Nu syftar inte rubriken till den här dagen i sig, även om den är rätt trevlig. Är nämligen hemma på VAB med Lukas som fått halsont och lite feber, dock verkar det senare ge med sig så förhoppningsvis kan han vara med på fritids i morgon (en innebandyturnering lockar, inte idealiskt med halsont och hosta men det går inte hålla honom stilla ändå). Oliver har detsamma fast lite mer feber, men han är ju för stor för att VABba för, och Filip fick vara hemma för att jag ändå var hemma liksom. En solig och fin dag att vara ”ledig” med tre barn på ändå, även om aktiviteterna hålls på ett minimum.
Men, för att lämna det ointressanta vardagssnacket så tänkte jag bara visa en grej jag totalt föll för, det ploppade väl upp på nån annons och jag är verkligen inte lättsåld men ibland så är det nåt man inte kan motstå… Titta bara:
Ni ser kanske bara en stickad tröja, ungefär som vilken som helst, men nåt med färgen och mönstret på den här målade upp en hel bild i huvudet på mig. Den bilden doftade granbarr och utomhuseld, krispig höstluft och rosiga kinder. Jag ser också en höstdag i trädgården där jag går och krattar löv som inte barnen meddetsamma sprider ut och där jag sen sätter mig i höstsolen och tar en kaffe. Ni vet, ungefär som en sån här dag:
Det finns några såna typer av plagg eller bilder som verkligen sätter igång ett rosaskimrande hav av tankar hos mig. En annan typ av bild är typ lite löst sittande jeans med raggsockar och kängor – fastnade alltid för dem när man var liten och fick klädkatalogerna från typ hm och Ellos, trots att jag inte ens gillade att vara ut i naturen då.
Vad har du för triggers som du inte kan låta bli att gå igång på och som man läser in orimligt mycket i?
Lite deppig vecka det här. Dels stannade en grej upp som jag får berätta om lite längre fram, dels har jag haft för lite tid för familjen och dels har jag ritat ut ett par väggar fel på jobbet – det senare är ju kanske inte jättekonstigt att man gör när man är ny på det men det känns alltid jobbigt när ens fel påverkar någon annan. Man känner inte så jättemycket att man tillför någonting på jobbet just då… Det är så kul med allt nytt man lär sig, men ibland känns det jobbigt att ”vara den som inte kan” hela tiden.
Men om nu inte Filip eller någon annan bli sjuk under dagen/natten så kommer vi förhoppningsvis komma ut till Dumme Mosse under morgondagen – efter makens träning och Filips sovtid. Allt brukar kännas bättre efter en sån utflykt, och även om det verkar bli kallt så ser det ändå ut att bli rätt fint väder.
Nästa helg är det dags för bröllop och jag längtar jättemycket! Måste nog köpa lite varma strumpbyxor till klänningen bara. Och hoppas att jag fortfarande känner mig bekväm i den jag köpte i våras…
Riktigt så här sitter den ju inte såklart, men förhoppningsvis ändå ok.
I dag har jag varit på utbildning hela dagen i kommunikation och gjort en DISC-analys. Just det verktyget är ju lite trubbigt och övergripande, men det är ändå så himla nyttigt att påminna sig om att människor är olika och svarar olika på ditt agerande och beteende. Jag ÄLSKAR såna här analyser löjligt mycket och hade därmed en riktigt bra dag!
I övrigt är huvudet fullt med sånt jag inte kan berätta om än, och har varit så i ett par veckor, så mentalt känner jag mig rätt slut. Men jag är ändå lite stolt över mig själv, jag har, och fortsätter att, utmanat mig själv precis varje dag och känner ändå vilken skillnad det gör. Ändå är en av mina punkter jag jobbar med just att vara snäll mot mig själv och förlåta mig för misstag som görs, för det är också en utmaning.
Nu saknar jag bara att få komma ut i naturen, det har ju kommit sjukdom mellan under hela september och nu har jag ett sånt uppdämt behov! Speciellt i det vackra höstväder vi haft… Tur man har mycket grönt inne! Puss på er!
*Vet att fenomenet TBT (Throwback Thursday) är tämligen dött, men ibland är det kul med en liten återblick.
I dag har vi varit tillbaka i jobb och skola, väldigt skönt att inte må dåligt längre! Jag har dessutom fått klura hela dagen på att sätta ut väggar (det heter egentligen ”slå ut” men det tycker jag låter som man river väggarna), vilket är som att lägga ett pussel och det är väldigt roligt, så humöret är gott 🙂
Men, det var inte det jag tänkte säga, jag tänkte att vi tar en liten kort återblick på en vardag i sena september under de 9 (!!!) år jag bloggat…
Vi försöker få Lukas som då är ca 3 månader att äta lite ur flaska, han har tydligen magknip. Minns typ bara den här tiden som i en dimma, när de båda nu stora pojkarna var små…
Jag har tydligen relativt nyligen börjat träna kickboxing efter ett träningsuppehåll på en sisådär 12 år eller så. Då visste jag inte att det skulle bli starten för en MASSA träning framöver, jag var mest glad att få komma ifrån lite och att träna något alls.
Ah, här har vi precis satt upp vår plankvägg och gjort om i vardagsrummet, ganska tidstypiskt för tidig höst skulle jag vilja säga, blir alltid vansinnigt sugen på att inreda om lite då. Har till och med börjat få med lite bilder till bloggen:
Oliver som nu är 6 år har tappat sin första tand, i övrigt är jag mitt upp i det som alltid var den stressigaste perioden när man jobbade på Elmia, dvs hösten. Tydligen har vi även en konferensresa till Mullsjö på schemat med – har TOTALT förträngt den? Har verkligen NOLL minne av att jag varit där, trots att det är med en bild till och med, i inlägget efter. Sjukt det där.
Usch, det här är nästan lite jobbigt att läsa i efterhand. Nu är jag MITT uppe i min absoluta tränings- och kostperiod och all vaken tid läggs på vad jag ska och inte ska äta samt hur mycket jag kan träna. Träning är asbra och bra mat med, men inte när det blir så här mycket.
Återigen, det är MYCKET på jobbet just nu och jag håller nätt och jämt näsan över vattnet. Har börjat komma på att det är skönt ute i skogen och knatar en promenad för att träna (suck) och varva ner.
Jag är nu gravid i vecka 15 med Filip i magen – fast det vet jag såklart inte än. Minns hur extremt trött jag var, som vanligt en stressig höst på jobbet och så graviditeten på det… Fy sjutton. Men jag var också så himla glad, det var inte självklart att vi skulle kunna få en 3:a bara för vi ville det, de andra två har ju inte blivit till helt okomplicerat och nu var jag ju dessutom 38 år.
Vi hade MÅNGA dagars VAB den här hösten ser jag. Jag är precis på vippen på att gå in och börja jobba halvtid efter att ha haft 6 månader heltids föräldraledighet, från och med nu delar vi lika jag och maken, som vi gjort med de andra barnen. Vi har absolut kommit in i hur fantastiskt det är att vara ute i skogen och är ute och vandrar så fort vi får möjlighet. Än så länge har jag inte helt släppt tanken på att jag ”borde” träna lika mycket som innan, samtidigt som jag på de flesta plan inser att det kommer inte gå – och jag vill egentligen inte göra det heller.
Japp, det här är helt klart en månad för VAB, och jag verkar ha haft en riktig skitmorgon med först skrap av rutor på bilen och sen punka. Vi jobbar fortfarande halvtid jag och maken, och jag har nog redan här bestämt mig för att det är dags att göra något nytt och utmana mig själv lite, även om det tar ett tag innan jag hittar rätt jobb. Som ”vanligt” vid det här laget så knatar vi ut i skogen med, när jag kollar tillbaka så är det de inläggen som gör mig gladast för man SER på bilderna hur skönt det är och hur bra vi mår av det! I år har det blivit alldeles för lite av den varan, dels är det lite bökigt med en extremt viljestark och snabb 2-åring men sen har vi haft lite otur på helgerna med, antingen har någon varit sjuk eller så har det varit skitväder. Gud vad jag längtar ut! Hade ju tänkt gå ut nu i helgen, men det vet vi ju hur det gick med det….
Sådär ja, det var en ”kort” tillbakablick. För MIG är det här jättekul och en av anledningarna till att jag har en blogg, det gör att jag uppmärksammar saker som händer och uppskattar nuet mycket mer. Att få vara närvarande och hitta något fint att fota, eller något att skriva om som skvalpar runt i huvudet, det är bland det bästa jag vet! Men vad tycker du som läser om sånt här, är det jättetrist eller kan det vara kul att se?
Igår blev det ett ganska personligt inlägg, kanske snudd på privat, och jag märker ett ganska mycket större motstånd till att skriva såna inlägg nu för tiden. Vet inte riktigt varför, kanske för att jag har fler följare, kanske för att det är svårt att få fram en helt nyanserad bild av sånt man skriver, eller förmodligen en kombination av båda.
På nätet blir allt väldigt snabbt vitt eller svart och man gör som bedömning på bara en kort sekund. Många gånger läser man kanske inte ens hela inlägget eller artikeln och då kan det bli en sån skev bild mot vad författaren till detsamma menar. Samtidigt tycker jag själv att utan lite personlighet och åtminstone en gnutta privatliv så blir bloggar helt platta och ointressanta. Dessutom, som jag nämnt många gånger, så använder jag den här bloggen som både dagbok och terapi för mig själv. Jag skulle kunna dölja inläggen eller liknande, men då blir det återigen bara ytligt och glättigt.
Vad tycker ni som läser om den här frågan? Är de privata inläggen bara tråkiga eller kanske rent av skämskudde på? Eller gillar ni blandningen?
När man har ett jobb där man åtminstone delvis får vara beredd att hugga in fysisk så är det fruktansvärt skönt att ha arbetskläder. Man behöver inte vara rädd för att skita ner dem eller att de går sönder, och i ärlighetens namn så är de i himla bra kvalitet. Vi har dessutom rätt snygga arbetskläder tycker jag, så det har jag inga problem med.
Däremot kan jag känna ett behov av en motpol när jag inte är på jobbet, inte när jag kommer hem och ska slappa för då är det mysbrallor och linne som gäller, men den där andra (ganska sällsynta) tiden. Jag har använt och köpt mer kjolar och klänningar det senaste året än någonsin förr (vilket iofs historiskt sett varit nära noll), det är som jag har ett behov av att balansera upp den ganska maskulina garderoben med något feminint?
Men där blir det också så svårt, jag tycker det är så fint när folk framhäver midjor och kurvor med höga linningar och feminina kläder, men när jag provar majoriteten av det jag tycker är snyggt på andra så blir det…sådär? På sin höjd… Jag tycker att jag bara ser stor och klumpig ut, och att min lite mer sportiga (haha vad skenet kan bedra) kroppstyp ser mest utklädd ut. I dag hittade jag tex en omlott-kjol som var superfin, men när jag försökte fota av den så ser jag bara…bred ut? Jag får liksom inte riktigt till det och känner mig lite vilsen i den här kroppen som har lite mer hull än jag kanske vant mig vid att ha innan barn tre. Det hela resulterar i att jag känner mig lite identitetslös och liksom ”mellan” min vanliga kropp och den efter den senaste graviditeten, även om jag misstänker att det är den här kroppen jag lär ha vidare med tanke på tid att lägga ner och vilja (eller brist på vilja) att förändra den.
Så här ser den ut, ni får ignorera den stökiga bakgrunden. Alltså, det är inte fult, jag fattar det med, men det jag är ute efter är ju den där feminina och vackra känslan…
Kanske är det bara jag som inte kan matcha riktigt, kanske har jag för höga krav (säkert) men jag känner mest att jag inte riktigt får till det.
Det här blev ett svamligt inlägg känner jag, men jag försöker mest fånga känslan för dagen, om ni förstår hur jag menar.
Nåväl, nu är det dags att lägga barn, jag önskar er en riktigt fin helg!
Nej då, allt är inte pest och pina, i dag är en ny dag och med det ett bättre humör. Skönt ändå att få ur sig saker!
Hittade faktiskt en topp och ett par brallor till mig med, på HM.
I dag fick maken och jag lite oplanerat egentid när alla 3 barnen var hos mormor en sväng. Vi passade på att åka ner till stan för att se om vi kunde hitta någon trevlig kostym till maken, vi ska ju på bröllop i höst och han har ingen som inte är en sisådär 15 år gammal. Himla tur hade vi, för han hittade en superfin italiensk variant ”Corneliani” (ingen koll alls på sånt här) på 50% rea, så då blev priset ändå helt ok. Så snyggt det är med kostym ändå! Efter lite småshopping tog vi lunch i solen ute på Bryggan, i lugn och ro utan att behöva springa efter någon… superskönt.
Nu på eftermiddagen har vi gjort det vi sysslat med större delen av semestern känns det som, grejat lite med altanen och uteköket. Nu har vi monterat en kran, den ska kopplas till vattenslangen är tanken, och så har vi skruvat upp hela den smala, höga väggen och målat den en sista gång. Nu ska det upp hyllor när det är torrt, så lagom till semestern är slut är vi nog klara 🙂 Men det har varit ett ganska lagom projekt, förutom när vi skulle lägga klinkers, ett sånt där när det inte är direkt brådskande utan man kan pilla lite med det när man har en stund över. Älskar sådana projekt. Kul med finliret med nu, att få den där fina finishen på allt, det tar alltid nästan lika lång tid som grovjobbet men är ju mest bara kul. Snart ska ni få se det färdiga resultatet!
Förresten, vi har fortfarande inte kommit på exakt vad vi ska göra för familjeaktivitet på fredag. Astrid Lindgrens värld kom upp som ett bra förslag, men det är lite väl saftigt med 2000 spänn i inträde, hur fin parken än är. Djurparken blev dissad av Oliver, så nu lutar vi väl lite åt att *försöka* hyra kanot en sväng allihop…?! Hur nu det ska gå med Filip??? Antingen blir det katastrof eller så blir det toppen, ingen vet innan det är dags.
Kände att jag ville uppdatera lite, så ni inte bara tror att jag går här och är deppig, nu är jag färdig med det för den här semestern hoppas jag, och siktar på ett bra avslut ändå. Kram på er!
Deppig, nere, ledsen, blå. Uttrycken är väl många men jag tycker mig känna igen min sommarblues jag känt av i dag. Dels beror det på vädret, jag är SÅ himla påverkad av väder och en iskall, grå och regnig dag i juli är inte tiptop. Sen beror det på att semestern närmar sig sitt slut med, det har inte så mycket att göra med att jag ska börja jobba, för nu har jag ju ett jobb jag gillar, utan mer med en känsla av otillräcklighet över den semester som varit. Som vanligt i slutet på semestern, ska tilläggas.
Ni vet, ”jag borde ha”. Jag borde ha gjort mer saker med barnen. Jag borde orkat vara en bättre förälder. Jag borde ha spenderat mer tid med barnen var för sig. Jag borde ha orkat sitta och spelat monopol med dem på kvällarna. Jag borde ha…
Alltså jag fattar ju att det inte ÄR synd om dem, de har det ju jättebra.
På så himla många plan har jag blivit så vansinnigt mycket snällare mot mig själv, men föräldraskapet är lik förbaskat den ömma tån och det är dåliga dagar som den här då det smyger sig på – det dåliga samvetet. De växer så fort, jag vill hinna vara med dem. Jag är med dem hela dagarna – men är det tillräckligt? Borde jag orka göra mer med dem? Filip tar så sjukt mycket tid och energi – jag borde ha mer tid till de stora grabbarna. Gör jag saker med dem får jag panik över att den minste växer så man nästan ser det med blotta ögat och varje gång man går ifrån honom för att typ bara handla eller nåt så har han lärt sig nåt nytt.
Jag vet, det är ett omöjligt jobb att göra ALLT. Men en dålig dag känns det som ALLA andra gör saker ihop med barnen hela tiden.
Så, behövde bara skriva av mig lite, i morgon är en annan dag och förhoppningsvis en lite bättre sådan, när perspektiven på saker och ting nog är mer tillbaka till rimliga nivåer. Men vet ni, det är så himla skönt att få ur sig det ändå, att få skriva att allt känns skit en dag och kunna se själv att det är orimliga krav man ställer på sig själv i bland. Att tillåta sig att bara tycka att det är skit en dag, bara en dag utan att man rycker upp sig och ser hur bra allt är. Bara nån gång ibland.
Min plan för att göra nåt tillsammans allihop innan veckans slut är att åka till typ Borås djurpark ihop, det skulle jag, Lukas och Filip gilla. Fast det var ju just det, jag ville ju hitta något ALLA skulle gilla. Vad gör man som en 2-åring, en 9-åring och en snart 13-åring gillar? OCH som vi föräldrar tycker är åtminstone milt trevligt?!?!
Sist vi var i Borås djurpark var två år sedan, då var Filip plutteliten och jag hade kvar bebismagen.
I måndags kom det – semesterirritationen. Den där som kommer varje semester, oftast bara några dagar in men nu nästan två veckor in, när man blir akut trött på allt och alla inklusive sig själv. När man inte är van att vara på varandra 24/7 så blir det naturligtvis irritation, även om jag måste säga att det varit mindre konflikter än vanligt egentligen. Eller ja, det vill säga, det brukar vara med de stora grabbarna vi får psykbryt och de också, men nu beror det till absolut störst del på den minste lille fisen.
Världens goaste men också så galet irriterande ibland.
Alltså han är så himla rolig just nu, och har börjat prata lite mer med, även om mycket är otydligt. ”Tjena mamma” kan han komma och säga glatt på typ Stockholmska? Svårt att inte charmas… MEN, han är också i värsta två-årstrotsen och vägrar göra något som inte passar honom och ska ABSOLUT inte göra eller gå dit vi vill att han ska gå. Värst är dock att han bara sticker om han får möjlighet, något som gjort att en av oss vuxna måste ha 100% fokus på honom VARJE sekund, så länge vi inte är hemma och kan låsa och stänga grindar. Det blir himla påfrestande, och efter vi tagit ett besök på Grännaberget i måndags så fick jag bara psykbryt för att man inte kan slappna av EN sekund när han är med nånstans. Så kan det vara och det är ju som det ska, men det får vara jobbigt med.
Allt ska stoppas i munnen dessutom, omogna bär, stenar (???) och leksaker.
Nu börjar det kännas lite bättre, men jag ORKAR verkligen inte dra med honom någonstans eftersom man måste kolla honom hela tiden, det blir så himla påfrestande. Tur han är så sjukt jäkla söt och rolig 😉 Och jäkla tur att han sover så bra med, hela familjen får sovmorgon fram till ÅTTA?!?!?! Sinnessjukt när man jämför med de andra grabbarna som gärna klev upp vid fem…
Men nu tar vi nya tag och fortsätter semestern, vi håller ju på för fullt att färdigställa altanen. Klinkret är lagt (och jag kommer aldrig lägga det igen, åtminstone inte utomhus med segt lim-fix), men sjukt fint blir det. På fredag kommer fogen, så då ska det fogas, och i dag har vi köpt virke så vi kan bygga klart vid vårt utekök, men det ska såklart målas först. Sakta men säkert börjar det bli klart!
Min utsikt precis just nu. En tom kopp med iskaffe, avskavet nagellack pga klinker-läggning och två fina hibiskusar på borden. Sjukt fint ändå. Ja, det kan både vara härligt och irriterande samtidigt, tycker det är det mest hela tiden.
Det var min lilla rapport från verkligheten här mitt i semestern, hur är det för er, har ni det bra? Vad gör ni?
Jag har skrivit lite om det här innan, men ibland blir det så tydligt att något i mugg har ändrats. Det är andra gången i mitt liv det blir en sån stor förändring, men till skillnad från första gången känns det den här gången som om det är till det bättre. Det slog mig lite förra veckan när vi pratade om vad man har på sin bucket list, nu har jag ju en gammal liggande på bloggen, men skulle jag skriva en i dag så skulle jag inte komma på något att skriva. Jag känner mig liksom så himla nöjd? Eller jo en sak skulle få stå kvar, att åka på en vandringsresa någon gång.
Att fota för bla bloggen gör också att man stannar upp och njuter av det som finns runtomkring.
Det är inte så att jag inte VILL göra saker, men det känns inte alls lika angeläget och viktigt? Och det är förknippat med så många känslor, lugn och lycka mestadels, men även med ett uns skam eftersom man i dagens samhälle hela tiden ska ha mål och vilja sträva mot höga mål och faktiskt med ett uns rädsla eftersom jag inte riktigt känner igen mig. Kanske är det bara det att det helt enkelt inte finns tid för något annat än att vara i nuet med tre barn? I vilket fall stannar jag gärna i känslan ett tag till!
Vi får väl se hur det känns efter fyra veckors semester med 😄 Sen ska väl tilläggas att jag ändå har både deppiga och tjuriga stunder, men det där vanliga drivet framåt har stannat av, om ni förstår hur jag menar?
Här skymtar en tös till som är bra på att njuta, lilla hönan Agda 😊
