Jag brukar kliva upp strax innan åtta på helger – det känns som en lyxig sovmorgon efter nästan 16 år av extremt tidiga morgnar med barn. När jag klev in i badrummet blev jag först lite perplex, för hela badrummet badade i ett mjukt, rosa ljus – men jag fick snabbt förklaringen när jag kollade ut. Vilken morgon! Färgerna försvann så fort, så fort, men jag hann ut och fota när det var alldeles ljuvligt pastellfärgat ute, med frost på varenda gren och grässtrå. Har varit glad hela dagen tack vare den fina morgonen!
I dag har vi då skickat bort både Frank och de två tonårstjejerna (minigrisarna alltså, ifall någon nu hoppar in enbart på detta inlägget). Skönt det, Frank äter oss, och helst även Doris, ur huset. Nu fick tonårstösen Knyttet flytta in med småsyskonen och mamma Doris, så nu har vi bara en hage med en mamma-gris, hennes 6 månader gamla dotter och så fyra kultingar på 2-3 veckor då. I den kullen kommer vi behålla en söt lite gylta, som vi genast har fattat lite tycke för, och sen när de övriga är stora nog att flytta (12 veckor) så kommer vi alltså bara ha totalt 3 minigrisar. Hanterbart.
Grisarna går i samma hage och på samma kulle där vi brukar släppa ut hönorna, när vi också är ute (så inte rovfåglar kommer och tar dem). De funkar väldigt bra ihop – grisar och hönor. Hönorna pickar i sig de korn som grisarna missat eller som så att säga passerat grismagen, och går gärna där grisarna bökat. Tänker också (men har väl inga fakta på det) att hönorna också hjälper till att äta upp insekter som kan vara besvärliga för grisarna annars. Griskultingarna tycker också det är roligt med hönorna, mest att jaga dem lite då 😉 De är bara hälften så stora som hönorna, men supersnabba och har väldigt roligt ser man. Hönsen verkar inte lida så värst av det heller, de kan alltid flaxa undan till där grisarna inte kan gå om det är så.
Måste bara visa en sista bild, även om det inte syns så väl – men eftersom jag var ute lite innan solen riktigt gått upp så blev då så coolt när de första strålarna nådde vindkraftverken borta i Skärstadalen, i verkligheten såg det ut som de riktigt lös av sig själva!
Helgen försvann bara lite för fort, som vanligt, och jag längtar redan till nästa så man kan vara ute här på gården. Kram på er, hoppas ni får en bra vecka!
Alltså det har varit en riktigt, riktigt kass avslutning av den första jobbveckan. En sak berodde helt på min egen klantighet och att jag inte tänkte mig för (orkar inte ens skriva om det för det gör mig bara arg och ledsen), och den andra var ett relativt stort tonårsrelaterat problem som ”dök upp” och som behövdes hanteras i går.
I dag har jag gjort mitt bästa för att ha en bra dag tillsammans med Filip, det har bara varit han och jag i princip hela dagen då de stora varit iväg och maken först tränar och nu är på vandring med sitt träningsgäng och ska sova i vindskydd.
Så, Filip och jag har åkt längdskidor. Det var spårat här borta på ÖIS (typ 500 meter bort) och den slingan är typ 3,5 km, så precis lagom för någon som inte åkt så mycket och som bara har ganska kassa barnskidor tänkte jag. Hade dock *glömt* vilken otrolig parvel han är, så faktiskt blev det en runda på förmiddagen och sedan en till efter lunch och lite fika hemma, gud vad han kämpar på!
Han har bara såna där barnskidor där man spänner fast foten med band. Har ett par lite större barnskidor, men pjäxorna till dem är i storlek 35 och inte 31-32 som han har, ska se om jag hittar några på second hand kanske.
Det var otroligt mysigt, och det är så många som hejar på barnen i spåren och alla är så snälla och trevliga. Lagom med backar och helt ok spår, i fina omgivningar (i ett elljusspår om man vill åka när det är mörkt). Älskar det verkligen…. Kände också skillnad i år, visserligen känner jag mig tung, men jag känner mig också stark och det är en SÅN befrielse att känna att kroppen liksom bara är med på det man vill göra! Nu åkte vi ju inte i superfart, men känslan fanns ändå där, och gjorde mig väldigt glad. Den fanns till och med där när vi knatade upp och ner i en stor pulkabacke efter skidåkningen, kul att ha lite tryck i benen!
Blir glad över att åka skidor, och av att se Filip kämpa på utan minsta antydan till gnäll och i bra fart!Från pulkabacken innan vi åkte hem för kvällen.
Så om vi bortser från torsdagen och fredagen så har i alla fall idag varit en fantastiskt fin dag, jag är så otroligt tacksam över att det kom snö OCH var soligt just över en helg! Det ser ju ut som det ska töa bort rätt snabbt nästa vecka…. Förhoppningsvis kan jag ta mig till Asecs golfbana i morgon och testa deras spår, där har jag aldrig åkt. Vill ju ha spår i fin natur främst, och helst inte bara åka i en liten slinga, om jag verkligen får ta i och önska. Vet iofs inte hur långt deras spår är heller, men vi får väl se ändå.
Det här har varit ett av de mest vilsamma julloven sedan vi fick barn, och det känns väldigt skönt. Jag har tränat, läst, spelat tv-spel och grejat på gården, och jag känner mig hyfsat utvilad. Därmed inte sagt att jag inte hellre hade fortsatt vara ledig, men men, jag har i alla fall ett kul och bra jobb att gå till.
Så synd att snön låg så kort tid, älskar snö, speciellt över blask och lervälling… för er som följde på Instagram igår kan jag meddela att vi inte fått kultingar ännu, det tar nog ett par dagar men det kan hon behöva för att boa in sig i stallet lite. Majken är där nere nu och bygger snickarbänk, och tyckte lite synd om henne som var själv så nu går hon runt en stund lös där nere med honom, hon är som en hund lite:
Pratade med en kompis om det där med nystart runt nyår – det är inte alls nu jag vil göra någon nystart, den lusten infinner sig snarare på hösten. Däremot kan jag gärna reflektera på det som varit och hur jag vill ha det framåt, men några nystarts-fasoner har jag inte ork med så här års… Hurdan är du?
Vi har ett jättefint uppspaljerat plommonträd på södergaveln på stallet. Det har blommat superfint varje vår, men tyvärr har det inte burit mer än någon enstaka frukt – när vi har kollat närmare så visar det sig nämligen att trädet är komplett översållat med sköldlöss. Just sköldlöss är ju nästan omöjliga att bekämpa med, man får borsta bort själva ”skölden” med en hård borste och sen gärna följa upp med att pensla med t-röd, i minst två omgångar för att få död på ägg och smådjur. Det är ju liksom inte så smidigt att borsta och pensla varenda liten kvist, så i höstas bestämde vi oss för att göra nåt drastiskt – klippa ner det hårt och sen borsta (och senare behandla med t-röd) det som är kvar.
Eftersom vi ändå inte får någon frukt så bedömde vi att vi inte har så mycket att förlora på att testa att klippa ner den.
Det är dessutom en hängränna som slutar mitt över trädet – bra tänkte vi först eftersom det får extra vatten, men det känns inte optimalt på vintern.
Så här ser varenda lite kvist ut, det syns knappt här men det är även MILJONTALS små ägg eller lusbarn eller nåt.
Jag gick hårt åt trädet alla små kvistar, och när vi var nere på en hanterbar mängd grenar så borstade jag dem runtomkring, noga, med en hård borste. T-röd vågade jag mig inte på i kylan, det får bli framåt vårkanten. Förhoppningsvis överlever trädet ändå!
Det var ju så himla skönt att vara ute, så jag passade på att klippa när vindruvan med, den ska ändå klippas på vintern just. Den såg ut så här först (och som bonus ser ni mig i min oerhört sexiga men vansinnigt sköna overall i fönstret):
För att sen landa i en betydligt prydligare variant här nedan:
Här ska vi bygga en liten altan i sommar, så de allra nedersta kvistarna fick kapas – men nu är det klart och ger förhoppningsvis lika mycket vindruvor som vanligt i sommar 🙂
Härligt och kul att vara ute i det fina vädret, i det underbara ljuset som kom tack vare snön. Vi var ute och nere i stallet och grejade hela dagen, och efter typ hela senhösten inomhus så kom jag ihåg hur otroligt bra man mår av att vara ute så mycket! Och som bonus så sover man ju dessutom så otroligt gott när man varit ute så mycket.
Jag satte mig i soffan en stund vid sju, för att skriva om nyårsmenyn (jag blev aldrig klar med det och det är ändå helt ointressant). 2 sekunder efter jag satt mig ner så kommer en katt och sätter sig i knäet (händer mycket sällan så det var väldigt mysigt), samt två barn som prompt ska klappa katten i mitt knä när den ligger där. De pratar givetvis oavbrutet med mig, obekymrat om vad den andre säger eller vad JAG gör. Några minuter senare kommer det sista barnet hem och nu har jag tre barn samt en katt, som alla vill ha min uppmärksamhet, svar eller något annat av mig. Javisst, maken var och tränade men det hade ändå blivit likadant.
Missförstå mig rätt, att barnen pratar med mig är en av de saker jag älskar mest och tycker så mycket om, men just när alla villhöver något av mig samtidigt och det också är när jag behöver få sätta mig i lugn och ro några minuter, då blir det också skitjobbigt. Det går åt så otroligt mycket mer mental kraft för mig än för maken (ingen shaming på honom, men jag önskar också att jag kunde vara så ifred i mitt eget hem ibland). Jag lyssnar efter bråk som är på uppgång, om nån blir behandlad illa, om någon gör nåt den inte ska eller om det för den delen blir helt tyst (ni som har barn vet). Jag håller reda på när var och en åt sist, om den behöver göra något (duscha, äta, gå ut lite) och försöker se till att de sysselsätter sig med något. Jag försöker VERKLIGEN vara lika obrydd som maken, men det är lika görbart som att be mig flyga eller göra en pull-up för den delen.
När det enda man vill är att vara ifred en stund, i sitt eget sällskap… undrar om det blir nån skidåkning i år, har ju inte direkt varit på gång hittills i vinter i alla fall. (Gammal bild alltså)
Så apropå det där jag nämnde lite hastigt häromdagen om att jag skulle vilja ha ”Relationer” som fokus ord för 2025… Jag har funderat rätt mycket på det, och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till. Har jag varit på jobbet är mitt sociala behov tillfredsställt och slut, är jag hemma och barnen är hemma tar slut, och på helgerna vill jag oftast ha lite ork till att göra annat och dessutom hänga med maken. Det finns liksom inte riktigt tid eller energi till att lägga så väldigt mycket mer tid på relationer än jag gör? En stund efter träningen finns lite ork, och tid, men det är ju inte så mycket att den stunden kommer göra något magiskt, ska jag träffa en kompis som inte är på samma träning så blir det ju också lite lamt – ”hej, vill du träffas i typ max en timme bara du och jag för jag har en lite lucka nu att vara social, men sen måste jag hem och lägga mig för att orka med mitt liv?”
Nu märker jag ju att de stora killarna allt oftare kanske INTE hänger hemma, utan hänger med kompisar, vilket gör att jag i alla fall kan släppa deras behov en stund. Ja förutom att jag vill se till att de får mat och kommer hem i tid för att orka med SITT liv då. Det blir kanske mer social ork över framöver, jag hoppas det i alla fall, för till och med en fd utmattad introvert själ tycker ju väldigt mycket om att hänga med nära vänner. Men ska jag verkligen ha ”Relationer” som ord för 2025? Jag vet inte riktigt ja… Jag får nog tänka en vända till.
Morgonen började inte exakt som planerat, när jag märkte att strömmen gått i stallet. Det var kontakten till griskultingarnas värmelampa som fått fukt i sig, så det blev till att ägna en kort stund åt att värma upp den och återställa allt. Led inte av det däremot, för ÅH så vackert det är här nu med lite snö! Den blöta, blöta snön som kom igår (och kröp in i kontakten) lade sig här ute som ett tungt men tunt täcke, och med -9 grader så blir det så här vackert i soluppgången…
Garaget är endast uppvärmt så att det håller sig över nollan, så här ser det väldigt fort isigt ut.
Ja, jag vet att jag skulle tagit in redskapen sedan länge, men men. Men kolla frosten på träets ådring, det är sååå vackert! Innanför glaset står våra krukväxter som ska övervintra – oliv, citron, pelargoner mm. Det är bara oliv och citron som får lite extra ljus dock.
Stallet blir också sådär frostigt utanpå, här är det (minst) lika kallt innanför som utanför.
Det fick bli en värmelampa över hönsens vatten med, så det inte fryser till is hela tiden. Annars håller hönshuset sig betydligt behagligare nu sedan vi renoverade det invändigt och det inte drar överallt (för att inte tala om hur mycket mindre ohyra det blir nu).
Som sagt, inte så mycket snö, men ändå – för min del får det mer än gärna vara snö hela vintern, det blir jag mycket gladare av! Men så kommer det ju inte bli. Jag njuter av det som är nu åtminstone!
På våra nya altandörrar sitter det frost på utsidan, något som gissningsvis indikerar att de är betydligt mer isolerade än våra gamla fönster. Vackert i vilket fall!
Hela min kropp känns frustrerad just nu. Träningen går trögt, jag går och drar på en förkylning som varken vill ge med sig eller verka vilja bryta ut ordentligt, men som påverkar träningen rätt mycket. Känner i kroppen när det blir flåsigt att den inte riktigt är som den ska – och flåset är ju min sämsta gren redan sedan innan. Känner mig dessutom som om jag ”hittar på” förkylningen för att ha en ursäkt till varför det går så dåligt just nu, fast jag inte gör det, men känslan är ändå där. Det ÄR ändå tur vi registrerar vikter och sånt i träningsappen, så att man ser att man faktiskt ändå blir liiite starkare, trots att det känns som man går bakåt. Just nu vill jag bara få ett pass där jag känner att förutsättningarna är BRA, inte konstant halvdana. Det räcker med de begränsningar jag har av höft och armbåge tycker jag.
Sen är det ju årstiden, jag har extremt svårt att aktivera mig när det blivit mörkt, och det blir det ju alldeles för tidigt. Det blir bara att man liksom sitter. Man sitter och spelar UNO med barnen, man sitter och läser en bok, man sitter och dricker kaffe, äter lunch osv osv. Sen sätter man sig framför TV’n när man inte orkar mer. Hatar det. På sommarhalvåret är jag så aktiv utanför jobbtimmarna, man går och fixar i trädgården och sånt och sitter väldigt sällan still – vilket kroppen såklart mår oerhört mycket bättre av än denna inaktivitet.
”Ja men gå ut och ta en promenad” kan man ju tänka då. Visst, det är visserligen inte mycket till gatubelysning här och de gator man kan gå på är mestadels landsväg och därmed inte så avslappnande att promenerar utmed, man kan ju ha pannlampa och reflexväst och allt sånt. Men när jag är inne och ser ute på ett kallt, blåsigt mörker så måste jag säga att det finns typ INGET som kan få ut mig. Det här gäller ju i princip bara helgerna, på vardagar hinns det inte med ändå. Tur vi måste ut till djuren ändå, så man åtminstone får några minuters frisk luft som man inte kan avsäga sig. I övrigt finns det liksom inget att direkt GÖRA ute på gården som gör att man dröjer sig kvar. Stall och garage behöver absolut städas och sorteras, men det känns inte så lockande heller, ska jag vara ute och frysa så vill jag åtminstone vara UTE.
Försökte motivera mig till att stanna ute en stund genom att leta saker som är roliga att fota, men det ÄR ju inte mycket som lyser upp ute just nu. Några enstaka gula rönnbär var det gladaste jag kunde hitta.
Ni hör, frustrationen är hög och lösningen promenader i mörkret lockar inte tillräckligt för att övervinna tröttheten. ”Gå ut och få lite dagsljus” är ju annars också rådet, men när hinner man det? De dagar jag jobbar på kontoret så vill jag ju ändå hinna prata med kollegorna på lunchen, och ett blåsigt Munksjön känns som ett mycket motigare alternativ.
Gnäll gnäll, och inte har jag nån lösning heller. Kram på er.
Oj oj, det här kommer bli splittrat… Har känts som jag inte har något vettigt att skriva om, så då blir det heller inget skrivet, men idag blir det ändå någon form av spridda tankar, håll till godo…
Först ut, dagens magont som presenteras av valet i USA. Det är svårt att förstå hur någon kan rösta på Trump, även om man nu står för deras politik så fattar jag inte hur man kan se att han vore en lämplig president? För övrigt sjukt att HAN är det bästa det gigantiska landet kan skaka fram som kandidat?? Skulle han nu mot förmodan inte vinna så lär det väl inte direkt vara så att han accepterar resultaten och gratulerar Kamala, tvärtom… Påverkar ju hela världen såklart, inte minst om man som jag arbetar med klimatfrågorna.
Dagens mörka ringar under ögonen presenteras av flera olika aktörer, först ut – mörkret. Alltså hopplösheten som känns när man åker från jobbet och hämtar på fritids och solen redan har eller håller på att gå ner… Jag vet att mamma alltid har sagt att hon tycker det blir jobbigare för mörkret för varje år, och jag håller verkligen med, men i den här takten så kommer jag typ inte överleva en vinter till känns det som, det är SÅ motigt med mörkret. Hoppas att det kommer snö i vinter så blir det i alla fall lite vackert och ljusare – och snart kommer ju även julbelysningen upp inne och ute, det hjälper ju lite. Förutom mörkret så har natten varit lite halvkass, jobbar hemma åtminstone idag också pga förkylning, och i natt mådde jag rätt kasst. Bättre nu dock, det liksom kommer och går väldigt mycket? I alla fall så protesterar både rygg och armbåge av mer stillasittande än vanligt, vilket inte heller gjorde sömnen nåt vidare.
Snö gör ju väldigt mycket för både ljus och känsla, det är inte fy skam! Men en grå novemberdag….All vår utebelysning blåste sönder förra året, så den behöver ersättas. Men svårt att hitta bra till flaggstången?
Dagens ljuspunkt är egentligen inte tekniskt sett DAGENS, men sedan typ två veckor tillbaka har lediga stunder på helg och kväll ägnats åt att måla och tapetsera – ni ska få se sen när det är klart. Hallen är färdigmålad, och gången mellan kök och hall är tapetserad (blev klart av maken i går kväll), så nu är köket kvar att måla. Det blir superbra, och jag är så nöjd! Hallen har varit vit, och jag gillar INTE vita väggar, nu är den ombonad och varm trots en kall färgnyans (ni märker hur jag inte spoilar nåt va?), köket har en vit tapet med svaga guldmönster i nu och kommer bli mycket mysigare när vi är klara. Det ironiska är att själva tapeten som var mellan kök och hall inte alls var dum i sig, men den var HELT omöjlig att kombinera med någon färg på de övriga väggarna, därför fick den ta och försvinna.
Dagens önskan är att den vaga lilla kittlande känslan för höstmys ska växa sig starkare och helst ta över mörker-deppet. Har ett frö till lust att göra en fin grön krans till dörren, men det är inte så starkt än att jag faktiskt tar mig ut och plockar gran- och enris. Det kommer förhoppningsvis – förresten jag gör bara såna saker när jag verkligen känner för det, det ska ENBART vara roligt, inte något måste och inte någon stress. Samma med övrigt pynt och fix, det ska verkligen kännas att jag är sugen på det så jag blir kreativ – och just nu går nog en del av den kreativiteten till ovan nämnda målning, alltså får det ligga där i bakhuvudet och växa till sig. Önskar förresten framåt att jag får mycket kreativ lust så jag orkar och vill fixa med en riktigt mysig jul, med lite tur kommer min bror med familj och det känns så mycket roligare att fixa med julsaker om vi inte är själva på julen. Vi har ju det ultimata huset för att fira både jul och midsommar på ett riktigt klassiskt sätt, så det känns lite extra roligt om det verkligen blir en bra jul då med.
Vill nog göra nåt lite… mer i år. Inte bara grönt ris, utan lite dekorationer med, kanske kottar och bär eller torkade apelsinskivor?
November kommer för övrigt med en ovanligt stor rad av lite extra kul händelser i år. Först ut är 10-årsjubileumsfest på vår crossfit CFSW på lördag, den föregås av klubbmästerskap som undertecknad absolut inte ska vara med på, men kanske kikar in lite på om det finns tid. Därpå är det ju O som fyller hela 18 år, kanske en av de största födelsedagarna i livet? Mycket glad även här över att bror med familj kommer och firar med oss om inget händer. Sen blir det nåt jag längtat efter sedan jag bokade och gav det i present till mamma i våras – hon och jag ska åka på Begynnelsen, Gynning och Bergs show! Det ska bli otroligt roligt, och det ska bli jättemysigt att få spendera riktigt kvalitetstid med mamma, utan barnbarn som vill ha uppmärksamheten (ja alltså, mina barn, hennes barnbarn) och annat som stör. Det blir mat och en övernattning i Norrköping där jag köpt biljetterna. Ser fram emot detta så mycket!
Jag gillar verkligen INTE vintertid. Den där timmen ljus man ska ”få” på morgonen äts upp på bara några dagar känns det som, och istället är det helt plötsligt kväll redan vid fyra – det känns inte alls anpassat till det samhälle vi har idag.
Men men, det är väl som det är och nu kommer den tiden där det gäller att bara försöka uthärda mörkret. Ett sätt för mig är att sätta igång med årets tröja (som om jag gjort detta i en massa år och inte började typ förra året). Det är min fjärde tröja och jag börjar få tillräckligt med kläm på grunderna för att kunna göra små justeringar i mönstret själv.
I år har jag valt en tröja som blir bredrandig, med ton-i-ton ränder från beige till grönt. Bra med randiga saker insåg jag också, för det liksom händer nåt när man stickar, istället för att det är samma hela tiden. Har bara kommit ner till axlarna, det går liksom inte fort direkt. Egentligen var det ett annat mönster jag skulle stickat, men efter att ha spenderat LÅNG tid med att försöka bena ut hur jag skulle göra så gav jag upp och kör på det betydligt enklare mönster jag stickat efter tidigare. Det ska ju vara lite roligt liksom.
Kul att se när färgerna sakta stickas in! Också en väldigt bra terapeutisk aktivitet för man får en massa tid för hjärnan att fladdra runt bäst den vill. Ibland lyssnar jag på ljudbok, men ofta är det skönt (om än ovant) att bara sticka och inget annat. Dock inte så skönt för min tennisarmbåge, så det blir inte så långa stunder åt gången… Däremot har armbågen helt klart blivit bättre, även om det är en bit kvar.
Tänk, jag hade liksom inga vare sig ambitioner eller direkta förhoppningar om den här helgen, men sen visade den sig både bli produktiv och oväntat trevlig – gud vad härligt sånt är!
Först så blev det ett pass strongman på lördagsmorgonen, och för första gången sedan i höstas så kändes det riktigt bra! Sen är det ju också den typ av pass jag gillar bäst, mest styrka och inte så mycket flås, men ändå – jag är glad för att den sortens pass kan kännas bra igen, eller i alla fall gjorde det igår. Sen kom jag hem, det var skitväder men jag drog på min underbart varma men inte så moderiktiga overall och fick feeling att börja gå loss på de delar av vår infart som fått mest tjälskott under vintern. Jag spettade, grävde och krattade till små diken vid sidan av vägen och försökte åtminstone hjälpligt fylla i de djupaste spåren. Håller säkert till nästa köldknäpp åtminstone 😉 Det blev faktiskt så bra att både jag och maken tog en bit av vägen till idag (igår var han på skyttekurs, och det kommer han vara alla lördagar i mars).
Hittade också två oväntade vårtecken i trädgården, både blå Scilla och …
Sen fick vi ett härligt och spontanplanerat besök av ett par träningskompisar söndag förmiddag som ville klappa på minigrisar, med lite kaffe och hembakt på det. Dessutom (eftersom allt alltid ska hända samtidigt) så blev vi hembjudna till grannarna på eftermiddagsfika – så det blev två välkomna och oväntat (eftersom de inte var planerade så långt innan) trevliga fikapauser idag, vilket också gjorde att tempot för dagen inte gick överstyr. Har så himla lätt att ryckas med i saker jag vill göra att jag inte pausar så mycket som jag borde ibland.
…krokus, som båda tittade upp vid husväggen i söderläge. Även snödroppar har börjat kika fram!
I morgon går jag upp till heltid igen för övrigt. Det känns… jag vet inte, jag hoppas det blir ok. Sista veckan har känts lite bättre, men jag är ju ändå slut när jag kommer hem efter mina 75%, så jag är också lite skeptisk. Jaja, vi får väl se, ska ta det lugnt och ta pauser i jobbet, så håller vi tummarna, så hoppas vi att jag kan hålla samman tankarna och även tala sammanhängande även i slutet av veckan.
godatankar.com 