Igår, lagom till att det äntligen vänt och ljuset långsamt kommer tillbaka, såg vi för första gången sol på en halv evighet. Sprang ut med riktiga kameran och fotade, men har inte orkat lägga in bilderna – så den nedan är en snabbt tagen med mobilen. Det var nästan overkligt vackert, med dimma borta över Ölmstad och fjäderlätta moln.
I går var även julstädnings-dag, efter att jag jobbat klart min halvdag. Eftersom jag kliver upp och börjar sju, så hinner jag jobba klart innan nån annan typ är riktigt vaken. Sen fejades det, det var dammtorkning, dammsugning och golvskurning, och nu är det SÅ rent och fint! Det kommer säkert vara i två dagar på sin höjd, med hela familjen hemma. De två äldsta barnen är förresten sjuka och har haft feber, halsont och förkylning – båda är på bättringsvägen nu dock. Min bror med familj åkte på lite magsjuka, så nu vet vi inte riktigt när det blir julfirande med dem, men det ger sig.
I princip allt är inhandlat till veckan som kommer, skönt att slippa handla i all trängsel, bara några få saker som inte gick köpa tidigare. Unnade mig också en liten kronärtskocka som blev mitt lunchtillbehör häromdagen, så himla gott!
Ikväll blir det ostbricka och så har jag köpt ett Exit-spel som vi ska köra. Orkar inte med nåt bingolotto i år, det är så fruktansvärt trist, och de stora barnen vill ändå spela sen på kvällen. Håller också på med årets pussel, också en aktivitet jag verkligen gillar över jul, otroligt vilsamt för hjärnan. Det blir nog en ok jul det här ändå. Kram på er!
Det har funnits många ljuspunkter 2025, som alla de jag delade i förra inlägget. Men det har också varit ett otroligt påfrestande år mentalt. Här kommer någon form av sammanfattning av det jag minns, på rak arm, tillsammans med lite foton från trädgården i somras.
Under våren kämpade vi med L som haft problem med att ha blivit utsatt för mobbing i skolan, något som till sist resulterade i en tredje polisanmälan med påföljder för den åtalade. Tack och lov har detta gäng nu helt låtit bli honom, och efter upprepade diskussioner med skolan så verkar nu hans tid i skolan vara relativt problemfri.
Det har varit mindre konflikter med äldsta, men det är en otroligt stor sorg hos mig att han upplever att han har och har haft det dåligt hemma, när vi verkligen gjort allt vi kunnat för att han och de andra barnen ska ha det bra (vilket INTE har varit den lätta vägen alltid, när vi kämpat om skärmtid och annat).
Samtidigt har vi kämpat med vår relation, vi vuxna, mitt i allt annat som har tagit fokus och krävt vår tid. Inte ovanligt, med barn som börjar bli stora och en lång relation bakom oss, men lika jobbigt för det. Med god hjälp av lite familjerådgivning har vi hamnat på rätt köl igen, och jobbar oss sakta framåt.
Inget av ovanstående har underlättats av att jag är i förklimakteriet, med lite ökning av hormonsersättning har det tillslut känts bättre igen dock, men det är ändå liksom inte ett tillstånd som gör NÅT annat lättare. Precis nyligen har jag även fått testosteron som tillskott (det är då alltså en bråkdel av den lägsta ersättningen man ger till män, så ingen tror att det är någon form av typ doping), jag har inte hunnit känna så mycket skillnad av den ännu, förutom möjligen att jag känner mig lite mer skärpt. Har förhoppningar att det ska boosta min livskvalitet lite på det stora hela.
Det har varit en riktig bergochdalbana med träningen, både på grund av ovan nämnda förklimakterie och lite stress på jobbet under hösten. Ibland har det känts toppen och som att det verkligen går framåt, men stora perioder har det snarare känts som det går BAKÅT och det har varit mentalt jobbigt. Jag HAR dock hållit i och tränat utan uppehåll (förutom vid sjukdom) hela året, vilket känns himla bra. Mindre bra har det känts när även små mängder stress omedelbart ger så stora utslag på träningen.
Jobbet har varit väldigt kul och har gått bra, även om det var lite trist att behöva byta ut en kollega jag trivts väldigt bra med pga justeringar i projektbeläggning. Det har varit lite stressigt i korta perioder i höst, men det har varit övergående, och jag har kunnat planera in ett lagom arbetstempo på det stora hela. Jag har fått mycket fin feedback från de jag jobbar tillsammans med/mot i projektet, vilket har gjort mig väldigt glad.
Just precis nu känner jag mig faktiskt som jag är på en ganska bra plats, rent mentalt. Den stressiga perioden på jobbet är över, det har varit väldigt lite konflikter med barnen det senaste och jag känner att justerade hormondoser ger ett lugn i kroppen som jag saknat länge. Jag känner mig liksom jordad och trygg i mig själv på ett sätt jag inte riktigt har upplevt innan, och det är så otroligt skönt att känna så. Jag har ändå överlevt det gångna årets motgångar, och visst har jag blivit lite starkare av det!
Jag hoppas inför kommande år att träningen inte ska vara så motig – eller, det är fel, för det är inte TRÄNINGEN som är motig utan min kropp i träningen. Jag önskar mig att det fortsätter gå bra för L, och att O hittar lite mer extrajobb så han känner att han kan vara mer självständig. Jag hoppas att lilla F ska trivas på den nybyggda skolan de ska flytta in i efter årsskiftet. Jag önskar maken en lugnare arbetssituation så vi inte är två som är utbrända, och jag önskar oss mer tid för varandra. Jag önskar att mitt nästa projekt på jobbet ska bli godkänt så jag kan planera framåt, och jag önskar att det fortsatt är en lagom arbetsbelastning. Jag hoppas att min tjänstledighet går igenom så att jag kan jobba 80% under sommaren och 100% under vintern. Och så önskar jag att det blir SOL!!! Gud vad jag saknar solen och ljuset! Räknar ner dagarna till söndag 21/12 då det vänder, mer än jag räknar ner dagarna till NÅT annat…
Det var lite bakom kulisserna för året, en hel del har jag nog inte skrivit om direkt, men det är lättare att skriva kort om nu, med lite distans. Vad önskar du dig av det nya året?
Jag tycker mig se dem ramla in i mitt flöde nu, sammanfattningarna av året som gått. Egentligen lite knepigt, jag tycker att just de inläggen inte är så intressanta att läsa – är man följare så har man ju liksom hängt med. Däremot tycker jag om att göra dem för mig själv, för att det är så lätt att åren flyter in lite i varandra. Det som är svårt är att minnas allt skavigt och jobbigt, för det har man ju inte fotat såklart, och kanske skulle det kännas bättre om man ändå fick samla ihop och liksom avsluta det med? Men, de sakerna minns man ju inte allt om, som sagt, de har bara lämnat efter sig en känsla för året som gått.
Jag tänker ändå lägga en liten sammanfattning här, på allt trevligt vi gjort, så kommer en känslomässig sammanfattning framöver.
I sedvanlig ordning händer inte mycket som är värt att dokumentera under årets första månader, då går vi mest och väntar på att trädgårds- och utesäsongen kan börja. Men när den gör det, då blir det fart!Årets första, och kanske största, projekt var att bytta till en altan framför och till viss del runt huset, med tillhörande pergola och odlingslådor. Det här är verkligen ett projekt jag är otroligt nöjd med, tycker det har blivit precis som jag tänkte mig!Den östra delen av huset, som hittills bara varit en torr, sönderbränd gräsmatta, fick en plantering intill grunden (med icke-förstörande växter) och tre medelhavsträd. Den lilla altanen från förra året fick en mikro-pergola där en ny vindruva ska växa. Vi bilade ner till Schwarzwald för en liten semester. Den regnade till stor del bort, men några höjdpunkter blev det ändå. Också första semestern inte alla barnen var med, vilket kändes konstigt. När vi kom hem så tog ovan nämnda barn studenten – en dag som blev otroligt mycket bättre än jag vågat hoppas på, tack vare alla som kom och gratulerade. Så otroligt glad för detta – tack!Också en bra dag för att vädret visade sig från sin allra bästa sida, och den nybyggda altanen fick glänsa. Det blev ett underligt odlingsår, med torka fast liksom fuktiga nätter, så det blev mycket snigeljakt. Inget växte riktigt som det brukar, och av frukt fick vi nästan noll – däremot gick bär som jordgubbar, blåbär och hösthallon kanon. Vädret var ändå väldigt trevligt, och en hel del badande i sjöar blev det. Det blev en dag på High Chaparall med F och hans bästis, uppskattat av de båda!Tvättstugan fick ett ordentligt och välbehövligt uppsving. Det kläcktes kycklingar……och hans med en liten fisketripp. Stalldörrar fick ny färg, och husets vindskivor blev antingen utbytta eller ommålade. Studenten tog ett efterlängtat körkort……och sedan kröp sig hösten på. Lilla F och jag gjorde en egen heldag med vandring och grill, otroligt mysigt. KAN också varit sista gången vi såg solen för den här otroligt grå hösten och ovintern. Sista projektet ute för året blev att bygga en stomme för ett förråd/lösdrift. Faktiskt kom plåttaket hit häromdagen, så om vädret tillåter monterar vi kanske det på jullovet. Är det inneväder så blir det ju snarare att börja bygga bokhyllan jag berätta om häromdagen som gäller…
Så, som vanligt är det FULL aktivitet på vår lilla gård på sommarhalvåret – dock med en betydligt mer lagom arbetsinsats detta år mot tidigare år, och det har funnits ordentligt med tid för vila, bokläsning och trädgårdspill. Det är något jag tar med mig, och vill lyckas med fler gånger, att ha lagom mycket att göra så det är kul, men inte glömma bort att inte göra något också!
Det var lite ljusglimtar, nästa inlägg blir kanske lite annorlunda.
Idag är det min ”fredag”, eftersom jag tagit ledigt i morgon för att spendera dagen med lillsonen som gått på fritids hela veckan. Han ville helst sova på hotell, men det blev lite dyrare och större insats än vad jag hade tänkt mig, så vi kommer nog gå och kolla lite i affärer på vad han önskar sig i julklapp (bla Biltema för att se vad han vill ha för verktyg som han saknar – riktiga då såklart) och sen har jag lovat lunch på Rosegarden, med valfri mängd glass till efterrätt. Tror det blir en bra dag.
Ett litet foto från vår förra mor&son-dag, på lite naturligare tema den gången.
I övrigt har jag varit hos kiropraktorn på ett andra besök i veckan, har haft en yrsel som kommit och gått ett par veckor nu i olika intensitet, och tänkte att det kunde sitta nån spänning i nacken. Det är inte kristallsjuka (som jag haft tidigare, fy så vidrigt) och inte heller mitt låga blodtryck, eftersom det här kommer vid andra konstiga tillfällen, typ rätt som det är när jag sitter vid datorn och så. Kiropraktorn släppte på lite nackspänningar, men det verkar inte ha tagit bort yrseln (även om det känns skönt i nacken), så nu har jag googlat mig fram till att det också är ett vanligt symptom i förklimakteriet. Hurra… Är det nån annan som känner igen sig i det här kanske?
Men, när jag ändå var där så bad jag henne kolla på en strulande axel med, som varit stel och som har gjort ont vid viss träning i över ett halvår. Där körde hon en mycket oskön behandling men som faktiskt nog har gett resultat – det är ömt och känns irriterat nu, men den känns inte alls så stel längre. Jag ska fortsätta träna, det är ju alltid bäst såklart, men undvika eller minska de övningar som gör ont ”på fel sätt” tills axeln har läkt igen. Det ska nog gå, tänker jag, sitter ju och väntar på mitt pass just nu när jag skriver det här. Träningen går fortsatt lite trögt, men det är ändå inte alls lika illa som i helgen och förra veckan, utmattningskänslan har till viss del lagt sig, vilket känns oerhört skönt. Men, nu är det dags ser jag, vi hoppas att axeln håller lite bättre nu då!
Förlåt men blev det här nån form av ”vilka krämpor har jag”-inlägg? Det var inte meningen, men men.
Den här veckan har jag hållit ett av våra roligaste event – Klimatpitchen – och jag har deltagit på Klimatkonferensen, anordnat av Klimatrådet och länsstyrelsen i Jönköping. Efter det har det tack och lov varit tämligen lugnt, och jag har kunnat jobba hemma i lugn och ro både torsdag och fredag, skönt att få komma ikapp utan något yttre som stör, och med möjlighet till lite vila när det passar mig.
Något jag har sett fram emot hela veckan är lördagen, det gör man ju varje vecka, men lite särskilt denna lördag. Jag har bestämt att jag vill ut och vandra en liten sväng i den fina höstnaturen, innan alla fina löv försvinner, och lördagen ska bjuda på soligt men kallt väder. Filip ville gärna följa med, men det blir nog bara han och jag (maken är tränare på lördag) eftersom tonåringarna hade egna planer. Det blir fint det med, lite tid i skogen med bara honom. Trots att det var längesen nu så har han ju under sin uppväxt varit ute på mängder med små helgvandringar, och jag har verkligen saknat dem. Ska se till att plocka med kameran med, alldeles för längesedan jag fotade ordentligt.
Han har varit med ute sedan innan han kunde gå, och fick hjälp av brorsorna. Och mången tur har det blivit i vandringsryggsäcken. ”Kan själv” har givetvis varit ett starkt tema…Såklart allra roligast när alla är med (och vid gott mod, annars kan det kvitta).
Den jag bloggar för är ju mig själv, i första, andra och tredje hand, även om det gör mig väldigt glad (och förvånad) att just DU läser också. Men jag är dålig på att läsa min egen blogg, men igår kväll tog jag och gick igenom de senaste 8 oktobermånaderna på bloggen (går att hitta om man kikar i menyn ”arkiv”). Några saker som slår mig:
Vad mycket mysigt vi gjorde med barnen när de var mindre, vi var ute i skogen och vandrade var och varannan helg, och alla var med och det var till och med mestadels konfliktfritt. Sen hände något, för typ 5 år sedan så började (gissningsvis) tonårskonflikterna med min äldsta och senare även med mellankillen. De ville inte hänga med ut längre (såklart när man är tonåring, det är väl som det ska vara) och jag har kämpat så himla mycket med olika konflikter sedan dess – de tar så himla hårt på mig. Jag känner väldigt starkt att vi är en trasig eller halv familj nu, pga dessa konflikter.
Vad mycket vi har gjort FÖR barnen! Så mycket i det jag skriver handlar om att barnen ska ha det bra, vi försöker verkligen skapa alla förutsättningar vi kan för att ge dem en så fin barndom som möjligt. Så himla många gånger jag slagit knut på mig för att försöka bemöta allas behov. Jag har säkert gjort tusen fel, men herregud vad jag har försökt!
Jag verkar ha en deppig period i varje oktober, följt av en del egenreflekterande inlägg. Lite intressant, jag hade nog inte sett det mönstret utan bloggen. Har inte känt mig så deppig (än) i höst, men det kan ju komma och gå lite (har inga depressionsproblem men har ju som alla andra perioder som är deppigare och såna som är gladare)
Bra att påminna sig själv, det syns inte utanpå om det gör ont inuti
Jag har fotat så himla många fina bilder? Det här är verkligen en sak jag vill komma tillbaka till, för JAG blir så glad av alla bilder, på familjen och naturen och även på mig själv. Känner mig så obekväm i min kroppsstorlek just nu att jag inte vill fota mig själv alls helst, men det är ändå mycket värt att få se lite bilder på sig själv med genom åren, så jag ska försöka bortse från det.
När man bläddrar tillbaka så skulle jag vilja påstå att jag varit extremt stresstålig som inte blev utmattad tidigare, och nästan varenda inlägg ursäktar jag mig för att jag inte orkat med mer.
Vad mycket jag har gjort och utvecklats! Jag har lärt mig så vansinnigt mycket saker genom karriärsbyten och utbildningar, av kontakter och arbetsplatser. Känner mig faktiskt lite stolt.
Från oktober 2020, när det var pandemi och vi fick köra en del av utbildningen till produktionsledare digitalt.
Jag har länge, länge saknat mer umgänge med kompisar, eller ens att ha nära kompisar. Det är kanske dags att bara inse att det är vad det är och vara glad för de stunder som finns, och vara glad för nya bekantskaper som dykt upp (vilket jag verkligen är!)
Vilken skillnad det blev i vårt liv när vi flyttade ut till gården! Det lyser igenom i varje inlägg hur mycket jag älskar den… MEN, det har sammanfallit med mindre ”kvalitetstid” och utflykter med barnen, eller i alla fall sånt man fotar.
Jag tar med mig några saker av det här med. Vi har inte varit på skogsutflykt en enda gång i sommar/höst, så det är hög tid att snöra på sig vandringsskorna och ta med nåt gott att laga över elden. Kan känna en fysisk dragningskraft till att få komma ut i skogen nu, jag behöver prioritera in det bums. Jag vill också plocka upp den riktiga kameran mer, de bilderna är något annat än de man tar med mobilen, och jag vill gärna lägga tid på det eftersom det gör mig glad. Jag tänker också att jag ska fortsätta öva på att vara lite snällare mot mig själv, och i hur jag pratar med mig själv i huvudet. Jag fastnar väldigt ofta i att jag kunde/borde ha gjort bättre, oavsett vad det gäller, men jag gör verkligen mitt bästa enligt vad jag förmår för stunden. Jag har ju också haft funderingar på att sluta blogga, men när jag läser min egen blogg nu så känner jag ändå att jag nog vill fortsätta kunna läsa, även om kommande år. Jag kanske måste få vara så personlig ändå, för att det ska få vara någon substans i texten.
Kanske kommer mina barn läsa bloggen, om den finns kvar, någon gång när de blir vuxna. Kanske kan de förstå hur gärna jag velat deras bästa och att jag verkligen försökt. Kanske kommer de bara tänka att deras morsa var dum som lade ut bilder på dem. Jag vet inte.
Jag behöver skriva av mig lite, och idag tänkte jag INTE lägga till en massa självklarheter som att jag älskar mina barn eller så, vid det här laget vet ni antingen det eller så spelar det ingen roll om jag skriver det eller ej.
Just nu känner jag mig helt mentalt slutkörd. Jag har ju varit sjuk hela veckan, men eftersom det var en massa externa aktiviteter så jobbade jag ändå måndag-torsdag, vilket gick hjälpligt med lite ipren. I fredags såg jag fram emot att till slut få vara sjuk på riktigt och bara ta hand om mig själv. Det funkade helt ok efter att barnen kommit iväg till skolan och innan det var dags att hämta F från fritids för att åka till simskola, alltså blev det ändå bara några få timmar.
Jag är inte helt pigg ännu, men jag mår bättre. Tyvärr lagom till att bli ”avlöst” av maken som istället har sin sjuktopp nu i helgen, vilket innebär att jag såklart behövt hantera mycket av familjens måsten – eftersom han fick hantera en del av mina förra veckan. Helgen har varit rätt jobbig, lördagen kunde jag vara ute och greja lite i trädgården som hade stort behov av lite kärlek. Det hade varit avkopplande om inte lilla F gått efter mig och ville leka nåt hela tiden. Och eftersom jag också hela tiden har i bakhuvudet att man inte får tillbaka tid med sina barn så innebar det såklart också ett KONSTANT dåligt samvete samt stress över att ”hinna klart” lite saker ute, eller bara att VILJA göra det för jag tycker att det är roligt.
På lördagskvällen åt vi kräftor eftersom jag för nästan två veckor sedan beställt dem till torsdagens reko-ring. Det är typ bara jag och mellansonen L som gillar kräftor, F ville bara leka med en hela tiden, maken var jättehängig och O ville nog helst bara sätta sig och spela. Alltså blev kvällen halvdan. Ibland, som just då, tycker jag att det är himla trist att ha vara enda tjejen i familjen, för det gick inte prata om nåt. Killarna ville prata om spel och maken orkade inget (såklart), och det blev inte alls den trevliga kvällen jag hade tänkt för alla.
I dag var jag tvungen att åka och handla inför veckan, för kylen (kylarna) gapade tämligen tomma och bara tomat och potatis kan vi inte leva på. Släppte av F på kalas och åkte och handlade, hämtade sen upp honom på vägen hem. OMEDELBART började tjatet om att vi skulle leka ”med bilar” vilket är det ABSOLUT tråkigaste jag vet, vilket jag faktiskt också förklarat för honom att jag tycker och jag är inget bra på att bara sitta och köra runt. Men klart jag får dåligt samvete för det ändå. Dammade en sväng för att äldsta sonen skulle kunna dammsuga och torka golvet, vilket gjordes utan gnäll men också halvbra eftersom det fortfarande ligger damm i hörnen och under saker han inte flyttar. Men valet är att gå efter och tjata och ”gnälla” eller att det bara blir typ lite gjort i alla fall, och sen såklart ändå berömma eftersom annars kommer det ALDRIG dammsugas igen. Mellansonen städade badrum innan han drog till kompisar, men även där såklart inte allt som behöver göras i ett badrum, samma alternativ med tjat eller bara gilla läget med honom. Och javisst förresten, dåligt samvete för att jag inte skjutsade honom ända till sin kompis utan bara in till stan – jag vet att han inte kommer röra sig alls idag annars och han behövde få en kort promenad, men då var jag såklart en pest.
Jag är SÅ trött i huvudet av allt som ska hållas i ordning på, organiseras, se till att det görs, frågor som kommer, böner om saker som ska göras och det ständiga dåliga samvetet att man inte är tillräckligt bra för NÅN eftersom barnen ALLTID tycker att man är pest. Jag är trött i kroppen med och hela bröstryggen har låst sig som den har en tendens att göra när jag gjort för mycket en dag, det känns som det varit sådan sedan semestern tog slut. Jag har inte kunnat träna på hela veckan pga sjuk, vilket också gjort att den egentiden det innebär inte har blivit av. Jag skulle behöva minst en veckas ledighet utan familjen känns det som och såklart har jag även dåligt samvete över det. Jag skulle åtminstone behöva ta en dusch i lugn och ro men det är ALLTID nån som vill något även när jag duschar, så det blir inte heller någon vidare egentid.
I morgon är jag ”pigg” nog att jobba igen tror jag, men det kommer bli hemifrån för att inte nån ska smittas på jobbet. Då kommer såklart alla vardagsmåsten tävla om mitt dåliga samvete över jobbmåsten, speciellt som jag var iväg två dagar förra veckan och sjuk en och därför ligger efter i min egen workload på jobbet, som ju annars i princip aldrig är stressigt.
Det var skönt att bara få kräkas ur sig lite en stund. Det kommer bättre dagar och andra dagar och jag kommer SÄKERLIGEN sakna barnens ständiga krav på uppmärksamhet när de flyttar hemifrån, men just precis nu vill jag bara att de ska klara sig själva en liten stund. Ok?
*Tycker egentligen att engelskans ”overwhelmed” är ett bättre ord, överväldigad på svenska låter som nåt positivt men det är då INTE den känslan jag känner just nu.
Jag vet egentligen inte riktigt vad som hände med augusti, den försvann bara på ett par dagar känns det som. Nu har vi dessutom jobbat lite längre än vad vi var lediga i sommar, så jag kan väl bara konstatera att veckorna flyger fram på ett otäckt sätt när man jobbar.
Men, vi har haft riktigt bra helger! Det har ju varit väldigt härligt väder även den här helgen, så förutom att lördagen inleddes med träning och handling som vanligt så har vi mestadels varit ute. Det blir lite bygg på lösdriften – den är absolut ingen panik med, men det är samtidigt väldigt kul att bygga, så det är svårt att låta bli – och lite annat gårdsfix. Det sistnämnda innehöll bland annat att trimma runt elstängslet i grisarnas andra hage så de fick flytta över till lite mer grönbete, att jaga en kalv som rymt upp på en åker (inte våra kor, men det var lätt att hjälpa till) och att ta tillvara på veckans grödor.
F är såklart med hela tiden, här sitter han vid sin lådbil och läser i en ”bygga i trä”-bok för att hitta sitt nästa projekt. Äpplet och trädet, ni vet 😉
Det finns så otroligt mycket saker jag vill göra. Jag har precis börjat sticka på årets tröja, den vill jag hinna sticka mer på. Jag läser en riktigt bra bok som jag vill hinna ligga och läsa mer i. Jag vill bygga mer på lösdriften för det är så kul…. Ja ni fattar. Svårt att hålla sig i skinnet helt enkelt.
Sen måste jag ju säga att helgens roligast var när äldsta sonen kom hemkörande i fredags med den glada nyheten att han just tagit körkort – vilket kom som en överraskning för oss där hemma, och en väldigt rolig sådan. Han fick köra mormors bil hem till oss (mormor följde också med och sa hej såklart). Stolt över honom!
Det underlättar ju också vardagen att ha en till i familjen som kan köra bil, om det tex är någon som ska hämtas eller lämnas för aktiviteter eller hos kompisar. Det blir ju också lättare för honom själv att söka jobb nu, även om han inte har någon egen bil ännu såklart.
Veckan som kommer är ganska fullbokad, jag ska ner på panelsamtal i Växjö på tisdag och till Eksjö på torsdag, så det blir flera tidigare morgnar. Är såklart skrapig i halsen och snuvig igen nu med? Men tänker ignorera det tills det gått över… Till helgen ska jag ev. våga hänga med makens ”Rucking”-gäng på vandring på söndag förmiddag. Det handlar ju mest om att vandra med en vikt i ryggsäcken, har inga problem med vikten i sig men har inte just vandrat på länge. Oron är nog mest att jag ska dra ner tempot för övriga eller så, inte min egen vandring, hatar när man känner att man förstör för någon annan.
Nästa helg ska vi på ett helt annat äventyr, då är vi ett litet gäng (tror vi är 8) tjejer som är 45+ från crossfiten som ska åka till Göteborg och köra Toughest Explore – dvs inte huvudtävlingen utan en ”tävling” på söndagen där det inte tas tid och sträckan är halverad, vilket passar mig, som inte gillar att tävla, perfekt. Ser fram emot många skratt under dagen, och inte minst kvällen innan när vi ska sova över på hotel och gå ut och käka ihop. Vad vårt lagnamn är? Jo men vi sätter väl ändå ribban där, med ”Walking Dead”, haha!
*Försökte hitta en positiv vinkel till att hösten går så sjukt fort, och räknar man lite generöst så är det ju ”bara” nio månader kvar till nästa semester….
Underbara Clara* skriver att den här sommaren är en konstig sort. Nu har hon ju precis gått ut med att hon och hennes man ska skilja sig, så det är väl inte så konstigt, men jag känner lite att jag håller med – och jag vet egentligen inte vad det ÄR med den här sommaren.
Skulle jag välja ett ord för att representera sommaren så skulle jag välja ”resignerad”. Jag menar det på både gott och ont, sånt som jag anser viktigt kämpar jag för, och jag kan i princip inte sluta. En sån sak är att jag så väldigt gärna vill göra saker med HELA familjen, men för att inte både gå sönder själv och ta sönder familjen pga konflikter, förväntningar och mentalt arbete så har jag ”släppt” taget om de båda stora barnen. De har alltid fått erbjudande att följa med på de små utflykter vi tagit, men eftersom de är tonårströtta (tonårslata) så vill de aldrig det, vilket resulterat i att de inte varit med på nånting i år. Inte när vi paddlat kanot, inte när vi badat, inte när vi åkt och fikat nånstans. DE är lika glada och obrydda för det, att hänga med föräldrar är då absolut inte på topplistan för någon av dem, det är kompisar som gäller.
Det känns lite bitterljuvt, JA det är skönt att slippa tjata på och hantera olika viljor, kompromissa med tider och aktiviteter och försöka ta hänsyn till allas känslor. Samtidigt är det en känsla av förlust som infinner sig – det blir inga familjebilder till fotoalbumet för sommaren det här året (symboliskt men ändå viktigt).
Det här har lite gjort att jag tappat motivationen för många saker som jag mentalt kämpat för, och lite rent generellt gjort att få saker känts riktigt roliga. Samtidigt har det då inte gått åt riktigt lika mycket mental energi åt att hantera allas känslor och förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag är inte så mentalt trött men känner mig samtidigt lite tom och uppgiven, och framförallt känns det så FEL att inte ”kämpa för en gemenskap” – men när jag är den ENDA i familjen som vill ha den så finns det ju ingen poäng med den. Känner mig också lite dum, här går jag och kämpar för att vi ska ha en gemenskap så så är det inte nån som saknar eller efterfrågar den, alltså har jag ju gjort allt i onödan?!
Självklart är lilla F med på allt vi gör, men jag vet att står valet mellan oss och kompisar så vinner kompisar där med, så det är inte lång tid till jag kan få med honom heller – då vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Den dagen, den sorgen.
Än följer han med, som tur är.
Så känslan för hela sommaren är konstig, jag känner mig lite planlös och inte behövd, och den ledande känslan är att jag gett upp och därmed misslyckats. Svårt att få nån riktigt go känsla utifrån det…
*Underbara Claras har nu börjat ta ut en avgift för sina blogginlägg, man prenumerar för 49 kr per månad och får då tillgång till alla inlägg. Känner mig extremt kluven till detta, jag förstår behovet att få betalt för sin insats för det är MYCKET jobb med att blogga som hon gör – samtidigt känner jag privat att det är tveksamt om jag kan motivera prenumerationen någon längre stund. Vi får se, jag testar lite – men det är så många prenumerationer som läggs på hög och denna är den som kommer ryka först.
Så var semestern till ända – fast jag inte alls vill gå tillbaka in i ekorrhjulet igen. Jag vill ha långa dagar med gårdsfix och trädgårdssysslor, vinluncher och vara utomhus hela tiden. Jag vill inte ha bestämda tider, ett schema att passa och vara inomhus framför en dator…. Och då har jag ändå ett jobb jag tycker väldigt mycket om – men jag är hellre ledig, ju.
Eftersom vi var i Schwarzwald under våren så blev det inge längre bravader – som längst har vi varit i Vadstena, men det gör mig absolut ingenting. Det har varit väldigt skönt att få ta dagen som den kommer och inte ha så mycket bestämt, och vi har ändå lyckats hålla nivån på gårdsarbetet mer rimlig än förra året. Årets surdeg blev klar – att byta vindskivor på huset (och på garaget som bonus), dels tack vare att vi fick låna en bra byggställning av en granne.
Jag har pillat in ett antal bilder från mobilen, så här kommer en kort sammanfattning på semesterns aktiviteter – har en del i kameran med men orkar inte sätta mig med den nu.
Sommarluncher på altanen i öster, med ett glas vinNjutit av vackert väderNjutit av fina blommor Hindrat sniglarna från att demolera köksträdgårdenHittat katter i grönsakslandenSatt ägg på kläckningSorterat LEGORenoverat tvättstuganVarit nöjd med altanenÄtit ännu mer gottRensat och grejat i trädgårdenBadat…med den här lille älsklingenÄtit glassTränat mig svettig och satt PBPlanerat nya rabatterFotat befintliga rabatterBadat lite merNjutit av sommarkvällarVarit på High ChaparralTill F’s stora förtjusningBlivit färdiga med tvättstuganTrädgårdsjobbat med sällskapFått kycklingar…och en kycklingansvarigMålat den ena stallkörningenSom blev så här finPaddlat kanot i Bunn…där en av oss fick fisk i alla fall.
De stora barnen har varit på varsitt långläger, och i övrigt mest legat hemma, de har sällan velat följa med på våra dagsutflykter.
Det känns inte som vi gjort så mycket, men samtidigt har jag i princip aldrig haft tråkigt, så det har på så sätt varit en bra sommar. Vädret har också varit bra, förutom att de kalla nätterna ställt till det för tomaterna bland annat. Vi kommer dessutom få typ 10 äpplen i år, till skillnad mot förra året när vi hade 100-tals kilo, det känns trist, men är inte så mycket att göra något åt.
Har också läst massor, vilket har varit jättekul. Också skönt att kunna hålla i träningen rimligt, så blir det inte så motigt att starta upp igen.
Nu gäller det att hålla i semesterkänslan så gott det går, det är svårt i vardagen men annars vet jag inte hur jag ska överleva. Hoppas på ”lagom fint” väder, dvs gärna lite regn när jag jobbar men sen fint så jag kan ta nån extra dag ledigt 🙂 Så slipper jag vattna med, även om det inte är så mycket som ska vattnas.
Hur var din sommar, och hur gör du för att hålla i semesterkänslan?
godatankar.com 