I dag är första gången jag tränar på FYRA veckor. Förkylning som blev till halsböld som följdes av 10 dagar med penicillin där kroppen verkade reagera med nässelutslag i slutet – det senare har nätt och jämt lagt sig men nu tänker jag i alla fall testa att träna. Det har liksom varit en ganska deppig period och nu det sista har jag typ haft som en fysisk ångest i kroppen, eller vad jag nu ska likna det vid. Vet inte om det är just det, men jag har känt mig så himla orolig och som att jag typ glömt något viktigt, men det kan likväl vara en reaktion på penicillinet för ångest är inte en känsla jag normalt sett känner. Nu är det som det kryper i kroppen på mig av någon slags odefinierbart obehag och jag har ingen vidare lust eller ork för nånting känns det som, väldigt olikt mig och jag hoppas att det ger med sig snabbt.

En annan känsla som varit påtaglig de här veckorna har varit en känsla av ensamhet. Inte så konstigt när man får hålla sig hemma och jobba hemifrån när man är sjuk, men den kulminerade lite när jag satt på skolavslutningen i årskurs 6 i en fullsatt kyrka och lyssnade på Den blomstertid nu kommer, och inte kände en enda person att prata med. Ensamhet är ett så svårt begrepp att prata om med, det kommer liksom tillsammans med en känsla av skam, det är liksom lite dåligt att känna sig ensam? Det blir komplicerat också, jag trivs väldigt bra ensam och har heller inte energi nog för att framförallt lära känna så mycket nya personer så det kan gå långa stunder innan det blir ”för mycket” ensamhet. Jättesvårt att hitta balansen med, ofta vet jag inte riktigt hur mycket ork jag har till sociala kontakter förrän precis när jag ska ha dem och ibland har jobbet dragit ur all social ork om man haft t.ex. event. Dessutom såklart supersvårt att spontanträffa en kompis – förutom att DEN personen ska kunna så ska ju vardagen funka och eftersom den är ganska fylld måndag-fredag så blir det nästan omöjligt. Helgerna är min viktiga återhämtning och då prioriterar jag ofta att spendera dem på gården med småfix som gör mig gott, men ibland känner jag att verkligen kan sakna att bara sitta och prata smått och stort med en kompis.

Ensamhet är som sagt en knepig sak att diskutera, för samtidigt som jag på ett sätt skulle vilja hinna träffa vänner mer så vill jag ju egentligen också bara hänga här hemma, tänk vad roligt det hade varit att tex rensa i trädgården med en kompis istället för att göra det själv, eller åka iväg och ta en massa timmar till ”bara” sociala kontakter. Men alla har ju sitt eget arbete och sina egna sysslor, det finns ju såklart ingen som hinner sånt ju. Det är lite av ett systemfel eller samhällsfel på samma gång, för precis som i föräldrarollen där vi lägger på uppgifter hela tiden utan att se att man behöver ta bort något – eller kvinnorollen (ni vet, man ska vara bra förälder, laga ekologisk, hemlagad mat, träna, ha karriär, engagera sig i barnens fritidsaktiviteter, hjälpa dem med skolarbete, ha ett rikt socialt eget liv, ha en fin trädgård, åka på semester och så vidare i all oändlighet) så går det ju inte att få ihop. Jag väljer till 98% gården och familjen och prioriterar egentligen framförallt träning 2 dagar i veckan för min egen del och det är ett val jag ju själv gjort för att inte kollapsa, men hörni, jag kan väl få känna mig lite ensam ändå ibland…

Ni hör ju, det har liksom varit lite gnälligt här. Det är liksom ingen fara med mig, jag mår bra och behöver nog bara röra på mig lite, och såklart terapiarbeta mig själv här på bloggen en del. Samhällsproblemet lär jag inte lösa, utan det gäller som vanligt att försöka sålla bort allt som inte är rimligt, även om det ibland känns trist. Men nu tänker jag inte gnälla mer, nu ska jag gå ut till växthuset och bara njuta av allt det fina jag HAR. Kram på er!