100 kg 2025?

Jag misstänker att vi är på väg in i en sjukdomsperiod i familjen, Lukas vaknade med ont i halsen, feber och ont i huvudet, och jag känner att nåt är på gång i kroppen med. Passade därför lite på att träna, ifall det blir nåt ordentligt, och eftersom det bara var styrka idag – the Crossfit Total. Det är axelpress, knäböj och marklyft, där man slår ihop den tyngsta man klarar på var och en. Jag tog personbästa i alla tre idag, och känner mig mycket nöjd över det, samtidigt som jag VERKLIGEN hade velat ta 100 kg i marklyft i dag.

I princip alla mina träningskompisar ligger på över 100 kg i det, och det känns verkligen inte som om det vore orimligt att klara? Jag tog 90 kg (+5 kg från förra PB) och det kändes riktigt bra om än tungt, men på 93 kg fick jag inte upp den jäkla stången från backen. Ska se om jag inte kan få lite tips där, tycker jag har bra teknik i marklyft men jag kan inte riktigt själv identifiera exakt vart det fallerar… Det får nog bli nästa års mål förresten, i träningen, att klara 100 kg i marklyft.

Nöjd med dagens resultat ändå, på det stora hela

Jag är inte superförtjust i att sätta mål med träningen för övrigt, det finns säkert 100 bra anledningar till att göra det, men det är inte något jag går igång på sådär jättemycket. Till vardags finns det ju heller inte möjlighet till mina 3 pass i veckan, och då blir det det som råkar stå på schemat för dagen, så det är svårt att hitta tid till att öva på något specifikt – det finns inte tid och ork till att åka in och göra något extra liksom. Marklyft är ändå en sån där ”allmän styrka”-gren, så den tänker jag blir bättre med det mesta vi gör.

Apropå mål för året och sånt, jag gillar att reflektera över sånt som kommer, och litegrann på det som varit. Nyårslöften är ju totalt meningslöst, men att ta en paus och utvärdera lite vad man kan vilja skruva på inför det kommande året – så att man gör en hållbar justering någonstans – det gillar jag. Jag VET att det gärna ska vara mätbara mål, men som sagt, det är inte det jag går igång på – och dessutom kommer alldeles för mycket saker som inte JAG kan styra över, påverka mitt resultat. Någon form av övergripande inriktning, som inte kräver något av mig jag inte kan leverera, men som ändå är till för att få mig att bli en liiiiite bättre person.

Krickelin brukar välja någon form av ord som mantra för det kommande året, och det gillar jag. Även om jag nog inte definierat det så, så skulle jag vilja säga att jag har haft ”hälsa” som mantra för de två senaste åren, och nu med facit i hand (för ett nuläge åtminstone) så känner jag att jag verkligen lyckats. Jag har en bra och stabil rutin med träningen, jag äter bra, sover typ ok och har tack vare hormonbehandling fått en betydligt bättre situation rent mentalt. Att jag nu kanske kommer välja ett annat ord är ju inte för att jag INTE kommer fortsätta arbeta med min hälsa, utan för att jag ju har skapat ett livssituation med bra förutsättningar för att fortsätta med mitt hälsoarbete – utan att jag behöver göra någon extra ansträngning för det, precis det jag varit ute efter. Bra jobbat av mig!

Funderar lite på var årets ord skulle kunna vara. Kanske BALANS, som i att hitta en balans i arbetet här på gården så att det inte blir alltför mycket (som förra året). På mitt arbete HAR jag en bra balans, och den tänker jag göra allt för att bibehålla.

Till och med utsikten från jobbet är balanserad 😉

Annars funderar jag på RELATIONER, det lutar åt att det får bli det som behöver vara fokus kommande år. Relationer med barnen (främst tonåringarna) och relationen med maken är sånt som absolut skulle behöva extra arbete och omsorg, och som jag kommer behöva prioritera oavsett vad – men jag skulle verkligen vilja komma dit att jag kan arbeta med mina övriga relationer med, alltså kompisar. Jag vet knappt ens om jag har några kompisar kvar, jag har träffat dem så sällan sedan utmattningen, men jag har också fått några nya – från träningen!

Herregud, det här blev visst jättelångt, jag ska utveckla detta vidare, men det får nog bli en annan dag för nu är det dags för middag.

God fortsättning till er!

God fortsättning!

Det blev en jul, och den blev bättre än väntat. Vi firade hos min bror med familj, i Göteborg, och alla hade gjort sig fina, paketen var packade och julmaten var god och för mycket – som det ska vara helt enkelt. Sen var det ändå också skönt att åka hem, sova i egen säng, och i lugn och ro få kolla in sina paket.

Barnen var nöjda med alla sina, och de fick rätt bra grejor – alltså sånt man har användning för – så det känns också bra. Jag fick ett litet äventyr att boka framöver med maken, en övernattning i skogen, i ett trädhus! Blir det en massa snö kan det ju vara trevligt även mitt i vintern, men annars väntar vi nog till våren och grönskan börjar komma. Ska bli mycket trevligt!

Filip och småkusinerna väntade ivrigt på tomten…
…och tonåringarna… tja, de var tonåringar.
Och mamman var trött.
Och allting var fint!

Eftersom det enda man gör hela julen är att sitta och att äta, var det rätt skönt att få åka och träna idag.

God fortsättning önskar vi er alla!

Julruschen och väggen

Jag tycker att jag, sedan jag fick hormonbehandling, successivt har blivit av med många symtom från utmattningen. Minnet är väldigt mycket bättre (inte helt som innan men det är STOR skillnad) och jag har bättre ork. Kroppen har börjat att låååångsamt svara på träningen, och på passet i fredags insåg jag att jag för första gången på ÅR kände att det liksom inte var så tungt att kliva upp och ner på en låda – en oerhört tillfredsställande känsla. Jag har fått tillbaka liiiite av gummibandseffekten när jag tränar, jag kan pusha kroppen litegrann, och helt ärligt är det mer än jag någonsin trodde vid det här laget.

Men nånting som jag visserligen blev trött av redan innan, men som jag nu blir EXTREMT trött av, det är FOLK.

Vi har haft en sån där dag när vi har behövt göra en hel del ärenden på stan, och eftersom det är helgen innan jul så är det ju vansinnigt mycket folk överallt. Det är ju jobbigt, tycker säkert de flesta, men det är verkligen som att jag fysiskt går rakt in i en vägg efter en kort stund. Vi var tex på asecs, i kanske 1 timme inkl lunch, och tar man bort lunchen som var på den ganska lugna hörnan med indiskt käk, så tvärdog mitt batteri efter ungefär 10 minuter. Alltså TVÄRDOG, här finns då rakt inget gummiband utan jag vill bara ut och hem.

Men men, vi behövde handla mat med, så det var bara att hålla i, men det var så otroligt skönt att bara sätta sig i tystnaden i bilen sen.

Hem till vår gård, där det blev lite grisjakt eftersom kultingarna hittat ett ställe att smita igenom på (extremt rymningsbenägna kultingar vi har) – men det är ju rena avkopplingen jämfört med att gå på Asecs liksom.

Jag är SÅ glad att alla julklappar är köpta och klara, nu behöver vi inte handla nåt alls förrän nån gång efter jul när mat behöver fyllas på igen. TACK för det!

Nu ska jag sätta mig och läsa i den tjockaste bok jag någonsin läst – den sista delen i Glastronen, ”Kingdom of Ash” som dessutom bara fanns att få tag i på engelska. Det är 985 sidor (!!!) och det är en reell risk för skador om man tappar boken över sig… Men den är otroligt spännande! Tips till den som har tänkt läsa serien är att börja från början med den på engelska, det är bara de första 5 av 7 böcker som finns översatta ännu och det blev lite knepigt att byta språk mitt i, en del namn och orter blev svårt att hålla reda på. Trots sin spänning, språk och tyngd, en mycket avkopplande sak att syssla med!

Ps, blev extremt glad när jag hittade ett par manchesterbyxor på myrornas butik på Asecs, dessutom helt nya med lappar kvar och allt!!! Det var dock innan jag gick in i julväggen.

Året som gick

Jag gör fotoböcker, ett för varje år, men jag släpar lite efter så den jag gjorde i år är för 2022. Men det ÄR väldigt bra, roligt och nyttigt att reflektera över det år som gått, och här har jag ju en ypperlig möjlighet att göra så. Vad hände i år då?

Januari ägnades åt att drömma om sommarens projekt och planer, och så fick vi vår allra första egna kull med minigrisar.
Februari – jag vet inte riktigt, det ägnades nog mest åt att längta efter lite grönska som vanligt.
Mars – våra egenkläckta Silverudds och Hedemora tittade fram, för att förnya vår hönsflock.
April kom, och vi snyggade till utanför garaget med en liten flisbelagd uteplats.
Maj inleddes som alltid, med min födelsedag, och årets födelsedagsplantor planterades ut.
Hela stallet fick ny färg i maj, och blev så fint.
Ny flis i köksträdgården, tillsammans med den skira grönskan i maj. Och så rabarbern då, som är allt annat än skir.
Juni, och en riktigt trevligt midsommar.
Juli bjöd på skön värme, och utan den torka som varit de senaste åren så blev trädgården makalöst grön.
Vi höll också på att bygga pergolan vid växthuset i juli, och nu när jag letar så inser jag att jag nog bara delat de bilderna på instagram? Här är i alla fall en från när det var klart!
I augusti blev det lite utökning av altanen och en halvspontan damm.
Augusti bjöd också på en fantastiskt grönska
September är skördetid, och trädgården levererade mycket – förutom potatis.
Hösten bjöd sedan äntligen på lite vandring med, både på hemmaplan och i Trollhättan.
Oktober visade sig från sin allra vackraste sida
November kom, och levererade en typ vuxen person? Vår alldeles första, som nu är myndig.
Sen kom december, och vi fick feeling och gav köket lite ny färg.

Det blir då verkligen inte en heltäckande bild av året som visas här, inte ens i närheten, men det här är lite av det jag skrivit om i bloggen under året. Ska försöka sätta mig och formulera ihop lite planer och tankar inför det kommande året med, framöver.

Veckan före dopparedan

Det börjar då verkligen närma sig jul, och det har då inte varit min favorit-tid de senaste åren, och förutsättningarna är inte kanon i år heller. Missförstå mig rätt, julafton ska firas med bror och familj, DET ser jag fram emot.

Det har varit ett av de mest påfrestande åren mentalt, och nu känner jag mig som min insida har manglats, stötts och blötts i en halv evighet, och jag är in i märgen trött känner jag. Varför är det så svårt allting, att vara människa, maka och förälder? Det enda som har känts enkelt och som det flutit på bra i år är jobbet, och det är väl tur det, med tanke på hur mycket tid man ändå spenderar där. Träningen går svajigt men kanske ändå med en svag kurva uppåt, om jag tar ett steg tillbaka och tittar på hela året.

Jag både längtar och fasar för jullov. Det ska bli skönt med jullov, men en långledighet med barnen tenderar också att resultera i en massa konflikter och det är det sista jag vill ha, men jag vill ju väldigt gärna ha positiv tid att hänga mer med barnen och göra trevliga saker. Vi får väl se. Vill så oerhört gärna att barnen ska ha en bra jul, men vet också att ju mer förväntningar/förhoppningar jag har, desto jobbigare om det blir en dålig jul eller ett dåligt jullov.

Viktigast på julbordet – ris a la malta såklart!

I princip alla paket är klara, och till helgen ska vi laga den mat som är vår uppgift att lösa till julbordet, det känns ok. På söndag firar barnen jul hos mormor, så då har vi hela dagen på oss att greja. Det blir ju jul i år också, oavsett.

Hur går dina tankar nu, en vecka innan jul?

Älskade jobbiga fredag

Äntligen fredag. Älskar fredagar eftersom jag förknippar det med att maken och jag kollar på På Spåret och myser tillsammans framför TV’n. Hatar fredagar för att jag aldrig vet vad vi ska äta…. Vi gör veckomenyer och handlar i princip bara en gång i veckan, men oftast tryter fantasin innan vi kommer på maten till fredagen så då tänker vi alltid bara ”vi hittar på nåt på fredagen” – vilket såklart inte går när man väl sitter där. Tacos är makens stående förslag och visst är det gott, men max en gång i månaden typ… Vi får väl se vad det blir idag, jag blev lockad till att hoppa på ett teampass av en kompis vid 17 här nu, så efter det ska jag handla med nåt enkelt hem. Kanske räkor till räkmackor, kanske grillad kyckling och potatissallad… Inte jätteinspirerande. Hur gör ni på fredagar? Vad äts, vad görs, har ni fasta rutiner?

Arraksbollar (glutenfritt)

Det är tre kakor jag måste ha till jul, och som vi sällan gör annars. Det är dubbla mandelkakor, arrakskakor och arraksbollar. Ni hör, arrak är helt klart ett måste vid jul, och jag köper arraksessens i mataffären, en sån där liten miniflaska som står vid karamellfärgerna. Det som gör att jag kanske mer sällan gör just arraksbollar är att man nån dag innan ska baka en torr sockerkaka (som man inte ska äta upp heller då…), men själva bollarna är barnsligt enkla att göra. Jag gör min sockerkaka på potatismjöl, och då blir den glutenfri som bonus, men anledningen är främst att jag tycker att det är godast. Välj själv!

Arraksbollar, ca 30 st

Dagen före: Sockerkaka
4 ägg
2 dl socker
2 dl potatismjöl (går lika bra med vetemjöl)
1½ tsk bakpulver

Smöra en form (är du inte ute efter glutenfritt kan du strö lite mjöl i formen med). Sätt ugnen på 175 grader. Vispa ägg och socker fluffigt, sikta ner potatismjöl och bakpulver och vispa ihop det hastigt. Grädda i mitten av ugnen i ca 35-40 minuter (just i detta fallet gärna lite längre eftersom den ändå ska torka). Låt kakan stå framme, utan att täcka över den och gärna på ett galler, i ungefär en dag eller två, så den torkar till lite.

Dagen efter: Själva bollarna
Sockerkakan ovan, nersmulad i en stor bunke
225 g smör
3 dl florsocker
0,5 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
1-2 msk arrak (jag älskar arrak och tar 2)
1 nypa salt

Chokladströssel att rulla bollarna i.

Blanda alla ingredienser förutom chokladströssel i en bunke, antingen med visp eller i tex en matberedare, tills du har en jämn och slät ”deg”. Rulla små bollar av degen och rulla dem i strössel – klart! Förvara i kyl eller frys för längre hållbarhet, men de står sig bra även i rumstemperatur.

Vintervackert

Morgonen började inte exakt som planerat, när jag märkte att strömmen gått i stallet. Det var kontakten till griskultingarnas värmelampa som fått fukt i sig, så det blev till att ägna en kort stund åt att värma upp den och återställa allt. Led inte av det däremot, för ÅH så vackert det är här nu med lite snö! Den blöta, blöta snön som kom igår (och kröp in i kontakten) lade sig här ute som ett tungt men tunt täcke, och med -9 grader så blir det så här vackert i soluppgången…

Garaget är endast uppvärmt så att det håller sig över nollan, så här ser det väldigt fort isigt ut.

Ja, jag vet att jag skulle tagit in redskapen sedan länge, men men. Men kolla frosten på träets ådring, det är sååå vackert! Innanför glaset står våra krukväxter som ska övervintra – oliv, citron, pelargoner mm. Det är bara oliv och citron som får lite extra ljus dock.

Stallet blir också sådär frostigt utanpå, här är det (minst) lika kallt innanför som utanför.

Det fick bli en värmelampa över hönsens vatten med, så det inte fryser till is hela tiden. Annars håller hönshuset sig betydligt behagligare nu sedan vi renoverade det invändigt och det inte drar överallt (för att inte tala om hur mycket mindre ohyra det blir nu).

Som sagt, inte så mycket snö, men ändå – för min del får det mer än gärna vara snö hela vintern, det blir jag mycket gladare av! Men så kommer det ju inte bli. Jag njuter av det som är nu åtminstone!

På våra nya altandörrar sitter det frost på utsidan, något som gissningsvis indikerar att de är betydligt mer isolerade än våra gamla fönster. Vackert i vilket fall!

Träningströgt

Hela min kropp känns frustrerad just nu. Träningen går trögt, jag går och drar på en förkylning som varken vill ge med sig eller verka vilja bryta ut ordentligt, men som påverkar träningen rätt mycket. Känner i kroppen när det blir flåsigt att den inte riktigt är som den ska – och flåset är ju min sämsta gren redan sedan innan. Känner mig dessutom som om jag ”hittar på” förkylningen för att ha en ursäkt till varför det går så dåligt just nu, fast jag inte gör det, men känslan är ändå där. Det ÄR ändå tur vi registrerar vikter och sånt i träningsappen, så att man ser att man faktiskt ändå blir liiite starkare, trots att det känns som man går bakåt. Just nu vill jag bara få ett pass där jag känner att förutsättningarna är BRA, inte konstant halvdana. Det räcker med de begränsningar jag har av höft och armbåge tycker jag.

Sen är det ju årstiden, jag har extremt svårt att aktivera mig när det blivit mörkt, och det blir det ju alldeles för tidigt. Det blir bara att man liksom sitter. Man sitter och spelar UNO med barnen, man sitter och läser en bok, man sitter och dricker kaffe, äter lunch osv osv. Sen sätter man sig framför TV’n när man inte orkar mer. Hatar det. På sommarhalvåret är jag så aktiv utanför jobbtimmarna, man går och fixar i trädgården och sånt och sitter väldigt sällan still – vilket kroppen såklart mår oerhört mycket bättre av än denna inaktivitet.

”Ja men gå ut och ta en promenad” kan man ju tänka då. Visst, det är visserligen inte mycket till gatubelysning här och de gator man kan gå på är mestadels landsväg och därmed inte så avslappnande att promenerar utmed, man kan ju ha pannlampa och reflexväst och allt sånt. Men när jag är inne och ser ute på ett kallt, blåsigt mörker så måste jag säga att det finns typ INGET som kan få ut mig. Det här gäller ju i princip bara helgerna, på vardagar hinns det inte med ändå. Tur vi måste ut till djuren ändå, så man åtminstone får några minuters frisk luft som man inte kan avsäga sig. I övrigt finns det liksom inget att direkt GÖRA ute på gården som gör att man dröjer sig kvar. Stall och garage behöver absolut städas och sorteras, men det känns inte så lockande heller, ska jag vara ute och frysa så vill jag åtminstone vara UTE.

Försökte motivera mig till att stanna ute en stund genom att leta saker som är roliga att fota, men det ÄR ju inte mycket som lyser upp ute just nu. Några enstaka gula rönnbär var det gladaste jag kunde hitta.

Ni hör, frustrationen är hög och lösningen promenader i mörkret lockar inte tillräckligt för att övervinna tröttheten. ”Gå ut och få lite dagsljus” är ju annars också rådet, men när hinner man det? De dagar jag jobbar på kontoret så vill jag ju ändå hinna prata med kollegorna på lunchen, och ett blåsigt Munksjön känns som ett mycket motigare alternativ.

Gnäll gnäll, och inte har jag nån lösning heller. Kram på er.

Årets tröja!

Förra vintern stickade jag min första tröja, och sedan dess har jag stickat tre stycken, fram till nu. I höstas påbörjade jag årets projekt, som blev en randig tröja i alpacka och angora – den är otroligt gosig! Jag har ännu inte ”blockat” den (vilket innebär att man handtvättar och sedan formar den) eftersom jag inte har bestämt om jag ska försöka krympa den lite eller ej. Men jag gillar den som den är nu med, riktigt fluffig och rymlig!

Visst blev den fin! Det var mycket roligare att sticka randigt eftersom det liksom hände något då när man stickar. Modellen är den enklaste jag kunnat hitta, och jag har ändå vid det här laget lärt mig tillräckligt för att kunna göra små justeringar så den blir som jag vill. Det enda jag verkar vara rädd för är att de ska bli för små, så alla 3 tröjor är lite stora, men men.

Bakom en sån här tröja så ligger det nog ungefär 60-70 timmar sticktid för mig som inte är expert, och garn som kostar nästan 800 kr – MEN, hade jag köpt av denna kvalitet hade det nog kostat uppemot 2000 kr.

Till min hjälp som fotograf hade jag en gosig liten 7-åring, om bilderna är lite suddiga. Han är alltid redo att hjälpa till, mitt lilla hjärta!