Känslan sista semesterveckan

Jag använder ju den här bloggen som min terapi, på ett sätt. Försöker alltid formulera det som far runt i mitt huvud som ett blogginlägg, och det hjälper liksom till med att sortera tankarna. Men nu är det så himla mycket olika tankar och känslor, så jag har gått i nästan en vecka utan att få nån vettig ordning på det, så här kommer ett jäkla hoppigt, men ärligt (och gnälligt), inlägg…

Min första tanke är ångest. Inte för att jag inte trivs med mitt jobb, men jag ÄR INTE FÄRDIG med att ha semester och framförallt undrar jag vad som hände med SOMMAREN? Ni vet, apvarmt, soligt, svettigt, ljumna kvällar och en lätt rödtonad solbränna? Var är vårt inköp av årets vin och rom som brukar inhandlas på Citti i Lübeck? Jo men just det, vi kom ju aldrig utomlands i år… Så jävla bortskämd kommentar, men jag kan ju samtidigt inte blunda för att just den detaljen gör att själva känslan av semester inte riktigt har infunnit sig. Jag är INTE redo att börja jobba på måndag, känns det som.

Helt ärligt är jag dock nöjd med att vi verkligen gjort det bästa av situationen, vi har hittat på en massa trevliga saker som jag är så himla glad för, men min kropp och hjärna är ändå väldigt förvirrade… Är det semester, eller bara lite långledigt? Var det sommaren, det som var i slutet på juni där när vi badade? Vart är mina bikiniränder?

I dag har HELA familjen varit på så jäkla dåligt humör dessutom, från minst till störst så har vi tjurat, fått utbrott och bara varit SURA hela dagen. Alltså man får ju bara acceptera att det blir så ibland. Av de MÅNGA saker som gjort mig sur i dag är en av dem en blandning av att vara så LESS på att det fortfarande finns kvar en massa jävla tankar om att man nog borde hålla igen nu eftersom kläderna minsann sitter åt efter semester blandat med en känsla av att jag är rent FÖRBANNAD på att en ska behöva tänka så. Det är ju FAN INGEN som bryr sig om jag blir lite rundare eller inte?!

Alltså, det enda man gör är ju att äta och dricka goda saker för att få lite mer känsla av semester.

Jag är sur på att jag redan har jobbångest med, det är ju nästan en vecka kvar och jag vill INTE slösa bort den på att ha ångest om nåt som liksom kommer ändå? Jag VILL se fram emot att vi ska träffa brorsan på torsdag (vilket jag också såklart gör) och ha en riktigt bra vecka bara – så sluta tänka så jäkla mycket?!

Jag vet att det kommer kännas mycket bättre i morgon, det är sällan mitt dåliga humör håller i sig så länge. Då ska vi iofs städa för att slippa göra det under de sista dagarna av semestern, som dessutom verkar bli fint väder på. Så, nu ska jag bara komma på vad vi ska hitta på den sista tiden… Vad gör ni?? Dags att börja jobba snart med?!?

(Jag är medveten om hur jävla bra jag har de, vilket innebär att jag oxå har dåligt samvete för att jag är förbannad, vilket verkligen tillför något…)

Identitet

I dag har jag gått på semester, i fyra veckor, vilket känns både skönt (ledig, yeay!) och konstigt (vad fan ska vi göra i fyra veckor med tre barn och ingenstans att resa). Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan nåt helt annat jag har funderat lite på den senaste tiden.

Det var det här med identitet, eller vad man identifierar sig själv som. Vi hade nån diskussion på jobbet tror jag, just där vi pratade väldigt hastigt om huruvida man är en ”tränande person” eller ej. Där räknar jag inte mig själv som en tränande person, jag tror knappt jag gjorde det när jag körde 9 pass i veckan ens? Det stämmer liksom inte riktigt in med min bild av mig själv, och jag vet egentligen inte varför. På samma sätt vet jag personer som absolut räknar sig själva som tränande personer och som även andra räknar som tränande personer fast de kanske i själva verket inte tränar så mycket alls. Ska man kategorisera det mer så finns det ju kanske ”styrketränande” personer såväl som tex ”personer som springer”. Förstår ni hur jag menar?

Nä men inte ens då tyckte jag nog att jag var en tränande person, inte på riktigt.

Något jag däremot faktiskt identifierar mig med är att jag räknar mig själv som en ”gamer” eller tv-spelande person. Det trots att jag nog i genomsnitt tränar fler minuter i veckan än jag ev har tid att spela. Visst, jag har spelat sedan jag var liten, men jag har ju å andra sidan simtränat ungefär sedan jag var i samma ålder som jag började spela i. Jag är dessutom mer påläst om träning än om det som händer i spelvärlden nu. Men mitt HJÄRTA är mer engagerad i spel, träning är liksom mer något man måste göra för att inte gå sönder eller för att komma i sina kläder, det är inget jag brinner för.

Jag tänker heller inte att jag är en person som vandrar, fast jag tycker det är jättekul och verkligen älskar det. Men det känns lite varje gång som jag fejkar något (oklart vad) när jag är ute och vandrar. För det är ju inte det jag gör, känns det som, jag typ går ju bara lite? I skogen? Mer som att jag lajvar en person som vandrar… O.o (Jag sa inte att det är logiskt, det här)

Bara låtsas lite, typ… (???)

På samma sätt är det nog lätt att dela in sin personlighet på andra sätt. Att tänka att jag är en ”klumpig” person, eller kanske en person som alltid har otur. Det blir ju en självuppfyllande profetia det med, såklart. Jag har nog inte så många såna fack jag delar in mig själv i, ett par stycken kanske men annars bara ÄR jag mest, tycker jag.

Vad identifierar du dig som? Och vad tror det det är som är avgörande just för att något ska vara så viktigt för oss att det blir en identitet, även om det faktiska engagemanget är ganska litet?

Nedräkning

Jag kan nog räkna på ena handens fingrar de inlägg jag skrivit så sent som efter 22, men jag har inte hunnit skriva här på evigheter känns det som, och det är fortfarande ljust ute, så nu kan jag inte låta bli trots att klockan ringer tidigt i morgon bitti.

Det har varit en hektisk vecka på jobbet, med 1000 olika saker att hålla i huvudet känns det som, och det känns i hela kroppen att det vore välbehövligt med semester. I år går jag ju på semester en vecka senare än vi brukar dessutom – evighets långt fram känns det som till vecka 28.

I vanliga fall hade jag gått på semester efter midsommar, sista veckan i juni, och så hade vi varit på väg söderut strax därefter. Men i år blir det ju ingen bilsemester, även om restriktionerna har lättat så att vi NOG skulle kunna åka till Tyskland som planerat så vågar jag inte. Dels för att det är risk för att ”fastna” i nån karantän, men även för att jag inte vet vad som finns i Tyskland. Finns det restauranger att gå på, är hotellen öppna, vad gör vi om vi ändå inte kan gå i nöjesparker? Kontentan av det hela är att vi stannar hemma i Sverige.

Eller ja, hemma i Jönköping mestadels, det kommer nog bli dagsutflykter beroende på dagens ork och humör, vi har ingenstans att åka direkt annars ändå.

Jag önskar så himla mycket att det blir en sommar med fint väder, annars kommer jag klättra på väggarna utan ett projekt att fundera på och klura runt. Är det soligt och varmt blir ändå allt mycket lättare.

Vet inte om det är sommarens inställda planer och bristen på nya som gör att det orimligt nog känns lite deppigt nu. Det borde ju bara vara glatt ändå, det är snaaaaart semester, solen skiner och så, men jag vet inte, något känns off.

För att inte avsluta i en deppig ton så har jag lagt in lite bilder på min allra första egna pion här i trädgården! Den är planterad i en stor ”kruka” och ligger därmed före de frilandsodlade, och jag är väldigt glad att den är så fantastiskt fin! Planterade den förra året men då hann den aldrig blomma, så jag hade helt glömt vad det var för färgställning på den – en rolig överraskning i år med andra ord.

Nu måste jag sova, i morgon är det Byggfysik, sista lektionen innan terminens sista tenta nästa vecka. Puss på er.

Tröttheten

Fy f*n vad trött jag har varit den senaste veckan, rent ut sagt. Varje år när gräspollen-säsongen påbörjas så blir det ju likadant, jag äter ju alla allergitabletter som finns och de är ju grymt bra nuförtiden, men just starten av säsongen blir alltid påtaglig. Det tangerar nästan den tröttheten man känner när man är gravid (nope , det är jag inte och kommer heller inte att bli så den kan ni släppa 😉 ). Den är liksom lätt förlamande och det känns som man bara vill lägga sig i ett hörn av soffan, äta mängder med trösterika kolhydrater och sova i en vecka framför lite halvdåliga serier.

Så många olika sorter, så vackra och så allergiframkallande…

Men men, det är ju bara att glömma med tre barn och ett heltidsjobb, man får ju liksom bara bita ihop, och det är ju bara en skitsak i det stora hela. Men om du pratar med mig i det närmaste och bara får en något glasartad blick och ett odefinierbart hummande som svar så vet du i alla fall varför.

Nåväl, i dag ska vi i alla fall ta oss ut och vandra och grilla lite, då piggnar man ju åtminstone till lite tillfälligt. Ha en skön dag!

Nostalgi och förändring

Efter maten så började de stora grabbarna spela Minecraft och den minste fick hamna framför en padda. Jag och maken fastnade en stund framför våra årsböcker – varje år sedan 2006 (då O föddes) har jag gjort en fotobok. De är verkligen så roliga att ha, även om de bara speglar en bråkdel av det som händer under ett år.

Det är så mycket som ändrat sig de här åren ser man, det är lätt att känna och tycka att sedan man fick barn har livet ungefär varit detsamma, men det har ju ändrats jättemycket genom åren. Med O var vi förstagångsföräldrar, försiktiga och fulla med ambitioner. Med L fick vi inse att herregud, att två syskon kan bli så olika. Nu med Filip så är vi både dels otroligt mycket mer avslappnade föräldrar men också mer måna om att ta tillvara på tiden. Problemen vi möter nu med barnen är vitt spridda mellan åldrar, behov och personligheter, på ett sätt jag inte hade kunnat gissa när vi var unga.

Det var så mycket jag ville, förr. Så många ambitioner som inte var mina, bara ”jag borde nog” och ”om jag bara…så…”. Tycker lite synd om den jag var då, på ett sätt. Sen var ju absolut inte allt sämre då, vi hade en massa kompisar som vi umgicks med, vi ordnade fester och gjorde barnfria aktiviteter. Livet känns mer… ensamt, nu.

Indian-och cowboyfest…
Surströmmingsskiva…
Och sommarfest, för evigheter sedan.

Hörde ett par unga killar häromdagen i nån affär som sa nåt om att ”snart är du gammal och bitter” och skrattade åt varandra. På ett sätt ligger det något i det, när man är ung är man mer idealistisk och världen är svartvit, ju äldre man blir desto mer gråskala framträder. Dessutom så är det lätt att bli lite mer cynisk, inställningen att ”folk är idioter” kryper gärna fram och det är lätt att glömma att bakom den sura bilisten som kanske körde in precis framför dig så kanske en stressad småbarnspappa på väg till dagis satt.

Jag tror (och hoppas) att det faktum att jag bytte karriär lite mitt i livet har gjort mig mer ödmjuk och kanske mer öppen för förändring. Att jag numer är så van vid att jag ska lära mig typ 1000 nya saker varje dag också gör mig lite mindre mossig och stelbent i mitt tankesätt. För förändring är ju inget nytt, det finns ju snarare inget som INTE förändras, det är bara det att man oftast inte märker det mitt i, och i ärlighetens namn är det ju sällan slutresultatet av en förändring blir sämre än utgångsläget.

Jag vet inte, jag hade nån tanke när jag satte mig och började blogga, men som så många andra gånger så flyter orden på i sin egen bana. Det blir lite kvälls-svammel och lösryckta tankar, men det finns något trivsamt i det med. Att vara nöjd med det som blev och titta snällt på sina egna prestationer, som man hade gjort om någon annan hade gjort samma sak.

Med det här så har jag nog babblat färdigt och tänker bara avsluta med att önska er en riktigt bra fortsättning på helgen, ta hand om er!

En tanke här, en tanke där…

Vi får väl se vad det här inlägget tar vägen, känner inte att jag har nåt att säga men ändå ett behov av att skriva av mig… Det får väl bli det som dyker upp, helt enkelt. Det är för övrigt extremt sällan jag redigerar mina inlägg, jag skriver det jag känner för stunden och så får det vara bra med det, även om jag ibland tidsinställer inlägg däremot.

Har känt mig lite smådeppig ett tag, egentligen omotiverat antar jag. Är trött med och ser väldigt mycket fram emot att få vara långledig nu. Hela familjen kommer vara lediga torsdag – måndag eftersom barnen både har klämdag och planeringsdagar i skolan och på dagis, så vi har lyxmat till det med att ta ledigt allihop.

Till helgen ska vi ju också ut på vår ”glamping” i Ösjönäs, och det ska bli väldigt… tja, kul kanske blir fel ord, men intressant kan nog stämma lite bättre. Det kommer nog bli antingen jättebra eller jättedåligt i alla fall, det kommer nog inte vara så där mellanbra om jag får gissa. Vädret blir ju lite varierat, men förhoppningsvis får vi åtminstone övervägande någorlunda vettigt väder. Vi har lagt till kanothyra med, så har vi möjlighet att paddla runt lite om det nu funkar med Filip vill säga, det kan ju hända att han bara försöker slänga sig rakt ut…

Bild från osjonas.se

Är för övrigt så makalöst disträ nu med, kan tappa bort en mening mitt i och går mellan oavslutade uppgifter med guldfiskminne, speciellt hemma känner jag. Det låter ju som det skulle kunna vara stress, men jag känner mig inte stressad alls, så det är nog bara tröttheten ändå.

Bäst just nu är det sköna gänget med kollegor jag har på jobbet faktiskt, det blir en hel del skratt och små utflippade diskussioner. Nästa fredag ska vi ta oss ut och göra Escapehouse, vi är ju ett litet gäng som ändå alltid sitter tillsammans i samma kontorsrum, så det känns inte som det gör någon skillnad om vi är instängda i ett aktivitetsrum i stället liksom. Det är ju lite som jobbet förresten, det gäller att ta sig ut i rätt tid 😉

Kan vi för övrigt bara hoppas på att det blir varmare väder nästa vecka, som det än så länge ser ut som det ska bli? Jag är så himla trött på den här kalla våren, allt växer långsamt (eller dör) och jag längtar efter lite altanhäng och att inte behöva ha både tjocktröja och jacka på ute.

Se där ja, jag visste väl att det fanns lite babbel som ville ut, även om det mest blir de strötankar som hoppar upp i huvudet. Vad ska du göra långhelgen som kommer? Eller jobbar du klämdagen och kör på som en vanlig helg kanske?

Svagheter

Jag är svag för…

… Desserter från öst, eller vad man ska titulera det som. Godingar som baklava eller milda puddingar med rosenvatten och pistagenötter. Det är nåt med den typen av liksom milda men tröstande smaker som jag verkligen älskar, och ändå aldrig orkat göra själv pga lite udda ingredienser eller många moment.

Baklava-glass från Zeina

… En riktig storfilm, från Bondfilmer till Avengers, ge mig något storslaget och underhållande och jag kommer köpa det mesta rakt av och kommer le stort hela tiden.

… Underarmar, definitivt den mest attraktiva kroppsdelen på män.

… Jeans. Mitt favoritplagg och typ det enda plagget jag lägger lite mer pengar på än vad som är helt rimligt. Dock riktigt kräsen här med, så det blir helt klart sällan-köp.

… Sol och värme, ser du mig omotiverat korsa en gata kan du ge dig den på att det är för att kunna gå i solen. Älskar verkligen känslan av sol på kroppen, den är så fysisk.

Mina bästa ögonblick inkluderar alltid sol!

… Fikastunder, inkluderat lite oviktigt snack och en känsla av gemenskap. Får absolut FOMO om jag ser att jag missar!

… Stickade tröjor, sedan jag jag var liten och såg alla pinnsmala modeller i stora fluffiga, stickade tröjor i klädkatalogerna. Ja förutom att de är varma då. Har tyvärr aldrig innan prioriterat att lägga några pengar på dem så de har väl hållit i ett par tvättar innan de noppat sönder typ.

… Fröer uppenbarligen, eftersom jag inte verkar kunna passera sådana utan att köpa nån ny sort.

… Bohemiskt romantiska kläder till sommaren, av lite samma anledning som de stickade tröjorna. Älskar hur de ser så mysiga och ”effortless” ut, och blir ALLTID besviken på att jag själv inte alls ser så där sval, kvinnlig och nätt ut i dem. Kan trots det inte låta bli att köpa minst ett sånt plagg varje sommar tydligen.

Senast förra veckan faktiskt 🙄

Valborgsmatte

Torsdag betyder skola – nu på distans – och i dag är inget undantag trots Valborg. Vi räknar på hållfasthet i balkar, och det har nu börjat utkristallisera sig ett visst mönster dessa dagar. Parallellt har klassen även en messenger-grupp där vi kan ge utlopp för diverse frustrationer över dagens lektion, uppgifter eller brist på underhållning.

Morgonpasset fram till frukost – Den bästa stunden, man är hyfsat pigg och det vi räknade på förra gången och hade som läxa har ändå ramlat på plats oftast. Vi repeterar lite och man kan fråga om man fastnat någonstans (ingen som gör, naturligtvis, trots att alla fastnar, men oftast har man ju ändå rett ut det till kommande lektion)

Frukost till lunch – ja men ändå rätt så ok, det är en enorm mängd beräkningskunskap som ska tryckas in på kort tid, vår lärare räknar och visar och själv så skriver jag väl typ mest av honom och försöker förstå sammanhanget. Det går, men det känns lite som hjärnan ska explodera av all info. Bäst är när vi får räkna själva, för då hinner man tänka efter och fatta vad man gör.

Efter lunch – nä alltså, nu har hjärnan stängt av och det GÅR inte trycka in mer information? Här har vi dessutom en lärare som gärna går in för information av typen ”men man kan också göra på de HÄR andra sätten när man räknar ut samma sak” (mycket onödigt) och ”fast det här behöver ni inte kunna” (efter en lång utläggning). Nu är det verkligen ett fysiskt motstånd i huvudet och det är endast små glimtar av ”aha-upplevelser” som trillar in. Det är det här man får plugga in själv sedan i veckan och som nästa vecka kommer bli den enkla biten på morgonen (som tur är).

Nu har vi en kort rast, om nu nån undrar varför jag hinner blogga, så det ska strax räknas mer.

Hur firar du din Valborg? 😉

En lista med tre…

Vet inte ens vart ursprunget kommer ifrån, för har sett listan lite överallt. Och ni vet, jag älskar ju listor…

Tre saker jag gör varje morgon:
Petar i mina linser – bytte till månadslinser för nåt halvår sedan och det är sjukt mycket bättre än endagslinser måste jag säga!
Sminkar mig – åtminstone lite, även en slö dag hemma.
Dricker kaffe – antingen hemma på helgen eller direkt när jag kommer till jobbet 06:45.

Tre saker jag ser fram emot:
Dagens höghöjdsklättring i Isaberg!
Våra två övernattningar i safaritält i Ösjönäs
Sommarvärme!!!

Tre saker man kan lyssna på:
En underbar podd (Underbara Clara)
Gynning och Berg’s podd
P3 som nu för tiden har mycket roligare variation i sin musik, MEN som jag saknar PP3!!!

Tre saker jag alltid har i kylen:
Basvaror typ mjölk, fil, bregott
Prosecco – herregud, man kan ju hitta något man vill fira!
Bananer till smoothie, en räddare i nöden till mellis

Tre saker jag blir lugn av:
Skogen – OM det inte samtidigt är trotsiga barn och/eller t.ex nåt stup i närheten
Köra bil – OM jag inte har bråttom någonstans
Pilla i trägården – OM jag inte samtidigt måste avstyra bråk mellan barn. (Ni ser den gemensamma nämnaren här va? Har det varit lite mycket konflikter mellan alla familjemedlemmar på sistone? JA DET HAR DET)

Tre saker som är goda ihop:
Kaffe, fika och sol.
Lime, chili och vitlök
Jordgubbar, råsocker och rom (herregud vad jag längtar)

Tre saker man kan hitta på:
Anlägga ett nytt land i trädgården
Åka ut i skogen och grilla
Ta AW via Skype med sina bästa vänner eftersom det är så svårt att träffas

Tre saker jag vill ha (materiella):
En kaffe-mal (heter det så?) så jag kan mala mitt eget kaffe till frukost, har önskat mig en av maken på min födelsedag.
Ett gäng nya toppar till sommaren
En gård (ni vet vilken).

Tre saker som gör mig glad i vardagen:
När jag får skratta och vara knäpp ihop med mina kollegor
När jag får kramar av mina barn och maken
När jag får ta en kaffe i solen

Hoppas hören* snart är slut

Som det kanske lyste igenom i mitt något syrliga inlägg tidigare i dag så är jag för jävla trött. I går var jag aptrött men skrev kanske mest bort det som att jag var lite ”bakis” – var dock nästan nykter när jag gick hem runt 23-snåret så mest socialt bakis kanske. Knepigt nog har jag varit lika trött i dag, känner mig som att jag är sjuk fast utan ont i kroppen och feber och liksom bara med tröttheten?

Visst, det har varit en ganska hektisk period på jobbet, men ändå. Kanske att det ligger något i kroppen som den jobbar mot, fast det inte bryter ut. Eller så har det bara varit lite mycket, totalt sett. För det är ju lite så, med tre barn finns ingen egentid längre. Ingen tid när det bara är jag OCH jag inte måste göra något (typ laga mat åt barn, handla nåt eller tex träna). Ingen tid att liksom ladda om.

Längt till vår och påsk!

Hade vi kunnat ge oss ut i skogen lite mer så har ju det åtminstone en avkopplande och avstressande effekt, men det har verkligen varit riktigt pissväder på just helgerna typ hela Hören (*kan vi döpa den nya årstiden till det, inte höst, inte vår och absolut inte vinter = hör?). Och även om man till en viss del kan klä sig efter väder så är det ändå inget trevligt att vara ute i blåst och regn…

Så, jag hoppas verkligen att våren ändå är i antågande, med sol och sköna dagar ute. Kram på er vänner, hoppas ni har mer energi än mig!