I bara tre dagar av 30 har min andningskurs pågått. Slump eller ej, men i natt sov jag bättre än jag sovit på typ ett halvår! Då borde man ju vakna upp piggare, men var istället ganska morgontrött och groggy, men det kändes ändå otroligt skönt med lite sömn. Kursen bygger på att öka sin naturliga andningskapacitet så att man använder hela sitt register istället för att bara ineffektivt andas uppe vid nyckelbenen. Tycker redan jag kan känna lite skillnad faktiskt, andetagen känns ”fylligare” och inte så panikartat ytliga. Ska träna idag, blir intressant att se om jag märker någon skillnad då med. Var ändå lite skeptiskt inställd i början – andas ska man väl inte behöva gå kurs i liksom – men är glatt överraskad av att alls märka skillnad så här tidigt! Är också glad att meningen är att låsa upp andetaget så det sker automatiskt, kan ju inte gå runt och aktivt tänka på hur jag andas hela tiden ju.
Helgen hemma var ganska lugn, vi firade fina lilla F som fyller 9 år idag, och mormor kom hem och firade med oss. Han fick en massa utegrejor till sin koja bland annat, tex en solcells-ljusslinga, utematta, lina att gå balans mellan träd, klättergunga och en liten linbana att dra upp och ner saker med. Dock var det ju SNORKALLT så det blev inte så mycket utelek just i söndags, men förhoppningsvis ser ju nästa helg ut att bli betydligt mer vårlik. Har gjort upp lite planer för vad som kan vara bra att göra i kommande helg:
Tömma dammen på, tyvärr döda, grodor. Hade aldrig kunnat gissa att vi hade så mycket grodor, men i den långa köldperioden bottenfrös vår lilla bio-damm vid stallet och nu när den tinat hittade vi nästan 20 riktigt stora grodor i den – tyvärr verkar de vara döda och inte i dvala som jag hoppades.
Koppla på vår takavvattning på alla regntunnor. Blir det en så torr sommar som det lutar åt så kommer det absolut gå åt.
Förhoppningsvis hacka upp kanten på resten av vår garageuppfart. Också bra förberedelse för skyfall.
Flytta snödroppar från kullen, där de riskerar att trampas ner av grisarna, ut i rabatter där vi kan njuta av dem lite mer.
Dricka kaffe på altanen med solen i ansiktet
Tror att en del redan blivit nertrampade. Grisarna äter i alla fall inte lökarna, men det går hårt åt dem ändå.
Kikar in lite, i någon form av trötthetsdimma, efter en tämligen halvdan natt bredvid F som på en halvtimme gick från ”som vanligt” till att ha 39,9 i feber i går förmiddags. Det är ändå skönt att barnen är lite större och lite ”tåligare” samt att man kan prata med dem på ett annat sätt, då behöver jag inte heller gå och oroa mig för att det är något som är fel som jag missar. Han har väl troligen någon form av influensa gissar jag, med ordentligt med huvudvärk, ont i kroppen och lite ont i halsen, inte konstigt när han fortfarande har Lukas mycket feber. Eventuellt är det samma som jag har gått och smådragit på i veckan, och som jag känner lite mer nu igen, maken kände med som att nåt är på gång.
Dessvärre verkar det även som 15-åringen drabbats – igen, för han var sjuk precis innan lovet, och nu känns det som han ganska snabbt blir hängig igen. Vabruari alltså, även om jag nu bara kan vabba för vår minste såklart.
Annars var helgen typ rätt ok, det var ju sånt fantastiskt väder och det gör mycket. Det var ett väldigt roligt pass i lördags, med box-squats (som jag tog PB i på 85 kg) och ”Turkish-get-ups” med kettlebells. Det senare är en slags helkroppsövning som liksom går ut på att man ska ligga på golvet och sedan, med vikten på rak arm över huvudet, ställer man sig upp och sen lägger sig ner igen. Jobbigare än det låter, men jag tycker den är väldigt rolig. Eller ja, efter höll min krånglande vänsteraxel på att hoppa ur led när jag rättade till sport-bh’n (gissar att axeln var lite påfrestad och trött) och sen har jag haft ett högerknä som varit stelt och svullet sedan dess…. Kul det är att bli gammal ändå.
Passade på att klippa vinrankan i helgen med, den ska klippas vintertid. Riktigt skönt i söderläge i vindstilla, trots -20 grader nattetid. Från detta spret……till en mer städad variant. Den här fascinerar mig varje år för övrigt, för den ser verkligen HELT stendöd en bra bit fram på våren, tills den plötsligt tar fart och exploderar i grönska.
Hade en något ”utomkroppslig” upplevelse i helgen med, som jag gissningsvis kan tacka hormonkaoset för. Var irriterad på en grej, men i vanliga fall kanske jag försöker vara diplomatiskt, se det från allas håll och vara lite mjuk i framförandet, men nu var det som att nån bara kapade min kropp och psyke och bara var skitförbannad och sa rakt ut vad jag var sur över. Jag var liksom inte mer irriterad än jag vore normalt, men jag hoppade typ över allt jämkande – jätteskönt (landade också ok) men kändes så märkligt när jag inte riktigt styrde över det själv.
Om jag inte blir sjuk själv så ska jag i alla fall försöka testa att göra egen mochi själv i morgon, med fyllning av röda bönor. Fick av brorsan när han var i Japan för många år sedan, och föll pladask, men de industripackade som går att köpa här är inte alls lika goda. Vi får väl se hur det går, håll tummarna för att vi inte alla blir sjuka!
Såna oroliga färger det var i helgen ändå! Trots att jag längtar efter vår så tar jag hellre snö än lera, 100 ggr om!
Privata händelser har lagt sig som en blöt filt över hela mig, så det blir lite ytligt skrap på ytan av andra saker som händer just nu istället. Behöver ändå bara få skriva lite, för att inte gräva ner mig helt. Sömnen är ju inte ens bra i vanliga fall och blir katastrofal när det händer nåt.
Om jag ska försöka fundera över bra saker som händer nu, som lite motvikt, så finns det ändå en hel del. Ett, vårt minsta barn går nu i den alldeles nybyggda Ölmstadskolan som stod klar vid årsskiftet, och bytet har gått toppen. Skolan är jättefin, med en riktigt stor skolgård att leka på, och den blir lite som en långsam present med eftersom mycket är insnöat nu som inte kommer dyka fram förrän det smälter.
Mellanbarnet har äntligen haft ett ganska bra skolår på högstadiet, efter extremt mycket problem de första åren. Han har gjort sitt gymnasieval (eller flera då) och jag tror att han kommer trivas ännu bättre på gymnasiet. Håller tummarna för att han kommer in på det lite mindre, privata gymnasium där han sökt.
På jobbet har vi fått flytta in i våra nya kontor, inte helt klart här ännu men det är ändå väldigt trevligt här – och framförallt är det varmt vilket känns fantastiskt efter att ha haft underställ på kontoret på gamla stället. Det tar också några minuter mindre att ta sig till jobbet, OCH det är gratis parkering vilket underlättar för oss som bor på landet och som behöver bil. Plus att jag då som jag nämnt fått min lilla procent tjänstledighet beviljad (100% jobb vinterhalvåret och 80% sommarhalvåret). Jag känner att jag kommer behöva ha någon form av strategi för den där lediga dagen, tanken är ju att den ska ge mer tid till att greja med odling och trädgård under sommarhalvåret, så för att den inte bara ska försvinna i vardagsmåsten (handla, tvätta osv) så behöver jag kanske sätta mig och tänka till lite. Känns väldigt svårt och förbjudet att bara ta en dag ”för mig själv”, så har absolut dåligt samvete redan. Suck.
Vårlängt.
Så som tur är så är det mycket som faktiskt rullar på. I dag är det också fredag vilket vi som vanligt tänker spendera framför Bäst i Test med F, och sen På Spåret. Känns skönt med en bekant rutin som man kan vila i lite, en stund. Hoppas din fredag blir vilsam med, kram!
När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.
Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.
I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.
Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.
När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?
Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.
Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.
Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.
Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.
Igår, lagom till att det äntligen vänt och ljuset långsamt kommer tillbaka, såg vi för första gången sol på en halv evighet. Sprang ut med riktiga kameran och fotade, men har inte orkat lägga in bilderna – så den nedan är en snabbt tagen med mobilen. Det var nästan overkligt vackert, med dimma borta över Ölmstad och fjäderlätta moln.
I går var även julstädnings-dag, efter att jag jobbat klart min halvdag. Eftersom jag kliver upp och börjar sju, så hinner jag jobba klart innan nån annan typ är riktigt vaken. Sen fejades det, det var dammtorkning, dammsugning och golvskurning, och nu är det SÅ rent och fint! Det kommer säkert vara i två dagar på sin höjd, med hela familjen hemma. De två äldsta barnen är förresten sjuka och har haft feber, halsont och förkylning – båda är på bättringsvägen nu dock. Min bror med familj åkte på lite magsjuka, så nu vet vi inte riktigt när det blir julfirande med dem, men det ger sig.
I princip allt är inhandlat till veckan som kommer, skönt att slippa handla i all trängsel, bara några få saker som inte gick köpa tidigare. Unnade mig också en liten kronärtskocka som blev mitt lunchtillbehör häromdagen, så himla gott!
Ikväll blir det ostbricka och så har jag köpt ett Exit-spel som vi ska köra. Orkar inte med nåt bingolotto i år, det är så fruktansvärt trist, och de stora barnen vill ändå spela sen på kvällen. Håller också på med årets pussel, också en aktivitet jag verkligen gillar över jul, otroligt vilsamt för hjärnan. Det blir nog en ok jul det här ändå. Kram på er!
Det har funnits många ljuspunkter 2025, som alla de jag delade i förra inlägget. Men det har också varit ett otroligt påfrestande år mentalt. Här kommer någon form av sammanfattning av det jag minns, på rak arm, tillsammans med lite foton från trädgården i somras.
Under våren kämpade vi med L som haft problem med att ha blivit utsatt för mobbing i skolan, något som till sist resulterade i en tredje polisanmälan med påföljder för den åtalade. Tack och lov har detta gäng nu helt låtit bli honom, och efter upprepade diskussioner med skolan så verkar nu hans tid i skolan vara relativt problemfri.
Det har varit mindre konflikter med äldsta, men det är en otroligt stor sorg hos mig att han upplever att han har och har haft det dåligt hemma, när vi verkligen gjort allt vi kunnat för att han och de andra barnen ska ha det bra (vilket INTE har varit den lätta vägen alltid, när vi kämpat om skärmtid och annat).
Samtidigt har vi kämpat med vår relation, vi vuxna, mitt i allt annat som har tagit fokus och krävt vår tid. Inte ovanligt, med barn som börjar bli stora och en lång relation bakom oss, men lika jobbigt för det. Med god hjälp av lite familjerådgivning har vi hamnat på rätt köl igen, och jobbar oss sakta framåt.
Inget av ovanstående har underlättats av att jag är i förklimakteriet, med lite ökning av hormonsersättning har det tillslut känts bättre igen dock, men det är ändå liksom inte ett tillstånd som gör NÅT annat lättare. Precis nyligen har jag även fått testosteron som tillskott (det är då alltså en bråkdel av den lägsta ersättningen man ger till män, så ingen tror att det är någon form av typ doping), jag har inte hunnit känna så mycket skillnad av den ännu, förutom möjligen att jag känner mig lite mer skärpt. Har förhoppningar att det ska boosta min livskvalitet lite på det stora hela.
Det har varit en riktig bergochdalbana med träningen, både på grund av ovan nämnda förklimakterie och lite stress på jobbet under hösten. Ibland har det känts toppen och som att det verkligen går framåt, men stora perioder har det snarare känts som det går BAKÅT och det har varit mentalt jobbigt. Jag HAR dock hållit i och tränat utan uppehåll (förutom vid sjukdom) hela året, vilket känns himla bra. Mindre bra har det känts när även små mängder stress omedelbart ger så stora utslag på träningen.
Jobbet har varit väldigt kul och har gått bra, även om det var lite trist att behöva byta ut en kollega jag trivts väldigt bra med pga justeringar i projektbeläggning. Det har varit lite stressigt i korta perioder i höst, men det har varit övergående, och jag har kunnat planera in ett lagom arbetstempo på det stora hela. Jag har fått mycket fin feedback från de jag jobbar tillsammans med/mot i projektet, vilket har gjort mig väldigt glad.
Just precis nu känner jag mig faktiskt som jag är på en ganska bra plats, rent mentalt. Den stressiga perioden på jobbet är över, det har varit väldigt lite konflikter med barnen det senaste och jag känner att justerade hormondoser ger ett lugn i kroppen som jag saknat länge. Jag känner mig liksom jordad och trygg i mig själv på ett sätt jag inte riktigt har upplevt innan, och det är så otroligt skönt att känna så. Jag har ändå överlevt det gångna årets motgångar, och visst har jag blivit lite starkare av det!
Jag hoppas inför kommande år att träningen inte ska vara så motig – eller, det är fel, för det är inte TRÄNINGEN som är motig utan min kropp i träningen. Jag önskar mig att det fortsätter gå bra för L, och att O hittar lite mer extrajobb så han känner att han kan vara mer självständig. Jag hoppas att lilla F ska trivas på den nybyggda skolan de ska flytta in i efter årsskiftet. Jag önskar maken en lugnare arbetssituation så vi inte är två som är utbrända, och jag önskar oss mer tid för varandra. Jag önskar att mitt nästa projekt på jobbet ska bli godkänt så jag kan planera framåt, och jag önskar att det fortsatt är en lagom arbetsbelastning. Jag hoppas att min tjänstledighet går igenom så att jag kan jobba 80% under sommaren och 100% under vintern. Och så önskar jag att det blir SOL!!! Gud vad jag saknar solen och ljuset! Räknar ner dagarna till söndag 21/12 då det vänder, mer än jag räknar ner dagarna till NÅT annat…
Det var lite bakom kulisserna för året, en hel del har jag nog inte skrivit om direkt, men det är lättare att skriva kort om nu, med lite distans. Vad önskar du dig av det nya året?
Jag tycker mig se dem ramla in i mitt flöde nu, sammanfattningarna av året som gått. Egentligen lite knepigt, jag tycker att just de inläggen inte är så intressanta att läsa – är man följare så har man ju liksom hängt med. Däremot tycker jag om att göra dem för mig själv, för att det är så lätt att åren flyter in lite i varandra. Det som är svårt är att minnas allt skavigt och jobbigt, för det har man ju inte fotat såklart, och kanske skulle det kännas bättre om man ändå fick samla ihop och liksom avsluta det med? Men, de sakerna minns man ju inte allt om, som sagt, de har bara lämnat efter sig en känsla för året som gått.
Jag tänker ändå lägga en liten sammanfattning här, på allt trevligt vi gjort, så kommer en känslomässig sammanfattning framöver.
I sedvanlig ordning händer inte mycket som är värt att dokumentera under årets första månader, då går vi mest och väntar på att trädgårds- och utesäsongen kan börja. Men när den gör det, då blir det fart!Årets första, och kanske största, projekt var att bytta till en altan framför och till viss del runt huset, med tillhörande pergola och odlingslådor. Det här är verkligen ett projekt jag är otroligt nöjd med, tycker det har blivit precis som jag tänkte mig!Den östra delen av huset, som hittills bara varit en torr, sönderbränd gräsmatta, fick en plantering intill grunden (med icke-förstörande växter) och tre medelhavsträd. Den lilla altanen från förra året fick en mikro-pergola där en ny vindruva ska växa. Vi bilade ner till Schwarzwald för en liten semester. Den regnade till stor del bort, men några höjdpunkter blev det ändå. Också första semestern inte alla barnen var med, vilket kändes konstigt. När vi kom hem så tog ovan nämnda barn studenten – en dag som blev otroligt mycket bättre än jag vågat hoppas på, tack vare alla som kom och gratulerade. Så otroligt glad för detta – tack!Också en bra dag för att vädret visade sig från sin allra bästa sida, och den nybyggda altanen fick glänsa. Det blev ett underligt odlingsår, med torka fast liksom fuktiga nätter, så det blev mycket snigeljakt. Inget växte riktigt som det brukar, och av frukt fick vi nästan noll – däremot gick bär som jordgubbar, blåbär och hösthallon kanon. Vädret var ändå väldigt trevligt, och en hel del badande i sjöar blev det. Det blev en dag på High Chaparall med F och hans bästis, uppskattat av de båda!Tvättstugan fick ett ordentligt och välbehövligt uppsving. Det kläcktes kycklingar……och hans med en liten fisketripp. Stalldörrar fick ny färg, och husets vindskivor blev antingen utbytta eller ommålade. Studenten tog ett efterlängtat körkort……och sedan kröp sig hösten på. Lilla F och jag gjorde en egen heldag med vandring och grill, otroligt mysigt. KAN också varit sista gången vi såg solen för den här otroligt grå hösten och ovintern. Sista projektet ute för året blev att bygga en stomme för ett förråd/lösdrift. Faktiskt kom plåttaket hit häromdagen, så om vädret tillåter monterar vi kanske det på jullovet. Är det inneväder så blir det ju snarare att börja bygga bokhyllan jag berätta om häromdagen som gäller…
Så, som vanligt är det FULL aktivitet på vår lilla gård på sommarhalvåret – dock med en betydligt mer lagom arbetsinsats detta år mot tidigare år, och det har funnits ordentligt med tid för vila, bokläsning och trädgårdspill. Det är något jag tar med mig, och vill lyckas med fler gånger, att ha lagom mycket att göra så det är kul, men inte glömma bort att inte göra något också!
Det var lite ljusglimtar, nästa inlägg blir kanske lite annorlunda.
Idag är det min ”fredag”, eftersom jag tagit ledigt i morgon för att spendera dagen med lillsonen som gått på fritids hela veckan. Han ville helst sova på hotell, men det blev lite dyrare och större insats än vad jag hade tänkt mig, så vi kommer nog gå och kolla lite i affärer på vad han önskar sig i julklapp (bla Biltema för att se vad han vill ha för verktyg som han saknar – riktiga då såklart) och sen har jag lovat lunch på Rosegarden, med valfri mängd glass till efterrätt. Tror det blir en bra dag.
Ett litet foto från vår förra mor&son-dag, på lite naturligare tema den gången.
I övrigt har jag varit hos kiropraktorn på ett andra besök i veckan, har haft en yrsel som kommit och gått ett par veckor nu i olika intensitet, och tänkte att det kunde sitta nån spänning i nacken. Det är inte kristallsjuka (som jag haft tidigare, fy så vidrigt) och inte heller mitt låga blodtryck, eftersom det här kommer vid andra konstiga tillfällen, typ rätt som det är när jag sitter vid datorn och så. Kiropraktorn släppte på lite nackspänningar, men det verkar inte ha tagit bort yrseln (även om det känns skönt i nacken), så nu har jag googlat mig fram till att det också är ett vanligt symptom i förklimakteriet. Hurra… Är det nån annan som känner igen sig i det här kanske?
Men, när jag ändå var där så bad jag henne kolla på en strulande axel med, som varit stel och som har gjort ont vid viss träning i över ett halvår. Där körde hon en mycket oskön behandling men som faktiskt nog har gett resultat – det är ömt och känns irriterat nu, men den känns inte alls så stel längre. Jag ska fortsätta träna, det är ju alltid bäst såklart, men undvika eller minska de övningar som gör ont ”på fel sätt” tills axeln har läkt igen. Det ska nog gå, tänker jag, sitter ju och väntar på mitt pass just nu när jag skriver det här. Träningen går fortsatt lite trögt, men det är ändå inte alls lika illa som i helgen och förra veckan, utmattningskänslan har till viss del lagt sig, vilket känns oerhört skönt. Men, nu är det dags ser jag, vi hoppas att axeln håller lite bättre nu då!
Förlåt men blev det här nån form av ”vilka krämpor har jag”-inlägg? Det var inte meningen, men men.
Den här veckan har jag hållit ett av våra roligaste event – Klimatpitchen – och jag har deltagit på Klimatkonferensen, anordnat av Klimatrådet och länsstyrelsen i Jönköping. Efter det har det tack och lov varit tämligen lugnt, och jag har kunnat jobba hemma i lugn och ro både torsdag och fredag, skönt att få komma ikapp utan något yttre som stör, och med möjlighet till lite vila när det passar mig.
Något jag har sett fram emot hela veckan är lördagen, det gör man ju varje vecka, men lite särskilt denna lördag. Jag har bestämt att jag vill ut och vandra en liten sväng i den fina höstnaturen, innan alla fina löv försvinner, och lördagen ska bjuda på soligt men kallt väder. Filip ville gärna följa med, men det blir nog bara han och jag (maken är tränare på lördag) eftersom tonåringarna hade egna planer. Det blir fint det med, lite tid i skogen med bara honom. Trots att det var längesen nu så har han ju under sin uppväxt varit ute på mängder med små helgvandringar, och jag har verkligen saknat dem. Ska se till att plocka med kameran med, alldeles för längesedan jag fotade ordentligt.
Han har varit med ute sedan innan han kunde gå, och fick hjälp av brorsorna. Och mången tur har det blivit i vandringsryggsäcken. ”Kan själv” har givetvis varit ett starkt tema…Såklart allra roligast när alla är med (och vid gott mod, annars kan det kvitta).
Den jag bloggar för är ju mig själv, i första, andra och tredje hand, även om det gör mig väldigt glad (och förvånad) att just DU läser också. Men jag är dålig på att läsa min egen blogg, men igår kväll tog jag och gick igenom de senaste 8 oktobermånaderna på bloggen (går att hitta om man kikar i menyn ”arkiv”). Några saker som slår mig:
Vad mycket mysigt vi gjorde med barnen när de var mindre, vi var ute i skogen och vandrade var och varannan helg, och alla var med och det var till och med mestadels konfliktfritt. Sen hände något, för typ 5 år sedan så började (gissningsvis) tonårskonflikterna med min äldsta och senare även med mellankillen. De ville inte hänga med ut längre (såklart när man är tonåring, det är väl som det ska vara) och jag har kämpat så himla mycket med olika konflikter sedan dess – de tar så himla hårt på mig. Jag känner väldigt starkt att vi är en trasig eller halv familj nu, pga dessa konflikter.
Vad mycket vi har gjort FÖR barnen! Så mycket i det jag skriver handlar om att barnen ska ha det bra, vi försöker verkligen skapa alla förutsättningar vi kan för att ge dem en så fin barndom som möjligt. Så himla många gånger jag slagit knut på mig för att försöka bemöta allas behov. Jag har säkert gjort tusen fel, men herregud vad jag har försökt!
Jag verkar ha en deppig period i varje oktober, följt av en del egenreflekterande inlägg. Lite intressant, jag hade nog inte sett det mönstret utan bloggen. Har inte känt mig så deppig (än) i höst, men det kan ju komma och gå lite (har inga depressionsproblem men har ju som alla andra perioder som är deppigare och såna som är gladare)
Bra att påminna sig själv, det syns inte utanpå om det gör ont inuti
Jag har fotat så himla många fina bilder? Det här är verkligen en sak jag vill komma tillbaka till, för JAG blir så glad av alla bilder, på familjen och naturen och även på mig själv. Känner mig så obekväm i min kroppsstorlek just nu att jag inte vill fota mig själv alls helst, men det är ändå mycket värt att få se lite bilder på sig själv med genom åren, så jag ska försöka bortse från det.
När man bläddrar tillbaka så skulle jag vilja påstå att jag varit extremt stresstålig som inte blev utmattad tidigare, och nästan varenda inlägg ursäktar jag mig för att jag inte orkat med mer.
Vad mycket jag har gjort och utvecklats! Jag har lärt mig så vansinnigt mycket saker genom karriärsbyten och utbildningar, av kontakter och arbetsplatser. Känner mig faktiskt lite stolt.
Från oktober 2020, när det var pandemi och vi fick köra en del av utbildningen till produktionsledare digitalt.
Jag har länge, länge saknat mer umgänge med kompisar, eller ens att ha nära kompisar. Det är kanske dags att bara inse att det är vad det är och vara glad för de stunder som finns, och vara glad för nya bekantskaper som dykt upp (vilket jag verkligen är!)
Vilken skillnad det blev i vårt liv när vi flyttade ut till gården! Det lyser igenom i varje inlägg hur mycket jag älskar den… MEN, det har sammanfallit med mindre ”kvalitetstid” och utflykter med barnen, eller i alla fall sånt man fotar.
Jag tar med mig några saker av det här med. Vi har inte varit på skogsutflykt en enda gång i sommar/höst, så det är hög tid att snöra på sig vandringsskorna och ta med nåt gott att laga över elden. Kan känna en fysisk dragningskraft till att få komma ut i skogen nu, jag behöver prioritera in det bums. Jag vill också plocka upp den riktiga kameran mer, de bilderna är något annat än de man tar med mobilen, och jag vill gärna lägga tid på det eftersom det gör mig glad. Jag tänker också att jag ska fortsätta öva på att vara lite snällare mot mig själv, och i hur jag pratar med mig själv i huvudet. Jag fastnar väldigt ofta i att jag kunde/borde ha gjort bättre, oavsett vad det gäller, men jag gör verkligen mitt bästa enligt vad jag förmår för stunden. Jag har ju också haft funderingar på att sluta blogga, men när jag läser min egen blogg nu så känner jag ändå att jag nog vill fortsätta kunna läsa, även om kommande år. Jag kanske måste få vara så personlig ändå, för att det ska få vara någon substans i texten.
Kanske kommer mina barn läsa bloggen, om den finns kvar, någon gång när de blir vuxna. Kanske kan de förstå hur gärna jag velat deras bästa och att jag verkligen försökt. Kanske kommer de bara tänka att deras morsa var dum som lade ut bilder på dem. Jag vet inte.
godatankar.com 