Jag tycker att varningarna från SMHI har varit överdrivna det senaste året. ”Snösmockan” som skulle komma gav inte så mycket, och istället så har det varit dagar när de INTE gått ut nån varning som varit mer besvärliga. Såklart hänger det ihop med klimatet och svårigheter att förutspå vädret. Men idag, när det var orange varning för ishalka, måste jag säga att det var verkligen en varning att ta på allvar, precis ALLT här ute är täckt av ett homogent lager is, ner till minsta grässtrå.
Och runt varenda galler….…och gren.
Tänkte jag skulle gå på gruset för att inte halka, men eftersom även det var glaserat av ett lager is var även det snorhalt. Trots detta så var faktiskt inte buss 121 som går mellan Jönköping och Gränna, över Ölmstad, inställt! Imponerad av denna linje, som inte varit inställd en enda gång sedan vi flyttade hit för över tre år sedan – och alltså kom barnen iväg till sina respektive skolor, även om det blev lite förseningar. Själv höll jag på att halka typ 83 gånger när jag var ute med mat till grisarna bara, så jag håller mig nog inne några timmar tills det smält bort – och ja, idag jobbar jag hemifrån med (har frukostrast nu om nån undrar).
Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.
Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.
Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.
I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.
Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.
I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.
Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.
Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.
Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…
Alla människor har ju lite olika personligheter i olika sammanhang, såklart även jag. Men sen gäller ju även det omvända, eller vad man ska säga, att det finns så olika sammanhang där jag som person ska befinna mig i och anpassa mig till. Har funderat lite på det på sistone.
Här hemma, på gården, här är jag ju mitt mesta jag. Den här miljön kräver inget av mig som person, men däremot som arbetskraft. Jag behöver inte känna att jag ska göra mig fin, för här hemma är enda gången jag kollar i en spegel när jag borstar tänderna. Här känner jag mig som vanligt i min kropp, alltså hyfsat stark och kapabel. Undantaget om jag är skadad på något sätt, som just nu när jag har vad som skulle kunna klassas som tennisarmbåge, då blir det väldigt påtagligt att jag blir begränsad i vad jag kan göra. Det svåra med gården är att hitta en annan typ av förhållningssätt till sånt som behöver göras, i somras jobbade vi lite för mycket känner jag, för det är lätt hänt att tänka att om man blir ”färdig” så kan man vila sen. Men det funkar ju såklart inte så på en gård (eller i en vanlig villa heller), saker händer och allt löpande arbete ska ju finnas tid och ork till – jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att förhålla mig till hur mycket som är lagom att arbeta här hemma.
Det allra svåraste här när man jobbar heltid är att hinna med det dagliga arbetet som det ju innebär att ha familj (tvätta, laga mat, packa gympapåsar osv) samtidigt som det finns lite ”större” projekt som ropar på en ute, och samtidigt inte känna att man prioriterar bort barnen. Nej, det lyckas man såklart aldrig med, men det är nog lika oavsett omgivning. Här befinner vi ju oss mitt i naturen med, vilket gör att det blir väldigt påtagligt om det blir tex torka eller värmebölja en längre stund. På denna sidan Vättern har vi inte lika mycket problem med översvämningar och ”blöta” problem – självklart finns det här med och många drabbas, men just VI bor bra på en kulle när det kommer till regn dessutom.
På jobbet ställs ju helt andra krav, här behöver jag se någorlunda välvårdad ut och jag behöver kunna både vara skärpt (mycket, mycket lättare efter hormonbehandling) och hantera mycket sociala kontakter. Här har vi ju mer bestämda tider för pauser såklart, så här blir dagen oftast bra fördelad på arbete-vila. Men, här bevakar vi ju alla nyheter om klimatet och klimat- och energiomställningen, så här kan det bli fruktansvärt tungt rent mentalt. Det är svårt att förstå hur inte världens ledare gör mer, att man från svensk håll tänker att vi inte ska ”märka av” klimatomställningen som privatpersoner och att vi fortfarande använder fossila bränslen, när vi snart inte har en planet att stå på och spendera de här tydligen extremt viktiga pengarna på. Frustrationen blir enormt stor när det fortfarande i princip enbart är pengar som styr (och man inte ens gör saker som INTE skulle bli dyrare) och det fortfarande finns folk som hävdar att det nuvarande konsumtionssamhället behöver fortsätta finnas. Speciellt när man kanske själv tycker att man vet precis hur det ”borde vara” – jag försöker hålla mig extremt ödmjuk till att alla problem är OTROLIGT mycket mer komplexa än vid första anblicken (misslyckas gör jag ju såklart ibland i det ändå) och att man måste se den stora bilden.
Sen har vi den ”vanliga” världen, den som visserligen sällan finns tid att besöka nu för tiden, men den finns ju ändå där. Nu menar jag den världen man befinner sig i när man går på stan en stund, går och fikar eller lunchar med en kompis, handlar mat eller liknande. Här blir det ju en ENORM krock med de båda andra ”världarna”. Jämfört med när jag är på gården så finns här helt plötsligt en enorm känsla av att jag är för tjock, för ful, för gammal, har för omoderna kläder och allt annat som konsumtionssamhället gärna vill trycka på en så man konsumerar mer. Det räcker med en kort tripp in i nån affär för att köpa strumpor så känner jag mig gräslig. Det blir också en enorm krock med allt det jag lär mig på jobbet, HUR kan det här vara helt ”som vanligt” med all forskning som finns? Samtidigt FATTAR jag – jag kan inte begära att varje enskild individ helt plötsligt ska göra sitt liv annorlunda och kanske mer obekvämt, alla kämpar på i sin egen vardag. Men herregud det här krockar med allt annat jag upplever… Får jag önska NÅT av er så är det att ni inte ska köpa saker från typ SHEIN, Wish och liknande sidor åtminstone.
Det är så himla komplicerat att vara människa helt enkelt! Att förflytta sig mellan de här olika världarna tar enormt med energi bara det, och då har vi inte snackat om den digitala världen ens, hur sociala medier påverkar, hur AI påverkar och kommer påverka – men även hur EXTREMA mängder energi som används till just AI och digitala saker. Hur pratar vi inte om att det motsvarar en bilresa till Stockholm när vi streamar en film till exempel? (jag kan säga fel stad här, hittar inte min källa, men det är i alla fall galet mycket energi som går åt till att hantera all digital data) Serverhallarna som hostar AI kräver enormt mycket energi, det är väl fine om det går till nåt vettigt, men hur mycket AI tid går bara till skitsaker nu?
Nej, nu ska jag sluta, förlåt om jag deppat ihop er dag, hade bara så mycket frustration i mig känner jag.
Jag skulle behöva ungefär tre liv till, parallellt med det som pågår nu känner jag. Jag vill så himla många saker och det finns helt enkelt inte tid till allt (eller ja, inte resurser heller till vissa saker förstås). Man kunde ju tycka att det är väldigt onödigt att drömma för jag vill ju inte byta ut det som faktiskt har varit (är) en dröm med att bo här på gården, men jag har av någon anledning just nu ett behov av att drömma lite och fundera på saker jag skulle vilja göra. Tror det kommer varje höst, med känslan av nystart, och för varje gång blir jag nog liiite klokare på vilka val jag ska göra.
Ni vet nog redan många av sakerna, men ibland väcks det till liv igen. Lusten att skriva till exempel. Här har det varit lite skralt, men jag skulle ju vilja skriva en bok. I verkligheten får jag ju bara inse att jag inte har tiden att lägga på detta – och i och med att jag har ett jobb som till stor del utgår från att jobba vid ett skrivbord så vill jag absolut inte lägga mer tid på att sitta framför en dator. Jag fattar ju själv att det inte funkar som det är nu, men suget finns ändå där såklart. Kanske kommer det en tid då det finns mer just tid att lägga på detta, när datorn inte rörs övriga tider på dygnet och en stunds kroppsvila bara är skönt, då ska jag skriva.
Jag läser om folk som åker på skrivarhelger, och jag kan absolut förstå lugnet i att inte ha all vardag som ropar på en när man skriver – däremot så behöver jag ju inte direkt åka någonstans för att få vackra, lugna och inspirerande omgivningar direkt.
Sen har jag också hört ganska många i min omgivning som haft exakt den sortens semester jag drömmer om när barnen är lite större – där de har åkt antingen i vanlig bil eller i en liten camper-van och spontant valt hotell runt Europa och sen vandrat. Alltså vilken dröm… Vi har varit föräldrar i nästan 18 år nu och det jag kan sakna är verkligen möjligheten att vara spontan. ”Det går att vara med barn med” kanske du tänker nu, men dels är det absolut inte enkelt att hitta hotellrum för en familj på 5 lite spontant och dels blir det dyrt, för att inte tala om att alla tre barnen också ska vilja vandra så det inte blir en massa gnäll… Så att spontant och utan planer bara åka dit näsan pekar, det drömmer jag om! Och att få vandra med då… Har sån längtan efter den här typen av semester, men tänker att det kanske kommer möjligheter till det allt eftersom barnen blir stora – och då saknar jag väl att semestra med dem såklart.
Kan absolut sakna att bila till Kroatien med, och med många stop i Tyskland, även om de resorna varit allt annat än spontana. Så små barnen var här! (Och vad lika Filip och Lukas är varandra – Filip är ju inte med på bilden här däremot) Vi har aldrig varit iväg och vandrat ”på riktigt”, men de flesta vandringsleder runt om här har vi testat. Vi lärde oss ju inte det förrän strax innan pandemin kom, så med tre barn har det inte blivit så jättelånga utflykter. Det har dock varit så himla härligt att vandra med barnen också, men nu när två är tonåringar är allt outhärdligt tråkigt, jobbigt och pinsamt tydligen…
Den tredje drömmen är ju den vi har här – vår gård, men då att få mycket mer tid att arbeta med den och med djuren. Det är alltid saker som behöver göras och så vill vi ju ha det, men det blir frustrerande när man inte hinner med nu när vi jobbar igen. Vissa saker kan man ju skjuta på, men allt går inte det med heller. Och det är ju så roligt att jobba här! Skulle utan problem kunna sysselsätta mig hela dagarna, och jag skulle älska det. Den här drömmen jobbar vi ju som sagt på här och nu, och med någon form av långsiktig plan att jobba mindre under sommarhalvåret, men att vänta på saker alltså… det är ju inte min starka sida direkt. Svårt med, för även hur mycket vi än budgeterar mat och omkostnader och gör i princip allt jobb själva så kostar ju material och även djurfoder en del, och hur som hur är vi fem hungriga personer som ska ha bra och näringsrik mat varje dag. Ni vet – priviligierat gnäll, ni har hört det förut.
När man odlar så vill man ju gärna även hinna ta hand om allt, men det tar ju såklart massor av tid. Ska skriva mer om just tomaterna nån dag för övrigt.
Drömmar, drömmar, drömmar. Livet utan dem vore ändå trist – samtidigt är det faktiskt inte svårt att se den dröm i lever i just nu. Tur man kan ha många saker i huvudet samtidigt!
Vill börja med någon form av disclaimer – jag är mycket medveten om hur priviligerat mitt liv är gentemot större delen av världens befolkning. Det här är bara lite tankar och önskedrömmar.
I dag har det varit full rulle – jag började morgonen med ett pass strongman som sen följdes av veckohandling. I vanliga fall brukar vi vara två på att handla, men maken är influensasjuk och har feber, så idag är det upp till mig med det mesta. Passet var tungt och kroppen känns rätt slut, man kan tycka att det inte skulle behövas när vi har ett aktivt liv på gården – men så länge vi spenderar så stor del av våra vardagar på kontor så behöver både jag och maken träningen för att må bra. Såklart är det också en stor fördel när man just ska göra tunga saker på gården.
Väl hemma så hade jag en lång lista med saker som behöver göras inom en snar framtid, varav några var akuta. Byta vattenslang (svettslang) i växthuset tex, där den gamla hade gått av, och klippa ner all potatisblast då den börjat få bladmögel. Jag tycker förresten det funkar rätt bra att göra så, tar man det hyfsat tidigt så klarar sig potatisen bra i marken, det är bara lite svårare att se vart plantan suttit. Eftersom jag har tomater lite här och var gäller det att agera snabbt när möglet kommer, annars smittar det både tomatplantorna och själva tomaterna, så jag hoppas jag hann i tid. De bladen läggs sedan på vår fulkompost (som egentligen är en gödselplatta) bakom stallet, där jag lägger allt sånt som jag inte vill ha i min vanliga kompost pga invasivt eller smittat. Mycket praktiskt.
Förutom diverse smågrejor som dök upp så att säga i arbetande stund, så var sista lite akuta saken på listan att ta upp löken. Om inte tomaten och potatisen levererat nåt vidare så måste jag säga att löken överträffat alla förväntningar! Det blev både mycket och stort.
Fick sedan inse att klockan var fem och det var extremt hög tid att börja med maten – jag hade köpt regnbågslax på Citygross, det är rätt sällan vi äter firre dessvärre men nu blev jag verkligen sugen – plus att det var kampanj. I alla fall – det här är världens längsta inledning – när jag stod där i vår utekök och borstade potatis och fjällade laxen så kände jag att i ett annat liv, då hade fisken varit egenfångad med. Jag fattar att säkerligen det mesta i allas vardagsliv säkerligen var mycket, mycket sämre för säg 100-150 år sedan, men ändå. Tillfredsställelsen att odla sin egen mat och plocka in bär och frukt, att sylta, safta och lägga in för vintern, den är så grundläggande och trygg.
Det är svårt att inte slås av det tämligen onaturliga i att förväntas stå på ett kontor och prestera ”teoretiska saker” åtta timmar om dagen, i fem dagar i veckan. Att stå eller sitta tämligen still och arbeta ”åt någon annan” är ju så vårt samhälle är uppbyggt (mestadels, finns såklart med aktiva arbeten), och eftersom vi valt att köpa den här lilla gården så har vi såklart lån som ska betalas och andra löpande utgifter, och inköp av sånt som behövs för att underhålla eller bygga till gården. Jag tror jag skulle kunna stå ut med att jobba typ 100% om jag måste, under vintern, men jag önskar verkligen att jag kunde ha hela sommarhalvåret till att bara arbeta på gården. Det skulle inte vara svårt att fördriva tiden, det kan jag lova!
Så här gott såg det ut när jag skjutsade in laxen i ugnen förresten. Inget komplicerat, men gott! Skulle ni vilja ha recept på det?
Jag önskar alltså, helt bortskämt och utan att ta i beaktande alla som har svårt att få ekonomin att gå runt för dagen – att jag bara behövde jobba typ halva året. Det är såklart inget som är genomförbart med dagens förutsättningar, men jag vill få önska och drömma lite bara. Vet att jag delar känslan med många av er, och ibland är det på något sätt som att pilla lite på en halvläkt skorpa när man bara går och funderar på hur man skulle vilja leva, men samtidigt är det svårt att låta bli. Jag undrar också hur samhället i stort skulle kunna funka, om det fanns bättre möjligheter för bönder att få skäligt betalt och bättre förutsättningar för att kunna arbeta? Nu har ju inte vi en ”fullstor” gård, men tillräckligt för att försörja oss själva, rent teoretiskt, om ekonomin fanns.
Det var dagens, jättelånga, fundering. I morgon har jag växter som ska flyttas och planteras, en häck eller två som ska klippas och egentligen även de små äppelträden, även om det nog får vänta lite. Just det – ska ta hand om löken som just nu bara stå i en skottkärra i garaget med, och…. Och… Mmm. Ni hör ju. Puss på er, oavsett vad ni känner för ekorrhjulet!
I går lämnade jag av mellansonen på ett två veckor långt sommarläger för tonåringar. Vi var nog ungefär lika glada han och jag 😉 Han har längtat massor till detta, det är första gången han är stor nog att få gå på det här långa lägret, och det har varit sååå efterlängtat. I dag fyller han dessutom 14 år, men vi firade honom hemma förra helgen, i dag kan jag inte ens skicka ett sms eftersom det är mobilfritt på lägret, men jag är helt säker på att han har den bästa födelsedagen någonsin!
Grattis på 14-årsdagen, Lukas!
Den äldsta är iväg denna veckan på scoutläger, även det efterlängtat, så i en veckas tid har vi bara ett enda barn hemma, vilket känns lite lyxigt när det nästan aldrig annars händer. Däremot har jag uppenbarligen inte justerat vår matlagning till endast två vuxna och ett barn, för redan idag tisdag har vi lyckats åstadkomma matlådor för hela veckan av det vi lagat hittills, hahaha! Vilken skillnad det blir när två tonåriga pojkar inte är hemma…
Igår var jag och klippte mig sommar-kort, så roligt att få variera sig lite. Har ju aldrig haft ungefär samma frisyr så länge som jag haft den jag haft de senaste åren, men emellanåt måste man ju hitta på nåt. Blev jättebra, och så skönt med lite kortare. Till hösten blir det nog lugg med, men än behöver jag kunna dra undan den smidigt när jag jobbar i trädgården känner jag, annars får jag lite panik.
Annars är det nedräkning inför semestern som börjar på fredag – just denna vecka känns det inte som det gör så mycket att vi jobbar, eftersom vädret är lite sisådär (och kallt!), men visst längtar man efter ledigt. Eller ja, inte bara längtar, en viss bävan med när fem personer ska hålla sams och ha det bra, sysselsättas och göra sitt eget – det är verkligen inte vila, men åtminstone en annan slags ansträngning än den på jobbet. På tal om jobbet så har vi mest senaste tiden jobbat på med att förbereda höstens första konferenser så det ska bli en bra start, och denna veckan blir det en ganska låg arbetsbelastning, så att man går in i semestern utan stress i kroppen. Skönt! Jag har en riktigt bra arbetsplats där jag trivs super, och bra kollegor 🙂
Nästa vecka fyller jag 45, men efter den här veckan så känns det mer som 75 måste jag säga. Alltså herregud… Det började ju med att Filip blev sjuk. Sen steg och steg hans feber och hans huvudvärk eskalerade till en ohållbar nivå under måndagen, så efter konsultation med 1177 kom vi först till närakuten och sen blev vi remitterade till barnakuten. Där var det dock lite smärre kaos, så när klockan blev 23 så gav vi upp och åkte hem utan läkarbesök, men med löfte om att vi kunde komma tillbaka på morgonen. Vi hade däremot himla tur, hans feber gick ner något under natten så vi tog beslut att inte åka tillbaka. Däremot har han varit, och är fortfarande, riktigt dålig, ska jag gissa så skulle jag kunna tänka mig att det kanske är RS-virus för han är så galet igentäppt och snorig och det släpper liksom inte (självklart har vi gett nässpray, slemlösande och febernedsättande). Nätterna är vidriga, man ligger bredvid honom och bara lyssnar på hur han kämpar för att andas – och så har det varit sedan i lördags.
Nu har faktiskt det varit några timmar i går och idag då han varit feberfri, men nästäppan släpper liksom inte och han är väldigt hängig.
Efter den sena kvällen på akuten på måndagen så hade jag och närmsta kollegan en inplanerad resa till Nordbygg, en mässa i Stockholm. Inte supertaggad men ändå samtidigt skönt att komma ifrån sjukstugan en kortis. Mässbesöket blev verkligen toppen, vi fick med oss mer än vi vågat hoppas, men sen skulle vi checka in på hotellet… Alltså jag har ju inte riktigt haft tur med mina hotellnätter på sistone kan man väl säga. Vi hade bokat ett rum för dryga 1500 kr/natt per person, nära mässan, för att hålla nere kostnaden, men det hade iiiiiinte riktigt framgått vad det var för ”hotell”. Namnet var ju ett Best Western, men det var ju bara en massa smårum och utan egen toalett och badrum, utan det delade man med typ 15 andra rum… Dessutom var mitt rum typ 2×2 kvadratmeter och sängen var en våningssäng med skummadrasser.
Det här fotot är taget med vidvinkel ändå…
Sa jag att rummet inte hade några fönster, att TV’n hängde i en konstig vinkel ner mot golvet och att det var typ 28 grader i rummet med? Det stod en golvfläkt i ett hörn och ganska snabbt fattade jag ju att den behövdes. Ett tag under natten så funderade jag på om jag kunde typ sova med öppen dörr, men det funkar ju inte på ett ”hotell”. Ingen vidare bra sömn den natten heller med andra ord.
I dag har jag varit iväg med ett annat barn som har opererat bort en körtel som hindrar hans andning genom näsan, så hela dagen har spenderats på Ryhov – igen. Han mår också skrutt nu såklart, men det är ju övergående. Natten som kommer lär väl ändå inte bli någon höjdare för nån i familjen igen, gissar jag.
I all denna kalabalik så har jag inte hunnit göra minsta åtgärd för att försöka hjälpa växterna i växthuset på traven – det var ändå -5 grader i morse när jag var uppe och hämtade alvedon till ett barn. Otroligt nog så har faktisk ändå allt klarat sig, det är mest kål där ännu men lite sallad med som jag inte trodde skulle fixa det, men det har den gjort.
Rädisorna är också ok. Till helgen behöver jag verkligen börja flytta ut växterna i garaget, för de står så trångt nu att de inte mår bra. Det ser ju ut att bli varmare men sen hörde jag att det kanske blir kallare IGEN sen, suck! Jag har potatis som behöver komma ut i landen med ju.
Det ser ju så fint ut när solen tittar fram, men med de iskalla vindarna som blåser så går det knappt att vara ute, och ALLT är jättesent.
Så, nu hoppas jag på en något lugnare dag med VAB i morgon och kanske, kanske en gnutta sammanhängande sömn i natt, för första gången sedan i fredags…. Det här var troligen lite osammanhängande, men då fattar ni varför.
Lite utan nån vidare anledning så är jag på nåt ställe just nu som känns bara trött och deppigt. Känner att jag är trött i huvudet efter jobbet, och skulle nog behöva lite ledigt, men det får vänta till efter nästa vecka då vi ska iväg till Nordbygg-mässan en sväng. Har inget fokus alls på eftermiddagarna känner jag, och det blir ju lite stressande/påfrestande i sig när det sker saker som man gärna hade behövt lite fokus till.
Sen är det ju rent ut sagt jävligt trögt att våren liksom gått i stå med, heeela april har ju försvunnit i nån riktigt köldficka – och har det inte varit svinkallt så har det varit fågelloppor som grumlat utevistelsen. Har behov av att göra något roligt känner jag, men begränsad ork för detsamma, och då blir det svårt! Roligast rent generellt just nu är träningen som ändå går sakta framåt, och där man träffar lite kompisar för en kort stunds skitsnack.
Ungarna känns också trötta, det har varit en kamp att få upp alla denna veckan, speciellt nu i slutet. Lite allergi som långsamt får upp farten kanske också ställer till det, det är ju ändå ljust ute så DET är inte problemet nu, men kylan gör sitt med.
I allrummet i garaget är det i alla fall fullt under min växtbelysning, och ute i växthuset växer så sakteliga olika sorters kål trots kylan.
Det är mestadels tomater och chili, men även dahlior (i påsarna) och potatis som förgros. Har inte lagt all potatis på förgrodd dock, bara en del som jag vill ha lite extra tidig skörd på – resten kommer få komma ut i landen ändå. Jag har en tanke om att använda den plätt som grisarna nu bökat upp till ny potatisodling, och bara täcka med gammal ensilage, till huvuddelen av potatisskörden. Måste nog köpa mer sättpotatis med, ekologisk potatis är inte direkt jättebilligt att köpa och det är absolut den kolhydrat vi äter mest av – PLUS att vi nu har hyfsad förvaring för den till nästa vinter… Ska bara orka ta mig till en affär som har de sorterna jag vill ha!
I helgen hämtas förresten griskultingarna av sina nya ägare med, det kommer bli tomt här på gården utan de små knorrarna! Men liiiite billigare att nu igen bara hålla två vuxna grisar med mat…. På tal om mat så är det dags att fixa nåt till barnen nu, hoppas ni får en bra helg och att den inte känns lika deppig som min gör just nu. *kram*
Helgen blev ju inte riktigt den vila jag tänkt, med magsjuka nätter, och efter en hel vecka på 75% jobb så är jag riktigt, riktigt trött. Varje dag, antingen efter jobbet eller på lunchen, så har det ändå blivit en kort tupplur – annars hade jag inte orkat ta mig igenom dagen. Jag är också innerligt trött på att bli trött hela tiden, vid minsta ansträngning. I går var första gången i veckan som det blev träning, och den är så himla viktigt, även om jag *såklart* blir trött av den med. Jag fattar om ni är trötta på mitt tjat om att jag är trött med. Bläsch.
Vi kan ju prata om en annan sak (som visserligen gör mig väldigt trött med, men på ett helt annat sätt), nämligen vår underbara tur med den gamla bilen. Vi har två bilar, och behöver ha två bilar om inte vi ska säga upp all träning och alla aktiviteter familjen har. Vår gamla bil (en peugeot 308) är från typ 2009 och har strulat MASSOR det senaste året. För bara ett par veckor sedan fick jag åka och möte Tobbe som blivit stående i morgontrafiken med den, och bogsera in honom till verkstan med den ”nya” bilen (från 2017). Värmen i den funkar inte, rumpvärmen funkar inte heller och tja, titt som tätt så havererar den. Nu efter bogseringen så blev räkningen ”bara 2500 kr” och ett nytt batteri, men nu har den havererat igen, bara en vecka senare, med samma fel. Orkar inte med denna gamla bil mer, vi har inte heller tid och kunskaper att göra allt man skulle behöva göra med den själva för att hålla nere kostnaderna, även om maken gjort imponerande insatser i den ändå. Dock så känns det liksom inte sådär kanonroligt att köpa en ”ny” bil heller just nu, jag är deltidssjukskriven, räntorna är höga och även om vi gör allt vi kan för att hålla ner matkostnaderna så är inte direkt maten för 5 pers billig heller.
Hade ju varit bra om det åtminstone gått att cykla in till Ölmstad för barnen, men eftersom det är en ganska smal landsväg utan vägren, med 70 km och ganska mycket trafik på, så är det verkligen ingen väg jag vill ungarna cyklar på.
Men – vi kommer inte undan längre, så i morgon ska vi åka o provköra begagnad elbil. Vill gärna ha en elbil modell mindre, ska vi åka nånstans allihop så tar vi ändå den nya, stora bilen. Gör vi en kalkyl över det så bör det inte bli så mycket dyrare än vad vi betalar idag, eftersom elbilen blir billigare i drift/bränsle, och då får vi såklart också prioritera att använda just den vid alla resor som går. Vi har ju ändå tur som bor där det FINNS möjlighet att åka buss, om vi kör ner barnen till busshållplatsen i Ölmstad (eller om de kan gå dit när inte allt i landskapet är lervälling), det gör att vi åtminstone inte behöver köra dem så mycket fram och tillbaka som vi annars hade behövt. Så, det blir lördagens uppdrag, att köpa bil…. Söndagens blir att peta ner de fröer som behöver komma i jord nu, såsom physalis och kruktomater. Vad gör ni till helgen?
Jag missade att lägga ut gårdagens inlägg i fånga februari, och nu ids jag inte. Det var ändå inget litterärt mästerverk direkt… Har ingen koppling till dagens ”natt och dag” heller känner jag, utan det kommer bli (som vanligt) lite allmänt babbel om det jag känner jag vill formulera mig kring.
Först och främst, Alla Hjärtans Dag? Jag ser liiiite förvånat omkring mig på sociala medier och ser att det åtminstone där verkar vara ganska många som faktiskt uppmärksammar dagen? För mig känns den ganska plastig och påtryckt, och det är inte något vi direkt firar. Med det sagt fick jag faktiskt tulpaner i går, men det var kanske också för att maken var och handlade mat 🙂 Jag tycker också att skolorna liksom blåser upp det rätt mycket, på Filips fritids har de pysslat inför alla hjärtans dag i över en vecka, och jag har en diffus känsla av att han liksom väntar sig att vi ska fira dagen på något sätt, hemma idag.
Precis alla dagar är ju han mitt hjärta. Eller ok, inte ALLA dagar. Men många dagar. 😉
Andra på hjärnan – sorgen över Lisebergs vattenpark. Alltså vi åkte ju förbi och jag pekade på den i söndags och nämnde att det skulle bli så roligt med en vattenpark att besöka framöver? Så himla tragiskt, även utan personskador (vad nu som hänt den sista killen de letar efter), men för Liseberg, Göteborg och alla som sett fram emot detta.
Den tredje och sista saken jag tänkte skriva om är att jag fått förlängt mina 25% som sjukskriven i hela februari ut. Det känns väldigt skönt, även om jag inte varit på jobbet särskilt mycket i januari så är ju inte vare sig influensa eller magsjuka såna saker som laddar batterierna heller direkt. Känner också att mitt minne varit riktigt uselt det senaste, det är ungefär SÅ ofta jag bara famlar i ett svart hål när jag ska säga något, eller göra något. Min tripp till Göteborg är den första aktiviteten jag gjort utanför jobbet sedan i somras, och den gick ju dessutom… sisådär, som ni vet. Jag har lite, under denna tiden, glömt att jag inte bara kan ”vila” för att ladda batterierna, utan jag behöver ju faktiskt även göra roliga saker för att fylla på, det har inte funnits ork nog för det. Jag VET ju att det är ett direkt tecken på att jag har för mycket, och känner mig ganska förbryllad över att jag ändå inte sett det, denna gången heller? Blandade känslor här – väldigt skönt med ”respit” från heltidsjobb månaden ut, men viss vanmakt över att min hjärna funkar dåligt, och även depp över att jag helt enkelt känner mig dum/mindre kapabel. Suck. Också lite oro över hur jag ska orka upp till 100%.
godatankar.com 