Av alla årstider så är hösten absolut den som triggar mest känslor i mig. En saknad av sommarens värme, sol och enkelhet, ett vemod över naturens långsamma förfall, en trötthet av själva årstidsväxlingen, en tyngd av det mörker som faller allt tidigare och en blandad kompott av förväntan och bävan inför vintern. Men i allt detta så är det ju samtidigt den allra vackraste årstiden, med alla sina fantastiska färger, och jag försöker liksom nästan fysiskt ta in så mycket av det som det bara går i huvudet. Förra veckan tog jag med ut kameran ut i den sista sensommarträdgården, och fotade det som finns här precis nu.
På flera ställen i trädgården gömmer sig ljuvliga mormorsrosor – jag har en plan på att eventuellt gräva upp och flytta dem till en mer framträdande liten rosenträdgård, för nu är de nästan svåra att hitta. Kolla bara!Något jag aldrig lyckats med själv tidigare är att odla Klematis – men här finns flera gamla plantor som till min stora glädje verkar trivas kanon. Så vackra, med en gnutta kvällssol med!Den befintliga trädgården presenterar någon form av näva (tror jag), det finns många olika sorters nävor här. Även dessa bor här sedan innan, vill utan att googla, killgissa på höstaster? I en undangömd del av trädgården skymtar de här små förtjusande vita stjärnorna. I vår egenodlade blomsterrabatt blommar just nu dessa, vars namn jag just glömt. Nejlikerot kanske? Jag tror detta är en annan sort av samma blomma med. I den rabatten har jag en skala från gulrosa till orange och vidare till mörkt vinrött – blev riktigt bra faktiskt! Behöver dock såklart växa på sig lite för att bli riktigt maffigt. Har försökt hitta lite ”gammeldags” sorter, såsom solhatt, för att de ska passa in i trädgården i övrigt. Även de mer ätliga delarna av trädgården är fina nu – här är tex en vintersquash (eller hokaido-pumpa tror jag, om jag inte minns fel)Filips prydnadspumpor har tagit sig jättefint med. Och vårt överflöd av svartkål är inte fy skam det heller. Nog den vackraste kålen som växt, om jag ska välja.
Med detta blomstrande inlägg säger vi väl farväl till sommaren 2023, den blev då en utmaning odlingsmässigt och vädermässigt, först med extremvärme och torka och sen med ett överflöd av regn och låga temperaturer. Framför oss har vi höstens rusk men även sprakande färgprakt – vi kan väl lova varandra att vara snälla mot varandra och oss själva? Kanske ta en sked honung i teet, ge en kram till kompisen, bjud en kollega på en bulle… Så blir det lite mjukare att landa i den nya årstiden!
Mitt i september är vi, och jag har fått min första förkylning för hösten. I går skrotade vi runt lite här hemma efter jobbet, och det var sånt otroligt ljus att jag var tvungen att plocka fram kameran. Här kommer en fullkomlig bildbomb från gården, från de allra första höstdagarna – det kommer också komma ett stooort inlägg med alla fina blommor vi har nu, lite senare.
Är så nöjd att vi anlade en ny blomsterrabatt här, och har planterat lite mer träd – det är en start till en mer lummig och blomstrande gård.
Vid växthuset har solrosorna nu börjat höja sig över nocken – typ 2,5 m höga!
Hästvagnen pryder så väl sin plats!
Den här solrosen var en sorglig liten sak Filip fick med sig från förskolan i våras, men nu är den typ 2,5 meter och enorm!
Här har vi lilla Mittens (eller vante) som hon kallas pga sina många tår – det ser ut som hon har tumvantar på sig.
Mamman Sotis, som numer officiellt är vår ❤
Och lilla juni! Båda kattungarna är så små och söta, de är ungefär 15 veckor nu om jag räknat rätt.
Apropå liten och söt, självklart är Filip redo för gräsklippning och annat fix alla dagar i veckan!
”Mamma, jag har planterat lökar här i nu, de ska planteras ut i vår sen i jorden”.
Den nymålade garageväggen har fått lite levande dekorationer.
Vi fick i princip ingen skörd av sommarhallon alls i år, men hösthallonen ser faktiskt kanonfina ut. Jag plockar in allteftersom, och fryser in, i väntan på att göra sylt eller smoothies.
Vi har både gula och röda hallon
I solnedgången går Flax runt och bröstar upp sig, i all sin prakt
Och varje kväll ska ankorna vallas in till sin lilla stuga, så de inte blir rävmat.
Jag njuter av våra enorma lönnar så länge de står – när löven fallit måste vi minst ta ner den till vänster som visade sig vara rutten innuti…
Stallet är så fint, men hade behövt ett lager färg i år.
Vi avslutar med en inte alls rättvisande bild av den fantastiska kvällshimlen i går – jag önskar så att det inte blev mörkare tidigare nu bara!
Nu har det varit tyst här inne ett tag, sorry. I helgen tänkte jag skrivit om att vi var ute på fisketur på Bunn, men det fick bli ett instagram-inlägg istället. Himla trevligt var det dock, och väldigt härligt att få en kort dos sommarvärme nu när det verkar ha slagit om ordentligt – i morse var det bara 8 grader när jag klev upp och natten har troligen varit ännu kallare.
Annars är jag rätt trött just nu, dels möjligen på grund av ovan nämnda väder- och årstidsomslag som alltid brukar ta lite tid att vänja sig vid, men även för att vi just flyttat och omorganiserat oss på jobbet. Från egna kontor där vi tillhört en del av Regionen som heter Verksamhetsstöd och Service, till ett stort aktivitetsbaserat kontor där vi tillhör avdelningen Regional Utveckling. Massor med nya kollegor, ny plats och ett nytt sätt att arbeta har tagit ut sin rätt och fru Introvert känner sig just nu trött och en aning deppig (förmodligen mest pga trötthet).
På ett sätt är hösten ändå lite efterlängtad på gården, den innebär att nu många saker lugnar ner sig lite inom kort så vi hinner göra allt sånt som fått vänta under sommaren. Det enda jag grämer mig över att vi inte hann/kunde göra under sommaren är att måla fönstren, som på baksidan av huset absolut skulle behövt det inför vintern. Det har såklart varit alldeles för fuktigt och regnigt för det – där man målar med Falu Rödfärg går det rätt bra att måla även om det är fuktigt, men fönsterfärgen är ju inte densamma och jag vill inte måla in fukten som är i träet.
På tal om något HELT annat så var det faktiskt hela 20 år sedan jag och maken förlovade oss igår – det var han som kom på det och messade mig, men vi hann inte direkt göra något av det en vardag. Kanske vi skulle försöka fira med något lite extra gott att äta på fredag, vi får se. Jag har sån tur ändå som får leva med den som är min allra bästa vän och partner (ja alltså, jag har ju inte fler partners än honom, hahaha!), så det är ju värt att fira! Vi är dessutom lite dåliga på att göra just det, så bra att öva lite.
Mikron plingar till, och hon tar ut kålpuddingen från gårdagens middag. Glasskålen från IKEA är varm, och hon tar en grytvante på sig innan hon balanserar bort maten till skrivbordet. En klick lingonsylt på och så börjar hon äta med enbart en gaffel, andra handen klickar fram det dokument hon behöver härnäst. Hon sneglar på klockan, snart tolv, och hon knappar lite klumpigt i det hon behöver skriva i rapporten.
Klart! Två minuter över och hon slänger den tomma matlådan på diskbänken, den tar vi sen, tänker hon. Det har inte varit några möten på förmiddagen så hon har redan på sig ”hemmakläder”, det är bara att ta på ett par stövlar och sen gå rakt ut på gården. Ute är det ljuvligt ljumma sensommarvindar och en nästan helt blå himmel, och det enda som hörs i lugnet är en traktor en bit bort som sprider gödsel. Hon går över gruset, in bakom garaget, och hämtar en räfsa. På ängen ligger allt gräs slaget sedan i helgen, det har varit uppehåll hela veckan men det är så blött i marken att det är svårt för det att torka ordentligt. Tanken är att de ska kunna ta in det som torrt hö och ha det som foder i vinter för att slippa köpa, men då får det inte vara fukt kvar så det möglar.
Med bestämda drag börjar hon i hörnet av ängen och räfsar ihop det halvtorra gräset i tjocka strängar – så att mer av gräset kommer bort från den blöta backen. Kanske att de skulle försöka bygga någon enkel form av ställning att torka en del av höet på, men det blir ganska stora mängder så det är tveksamt om de kommer kunna få upp tillräckligt mycket av gräset från backen ändå. Det blir snabbt svettigt och när hon känner ett par svettdroppar rinna utmed ryggen så åker tröjan av, så skönt att bara kunna stå och jobba i ett linne fast det är september.
Någonstans inne på andra raden så är lite som att hon får syn på sig själv utifrån. Inte för att det är så ansträngande eller för att hon mår dåligt, utan för att kraften i lugnet och glädjen över arbetet hon gör är så stor att hon måste stanna upp en sekund.
Här står jag, tänker hon, på vårt eget ställe och förbereder hö för vintern. Jag bor på den vackraste platsen i världen, och den platsen som ger mig störst lycka och lugn. Tänk om jag vetat under stressiga småbarnsår, stressiga jobb och i vårt förra hus, att jag nu skulle stå här! Med solen i ansiktet och kunna gå ut på lunchen och räfsa hö, till våra egna djur på vår egen lilla gård.
Värmen i kroppen sprider sig, av både lycka och ett ganska svettigt arbete, och när lunchen är slut orkar hon återigen sätta sig vid skrivbordet en stund och jobba. Seminarier ska förberedas och nätverk ska byggas, och verkligheten på gården får vänta en liten stund till.
Ibland känner jag mig som den rikaste personen i hela världen, jag önskar jag kunde lägga all min tid på att arbeta här på gården!
Jag är så otroligt glad att vi äntligen fick en gnutta sommarvärme – eller höstvärme eller vad man nu ska säga. Jag har inte tankat ALLS så mycket sol och värme som jag behöver för att klara vintern, så jag vet inte hur det ska gå egentligen. Men – just nu är det LJUVLIGT och luften är sådär frisk, klar och hög som den bara kan vara tidig höst!
En av de största förändringarna sedan vi flyttade är verkligen hur otroligt mycket tid vi spenderar utomhus, i alla fall jag, maken och sexåringen. Förutom de stunder då det måste lagas mat, tvättas eller ätas (lugnast att äta inne pga barnen blir hysteriska om det kommer getingar mm) så är vi ute prick hela dagarna när vi är lediga. Och herregud, så bra man mår! Jag får mer och mer svårt att stå/sitta inne på ett kontor hela dagarna, hjärnan orkar inte alls med på samma sätt känner jag, och jag vill bara UT! Tog en kort paus ute här vid vårt nya kontor, och man får ändå säga att utsikten är fin! Men, bara när man får lite vyer över vattnet, stan i övrigt gör mig bara trött i huvudet.
I går, när jag vabbade, så hade jag inte så många sysslor som jag egentligen behövde göra. Men bara för det var skönt, så blev det ju ändå att man var ute hela dagen. Jag plockade lite hallon, nöp lite ogräs, vände hö och annat smått och gott – för att sen bli sittande vid vår flaggstång i säkert en timme. Flaggstången står på en bit berg som sticker upp, och runtom är vårt stenparti med sjösten som är tämligen överväxt, och jag ville se om jag kanske kunde få fram lite mer berg? Helt meningslöst, men samtidigt så skönt kravfritt, att bara sitta där och skrapa runt den lilla bergsknallen. Tyvärr verkar berget försvinna ganska brant neråt, men det var så fridfullt att bara sitta där och pilla lite.
När jag är hemma på gården (om inte barnen går i hasorna och pratar) så känner jag hur hjärnan och tankarna får flyta runt fritt. Ibland lite väl fritt, i helgen skulle jag tex sätta upp ett armeringsnät som växtstöd, men efter att ha liksom fastnat på 7 andra småsaker som jag kom på att jag skulle göra så tog det nog typ 5 timmar innan det kom upp. Men till dess så hade jag även planterat om en blomma, rensat ett land, kört undan hallonkvistar, beskurit pumpor och några fler saker som inte direkt fanns på listan! Och det får liksom vara så, man får gå runt lite planlöst för alltid hittar man NÅT bra att hitta på – och det var ju det vi önskade när vi flyttade ut på landet! Men jag känner även hur bra hjärnan mår av att få leva sitt liv, och inte blir distraherad av en skärm hela tiden.
I dag är jag hemma och vabbar inte mindre än TRE sjuka barn. Eller ja, de två stora vabbar jag ju inte, tekniskt sett, men allihop är i alla fall sjuka, och jag känner mig lite hängig med. O blev sjuk förra veckan men det hänger liksom i, L blev sjuk i söndags och Filip kom i natt och sa att han hade halsont han med. Han är i övrigt pigg, men det har börjat likadant med de andra med, så det är väl samma virus gissningsvis (nog inte halsfluss, men något halsjox är det i alla fall).
Just nu är det väldigt svårt att hinna med allt som behöver göras på gården, allt regn har gjort att gräs och ogräs växer på ett nästan helt galet sätt. Har aldrig sett så mycket ogräs som i år! Vi har ju en automover, men den går ju bara i själva trädgården, så förutom vanlig kantklippning har vi även alla vildvuxna ytor vi behöver hålla efter. Och när jag säger hålla efter så är det dels just det, vi pratar inte perfektion men det är bra om inte hela gården växer igen. Sen har vi ju två stora ytor där vi behöver slå gräset för att kunna ta hö, det är vår äng och så området kring brunnen.
Försökte fota med vidvinkel för att visa, men det syns ändå inte riktigt. Bakom päronträdet har vi ett potatisland (nu nerklippt pga potatisbladmögel) och allt övrigt ända bort till lekstugan borta till höger i bild behöver slås.
Ok, så vi har en lie och en röjsåg. Lien är ju bra, men det blir alldeles för jobbigt och tar för mycket tid när vi jobbar heltid för att den ska gå att använda helt. Röjsågen tar också tid, men funkar ok, även om det är rätt jobbigt att gå med den ett par timmar med.
Vi har dock en bra sele till den som gör att det inte blir alls lika tungt.
Att vi slår gräset på ängen beror på att den ska bli just en riktig äng – dvs man ska avmagra den genom att ta bort det hö som blir, så det inte blir näring tillbaka till jorden. Att vi slår gräset vid stallet är dels för att det är alldeles för ojämn för att klippa med gräsklippare – och en gräsklippare skulle heller inte gynna den biologiska mångfalden – men det är också för att kanske kunna ta in lite mer hö att ha till djuren i vinter, det blir ju annars en kostnad. På ytan vid stallet gick gräset upp till låret och var så sinnessjukt tjockt och frodigt att knappt ens röjsågen orkade med – helt galet!!!
Vi märker allt mer att vi saknar en del redskap man behöver på en gård. Vi har fyrhjulingen, som tex har en plog till vintern, men vi behöver en slåtterbalk till den för att inte jobba ihjäl oss. Det är som en stor, lös ”gräsklippare” som inte finfördelar utan bara skär av gräset – så man kan ta in hö om man vill. Den går att köra även där det är grovt, ojämnt eller högt gräs, och skulle även vara bra att putsa hagarna med på det som inte djuren äter. Men en sån kostar MINST 20 000 kr – och det finns i princip inga på begagnatmarknaden heller, inte till fyrhjulingar i alla fall. 20 000 kr extra just nu är inte direkt något jag kastar ur mig, inte när vi går jämt upp med utgifterna varje månad nu med räntan. Och sparpengarna vill jag ju heller inte direkt göra åt just nu, eftersom läget är som det är.
Nu är ju jobbet gjort (med stor möda) för i sommar, men till nästa år så behöver vi på något sätt ändå se över hur vi ska jobba, för det här tar för mycket tid och blir alltför jobbigt. Vi saknar också nån grej för att köra över grusgångarna med, de växer igen nu. Tror också att de skulle behöva ett nytt, tjockt lager grus egentligen, men det är något jag absolut inte tänker lägga pengar på just nu – det får vara som det är helt enkelt.
Som en passus måste jag säga att det lite torrare och varmare vädret känns oerhört välkommet! Vi kommer inte hinna måla det vi tänkt ändå, men nu kan vi åtminstone ta in lite hö om det får torka i veckan.
Förutom att slå gräs så ägnade jag en stor del av helgen till välbehövlig rensning, har aldrig sett ogräset växa så frodigt som i år! DET är i alla fall nåt vi är självförsörjande på…
Nä, nu ska vi ordna lite fika här hemma, sen ska jag jag försöka hinna fixa lite ute medan barnen får lite luft med en kort stund. Kram på er, och hoppas ni håller er friska!
Förlåt om mitt senaste inlägg kanske inte var direkt peppigt, men JAG mår i alla fall lite bättre när jag får dela min oro med någon. Hade ni nu ingen oro innan så kanske jag tillförde lite (sorry), men annars kanske det till och med kan kännas bättre för er att inte vara ensamma om att fundera över framtiden i den här kontexten.
I alla fall, som jag nämnt så är det här en tämligen hektiskt vecka, i tisdags var det konferens (som gick jättebra, fantastiskt kul!) och nu onsdag till torsdag så har vi varit på utvecklingsdagar på Visingsö. Jättetrevligt, väldigt intressant och nyttigt, men det kräver såklart en massa tankearbete det med, så nu är jag mentalt helt färdig. Vi har dock haft det jättebra, och hade tom tur med vädret som var vindstilla (måste vara extremt ovanligt på Visingsö) och en precis lagom temperatur för den guidade lilla cykeltur vi tog runt ön. Plockade faktiskt med kameran och kunde därmed njuta lite extra av alla fina detaljer på ön…
Visingsborg
Och dess namne Wisingsborg, där vi bodde över natt. Mycket trevligt ställe!
Intill låg ett dygnet-runt-öppet litet bibliotek
Otroligt vackra vidder med vy över vättern, nästan vart man än befinner sig.
Inte för att det lockade till dopp i det iskalla vattnet
Älskar ändå stenstränder, för jag kan verkligen inte låta bli att leta vackra stenar.
Som en pittoresk liten portal in till en svunnen tid, kan man väl kalla hela Visingsö.
*Jag menar naturligtvis inte att jag ÄR färdigutvecklad på det stora hela, bara för idag – för nu stänger hjärnan ner helt! God natt!
Det är svårt i dagens samhälle, där informations finns ett musklick bort för det mesta, att sålla i vad som är viktigt och vart framtiden är på väg. Varje expert har naturligtvis sitt eget område för ögonen, och beroende på vem du tar in information om så är det ju många olika saker som är kritiska för att vi ens ska ha en framtid. Pratar du med en klimatforskare så är det naturligtvis klimat och extremväder som är viktigast, någon som forskar om havet kan berätta om olika saker som är direkt kritiska för mänsklighetens framtid och vad som hotar dem, pratar du med en ekonom så pratar hen kanske om hur det ekonomiska systemet kommer se ut framöver, en militär om de överhängande hoten om krig och upprustningen av kärnvapen, en virolog om pandemier eller om du pratar med en biolog så är den biologiska mångfalden nyckelfaktorn till överlevnad. Jag tänker att alla de här har rätt, och allt är på många sätt lika viktigt. Varje område är så stort i sig att jag FÖRSTÅR att man bara mäktar med att koncentrera sig på ett, men det innebär inte att vi ”får” säga att de andra är mindre viktiga – vi vet bara mindre om dem.
Det blir ett tungt inlägg det här – finns inga bilder som passar egentligen, men för att ni inte ska ge upp hoppet helt så blir det ändå lite blommor från trädgården nu.
I går lyssnade jag på Max Tegmarks sommarprat, en forskare som forskar om AI och som i sitt sommarprat ger en extremt mörk bild av en ganska omedelbar framtid. Jag tror att AI kan användas till MÄNGDER med bra saker och kanske kan bli delaktig med att rädda framtiden för mänskligheten, men jag ser också att det naturligtvis finns stora risker, som vi ”vanligt folk” kanske inte har koll på. Det som är enklast att förstå är väl kanske att det vi ser är ”snäll AI”, dvs AI som byggts av och som utvecklas av den laglydiga delen av befolkningen, men jag har svårt att tro att inte det finns folk i den ”undre världen” (förlåt, jag kan inte slänga mig med det uttrycket utan att det låter konstigt) som utvecklar AI UTAN de inprogrammerade spärrar och riktlinjer som den officiella AI’n har. Lägg till då allt det här Max berättar om Super-AI mm, och ja, jag kan absolut förstå oron och se att den är verklig, den med.
Det är så mycket att förhålla sig till, som en liten människa. Klimatet jobbar jag ju med dagligen vilket både känns bra – eftersom jag GÖR nåt – och dåligt – eftersom jag ser också att det inte görs tillräckligt mycket. Krig kan jag nog bara vagt förstå utifrån vårt priviligerade liv, och det känns inte som jag har så stor påverkan på, biologisk mångfald kan jag jobba med i microskala här på gården, men AI? Nej den har jag inte någon chans att påverka arbetet kring som jag kan se det. Lägg då till dessutom att jag som jag nämnde inledningsvis att det naturligtvis finns MÄNGDER med saker där en AI kan hjälpa oss, och att det är ett verktyg och framtid vi inte kommer kunna undvika.
Vad ville jag med det här resonemanget? Jo, för det första, lyssna på sommarpratet – visserligen ger det en existentiell ångest men det är inte ok att helt blunda för farorna heller. Sen måste man nog, för att inte gå under rent mentalt, välja sin strid, så att säga. Vi kan inte göra allt, men alla kan verkligen göra något. Välj det område som ligger dig närmast, och försök gör NÅGOT, om det så bara är att sortera dina sopor lite mer noggrant. Vi kan ju inte gå runt och vara rädda jämt, och en känsla att man gör något konkret kan hjälpa en att förhålla sig till oron.
Jag har så galet många komplexa känslor inför framtiden, den känns som den kommer vara ”som nu”, den kommer försvinna i ett kärnvapenkrig, den kommer bli som Waterworld, Mad Max, Matrix eller Terminator – det är ingen idé att skicka barnen till skolan för de behöver lära sig andra saker för att överleva, det är KLART att de ska gå till skolan för att ta framtiden framåt, självklart behöver de gå i skolan eftersom allt är ”business as usual”…. Det är överväldigande, skräckinjagande och till och med en gnutta spännande – kommer jag se oss gå in i en post-apokalyps (mitt favorittema på filmer och böcker)? Det svåraste av allt är att inte veta – för HUR ska jag kunna förbereda oss och våra barn inför framtiden när den kan te sig på så väldigt många olika sätt?
Paradoxalt nog fortsätter nu denna måndag och vecka som vilken som helst, strax ska jag gå på föräldramöte för förskoleklassen, jag ska boka in veckans träning och sen är det en fullspäckad jobbvecka som ska planeras, vardagsmiddagar som ska lagas och barn som ska tas om hand – precis som vanligt. Jag TROR att de flesta av er, mina kompisar, kanske inte alls reflekterar över detta och då känns nog hela inlägget ödesmättat och kanske till och med lite fånigt. Men jag vet också att jag har ett gäng läsare som faktiskt ÄR oroliga.
Hur resonerar du? Vilken ”strid” väljer du? Vilken framtid förbereder du dig för, och hur?
Vad svårt det är att att hinna och orka göra det man vill och behöver nu när det är jobb på heltid igen. Önskar verkligen att vi hade möjlighet att redan nu minska arbetstid under sommaren som vi planerat, men men, det funkar ju inte riktigt i det ekonomiska läget nu.
En av många saker jag inte hinner/orkar är ju att blogga till vardags, idag tar jag en stund på lunchen till det bara för att liksom fånga alla kringflygande tankar – de tar upp sån plats i mitt huvud annars. Det här kommer bli spretigt, kan jag varna för redan nu!
I går kväll när jag skulle ner och mata katterna i stallet såg jag att potatisen i det stora potatislandet drabbats av potatisbladmögel, och i princip all blast var helt brun. I en kanske fåfäng förhoppning om att rädda själva knölarna klippte jag ner all blast – vi har ingenstans att förvara potatis förutom i själva jorden, så den fick vara kvar där. Noterade därefter att tomatplantorna vid stallet också var drabbade – visserligen i tidigt stadium men ändå – så där tog jag in alla gröna tomater och slängde själva plantorna på min ”skräpkompost” (gödselplattan i betong som jag använder som kompost för sånt jag inte vill sprider sig). Började få onda aningar och kollade övriga potatisar och ALLA hade mögel…. Blev så ledsen! Fick fortsätta arbetet med att klippa ner och få bort allt, ungarna fick värma lite rester istället för att jag gjorde den mat som var planerad, och jag höll på ute i trädgården i nästan tre timmar med något jag varken planerat eller ville göra. Det kändes tungt…
Kvällen blev dock liiiite bättre när jag åkte och hämtade maken som varit på Drättinge Battlecamp med jobbet, för OJ vilken solnedgång och vilka färger över Skärstadalen! Höll på att köra i diket flera gånger…
Önskar jag haft med riktiga kameran, men mobilen fick dugaKolla färgerna!
Hemma var det inte heller fult på kvällen, men nu var orken heeeelt slut till att göra nåt mer.
En av alla saker jag verkligen skulle vilja göra mer är att fota – på riktigt, med den ”riktiga” kameran. Kollar jag på förra årets bilder så var det mycket mer fina bilder, och jag saknar verkligen att fota – det gör det dessutom lättare att se allt vackert och vilsamt.
Jag försöker bekämpa mitt dåliga odlingsår med det som går, har beställt lingon och blåbär från en i Ölmstad som plockar och säljer, och har länsat de sista krusbären för att åtminstone få till liiiiite marmelad. Saknar dock allra mest äpplen i år – ser att många skriver att det är ett jättebra äppelår, men alla mina är ”malätna” och väldigt små! Inget att ens skära runt för att använda delar av äpplena 😦
På jobbet har jag supermycket att göra men det är även väldigt roligt – ”min” konferens på tisdag har nu 55 anmälda mot tidigare rekord 33, känns oerhört roligt – och lite nervöst! Vi har även lanserat ytterligare ett event förutom det som är inplanerat sedan tidigare, så bollen är i full rullning där. Kul! Nästa vecka ska vi, förutom att ha konferens, på utvecklingsdagar på Visingsö, samt att vi flyttar hela jobbet både fysiskt och organisatoriskt in till Regional Utveckling som sitter i ”Teliahuset” snett över Ica Maxi. Mycket på gång som ni ser.
Själv känner jag att mitt Jag är lite borttappat. Både skönt och lite jobbigt, skönt att inte gå runt och fundera på hur man ser ut eller så , men samtidigt lite vilset att inte ha nån tid att ägna åt sig själv (förutom träning, det är ju MIN tid). Åh på tal om träning förresten, det känns riktigt bra nu! Jag är fortfarande i kass form men jag känner att jag gör lite framsteg och det är såååå efterlängtat! Känner också att kroppen svarar litegrann, och jag känner mig inte längre helt och hållet som en säck potatis. När det gäller det yttre så känns det lite trist just nu, men kan i alla fall konstatera att jag aldrig någonsin haft så ljust hår som jag har just nu – det har blivit så himla blekt i sommar!
PS, bästa Anette som klippt mig såklart.
Pendlar mellan att tycka att det är fint och att det bara ser orange ut… Fick ett ryck häromdagen och målade naglarna i någon slags försök att återta lite ”värdighet” och inte bara känna mig som gårdsarbetskraft. Oklart om det gav något mentalt resultat.
På tal om gårdskraft så tittar vi såklart på Hjälp vi har köpt en bondgård, vilket både är sååå roligt och dessutom skönt för man ser att allt inte är rosa moln, men så blev jag också en gnutta sorgsen. De har ju haft i alla program ”fixardagar” när de bjuder in vänner för att greja en heldag, och jag tycker det är en så himla mysig idé. Men jag känner inte att jag kan göra likadant, för dels så vet jag inte hur jag ska hinna gengälda tjänsten och dels så är det ju typ omöjligt att överhuvudtaget lyckas matcha kalendrar så man träffas ALLS och då är det oftast bara EN kompis med i leken ändå. Jaja, det är nog lättare om man är kändis… eller är det något man skulle tycka var roligt? Fast nä, folk har nog fullt upp med sitt eget.
Fick fortsätta det här efter jobbet, för det var mycket jag ville ”få ur mig” visst. Kram på er, och ha ett bra veckoslut!
Vi klarade nääästan två veckor på fritids innan det var dags för terminens första VAB. Stackars Filip kom hem från fritids i torsdags och var visserligen pigg, men klagade på huvudvärk. Gissade att det var något på gång och japp – han vaknade mitt i natten med hög feber. Den höll i sig under hela fredagen och låg på dryga 39 grader, så han var riktigt skruttig, det lilla hjärtat. Under dagen började komma lite klagan över att han fick ont i kissblåsan när han kissat, men vi tänkte det bara var allmänt jobbigt med febern. Till sist somnade han ändå, så himla söta barn är när de sover… ❤
Direkt ur mobilen, och han ser ut som en bekymrad liten ängel, i världens knäppaste sovposition ❤
I dag var febern nästan borta och han har mått mycket bättre, förutom att han har fått mer och mer ont i kissblåsan. Han är helt med på vad den sitter och vad den gör, för faktaböcker är det roligaste som finns att kolla i, och frågor om allt strömmar i ett oändligt flöde. Mycket charmigt! I alla fall, efter en diskussion med 1177 så åkte vi in till närakuten, och blev sedan slussade vidare till barnakuten där vi fick bekräftat urinvägsinfektion (eller exakt vart infektionen sitter har vi väl inte svar på än, det är ju njurbäckeninflammation man oroar sig för att det ska bli, om man inte behandlar). Två ynka timmar senare vände vi hemåt med antibiotika, två ömma fingertoppar efter blodprov men två, små leksaker rikare. Skönt att vi åkte in ändå! Tycker oftast ”mamma-känslan” stämmer om något är fel, men ibland känner man sig ändå som en fånig, nojig förälder – tills det är bekräftat att något är galet.
Han mår i alla fall bra, i alla fall när han fått Ipren (och nu antibiotika) och ville absolut att vi skulle gå och titta lite på blomsterrabatten utanför sjukhuset innan vi gick hem:
Alltså den här lilla, söta bondpojken, som var så nyfiken på de vackra blommorna att han ville gå ett varv och kika.
Nu sover han gott, och om en liten stund tänker jag göra detsamma. Kram på er!
PS, i mobilen fick jag upp bilder från idag för ett år sedan – och japp, då var han också sjuk och jag vabbade. Typiskt efter terminsstart…
godatankar.com 