Kål och målartvätt

Mitt huvud är en enda röra just nu, det känns på en gång som det gått 10 veckor sedan jag skrev sist här och samtidigt känns det som att jag skrev i går? Jag tror jag nämnde sist att Filip var sjuk igen, hans huvudvärk och lite feber kom tillbaka, men den här gången gav det sig lite snabbare och från och med i lördags har han varit typ ok.

Alltså, jag har haft sån himla otur idag, jag har ramlat och slagit mig, jag har klämt ett finger och slagit i tinningen så jag fick en bula, och nu när jag skulle publicera detta så försvann av någon orimlig anledning texten så nu måste jag skriva om allt igen. BAJS. Det blir en kortvariant.

Vi har njutit av frukost ute i solen, jag och sjuklingen. Typ det bästa som finns, men ingen champagne denna gången…

I lördags var huvudprio att få ut kålen i trädgårdslanden, och att direkt täcka den med kålnät. Jag och maken jobbade ihop och fick klart det på rimlig tid, och nu är allt som har varit lite brådskande sått eller planterat. Det är himla skönt, för ska man nu ha lite resultat av grönsaker, potatis och annat till hösten så kan man ju liksom inte chilla hur mycket som helst utan saker måste planteras eller sås nu. Det är mer som ska hanteras lite längre fram, som att sätta kruktomater i sina slut-krukor, och plantera gurkor, men det är inte akut just nu.

Det blev så väldigt fint i köksträdgården nu när vi har fyllt på med flis tycker jag!

Nästa helg har vi tagit långledigt i och med klämdagen, och då har vi som projekt att måla heeeela stallet. Det ser rätt fräscht ut på lite håll, panelen är hyfsat ny, men den är bara grundmålad och det är många ställen där träet är bart nu, så det finns ett stort behov av en omgång färg. I dag har vi borstat hela stallet (vilket gick ganska fort eftersom det bara var ett tunt lager färg) och målartvättat det. Det har tagit prick hela dagen, men vi hann färdigt innan det ordentliga regnet kom åtminstone.

Skrev om dammen men orkar inte formulera om det. Växter kommer nångång.

Tomatlådorna var övervuxna av ogräs och är även dem i behov av lite kärlek, men det får bli en senare fråga. Har aldrig varit med om så galet med ogräs sedan förra sommarens regn, jag ligger hopplöst efter och då har jag inga ambitioner för något utan det mest akuta.

Vackrast just nu är plommonträdet som står och blommar mot stallet, men som tidigare år så är det helt översållat av sköldlöss och myror, som jag inte har en aning om hur jag ska kunna bekämpa, så jag har mycket låga förhoppningar om plommon i år med.

Nuuuu ska jag kolla ett avsnitt av en serie, och bara dö lite i soffan. Men nöjd är jag att vi hunnit förbereda allt för nästa helgs målning ändå. Skönt!!!

45 and counting

Igår fyllde jag 45 år, och det var nog en av de bästa födelsedagar jag haft! Jag hade önskat mig en födelsedag a la ”Zombie-Tours” (ni begynners vet) där jag inte behövde fatta ett enda beslut eller planera någonting, och oj vad bra maken levererade!

Först blev jag utlotsad till morgonaltanen där jag serverades en äkta champagnefrukost! Jag har lite dåliga erfarenheter av champagne som inte jag gillat, men den här var verkligen toppengod! Bästa frukosten att få sitta på altanen och njuta med, i den fantastiska vårvärmen som anlänt precis i tid.

Till och med en av våra gårdskatter ville fira mig genom att hoppa upp i knäet för lite kel, det har hon ALDRIG gjort innan så det var himla mysigt! Förresten, den blå tröjan ni ser lite av här är den senaste jag har stickat själv, tycker den blev riktigt fin.

Därpå blev jag satt i bilen och körd till Backamo handelsträdgård. Där behövde jag inte besluta att vi skulle handla saker, utan jag behövde bara välja det jag faktiskt ville ha. Superroligt och jag gick runt där länge och valde.

Det ser ju rätt mycket ut ända till man pluttar ut växterna i landet och det typ knappt syns… Men det KOMMER bli otroligt bra! På blomsterbågen ni ser lite av nedan kommer det bli varsin klematis som klättrar från varsin sida av gången. Hoppas de ska ta sig ordentligt.

På hemvägen blev det lyxig lunch-pizza på Stuk. Var evigheter sedan jag var där, men så himla gott ju.

Väl hemma så fick jag lite mer champagne och så kunde jag gå runt i lugn och ro och peta ner växterna vi köpt. Barnen lekte ihop, jag kunde bara pilla med mitt, och maken ordnade maten. Såååå ljuvligt!

Av barnen blev jag firad med chokladpraliner och en liten kruka, och av mormor fick jag en hel massa fint, vaser, en duk, böcker, tvål och mer chokladpraliner. Extremt bortskämd kände jag mig!

Sedan fick jag supergod, hemgjord Sangria av maken, som såg till att jag alltid hade det bra. God plockmat och grillad spetskål, och dessutom dessert på det.

Verkligen en HELT fantastisk födelsedag, stort tack till min fantastiska make som levererade en hel dag precis skräddarsydd efter mig!

Idag har jag återigen vabbat för Filip som återigen är sjuk, men det är för deppigt att skriva om i samma inlägg. Kram på er.

Förbättringar

Från ungefär natten mellan fredag och lördag så vände det äntligen för Filip, och från i lördags har han varit tämligen pigg och typ bara vanligt förkyld. Barnet som opererades har såklart också piggat på sig allt eftersom, men kommer få stanna hemma från skolan en eller två dagar till.

Eftersom vi inte kunnat göra något annat än att bara ta hand om riktigt sjuka barn hela veckan så var det väldigt skönt att få en helg ute med gårdsfix nu. Men först ut så var faktiskt ett arbete vi köpt oss till oss – nämligen takvård där man tvättar och sedan målar taket. Vi har bedömt att underlag och takpapp är i mycket gott skick och vi har dessutom rejäla betongpannor, så även om det blir en investering nu så gör den att vi kan skjuta på ett takbyte ganska ordentligt. Först ut nu var tvätten, och vi kan väl kika på hur taket såg ut före?

Före….
och efter!

Det ser redan nu mycket bättre ut än innan. Visst, det går att tvätta taket själv, men han höll på heeela dagen och hade en rejälare högtryckstvätt än vi har hemma – plus att det ska målas med sen då. Mycket nöjd hittills! Detta skedde i fredags, sen var det upp till oss själva att arbeta i helgen.

Just nu kommer jag inte ens på vad exakt det var vi gjorde i går, alltså under lördagen, men det var ju sista kalla dagen. Under kvällen däremot så kändes det som att vädret slog om, och jag stod en lång stund ute och bara lyssnade och tittade på den otroligt vackra kvällen innan jag kunde förmå mig gå in.

Jo men nu kom jag på det, vi hade beställt flis och lite gårdsgrus, så större delen av dagen höll vi på och jobbade ut det. Gårdsgruset har jag inte foto på än, men vi har fyllt på precis intill garaget där det bara har varit en riktigt dålig grus/jordbädd med ogräs i. Garaget i sig är väldigt fint med välvda fönster, så jag har en plan för att få det att se väldigt mycket bättre ut, utan några större insatser. Återkommer sen med bilder när det är klart.

I dag var det viktigaste jobbet att få ut potatisen. En del har satts i köksträdgården, men där grisarna har gått och bökat under våren har vi nu gjort en odling där vi helt sonika lägger potatisen på jorden, sen täckte vi med lite tunt med torr halm (det är det ni ser på bilden ovan) innan vi öste över rikliga mängder med dåligt ensilage som vi fått av en bonde i grannskapet. Hoppas det ska ge vettig skörd, eventuellt kanske vi köper lite mer ändå och försöker lägga ut. Tror vi kanske har satt typ 5-6 kilo bara i år, jag vill gärna ha typ 2-3 kilo till egentligen.

Under tiden vi jobbade med potatislandet så höll äldsta på med att köra ut överflödet av flis från det som ska bli ”hans” terrass, ut till köksträdgården som behövde påfyllning. Här har oxå bara varit dåligt grus/gräs och så, så med den här lilla flisade altanen får han som en egen uteplats när han ”flyttar” ut till garaget över sommaren. Det är ju varken kök eller toalett där, men ett stort rum och sovloft, så det blir ju ingen riktigt flytt – men ändå rätt lyxigt för nån som inte ens fyllt 18!

Blev riktigt fint! Här syns gårdsgruset lite bredvid med, men det är sandigt än och har inte den grå färgen det egentligen har. Det blev bra ändå, för en väldigt billig peng jämför med andra typer av uteplatser. Och det går fort att göra med ju! Nu kan han ha dörrpartiet helt öppet om han vill, det är vikdörrar så det går att öppna så hela bredden är fri, väldigt lyxigt.

Nuuu ligger jag i soffan och funderar på allt jag ska försöka hinna fatt med på jobbet efter en veckas vab…. Men det blir morgondagens problem.

Inte en av mitt livs bästa veckor

Nästa vecka fyller jag 45, men efter den här veckan så känns det mer som 75 måste jag säga. Alltså herregud… Det började ju med att Filip blev sjuk. Sen steg och steg hans feber och hans huvudvärk eskalerade till en ohållbar nivå under måndagen, så efter konsultation med 1177 kom vi först till närakuten och sen blev vi remitterade till barnakuten. Där var det dock lite smärre kaos, så när klockan blev 23 så gav vi upp och åkte hem utan läkarbesök, men med löfte om att vi kunde komma tillbaka på morgonen. Vi hade däremot himla tur, hans feber gick ner något under natten så vi tog beslut att inte åka tillbaka. Däremot har han varit, och är fortfarande, riktigt dålig, ska jag gissa så skulle jag kunna tänka mig att det kanske är RS-virus för han är så galet igentäppt och snorig och det släpper liksom inte (självklart har vi gett nässpray, slemlösande och febernedsättande). Nätterna är vidriga, man ligger bredvid honom och bara lyssnar på hur han kämpar för att andas – och så har det varit sedan i lördags.

Nu har faktiskt det varit några timmar i går och idag då han varit feberfri, men nästäppan släpper liksom inte och han är väldigt hängig.

Efter den sena kvällen på akuten på måndagen så hade jag och närmsta kollegan en inplanerad resa till Nordbygg, en mässa i Stockholm. Inte supertaggad men ändå samtidigt skönt att komma ifrån sjukstugan en kortis. Mässbesöket blev verkligen toppen, vi fick med oss mer än vi vågat hoppas, men sen skulle vi checka in på hotellet… Alltså jag har ju inte riktigt haft tur med mina hotellnätter på sistone kan man väl säga. Vi hade bokat ett rum för dryga 1500 kr/natt per person, nära mässan, för att hålla nere kostnaden, men det hade iiiiiinte riktigt framgått vad det var för ”hotell”. Namnet var ju ett Best Western, men det var ju bara en massa smårum och utan egen toalett och badrum, utan det delade man med typ 15 andra rum… Dessutom var mitt rum typ 2×2 kvadratmeter och sängen var en våningssäng med skummadrasser.

Det här fotot är taget med vidvinkel ändå…

Sa jag att rummet inte hade några fönster, att TV’n hängde i en konstig vinkel ner mot golvet och att det var typ 28 grader i rummet med? Det stod en golvfläkt i ett hörn och ganska snabbt fattade jag ju att den behövdes. Ett tag under natten så funderade jag på om jag kunde typ sova med öppen dörr, men det funkar ju inte på ett ”hotell”. Ingen vidare bra sömn den natten heller med andra ord.

I dag har jag varit iväg med ett annat barn som har opererat bort en körtel som hindrar hans andning genom näsan, så hela dagen har spenderats på Ryhov – igen. Han mår också skrutt nu såklart, men det är ju övergående. Natten som kommer lär väl ändå inte bli någon höjdare för nån i familjen igen, gissar jag.

I all denna kalabalik så har jag inte hunnit göra minsta åtgärd för att försöka hjälpa växterna i växthuset på traven – det var ändå -5 grader i morse när jag var uppe och hämtade alvedon till ett barn. Otroligt nog så har faktisk ändå allt klarat sig, det är mest kål där ännu men lite sallad med som jag inte trodde skulle fixa det, men det har den gjort.

Rädisorna är också ok. Till helgen behöver jag verkligen börja flytta ut växterna i garaget, för de står så trångt nu att de inte mår bra. Det ser ju ut att bli varmare men sen hörde jag att det kanske blir kallare IGEN sen, suck! Jag har potatis som behöver komma ut i landen med ju.

Det ser ju så fint ut när solen tittar fram, men med de iskalla vindarna som blåser så går det knappt att vara ute, och ALLT är jättesent.

Så, nu hoppas jag på en något lugnare dag med VAB i morgon och kanske, kanske en gnutta sammanhängande sömn i natt, för första gången sedan i fredags…. Det här var troligen lite osammanhängande, men då fattar ni varför.

Skruttigt värre

Här kör vi sedan i lördags sjukstuga för lilla F. Han fick ordentligt med feber ihop med huvudvärk och förkylning i lördags eftermiddag, och den hänger i sedan dess. Inte så mycket att göra, förutom att fylla på med alvedon, Ipren och avsvällande nässpray, men roligt är det ju inte när han är så sjuk.

Från lördagsförmiddagen, då han inte orkade klippa gräset mer utan istället drog fram en stol och satte sig bredvid och tittade på när maken klippte klart. Fast såklart så drog han fram bensindunken först så de kunde tanka gräsklipparen… Den killen alltså, sån livsnjutare!

I morgon ska jag åka till Stockholm med jobbet och vara borta till onsdagen, känns inte så kul när en liten plutt är ledsen och sjuk. Maken tar ju över VAB såklart, men ändå, inte för att jag kan göra nåt mer än han kan men det känns ändå lite i hjärtat. Eller ja, förutsatt att inte jag själv blir sjuk nu med då – men med min senaste otur blir jag väl det först när vi är i Stockholm och det är för sent.

I lördags förmiddag lämnade vi också över våra tre griskultingar till två nya familjer – och det känns riktigt tomt utan dem nu! Mamma och pappa gris verkar dock inte lida nämnvärt, de knatar runt i en ny, grön hage och verkar njuta av att vara barnfria… Hur tama och keliga våra små kultingar än är så kan jag meddela att grisar SKRIKER som, tja, stuckna grisar, när man lyfter upp dem (för att lasta på dem i en bil tex). Alltså herregud, vi fick plocka fram hörselkåporna för att klara att lyfta dem.

Nehej, nu är det dags för nästa dos medicin här hemma, och lite mamma Mu-film. Hej på er.

Livets mening

Igår kväll när vi skulle stänga av TV’n så visades den första Mission:Impossible filmen, från -96 tror jag. Vi var tvungna att googla efter hur gammal Tom Cruise var i den, för han ser ut att vara typ 20 – men han var tydligen 34 då, och är alltså rimligen 62 nu då. I samma veva konstaterade vi oxå att livet går så himla fort, sådär som man gör, och jag tror jag sa nåt i stil med att ”därför gäller det ju att man tar tillvara på det”. Satt sen och funderade lite runt det nu när jag satt i lugn och ro och drack mitt morgonkaffe, så tänkte ta er till hjälp (eller tekniskt sett skrivandet) i att reda ut mina tankar.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt mån om att ”få ut något” av varje dag, så gott det går, och med ”något” så kan det vara en rolig lunchdiskussion på jobbet, en stund att prata med barnen vid middagen eller att ta en liten stund och prata med maken i soffan innan TV’n åker på. Men det handlar också mycket om ”glimmer” (om jag inte minns ordet fel), alltså att man ser saker runt omkring sig som får det att bubbla lite i kroppen. Det är jag ganska så bra på tycker jag, att gå ut här och lyssna på allt fågelkvitter, att njuta av utsikten på väg till jobbet, att vända ansiktet mot solen om den mot förmodan skulle dyka upp eller att böja sig ner och kolla på den lilla vårblomman som tittar fram. Det är såklart lättast att upptäcka allt sånt och känna bubbel när det är lugnt omkring en, så det blir klart mer på helger än en lite stimmig vardag.

Att fota är ett otroligt bra sätt att njuta av allt vackert runtomkring, som man annars kanske inte ser i lika stor utsträckning.

Men i övrigt då, att ta tillvara på livet, vad betyder det för mig? Om jag börjar i andra änden, det jag tänker att det betyder för många är kanske att resa eller att hänga med vänner. Missförstå mig rätt, jag tycker om att resa och hänga med vänner de få gånger det händer, men det är ändå inte allra längst upp på toppen för mig. Allra mest trivs jag här på gården när vi grejar (tillsammans helst) jag och maken och barnen. Jag funderade på om det är prestationen att göra något som jag låter ta plats, men jag skulle nog faktiskt inte vilja säga det – jag tycker om arbetet tillsammans. Och resultatet sen med förstås, när man kan njuta av något man gjort och som blivit bra, sätta sig på den nya altanen eller gå och plocka en blomma i den nya rabatten.

Det ÄR fantastiskt att resa! Men det är också tämligen utmattande med tre barn – samtidigt som det ger en fantastisk gemenskap. Svår balans! Blev ändå sugen på att resa när jag såg den här bilden från Kroatien, många fina minnen från våra resor….

Det där är lite lurigt, jag vill ju inte känna att jag ”arbetar” bort livet, ska det bli bra så måste man ju också hitta balansen där man bara sätter sig och njuter av det man gör/har gjort. Och det kan vara lite svårt, jag kan vara på väg för att sätta mig och ta en kaffe men så ser man liksom en massa saker som ska göras och så har man rätt som det är druckit sitt kaffe i förbifarten bara. Sen ÄR det ju iofs inte riktigt skönt nog ute än för att sätta sig och njuta av vädret, med lite värme så blir det ju väldigt mycket enklare.

Ska sätta mig fler gånger så här i sommar. Om vädret tillåter då….

Frågan kvarstår lite ändå, kommer jag känna mig nöjd med mina val när jag tittar tillbaka på livet (om jag har den möjligheten) eller kommer jag känna att jag jobbat för mycket? Tänker jag på arbetsliv så kommer jag absolut känna det, att jobba 100% tar alldeles för mycket tid från ens liv, men det är ju inte så att man alltid har ett val. Eller jo, vi skulle kunna sälja gården och sätta oss i en lägenhet nånstans men DÅ hade ju all min mening med livet försvunnit. (Det är priviligerat att ens kunna ha det valet, det är jag mycket medveten om, det är inte på något sätt synd om oss för att vi köpt en gård och behöver arbeta för att ha råd med lån mm). Men kommer jag känna att jag njutit tillräckligt mycket av livet? Jag kanske skulle bli bättre på de där pauserna ändå, de där man bara sitter och njuter av det och de man har kring sig…. Och kanske nån liiiten resa skulle gå att klämma in? Den behöver ju inte gå till Kroatien för att den ska bli trevlig.

Allt redo

Inte sedan jag började blogga för typ 13 år sedan har jag haft ett så långt uppehåll som nu, på två veckor. Men jag har verkligen inte haft lust och inte känt att jag haft nåt jag velat skriva om – då är det skönt att ”äga sig själv” och inte behöva prestera, utan att jag bara kan låta lusten styra.

Vi har i alla fall haft en ”lugn” påskhelg – lugn på så sätt att förutom ett sjuårskalas på långfredagens förmiddag så har vi inte träffat nån typ, inga inplanerade middagar, inte åka iväg, utan bara en skön helg hemma. Citattecknen kommer av att det såklart inte varit ”lugnt” på alla sätt, vi har haft världens trädgårdsröj i helgen och faktiskt har hela familjen hjälpt till, åtminstone korta stunder.

Nu är alla ytor i köksträdgården förberedda för sådder och planteringar, det enda som ska göras här är att fylla på med flis i gångarna.
Vi har lagt sten runt två av landen, det har legat en markduk över landet längst till höger i bild (det med björkstammar i) sedan vi flyttade in, i ett försök att döda en riktigt dåligt plantering med hallon. De var i uselt skick och spred sig bara, men nu var allt dött och det gick enkelt att gräva upp rötterna. I gångarna ligger det markduk och flis sedan innan, men på många ställen har det liksom ”runnit ihop”, så nu fick jag hjälp av hela familjen att langa lite överbliven marksten som fick agera kant mellan duk, flis och jord. Det är typ inte rakt nånstans – det gör inget, för det är ändå otroligt mycket bättre än innan. Där det syns svart till vänster var det gamla blomsterlandet som var heeeelt övervuxet med kvickrot, det ska kvävas till nästa år och sen kan vi göra en ny rabatt där.
Jag gillar portalen som markerar ingången till köksträdgården. Den skulle bara behöva målas i år (det är slamfärg), men jag vet inte hur jag ska kunna tvätta bort alla alger ordentligt utan att riskera skvätta ner på växterna nedanför. Vet inte om ättika-receptet är gott nog, och dessutom är ju inte heller det kanon för växterna nedan. Någon som har tips?
Inte ett dugg rakt, men det gör inget! I landet med de rundade stenarna har vi planterat jordgubb, och i landet till höger ska det bli tidig färskpotatis som jag ska testa att samplantera med solros (därav stöden som ska slås ner ordentligt och sen få nån lina mellan sig).

Förresten, ser ni häcken till höger där? Där fick Filip gå loss med den stora häcksaxen för att klippa ner allt spret, och han gjorde ett otroligt bra jobb, det hade nog inte blivit bättre om jag gjort det själv! En sån liten trädgårdsmästare är han!

De tidigaste ätbara växterna vi har i trädgården är ju rabarbern, som redan är på gång. Även våra buskar med blåbärstry håller på att slå ut, och vinbärsbuskarna är inte långt efter.
Hönorna är vansinnigt nöjda över att få komma ut i det gröna efter en lång vinter. I hönshuset huserar nu även kycklingarna i en egen del, under värmelampa, så de kan börja vänja sig vid varandra.
Våra små minigriskultingar är vansinnigt charmiga, det gäller att passa på att gosa nu innan de ska till nya familjer i slutet av april!
Nyfikna som få!
På kullen bakom huset är det stora fång med snödroppar, och krokusar kan man hitta lite här och var i landen. Scilla finns det gott om med, och alla små, små duttar av färg gör att man orkar med ett liiiitet tag till innan grönskan kommer på riktigt.
Ja alltså, så här såg det ut i morse, och nu i eftermiddag är det nästan 1½ decimeter… men det varar förhoppningsvis inte så länge, och jag hoppas också att det är det SISTA bakslaget för våren!

Växthuset är klart för sådd med, där har vi lagt årets kompostjord. En liten omgång rädisor har jag sått där, och Filip har sått ett gäng i pallkrage, och i en liten godislåda växer små groddar av årets första sallad i växthuset. Så snart den här snön och kylan släpper sitt grepp (förhoppningsvis senast till helgen) så ska en massa mer sådder ut i växthuset, av spetskål, brysselkål och kålrabbi, och sen ska årets luktärter ställas ut utomhus med. Snart behöver jag också börja få ut de större plantorna som står i garaget under växtlampor, de kommer snart inte få plats och där ska jag ställa in mer tomater med framöver.

Det är ett ganska stort jobb att få ordning på allt inför säsongen, även fast många land redan ligger klara sedan i höstas med ett tjock lager täckodlingsmaterial på sig, så jag är glad att vi dels hade många dagar på oss och att jag hade god hjälp. Hoppas din påsk var bra med!

Filip 7 år!

Allt man skriver låter som klyschor, helt enkelt för att det i varje enskilt fall fortfarande är sant – men det är otroligt att det var just du som kom till oss, som sista barn i en skara av totalt 3, för sju år sedan. Likt dina två bröder så har du absolut en helt egen personlighet, och jag tror att din kan ta dig precis dit du vill i världen. Inte för att jag tror att du kommer sikta på något ”högprofilerat”, inte för att du inte skulle klara det, utan för att du helt enkelt har en egen, mycket bestämd idé om saker du tycker är intressanta – och ”berömdhet och storhet” är inte två av dem. Du är makalöst nyfiken av dig, och du kastar dig över allt du inte förstår, tills dess att du fnulat ut hur det funkar. När du var på kalas i veckan tex, alla dina kompisar sprang in och började hoppa på en stor madrass, men du sprang omedelbart fram och inspekterade hur låset på den ena dörren funkade och hur discolamporna snurrade – innan du såklart sprang och lekte med de andra.

Du är så mjuk och snäll, dina bästa kompisar är båda två flickor, en i förskolan – ett år yngre än dig, och en i ettan – ett år äldre än dig. Du gillar inte när barn är väldigt högljudda och stojiga, men har inga problem att leka med barnen i både fyran och sexan på skolan. Du funderar på så mycket, och det är fantastiskt kul att lyssna på dig – även om det ska erkännas att jag inte alltid orkar lyssna aktivt, för prata – det gillar du. Jag är aldrig orolig för att släppa dig intill djur, vare sig små, nyfödda kycklingar eller våra stora grisar, för du är alltid försiktigt och snäll. Likadant är det bara roligt att se dig springa ner till grannflickan som snart är två – hon har precis börjat bli så stor att ni kan leka lite, och jag vet att du kommer vara så snäll mot henne.

Du är också vansinnigt hjälpsam, när du vill – och det är ofta. Du gör helt ärligt mer nytta här hemma än båda dina storebröder tillsammans, och du gör det bra! Du är absolut inte rädd för att ta i, eller skita ner dig, och för att locka med dig hem från en kompis så sa jag helt enkelt att vi skulle hem och städa hönshuset! Självklart hjälpte du till och mocka hönsbajs, utan en min, och körde vår stora skottkärra ut till landen och tömde allt där på. Något av det bästa du vet är att klippa gräset – och när det gäller ”leksaker” så ska det inte vara just leksaker utan helst riktiga grejor. Du är fantastiskt stark och har SÅ mycket ork och energi i din lilla kropp, och om inte ditt intresse för gårdslivet helt plötsligt dör så kommer du bli så bonnastark att du lätt kommer klå dina bröder i styrka!

Självklart har du beställt blommor till din födelsedag, de ska vara rosa! Och mormor hade fått stränga order om exakt vilka tulpaner hon skulle köpa, och du sköter dem själv på ditt fönsterbräde. Ute har du flera trädgårdsland som är dina, och där odlas det så det knakar.

Det känns lite vemodigt att du börjar bli så stor, för med det kommer ju såklart en del frigörelse och konflikter, för vi har haft det så otroligt bra så länge. Men du måste ju också bli din egen och mindre beroende av oss, så det är ju som det ska vara – men allt eftersom ditt lilla jag blir allt större så kommer jag att sakna ditt lilla jag så mycket.

Mycket nöjd över sin nya sopbil – favoritleksaken nummer ett, trots att han redan har flera olika.

Stort, stort grattis på födelsedagen, vår älskade lilla Filip!

Tradition att värna

Jag är generellt väldigt dålig på traditioner, av flera anledningar. Dels har vi pga komplicerade familjesituationer inte firat de traditionella högtiderna tillsammans med våra familjer sedan många år tillbaka, och på något sätt är ju alla klassiska traditioner uppbyggda kring just familj och släkt. Ganska många traditioner baseras ju även på att det finns en hemmavarande person som kan baka/laga och förbereda all mat som ofrånkomligen ingår traditionsenligt firande av typ vad som helst – och när man är två personer som jobbar heltid, har tre barn och en liten gård – då finns inte mycket tid kvar till avancerade bufféer och en massa smårätter.

Efter att i ganska många år nu knappt hållit fast vid några ”traditionella” traditioner så känner jag ändå att jag VILL ge åtminstone en del av traditionerna till mina barn. Mest blir det såklart runt julen, där jag kanske försökt behålla mer traditioner för deras skull än vad jag skulle gjort annars, för att skapa minnen och gemensamma upplevelser. Det kan vara julpynt, pepparkaksbak och lite annat – det blir mycket som stryker på foten pga bris i tid och energi – men jag försöker behålla de delar jag tycker känns viktiga för deras del. Med det sagt så har jag nog två av tre pojkar som knappt skulle märka om vi inte julpyntade eller byggde pepparkakshus, men Filip skulle nog det eftersom han går i den delen av skolan där sånt fortfarande är en stor del av dagarna inför högtiderna.

Med utmattning, heltidsjobb, barn och gård så väljer jag oftast bort väldigt, väldigt mycket av det traditionsenliga firandet av de flesta högtider, men jag gör det också med en viss känsla av misslyckande. Ni vet, ”jag borde ha….” eller ”jag skulle vilja göra…”. Samtidigt är nästan alla högtider likt vilken vardag som helst för oss, det är nästan alltid bara vi i familjen som firar själva, och eftersom majoriteten i familjen inte bryr sig så vore det ju meningslöst att stånga sig blodig för att upprätthålla något som kräver en massa jobb – helt i onödan.

En tradition vi har fått en ypperlig möjlighet till att fira nu sedan vi flyttade till gården är dock midsommar. Det är en av få högtider då vi förhoppningsvis får sällskap av min bror med familj, och gården är ju liksom det perfekta scenariot för just midsommar. Men nej, det blir ingen midsommarstång, orka det, däremot en fin, nyplockad bukett på bordet där vi förhoppningsvis sitter ute och äter tillsammans. Bara nån kilometer bort finns ju dessutom det klassiska firandet med stång och dans, om man skulle vilja titta dit en sväng.

Dukat och klart både inne och ute – i skuggan, för det här var den varma midsommar 2022.

Så, jag SKULLE vilja bli bättre på att fira saker och att upprätthålla traditioner, men vi har de förutsättningar vi har och den energi vi har och så får vi anpassa oss helt enkelt. Nu närmast i till hands ligger ju påsken, och förutom lite påskpynt så är verkligen den enda traditionen där att gömma påskägg som barnen får leta efter – så svårt som möjligt ska det vara! Det är en helg med relativt få klassiska ”måsten” och därför en av mina favorithögtider, plus att den ju signalerar att våren är på ingång!

Längtar – det gör man ju!

Hjärtan och procent

Jag missade att lägga ut gårdagens inlägg i fånga februari, och nu ids jag inte. Det var ändå inget litterärt mästerverk direkt… Har ingen koppling till dagens ”natt och dag” heller känner jag, utan det kommer bli (som vanligt) lite allmänt babbel om det jag känner jag vill formulera mig kring.

Först och främst, Alla Hjärtans Dag? Jag ser liiiite förvånat omkring mig på sociala medier och ser att det åtminstone där verkar vara ganska många som faktiskt uppmärksammar dagen? För mig känns den ganska plastig och påtryckt, och det är inte något vi direkt firar. Med det sagt fick jag faktiskt tulpaner i går, men det var kanske också för att maken var och handlade mat 🙂 Jag tycker också att skolorna liksom blåser upp det rätt mycket, på Filips fritids har de pysslat inför alla hjärtans dag i över en vecka, och jag har en diffus känsla av att han liksom väntar sig att vi ska fira dagen på något sätt, hemma idag.

Precis alla dagar är ju han mitt hjärta. Eller ok, inte ALLA dagar. Men många dagar. 😉

Andra på hjärnan – sorgen över Lisebergs vattenpark. Alltså vi åkte ju förbi och jag pekade på den i söndags och nämnde att det skulle bli så roligt med en vattenpark att besöka framöver? Så himla tragiskt, även utan personskador (vad nu som hänt den sista killen de letar efter), men för Liseberg, Göteborg och alla som sett fram emot detta.

Den tredje och sista saken jag tänkte skriva om är att jag fått förlängt mina 25% som sjukskriven i hela februari ut. Det känns väldigt skönt, även om jag inte varit på jobbet särskilt mycket i januari så är ju inte vare sig influensa eller magsjuka såna saker som laddar batterierna heller direkt. Känner också att mitt minne varit riktigt uselt det senaste, det är ungefär SÅ ofta jag bara famlar i ett svart hål när jag ska säga något, eller göra något. Min tripp till Göteborg är den första aktiviteten jag gjort utanför jobbet sedan i somras, och den gick ju dessutom… sisådär, som ni vet. Jag har lite, under denna tiden, glömt att jag inte bara kan ”vila” för att ladda batterierna, utan jag behöver ju faktiskt även göra roliga saker för att fylla på, det har inte funnits ork nog för det. Jag VET ju att det är ett direkt tecken på att jag har för mycket, och känner mig ganska förbryllad över att jag ändå inte sett det, denna gången heller? Blandade känslor här – väldigt skönt med ”respit” från heltidsjobb månaden ut, men viss vanmakt över att min hjärna funkar dåligt, och även depp över att jag helt enkelt känner mig dum/mindre kapabel. Suck. Också lite oro över hur jag ska orka upp till 100%.