Jag lovade ju sist att lägga in lite bilder på höstprakten på gården, sen kom det en massa trista tonårskonflikter mellan och jag tappade helt livslusten kände jag. Tycker jag känner mig som världens sämsta hur jag än gör där känner jag.
Men men, om vi släpper det och kollar ut så finns det ju i alla fall så otroligt många förutsättningar för *glimmer* nu (alltså att man ser något litet som är vackert och att man uppskattar det). Jag vet att alla är olika, övriga familjen kan absolut se sånt som är vackert, men de påverkas inte av det på alls samma nivå som jag gör. VARENDA höstfärgat träd eller löv gör mig varm i kroppen, och varje solstråle som faller på de vackra färgerna gör mig lycklig. Det är nog den egenskapen hos mig själv jag skattar bland de absolut bästa – att jag har förmåga att se och uppskatta allt vackert. Vilken typ är du?
Vår kvarstående lönn ser lite ensam ut, men är sprakande i sina färger.
Bjuder härmed på en liten fotokollektion från gården i höstskrud, håll till godo!
Äskar att vi har så fina träd i våra beteshagar, och vi jobbar hårt på att plantera fler träd i själva trädgården. Äppelträden har levererat över förväntan och nu är äpplena dessutom vansinnigt goda att äta som de är. Dessutom har vi lämnat in ungefär 125-150 kg för mustning, utan att träden för den delen är renplockade ännu. Blir så glad av variationerna av löv, färger och former. Solen sken så fint på garaget, tycker så mycket om de välvda fönstren!
Tidigt i morse var det -2 grader ute, och ett ordentligt lager frost klädde in gården i en annan skrud.
Det syns inte på bilden, men nu är hönorna inflyttade i växthuset Alla blad ser ut som de har fått en kant av kristyr!
Med det vill jag bara skicka lite höstvärme till er, hoppas ni har en bra vecka.
Efter en vecka som känns tämligen kass så måste jag ändå säga att den här lördagen verkligen har visat sig från sin bättre sida. Morgonen började med träning som vanligt på lördagar, och för första gången på länge kändes jag stark, så det lade en bra start.
Sen hem för lite gårdsfix, prio ett var att plocka äpplen som ska lämnas in för mustning i morgon, och det löste jag och maken relativt snabbt. Gissar på mellan 100-150 kg, och då har vi tagit långt ifrån allt på de stora träden.
Sen skulle två griskultingar in i stallet och få öronmärkning inför leverans till nytt hem i morgon, det gick oxå helt ok.
Sen blev det tid över att stå och glo på regnbågen en stund, innan det blev lite annat småfix.
Vi vet ju att det är här lyckan finns!
Ett till äppelträd blev planterat (syns ovan till höger), ett Aroma som får sätta punkt för äppleträden på gården – tre har vi hunnit sätta sedan vi flyttade in, och fyra finns sedan tidigare.
Jag håller oxå på att tömma växthuset så hönorna ska få flytta in där ett tag, då äter de upp både ogräs och ohyra, samt gödslar lite. mycket tomater blev det i år, till slut, trots en trög start.
Igår hämtade jag oxå en rolig leverans, det han som ska bli vinterns stick-projekt:
Visst är det underbara färger? Tröjan kommer bli lite randig, skulle gärna ha med mönster men litar inte tillräckligt på min förmåga… Alpacka och angora, kommer bli en riktigt mysig tröja! Inte billigt med garn dock, detta kostade typ 800kr. Men billigt för den kvaliteten man får ändå, även om arbetet blir ens eget.
Har fotat lite ute på gården med, ska försöka lägga upp det i morgon, det är SÅ vackert här i höstens alla färger!
Hoppas ni har en bra helg med.
Sitter här just nu, och har tänt varenda ljus, och stickar på en mössa av garn som blev över från förra projektet.
Jag har ett behov av höstmys i år som slår alla andra år med hästlängder. Kanske är det för att sommaren ändå blev riktigt lång och härlig, med mycket utearbete, och för att det blev ett så tydligt omslag till höst nu? Eller så är det bara för jag känner mig lite trött. Oavsett så har jag aldrig tidigare haft ett sånt sug efter att krypa upp i soffan med en kopp chai-te, en stor fluffig filt och en riktigt bra bok. Jag vill ha höstmys i överflöd, tända ALLA ljus, spela mjuk musik och inte ha några höga ljud eller skarpt ljus omkring mig – som alla höstiga instagramkonton på en gång helst.
Det som är tacksamt med höstmys är att det kräver typ noll insatser. Du kanske behöver fylla på ditt ljusförråd, men i övrigt är det inget som är vare sig dyrt eller komplicerat att ordna – med det enda lilla kruxet att höstmys kan vara tämligen…. ska vi säga svårt, att få till i en familjevardag med barn? Den fridfulla känslan ÄR tämligen lättflyktig när det pågår en jakt i huset med skrivbordsstolar på hjul. Men men, idag har jag jobbat hemma och då får man försöka mysa till sin lunchstund i alla fall, bättre än inget.
Låt oss frossa i lite härliga höstbilder medan vi brygger en kanna te, eller vad säger ni?
Jag har så svårt att få ihop att det bara var tre år sedan vi rullade in här på gården, för att bosätta oss för gott. Samtidigt minns jag vissa bitar jättetydligt med, fast det blev mitt i min sjukskrivning för utmattning och hjärnan kändes som mos. Känslan när vi öppnade grindarna med hela familjen i bilen och körde in till huset som nu var vårt – i färgsprakande höstskrud – är en av de bästa känslor jag upplev. Det kändes verkligen som att komma hem!
Så tomt det var, utan växthus, blomsterrabatter och tomatlådor. Men så kära vi var!Lummigt är ordet vi siktar på – inte helt enkelt på stora ytor, men vi jobbar oss mot det
Känslan när man fick äta frukost första gången i sitt nya kök. Så tomt det var då!
Vi har lärt oss SÅ mycket under dessa tre år – det känns verkligen som ett helt annat liv. Vi har lärt oss att leva och odla här, och vi har odlat och planterat MASSOR sedan vi flyttade in. Det är ett helt annat liv på gården stora gräsmatteytor nu än vad det var när vi flyttade in, det är jag otroligt glad för. Vi har lärt oss att ha höns i större skala – eller ja, mer än de 4 vi fick ha i villaträdgården, och vi har lärt oss att hålla minigrisar. Vi har lärt oss att stängsla elstängsel, att bygga fårskydd, och att odla i de förutsättningar som finns här. Vi har lärt oss för- och nackdelarna med egen brunn, vi har lärt oss att bygga växthus, pergola och att sätta in altandörrar i en yttervägg.
Den första vintern… Tänk att folk sa till mig att jag skulle tycka det var mörkt att bo på landet? Vi har en gård som har mängder med belysning, så även mitt i vintern är den inte mörkare än det var i vårt förra hus.
Barnen har, tack och lov, trivts i princip hela tiden på gården – även om mellanbarnet saknar sina gamla kompisar, men han är ju stor nog att åka till dem på helgerna nu. Äldsta barnet håller på att frigöra sig och hade nog velat bo själv helst, men här finns i alla fall förutsättningar på sommaren att bo i rummen nere i garaget. Minste är ju, som ni vet, en perfekt match för den här gården, en bondpojk i själen och passar in mycket mer här en i en villaträdgård.
Föll för så många saker, men av dem var vyn från våra köksfönster.
Vi vuxna håller också på att försöka lära oss saker, hur man gör nya saker, hur man bollar heltidsjobb med gårdsliv och hur man bollar familjeliv och hushållsarbete med allt som villhöver göras på gården. Ibland går det jättebra, ibland inte, men vi lär oss så sakteliga.
Äntligen kan vi ha katter med!
Den rosaskimrande drömmen om att bo på en gård då? Jo men vet ni, den lever verkligen kvar. Känner man sig lite trött eller sliten en dag kan man bara sätta sig i tystnaden och titta ut över omgivningarna, så blir man varm i hela själen. Det är inte alltid som vi trodde att ha en gård – men det är inte sämre för det. Vår enda önskan är egentligen att kunna vara mycket mer på gården, och jobba mindre på våra vanliga jobb.
…och ljuvliga små minigrisar
Nu när hösten börjar visa sin vackraste sida så börjar ett lugn lite sakteliga lägga sig över gården med, även om en del arbete kvarstår innan trädgård och annat är klart för vintern. Det är väldigt tydligt att man lever MED naturen mycket mer här, om inte annat för att vi helt enkelt är utomhus mycket mer, och det känns på ett sätt skönt att vi snart är inne i vinterns vila med.
Må vi leva här i resten av våra liv!
3 år på vår gård – och det bästa beslut vi någonsin tagit!
Alla människor har ju lite olika personligheter i olika sammanhang, såklart även jag. Men sen gäller ju även det omvända, eller vad man ska säga, att det finns så olika sammanhang där jag som person ska befinna mig i och anpassa mig till. Har funderat lite på det på sistone.
Här hemma, på gården, här är jag ju mitt mesta jag. Den här miljön kräver inget av mig som person, men däremot som arbetskraft. Jag behöver inte känna att jag ska göra mig fin, för här hemma är enda gången jag kollar i en spegel när jag borstar tänderna. Här känner jag mig som vanligt i min kropp, alltså hyfsat stark och kapabel. Undantaget om jag är skadad på något sätt, som just nu när jag har vad som skulle kunna klassas som tennisarmbåge, då blir det väldigt påtagligt att jag blir begränsad i vad jag kan göra. Det svåra med gården är att hitta en annan typ av förhållningssätt till sånt som behöver göras, i somras jobbade vi lite för mycket känner jag, för det är lätt hänt att tänka att om man blir ”färdig” så kan man vila sen. Men det funkar ju såklart inte så på en gård (eller i en vanlig villa heller), saker händer och allt löpande arbete ska ju finnas tid och ork till – jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att förhålla mig till hur mycket som är lagom att arbeta här hemma.
Det allra svåraste här när man jobbar heltid är att hinna med det dagliga arbetet som det ju innebär att ha familj (tvätta, laga mat, packa gympapåsar osv) samtidigt som det finns lite ”större” projekt som ropar på en ute, och samtidigt inte känna att man prioriterar bort barnen. Nej, det lyckas man såklart aldrig med, men det är nog lika oavsett omgivning. Här befinner vi ju oss mitt i naturen med, vilket gör att det blir väldigt påtagligt om det blir tex torka eller värmebölja en längre stund. På denna sidan Vättern har vi inte lika mycket problem med översvämningar och ”blöta” problem – självklart finns det här med och många drabbas, men just VI bor bra på en kulle när det kommer till regn dessutom.
På jobbet ställs ju helt andra krav, här behöver jag se någorlunda välvårdad ut och jag behöver kunna både vara skärpt (mycket, mycket lättare efter hormonbehandling) och hantera mycket sociala kontakter. Här har vi ju mer bestämda tider för pauser såklart, så här blir dagen oftast bra fördelad på arbete-vila. Men, här bevakar vi ju alla nyheter om klimatet och klimat- och energiomställningen, så här kan det bli fruktansvärt tungt rent mentalt. Det är svårt att förstå hur inte världens ledare gör mer, att man från svensk håll tänker att vi inte ska ”märka av” klimatomställningen som privatpersoner och att vi fortfarande använder fossila bränslen, när vi snart inte har en planet att stå på och spendera de här tydligen extremt viktiga pengarna på. Frustrationen blir enormt stor när det fortfarande i princip enbart är pengar som styr (och man inte ens gör saker som INTE skulle bli dyrare) och det fortfarande finns folk som hävdar att det nuvarande konsumtionssamhället behöver fortsätta finnas. Speciellt när man kanske själv tycker att man vet precis hur det ”borde vara” – jag försöker hålla mig extremt ödmjuk till att alla problem är OTROLIGT mycket mer komplexa än vid första anblicken (misslyckas gör jag ju såklart ibland i det ändå) och att man måste se den stora bilden.
Sen har vi den ”vanliga” världen, den som visserligen sällan finns tid att besöka nu för tiden, men den finns ju ändå där. Nu menar jag den världen man befinner sig i när man går på stan en stund, går och fikar eller lunchar med en kompis, handlar mat eller liknande. Här blir det ju en ENORM krock med de båda andra ”världarna”. Jämfört med när jag är på gården så finns här helt plötsligt en enorm känsla av att jag är för tjock, för ful, för gammal, har för omoderna kläder och allt annat som konsumtionssamhället gärna vill trycka på en så man konsumerar mer. Det räcker med en kort tripp in i nån affär för att köpa strumpor så känner jag mig gräslig. Det blir också en enorm krock med allt det jag lär mig på jobbet, HUR kan det här vara helt ”som vanligt” med all forskning som finns? Samtidigt FATTAR jag – jag kan inte begära att varje enskild individ helt plötsligt ska göra sitt liv annorlunda och kanske mer obekvämt, alla kämpar på i sin egen vardag. Men herregud det här krockar med allt annat jag upplever… Får jag önska NÅT av er så är det att ni inte ska köpa saker från typ SHEIN, Wish och liknande sidor åtminstone.
Det är så himla komplicerat att vara människa helt enkelt! Att förflytta sig mellan de här olika världarna tar enormt med energi bara det, och då har vi inte snackat om den digitala världen ens, hur sociala medier påverkar, hur AI påverkar och kommer påverka – men även hur EXTREMA mängder energi som används till just AI och digitala saker. Hur pratar vi inte om att det motsvarar en bilresa till Stockholm när vi streamar en film till exempel? (jag kan säga fel stad här, hittar inte min källa, men det är i alla fall galet mycket energi som går åt till att hantera all digital data) Serverhallarna som hostar AI kräver enormt mycket energi, det är väl fine om det går till nåt vettigt, men hur mycket AI tid går bara till skitsaker nu?
Nej, nu ska jag sluta, förlåt om jag deppat ihop er dag, hade bara så mycket frustration i mig känner jag.
Fast vi har så mycket som gör det lätt att leva i dagens samhälle, blir det också så himla svårt på samma gång? Jag läste (av en forskare om jag inte minns fel) att vi nu har så många enkla lösningar på det som var stora problem för länge sedan, som att förflytta sig längre sträckor, bo klimatskyddat, kommunicera över långa distanser, skaffa mat osv – men däremot har vi istället gjort det som var lätt till något som är svårt? Som att andas (det finns kurser i andningsteknik), att ha ett heltäckande skinn på kroppen (som nu plötsligt behöver en hel hudvårdsrutin?) eller att vara i skogen (genom att gå på anordnade ”skogsbad” tex). Jag dissar ingen av dessa saker, men visst får det en att tänka efter?
Varje expert på något jag träffar, eller lyssnar på, tycker ju att just deras ämnesområde är rätt och viktigt. Prata med tandläkaren och du måste ha minst tandtråd och munskölj utöver tandborste och tandkräm, en hudvårdsterapeut kommer förfärat rygga tillbaka om du inte använder MINST 4 olika preparat varje morgon och kväll, en yogi kommer tala om vikten av yoga för dig, olika kostrådgivare kommer ha den ultimata lösningen och en tränare kommer ha alla lösningar på dina problem genom träningen. Missförstå mig inte nu, var och en av de här personerna vill gissningsvis både väl och har säkert rätt i sak! Men när man som vanlig person bara ska klara av sin vardag så måste man givetvis sålla i alla dessa välmenande råd och riktlinjer, och det gör vi ju med. Alla väljer in det de tycker är viktigast i sitt arbete, sitt föräldraskap och sin relation – och kanske för sig själv med, om man hinner med.
Bra och god mat är något jag alltid valt, men vad som är ”bra” mat varierar mycket beroende på vem du pratar med.
Men ändå – eftersom vi i olika sammanhang matas av ”den enda rätta vägen” av 100-tals välmenande personer i medier och annat, så tycker i alla fall jag att det också ofelbart lämnar efter sig en känsla att man är misslyckad i 99% av alla ”rätta vägar”. Jag är en vuxen person, jag förstår rent logiskt att det är omöjligt, men det är samtidigt också himla svårt att känna sig lyckad och nöjd med all den kunskap vi har om saker som ”kunde göras bättre”. Många av sakerna vi får information om är ju också vettiga råd, jag förstår att det vore bättre om jag gjorde det ena eller det andra, och jag skulle ju VILJA kunna göra fler av sakerna rätt. Och nu börjar det ändå krypa en under skinnet lite – jag kan fullständigt skita i råden om nån hudvårdsrutin, men jag kan förstå råd om tex rehab eller skadeförebyggande träning och verkligen VILJA, men jag mäktar bara inte med i min vardag. Jag kan välja att lägga krut på en massa olika saker i mitt föräldraskap, men jag kommer aldrig orka ta alla strider i alla sammanhang. Jag fattar det – men det hindrar mig inte att KÄNNA att jag BORDE.
Det här är ju en bieffekt av medievärlden vi lever i såklart, många röster hörs om många olika saker. Jag kanske kunde önska mer nyansering av alla ”experter”, och lite mer förståelse för att det finns fler experter – och att det ju också finns experter som har olika åsikter om vad som är bäst i en enskild sak.
Mvh, en som ibland blir lite trött på att känna att man inte gör nånting tillräckligt bra alls.
Att man gillar sånt som är vackert är väl knappast unikt, och alla har troligen olika saker de anser vara vackra. Det som helt golvar mig, det är naturen – och särskilt nu på hösten. Ännu är inte färgerna sådär sprakande som de (förhoppningsvis) kommer bli, men luften är en annan och färgerna är också annorlunda. Den kyliga och fuktiga nattluften gav i mötet med morgonsolen en fantastisk utsikt härom morgonen, inga bilder jag kan ta gör den rättvisa. Att just bo med vyer som utsikt, att kunna se över fält och åkrar och skogar, det gör mig så orimligt lycklig.
Jag är glad att jag har förmågan att se allt det som är vackert, delvis hjälper det ju att jag tycker om att fota (ni vet, på glad hobbynivå) för det gör ju att man tittar på saker på ett annat sätt. Samtidigt är det också vansinnigt frustrerande, för de vackraste sakerna GÅR inte fota på ett rättvisande sätt, såsom solnedgångar och dimhöljda ängar. Eller ja, det finns såklart fotografer som klarar det med, men jag är inte en av dem. Det som däremot är lätt att fota, och som samtidigt gör mig lika glad som de stora vyerna, det är de små detaljerna. Frostiga nypon, en solkatt på mossa, lysande röda rönnbär… Och snart vackra löv i alla färger.
Jag TROR att det som är vackert påverkar mig i större utsträckning än det verkar göra många andra, det värmer liksom upp hela bröstet och jag blir lite andlös. Barnen är liiiite trötta på mig när jag hela tiden pekar ut sånt som är vackert, de stora i alla fall, Filip är själv rätt duktig på att peka på det som är fint. Men kanske har ändå något av min kärlek till naturen smittat av sig, för det händer att även tonåringarna uttrycker att det är en fin himmel, eller vackert ute, vilket gör mig så himla glad! Må ni alla hitta det ni tycker är vackert, och njuta lite extra av det!
Det blev en dag i söndags med perfekt väder för vandring tillsammans med Filip. Hög, klar luft och strålande sol, ca 15 grader och vindstilla. Vi packade en ryggsäck med mat, och en med ved (tur det för det var slut på grillplatsen) och sen knatade vi – från norra änden av Ramsjön, söderut till Pukasjön, utmed John Bauerleden.
Fotograf: Filip
Och så själva fotografen då!
Jag hade beräknat att det skulle vara omkring 5 km enkel väg, det visade sig bli 6 km, i tämligen kuperad men väldigt omväxlande och vacker terräng.
På vägen plockade vi ett par deciliter blåbär, till desserten. Fotograf: Filip
Filip fick direkt för sig att han ville ha min kamera, så med den på magen skuttade han fram, runt, tillbaka och överallt och fotade. Tror lätt att han nog gjorde 50% längre sträcka än oss, och jag är grymt imponerad över att han orkade. Vi vuxna var rätt trötta när vi kom tillbaka liksom. I alla fall, några foton i dagens inlägg är tagna av honom!
Lite suddigt, men kul att för en gångs skull ha foto av oss båda.
Mycket stolt över sin prestation på vandringen!
Jag trodde VERKLIGEN inte att det skulle vara tomt när vi kom till vindskyddet vid Ramsjön, det var ju perfekt väder, men vi var helt själva där. Verkligen magisk plats att pausa och grilla på! En egen brygga fanns det med, och ryktet säger att EN i vandringssällskapet badade i en tämligen kall sjö…
Första gången vi varit på en grillplats med tillhörande brygga – det var ett vinnande koncept
Fotograf: Filip
Självklart blev det massa gott att äta med, Quesadillas med räkor, lime och chili till oss vuxna, Filip fick istället skinka i, och sen blåbärskrabbelurer med pekannötter och lönnsirap till efterrätt. Sjukt gott!
Varmt, salt och ost-geggigt. Mycket tillfredsställande.
Klart man kan ha med ett paket gifflar, men det här är ju en annan njutning i. Hade verkligen längtat efter att både göra kokkaffe och grilla mat.
Man kan ju inte säga annat än att det är tvära kast i vädret – från typ 28 grader och medelhavsvärme till att det var FROST när jag klev ut i morse? Termometern visade på 3 grader vid 06:30, men det måste dippat ännu mer. Tur vi hade stängt till växthuset ändå – och många blommor ser ok ut, det verkar inte ha varit så ”hård” frost (eller vad man ska säga).
Jag kände ändå efter förra helgen att jag är redo för hösten nu – främst är jag redo för den vila den för med sig. Det som inte hunnits med ute nu får liksom vänta – eller ja, självklart är det saker kvar att göra, som att ta in resten av det som är ätbart, slå ängen (alldeles för sent jag vet) och hösta in landen, men det känns som att det är sånt som jag har hela hösten på mig att göra. Det känns väldigt vilsamt att gå in i hösten nu, och jag är SÅ sugen på att göra lite trevliga saker som inte är gårdsarbete känner jag, som att träffa vänner, kanske gå på nån AW och mest av allt har jag ett nästan fysiskt behov av att få ge mig ut i skogen och vandra – så det ska vi göra!
Planen, om inget händer, är att vi ska gå en bit på Bauerleden i helgen med de som vill hänga med i familjen. Det KAN innebära att även O följer med, men mest troligt är det att det bara blir jag, maken och Filip – jag är väldigt osugen på att behöva övertala nån motvillig tonåring känner jag, då kan de lika väl stanna hemma. Den här dagen är liksom till för att vi som vill vandra ska ha det riktigt trevligt! Jag ska packa RIKTIGT god matsäck med, så det blir 100% njutvandring. Tror jag ska göra Heta räkquesadillas som lunch och Blåbärskrabbelurer med lönnsirap som dessert.
Planen är att gå från 8 och sen till 6 eller 5 beroende på vad Filip orkar – och sen tillbaka då efter en ordentlig paus.
Jag får en SÅN lyckokänsla i kroppen av att bara ha det här inplanerat! Det är som hela kroppen tar ett välbehövligt andetag i frisk höstluft, och axlarna sjunker ner en decimeter. Det dagen hänger på är ju dock att Filip är på rätt humör för att vandra såklart, men han brukar inte vara svår att ha att göra med – gäller bara att ta med lite gott att äta på och egen kikare, kniv och en skogsbok som man kan bocka av saker i. Såklart måste man hitta en perfekt vandringspinne med!
(Inser ju själv hur lätt det här kan gå åt skogen (no pun intended) och bli en dag som INTE blir bra, och hur jobbigt JAG kommer tycka att det är om det inte blir bra. Men men, ibland måste man leva farligt….)
En av mina favoritsåser är Tigersås, så det var den jag hade i bakhuvudet när jag experimenterade fram den här chilisåsen. Den är klar – inte tomatbaserad – och blir som sweet chili i konsistensen, men är mindre söt.
Det är nästan omöjligt att ge exakta mått, för det beror på hur stark chili du har, hur söt din smaksättning är (hallon eller äpple) och hur du vill att ditt slutresultat ska smaka. Men, det ger en uppskattning om vilka mängder det kan röra sig om. Första omgången jag gjorde, blev med äpple – dels för jag hade liggande och dels för att jag ville ha en lite fylligare smak – den blev kanon! Andra satsen blev med hallon – det är ju en klassisk kombo med chili och den blev även den god, hade nog dock kunnat skippa vitlök i denna så det har jag gjort i receptet nedan. Vi har både gul chili och gula hallon – men har du röda motsvarigheter så går det givetvis lika bra!
Blir lite olika nyans på om man kör med äpple eller hallon. Hade inte tillräckligt med likadana flaskor hemma dock…
Det här receptet ger på ett ungefär två flaskor på ca 500 ml vardera.
Det är inte nödvändigt att ha gula chili eller hallon, bara kul att använda det man odlat.
Hemgjord sweet chilisås med hallon eller äpple
250 g chili ca 3 dl vatten (öka eller minska för önskad styrka på såsen) 1 dl ättiksprit (12%) 1-1,5 dl äppelcidervinäger 1 dl strösocker ca 3 dl syltsocker 0,5-1 tsk salt
Smaksättare äpple: ca 3 äpplen (gärna sådana som blir mosiga) 1 hel vitlök 0,5 dl vatten
Smaksättare hallon: 250 g hallon 0,5 dl vatten ev vitlök (se kommentar ovan)
Börja med att förbereda din smaksättare – koka äpplen till ett mos med lite vatten (avvakta med vitlöken) eller koka hallonen till mos med lite vatten. Om du tar hallon – sila av kärnorna. Ställ också in dina rengjorda glasflaskor i ugnen på 100 grader så de är desinficerade.
Dela chilin och ta bort fröhus och frön om du som jag har en väldigt stark chili. Lägg den och eventuell vitlök i en matberedare och finhacka – eller gör det för hand.
Blanda chilihacket, det mesta av vattnet, äppelcidervinäger (börja med den mindre mängden), ättikssprit, salt och det vanliga strösockret med din smaksättare i en kastrull. Koka i ca 10-15 minuter så chilin blir mjuk, tillsätt mer vatten vid behov, och skumma av. Tillsätt därefter syltsocker. Nu behöver det koka ungefär 5-10 minuter, men det är också nu du behöver börja smaka av. Det som kan vara värt att hålla i huvudet är att slutresultatet på flaska sedan inte kommer vara lika starkt som det är nu, så vill du ha mycket hetta får du ta i lite extra här. Känn efter om du vill ha mer socker, salt eller syra (ättika eller äppelcidervinäger).
När du är nöjd stänger du av plattan och tar fram dina varma flaskor, använd en tratt (men se till att det kommer in luft under tratten så det inte bubblar upp varm chilisås på dig!) och fyll flaskorna så mycket som möjligt. Låt stå i rumstemperatur för att svalna, och ställ sedan i kylen. Absolut godast efter nån vecka när smakerna utvecklats lite mer!
Bonus – fick världens bästa tips för att göra etiketter, gör egna i vilket program som helst (Word funkar bra tex), skriv ut på vanligt papper i en vanlig skrivare. Klipp isär etiketterna, lägg dem i mjölk (!!) i nån minut och fäst sedan på flaskan – torka bort den mjölk som rinner av. Proteinet i mjölken funkar som klister – men samtidigt är det lätt att ta bort när flaskan diskas. SUPERSMIDIGT!
godatankar.com 