Den här veckan har jag hållit ett av våra roligaste event – Klimatpitchen – och jag har deltagit på Klimatkonferensen, anordnat av Klimatrådet och länsstyrelsen i Jönköping. Efter det har det tack och lov varit tämligen lugnt, och jag har kunnat jobba hemma i lugn och ro både torsdag och fredag, skönt att få komma ikapp utan något yttre som stör, och med möjlighet till lite vila när det passar mig.
Något jag har sett fram emot hela veckan är lördagen, det gör man ju varje vecka, men lite särskilt denna lördag. Jag har bestämt att jag vill ut och vandra en liten sväng i den fina höstnaturen, innan alla fina löv försvinner, och lördagen ska bjuda på soligt men kallt väder. Filip ville gärna följa med, men det blir nog bara han och jag (maken är tränare på lördag) eftersom tonåringarna hade egna planer. Det blir fint det med, lite tid i skogen med bara honom. Trots att det var längesen nu så har han ju under sin uppväxt varit ute på mängder med små helgvandringar, och jag har verkligen saknat dem. Ska se till att plocka med kameran med, alldeles för längesedan jag fotade ordentligt.
Han har varit med ute sedan innan han kunde gå, och fick hjälp av brorsorna. Och mången tur har det blivit i vandringsryggsäcken. ”Kan själv” har givetvis varit ett starkt tema…Såklart allra roligast när alla är med (och vid gott mod, annars kan det kvitta).
Den jag bloggar för är ju mig själv, i första, andra och tredje hand, även om det gör mig väldigt glad (och förvånad) att just DU läser också. Men jag är dålig på att läsa min egen blogg, men igår kväll tog jag och gick igenom de senaste 8 oktobermånaderna på bloggen (går att hitta om man kikar i menyn ”arkiv”). Några saker som slår mig:
Vad mycket mysigt vi gjorde med barnen när de var mindre, vi var ute i skogen och vandrade var och varannan helg, och alla var med och det var till och med mestadels konfliktfritt. Sen hände något, för typ 5 år sedan så började (gissningsvis) tonårskonflikterna med min äldsta och senare även med mellankillen. De ville inte hänga med ut längre (såklart när man är tonåring, det är väl som det ska vara) och jag har kämpat så himla mycket med olika konflikter sedan dess – de tar så himla hårt på mig. Jag känner väldigt starkt att vi är en trasig eller halv familj nu, pga dessa konflikter.
Vad mycket vi har gjort FÖR barnen! Så mycket i det jag skriver handlar om att barnen ska ha det bra, vi försöker verkligen skapa alla förutsättningar vi kan för att ge dem en så fin barndom som möjligt. Så himla många gånger jag slagit knut på mig för att försöka bemöta allas behov. Jag har säkert gjort tusen fel, men herregud vad jag har försökt!
Jag verkar ha en deppig period i varje oktober, följt av en del egenreflekterande inlägg. Lite intressant, jag hade nog inte sett det mönstret utan bloggen. Har inte känt mig så deppig (än) i höst, men det kan ju komma och gå lite (har inga depressionsproblem men har ju som alla andra perioder som är deppigare och såna som är gladare)
Bra att påminna sig själv, det syns inte utanpå om det gör ont inuti
Jag har fotat så himla många fina bilder? Det här är verkligen en sak jag vill komma tillbaka till, för JAG blir så glad av alla bilder, på familjen och naturen och även på mig själv. Känner mig så obekväm i min kroppsstorlek just nu att jag inte vill fota mig själv alls helst, men det är ändå mycket värt att få se lite bilder på sig själv med genom åren, så jag ska försöka bortse från det.
När man bläddrar tillbaka så skulle jag vilja påstå att jag varit extremt stresstålig som inte blev utmattad tidigare, och nästan varenda inlägg ursäktar jag mig för att jag inte orkat med mer.
Vad mycket jag har gjort och utvecklats! Jag har lärt mig så vansinnigt mycket saker genom karriärsbyten och utbildningar, av kontakter och arbetsplatser. Känner mig faktiskt lite stolt.
Från oktober 2020, när det var pandemi och vi fick köra en del av utbildningen till produktionsledare digitalt.
Jag har länge, länge saknat mer umgänge med kompisar, eller ens att ha nära kompisar. Det är kanske dags att bara inse att det är vad det är och vara glad för de stunder som finns, och vara glad för nya bekantskaper som dykt upp (vilket jag verkligen är!)
Vilken skillnad det blev i vårt liv när vi flyttade ut till gården! Det lyser igenom i varje inlägg hur mycket jag älskar den… MEN, det har sammanfallit med mindre ”kvalitetstid” och utflykter med barnen, eller i alla fall sånt man fotar.
Jag tar med mig några saker av det här med. Vi har inte varit på skogsutflykt en enda gång i sommar/höst, så det är hög tid att snöra på sig vandringsskorna och ta med nåt gott att laga över elden. Kan känna en fysisk dragningskraft till att få komma ut i skogen nu, jag behöver prioritera in det bums. Jag vill också plocka upp den riktiga kameran mer, de bilderna är något annat än de man tar med mobilen, och jag vill gärna lägga tid på det eftersom det gör mig glad. Jag tänker också att jag ska fortsätta öva på att vara lite snällare mot mig själv, och i hur jag pratar med mig själv i huvudet. Jag fastnar väldigt ofta i att jag kunde/borde ha gjort bättre, oavsett vad det gäller, men jag gör verkligen mitt bästa enligt vad jag förmår för stunden. Jag har ju också haft funderingar på att sluta blogga, men när jag läser min egen blogg nu så känner jag ändå att jag nog vill fortsätta kunna läsa, även om kommande år. Jag kanske måste få vara så personlig ändå, för att det ska få vara någon substans i texten.
Kanske kommer mina barn läsa bloggen, om den finns kvar, någon gång när de blir vuxna. Kanske kan de förstå hur gärna jag velat deras bästa och att jag verkligen försökt. Kanske kommer de bara tänka att deras morsa var dum som lade ut bilder på dem. Jag vet inte.
I dag har jag hållit konferens på jobbet, och i vanlig ordning rider man först på någon form av energi-våg där man är superskärpt och alert under tiden, för att sedan landa i någon form av halv-koma efter. Och det är ok, eftersom det är en topp och jag i princip alltid kan planera in lite mer ”hjärndöda” arbetsuppgifter efter i ett lugnt tempo, vilket gör att det funkar. Jag har också VÄRLDENS träningsvärk i dag efter ”Cindy” i går, alla träningspass som har tjejnamn brukar vara jobbiga och så även denna – så pass att jag nästan inte vet om jag har typ influensa-ont i kroppen eller bara träningsvärk. Jag kommer helt enkelt inte göra många knop idag.
Sällan jag ser så här uppklädd ut på hemmaplan!
I helgen var mamma förbi, och hjälpte bland annat till med att ta hand om vindruvor för att göra saft. Så himla tacksamt att få två händer till som hjälper! Och trevligt sällskap dessutom. Hon uttryckte lite oro över allt vi tar på oss att göra, och det är SVÅRT att inte göra saker här på gården eftersom det antingen är så himla kul (typ bygga lösdrift, asroligt projekt, eller anlägga perenn-rabatter) eller känns som att man kastar bort en resurs (typ om man inte tar hand om grönsaker, bär och frukter som är mogna). Och ja, vår och höst blir det tämligen intensivt, först när allt ska sås och planteras, och sedan nu på hösten när allt ska tas om hand. I år har vi ändå förenklat genom att frysa in mängder med bär mm, för att kunna göra sylt och sånt under vintern istället.
Men, det som inte syns (här eller på instagram) är ju också allt vi prioriterar bort. Typ städning inne, att rensa ogräs (görs bara när jag får lust) och att hålla ordning i stall och garage. Det får bli vad det blir, i väldigt stor utsträckning, och det får också bli anpassat till årstiden som råder. Sommartid kommer det absolut vara både sandigt och dammigt inne, när man lägger nästan all ledig tid utomhus, och under vintern får man försöka komma ifatt lite, och organisera i ordning kaoset efter sommaren som uppstår i stall och garage t.ex. Sen blir det ju heller knappt ingen tid som läggs på att träffa vänner, men det är mer för att det är svårt att få ihop tider med folk (och på att jag inte heller har så himla mycket vänner i ärlighetens namn). Just det, det läggs heller ingen tid alls på sånt som *alla* håller på med (enligt sociala medier), dvs skönhetsrutiner, shopping (nytt eller second hand) eller restaurangbesök.
Vardagar prioriteras träning och matlagning, så vi ska hålla ihop rent fysiskt och så att barnen ska få näringsriktig mat, inget annat hinns liksom med.
Så, vad väljer DU bort, till förmån för något annat?
Jag behöver skriva av mig lite, och idag tänkte jag INTE lägga till en massa självklarheter som att jag älskar mina barn eller så, vid det här laget vet ni antingen det eller så spelar det ingen roll om jag skriver det eller ej.
Just nu känner jag mig helt mentalt slutkörd. Jag har ju varit sjuk hela veckan, men eftersom det var en massa externa aktiviteter så jobbade jag ändå måndag-torsdag, vilket gick hjälpligt med lite ipren. I fredags såg jag fram emot att till slut få vara sjuk på riktigt och bara ta hand om mig själv. Det funkade helt ok efter att barnen kommit iväg till skolan och innan det var dags att hämta F från fritids för att åka till simskola, alltså blev det ändå bara några få timmar.
Jag är inte helt pigg ännu, men jag mår bättre. Tyvärr lagom till att bli ”avlöst” av maken som istället har sin sjuktopp nu i helgen, vilket innebär att jag såklart behövt hantera mycket av familjens måsten – eftersom han fick hantera en del av mina förra veckan. Helgen har varit rätt jobbig, lördagen kunde jag vara ute och greja lite i trädgården som hade stort behov av lite kärlek. Det hade varit avkopplande om inte lilla F gått efter mig och ville leka nåt hela tiden. Och eftersom jag också hela tiden har i bakhuvudet att man inte får tillbaka tid med sina barn så innebar det såklart också ett KONSTANT dåligt samvete samt stress över att ”hinna klart” lite saker ute, eller bara att VILJA göra det för jag tycker att det är roligt.
På lördagskvällen åt vi kräftor eftersom jag för nästan två veckor sedan beställt dem till torsdagens reko-ring. Det är typ bara jag och mellansonen L som gillar kräftor, F ville bara leka med en hela tiden, maken var jättehängig och O ville nog helst bara sätta sig och spela. Alltså blev kvällen halvdan. Ibland, som just då, tycker jag att det är himla trist att ha vara enda tjejen i familjen, för det gick inte prata om nåt. Killarna ville prata om spel och maken orkade inget (såklart), och det blev inte alls den trevliga kvällen jag hade tänkt för alla.
I dag var jag tvungen att åka och handla inför veckan, för kylen (kylarna) gapade tämligen tomma och bara tomat och potatis kan vi inte leva på. Släppte av F på kalas och åkte och handlade, hämtade sen upp honom på vägen hem. OMEDELBART började tjatet om att vi skulle leka ”med bilar” vilket är det ABSOLUT tråkigaste jag vet, vilket jag faktiskt också förklarat för honom att jag tycker och jag är inget bra på att bara sitta och köra runt. Men klart jag får dåligt samvete för det ändå. Dammade en sväng för att äldsta sonen skulle kunna dammsuga och torka golvet, vilket gjordes utan gnäll men också halvbra eftersom det fortfarande ligger damm i hörnen och under saker han inte flyttar. Men valet är att gå efter och tjata och ”gnälla” eller att det bara blir typ lite gjort i alla fall, och sen såklart ändå berömma eftersom annars kommer det ALDRIG dammsugas igen. Mellansonen städade badrum innan han drog till kompisar, men även där såklart inte allt som behöver göras i ett badrum, samma alternativ med tjat eller bara gilla läget med honom. Och javisst förresten, dåligt samvete för att jag inte skjutsade honom ända till sin kompis utan bara in till stan – jag vet att han inte kommer röra sig alls idag annars och han behövde få en kort promenad, men då var jag såklart en pest.
Jag är SÅ trött i huvudet av allt som ska hållas i ordning på, organiseras, se till att det görs, frågor som kommer, böner om saker som ska göras och det ständiga dåliga samvetet att man inte är tillräckligt bra för NÅN eftersom barnen ALLTID tycker att man är pest. Jag är trött i kroppen med och hela bröstryggen har låst sig som den har en tendens att göra när jag gjort för mycket en dag, det känns som det varit sådan sedan semestern tog slut. Jag har inte kunnat träna på hela veckan pga sjuk, vilket också gjort att den egentiden det innebär inte har blivit av. Jag skulle behöva minst en veckas ledighet utan familjen känns det som och såklart har jag även dåligt samvete över det. Jag skulle åtminstone behöva ta en dusch i lugn och ro men det är ALLTID nån som vill något även när jag duschar, så det blir inte heller någon vidare egentid.
I morgon är jag ”pigg” nog att jobba igen tror jag, men det kommer bli hemifrån för att inte nån ska smittas på jobbet. Då kommer såklart alla vardagsmåsten tävla om mitt dåliga samvete över jobbmåsten, speciellt som jag var iväg två dagar förra veckan och sjuk en och därför ligger efter i min egen workload på jobbet, som ju annars i princip aldrig är stressigt.
Det var skönt att bara få kräkas ur sig lite en stund. Det kommer bättre dagar och andra dagar och jag kommer SÄKERLIGEN sakna barnens ständiga krav på uppmärksamhet när de flyttar hemifrån, men just precis nu vill jag bara att de ska klara sig själva en liten stund. Ok?
*Tycker egentligen att engelskans ”overwhelmed” är ett bättre ord, överväldigad på svenska låter som nåt positivt men det är då INTE den känslan jag känner just nu.
Jag vet egentligen inte riktigt vad som hände med augusti, den försvann bara på ett par dagar känns det som. Nu har vi dessutom jobbat lite längre än vad vi var lediga i sommar, så jag kan väl bara konstatera att veckorna flyger fram på ett otäckt sätt när man jobbar.
Men, vi har haft riktigt bra helger! Det har ju varit väldigt härligt väder även den här helgen, så förutom att lördagen inleddes med träning och handling som vanligt så har vi mestadels varit ute. Det blir lite bygg på lösdriften – den är absolut ingen panik med, men det är samtidigt väldigt kul att bygga, så det är svårt att låta bli – och lite annat gårdsfix. Det sistnämnda innehöll bland annat att trimma runt elstängslet i grisarnas andra hage så de fick flytta över till lite mer grönbete, att jaga en kalv som rymt upp på en åker (inte våra kor, men det var lätt att hjälpa till) och att ta tillvara på veckans grödor.
F är såklart med hela tiden, här sitter han vid sin lådbil och läser i en ”bygga i trä”-bok för att hitta sitt nästa projekt. Äpplet och trädet, ni vet 😉
Det finns så otroligt mycket saker jag vill göra. Jag har precis börjat sticka på årets tröja, den vill jag hinna sticka mer på. Jag läser en riktigt bra bok som jag vill hinna ligga och läsa mer i. Jag vill bygga mer på lösdriften för det är så kul…. Ja ni fattar. Svårt att hålla sig i skinnet helt enkelt.
Sen måste jag ju säga att helgens roligast var när äldsta sonen kom hemkörande i fredags med den glada nyheten att han just tagit körkort – vilket kom som en överraskning för oss där hemma, och en väldigt rolig sådan. Han fick köra mormors bil hem till oss (mormor följde också med och sa hej såklart). Stolt över honom!
Det underlättar ju också vardagen att ha en till i familjen som kan köra bil, om det tex är någon som ska hämtas eller lämnas för aktiviteter eller hos kompisar. Det blir ju också lättare för honom själv att söka jobb nu, även om han inte har någon egen bil ännu såklart.
Veckan som kommer är ganska fullbokad, jag ska ner på panelsamtal i Växjö på tisdag och till Eksjö på torsdag, så det blir flera tidigare morgnar. Är såklart skrapig i halsen och snuvig igen nu med? Men tänker ignorera det tills det gått över… Till helgen ska jag ev. våga hänga med makens ”Rucking”-gäng på vandring på söndag förmiddag. Det handlar ju mest om att vandra med en vikt i ryggsäcken, har inga problem med vikten i sig men har inte just vandrat på länge. Oron är nog mest att jag ska dra ner tempot för övriga eller så, inte min egen vandring, hatar när man känner att man förstör för någon annan.
Nästa helg ska vi på ett helt annat äventyr, då är vi ett litet gäng (tror vi är 8) tjejer som är 45+ från crossfiten som ska åka till Göteborg och köra Toughest Explore – dvs inte huvudtävlingen utan en ”tävling” på söndagen där det inte tas tid och sträckan är halverad, vilket passar mig, som inte gillar att tävla, perfekt. Ser fram emot många skratt under dagen, och inte minst kvällen innan när vi ska sova över på hotel och gå ut och käka ihop. Vad vårt lagnamn är? Jo men vi sätter väl ändå ribban där, med ”Walking Dead”, haha!
*Försökte hitta en positiv vinkel till att hösten går så sjukt fort, och räknar man lite generöst så är det ju ”bara” nio månader kvar till nästa semester….
Det är första dagen i september, och jag har jobbat hemma då jag känner mig hängig. Det började nog med lilla F som kom hem med halsont i torsdags kväll och sen blev förkyld, och sen äldsta som även han kom hem i fredags och var hängig. Inte så konstigt alltså. F är tillbaka i skolan idag, snuvig men pigg. Mitt eget pendlar upp och ner, ena stunden känner jag mig helt pigg för att i nästa känna mig varm och matt. Ja ja, det var ett tag sen jag var sjuk, så det är inte hela världen.
Helgen var dock oväntat bra, speciellt med tanke på ovanstående sjuka. Min egen gick i ett väldigt lugnt tempo, men det var ju fantastiskt väder så jag var mestadels ute i trädgården. Lite vattning, lite rensning, sånt där smått som man kan orka även om man är sjuk – varvat med en stund läsning i solen. Väldigt härligt! I söndags började vi lite smått att börja bygga lösdriften (typ som ett större vindskydd för djur), jag höll mest vattenpass och kollade vinklar, så det funkade det med. Kul att vara igång med det, dels för att det är en förutsättning för vår önskan att nån gång skaffa ett par kor eller några får, men även för att det är ett roligt bygge. Det är ju en stor och rejäl byggnad på 40 kvm, men samtidigt är det ju ”bara” en lösdrift, vilket gör att det inte är petnoga med detaljer.
En liten bas! Direkt när ramarna börjar komma upp så blir det mycket större än när man bara går mellan plintarna och försöker föreställa sig
Vi kan inte själva påverka de nergrävda plintarna tex, de finns där sedan några år tillbaka gissningsvis, en bra stund innan vi flyttade hit. De sitter inte helt rakt, så det får bli vad det blir, även om vi såklart anstränger oss för att göra det så bra som möjligt.
Trädgården är lite… konstig nu, tycker jag. Mycket är torrt och ser ganska skräpigt ut, samtidigt som mycket också är sent och just börjat bli fint. Exempel på det senare är ju mina Dahlior, men även prydnadsgräs och höstsilverax t.ex. Gräset är på sina ställen helt gult och torrt, men på andra växer det högt och frodigt där det skuggas eller där det är mer vatten i marken. Vår stora alm har släppt hälften av sina blad, de har gulnat och torkat, men de som är kvar är nu är nu återigen gröna. Är förresten lite extra glad åt min ros jag köpte i våras, tror den heter Hot Chocolate? Har bara hunnit få två blommor på den i år ännu, men nu bjöd den lite överraskande på en fin blomma igen.
Denna dahlia oxå…
Även min nya vinranka är otrolig nu, den har fått så galet vackra höstfärger! Hade också missat att ta bort en liten, liten klase druvor, så vi kunde smaka lite på dem nu. De är rödtonade och kärnfria, och var väldigt goda. Har stora förhoppningar om dessa framöver!
Bloggaren Emma Sundh har precis skrivit ett långt och intressant inlägg om generationsboende. Likt henne och säkert väldigt många andra så kände jag ett stort behov av att göra mig självständig som ung vuxen, men ju äldre jag blir desto mer lockande blir den här typen av familj och boende. Dels kan jag förstå behovet av hjälp för en barnfamilj, i form av ett extra öra som kan lyssna på tankar, en extra famn att sitta i och lyssna på godnatt-saga och även att som vuxen ha en möjlighet att ha hjälp och stöd nära till hands när det krisar. Har man sedan då, som vi, en liten gård så vore ju hjälpen också guld värd – någon som hinner plocka in bär eller koka sylt, någon som kan se till djuren om man är borta och så.
För den äldre generationens del så tänker jag mig att det skulle vara skönt att hjälp finns nära även på det hållet, men kanske att det största vinsten skulle vara att man inte blir så ensam, om man är själv kvar i sin egen parrelation. Det är såklart lättare för mig att hjälpa till med, när det skulle bli aktuellt. Tror det nog är viktigt att prata och testa sig fram mycket, tanken är ju inte att det ska vara ”gratis arbetskraft” åt något håll, det ska ju vara till allas fördel och glädje.
Jag tror det hänger på att man gör en modern version av generationsboende, alltså inte att ens förälder flyttar in i ens hus, utan att det finns ett litet boende precis i närheten. Här på gården skulle vi kunna sätta upp ett Attefallshus någonstans, eller kanske hyra grannens lilla stuga som redan ny hyrs ut. Jag tror det är viktigt för alla att man inte går på varandra och att man kan få vara ifred, men närheten skulle ändå vara en trygghet.
Bild lånad från Svenska skalhus, som tex hade det här lilla söta ”torpet”
Jag tror att om man hittar en form som passar en och ens förälder, så är det nog en väldigt bra lösning på att känna mindre stress inför alla måsten och mindre ensamhet.
För egen del har jag ju en icke-relation med min pappa, men om mamma skulle bli ensam kvar så skulle jag gärna vilja att hon bodde i närheten eller någonstans på gården, det skulle kännas väldigt mycket bättre på alla sätt än att hon sitter ensam i ett hus eller lägenhet i stan. (Ja alltså, såvida inte hennes EGEN önskan är just det). Apropå tidigare inlägg om beredskap så är det ju en fördel även i detta fall, att kunna hjälpas åt och att kunna dela på sysslor och resurser.
Hur tänker DU i frågan? Är det något du kan/kunde tänka dig i rätt omständigheter?
”Du är så konspiratorisk” kan jag och maken få höra ibland. Men jag vet inte, jag, vad motsatsordet är? Ignorant? Naiv? Här och på instagram, och när jag träffar kompisar, så är det ändå inte ofta jag pratar om allt galet som pågår, vilket kanske i och för sig gör mig till en hycklare med, men det är oroväckande få människor jag känner att jag verkligen kan PRATA om verkligheten med utan att de tycker det är jobbigt. Jag tycker det är jättesvårt att navigera i, när känslan lätt blir just att man blir stämplad som en ”prepper” när man gör saker som enligt mig är helt rimliga förberedelser för en föränderlig och orolig värld. Ska vi dra en liten summering av läget?
Kvalar det in som prepping att ta tillvara på det man odlar? Jo men absolut.
I USA realiseras på något sätt Handmaids Tale i rekordfart, där det senaste jag hörde var att JD Vance (jag tror det var han, men kan ha varit nån av Trumps andra politiker) uttryckte att kvinnor inte borde kunna rösta och inte ska kunna ha maktpositioner inom militären, förutom då att en kvinnas livlösa kropp kan nyttjas som kuvös för ett ofött barn oavsett risker för kvinnan. AI gör supermycket gott och jag använder det själv i jobbet dagligen, men samtidigt har AI uppfunnit ett eget språk sinsemellan som inte människor förstår, vilket insatta människor verkar se är ett enormt hot. Vi ska inte ens tala om att vi ger makten till AI i det tysta genom att världens ledare använder AI som rådgivare – samtidigt som det skulle kännas jättedumt att INTE använda AI.
Det är ”Zombiekaniner” i media och plattmask i växtkrukan du tar hem, i USA är det massdöd bland bin och hela världen brinner, bokstavligen. Den forskning som ligger i min nyhetsbevakning har gått från ”vi måste göra nåt, och helst i går”, till ”över 5 biljoner människor riskerar att dö om vi överstiger 4 grader, och just nu ligger prognosen på år 2050”. Skyfall och extremväder som vi borde baxna över är nu ett vanligt tillägg till väderleksrapporten, och ännu är inte siffran för antalet värmerelaterade dödsfall i europa uträknad för i år. Nya rapporter kommer varje vecka, vad det känns som, på hur mycket mikroplaster och PFAS som nu finns i moderkakor, hjärnor och andra delar av kroppen, samt i djurlivet och naturen.
Här är för övrigt ChatGPT’s tolkning av illustration till texten ovan.
Men utanför fönstret pågår ”livet som vanligt”. Läste att svenskarna har rekord-konsumerat mode och kläder i sommar, och såvitt jag vet så går väl både Shein och andra kinaimport-företag inte direkt nedåt i sin försäljning. Att USA håller på att accelerera sin egen undergång som stormakt känns bekräftat, och Kina (eller BRIC?) blir väl nästa, där vi kan hoppas att de vill bevara ”det pittoreska europa” ungefär som det är.
TROTS allt detta så är det inte total apokalyps vi förbereder oss för. Vi som i vår familj nu, samhället i stort verkar ju inte direkt förbereda sig för något förutom möjligen krig. Men vi i familjen, vi försöker på något sätt navigera i möjliga framtidsscenarier för att försöka göra smarta val i små och stora investeringar. I våras köpte vi tex en betesputs till fyrhjulingen (som en stor, grov ”gräsklippare”) för att både kunna handskas med våra beteshagar och ha möjlighet att slå eget hö på ett enklare sätt. Investeringar som handlar i att hålla huset och gården i gott skick prioriteras, och insatser som underlättar arbetet gör också att vi kan ha större beredskap. Tex gör självbevattningssystem av växthus mm att vi kan ha det, utan att lägga timmar vi inte har på att vattna.
En bild från 2023, som extremt väl visar hur torrt det lätt blir hos oss. Det är inte RIKTIGT lika illa i år – ännu, men vi är på väg dit.
Vi kommer inte kunna bli självförsörjande, och jag tror heller inte vi kommer behöva, eftersom jag inte tror att HELA samhället kommer kollapsa. Men vi kanske behöver klara oss till viss del, eller längre än ”en vecka”, förr eller senare i alla fall.
På ”villhöver” listan över sånt som skulle kunna vara framtida investeringar är bättre odlingsredskap (tex en Lucko), en liten mjölkvarn för att kunna mala eget från helsäd som har längre hållbarhet, nya fönster och en ytterdörr för bättre isolering av huset, träd och växtlighet som ger skugga och svalka och MAT, en lösdrift eller ligghall för att på ett ”enkelt” sätt kunna ha ett par kor eller några får och så något som är en ganska stor investering men även dröm – en naturpool. Den sistnämnda är lite av en önskedröm, men eftersom vattenbrist är ett reellt hot mot gården (egen, grävd brunn) så skulle en naturpool även kunna fungera som vattenreserv för växter och djur, förutom att det vore trevligt. En naturpool är som en blandning av damm och pool, där växter sköter rening och det enda ”artificiella” är en pump som pumpar runt vattnet (googla så ser ni helt fantastiska exempel).
Bild lånad från Hallandsposten
Vi, jag och min man alltså, är helt på samma plan här när det gäller framtidstro och förberedelser. Det är himla skönt det, för jag kan få lite mental huvudvärk ibland när ”min” framtidsbild verkar vara så otroligt annorlunda än för de flesta som jag möter. Det är lite som att vara en del av två parallella världar som inte alls ser likadana ut, och det blir lite jobbigt ibland. Jag vet att det är väldigt tudelat här bland er som läser med, några tror på ungefär samma framtid som vi tror på och några ser inte alls några större förändringar framöver. ALLA är välkomna hit för att läsa, var och en får göra sin bedömning, men jag skulle själv känna att jag bidrog till ett naivt och skevt samhälle om jag inte skrev om hur vi bedömer framtiden utan bara höll uppe ett sken av att ”allt är som vanligt”.
Så hur tänker just DU som läser? Tänker du att allt kommer vara ”business as usual” eller har du också en lista på investeringar? Jag är nyfiken!
Underbara Clara* skriver att den här sommaren är en konstig sort. Nu har hon ju precis gått ut med att hon och hennes man ska skilja sig, så det är väl inte så konstigt, men jag känner lite att jag håller med – och jag vet egentligen inte vad det ÄR med den här sommaren.
Skulle jag välja ett ord för att representera sommaren så skulle jag välja ”resignerad”. Jag menar det på både gott och ont, sånt som jag anser viktigt kämpar jag för, och jag kan i princip inte sluta. En sån sak är att jag så väldigt gärna vill göra saker med HELA familjen, men för att inte både gå sönder själv och ta sönder familjen pga konflikter, förväntningar och mentalt arbete så har jag ”släppt” taget om de båda stora barnen. De har alltid fått erbjudande att följa med på de små utflykter vi tagit, men eftersom de är tonårströtta (tonårslata) så vill de aldrig det, vilket resulterat i att de inte varit med på nånting i år. Inte när vi paddlat kanot, inte när vi badat, inte när vi åkt och fikat nånstans. DE är lika glada och obrydda för det, att hänga med föräldrar är då absolut inte på topplistan för någon av dem, det är kompisar som gäller.
Det känns lite bitterljuvt, JA det är skönt att slippa tjata på och hantera olika viljor, kompromissa med tider och aktiviteter och försöka ta hänsyn till allas känslor. Samtidigt är det en känsla av förlust som infinner sig – det blir inga familjebilder till fotoalbumet för sommaren det här året (symboliskt men ändå viktigt).
Det här har lite gjort att jag tappat motivationen för många saker som jag mentalt kämpat för, och lite rent generellt gjort att få saker känts riktigt roliga. Samtidigt har det då inte gått åt riktigt lika mycket mental energi åt att hantera allas känslor och förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag är inte så mentalt trött men känner mig samtidigt lite tom och uppgiven, och framförallt känns det så FEL att inte ”kämpa för en gemenskap” – men när jag är den ENDA i familjen som vill ha den så finns det ju ingen poäng med den. Känner mig också lite dum, här går jag och kämpar för att vi ska ha en gemenskap så så är det inte nån som saknar eller efterfrågar den, alltså har jag ju gjort allt i onödan?!
Självklart är lilla F med på allt vi gör, men jag vet att står valet mellan oss och kompisar så vinner kompisar där med, så det är inte lång tid till jag kan få med honom heller – då vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Den dagen, den sorgen.
Än följer han med, som tur är.
Så känslan för hela sommaren är konstig, jag känner mig lite planlös och inte behövd, och den ledande känslan är att jag gett upp och därmed misslyckats. Svårt att få nån riktigt go känsla utifrån det…
*Underbara Claras har nu börjat ta ut en avgift för sina blogginlägg, man prenumerar för 49 kr per månad och får då tillgång till alla inlägg. Känner mig extremt kluven till detta, jag förstår behovet att få betalt för sin insats för det är MYCKET jobb med att blogga som hon gör – samtidigt känner jag privat att det är tveksamt om jag kan motivera prenumerationen någon längre stund. Vi får se, jag testar lite – men det är så många prenumerationer som läggs på hög och denna är den som kommer ryka först.
Så var semestern till ända – fast jag inte alls vill gå tillbaka in i ekorrhjulet igen. Jag vill ha långa dagar med gårdsfix och trädgårdssysslor, vinluncher och vara utomhus hela tiden. Jag vill inte ha bestämda tider, ett schema att passa och vara inomhus framför en dator…. Och då har jag ändå ett jobb jag tycker väldigt mycket om – men jag är hellre ledig, ju.
Eftersom vi var i Schwarzwald under våren så blev det inge längre bravader – som längst har vi varit i Vadstena, men det gör mig absolut ingenting. Det har varit väldigt skönt att få ta dagen som den kommer och inte ha så mycket bestämt, och vi har ändå lyckats hålla nivån på gårdsarbetet mer rimlig än förra året. Årets surdeg blev klar – att byta vindskivor på huset (och på garaget som bonus), dels tack vare att vi fick låna en bra byggställning av en granne.
Jag har pillat in ett antal bilder från mobilen, så här kommer en kort sammanfattning på semesterns aktiviteter – har en del i kameran med men orkar inte sätta mig med den nu.
Sommarluncher på altanen i öster, med ett glas vinNjutit av vackert väderNjutit av fina blommor Hindrat sniglarna från att demolera köksträdgårdenHittat katter i grönsakslandenSatt ägg på kläckningSorterat LEGORenoverat tvättstuganVarit nöjd med altanenÄtit ännu mer gottRensat och grejat i trädgårdenBadat…med den här lille älsklingenÄtit glassTränat mig svettig och satt PBPlanerat nya rabatterFotat befintliga rabatterBadat lite merNjutit av sommarkvällarVarit på High ChaparralTill F’s stora förtjusningBlivit färdiga med tvättstuganTrädgårdsjobbat med sällskapFått kycklingar…och en kycklingansvarigMålat den ena stallkörningenSom blev så här finPaddlat kanot i Bunn…där en av oss fick fisk i alla fall.
De stora barnen har varit på varsitt långläger, och i övrigt mest legat hemma, de har sällan velat följa med på våra dagsutflykter.
Det känns inte som vi gjort så mycket, men samtidigt har jag i princip aldrig haft tråkigt, så det har på så sätt varit en bra sommar. Vädret har också varit bra, förutom att de kalla nätterna ställt till det för tomaterna bland annat. Vi kommer dessutom få typ 10 äpplen i år, till skillnad mot förra året när vi hade 100-tals kilo, det känns trist, men är inte så mycket att göra något åt.
Har också läst massor, vilket har varit jättekul. Också skönt att kunna hålla i träningen rimligt, så blir det inte så motigt att starta upp igen.
Nu gäller det att hålla i semesterkänslan så gott det går, det är svårt i vardagen men annars vet jag inte hur jag ska överleva. Hoppas på ”lagom fint” väder, dvs gärna lite regn när jag jobbar men sen fint så jag kan ta nån extra dag ledigt 🙂 Så slipper jag vattna med, även om det inte är så mycket som ska vattnas.
Hur var din sommar, och hur gör du för att hålla i semesterkänslan?
godatankar.com 