Om jag ska kunna skriva det här så måste jag väl börja med att fastställa en sak – det är fantastiskt att ha 3 barn, jag skulle aldrig ha gjort något annorlunda och jag älskar mina barn!

Men egentligen handlar det här inte om barnen, det handlar om min. tid.

Den finns inte.

Eller ja, vi har ju pusslat ihop det så både jag och maken ska kunna komma iväg och träna åtminstone 2 ggr i veckan och det är ju egentid, men för övrigt så är den största skillnaden med barn nr 3 att det finns NOLL tid över?

Filip kräver alltid en massa tid på det sättet bara en 1-åring (till 4-åring?) kan göra, de få saker man kan få uträttat gör man oftast samtidigt som man går runt med honom i andra handen.

De stora barnen får (suck, föräldrasamvetet som ökar exponentiellt med varje barn) inte riktigt heller den tid de behöver, samtidigt är ju deras behov annorlunda. Åtminstone Lukas leker ju gärna och länge med kompisar, så där pendlar samvetet mellan att vara fruktansvärt dåligt till att ändå kännas rätt ok. Oliver har med kommit in i nån form av segt drällande och kan gå runt som katten runt het gröt och högljutt stöna att han har tråååkigt (=när får jag spela?). Så fort vi hinner mellan Filip och allmänt dagligt underhåll (ni vet, disk, tvätt och att akut dammsuga upp det värsta på golvet) så försöker vi sätta oss med dem och spela lite brädspel eller TV-spel, men det är ju svårt att tajma in det liksom.

Den av oss som jobbar är ju sällan hemma före 18, sen kommer man mest hem och tar över Filip från den andra trötta föräldern, men då ska ju lite annat fixas med som man inte hunnit eller kunnat göra med en hand på dagen. När alla barn är i säng är klockan ungefär 21:30 vilket innebär att man som mest har en timme på sig för att man ska hinna få någon sammanhängande sömn, den timmen spenderas oftast i soffan i någon slags koma-läge framför en serie eller en halv film.

Ja ni ser, precis som de flesta andra familjer troligen.

Ändå känns det vissa dagar liiite jobbigt, innan Filip kom var vi på vippen att få mer egentid eftersom Lukas och Oliver börjar bli så stora och nu blir det ju (såklart och medräknat) lite som att börja om – men jag upplever det lite jobbare nu än med dem? Kanske för att man är äldre och lite mer, jag vet inte, i behov av mer egentid?

Och då har jag inte ens börjat skriva om partid…

Nåväl, tiden med en liten går fort och rätt som det är kommer han börja skolan, det vet jag, och jag vill inte missa den här tiden heller för den är mestadels fantastisk. Dessutom hoppas jag att när Filip är lite större så kan Oliver och Lukas vara barnvakter åt honom i fall jag och maken vill tex. gå ut och äta eller så, så det är förhoppningsvis inte evighetslångt bort ändå! Tills dess blir restaurangbesök och liknande aktiviteter mest som de blir med barnfamiljer, stressiga och lätt kaotiska men samtidigt himla mysiga!