Jag gör fotoböcker, ett för varje år, men jag släpar lite efter så den jag gjorde i år är för 2022. Men det ÄR väldigt bra, roligt och nyttigt att reflektera över det år som gått, och här har jag ju en ypperlig möjlighet att göra så. Vad hände i år då?
Januari ägnades åt att drömma om sommarens projekt och planer, och så fick vi vår allra första egna kull med minigrisar. Februari – jag vet inte riktigt, det ägnades nog mest åt att längta efter lite grönska som vanligt. Mars – våra egenkläckta Silverudds och Hedemoratittade fram, för att förnya vår hönsflock. April kom, och vi snyggade till utanför garaget med en liten flisbelagd uteplats. Maj inleddes som alltid, med min födelsedag, och årets födelsedagsplantor planterades ut. Hela stallet fick ny färg i maj, och blev så fint. Ny flis i köksträdgården, tillsammans med den skira grönskan i maj. Och så rabarbern då, som är allt annat än skir. Juni, och en riktigt trevligt midsommar. Juli bjöd på skön värme, och utan den torka som varit de senaste åren så blev trädgården makalöst grön. Vi höll också på att bygga pergolan vid växthuset i juli, och nu när jag letar så inser jag att jag nog bara delat de bilderna på instagram? Här är i alla fall en från när det var klart!I augusti blev det lite utökning av altanen och en halvspontan damm. Augusti bjöd också på en fantastiskt grönskaSeptember är skördetid, och trädgården levererade mycket – förutom potatis. Hösten bjöd sedan äntligen på lite vandring med, både på hemmaplan och i Trollhättan. Oktober visade sig från sin allra vackraste sidaNovember kom, och levererade en typ vuxen person? Vår alldeles första, som nu är myndig. Sen kom december, och vi fick feeling och gav köket lite ny färg.
Det blir då verkligen inte en heltäckande bild av året som visas här, inte ens i närheten, men det här är lite av det jag skrivit om i bloggen under året. Ska försöka sätta mig och formulera ihop lite planer och tankar inför det kommande året med, framöver.
Det börjar då verkligen närma sig jul, och det har då inte varit min favorit-tid de senaste åren, och förutsättningarna är inte kanon i år heller. Missförstå mig rätt, julafton ska firas med bror och familj, DET ser jag fram emot.
Det har varit ett av de mest påfrestande åren mentalt, och nu känner jag mig som min insida har manglats, stötts och blötts i en halv evighet, och jag är in i märgen trött känner jag. Varför är det så svårt allting, att vara människa, maka och förälder? Det enda som har känts enkelt och som det flutit på bra i år är jobbet, och det är väl tur det, med tanke på hur mycket tid man ändå spenderar där. Träningen går svajigt men kanske ändå med en svag kurva uppåt, om jag tar ett steg tillbaka och tittar på hela året.
Jag både längtar och fasar för jullov. Det ska bli skönt med jullov, men en långledighet med barnen tenderar också att resultera i en massa konflikter och det är det sista jag vill ha, men jag vill ju väldigt gärna ha positiv tid att hänga mer med barnen och göra trevliga saker. Vi får väl se. Vill så oerhört gärna att barnen ska ha en bra jul, men vet också att ju mer förväntningar/förhoppningar jag har, desto jobbigare om det blir en dålig jul eller ett dåligt jullov.
Viktigast på julbordet – ris a la malta såklart!
I princip alla paket är klara, och till helgen ska vi laga den mat som är vår uppgift att lösa till julbordet, det känns ok. På söndag firar barnen jul hos mormor, så då har vi hela dagen på oss att greja. Det blir ju jul i år också, oavsett.
Jag skriver sällan om de stora barnen, för de är sina egna och har sin egen integritet. Men när man fyller 18 måste jag ändå få skriva ett kort grattis-inlägg…
Du har blivit så vuxen, ibland, och skjortan du fick i våras sitter lite tajt över axlarna – du tränar typ hela tiden så inte så konstigt. Du är otroligt självständig och tar ansvar för det mesta när det gäller dig själv. Ditt gymnasieval känns rätt och jag tror du kommer trivas som elektriker – med undantag för de tidiga morgnarna då – för en morgonmänniska är du dårakt inte.
Jag är så otroligt glad att du har ett så gott gäng kompisar i ditt scoutgäng, ni hittar på en massa roligt och en hel del saker jag är glad över att jag hör om först i efterhand. Men du är modig och oväntat tålig när det gäller frånvaro av bekvämligheter, som tex ett tak över huvudet när man är ute och hajkar, eller värme när det inte går att göra eld. Bara du får mat, för DET blir du inte bra utan.
Din plan för sommaren är att gå Explorer-Belt, en vandingshajk i Europa under 10 dagar när du ska gå 30 mil med en kompis, det gör mig superglad för även om jag kommer oroa mig massor så vet jag att du kommer uppleva så mycket och få så många minnen.
Det var så längesedan du var så liten, och du blev så fort stor. Jag fattar att det är rätt ointressant vad jag säger och gör, men de stunder du känner dig pratglad gör mig väldigt glad.
Inser också när jag kollar på de här gamla bilderna att du är väldigt lik båda dina brorsor – till utseendet alltså, för till sättet kan man knappast vara mer olika!
Grattis Oliver, älskar dig massor och ser fram emot att du snart tar körkort och kan skjutsa runt på din gamla mamma, om hon mot förmodan skulle vilja ta ett glas bubbel på stan. Så stolt över dig!
Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.
Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.
Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.
I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.
Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.
I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.
Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.
Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.
Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…
Eftersom jag, precis som ni, är priviligierad nog att både leva på en plats och i en tid där man har åtminstone stor rådighet över sitt liv, så innebär ju det att jag har valt saker som för mig till min nutid. Så här lite ”mitt i livet” (i bästa fall) så funderar jag ibland över det, inte om jag har valt fel men vad jag har valt, och vad jag har valt bort.
Många av de val man gör gör ju också att du väljer bort något annat. Inte alla, ibland kan man såklart kombinera en massa val, men de lite större dragen. Nu kanske det är lätt att tänka att jag ångrar de val jag inte gjort, men det är inte det jag är ute efter just nu. Det jag tänker på är att en medvetenhet om de val man gjort och därmed vad man valt bort, kan göra det enklare att acceptera det man inte har. Låt mig ge ett exempel.
Vi valde att köpa den här gården, istället för att bo kvar där vi bodde i stan. Det var, trots ett fantastiskt hus, faktiskt ett lätt val. Däremot var det ju också ett ganska stort val att köpa gård, och det valet gör ju att vissa andra val blir, om inte omöjliga, så svåra att göra. En del av mig vill fortfarande åka på tre veckors bilsemester med familjen till Kroatien och uppleva allt som finns att uppleva där. Men, även om vi inte haft djur som höns, grisar och katter, så är det svårt att lämna en gård 3 veckor under sommaren (vilket är då vi oftast har möjlighet till semester, med tanke på barnens skolgång mm). Andra saker spelar såklart in, det är dyrare att bo här, inte bara för att vi fick lite mer i lån när vi köpte gården, men det är mer saker som behöver lite kärlek och omsorg här än i vårt nybyggda hus. Det är mer trädgård att ta hand om, stängsel som ska bytas, och en massa byggnader som behöver underhåll. Jag väljer gården vilken dag som helst i veckan, för här bor vi ju hela året, inte tre veckor om året. Men det innebär ju inte att jag helt plötsligt inte tycker om och saknar allt det andra vi gjorde, det gör det bara lite lättare att uthärda längtet när jag vet vad vi fick för det.
Ibland, oftast just vår eller höst av någon anledning, så får jag en sån otroligt stark längtan till att bara åka söderut. Alltså själv, att bara ta det jag måste och sätta mig i bilen och åka dit näsan pekar, stanna där jag vill och fortsätta tills jag känner hemlängtan igen. Självklart kan jag inte bara göra det, jag är en åtminstone någorlunda ansvarstagande förälder, maka och arbetande person, men ibland är längtet nästan fysiskt och outhärdligt.
Åh vad jag kan längta efter detta, att åka bort med hela familjen så det bara är vi, inga skärmar, inget annat än bara det vi själva vill göra, och alla har det bra tillsammans.
Jag väljer också i princip alltid mitt hem och familj före vänner – där den största anledningen är att det inte finns så mycket ork och tid över till annat än det. Men då väljer jag ju såklart också bort en del vänner, träffar och annat kul, och det blir såklart ensamt. Jag önskar att jag hade valt att ha ett helt gäng nära vänner, men det känns inte som det är ett val jag kan göra utan mer som att det bara blev som det blev under de förutsättningar som fanns.
Av nödvändighet så väljer jag också att prioritera träning, eftersom jag förstår att om jag inte tar på min syrgasmask själv först, genom att ta hand om mig själv, så kommer jag heller inte vara till hjälp för någon annan.
När det kommit till jobb så tycker jag att jag har gjort bra val, och många olika val. Varje arbetsplats har lärt mig massor, men jag har också lärt mig att inte vara rädd för att testa något helt nytt. Det är jag faktiskt extremt glad för, annars hade jag kanske fortfarande bara varit kvar någonstans av rädsla för att inte välja fel, eller annorlunda. Tänk vad mycket jag hade missat då? Och alla goa människor jag jobbat med, som jag inte hade träffat. Det har varit bra val.
Att stå på en byggarbetsplats iskalla morgnar låter kanske inte som nåt man borde välja, men jag lärde mig så mycket och hade så goa kollegor.
Jag skulle vilja göra en väldig massa saker, men där förutsättningarna inte är sådana att det funkar att göra de valen. Jag skulle ju (som en del av er vet), vilja skriva en bok, men när man har ett jobb som innebär att man till största delen befinner sig framför en dator så kan jag inte välja till att ägna mer tid vid en skärm. Vissa val är svåra att göra när man har barn, men det är såklart inte så att jag för den skull önskar att jag INTE valt barn – det blir kanske bara saker som skjuts på framtiden.
I vardagen hinner man såklart inte med alla dessa val, det bara rullar på, och det är inte så ofta jag ens hinner tänka på dem. Men ibland slår det mig lite tydligare, just att man väljer och har valt, och därmed inte kan gå och gräma sig över de val som inte ”fått plats”, men samtidigt får man ju tillåta sig att smyglängta lite efter andra val.
Det är inte många saker jag hade velat välja annorlunda i, inte som jag kan säga idag i alla fall, mer än att jag verkligen önskar att jag hade valt att inte låta de stora barnen få mobiler förrän de var mycket äldre (har INTE valt alla konflikter det medför, men allt väljer man ju inte själv).
Vad har du valt bort, som du skulle välja bort igen, men ändå saknar?
Tillägg, det motsatta är ju också sant, vårt samhälle ställer ju krav och förväntningar på oss som gör att vi inte riktigt KAN välja, eller ens tänka oss att utforma livet på ett helt annat sätt.
En liten hand rör vid min arm. Jag slår upp ögonen men det är alldeles mörkt, jag måste nyss ha somnat.
-Jag drömde läskigt, säger en liten röst
Jag makar in mig en liten bit i sängen och gör plats för en liten kropp bredvid min, hans huvud på min axel och vi somnar nästan omedelbart. En stund senare håller armen på att somna och jag petar på den lilla kroppen.
-Dags att gå över till din säng, säger jag. Men idag vill han inte, det var väldigt läskigt och han vill sova mellan oss.
-Hämta kudden då, viskar jag. Det gör han.
Han kommer med kudden och flyttar in i mitten, jag vänder mig mot honom och hans lilla kropp passar så bra in mot min, jag håller om honom och hör hur han somnar. Jag nosar på hans doft, hur den kan vara så varm och torr, små barn luktar aldrig illa, bara varmt. Vet att jag kommer sova kasst för det blir för trångt, men njuter ändå av stunden, för snart är dagarna när en liten varm kropp upp och lägger sig bredvid min över, och det finns få saker jag kommer sakna så mycket som detta då.
Jag har så svårt att få ihop att det bara var tre år sedan vi rullade in här på gården, för att bosätta oss för gott. Samtidigt minns jag vissa bitar jättetydligt med, fast det blev mitt i min sjukskrivning för utmattning och hjärnan kändes som mos. Känslan när vi öppnade grindarna med hela familjen i bilen och körde in till huset som nu var vårt – i färgsprakande höstskrud – är en av de bästa känslor jag upplev. Det kändes verkligen som att komma hem!
Så tomt det var, utan växthus, blomsterrabatter och tomatlådor. Men så kära vi var!Lummigt är ordet vi siktar på – inte helt enkelt på stora ytor, men vi jobbar oss mot det
Känslan när man fick äta frukost första gången i sitt nya kök. Så tomt det var då!
Vi har lärt oss SÅ mycket under dessa tre år – det känns verkligen som ett helt annat liv. Vi har lärt oss att leva och odla här, och vi har odlat och planterat MASSOR sedan vi flyttade in. Det är ett helt annat liv på gården stora gräsmatteytor nu än vad det var när vi flyttade in, det är jag otroligt glad för. Vi har lärt oss att ha höns i större skala – eller ja, mer än de 4 vi fick ha i villaträdgården, och vi har lärt oss att hålla minigrisar. Vi har lärt oss att stängsla elstängsel, att bygga fårskydd, och att odla i de förutsättningar som finns här. Vi har lärt oss för- och nackdelarna med egen brunn, vi har lärt oss att bygga växthus, pergola och att sätta in altandörrar i en yttervägg.
Den första vintern… Tänk att folk sa till mig att jag skulle tycka det var mörkt att bo på landet? Vi har en gård som har mängder med belysning, så även mitt i vintern är den inte mörkare än det var i vårt förra hus.
Barnen har, tack och lov, trivts i princip hela tiden på gården – även om mellanbarnet saknar sina gamla kompisar, men han är ju stor nog att åka till dem på helgerna nu. Äldsta barnet håller på att frigöra sig och hade nog velat bo själv helst, men här finns i alla fall förutsättningar på sommaren att bo i rummen nere i garaget. Minste är ju, som ni vet, en perfekt match för den här gården, en bondpojk i själen och passar in mycket mer här en i en villaträdgård.
Föll för så många saker, men av dem var vyn från våra köksfönster.
Vi vuxna håller också på att försöka lära oss saker, hur man gör nya saker, hur man bollar heltidsjobb med gårdsliv och hur man bollar familjeliv och hushållsarbete med allt som villhöver göras på gården. Ibland går det jättebra, ibland inte, men vi lär oss så sakteliga.
Äntligen kan vi ha katter med!
Den rosaskimrande drömmen om att bo på en gård då? Jo men vet ni, den lever verkligen kvar. Känner man sig lite trött eller sliten en dag kan man bara sätta sig i tystnaden och titta ut över omgivningarna, så blir man varm i hela själen. Det är inte alltid som vi trodde att ha en gård – men det är inte sämre för det. Vår enda önskan är egentligen att kunna vara mycket mer på gården, och jobba mindre på våra vanliga jobb.
…och ljuvliga små minigrisar
Nu när hösten börjar visa sin vackraste sida så börjar ett lugn lite sakteliga lägga sig över gården med, även om en del arbete kvarstår innan trädgård och annat är klart för vintern. Det är väldigt tydligt att man lever MED naturen mycket mer här, om inte annat för att vi helt enkelt är utomhus mycket mer, och det känns på ett sätt skönt att vi snart är inne i vinterns vila med.
Må vi leva här i resten av våra liv!
3 år på vår gård – och det bästa beslut vi någonsin tagit!
Jag skulle behöva ungefär tre liv till, parallellt med det som pågår nu känner jag. Jag vill så himla många saker och det finns helt enkelt inte tid till allt (eller ja, inte resurser heller till vissa saker förstås). Man kunde ju tycka att det är väldigt onödigt att drömma för jag vill ju inte byta ut det som faktiskt har varit (är) en dröm med att bo här på gården, men jag har av någon anledning just nu ett behov av att drömma lite och fundera på saker jag skulle vilja göra. Tror det kommer varje höst, med känslan av nystart, och för varje gång blir jag nog liiite klokare på vilka val jag ska göra.
Ni vet nog redan många av sakerna, men ibland väcks det till liv igen. Lusten att skriva till exempel. Här har det varit lite skralt, men jag skulle ju vilja skriva en bok. I verkligheten får jag ju bara inse att jag inte har tiden att lägga på detta – och i och med att jag har ett jobb som till stor del utgår från att jobba vid ett skrivbord så vill jag absolut inte lägga mer tid på att sitta framför en dator. Jag fattar ju själv att det inte funkar som det är nu, men suget finns ändå där såklart. Kanske kommer det en tid då det finns mer just tid att lägga på detta, när datorn inte rörs övriga tider på dygnet och en stunds kroppsvila bara är skönt, då ska jag skriva.
Jag läser om folk som åker på skrivarhelger, och jag kan absolut förstå lugnet i att inte ha all vardag som ropar på en när man skriver – däremot så behöver jag ju inte direkt åka någonstans för att få vackra, lugna och inspirerande omgivningar direkt.
Sen har jag också hört ganska många i min omgivning som haft exakt den sortens semester jag drömmer om när barnen är lite större – där de har åkt antingen i vanlig bil eller i en liten camper-van och spontant valt hotell runt Europa och sen vandrat. Alltså vilken dröm… Vi har varit föräldrar i nästan 18 år nu och det jag kan sakna är verkligen möjligheten att vara spontan. ”Det går att vara med barn med” kanske du tänker nu, men dels är det absolut inte enkelt att hitta hotellrum för en familj på 5 lite spontant och dels blir det dyrt, för att inte tala om att alla tre barnen också ska vilja vandra så det inte blir en massa gnäll… Så att spontant och utan planer bara åka dit näsan pekar, det drömmer jag om! Och att få vandra med då… Har sån längtan efter den här typen av semester, men tänker att det kanske kommer möjligheter till det allt eftersom barnen blir stora – och då saknar jag väl att semestra med dem såklart.
Kan absolut sakna att bila till Kroatien med, och med många stop i Tyskland, även om de resorna varit allt annat än spontana. Så små barnen var här! (Och vad lika Filip och Lukas är varandra – Filip är ju inte med på bilden här däremot) Vi har aldrig varit iväg och vandrat ”på riktigt”, men de flesta vandringsleder runt om här har vi testat. Vi lärde oss ju inte det förrän strax innan pandemin kom, så med tre barn har det inte blivit så jättelånga utflykter. Det har dock varit så himla härligt att vandra med barnen också, men nu när två är tonåringar är allt outhärdligt tråkigt, jobbigt och pinsamt tydligen…
Den tredje drömmen är ju den vi har här – vår gård, men då att få mycket mer tid att arbeta med den och med djuren. Det är alltid saker som behöver göras och så vill vi ju ha det, men det blir frustrerande när man inte hinner med nu när vi jobbar igen. Vissa saker kan man ju skjuta på, men allt går inte det med heller. Och det är ju så roligt att jobba här! Skulle utan problem kunna sysselsätta mig hela dagarna, och jag skulle älska det. Den här drömmen jobbar vi ju som sagt på här och nu, och med någon form av långsiktig plan att jobba mindre under sommarhalvåret, men att vänta på saker alltså… det är ju inte min starka sida direkt. Svårt med, för även hur mycket vi än budgeterar mat och omkostnader och gör i princip allt jobb själva så kostar ju material och även djurfoder en del, och hur som hur är vi fem hungriga personer som ska ha bra och näringsrik mat varje dag. Ni vet – priviligierat gnäll, ni har hört det förut.
När man odlar så vill man ju gärna även hinna ta hand om allt, men det tar ju såklart massor av tid. Ska skriva mer om just tomaterna nån dag för övrigt.
Drömmar, drömmar, drömmar. Livet utan dem vore ändå trist – samtidigt är det faktiskt inte svårt att se den dröm i lever i just nu. Tur man kan ha många saker i huvudet samtidigt!
För det första – jag är verkligen inte klar med vare sig sommar eller semester. Jag skulle allra helst vilja vara ledig i fyra veckor till, eller åtminstone två, men det är ju som det är och jobbet (och en fast månadsinkomst) kallar. Det är inte jobbet i sig jag är osugen att gå tillbaka till, men jag är liksom inte FÄRDIG med semestern, och framförallt vill jag inte vallas in i vardagslunken igen där vardagarna försvinner och det känns som hela livet rinner mellan fingrarna. Förlåt för o-pepp. Men jag tänkte i alla fall försöka sammanfatta själva semesterveckorna, på samma sätt som jag gjorde förra året.
Maten : 7/10 zucchinis
Jag vet nästan inte vad jag ska skriva för betyg här, för den här semestern har vi ju nästan hela tiden varit hemma och all mat vi lagat har varit väldigt god, men jag saknar kanske lite ”semestermaten”, den man upplever utomlands, och som intas på en uteservering på en restaurang.
Att kunna äta mycket odlat på gården är ju det allra bästa!
Väder: 7/10 solar
Eftersom i princip hela vår semester har utgått från att vi arbetat med saker hemma på gården så måste jag ändå säga att det varit ganska perfekt väder för just det – när väl de inledande veckornas regn gav med sig. Kalla nätter har erbjudit svalka vid sovtid, men med baksidan att badtemperaturen speciellt inledningsvis varit ganska kall. Det enda jag saknat lite – i och med de svala nätterna – har varit några riktigt ljumna och varma sommarkvällar.
Bättre temperatur i vattnet i slutet än i början av semestern dock.
Odlingen: 7/10 gurkor
Jag måste ändå säga att min ambition och insats för årets sådder och odlingar faktiskt har varit mitt i prick. Lagom med plantor av tomat, chili och till stor del blommor, men något för mycket gurka kanske. Än vet vi inte hur skörden blir av majs och vaxbönor, men zucchini verkar också gå ganska lagom – eller ja, det blir ju alltid extremt mycket men med grisarna så är det liksom inget jätteproblem. Det enda jag får konstatera är väl att det inte GÅR att fröså nästan något hemma, det hinner helt enkelt inte ta sig innan det konkurreras ut av ogräs, eller så torkar det för jag inte hinner vattna små fröer tillräckligt aktivt.
En dags skörd av zucchini
Utflykterna: 7/10 bilturer
De utflykter som blivit av i år har i princip bara varit över dagen, för att fika, köpa glass eller för att åka och bada. Vi har bara varit borta en enda natt – hos svägerskan i deras sommarstuga i Västervik. Den utflykten var dock kanon, så det som drar ner betyget är väl kanske att vi inte hunnit göra FLER utflykter. Eller jo, vi var hela familjen ute en heldag och paddlade kanot från Bunn till Ören, DEN utflykten var verkligen toppen! Att det blivit så få har inte bara berott på att vi haft en hel del projekt på gården, men båda de två stora barnen har varit iväg hos kompisar i så stor utsträckning att det liksom inte blivit av. Jag känner att jag kan sakna att åka iväg och bo på hotell nån natt – eller ja, på ett sätt saknar jag ju att åka på en bilsemester i Europa också, men vill samtidigt verkligen inte lämna gården nu på sommaren när den är som vackrast.
När vi inte längre bor nästan vid stadsparken så blir det ett ypperligt utflyktsmål för leksugna barn.
Djuren: 7/10 grisknorrar
Vi fick ju lite oväntat griskultingar förra veckan, ungefär en månad tidigare än vi trott! Det var en höjdare, för de är galet gulliga och väldigt roliga att sitta med och gosa lite mer. Katterna är som alltid följeslagare på gården – när det passar dem – och hönorna är, tja, hönor. Det mesta flyter på liksom – mitt önskedjur fjällnära ko får vänta lite.
Liten kulting som sover i solen
Familjekonflikter : 6/10 skärmförbud
Med förra sommaren i åtanke så var jag lite orolig för den här sommaren, men vi har faktiskt bara haft en riktigt stor konflikt. Att det inte blivit fler beror väl också lite på att de stora inte varit hemma så mycket kanske. Bättre än befarat, men jag önskar att vi fått mer tid ihop.
Återhämtning/Utmattning : 8/10 hjärnceller
Den största energitjuven för min del är absolut konflikter – men förutom då den enda riktigt stora konflikten så har jag till viss del sluppit detta. Vi är olika jag och maken där, jag blir dränerad av småtjafs som han inte ens märker, men det är ju tur att vi är just olika också. Jag har absolut kört slut på mig själv typ alla dagar när vi jobbat med årets projekt och det är ju inte optimalt, men det är samtidigt en annan typ av trötthet än den som mer går på hjärnan. En ENORM hjälp har ju också hormonbehandlingen varit som lyft bort typ all hjärndimma och gjort mig mycket piggare – och att jag sovit bättre.
Nya planteringar, och så pergolan förstås!Mycket, mycket nöjd över tilläggs-altan med infälld damm med!
Att semestra hemma på gården: 9/10 bönder
Nej men alltså, man vill ju inte åka härifrån på sommaren, det är ju som att bo på ett lantställe och paradis på en gång! Ibland har jag blivit lite rastlös, men då har det räckt med en kort utflykt till Gränna för att äta glass och kolla på turister, så har det känts ljuvligt att komma hem igen. Så fort man sätter sig ner någonstans (vilket vi gjort lite för lite) så tappar man liksom lite andan av hur fint det är, och lugnt och stilla. Nu på kvällarna hörs bara syrsor (gräshoppor eller vårtbitare eller vad det nu är), tran-paret som bor på åkern bredvid och lite gälla skrin från rovfåglarna som bor i skogen en liten bit bort. HELT underbart….
Att sitta här och äta middag, och sen bli kvar för det är så ljuvligt lugnt och stilla… och jag tycker vi gjort det så fint med, där det bara var gräsmatta när vi flyttade in!
Som ni kanske förstår så är alltså vår semester slut, men jag ska göra allt jag bara kan för att fortsätta njuta av sommaren så länge jag bara kan. Vi ska grilla, sitta ute på altanen och fortsätta med alla dagliga göromål som hör årstiden till så att förhoppningsvis tiden på jobbet bara känns som en bisak. Jag ska plocka ut lite semesterdagar här och var så det blir långhelg när det är fint väder, och vi ska åka och kvällsbada med barnen närhelst vi orkar och hinner. Allt för att inte tappa sommarkänslan!
Jag tycker vi fortsätter med sommaren ett långt tag till!
Alltså, först av allt måste jag bara säga WOW vad många vi är som har eller har haft frågor och funderingar kring klimakteriet! Jag har nog fått tusen frågor veckan som gått, och även om det ju är deprimerande att vi inte vet mer (och att inte hälsovården gör det framförallt) så känns det roligt att ha så många att prata med nu. Dessutom känns det också bra ändå nu att jag faktiskt tog lite mod till mig och SKREV det där inlägget!
Så hur går det då? Jag har ju bara tagit hormoner i en knapp vecka, men två saker skedde omedelbart. Ett – jag har sovit SÅ fantastiskt bra! Alltså jag har sovit så dåligt såååå länge, men sover jag som en stock! Har alltid somnat fort pga jättetrött på kvällarna, men sen sovit dåligt och vaknat många gånger. Nu sover jag nästan natten igenom och är bara lite halvmedveten när jag vänder mig i sängen typ. Två – jag känner mig mycket klarare i huvudet. Det är för tidigt att säga något om minnet, jag har fortfarande problem med ord när jag löser korsord (alltså ord jag VET att jag kan, även vanliga ord, som inte kommer fram) men jag känner inte längre att jag har som en luddig dimma i hjärnan. Tre – jag har i alla fall än så länge inte haft några biverkningar vad jag märkt.
Jag är himla nöjd över min lite kortare frisyr med, känneratt det är kul att det händer något och det känns som jag ser lite yngre ut. Känner mig lite fin, det var längesedan!
Det återstår att se om det här kan hjälpa lederna som gör ont när jag tränar, och framförallt är jag nyfiken på om det kan hjälpa till så kroppen klarar lite cardio utan att gå upp i fullt krisläge. I dag på träningen kände jag mig stark – men det kan vara dagsform med, och vi körde inget flås. Vi får se!
Annars har inte direkt semesterkänslan infunnit sig än, det känns mer som det är långhelg (alltså jag har det inte dåligt liksom). Tyvärr fick vi hämta hem mellansonen från lägret i förrgår kväll, han kom hem med 39 graders feber och ont i hela kroppen och huvudet. Stackarn är SÅ ledsen för han missar sista veckan på lägret… Usch, tycker så synd om honom!
Sen har vi äntligen startat med sommarens första större projekt – att bygga pergola! Hittills har vi målat och kapat reglar, men idag blev det montering av själva stommen, och jag tycker det blir sååå bra. Det är en hel del fix kvar, men jag kan inte låta bli utan att visa hur det ser ut just nu:
Vi ska ha lite klätterväxter med, är sugen på både vildvin och rosor. Eller har ni några andra bra tips?
Annars är trädgården riktigt fin nu! Älskar verkligen perenner, de kräver i princip inget och bara levererar… ska absolut sikta på mestadels perenner – när det kommer till blommor då.
Mycket nöjd med färgerna här ❤
I min nuvunna känsla av pigghet så ska vi nog faktiskt kika lite på nån serie eller så nu med, trots att klockan är halv elva?!? Alltså ni förstår inte hur befriande det är… Kram på er!
godatankar.com 