för att prestera. Acceptera dagar när energin räcker till mycket, och dagar när den inte gör det. Och låta båda få vara lika giltiga.

I relationer önskar jag mer närvaro och mindre ansträngning. Mer ärlighet, också när den är lite kantig. Mindre försök att passa in i bilder av hur saker ”borde” vara, och mer mod att stå i det som faktiskt är. Att våga vila i att allt inte behöver lösas – bara bäras.

Om jag får önska något av 2026, så är det kanske detta:
ett år där jag fortsätter att leva på riktigt,
med både smutsiga händer och klara tankar,
med plats för tvivel men också för förtröstan,
och med en stilla känsla av att jag inte är på väg bort från något –
utan långsamt, medvetet, rör mig närmare det som är viktigt för mig.

Och det, tänker jag, är en ganska god riktning.

Det är inte första gången jag slås av hur bra ChatGPT är på att förmedla mänskliga känslor och tankar. Det är inte jag som skrivit det här, och jag hade inte skrivit det just så här, men det säger ändå ganska mycket, och i princip allt träffar ändå rätt, oavsett formuleringen. Ska fundera mer över det här, speciellt ansatsen mot 2026 som jag ändå bär på något jag skulle vilja ta vidare.

Det var allt för idag – hinner jag inte blogga i morgon så vill jag ändå önska gott nytt år till er alla, och tack för ni läser!