Gnäll

Det börjar kännas lite tjatigt

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vaknade i natt med världens snuva och mådde rätt skruttigt. Det har hållit i sig hela dagen, är inte jättedålig men förkyld och lite hängig. Känns som jag varit det till och ifrån hela hösten på nåt sätt – mest av allt känns det så trist att det sätter sig i vägen för träningen. Förra veckan missade jag ändå hela veckans träning pga Stockholm och att jag trodde Lukas blivit nerslagen på en åker (det visade sig vara så att han tappat sin mobil där när de orienterade, men eftersom jag inte fick tag i honom och jag såg vart mobilen var så blev jag rätt orolig). I alla fall, jag behöver träningen för att inte få ont i kroppen helt enkelt.

Det har ju ändå varit världens finaste hösthelg, visserligen kallt i luften men så soligt och skön luft att det har varit nästan omöjligt att gå in! I går var jag ju piggare som tur var, för då fick vi göra lite takreparationer. När maken kikade på vinden såg han tidiga fuktskador på råsponten vid nya köksfläkten, och när vi plockade bort takpannorna där var det inte så svårt att se varför – det var inte alls tätat som det ska vara. Men men, vi åkte och handlade delar och lappade och lagade, så nu är det ordentligt gjort. Känner mig så himla stolt över mig själv när jag faktiskt kan göra en sån grej (eller jag och maken jobbar ihop såklart) och vet hur det ska göras på riktigt. Så himla mycket bra kunskaper jag fick med mig från min tid i byggbranschen ändå! Bara att kunna känna sig hemma i en bygghandel är ju skönt – allt detta är såklart inte ens något en riktig hantverkare funderar på, men jag är ändå glad att jag lärt mig en del.

Fick lite vy från ovan, vår mark går ända bort till tallskogen där bakom kullen.
Så här ska det INTE se ut, inget ordentligt uppvik eller manschetter runt.
Men nu ser det bra ut! (Ok, är säkert nåt jag missat ändå, men jag känner mig nöjd i alla fall)

I dag har jag som sagt varit hängig, så även om jag varit ute större delen av dagen så har jag mest gått runt och småfixat lite. Tagit in krukor som inte klarar frost, rensat lite ogräs och så plockat in alla pumpor och tomater – just eftersom det ska gå ner till nollan i natt.

Pumpor lite överallt!
Och de sista tomaterna (de ska inte ligga så här på varandra, jag vet, men nu orkade jag inte lägga ut dem överallt.
Den här pumpan är den största (och vackraste) jag odlat, en muskat-pumpa. Har inte hunnit smaka på någon av dem än, hoppas de är goda!

Precis innan jag skulle gå in för middagen idag så blev jag stående nedanför trappen vid vår tvättstugeentré en stund. Det är så häftigt, ingenting av det som syns här i bilden (förutom de stora, gamla träden i bakgrunden) fanns här när vi flyttade in. Inget växthus, inte blåbärsland, inte blomsterrabatter, inte hästvagnen och inget av varken de två äppelträden eller rönnbärsträden fanns här då. Så häftigt ändå, på bara två år, vilken skillnad man kan göra!

Trädgårdströttheten

/ LindaG / 2 kommentarer

Årets halvdana skörd av det mesta (vad det känns som) har lite fått mig att tappa orken för trädgården för i år. Droppen var när äpplen, blåbär och hallon också gav dålig skörd, vilket nu gör att jag helt plötsligt inte alls står där med ”vinterns förråd av sylt och saft” som jag tänkt. Ute i skogen finns ju *gratis* blåbär, men jag tycker det är såååå tråkigt att plocka (bortskämt nog), men samtidigt vill jag ju inte behöva KÖPA all sylt för i vinter när vi under ett år haft så mycket gott! ”Nu är tid att så nytt” skriver folk i sina trägårdsbloggar, men jag kan inte för mitt liv förmå mig att börja på ny kula igen. Det funkar ju inte så bra om man nu ska gå åt liiiite självhushållning, att tappa sugen så fort det blir motgångar – men jag vet ju också att jag inte är ensam. Och jag VET att jag i vinter kommer sakna mina hemgjorda sylter och marmelader… Någon av er som har lite pepp eller tips på hur man tar tag i trädgården igen, eller hur man får ork och lust att gå ut i skogen och plocka bär???

Har lite förhoppningar om att kanske hösthallonen kan ge åtminstone en viss skörd, dessa fina är från förra året.

Rotlös

/ LindaG / 4 kommentarer

Jag känner att jag lite tappat greppet om var på året vi är – vädret i juli var ju TRIST och senaste veckans besök av Hans har ju gett höstkänslor så det bara smäller om det. Jag KAN inte få höstkänslor redan, jag kommer aldrig orka ta mig igenom vinterns och höstens mörker i så fall! Sol och värme behöver jag tanka på mig i ganska stora mängder för att både ha ork, energi och kanske framförallt lite lust under vintern. Blir det höst redan nu så kommer jag vara gravt mörker-deprimerad redan i oktober – det är tamejfan ORIMLIGT!

Rensade och sorterade ungarnas och delvis min garderob häromdagen och fick typ hänga fram alla höstjackor och se till att tunna vantar och sånt finns lättillgängligt. Hösten är ju mysig om den kommer när den ska, eller framförallt om man hunnit tröttna på svettig sommarvärme och sol, nu blir det bara deppigt.

Det här fotot tog jag idag för exakt ett år sedan liksom?!?

Det här är nog kanske världens minst unika spaning, jag vet, men jag känner mig helt rotlös i det hela och behöver få skriva om det lite. Jag är lite rädd att det gått så långt att om det nu mot förmodan SKULLE bli varmt och skönt så kommer det ändå inte jaga bort höstkänslan?!?! Jag har redan tappat all ork och lust för trädgård känner jag, och har inte minsta lilla gnutta energi till att göra någon form av sensommarsådd… Hur gör du för att hantera det hela? HUR ska vi ta oss ur den här känslan?!?

Motvind

/ LindaG / Lämna en kommentar

Sitter vid sidan av badplatsen i Gränna, fullt påklädd och med en handduk för extra värme i de kalla (men sydliga?!?) vindarna. Maken, Lukas och Filip är o och badar en sväng i det kyliga vattnet, så trist semesterväder när man inte får lite värme.

Jag har en halvdan semester, konflikter med barnen från dag ett har liksom tagit all energi och nu lämnat mig i en ganska deppig känsla. Normalt sett är alltid mitt utgångsläge ”glad”, men hittills på semestern har det istället varit ”ledsen” som legat som grundkänsla, och det i sig tar energi och gör mig ledsen. Vi har pratat, resonerat, dividerat, försökt hitta anledningar, saker vi skulle gjort annorlunda och allt vad man kan tänka sig, men läget känns tämligen låst just nu. Det är ingen allvarlig sak på det stora hela, men ett sviket förtroende där jag inte trodde det, och nu får jag inte bort känslan.

Gnälligt för en ”skitsak” kan tyckas och jag har försökt skaka det av mig, men det går inget vidare. Vi gör ju saker ändå, träffar kompisar och har över folk och det är trevligt såklart, det är bara MIN känsla som lägger sordi på allt. Det gör mig arg oxå, bara det.

Jag ville i alla fall säga att om du inte har glada, lyckliga barn som njuter av sommaren så är du inte själv. Normalt sett tar jag inte åt mig av saker jag det i sociala medier, men just nu känns det som det är ”lyckliga familjer” överallt. Jag vet naturligtvis att så inte är fallet, men ändå. Kanske kan jag bjuda på en motvikt till det hela, så känns det inte så misslyckat om alla bråkat och semesterkänslan inte infinner sig.

Vi fortsätter försöka ha det trevligt ändå, såklart, snart ger det sig väl kanske. Kram på er, särskilt alla kämpande föräldrar!

Ps, livet på gården är ju fortfarande helt ljuvligt så förutsättningarna finns ju liksom

Ensamheten

/ LindaG / Lämna en kommentar

I dag är första gången jag tränar på FYRA veckor. Förkylning som blev till halsböld som följdes av 10 dagar med penicillin där kroppen verkade reagera med nässelutslag i slutet – det senare har nätt och jämt lagt sig men nu tänker jag i alla fall testa att träna. Det har liksom varit en ganska deppig period och nu det sista har jag typ haft som en fysisk ångest i kroppen, eller vad jag nu ska likna det vid. Vet inte om det är just det, men jag har känt mig så himla orolig och som att jag typ glömt något viktigt, men det kan likväl vara en reaktion på penicillinet för ångest är inte en känsla jag normalt sett känner. Nu är det som det kryper i kroppen på mig av någon slags odefinierbart obehag och jag har ingen vidare lust eller ork för nånting känns det som, väldigt olikt mig och jag hoppas att det ger med sig snabbt.

En annan känsla som varit påtaglig de här veckorna har varit en känsla av ensamhet. Inte så konstigt när man får hålla sig hemma och jobba hemifrån när man är sjuk, men den kulminerade lite när jag satt på skolavslutningen i årskurs 6 i en fullsatt kyrka och lyssnade på Den blomstertid nu kommer, och inte kände en enda person att prata med. Ensamhet är ett så svårt begrepp att prata om med, det kommer liksom tillsammans med en känsla av skam, det är liksom lite dåligt att känna sig ensam? Det blir komplicerat också, jag trivs väldigt bra ensam och har heller inte energi nog för att framförallt lära känna så mycket nya personer så det kan gå långa stunder innan det blir ”för mycket” ensamhet. Jättesvårt att hitta balansen med, ofta vet jag inte riktigt hur mycket ork jag har till sociala kontakter förrän precis när jag ska ha dem och ibland har jobbet dragit ur all social ork om man haft t.ex. event. Dessutom såklart supersvårt att spontanträffa en kompis – förutom att DEN personen ska kunna så ska ju vardagen funka och eftersom den är ganska fylld måndag-fredag så blir det nästan omöjligt. Helgerna är min viktiga återhämtning och då prioriterar jag ofta att spendera dem på gården med småfix som gör mig gott, men ibland känner jag att verkligen kan sakna att bara sitta och prata smått och stort med en kompis.

Ensamhet är som sagt en knepig sak att diskutera, för samtidigt som jag på ett sätt skulle vilja hinna träffa vänner mer så vill jag ju egentligen också bara hänga här hemma, tänk vad roligt det hade varit att tex rensa i trädgården med en kompis istället för att göra det själv, eller åka iväg och ta en massa timmar till ”bara” sociala kontakter. Men alla har ju sitt eget arbete och sina egna sysslor, det finns ju såklart ingen som hinner sånt ju. Det är lite av ett systemfel eller samhällsfel på samma gång, för precis som i föräldrarollen där vi lägger på uppgifter hela tiden utan att se att man behöver ta bort något – eller kvinnorollen (ni vet, man ska vara bra förälder, laga ekologisk, hemlagad mat, träna, ha karriär, engagera sig i barnens fritidsaktiviteter, hjälpa dem med skolarbete, ha ett rikt socialt eget liv, ha en fin trädgård, åka på semester och så vidare i all oändlighet) så går det ju inte att få ihop. Jag väljer till 98% gården och familjen och prioriterar egentligen framförallt träning 2 dagar i veckan för min egen del och det är ett val jag ju själv gjort för att inte kollapsa, men hörni, jag kan väl få känna mig lite ensam ändå ibland…

Ni hör ju, det har liksom varit lite gnälligt här. Det är liksom ingen fara med mig, jag mår bra och behöver nog bara röra på mig lite, och såklart terapiarbeta mig själv här på bloggen en del. Samhällsproblemet lär jag inte lösa, utan det gäller som vanligt att försöka sålla bort allt som inte är rimligt, även om det ibland känns trist. Men nu tänker jag inte gnälla mer, nu ska jag gå ut till växthuset och bara njuta av allt det fina jag HAR. Kram på er!

Inte mitt favoritord*

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ok, först – jag är superglad för att antibiotikan verkar funka (även om jag inte ropar hej än för halsmandeln är fortfarande svullen ”utanpå” halsen. Det är fantastiskt väder och jag har haft en kanonhelg – ok? Den här känslan är oftast den som dominerat, men jag har en helt annan också som kommer och går lite i styrka.

Jag TROR det är pga antibiotikan jag är så där lite ”svidig” i magen, ni vet, som om man håller på att få magkatarr typ, eller som jag kanske mest förknippar det med – när man känner sig riktigt stressad. Jag tror att det beror på antibiotikan eftersom det började typ samtidigt som jag började äta den (har tagit mig igenom ungefär 2/3 av behandlingen). Problemet är bara att min kropp och mitt huvud inte riktigt vill tycka att det är bara antibiotika, utan de tycker att jag helt plötsligt känner mig ganska stressad. Och är det något mitt huvud och min kropp säger ifrån på skarpen om nuförtiden så är det om jag känner mig stressad. Jag blir lite deppig, orkeslös och framförallt STRESSAD av att känna mig stressad när jag inte är stressad?!?

Kroppen orkar just nu ingenting jämför med vad den brukar, och jag BLIR lite stressad över att vara inne på 4::e veckan utan träning, för träningen hjälper ju både till med stress och får övriga kroppen att må bra. Dessutom har det ju nu gått så pass många dagar att jag rent faktiskt tappar lite av de få muskler jag kämpat så hårt för att få till.

Hjärnan är det lika illa ställt med, jag är ännu mer glömsk och dessutom lite orolig i mig själv känner jag. Trots att jag tycker att det är ett ord som jag normalt sett aldrig förknippar med mig själv så måste jag nog ändå säga att skör* är just hur jag känner mig mentalt. Jag sover kasst och har gjort ett tag, först pga förkylning, sen halsont och senast av känslan av att jag är stressad. Jag VET att jag sover bäst efter ganska mycket (eller vad min kropp och knopp anser vara lagom) vila under dagen, men det är svårt när den här stresskänslan (som egentligen inte är en stresskänsla) strålar ut från magtrakten.

Helt omotiverad bild på en vallmoknopp – men det var den som i mobilen bäst fångade känslan i mig just nu.

Det gör mig lite ledsen att det krävs så lite för att gå tillbaka så mycket (som det känns). Det är säkert så att när jag är färdig med antibiotika och magen slutar protestera så kanske allt går tillbaka till den statusen jag hade på stresshanteringen innan infektionen – vilket ändå var rätt ok. Men när det känns jobbigt och man är trött så är det så lätt att fastna i känslan att det ”kommer vara så här för alltid”.

Ni hör ju att jag förstår att det är ett tillfälligt bakslag, vilket jag ju gör rent objektivt, men samtidigt är det just de här känslorna som kommer och varierar i styrka som känner jobbigt just nu. Det är ändå ganska mycket efter utmattningen som inte är som innan – och även om långt ifrån allt är negativt så kommer det ändå ibland såna här bakslag när det gör mig ledsen. Som nu de senaste veckorna när jag inte kommer ihåg NÅNTING typ och hjärnan bara känns tom – då blir jag lite ledsen för det känns som ett misslyckande, fast jag vet att det är som det är.

Nåväl, mycket navelskådning från mig såhär på kvällskvisten, men det hjälper mig så mycket ändå att få ner det i text. Tack hörni, tack för att ni lyssnar och för att det helt utan faktiska grunder känns som ni förstår.

Det gav sig inte

/ LindaG / 2 kommentarer

Just precis här sitter jag nu.

Vilar i skuggan en stund efter en kort sväng i landen för att rensa lite, men orken är ganska liten. ”En liten halsböld” var till slut svaret jag fick på mitt envetna halsont, andra turen till läkaren. Med tanke på att det verkade ta ca 2 minuter för att få svar på att det var streptokocker som låg bakom så kunde de ju kanske kollat redan första gången kan man tycka. Halsböld innebär att det bildats var bakom halsmandeln, har man tur och den är liten räcker det med antibiotika, annars får man ”åka in och skära upp den” för att tömma den. Hua, jag hoppas verkligen antibiotikan hjälper… Det är något mindre ömt kanske, men inte mycket.

Har inte haft så mycket lust att skriva i veckan heller, halsen har gjort ont och humöret har inte varit på topp. Det händer ju så myrket ute med, jag orkar små rundor för att det är så himla skönt att komma ut och göra något konkret.

I växthuset blommar den tidigaste potatisen med väldigt vackra blommor – förhoppningsvis kan vi skörda egen färskpotatis till midsommar.

Annars blir det mest blandad vila, jag testar just nu bookbeat och lyssnar på ljudbok – inte minst när jag ska sova eftersom det är det mest sövande som finns, oavsett hur spännande det är. Det blir lite korsord och ibland bara till att sitta och dumglo på de fina omgivningarna, inte dumt det heller.

Jaja, med penicillin bör jag ju vara smittfri inom ett par dagar åtminstone. Som tur är är ingen annan i familjen drabbad, och så vill jag ju gärna hålla det med såklart. Kram på er.

Drygt 4%…

/ LindaG / Lämna en kommentar

…det är vad rörliga bolånen förväntas ligga på inom kort, enligt SBAB. Ja jag vet, det här är den mest väntade lågkonjunkturen någonsin, klart vi har sparpengar osv, men alltså… aj? Vi har lån på ungefär hälften av gårdens värde, men det kommer bli åtskilliga tusenlappar i månaden framöver och vi kommer behöva tänka oss för lite mer.

Jag ska inte fördjupa mig på något sätt för jag är absolut inte så insatt, men jag kan väl konstatera att vi och ganska många fler kommer tycka att det blir lite jobbigt – och för de som har det sämre ställt eller kanske är ensamstående i ägda fastigheter så blir det såklart MYCKET jobbigt. Men ändå, det var ett besked som påverkade min dag i dag, och garanterat månader (eller snarare år) framöver, så det känns ändå rimligt att snudda ämnet – även fast det är det tristaste man kan skriva om så här på en blogg kanske.

Även nu så känner vi att vi gjort rätt ändå, här på gården finns det möjligheter att åtminstone göra små insatser i vardagen, åtminstone till sommaren när odlingen drar igång på riktigt. Kanske får vi tänka likt mormor fast på ett nytt sätt – att vi sparar pengar på sommaren då vi kan äta egenodlat, pengar som senare kan användas under vintern. För att förvara mat långsiktigt (egenodlad mat alltså) är verkligen inte det lättaste. Inte ens om vi på något sätt lyckas ”reparera” (eller mer bygga upp på nytt) vår jordkällare så är det enkelt att förvara exempelvis potatis en hel vinter. Nu menar jag inte på något sätt att vi är fattiga så vi bara har råd att äta egenodlad potatis, det är inte det, men det ÄR svårt att ta tillvara sånt man odlar för att kunna använda det under vintern. Just nu är vi självförsörjande på frysta tomater (typ som krossade tomater), äppelmust och de flesta sorters marmelad, men övrigt är inte så smidigt att förvara i längden.

Egna tomater är ju något att längta efter oavsett…

Därför ska det ändå bli väldigt kul att testa att odla vintertomater – tomater som med fördel lagras inne över vintern helt enkelt. Vi ska också testa två sorters pumpa (vintersquash och myskpumpa) samt en lagringsbar gurka (sikkimgurka), med förhoppning om ett tillskott på grönsaker till vintern. Jag ska även försöka få tag i frön till foderbetor för att ha att stötta upp till grisarna istället för enbart spannmål köpt av bonden under vinterhalvåret.

I kväll tänkte jag äntligen få tummen ur och få ner mina tomatfröer för i år – lite sent men jag ville heller inte starta för tidigt som jag gjort typ alla andra år… Jag ska också försöka få lite mer ork att under året fylla på mina sådder, det är där jag är sämst för jag har INGEN odlingslust från typ midsommar och framåt – och då behöver man ju fylla på allteftersom i landen för att inte stå utan till hösten.

Det lät säkert dramatiskt det här och det är det ju inte, men man börjar ju ändå tänka lite – och påverkade kommer vi ju alla bli. Hur tänker ni?

Grisjakt i vinterleran

/ LindaG / Lämna en kommentar

I enlighet med att januari är en av årets fattigaste månader så är det krispig fläsklägg med rotmos som toppar bland mina sidor här. Billiga recept är ju oftast MINST lika goda som lite dyrare, däremot upplever jag att de flesta tar bra mycket längre tid. Men å andra sidan är det ju inte så mycket annat man orkar med nu när det är mörkt mest hela tiden, kanske att maten likväl kan få ta lite extra tid då.

Jag gjorde kroppkakor i helgen tex, det är ju billig mat men väldigt kladdigt och tar tid att göra. Dock supergott!

Helgen var lugn, förutom när grisarna lite oplanerat rymde när jag skulle flytta deras hägn. Jag var i ärlighetens namn inte så himla försiktig heller för jag tänkte att de, likt andra djur vi har, skulle hålla sig precis i närheten men kalasa på det gröna gräset de inte nått. Men nehej, de SPRANG iväg med glada små knorrar i vädret och hann ända bort till grannens hästhage. Där blev de runtjagade av 3 hästar som undrade vad det var för konstiga små varelser, men det verkade inte så avskräckande ändå för grisarna… Till slut kunde vi locka med dem tillbaka med lite mat i alla fall, och resten av hägnet fick vi flytta med dem i det.

Svintrött känner jag mig också idag (förlåt skämtet), det känns som man vill sova en sisådär 10 timmar per natt just nu, vilket INTE hade inträffat när klockan ringde i morse. Kanske gör också vintertröttheten tankarna lite mörkare, för jag känner mig rätt kass rent allmänt just nu, men helt ärligt synnerligen apdålig på träningen. Det känns som de som börjat i höstas redan gått om mig med goda marginaler i utvecklingen fast det är ca 1,5 år sedan jag började. Har svårt för ljusa tankar i övrigt med, känner mig vinterblek, glåmig, gammal, halvfet och ful just nu – fast jag lovat mig själv att tänka snälla tankar om mig. Kanske blir det lite svårare just när man är trött? Min strategi just nu är att försöka acceptera tankarna utan att se dem som sanna och utan att agera på dem, och bara låta dem passera.

Varför skriver jag ens om det då? Det är ju inget kul att läsa om, jag fiskar inte efter komplimanger och inte tänker jag lägga ner energi på att ”förnya mig själv” heller. Jo dels blir tankarna lättare att ha distans till när jag skriver dem, men sen kanske det är nån mer som är som jag så här mitt i vintern, och då kan det ju vara skönt att inte känna sig ensam. This too shall pass, så att säga. Jag vet ju att det någon gång kommer en vår, när fräknar i ett blekt ansikte gör att man ser lite piggare ut och när det återkommer en lust och ork att göra något efter arbetsdagen. Tills dess får vi trösta oss med att det faktiskt ändå vänt, och man KAN märka lite skillnad på dagsljuset redan nu.

Det är nästan omöjligt att föreställa sig en prunkande köksträdgård så här års, allt ser bara dött ut…

Till er som behöver vill jag skicka en extra stor, värmande vinterkram! (Det blev autocorrectat till vinterkräk, DET önskar jag er sannerligen inte!!!)

Hur går man nu igen?!

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår kväll hade jag en sprängande spänningshuvudvärk, av den fånigaste anledningen någonsin. En lång och fånig men kanske lite smårolig förklaring till det hela finns det med, som ni nu ska få äran att ta del av (känn er utvalda)…

Jag har ju konstaterat att jag har en inflammation i min höft (tekniskt sett i slemsäcken i höften) – det var inte supersvårt att ta reda på när jag väl googlade. Har haft problemet till och från sedan jag var typ 17-18 och det har alltid kommit när jag tränat och sen blivit bra när jag av olika anledningar inte tränat – alltså lätt att komma fram till överansträngning och som följd då denna inflammation (trokanterit är visst det fina ordet för det). Kunde snabbt konstatera att inte vården skulle vara till så mycket hjälp även om jag skulle åka dig, utan det gäller egentligen två saker – inte göra det som retar inflammationen och träna området runtomkring för att stödja och förebygga. Simpelt nog.

En sak som retar området vid höften är att sitta eller stå med korslagda ben. Vet ni hur ofta man sitter eller står så? Jag har fått räta ut benen jag vet inte hur många gånger när jag helt plötsligt kommit på att jag sitter med benen i kors – går iofs snabbt att komma på eftersom det gör ont, men ändå. En annan sak som retar höften är att stå och ”hänga” på höften, alltså att du låter all tyngd vara på ena benet och den andra sidan av höften ”hänger neråt”. Det är typ omöjligt att stå upp mer än nån minut utan att göra så?!?! Känns så himla onaturligt att stå med lika mycket vikt på varje ben.

Så ok, jag har jobbat med att låta bli att korsa benen och hänga på höften, inga problem i sig. Kombinerar det med lite höftövningar som fått mig att inse att herregud, jag har typ INGA muskler där? Inte konstigt att det blivit överansträngt… Men vad har det med min huvudvärk att göra då? Jo – i går efter lunch skulle jag gå bort till högskolan för en kurs, och eftersom ena bilen är paj var jag utan och fick därmed bära en tung väska med jobbdator och annat plus en väska med träningskläder. När jag började gå så blev jag helt plötsligt akut medveten om att jag ju ”hänger ner” höften vid varje steg jag har, det blir en sådär lite gungande gång men det är mitt naturliga sätt att gå. Nu kände jag helt plötsligt att jag kan ju inte gå så, det gör ju ont i höften när jag hänger med motsatt sida hela tiden, jag måste ju liksom hålla mina höfter parallella hela tiden. Resultatet blev någon form av stolpig gång med de två tunga väskorna, där jag var så koncentrerad på att gå ”rätt” att jag spände hela kroppen (ända upp till ansiktet kom jag på efter att ha fått några konstiga blickar) och alltså då även rygg och nacke. Det blev också den där sjuka känslan man kan få av att jag vet inte riktigt hur man går?!?! Ni som vet ni vet, ni andra får bara skratta åt oss….

Försökte lägga in klippet men det gick inte, men det finns här: viva la dirt league

Alltså kom jag fram till högskolan rätt svettig, med stel rygg och nacke och en dundrande huvudvärk… MEN – det gjorde i alla fall inte lika ont i höften!

Nu ska jag bara hitta lite mer muskler utan att överanstränga de som gör ont och så lära mig gå igen, det kan ju inte vara så svårt… Prognosen är förbättring på 6-9 månader dessutom, så ingen quick-fix direkt, men kan jag leva utan att ha en konstant, molande och bultande värk i höften hela tiden så är det lätt värt jobbet!

Over and out från tant Linda….