Man säger ju att barn har utvecklingssprång – perioder som inleds med att det är gnälligt och känns jobbigt, för att sedan kulminera i en stor förändring, som att lära sig prata, gå eller förstå att en person inte försvinner när den gömmer sig bakom händerna. På ett barn händer ju de här sprången väldigt tätt, och i början löser de i princip av varandra, för att sedan glesas ut. Jag minns att med vårt tredje barn var det här lite ”ny” kunskap och det fanns en app där man tämligen pricksäkert kunde förutsäga olika griniga perioder som följdes av ny kunskap – väldigt häftigt.
Jag har läst att utvecklingssprången kommer även senare i livet, där det sista ”tidsbestämda” är när hjärnans mognad och konsekvenstänk är färdigt, mellan 20-25 års ålder, men där de sedan ofta kommer i samband med kriser, eller efter en kris. Jag tänker att sprången i vuxen ålder kanske rimligen tar mer tid och blir lite mer komplexa, eftersom vi ju, till skillnad från ett barn, ska hantera vardagen och verkligheten samtidigt. Jag har också läst i någon studie att människor är som mest olyckliga när de är i 47-48 års åldern (kallas olyckans u-kurva) för att sedan bli lyckligare igen.
Jag tänker att det på många sätt känns rimligt. I just den här åldern är det kanske allra mest saker som pågår i livet som vi måste hantera, utan att direkt kunna påverka det. Vi har kanske tonåringar samtidigt som föräldrarna börjar bli gamla och kanske behöver hjälp, vi står mitt i någon form av karriärsstege, vi ska hitta ett nytt förhållande till antingen samma eller en ny partner eftersom vi nu har stora barn så vardagens små bekymmer är färre men de stora är kanske fler. Lägg också till alla måsten och borden, som jag inte ens tänker räkna upp, så är det kanske snarare konstigt att vi inte alla är både utbrända och deprimerade.

När jag kollar tillbaka i bloggen så ser jag att den blir mer deppig, lite mörkare och tyngre och mindre energi. Jag delar det, både för att det hjälper mig själv att tänka klart, men även för att jag vid det här laget VET att andra faktiskt har lite glädje i att inte känna sig ensamma – precis på samma sätt som jag själv läser andra bloggar för att känna att jag inte är galen – visst ÄR livet jobbigt? Konstigt nog så upplever jag också att de flesta runt mig var mer öppna med att det var jobbigt med vissa saker när man hade småbarn, men nu när det gäller tonåringar så känns det verkligen som alla andra har helt perfekta liv? Jag förstår absolut att man värnar om en tonårings integritet på ett annat sätt än ett litet barn, men i privata diskussioner så tror jag det hade hjälpt att inte bara känna att man är sämst i hela världen och andra är perfekta.
Det är också så himla mycket skam i en massa saker. Jag har väldigt, väldigt få vänner, och jag har INGA vänner där jag är ”bästa vännen”, alltså den som ligger först på listan av de man ringer. Jag har alltid hittat mina vänner när de redan knutit kontakter till bästisar, så i en vardag när allt är stressat och pressat för ALLA så fattar jag verkligen att det aldrig finns tid för vänner som inte är ens bästa vänner. Jag menar det, och vill absolut inte att nån ska ha dåligt samvete för det, det är vad det är helt enkelt. Men det här har varit otroligt jobbigt att erkänna ”högt”, det känns så himla skamligt att inte ha ett ”tjejgäng” eller en bästis som man kan ringa i vått och torrt. Men jag tror faktiskt inte ens jag är ensam om det, och nu är det vad det är, återigen. Jag har äntligen börjat acceptera det för mig själv, och även om det är tungt så känns det mer ärligt att dela det. Eller så ÄR det bara mig det är fel på, så ingen vill hänga med mig, men kan NÅN då säga det.
I alla fall, det är också anledningen till att jag inte delar mina inlägg på Facebook längre. Det kändes som att om man nu är intresserad av det jag har att säga, då får man åtminstone göra sig omaket att googla fram bloggen, eller följa den i nåt flöde. Lite ologiskt kanske, men helt plötsligt blev det min känsla, och då gick jag på den. Tror faktiskt till och med min man har glömt att jag bloggar, så nu känns det nästan som jag är helt anonym typ, haha!
Så, apropå min till synes lösryckta inledning om utvecklingssprång, det jag egentligen ville landa i att det nog kanske är något jag är mitt i. Att hitta vem jag är i den här rollen, åldern, samhället och i allmänhet. Ibland känner jag att jag landar i mig själv, men andra dagar känns allt lite kaosigt, och det speglar sig i mina splittrade inlägg här på bloggen. I dag är en ganska bra dag, jag känner mig trygg och lugn i mig själv och inte bara värdelös, dessutom gjorde jag för första gången på evigheter en bra prestation på träningen vilket också kändes riktigt bra. Så idag känner jag att det finns hopp, vi får se vad morgondagen ger. Till dig som också kämpar, oavsett vad det gäller, vill jag bara skicka en stor kram!




















