Som det kanske lyste igenom i mitt något syrliga inlägg tidigare i dag så är jag för jävla trött. I går var jag aptrött men skrev kanske mest bort det som att jag var lite ”bakis” – var dock nästan nykter när jag gick hem runt 23-snåret så mest socialt bakis kanske. Knepigt nog har jag varit lika trött i dag, känner mig som att jag är sjuk fast utan ont i kroppen och feber och liksom bara med tröttheten?
Visst, det har varit en ganska hektisk period på jobbet, men ändå. Kanske att det ligger något i kroppen som den jobbar mot, fast det inte bryter ut. Eller så har det bara varit lite mycket, totalt sett. För det är ju lite så, med tre barn finns ingen egentid längre. Ingen tid när det bara är jag OCH jag inte måste göra något (typ laga mat åt barn, handla nåt eller tex träna). Ingen tid att liksom ladda om.
Längt till vår och påsk!
Hade vi kunnat ge oss ut i skogen lite mer så har ju det åtminstone en avkopplande och avstressande effekt, men det har verkligen varit riktigt pissväder på just helgerna typ hela Hören (*kan vi döpa den nya årstiden till det, inte höst, inte vår och absolut inte vinter = hör?). Och även om man till en viss del kan klä sig efter väder så är det ändå inget trevligt att vara ute i blåst och regn…
Så, jag hoppas verkligen att våren ändå är i antågande, med sol och sköna dagar ute. Kram på er vänner, hoppas ni har mer energi än mig!
Det finns en jäkla massa saker man skulle kunna skriva angående baksidan av olika saker. Men i dag är jag jättetrött efter en lång och hektisk dag som till stor del varit utomhus för ovanlighetens skull – i stormen som fortsatte i dag. Så nä, något djupsinnigt orkar jag inte med, utan jag konstaterar helt ogenerat att baksidan är den sida på mig själv som jag anser vara den snygga sidan.*
Ett foto från en svunnen tid dessutom.
*Självdistans är så mycket roligare än självupptagenhet eller självömkan 😉
Det är nog det bästa sättet att beskriva vart jag befinner mig. Ur fas. Mest rent fysiskt, min fot är nästan bra men fortfarande öm, blå och gul och i går lyckades tant dra till ryggen på träningen. Vet ni hur mycket man använder musklerna i svanken? Väldigt mycket, visar det sig. Tex om man hostar, nyser, vill vända sig i sängen eller bara förflytta sig…. Det är ingen fara, bara musklerna som fått en törn, men jäklans vad det hugger hela tiden.
Kan inte laga mat heller, det började ju med mina 2 pajade majonnäser och sockriga franska nougat, i går gjorde jag en typ oätlig kålsallad pga för mycket salt. Sånt gör jag ju aldrig! Tror jag kan vara lite ofokuserad kanske? Det skulle ju förklara både mat, rygg och fot faktiskt.
Hmm, min tanke med det här inlägget var bara lite humor och vardagligt gnäll med självdistans, men jag tycker det blir svårare och svårare att skriva om ”småskit”? Det är ju bara en fis i havet, inget allvarligt och framförallt finns det ju oändligt mycket värre, vilket jag också känner att jag behöver skriva varje gång jag ”gnäller”. Samtidigt tycker jag ju själv om att läsa om folks vardagsbekymmer, att få känna igen sig i småsaker och vardagsbesvär. Det måste ju få finnas gnäll även över en sträckt rygg, fast det finns folk som har allvarliga sjukdomar? Eller är det bara bortskämt att gnälla över så triviala saker?
Fast nej, bestämmer jag nu. Vi är ju vuxna människor, visst kan vi. Hålla mer en en tanke i huvudet samtidigt? Jag kan tycka synd om min rygg som kommer vara bättre till i morgon och samtidigt inse att jag är glad över att jag är frisk – eller hur? HejHejVardag skriver ofta om det här att man tappar nyanserna på nätet, man hugger direkt på minsta lilla och man ser alltid bara saker på ett sätt. Samtidigt kan ju inte vi som skriver alltid gardera oss – ”självklart älskar jag mina barn även fast de var jobbiga i dag”, ”självklart är jag glad att jag är frisk även om jag har ont i ryggen”. Det blir en fruktansvärt tråkig blogg att läsa då tycker jag själv? Att alltid gardera sig, förklara sig så man är PK och inte stöter sig med någon.
Det här inlägget tog visst en helt annan riktning än jag tänkt, men visst kan vi komma överens om att vi inte behöver förklara allt så himla mycket, vi behöver inte ALLTID visa alla nyanser i paletten utan kan helt enkelt gnälla lite över att vi känner oss som vi är 85 när ryggen pajat… 😉
Puss på er och må ni alla känna att det är ok att känna det ni känner, oavsett om det är stort eller smått!
Nu syftar inte rubriken till den här dagen i sig, även om den är rätt trevlig. Är nämligen hemma på VAB med Lukas som fått halsont och lite feber, dock verkar det senare ge med sig så förhoppningsvis kan han vara med på fritids i morgon (en innebandyturnering lockar, inte idealiskt med halsont och hosta men det går inte hålla honom stilla ändå). Oliver har detsamma fast lite mer feber, men han är ju för stor för att VABba för, och Filip fick vara hemma för att jag ändå var hemma liksom. En solig och fin dag att vara ”ledig” med tre barn på ändå, även om aktiviteterna hålls på ett minimum.
Men, för att lämna det ointressanta vardagssnacket så tänkte jag bara visa en grej jag totalt föll för, det ploppade väl upp på nån annons och jag är verkligen inte lättsåld men ibland så är det nåt man inte kan motstå… Titta bara:
Ni ser kanske bara en stickad tröja, ungefär som vilken som helst, men nåt med färgen och mönstret på den här målade upp en hel bild i huvudet på mig. Den bilden doftade granbarr och utomhuseld, krispig höstluft och rosiga kinder. Jag ser också en höstdag i trädgården där jag går och krattar löv som inte barnen meddetsamma sprider ut och där jag sen sätter mig i höstsolen och tar en kaffe. Ni vet, ungefär som en sån här dag:
Det finns några såna typer av plagg eller bilder som verkligen sätter igång ett rosaskimrande hav av tankar hos mig. En annan typ av bild är typ lite löst sittande jeans med raggsockar och kängor – fastnade alltid för dem när man var liten och fick klädkatalogerna från typ hm och Ellos, trots att jag inte ens gillade att vara ut i naturen då.
Vad har du för triggers som du inte kan låta bli att gå igång på och som man läser in orimligt mycket i?
Lite deppig vecka det här. Dels stannade en grej upp som jag får berätta om lite längre fram, dels har jag haft för lite tid för familjen och dels har jag ritat ut ett par väggar fel på jobbet – det senare är ju kanske inte jättekonstigt att man gör när man är ny på det men det känns alltid jobbigt när ens fel påverkar någon annan. Man känner inte så jättemycket att man tillför någonting på jobbet just då… Det är så kul med allt nytt man lär sig, men ibland känns det jobbigt att ”vara den som inte kan” hela tiden.
Men om nu inte Filip eller någon annan bli sjuk under dagen/natten så kommer vi förhoppningsvis komma ut till Dumme Mosse under morgondagen – efter makens träning och Filips sovtid. Allt brukar kännas bättre efter en sån utflykt, och även om det verkar bli kallt så ser det ändå ut att bli rätt fint väder.
Nästa helg är det dags för bröllop och jag längtar jättemycket! Måste nog köpa lite varma strumpbyxor till klänningen bara. Och hoppas att jag fortfarande känner mig bekväm i den jag köpte i våras…
Riktigt så här sitter den ju inte såklart, men förhoppningsvis ändå ok.
I dag har jag varit på utbildning hela dagen i kommunikation och gjort en DISC-analys. Just det verktyget är ju lite trubbigt och övergripande, men det är ändå så himla nyttigt att påminna sig om att människor är olika och svarar olika på ditt agerande och beteende. Jag ÄLSKAR såna här analyser löjligt mycket och hade därmed en riktigt bra dag!
I övrigt är huvudet fullt med sånt jag inte kan berätta om än, och har varit så i ett par veckor, så mentalt känner jag mig rätt slut. Men jag är ändå lite stolt över mig själv, jag har, och fortsätter att, utmanat mig själv precis varje dag och känner ändå vilken skillnad det gör. Ändå är en av mina punkter jag jobbar med just att vara snäll mot mig själv och förlåta mig för misstag som görs, för det är också en utmaning.
Nu saknar jag bara att få komma ut i naturen, det har ju kommit sjukdom mellan under hela september och nu har jag ett sånt uppdämt behov! Speciellt i det vackra höstväder vi haft… Tur man har mycket grönt inne! Puss på er!
*Vet att fenomenet TBT (Throwback Thursday) är tämligen dött, men ibland är det kul med en liten återblick.
I dag har vi varit tillbaka i jobb och skola, väldigt skönt att inte må dåligt längre! Jag har dessutom fått klura hela dagen på att sätta ut väggar (det heter egentligen ”slå ut” men det tycker jag låter som man river väggarna), vilket är som att lägga ett pussel och det är väldigt roligt, så humöret är gott 🙂
Men, det var inte det jag tänkte säga, jag tänkte att vi tar en liten kort återblick på en vardag i sena september under de 9 (!!!) år jag bloggat…
Vi försöker få Lukas som då är ca 3 månader att äta lite ur flaska, han har tydligen magknip. Minns typ bara den här tiden som i en dimma, när de båda nu stora pojkarna var små…
Jag har tydligen relativt nyligen börjat träna kickboxing efter ett träningsuppehåll på en sisådär 12 år eller så. Då visste jag inte att det skulle bli starten för en MASSA träning framöver, jag var mest glad att få komma ifrån lite och att träna något alls.
Ah, här har vi precis satt upp vår plankvägg och gjort om i vardagsrummet, ganska tidstypiskt för tidig höst skulle jag vilja säga, blir alltid vansinnigt sugen på att inreda om lite då. Har till och med börjat få med lite bilder till bloggen:
Oliver som nu är 6 år har tappat sin första tand, i övrigt är jag mitt upp i det som alltid var den stressigaste perioden när man jobbade på Elmia, dvs hösten. Tydligen har vi även en konferensresa till Mullsjö på schemat med – har TOTALT förträngt den? Har verkligen NOLL minne av att jag varit där, trots att det är med en bild till och med, i inlägget efter. Sjukt det där.
Usch, det här är nästan lite jobbigt att läsa i efterhand. Nu är jag MITT uppe i min absoluta tränings- och kostperiod och all vaken tid läggs på vad jag ska och inte ska äta samt hur mycket jag kan träna. Träning är asbra och bra mat med, men inte när det blir så här mycket.
Återigen, det är MYCKET på jobbet just nu och jag håller nätt och jämt näsan över vattnet. Har börjat komma på att det är skönt ute i skogen och knatar en promenad för att träna (suck) och varva ner.
Jag är nu gravid i vecka 15 med Filip i magen – fast det vet jag såklart inte än. Minns hur extremt trött jag var, som vanligt en stressig höst på jobbet och så graviditeten på det… Fy sjutton. Men jag var också så himla glad, det var inte självklart att vi skulle kunna få en 3:a bara för vi ville det, de andra två har ju inte blivit till helt okomplicerat och nu var jag ju dessutom 38 år.
Vi hade MÅNGA dagars VAB den här hösten ser jag. Jag är precis på vippen på att gå in och börja jobba halvtid efter att ha haft 6 månader heltids föräldraledighet, från och med nu delar vi lika jag och maken, som vi gjort med de andra barnen. Vi har absolut kommit in i hur fantastiskt det är att vara ute i skogen och är ute och vandrar så fort vi får möjlighet. Än så länge har jag inte helt släppt tanken på att jag ”borde” träna lika mycket som innan, samtidigt som jag på de flesta plan inser att det kommer inte gå – och jag vill egentligen inte göra det heller.
Japp, det här är helt klart en månad för VAB, och jag verkar ha haft en riktig skitmorgon med först skrap av rutor på bilen och sen punka. Vi jobbar fortfarande halvtid jag och maken, och jag har nog redan här bestämt mig för att det är dags att göra något nytt och utmana mig själv lite, även om det tar ett tag innan jag hittar rätt jobb. Som ”vanligt” vid det här laget så knatar vi ut i skogen med, när jag kollar tillbaka så är det de inläggen som gör mig gladast för man SER på bilderna hur skönt det är och hur bra vi mår av det! I år har det blivit alldeles för lite av den varan, dels är det lite bökigt med en extremt viljestark och snabb 2-åring men sen har vi haft lite otur på helgerna med, antingen har någon varit sjuk eller så har det varit skitväder. Gud vad jag längtar ut! Hade ju tänkt gå ut nu i helgen, men det vet vi ju hur det gick med det….
Sådär ja, det var en ”kort” tillbakablick. För MIG är det här jättekul och en av anledningarna till att jag har en blogg, det gör att jag uppmärksammar saker som händer och uppskattar nuet mycket mer. Att få vara närvarande och hitta något fint att fota, eller något att skriva om som skvalpar runt i huvudet, det är bland det bästa jag vet! Men vad tycker du som läser om sånt här, är det jättetrist eller kan det vara kul att se?
Igår blev det ett ganska personligt inlägg, kanske snudd på privat, och jag märker ett ganska mycket större motstånd till att skriva såna inlägg nu för tiden. Vet inte riktigt varför, kanske för att jag har fler följare, kanske för att det är svårt att få fram en helt nyanserad bild av sånt man skriver, eller förmodligen en kombination av båda.
På nätet blir allt väldigt snabbt vitt eller svart och man gör som bedömning på bara en kort sekund. Många gånger läser man kanske inte ens hela inlägget eller artikeln och då kan det bli en sån skev bild mot vad författaren till detsamma menar. Samtidigt tycker jag själv att utan lite personlighet och åtminstone en gnutta privatliv så blir bloggar helt platta och ointressanta. Dessutom, som jag nämnt många gånger, så använder jag den här bloggen som både dagbok och terapi för mig själv. Jag skulle kunna dölja inläggen eller liknande, men då blir det återigen bara ytligt och glättigt.
Vad tycker ni som läser om den här frågan? Är de privata inläggen bara tråkiga eller kanske rent av skämskudde på? Eller gillar ni blandningen?
När man har ett jobb där man åtminstone delvis får vara beredd att hugga in fysisk så är det fruktansvärt skönt att ha arbetskläder. Man behöver inte vara rädd för att skita ner dem eller att de går sönder, och i ärlighetens namn så är de i himla bra kvalitet. Vi har dessutom rätt snygga arbetskläder tycker jag, så det har jag inga problem med.
Däremot kan jag känna ett behov av en motpol när jag inte är på jobbet, inte när jag kommer hem och ska slappa för då är det mysbrallor och linne som gäller, men den där andra (ganska sällsynta) tiden. Jag har använt och köpt mer kjolar och klänningar det senaste året än någonsin förr (vilket iofs historiskt sett varit nära noll), det är som jag har ett behov av att balansera upp den ganska maskulina garderoben med något feminint?
Men där blir det också så svårt, jag tycker det är så fint när folk framhäver midjor och kurvor med höga linningar och feminina kläder, men när jag provar majoriteten av det jag tycker är snyggt på andra så blir det…sådär? På sin höjd… Jag tycker att jag bara ser stor och klumpig ut, och att min lite mer sportiga (haha vad skenet kan bedra) kroppstyp ser mest utklädd ut. I dag hittade jag tex en omlott-kjol som var superfin, men när jag försökte fota av den så ser jag bara…bred ut? Jag får liksom inte riktigt till det och känner mig lite vilsen i den här kroppen som har lite mer hull än jag kanske vant mig vid att ha innan barn tre. Det hela resulterar i att jag känner mig lite identitetslös och liksom ”mellan” min vanliga kropp och den efter den senaste graviditeten, även om jag misstänker att det är den här kroppen jag lär ha vidare med tanke på tid att lägga ner och vilja (eller brist på vilja) att förändra den.
Så här ser den ut, ni får ignorera den stökiga bakgrunden. Alltså, det är inte fult, jag fattar det med, men det jag är ute efter är ju den där feminina och vackra känslan…
Kanske är det bara jag som inte kan matcha riktigt, kanske har jag för höga krav (säkert) men jag känner mest att jag inte riktigt får till det.
Det här blev ett svamligt inlägg känner jag, men jag försöker mest fånga känslan för dagen, om ni förstår hur jag menar.
Nåväl, nu är det dags att lägga barn, jag önskar er en riktigt fin helg!
Nej då, allt är inte pest och pina, i dag är en ny dag och med det ett bättre humör. Skönt ändå att få ur sig saker!
Hittade faktiskt en topp och ett par brallor till mig med, på HM.
I dag fick maken och jag lite oplanerat egentid när alla 3 barnen var hos mormor en sväng. Vi passade på att åka ner till stan för att se om vi kunde hitta någon trevlig kostym till maken, vi ska ju på bröllop i höst och han har ingen som inte är en sisådär 15 år gammal. Himla tur hade vi, för han hittade en superfin italiensk variant ”Corneliani” (ingen koll alls på sånt här) på 50% rea, så då blev priset ändå helt ok. Så snyggt det är med kostym ändå! Efter lite småshopping tog vi lunch i solen ute på Bryggan, i lugn och ro utan att behöva springa efter någon… superskönt.
Nu på eftermiddagen har vi gjort det vi sysslat med större delen av semestern känns det som, grejat lite med altanen och uteköket. Nu har vi monterat en kran, den ska kopplas till vattenslangen är tanken, och så har vi skruvat upp hela den smala, höga väggen och målat den en sista gång. Nu ska det upp hyllor när det är torrt, så lagom till semestern är slut är vi nog klara 🙂 Men det har varit ett ganska lagom projekt, förutom när vi skulle lägga klinkers, ett sånt där när det inte är direkt brådskande utan man kan pilla lite med det när man har en stund över. Älskar sådana projekt. Kul med finliret med nu, att få den där fina finishen på allt, det tar alltid nästan lika lång tid som grovjobbet men är ju mest bara kul. Snart ska ni få se det färdiga resultatet!
Förresten, vi har fortfarande inte kommit på exakt vad vi ska göra för familjeaktivitet på fredag. Astrid Lindgrens värld kom upp som ett bra förslag, men det är lite väl saftigt med 2000 spänn i inträde, hur fin parken än är. Djurparken blev dissad av Oliver, så nu lutar vi väl lite åt att *försöka* hyra kanot en sväng allihop…?! Hur nu det ska gå med Filip??? Antingen blir det katastrof eller så blir det toppen, ingen vet innan det är dags.
Kände att jag ville uppdatera lite, så ni inte bara tror att jag går här och är deppig, nu är jag färdig med det för den här semestern hoppas jag, och siktar på ett bra avslut ändå. Kram på er!
