Nä men idag var en riktig pissdag hörni. Det var ju äldsta och yngsta som var sjuka i morse, samt maken, men efter ett par timmar i skolan kom även mellankillen hem och mådde skrutt. Jag skulle kunna jobba typ hur mycket som helst nu känns det som, men försöker lösa det jag kan hemifrån, det blir lite VAB och lite jobb. Just nu börjar jag faktiskt känna mig lite hängig med, men det kan vara ren trötthet med.
Det går ju sådär att vara hemma allihop så här mycket alltså. Ni som tycker det funkar bra, hur gör ni??? Tycker det blir så jäkla mycket tjafs, alla är trötta på varandra och skulle behöva vara själva ett tag, vädret är pissigt och tålamodet är NOLL. Det enda man gör är att laga mat och plocka undan, i en enda loop…
Visst, det finns små ljuspunkter här och var, den bästa var nog denna synen framför Tv:n i morse.
Två snuviga brorsor ❤
Det är halsont, snuva, lite feber och en allmän hängighet som verkar gälla, familjen över. Maken och O testade sig idag, får se vad det är, men gissningsvis vanlig förkylning.
Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.
Något jag aldrig kommer göra igen
Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.
Jag kommer aldrig få barn igen.
Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.
Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.
För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?
Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.
Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)
Det här längtar jag efter
Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…
Att KRAMAS kommer nog först på listan.
Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.
Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.
Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.
Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.
Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.
Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.
Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.
SOLEN!
Att få börja odla lite igen.
Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.
Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.
Som vanligt så är det i juli vi gör mest saker, man är ledig, vädret är oftast bra (även om det var väldigt halvdant i år) och det finns mycket aktiviteter att välja på. Så vad gjorde vi då?
Jo, vi var ute och paddlade kanot med hela familjen på Stråken, och lite senare med bara de stora barnen i Bunn.
Vi fick ett fantastiskt erbjudande om att få låna ett sommarhus av Tobbes ”sommar-mamma”, där vi spenderade en fantastisk långhelg:
Sen var det dags för den enda lite mer planerade aktiviteten denna sommaren, ett par dagar på Österlen med kusinerna!
Efter det blev det mest små-utflykter, som till Omberg.
I trädgården växte det så det knakade…
Juli blev augusti och nu kom betydligt trevligare väder, lagom till semestern var slut såklart. Trädgården fortsatte leverera får man ju säga.
Och skogen gjorde detsamma, för vi plockade en jätteomgång med sommarkantareller!
Jag kände lite ångest efter en sommar som inte erbjudit den semester jag velat och behövt ha, så i augusti passade vi på att göra om i hallen.
September kom, och vi fortsätter döva lite ångest med renovering av sovrummet med…
Vi tog en minst sagt prövande vandring hela familjen på Bauerleden.
Men det bästa den här månaden var att hälsa på min lilla brorsdotter!
Oktober drog in, och det blev inte så många aktiviteter längre. Jobbet har varit ganska stressigt stora delar av året och är det nu med, eller stressigt kanske inte är rätt ord men jag känner en stor press på att inte göra fel, så jag är ganska mentalt trött (även nu). Men lite gör vi, vi tar tex med mini på en stunds utflykt på Hökensås, det började katastrofalt men blev helt ok sen ändå.
Det har varit en ovanligt deppig och ångestladdad höst ser jag nu, när jag tittar tillbaka. Men lite utevistelser hjälper till att lätta på klumpen i magen.
Sen kom november, även årets i vanliga fall deppigaste månad, och inte superkul i år med covid och allt heller. Det händer inte så mycket, men jag stickar mig en gosig halskrage och ett par vantar, använder dem faktiskt massor!
Sen går vi ju faktiskt vidare med en tanke vi haft så himla länge, att skaffa hund. Beslutet är inte 100 klart ännu, men vi har fått träffa en fantastisk uppfödare och hennes fina hundar – och faktiskt ska vi få låna hem den här sötnosen till helgen (bild lånad från Xoloannes sida)
Och december då? Tja, vi är ju mitt i denna totalt genomgrå månad, bredvid mig har jag en förkyld hustomte som fick komma hem från dagis och i morgon blir det VAB. Vi får väl se vad månaden har att komma med i övrigt…
I kväll har maken julfest med sin avdelning – digitalt såklart. Så vi övriga har underhållit oss med att dekorera pepparkakshus 🙂 Tobbe hade köpt en burk med 10 mini-pepparkakshus, och så gjorde vi dubbel sats kristyr. I år fick även Filip vara med och dekorera själv, vilket gick överraskande bra? Nästan inget kladd och hög koncentration, jag är grymt imponerad! En hel by blev det till slut, utan bråk (!!!!) och för en liten stund nu känner jag mig som årets mamma. Så roligt!
binary commentMan vet aldrig när det är sista gången man gör pepparkakshus med nån som är 14, bäst att dokumentera!En hel by blev det!Stor koncentration!
Ja alltså, ni vet ju hur jag är – blir jag intresserad av nåt som MÅSTE jag ju läsa på och lära mig mer om det… Så, idag har hela familjen suttit och kollat på gamla avsnitt av TV4:s valpskola. Jag tänker lite som så att det måste ju vara en förutsättning av vi alla gör likadant och utgår från samma tanke – det finns väl 13468 olika sätt att uppfostra en hund – så det blir enklare för hunden att förstå.
Om vi tar ut glädjen i förskott innan det ens finns en valp? Absolut. Men vad fasen, förr eller senare blir det väl en valp ändå OM det nu inte skulle tagit sig nu, och vi längtar alla väldigt mycket!
Förstår också att det är MYCKET jobb med en liten valp, men vad sjutton, har vi överlevt 3 bebisar så ska vi väl klara detta med tänker jag.
Man blir inte mindre sugen av att ha förmånen att få hälsa på den här söta lilla tösen på 11 veckor på jobbet!
För övrigt så har ÄNTLIGEN jag och barnen fått träffa mormor idag, hon har haft COVID men är frisk nu och har därmed inga restriktioner alls i ca 6 månader framöver – vilket både vi och hon är väldigt glada för! Det blev lite firande av O igen, hon har ju inte kunnat fira honom, och så en lång och iskall promenad (pga tempo = 3-åring). Skönt för henne att kunna träffa folk och gå i affärer, när nu allt annat känns trist, för hon kan varken smitta eller smittas ett bra tag framöver!
Nu ska jag göra en saffranspannkaka, det blir lite dessert efter dagens middag som blev bouillabaisse, och sen är det dags för digital cider-provning!
Vet ni, det har varit en rätt bra helg det här, må jag säga. Eller ja, gårdagens gråmulna regnoväder var väl ingen höjdare, vi tog en mellandag allihop och det fick bli film och spel mest hela dagen, men det var längesedan sist.
Men i dag har vi gjort nåt som är lite pirrigt att skriva om. Jag tror att det är för att jag är lite rädd för att få kritik på ämnet, men det kan jag ha fel i (det vore ju inte första gången i så fall). Vi får väl se…
I vilket fall, jag har ju skrivit tidigare om en önskan att ha en hund. Det är något vi pratat om lite då och då här hemma under flera års tid, men förutsättningarna har inte varit helt bra, eller inte så bra som jag skulle vilja ha dem i alla fall. Men nu, med eller utan fortsatt pandemi så kommer antagligen maken jobba hemifrån i större utsträckning än innan, och jag sitter på ett jobb där det faktiskt GÅR att ha med en hund om det kniper. Dessutom ÄR det ju perfekt nu när man faktiskt jobbar mer hemifrån än vanligt… Ni hör vart jag är på väg va?
Det är ju samma ras som jag skrivit om innan, Xolo i förkortning, eller mexikansk nakenhund – fast MED päls. Det är en hundras som känns som den skulle passa oss perfekt, familjevänlig men även lite vakthund och kan vara reserverad mot främlingar, tyst och kräver ”lagom” aktivitetsnivå. Liten nog att ha med sig, men inte en knähund, och med päls är de förbaskat söta med stora öron och mjuk, go päls.
Efter att vi pratat igenom det ÄN mer här hemma så letade jag efter lite uppfödare, det finns två inom rimligt avstånd – Pohlhöjdens kennel och så Xoloanne, där Xoloanne faktiskt finns här i Jönköping (eller i Taberg, tekniskt sett). Vi tog kontakt med henne och i dag var hela familjen ute och hälsade på hennes hundar – hon har en pälsad och fyra nakenhundar. Barnen fick varsin hund i ett koppel och sen gick vi en lång promenad i skogen.
Det här är Zally, hon var den pälsade Xolon som var med oss idag. Så fin!
Jag har ALDRIG sett så stolta barn. Herregud, Filip var så mallig och så allvarsamt noggrann med att gå rätt med den lilla hunden han fick hålla i, det var det sötaste jag sett tror jag. De stora var överlyckliga och tog även de det hela på stort allvar, det var så kul! Xoloanne har (förhoppningsvis) precis lyckats para en hund, vilket i så fall skulle innebära att det är valpar på gång till slutet av januari. Och ja, vi är väldigt sugna.
Tobbe har ju haft hundar runt sig hela sin uppväxt, men jag har aldrig det. Det var min absolut högsta önskan när jag var barn, men pappa var allergisk så det gick liksom inte. Xolo’s är allergivänliga – även med päls, och jag har inte känt av allergi från en hund nånsin, och det har heller inte övriga familjen.
Det är inget snabbt och enkelt beslut, men vi känner att nu är det nog så bra förutsättningar som det kan bli. Vi har en mormor som gärna går ut med hund om vi behöver vara på jobbet, vi har en granne som gärna ställer upp om det kniper, och vi har två barn som är stora nog att hjälpa till (nej det blir inte deras hund, ansvaret ligger hos oss). Alla är överens och jättesugna, så ja, det blir nog troligen en liten hund ändå hos oss framöver. Så nu är det en massa saker man behöver lära sig om valpuppfostran och annat skoj!
Det är inte så ofta han är med i bloggen nu, min äldste, integritet är ju såklart en viktig del av en tonåring och det ska ju respekteras. Men ett kort inlägg måste det ändå bli, för att gratulera på fjortis-dagen!
Det är så roligt att du börjar bli ”stor”, att vi kan prata på ett annat sätt och att du börjar ta eget ansvar. Du är så himla duktig på att lägga upp ditt eget skolarbete och läxor, och har själv valt att cykla till skolan varje dag, trots en lång och jobbig Dunkehallabacke på hemvägen. Sen ska jag inte skriva så mycket mer, för då tycker du nog att jag är pinsam, men jag vill i alla fall ge dig ett stort, varmt grattis på din födelsedag!
Det är nu mitten av november och det känns som folk står mer i startgroparna än någonsin så här tidigt inför möjligheten att börja julpynta.
Jag har ganska kluvna känslor gentemot julen sedan några år tillbaka. Jag tycker väldigt mycket om allt som är inför julen, att julpynta, hänga upp ljusslingor, baka och laga mat och liksom förbereda. Det är supermysigt och jag involverar gärna ungarna ( i rimliga mängder ). Jag gillar till och med att köpa julklappar, just det här att man kan föreställa sig hur glada de ska bli, den känslan gör ju att man lätt köper ALLDELES för mycket saker, men det må så vara.
Men sen. Julafton då. Äh jag vet inte, sedan ett par år tillbaka firar vi den själva i bara vår familj, och det känns så himla tomt och dassigt. Och nu har den känslan liksom satt sig, så min första känsla att ”åh vad mysigt att förbereda inför julen” har nu följts av känslan att ”varför då, vem bakar jag till, och vem ska komma hit och kolla hur fint vi gjort”.
I år kommer vi nog inte vara ensamma om att fira (ganska) själva, i och med COVID. Och det är ju sorgligt det med, även om jag gissar att ganska många kommer fira i en lite utökad familj ändå.
Ja jo, jag pyntar för min och barnens del med såklart, och bakar med, men ändå, det känns inget vidare. Det känns på något sätt som det är det största misslyckandet av alla, att fira jul ensamma. Det blir få paket under granen, när det bara är vi, de delas ut på några minuter och öppnas lika snabbt. Och det blir inte direkt nån julmat heller, varför ska det bli det när det bara är vi och vi är inte sådär överförtjusta i den mesta julmaten heller. Så vi äter grötfrukost och väntar till Kalle ska börja, oftast är det ju gråmulet och regn så det är ingen höjdare att gå ut heller. Sen öppnar man paketen och sen är resten av kvällen bara…tom. Det är den längsta dagen på hela året.
Jaja, det är som det är. Men trist känns det ändå.
Klart vi försöker så gott det går, för deras skull.
Vad fort den gick den här helgen, var helt säker på att det var lördag i dag men det var visst redan söndag…
I fredags var vi och körde rally med jobbet, det var en riktig adrenalin-kick och lika delar roligt och läskigt. Grymt bra arrangerat var det med, vi hade en speaker som kommenterade under hela tävlingsloppet, vilket verkligen tillförde något! Nu är jag ju noll insatt i bilsport, men tydligen är det han som kommenterar STCC och sånt på Viasat, så han var grymt duktig och kul att höra på. Dessvärre tog jag en runda ut i skogen på tävlingsvarvet, så jag kom sist, men skit samma för det var kul ändå!
I går tog jag med minstingen till stadsparken så maken skulle få jobba ifred hemma, han håller på och målar om en vägg. Nån kommenterade att jag bara har den minste på foton i bloggen, det beror ju dels på att han i princip alltid är med där jag är och dels så är de stora grabbarna så stora att jag känner att deras integritet gör att jag är mer restriktiv med bilder på dem. Men Filip ställer gärna upp en så länge 😉
Det är så himla fint ute nu, med alla färger…
Både i stora drag……och när man tittar riktigt nära.
Vi har egentligen inget alls inplanerat det här höstlovet. Filip kommer vara på dagis hela veckan eftersom vi jobbar, L får vara på fritids och O är ju hemma själv och ska hänga med kompisar. Jag har inte haft ork att engagera mig i att hitta på aktiviteter, och det känns som det är så många saker som inte är lämpliga under Corona, däremot är det inbokat en helg på Gustavsvik i början av november. Det får bli som det blir ändå, känner jag just nu.
Hoppas ni haft en skön helg, avslutar med en helg på den som är sötast av oss alla i alla fall, liten, envis och väldigt charmig.
Efter att vi släppt av de två stora pojkarna på Jota-Joti läger i går så tog vi med oss Filip och styrde mot Hökensås. Där har jag inte varit sedan jag var under 20, när vi åkte dit med min mormor och morfar och plockade svamp, så det var ett tag sedan… Då gick vi ju bara rakt ut i skogen, nu tänkte vi följa en av lederna – den på 5,5 km. Det fanns minst 4 leder att välja på här, från 2 till runt 20 km, så det finns något för alla.
Dessvärre somnade Filip på vägen dit och vaknade sådär avigt som bara ett barn kan vakna (ni som vet ni vet) men efter vi lirkat, hotat och mutat denna förtjusande 3½ åring som bara vansinnesskrek rakt ut så ordnade det till slut upp sig. Han fick sitta en del i bärryggsäcken, och det börjar bli väldigt tungt, så det var nog bra att vi gick åt ”fel” håll mot vad jag tänkt mig. Hade tänkt gå ca 4 km till grillplatsen och sen ha 1,5 kvar, men nu gick vi på andra hållet så vi hamnade ganska rakt på. Lika bra det med tanke på humöret kanske.
Där var det FULLT med bilar – vi fattade rätt snabbt varför för det var hur många som helt som stod runt Sibbesjön och fiskade, men grillplatsen var som tur var ledig. (Tror det fanns en till precis vid vattnet)
Till vänster ser ni en av minst 8 personer som stod ute på varsitt ställe runt sjön och fiskade. Bra vindskydd och grillplats 🙂Jodå, humöret vände på den här med.
Det blev grillad kolbulle, äppelmust och massor av kokkaffe till undertecknad – humöret vände och det kändes väldigt bra att vara ute i det fina vädret. Så vackert med solen som silade genom träden! Sen var ändå orken som den var hos den minste, så det blev den korta vägen hem igen – men vi kommer gå tillbaka hit känner vi absolut 🙂
Alltså, SOM jag längtat efter det här!Och det här, det finns inget kaffe som är lika gott som det man kokar ute vid en eld…
Nästa gång hoppas vi på bättre humör och tar nog med hela familjen. Men eftersom vädret är SÅ vackert i dag och det ser ut att bli regn resten av veckan så kanske vi tar en tur ut i dag med…
godatankar.com 