Personligt

Ekorrhjulet*

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hej hej vardag har ännu en gång satt ord på något som i alla fall jag tycker träffar lite för prick på mitt liv för att det ska kännas riktigt bekvämt, när man tänker på det.

De gånger jag lyckas zooma ut ser jag ett vansinnigt marathon omkring mig, i mig. Folk rusar från möten, mejlar i språnget, hämtar lite för sent men ändå inte sist – phu! Rusar hem, lagar mat, mejlar och ringer två samtal samtidigt som pastan kokar. Håller trötta efter-föris-barn vakna med latjolajbansånger. Byts av med partner i dörren för att rusa till yogapasset. Går igenom to-do-listan mellan namaste och ”andas med magen”. Hinner hem lagom till läggningen. Smyg-smsar med kompis för att styra upp en middag medan barnet somnar. Ligger kvar i sängen och passar på att svara på några mejl. Släpar sig ut till soffan. Slöglor på något och tänker att ”vi borde gå och lägga oss, kanske till och med ligga, det bör man göra, annars kanske vi glider isär…”

Utdrag ur Hej Hej vardag’s Effektivisera mera

Först började jag läsa hennes inlägg och kände mig lite nöjd med att JAG minsann inte dragits med så mycket i hetsen, men ju längre jag läste desto mer kände jag att USCH vad deprimerande, det här gör ju JAG med!? Varför är det så svårt att sluta vara så jäkla effektiv? För att effektivitet är det som premieras högst av allt i vårt samhälle? För att det faktiskt ÄR en tillfredställande känsla när man ÄR effektiv? För att det är så svårt att ställa sig utanför något som är en så stark norm?

Jag vet inte, har inte ett enda svar, men känslan jag får i kroppen när jag läser det här att det gör ont i mig. Ont för att det är klart att effektiviteten tar ut sin rätt på andra områden, barn och hemmaliv främst. Och rakt upp och ner då så vill jag såklart effektivisera om så att jag blir mer effektiv och får mer tid med dem – MEN DET ÄR JU EN DEL AV PROBLEMET. Att det inte finns utrymme för luft, för inget, för dötid. Och ÄNDÅ tycker jag inte att jag är superdålig på att lägga måsten åt sidan, åtminstone i bland. Hur sjukt är inte det…

När man får såna här påminnelser om vilket konstigt samhälle det är vi lever i så får man ju bara en klump i magen och känslan av att ”ska det vara så här, ska vi bara jobba, skjutsa mellan aktiviteter och sen dö?” typ, om jag tillåts överdriva en aning.

Känner du igen dig? Är du nöjd? Vill du ändra nåt? HUR ändrar man nåt?

* borde det inte heta marsvins-hjul? Har aldrig sett en ekorre springa i ett hjul…

10-års jubileum

/ LindaG / Lämna en kommentar

Men sjutton, jag missade ju bloggens 10-årsdag som inföll den 13 september. I hela 10 år har jag skrivit här, om stort och smått och det mesta personligt. Det är lite häftigt ändå! Och för min egen del är det ju superkul att gå tillbaka och kolla på inlägg som gjordes för några år sedan…

Vad mycket svårare det var att skriva något nu när man faktiskt sitter här framför datorn, än när jag låg och tänkte på bloggen nu i natt. Egentligen borde jag nog ha en dator vid sängen, för den där vakna tiden efter att jag har matat minstingen, 2 månader, innan man somnar till ordentligt igen. Men hjärnan fungerar ibland inte riktigt som den ska när man är småbarnsförälder har jag märkt.

Från mitt första inlägg, 13 september 2010

För 10 år sedan var Lukas dryga 2 månader, och jag tyckte det var tråkigt att inte få ha vuxensamtal och få tänka klart – då blev bloggen ett substitut och det är den väl delvis fortfarande, för tid och samtal jag kanske haft med kompisar om det funnits mer tid att träffas (för alla).

Jag använder bloggen som en ventil och som ett redskap för att sortera mitt eget huvud, och såklart även som en slags dagbok. Den hjälper mig när det är något som känns tungt, för sällan är saker så jobbiga som de kan kännas när man väl sätter ord på dem. Den hjälper mig att se det som är fint och bra, för det är det man helst vill dela med sig av. Den hjälper mig att få distans till sånt som varit, att acceptera att saker ändrar sig och att skratta åt saker som har känts som sanningar och ”för evigt”.

Tack, bloggen, jag hoppas att du hänger med mig länge än! Och tack till er som läser och kommenterar, det gör att man inte känner sig ensam ❤

Tak, tenta och PS5

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det här har varit en ganska lång men ändå oväntat trevlig dag. Iofs var starten lite halvdan eftersom Filip ”sov” som en elvisp bredvid mig i natt, vilket jag börjar känna av nu… *gäsp*

Men, sen blev det en snabb besiktning av halva ”mitt” tak, vilket på det stora hela såg riktigt bra ut (så himla skönt ändå) innan det bar av till Högskolan. Herregud, där har jag inte varit på typ 20 år men det känns ändå lite som hemma på ett sätt, fortfarande? I dag skulle vi nämligen äntligen få ha undervisning och sen tenta på plats, i stället för på distans. Det var jätteroligt att träffa alla igen, och jag har skrattat högt ett antal gånger under dagen 😀 Kom på mig själv med att jag faktiskt tar rätt mycket plats i det sammanhanget, jag tror inte (eller upplever det inte själv i alla fall) att jag så ofta gör det annars, men tydligen känns det ok där?

Vi hade lektion på förmiddagen med lite ny info (pust) och sedan lite repetition, innan det blev en trevlig lunch ihop, återigen med en massa skratt. Tenta är ju alltid jobbigt inför speciellt, men när vi fick tentorna kändes det ändå rätt bra och trots att jag ägnade en stund åt att räkna igenom allt igen så gick det hyfsat fort. Och frihetskänslan när man är klar med en tenta och en tung kurs?! Den är ENORM!

Jag nästan skuttade ut från Högskolan ut i höstsolen, och fick ett infall att faktiskt smita förbi stan en liten sväng, jag har ju typ aldrig egentid bara jag när jag inte ska typ träna eller nåt, så det kändes sjukt lyxigt. Hade tänkt hitta en fin tröja, men eftersom alla jag hittade var i akryl så blev det inget. Köpte först bara skoimpregnering men det kändes så deprimerande så då sprang jag in på Smycket och köpte en liten Cuff, och blev löjligt glad för denna enkla lilla sak!!

Sen hem, där det bara blev jag, Lukas och Filip som skulle äta, så vi hoppade över dagens matlagning och hämtade sushi istället – återigen lite vardagslyx – för att följa upp med en skön men kylig promenad med Filip.

Som lite extra bonus så släpptes ju priser och förhandsbokning på Playstation 5 med, lite billigare än vi trott, så nu har vi varsin (!!!) bokad inför släppet i november 😀

Ett par, tre gånger om dagen

/ LindaG / 1 kommentar

Vi har en ny tjej på ekonomiavdelningen, och i samband med att jag presenterade mig för henne så insåg jag att jag ändå har jobbat i byggbranschen i över ett och ett halvt år nu.

På ett sätt har jag känt mig hemma med en gång, men på andra sätt känner jag mig rätt ofta helt ny också. Det är liksom ett jobb där jag kastats mellan ytterligheter ett par, tre gånger om dagen som minst, från att känna att jag tillför något och underlättar och gör vardagen bättre för en hantverkare eller en kollega till att jag känner mig totalt kass på mitt jobb. En bra dag är det kanske två toppar och en dal, men det kan lika gärna bli tre smällar på en och samma dag.

Jag har kommit fram till att mina styrkor är att jag lär mig, snabbt, och att jag sällan gör samma misstag mer än en gång, att jag är bra på att kommunicera i stort och jag tror det har gått fram att jag verkligen VILL göra ett bra jobb.

Vad fint det blir ändå, med nytt tak på en gammal fastighet 🙂

Mina största nackdelar är två, jag ligger fortfarande efter med rent byggteknisk kunskap jämför med mina kollegor men den största nackdelen är att jag tar misstag så himla hårt. Känslan av att jag BORDE ha kunnat, eller att jag på något sätt svikit någon blir stor – och det blir himla jobbigt såklart, för misstag blir det ju i alla jobb.

Jag tror aldrig det här blir ett sånt jobb där man bara går till utan att det direkt gör något avtryck på en i alla fall, om vi säger så.

På torsdag har vi tenta i byggfysik, del tre. På 4 lektioner har vi TRYCKT in enorma mängder information om dimensionering av stål- och träbalkar, skjuvspänning, geoteknik och en del annat jag inte ens minns nu, så det blir en tämligen matig tenta. Även där pendlar jag mellan att känna att det hela går rätt bra och att stå som ett TOTALT frågetecken och inte ens begripa mina egna uträkningar… Men på det stora hela känner jag nog att det borde gå bra.

Så, nu har jag pyst lite på dagens ventil, och 2 av 3 barn är nattade. Nu ska jag bara sitta och stirra tomt på något lagom meningslöst på tv. Puss på er, och ha en bra vecka vad ni än gör!

Nobody knows my sorrow

/ LindaG / Lämna en kommentar

Åh, jag har inget intressant att säga eftersom jag bara varit sjuk och jobbat hemma, men eftersom jag bara varit sjuk och jobbat hemma så måste jag ändå få prata lite, om ni hängde med.

Eftersom alla DÖR av nyfikenhet på min förkylning så kan jag tala om att den eskalerat med halsont, lätt hosta och så har jag helt tappat smak och lukt. Ja jo, jag vet, jag SKA ta ett Covid-test i morgon, men jag är fortfarande i princip säker på att det är en bonnaförkylning, så jag känner mig också fånig som ska gå och testa mig. Ja ja.

MEN, hela övriga familjen är nu friska, vilket känns grymt skönt, hellre jag än de liksom.

Längtar efter skogsutflykter med kokkaffe.

Så, vad händer i övrigt då. Nä men ingenting, försöker jobba så gott det går på distans och förutom det hinna med att plugga och … nä men jag hör ju själv, så jävla tråkig läsning. Jag behöver ha något roligt inplanerat, men det gapar tomt på den fronten framåt. Eller förresten, förutom en grej – vi ska till Vimmerby med jobbet och köra folkrace i oktober, DET ser jag fram emot!

Nu ska jag inte tråka ut er mer, vi hörs… tja, i morgon om jag har lika tråkigt då!

PS, måste ha denna videon som tema för dagen, självklart inkluderat ALL självdistans och humor man kan ha.

PPS, tänker ändå tycka liiiite synd om mitt skruttiga jag en stund.

Förkylning, soppa och höstsådd

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nej men alltså, den går liksom inte åt rätt håll den här förkylningen som startades förra veckan. I helgen kändes det först som om det kanske skulle vända, men nä. Är mer snuvig, har mer ont i huvudet och känner mig rätt mycket mer hängig i dag. Tänkte lite för mig själv att det skulle bli rätt skönt att jobba i lugn och ro hemifrån, en del av mitt jobb funkar ändå att sköta vid vilken dator som helst, meeeen…

”Är han inte rätt snorig”, sa maken i morse. Nej nej, det är nog bara lite snuvigt efter han legat ner, han var ju så pigg i helgen, tänkte jag och hade såklart fel. Så det blev inte hemmajobb i lugn och ro utan en dags VAB istället. Igen. Skit oxå. Lagom jobbigt med när man själv är hängig, och samtidigt MÅSTE lösa några små akuta saker på jobbet. Ni vet.

Så, vi har försökt sysselsätta oss lite här, i lugn takt. Städat lite, gjort en god soppa (fast utan kyckling) och höstsått perenner som är tänkta att kunna planteras ut nästa år. Tycker det är lite luddigt med beskrivningarna för just höstsådd, det kan göras i kruka men även ”på friland avsett för uppdrivning”? Vad sjutton betyder det egentligen? Kom fram till att jag sår i små plastkrukor och sen tryckt ner dem till hälften i ett av mina land, och så täcker jag med lite perlit. Vi får väl se, känns lite knepigt.

Borde ju inte vara så komplicerat egentligen, sommarblommor klarar ju av att fröså sig själva utan hjälpmedel och krusiduller liksom…

Hade velat kunna sätta lite lökar med, men kan ju inte knata runt i affärer som jag känner mig nu liksom. I-landsproblem…

Det jag HADE behövt göra är att sätta mig att räkna på byggfysiken, hann inte med alla uppgifter i torsdags eftersom läraren av oklar anledning körde på i 180, men det är ju inte heller lätt med en treåring som pratar och tjatar hela tiden.

Det du inte vet

/ LindaG / 2 kommentarer

Visst är det intressant det där med vad man vet om människor? Jag tillhör ju de som inte är så värst intresserade av vad tex grannar och sånt pysslar med, har knappt koll på vad de heter häromkring (med några undantag för vänner man umgås med såklart), men när det gäller människor man umgås med regelbundet är det ändå intressant med vilka delar av sig själv man delar med sig av i olika sammanhang. Människor jag tycker om däremot, de är jag supernyfiken på, hur de tänker och resonerar, och vad de upplevt tidigare.

Blandar man sina vänner från olika sammanhang i en och samma tillställning så kan det märkas väl, för man ÄR lite olika beroende på situation, givetvis. Så, även om en del av er vet en del av detta, så kommer här en del saker som nog inte de flesta av er vet om:

  • 41 år gammal så hoppar jag fortfarande rätt ofta upp i sängen på kvällen när jag ska gå och lägga mig, eftersom jag får känslan att nån ska sticka fram en hand från under sängen och dra mig i fötterna annars. Får alltid en liten ”iiiiih” känsla och kan liksom inte riktigt låta bli.
  • Jag föddes med läpp- och käkspalt.
  • Jag har grönt kort i klättring (topprepsklättring) och har ett dykarcertifikat som inte använts sedan jag tog det i ett iskallt Vättern en höst för mååååånga år sedan.
  • Jag är lite höjdrädd men kan oftast hålla det i schakt.
  • Trots ovanstående punkt så ÄLSKAR jag bergochdalbanor. Om de inte är alltför extrema. Balder är en favorit och jag har saknar att gå i nöjespark väldigt mycket i sommar.
  • Jag är inte så vidare förtjust i godis, med några få undantag. Däremot är jag en riktig fikaperson, älskar bakverk och hela grejen med att sitta och fika!
  • När jag är riktigt glad så blir jag väldigt pratglad, och väldigt tyst när humöret är i botten, oavsett anledning.
  • Är det skruttigt väder och jag ska ha en riktig hemmadag (och om vi säger att barnen är underhållna på sina håll) så är något av det bästa jag vet att sätta mig och spela – helst på playstation. Favoritspel är Fallout, Tomb Raider, the Witcher och tex Horizon Zero Dawn.
  • Älskar filmer med, men vill ha dem som är så långt i från min vardag som möjligt. Ge mig action och äventyr i Bond-filmerna eller Mission Impossible, eller verklighetsflykt i postapokalyps som Mad Max!
  • Sista punkten är kanske mest uppenbar, jag ÄLSKAR listor! 😉

Vad vet inte dina kollegor och nya bekantskaper om dig? Vilka sidor är mest för nära vänner?

Jodå, vi kör fortfarande sjukstuga här hemma, bara äldsta grabben som är i skolan i dag, men det tar sig. Minste är sist ut, ett par nätter med krupp har nu blivit en förkylning.

Idioti eller möjlighet?

/ LindaG / 3 kommentarer

Ja alltså, vart ska jag börja med den här tankegången…

Har ju skola i dag, så sitter hemma och jobbar. Nu på frukostrasten satt jag i uterummet med maken som också jobbar hemma och fikade lite. Kikade ut på den höga, krispiga och blå himlen och fick ett SÅNT sug att tälta i skogen en natt med hela familjen? Vad hände nu?

Det jag såg framför mig är att vi vandrar kanske några kilometer (vi får ju utgå från mini), sätter upp tält (OBS måste vara vid vatten) och så tältar en natt innan vi går hem. Ser framför mig mysigt lägerelds-häng (myggfritt) och glada barn.

Tre gossar som är vana vid friluftsliv.

Ja alltså, jag FATTAR ju att min bild inte avspeglar verkligheten, men KÄNSLAN var sån.

Jag tror egentligen att det bara finns en enda person som egentligen inte gillar detta och det är ju jag? Barnen har ju både sovit i vindskydd och under bar himmel med scouterna och maken har inga problem att sova ute heller. Mini ÄLSKAR ju att vara ute, så han är nog heller inga problem, det är ju JAG som inte gillar att tälta? Eller? Har jag bara fått en psykos eller skulle det kunna vara kul nån gång ibland?

Det är ju den här bekväma stads-människan som inte gillar att tälta…?!?

Fördelen med att tälta själva är två – dels kan man ju välja en helg med trevlig väder (extremt viktigt) och dels så kan man ju välja en plats där man tycker är fint och där man är ensam till största delen.

Det är ju bara det där med att man behöver en del utrustning för att kunna tälta och skulle det då visa sig vara pest och pina så är det ju… onödigt. Tält visade det sig att man kan hyra, via Hygglo, men liggunderlag och sovsäckar skulle vi ju behöva, det är bara de stora barnen som har varsitt kitt. Resten av utrustningen har vi ju faktiskt, eftersom vi rätt ofta är ute på dagsturer.

Alltså vad tror ni? Har min hjärna kollapsat eller KAN det vara trevligt?!?

Inte redo

/ LindaG / Lämna en kommentar

I år är jag inte riktigt redo för den. Hösten. Jag är inte färdig med sommarens enkelhet och värme helt enkelt. Eller, det är ju ett förenklat svar med…

Det börjar skymma runt halv nio nu, och jag får lätt ångest av det. Det känns tyngre än det brukar att det är på väg att bli mörkt, och jag vet inte varför egentligen.

Jag är inte alls sugen på aktivitetscirkusen som börjar denna och nästa vecka. Alla utom Filip har aktiviteter, och det ska skjutsas och planeras med mat runt omkring vart och en. Mellankillen har just nu flest aktiviteter eftersom han förutom scouter även har fått för sig att han vill testa att spela basket. Det visade sig att Bankeryds basket är närmast, så det blir dit vi kommer skjutsa honom två gånger i veckan. Förutom det ska äldsta till scouterna, maken ska hinna träna och jag och äldsta ska gärna hinna träna med.

Det är lätt att det blir min egen träning som prioriteras bort först, när orken inte räcker till, men det är ju att skjuta sig i foten, det vet jag ju. Helst ska det ju planeras in tid för återhämtning med, och sociala aktiviteter.

Försöker hämta så mycket energi som det går här hemma ändå, ibland är det genom att bara följa en treårings nycker och upptäckarlust, ibland är det att bara sätta alla framför en film och ibland är det genom att gå ut i trädgården och ta tillvara på lite av det goda som finns där. I går hackade jag och frös in nästan 4 kilo tomater, det var väl kanske 1/4 av de som hänger på plantorna. I dag har jag skurit upp gurkor och testar att göra smörgåsgurka, det har jag aldrig gjort innan.

Man skulle ju kunna tro att trädgården var stressande annars, med mycket att ta hand om, men jag har en otroligt tillåtande ambitionsnivå här, jag gör helt enkelt bara det jag känner för. Förutom att vattna då, det måste man ju göra vid behov (vilket det känns som det är jämt).

Ville inte så mycket med det här, mer än att förmedla känslan jag har i kroppen just nu, vilket är att jag håller på att släpas i benen mot hösten och jag försöker spjärna emot i gräset så mycket jag bara kan…

Triggers

/ LindaG / Lämna en kommentar

Har så länge funderat på om jag skulle skriva det här inlägget eller inte, men nu kör vi bara – sen tänker jag nog aldrig mer skriva om ämnet för det är ett jävla trist, ofräscht och uttjatat sådant.

När jag skriver ”Triggers” så menar jag just nu sådana ämnen som är kopplade till kroppsfokus i första hand, men även i viss mån det som kopplas till ämnen som ”hälsa” (fast också då med ett utseendefokus) och ”träning” (i syfte att se bra ut men ofta maskerat under ett hälsofokus).

I nästan hela mitt vuxna liv så har det legat så himla stora värderingar i hur man ser ut. Ni vet, de standardvärderingar som nog många med mig delat/delar. ”Är jag smal är jag fin och på något sätt mer duktig och därmed värdefull.”

Ni som känt mig några år vet att jag varit både rätt smal och riktigt vältränad, jag tränade varje dag i veckan och hårt, jag var superpetig med vad jag åt och räknade makron (vet du inte vad det är så låt bli att googla) och var verkligen i superform. Det var ju på ett sätt kul och intressant att se att en ”vanlis” kan bli så pass vältränad på egen hand, men det upptog ju också större delen av min vakna tid – antingen med träning eller med kosten. Så. Inte. Värt. I vilket fall, det var en period och det är egentligen inte den jag ska prata om nu.

En STOR pollett trillade ner när Hej Hej Vardag skrev det här inlägget, skilj på träning och mat, tack. Att allt jag gör måste inte vara en reaktion på vad jag ätit och tvärtom. Jag ”förtjänar” inte en god måltid eller fika för att jag har tränat, lika lite som jag ”behöver” träna eftersom jag ätit något mindre nyttigt. För en del av er det kanske det är en ren självklarhet, men för mig har det varit en stark känsla att jag behöver ”förtjäna” saker. Därför blev det en jättestor Aha-upplevelse av tankesättet att mat och träning inte behöver hänga ihop! Sedan dess har jag försökt att arbeta med de här tankarna aktivt, så fort jag tänker att jag ska kompensera dålig mat eller att jag förtjänar pga träning så stoppar jag min egen tankegång – så gott det går åtminstone. Faktiskt nu två år senare så har jag nästan lyckats helt, och vilken befrielse!

Likväl så jobbar jag så mycket som möjligt med att tidigt stoppa tankar på dieter, bantning och sånt, det här är mycket svårare för dels så ser man ju budskapet smal/vältränad= lyckad ÖVERALLT och dels så känner jag ändå att jag har ju såklart en trivselvikt där jag inte behöver byta ut hela min garderob eller så, så jag vill ju inte tappa allt helt. Den balansen är supersvår på ett sätt och faktiskt inte så svår ändå på ett annat – lyssnar jag precis på vad min kropp vill ha så reglerar det sig självt lite. Jag vill ha bra mat för det tycker jag är gott, jag vill ha fika och glass, men jag vill inte ha tex godis eller stora mängder snacks för det gillar jag inte direkt. Alltså käkar jag en bra frukost och lunch, men är jag sen sugen på fika eller glass så äter jag det och försöker att inte bry mig mer om det. Eller ett glas vin till kvällen, för den delen.

HUR bra mår man inte av god mat och dryck, både fysiskt och psykiskt liksom…

Min träning består mest i ca 2 pass självpåtvingad styrketräning eller (om det inte är Corona) någon form av cirkelfys-pass i veckan. Påtvingad i bemärkelsen att jag inte tycker det är speciellt roligt längre, men om jag inte tränar något så får jag väldigt ont i kroppen, speciellt axlarna, eftersom jag står vid en dator stora delar av dagen. Hade det funnits mer fritid så skulle jag så himla gärna vandrat lite mer, men just nu är läget sådan att man får anpassa sig mest efter barnens behov, det blir annorlunda när de blir större.

EN viktig del i mitt arbete mentalt här har varit att rensa, rensa och rensa bort alla triggers i framförallt sociala medier. Jag blockar konsekvent all reklam som handlar om bantning eller viktminskning, jag följer inga hälsofreaks eller träningsfanatiker, eller tjejer som baserar större delen av sin sociala profil på sitt utseende. De officiella konton jag följer ska göra mig glad och inspirerad till annat än att träna eller banta, de ska vara nöjda med den de är (ja på rimlig nivå) och de kompisar jag har som tränar mycket där försöker jag hoppa över inläggen ibland om jag känner att de stressar mig.

Det här är inte lätt, jag halkar dit lite titt som tätt ändå, men det är ändå stor skillnad mot hur jag tänkt till fram för bara nåt år sedan. Så skönt det är, att vara snäll mot sig själv och sin kropp, även om man såklart har dåliga dagar här med. Men de är inte varje dag längre och de dagar då allt känns ok har blivit många fler.

Nu har det blivit två långa tankeinlägg på raden här, har du orkat läsa ända hit är jag imponerad! Kanske kan det vara till hjälp för någon annan, eller så tycker ni bara jag är galen, jag bjuder på båda delarna 😉

Klart man ska njuta av en glass i värmen!