Natur

Vi testade ju att vandra för ett par veckor sedan, och kom på att det på det stora hela var en väldigt trevlig sak att göra. Dessutom har jag ju tagit med barnen (på cykel) ett par längre rundor i skogen, vilket både de och jag har tyckt varit väldigt roligt, så jag känner nog att det här skulle kunna ge mig lite ny energi i vardagen när mycket känns lite … tråkigt.

Däremot så har jag ju inte haft så mycket till skor – när vi gick John Bauerleden gick jag helt enkelt i mina löpskor, vilket funkade helt ok, men vristerna var jättetrötta efter en dag och min ena stortånagel har än idag ett rejält blåmärke på sig, men jag ville ju liksom testa först om jag över huvud taget gillade att vandra. Sedan dess har jag letat lite efter ett par vandringskängor – men eftersom jag inte vet hur mycket jag kommer använda dem så vill jag inte lägga så mycket pengar på dem (vilket visade sig vara ganska svårt, herregud vad mycket friluftsgrejer kostar?!?!). Kom fram till att XXL har mest prisvärda skor vad jag kunde hitta, och igår hittade jag de här, som med en annan sula i satt helt perfekt!

Relativt nätta och inte så stela, höga i vristerna och lite bredare framtill – passade mig perfekt!

Självklart kunde jag inte hålla mig, så det blev en promenad runt 6 km spåret runt Hallby, ett tämligen kuperat litet skogsspår som faktiskt kan få likna John Bauerleden i miniformat. Skorna funkade kanon, det var rätt stor skillnad att gå i ett par ”riktiga” ändå.

För övrigt så hittade jag lite bilder från vår vandring i kameran, så här kommer en drös 🙂

Jag o brossan, precis i början av leden, pigga och glada 😉

Klart man måste ha lite fikapaus med.

Jag och maken, när vi väntar på skjuts från att ha gått hela dagen, kan säga att det var lagom motigt att ens ställa sig upp och gå fram till bilen, men vi var glada i alla fall!

Stigen där jag och barnen cyklade/vandrade är faktiskt
ganska lik den vi gick i går.

Så försvann då även sista veckan på semester, jag och barnen har hållit oss ganska upptagna med cykling, stadsparken och Leos Lekland, så det har varit ganska trevligt ändå. I går fick jag även göra en grej jag fick för mig att göra för ett litet tag sedan – nämligen att vandra en dag.

Gått promenader (haha, eller powerwalks om man vill vara trendigare) har jag ju såklart gjort i massor, och nu i veckan så har jag även gått lite längre rundor i skogen med barnen på varsin cykel, men att liksom vandra har jag inte gjort – vad nu som exakt skiljer de två egentligen vet jag inte.

I alla fall, jag, maken och min bror tänkte att vi skulle gå halva John Bauerleden då igår, och startade därmed vid IKHP i Huskvarna med varsin ryggsäck med lite käk och dricka. Himlans mycket mer kuperat och svårframkomligt än vi trott dock, efter typ 40 minuter hade vi bara kommit ungefär 2 km, helt galet! Jag hade ju kallt räknat med att vi skulle kunna gå i 5 km/h i alla fall, men med en del stopp för att plåstra om fötter och tår, äta lite och dricka så gick det en bra bit långsammare.

Lite omplåstring av tår och hälar, tur brorsan var väl förberedd 🙂

Nåväl, vädret var ju fint, och det var ändå en väldigt rolig väg att gå – så pass lerigt att man fick skutta runt lite ibland, vilket är rätt kul, men annars torrt i gräs och mark så man inte blev så blöt om fötterna. Jobbigast var alla j***a flugor och mygg som var runt en hela tiden…

Den södra halvan av John Bauerleden går ju då som sagt från IKHP och sedan in mot Bunn, den norra halvan svänger sedan av mot Vättern igen och avslutas vid Gränna. Därmed var det inte så mycket utsikt på det stora hela, mest precis vid IKHP faktiskt.

Efter ungefär 2 mil hade vi rätt ont i fötterna allihop, och man blev ju väldigt trött i vristerna av den ojämna terrängen, men i övrigt kändes det helt ok. Vi släpade oss sedan ytterligare 3 km innan vi blev upplockade av min far, då var fötter och ben tämligen stumma kan man väl säga… Då hade vi gått i 6,5 h 🙂

Idag känns det riktigt bra, lite trött och skönt seg i kroppen och en blåsa på ena tån bara, och jag hoppas att vi ska kunna gå andra halvan av leden lite senare sen i höst (förhoppningsvis utan flugor och mygg) när löven börjar bli gula – det är ju ändå ett heldagsprojekt får man ju säga, och det är inte alltid så lätt att få till sådana…

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av det hela, men jag hade nog inte riktigt trott att det skulle vara så svårframkomligt, och jag hade nog trott att jag skulle tröttna på att bara gå, men det var faktiskt ganska skönt och enkelt – speciellt med trevligt sällskap! Jag hoppas som sagt att jag får tillfälle till att vandra lite mer framöver, den här sortens ”projekt” går ändå ganska lätt att passa in i mitt liv och ger samtidigt en känsla av att man har ett mål!