Oavsett om jag vill eller ej, så blev det ju hastigt en tämligen höstig känsla ute i och med att det blev kallare – speciellt i kombination med att torkan gjort att många löv redan gulnat. Och hur mycket jag än vill att sommaren ska fortsätta så KOMMER den ju inte göra det. Ett sätt att liksom försöka intala sig själv att det ändå är mysigt med höst är ju att försöka hitta på aktiviteter som inte lämpar sig lika väl till sommaren, och likt i princip alla tidigare år så smyger sig nu en lust fram för att bland annat:
äta kräftor
vandra
plocka svamp (leta svamp, tekniskt sett)
sticka
Ja inte är man vare sig unik eller speciell direkt, haha…. Men nu är det som det är. Jag kommer sikta på att även denna hösten/vintern sticka en tröja, och nu är garnerna beställda. Det var roligare att sticka en randig tröja, som den jag gjorde sist, så det blir det även den här hösten. Förra årets var ju randig i grönt och beige, men denna kommer bli i olika blå nyanser har jag tänkt, i mjukt, gosigt och varmt garn av alpacka.
Förra årets tröja, tror jag kanske ska göra lite olika breda ränder på den nya tröjan, bara för skojs skull.
I morgon åker vi på utvecklingsdagar med jobbet, till Toftaholms herrgård närmare bestämt. Ser fram emot det, kul att komma iväg lite och sen har jag ju trevliga kollegor med 🙂 I helgen var vi förresten på 40-årsfest hos en träningskompis till maken, så det blir osedvanligt mycket socialt umgänge just nu. Roligt, som lite omväxling. Både maken och jag har ju hittat nya vänner genom vår respektive träning, det är ju annars inte så många forum man hittar vänner i, så här mitt i livet. Uppskattar verkligen dessa nya bekantskaper!
Har haft en väldigt trevlig helg med mamma, i Norrköping, där vi ätit gott, sett Begynnelsen och sovit på hotell och njutit av påföljande hotellfrukost. På något sätt känns det däremot som min egen lilla pärla till helg att spara, så jag tänker inte direkt skriva mer om den – men vi hade det i alla fall väldigt bra, för er som undrat.
På vägen hem så tog vi svängen över Blomsterglädje i Motala (eller ja, det är ju en liten omväg men ändå). Det påminner en del om Backamo, men är ännu större – och vi gick runt där inne i drygt en timme och botaniserade. Inte lika mycket växter nu, men OTROLIGT mycket fina saker till inredning. Vi har inte så värst mycket pynt allmänt hemma, och inte heller julpynt, men när jag hittar sånt som jag verkligen spontant känner att jag älskar direkt så kan det bli ett köp. Inga dyra grejor, och hittade så himla fint vinterpynt, en stor träkotte och en gran. Gillar sånt som kan stå lite längre en ren julpynt.
Vet att jag inte är ensam om att tycka att november bara sprang iväg – kanske för att den varit väldigt mild, men hjälp vad fort det gick. Det är inget jag egentligen är ledsen för, mer än att jag inte känner alls att jag är förberedd inför att det är första advent redan till helgen? Stod i går och funderade på om jag skulle ta in adventsstakarna, men kände också att vi inte målat köket än och jag vill gärna ha det klart innan jag gör i ordning för julen där, så istället började vi spackla lite. Lite idiotiskt på ett sätt, det går ju räkna i minuter hur mycket tid vi har för att måla och fixa på vardagskvällar, men samtidigt är det ju lite torktider på spackel och färg och sånt som gör att jag ändå vill komma igång. För att citera Carina Berg – ”Ja ja, nu blev det så”.
Tomt och spacklat. Det är inte så himla mycket att måla, så det som tar tid är underarbete och tejp.
I övrigt är det bara utebelysningen som kommit upp här, den gjorde sig väldigt fin till den lilla snön som kom förra veckan – och som nu absolut är helt borta och istället är ersatt av lera. Whoop whoop. Skulle vilja göra en krans till dörren men har inte kunnat förmå mig att knata bort till gran eller en och knipsa lite ris (på vår egen mark alltså), i mörkret efter jobbet. Det är ju annars det absolut enklaste och bland det finaste man kan ha inne för att få lite julkänsla, så jag kanske borde ta tag i mig ändå. Älskar enris, men SATAN vad stickigt det är! Går ju igenom även tjocka handskar tycker jag.
Från förra året. Ansträngningen ligger ju ENBART i att ta sig ut med en sekatör. Måste nog ta tag i det ändå. När det inte regnar.
Nåväl, dags att ta hand om barn, djur och matlagning, i den ordningen. Kram på er!
Oj oj, det här kommer bli splittrat… Har känts som jag inte har något vettigt att skriva om, så då blir det heller inget skrivet, men idag blir det ändå någon form av spridda tankar, håll till godo…
Först ut, dagens magont som presenteras av valet i USA. Det är svårt att förstå hur någon kan rösta på Trump, även om man nu står för deras politik så fattar jag inte hur man kan se att han vore en lämplig president? För övrigt sjukt att HAN är det bästa det gigantiska landet kan skaka fram som kandidat?? Skulle han nu mot förmodan inte vinna så lär det väl inte direkt vara så att han accepterar resultaten och gratulerar Kamala, tvärtom… Påverkar ju hela världen såklart, inte minst om man som jag arbetar med klimatfrågorna.
Dagens mörka ringar under ögonen presenteras av flera olika aktörer, först ut – mörkret. Alltså hopplösheten som känns när man åker från jobbet och hämtar på fritids och solen redan har eller håller på att gå ner… Jag vet att mamma alltid har sagt att hon tycker det blir jobbigare för mörkret för varje år, och jag håller verkligen med, men i den här takten så kommer jag typ inte överleva en vinter till känns det som, det är SÅ motigt med mörkret. Hoppas att det kommer snö i vinter så blir det i alla fall lite vackert och ljusare – och snart kommer ju även julbelysningen upp inne och ute, det hjälper ju lite. Förutom mörkret så har natten varit lite halvkass, jobbar hemma åtminstone idag också pga förkylning, och i natt mådde jag rätt kasst. Bättre nu dock, det liksom kommer och går väldigt mycket? I alla fall så protesterar både rygg och armbåge av mer stillasittande än vanligt, vilket inte heller gjorde sömnen nåt vidare.
Snö gör ju väldigt mycket för både ljus och känsla, det är inte fy skam! Men en grå novemberdag….All vår utebelysning blåste sönder förra året, så den behöver ersättas. Men svårt att hitta bra till flaggstången?
Dagens ljuspunkt är egentligen inte tekniskt sett DAGENS, men sedan typ två veckor tillbaka har lediga stunder på helg och kväll ägnats åt att måla och tapetsera – ni ska få se sen när det är klart. Hallen är färdigmålad, och gången mellan kök och hall är tapetserad (blev klart av maken i går kväll), så nu är köket kvar att måla. Det blir superbra, och jag är så nöjd! Hallen har varit vit, och jag gillar INTE vita väggar, nu är den ombonad och varm trots en kall färgnyans (ni märker hur jag inte spoilar nåt va?), köket har en vit tapet med svaga guldmönster i nu och kommer bli mycket mysigare när vi är klara. Det ironiska är att själva tapeten som var mellan kök och hall inte alls var dum i sig, men den var HELT omöjlig att kombinera med någon färg på de övriga väggarna, därför fick den ta och försvinna.
Dagens önskan är att den vaga lilla kittlande känslan för höstmys ska växa sig starkare och helst ta över mörker-deppet. Har ett frö till lust att göra en fin grön krans till dörren, men det är inte så starkt än att jag faktiskt tar mig ut och plockar gran- och enris. Det kommer förhoppningsvis – förresten jag gör bara såna saker när jag verkligen känner för det, det ska ENBART vara roligt, inte något måste och inte någon stress. Samma med övrigt pynt och fix, det ska verkligen kännas att jag är sugen på det så jag blir kreativ – och just nu går nog en del av den kreativiteten till ovan nämnda målning, alltså får det ligga där i bakhuvudet och växa till sig. Önskar förresten framåt att jag får mycket kreativ lust så jag orkar och vill fixa med en riktigt mysig jul, med lite tur kommer min bror med familj och det känns så mycket roligare att fixa med julsaker om vi inte är själva på julen. Vi har ju det ultimata huset för att fira både jul och midsommar på ett riktigt klassiskt sätt, så det känns lite extra roligt om det verkligen blir en bra jul då med.
Vill nog göra nåt lite… mer i år. Inte bara grönt ris, utan lite dekorationer med, kanske kottar och bär eller torkade apelsinskivor?
November kommer för övrigt med en ovanligt stor rad av lite extra kul händelser i år. Först ut är 10-årsjubileumsfest på vår crossfit CFSW på lördag, den föregås av klubbmästerskap som undertecknad absolut inte ska vara med på, men kanske kikar in lite på om det finns tid. Därpå är det ju O som fyller hela 18 år, kanske en av de största födelsedagarna i livet? Mycket glad även här över att bror med familj kommer och firar med oss om inget händer. Sen blir det nåt jag längtat efter sedan jag bokade och gav det i present till mamma i våras – hon och jag ska åka på Begynnelsen, Gynning och Bergs show! Det ska bli otroligt roligt, och det ska bli jättemysigt att få spendera riktigt kvalitetstid med mamma, utan barnbarn som vill ha uppmärksamheten (ja alltså, mina barn, hennes barnbarn) och annat som stör. Det blir mat och en övernattning i Norrköping där jag köpt biljetterna. Ser fram emot detta så mycket!
Jag gillar verkligen INTE vintertid. Den där timmen ljus man ska ”få” på morgonen äts upp på bara några dagar känns det som, och istället är det helt plötsligt kväll redan vid fyra – det känns inte alls anpassat till det samhälle vi har idag.
Men men, det är väl som det är och nu kommer den tiden där det gäller att bara försöka uthärda mörkret. Ett sätt för mig är att sätta igång med årets tröja (som om jag gjort detta i en massa år och inte började typ förra året). Det är min fjärde tröja och jag börjar få tillräckligt med kläm på grunderna för att kunna göra små justeringar i mönstret själv.
I år har jag valt en tröja som blir bredrandig, med ton-i-ton ränder från beige till grönt. Bra med randiga saker insåg jag också, för det liksom händer nåt när man stickar, istället för att det är samma hela tiden. Har bara kommit ner till axlarna, det går liksom inte fort direkt. Egentligen var det ett annat mönster jag skulle stickat, men efter att ha spenderat LÅNG tid med att försöka bena ut hur jag skulle göra så gav jag upp och kör på det betydligt enklare mönster jag stickat efter tidigare. Det ska ju vara lite roligt liksom.
Kul att se när färgerna sakta stickas in! Också en väldigt bra terapeutisk aktivitet för man får en massa tid för hjärnan att fladdra runt bäst den vill. Ibland lyssnar jag på ljudbok, men ofta är det skönt (om än ovant) att bara sticka och inget annat. Dock inte så skönt för min tennisarmbåge, så det blir inte så långa stunder åt gången… Däremot har armbågen helt klart blivit bättre, även om det är en bit kvar.
Jag lovade ju sist att lägga in lite bilder på höstprakten på gården, sen kom det en massa trista tonårskonflikter mellan och jag tappade helt livslusten kände jag. Tycker jag känner mig som världens sämsta hur jag än gör där känner jag.
Men men, om vi släpper det och kollar ut så finns det ju i alla fall så otroligt många förutsättningar för *glimmer* nu (alltså att man ser något litet som är vackert och att man uppskattar det). Jag vet att alla är olika, övriga familjen kan absolut se sånt som är vackert, men de påverkas inte av det på alls samma nivå som jag gör. VARENDA höstfärgat träd eller löv gör mig varm i kroppen, och varje solstråle som faller på de vackra färgerna gör mig lycklig. Det är nog den egenskapen hos mig själv jag skattar bland de absolut bästa – att jag har förmåga att se och uppskatta allt vackert. Vilken typ är du?
Vår kvarstående lönn ser lite ensam ut, men är sprakande i sina färger.
Bjuder härmed på en liten fotokollektion från gården i höstskrud, håll till godo!
Äskar att vi har så fina träd i våra beteshagar, och vi jobbar hårt på att plantera fler träd i själva trädgården. Äppelträden har levererat över förväntan och nu är äpplena dessutom vansinnigt goda att äta som de är. Dessutom har vi lämnat in ungefär 125-150 kg för mustning, utan att träden för den delen är renplockade ännu. Blir så glad av variationerna av löv, färger och former. Solen sken så fint på garaget, tycker så mycket om de välvda fönstren!
Tidigt i morse var det -2 grader ute, och ett ordentligt lager frost klädde in gården i en annan skrud.
Det syns inte på bilden, men nu är hönorna inflyttade i växthuset Alla blad ser ut som de har fått en kant av kristyr!
Med det vill jag bara skicka lite höstvärme till er, hoppas ni har en bra vecka.
Efter en vecka som känns tämligen kass så måste jag ändå säga att den här lördagen verkligen har visat sig från sin bättre sida. Morgonen började med träning som vanligt på lördagar, och för första gången på länge kändes jag stark, så det lade en bra start.
Sen hem för lite gårdsfix, prio ett var att plocka äpplen som ska lämnas in för mustning i morgon, och det löste jag och maken relativt snabbt. Gissar på mellan 100-150 kg, och då har vi tagit långt ifrån allt på de stora träden.
Sen skulle två griskultingar in i stallet och få öronmärkning inför leverans till nytt hem i morgon, det gick oxå helt ok.
Sen blev det tid över att stå och glo på regnbågen en stund, innan det blev lite annat småfix.
Vi vet ju att det är här lyckan finns!
Ett till äppelträd blev planterat (syns ovan till höger), ett Aroma som får sätta punkt för äppleträden på gården – tre har vi hunnit sätta sedan vi flyttade in, och fyra finns sedan tidigare.
Jag håller oxå på att tömma växthuset så hönorna ska få flytta in där ett tag, då äter de upp både ogräs och ohyra, samt gödslar lite. mycket tomater blev det i år, till slut, trots en trög start.
Igår hämtade jag oxå en rolig leverans, det han som ska bli vinterns stick-projekt:
Visst är det underbara färger? Tröjan kommer bli lite randig, skulle gärna ha med mönster men litar inte tillräckligt på min förmåga… Alpacka och angora, kommer bli en riktigt mysig tröja! Inte billigt med garn dock, detta kostade typ 800kr. Men billigt för den kvaliteten man får ändå, även om arbetet blir ens eget.
Har fotat lite ute på gården med, ska försöka lägga upp det i morgon, det är SÅ vackert här i höstens alla färger!
Hoppas ni har en bra helg med.
Sitter här just nu, och har tänt varenda ljus, och stickar på en mössa av garn som blev över från förra projektet.
Jag har ett behov av höstmys i år som slår alla andra år med hästlängder. Kanske är det för att sommaren ändå blev riktigt lång och härlig, med mycket utearbete, och för att det blev ett så tydligt omslag till höst nu? Eller så är det bara för jag känner mig lite trött. Oavsett så har jag aldrig tidigare haft ett sånt sug efter att krypa upp i soffan med en kopp chai-te, en stor fluffig filt och en riktigt bra bok. Jag vill ha höstmys i överflöd, tända ALLA ljus, spela mjuk musik och inte ha några höga ljud eller skarpt ljus omkring mig – som alla höstiga instagramkonton på en gång helst.
Det som är tacksamt med höstmys är att det kräver typ noll insatser. Du kanske behöver fylla på ditt ljusförråd, men i övrigt är det inget som är vare sig dyrt eller komplicerat att ordna – med det enda lilla kruxet att höstmys kan vara tämligen…. ska vi säga svårt, att få till i en familjevardag med barn? Den fridfulla känslan ÄR tämligen lättflyktig när det pågår en jakt i huset med skrivbordsstolar på hjul. Men men, idag har jag jobbat hemma och då får man försöka mysa till sin lunchstund i alla fall, bättre än inget.
Låt oss frossa i lite härliga höstbilder medan vi brygger en kanna te, eller vad säger ni?
Alla människor har ju lite olika personligheter i olika sammanhang, såklart även jag. Men sen gäller ju även det omvända, eller vad man ska säga, att det finns så olika sammanhang där jag som person ska befinna mig i och anpassa mig till. Har funderat lite på det på sistone.
Här hemma, på gården, här är jag ju mitt mesta jag. Den här miljön kräver inget av mig som person, men däremot som arbetskraft. Jag behöver inte känna att jag ska göra mig fin, för här hemma är enda gången jag kollar i en spegel när jag borstar tänderna. Här känner jag mig som vanligt i min kropp, alltså hyfsat stark och kapabel. Undantaget om jag är skadad på något sätt, som just nu när jag har vad som skulle kunna klassas som tennisarmbåge, då blir det väldigt påtagligt att jag blir begränsad i vad jag kan göra. Det svåra med gården är att hitta en annan typ av förhållningssätt till sånt som behöver göras, i somras jobbade vi lite för mycket känner jag, för det är lätt hänt att tänka att om man blir ”färdig” så kan man vila sen. Men det funkar ju såklart inte så på en gård (eller i en vanlig villa heller), saker händer och allt löpande arbete ska ju finnas tid och ork till – jag behöver helt enkelt hitta ett annat sätt att förhålla mig till hur mycket som är lagom att arbeta här hemma.
Det allra svåraste här när man jobbar heltid är att hinna med det dagliga arbetet som det ju innebär att ha familj (tvätta, laga mat, packa gympapåsar osv) samtidigt som det finns lite ”större” projekt som ropar på en ute, och samtidigt inte känna att man prioriterar bort barnen. Nej, det lyckas man såklart aldrig med, men det är nog lika oavsett omgivning. Här befinner vi ju oss mitt i naturen med, vilket gör att det blir väldigt påtagligt om det blir tex torka eller värmebölja en längre stund. På denna sidan Vättern har vi inte lika mycket problem med översvämningar och ”blöta” problem – självklart finns det här med och många drabbas, men just VI bor bra på en kulle när det kommer till regn dessutom.
På jobbet ställs ju helt andra krav, här behöver jag se någorlunda välvårdad ut och jag behöver kunna både vara skärpt (mycket, mycket lättare efter hormonbehandling) och hantera mycket sociala kontakter. Här har vi ju mer bestämda tider för pauser såklart, så här blir dagen oftast bra fördelad på arbete-vila. Men, här bevakar vi ju alla nyheter om klimatet och klimat- och energiomställningen, så här kan det bli fruktansvärt tungt rent mentalt. Det är svårt att förstå hur inte världens ledare gör mer, att man från svensk håll tänker att vi inte ska ”märka av” klimatomställningen som privatpersoner och att vi fortfarande använder fossila bränslen, när vi snart inte har en planet att stå på och spendera de här tydligen extremt viktiga pengarna på. Frustrationen blir enormt stor när det fortfarande i princip enbart är pengar som styr (och man inte ens gör saker som INTE skulle bli dyrare) och det fortfarande finns folk som hävdar att det nuvarande konsumtionssamhället behöver fortsätta finnas. Speciellt när man kanske själv tycker att man vet precis hur det ”borde vara” – jag försöker hålla mig extremt ödmjuk till att alla problem är OTROLIGT mycket mer komplexa än vid första anblicken (misslyckas gör jag ju såklart ibland i det ändå) och att man måste se den stora bilden.
Sen har vi den ”vanliga” världen, den som visserligen sällan finns tid att besöka nu för tiden, men den finns ju ändå där. Nu menar jag den världen man befinner sig i när man går på stan en stund, går och fikar eller lunchar med en kompis, handlar mat eller liknande. Här blir det ju en ENORM krock med de båda andra ”världarna”. Jämfört med när jag är på gården så finns här helt plötsligt en enorm känsla av att jag är för tjock, för ful, för gammal, har för omoderna kläder och allt annat som konsumtionssamhället gärna vill trycka på en så man konsumerar mer. Det räcker med en kort tripp in i nån affär för att köpa strumpor så känner jag mig gräslig. Det blir också en enorm krock med allt det jag lär mig på jobbet, HUR kan det här vara helt ”som vanligt” med all forskning som finns? Samtidigt FATTAR jag – jag kan inte begära att varje enskild individ helt plötsligt ska göra sitt liv annorlunda och kanske mer obekvämt, alla kämpar på i sin egen vardag. Men herregud det här krockar med allt annat jag upplever… Får jag önska NÅT av er så är det att ni inte ska köpa saker från typ SHEIN, Wish och liknande sidor åtminstone.
Det är så himla komplicerat att vara människa helt enkelt! Att förflytta sig mellan de här olika världarna tar enormt med energi bara det, och då har vi inte snackat om den digitala världen ens, hur sociala medier påverkar, hur AI påverkar och kommer påverka – men även hur EXTREMA mängder energi som används till just AI och digitala saker. Hur pratar vi inte om att det motsvarar en bilresa till Stockholm när vi streamar en film till exempel? (jag kan säga fel stad här, hittar inte min källa, men det är i alla fall galet mycket energi som går åt till att hantera all digital data) Serverhallarna som hostar AI kräver enormt mycket energi, det är väl fine om det går till nåt vettigt, men hur mycket AI tid går bara till skitsaker nu?
Nej, nu ska jag sluta, förlåt om jag deppat ihop er dag, hade bara så mycket frustration i mig känner jag.
Att man gillar sånt som är vackert är väl knappast unikt, och alla har troligen olika saker de anser vara vackra. Det som helt golvar mig, det är naturen – och särskilt nu på hösten. Ännu är inte färgerna sådär sprakande som de (förhoppningsvis) kommer bli, men luften är en annan och färgerna är också annorlunda. Den kyliga och fuktiga nattluften gav i mötet med morgonsolen en fantastisk utsikt härom morgonen, inga bilder jag kan ta gör den rättvisa. Att just bo med vyer som utsikt, att kunna se över fält och åkrar och skogar, det gör mig så orimligt lycklig.
Jag är glad att jag har förmågan att se allt det som är vackert, delvis hjälper det ju att jag tycker om att fota (ni vet, på glad hobbynivå) för det gör ju att man tittar på saker på ett annat sätt. Samtidigt är det också vansinnigt frustrerande, för de vackraste sakerna GÅR inte fota på ett rättvisande sätt, såsom solnedgångar och dimhöljda ängar. Eller ja, det finns såklart fotografer som klarar det med, men jag är inte en av dem. Det som däremot är lätt att fota, och som samtidigt gör mig lika glad som de stora vyerna, det är de små detaljerna. Frostiga nypon, en solkatt på mossa, lysande röda rönnbär… Och snart vackra löv i alla färger.
Jag TROR att det som är vackert påverkar mig i större utsträckning än det verkar göra många andra, det värmer liksom upp hela bröstet och jag blir lite andlös. Barnen är liiiite trötta på mig när jag hela tiden pekar ut sånt som är vackert, de stora i alla fall, Filip är själv rätt duktig på att peka på det som är fint. Men kanske har ändå något av min kärlek till naturen smittat av sig, för det händer att även tonåringarna uttrycker att det är en fin himmel, eller vackert ute, vilket gör mig så himla glad! Må ni alla hitta det ni tycker är vackert, och njuta lite extra av det!
Det blev en dag i söndags med perfekt väder för vandring tillsammans med Filip. Hög, klar luft och strålande sol, ca 15 grader och vindstilla. Vi packade en ryggsäck med mat, och en med ved (tur det för det var slut på grillplatsen) och sen knatade vi – från norra änden av Ramsjön, söderut till Pukasjön, utmed John Bauerleden.
Fotograf: Filip
Och så själva fotografen då!
Jag hade beräknat att det skulle vara omkring 5 km enkel väg, det visade sig bli 6 km, i tämligen kuperad men väldigt omväxlande och vacker terräng.
På vägen plockade vi ett par deciliter blåbär, till desserten. Fotograf: Filip
Filip fick direkt för sig att han ville ha min kamera, så med den på magen skuttade han fram, runt, tillbaka och överallt och fotade. Tror lätt att han nog gjorde 50% längre sträcka än oss, och jag är grymt imponerad över att han orkade. Vi vuxna var rätt trötta när vi kom tillbaka liksom. I alla fall, några foton i dagens inlägg är tagna av honom!
Lite suddigt, men kul att för en gångs skull ha foto av oss båda.
Mycket stolt över sin prestation på vandringen!
Jag trodde VERKLIGEN inte att det skulle vara tomt när vi kom till vindskyddet vid Ramsjön, det var ju perfekt väder, men vi var helt själva där. Verkligen magisk plats att pausa och grilla på! En egen brygga fanns det med, och ryktet säger att EN i vandringssällskapet badade i en tämligen kall sjö…
Första gången vi varit på en grillplats med tillhörande brygga – det var ett vinnande koncept
Fotograf: Filip
Självklart blev det massa gott att äta med, Quesadillas med räkor, lime och chili till oss vuxna, Filip fick istället skinka i, och sen blåbärskrabbelurer med pekannötter och lönnsirap till efterrätt. Sjukt gott!
Varmt, salt och ost-geggigt. Mycket tillfredsställande.
Klart man kan ha med ett paket gifflar, men det här är ju en annan njutning i. Hade verkligen längtat efter att både göra kokkaffe och grilla mat.
godatankar.com 