Jag känner att jag lite tappat greppet om var på året vi är – vädret i juli var ju TRIST och senaste veckans besök av Hans har ju gett höstkänslor så det bara smäller om det. Jag KAN inte få höstkänslor redan, jag kommer aldrig orka ta mig igenom vinterns och höstens mörker i så fall! Sol och värme behöver jag tanka på mig i ganska stora mängder för att både ha ork, energi och kanske framförallt lite lust under vintern. Blir det höst redan nu så kommer jag vara gravt mörker-deprimerad redan i oktober – det är tamejfan ORIMLIGT!
Rensade och sorterade ungarnas och delvis min garderob häromdagen och fick typ hänga fram alla höstjackor och se till att tunna vantar och sånt finns lättillgängligt. Hösten är ju mysig om den kommer när den ska, eller framförallt om man hunnit tröttna på svettig sommarvärme och sol, nu blir det bara deppigt.
Det här fotot tog jag idag för exakt ett år sedan liksom?!?
Det här är nog kanske världens minst unika spaning, jag vet, men jag känner mig helt rotlös i det hela och behöver få skriva om det lite. Jag är lite rädd att det gått så långt att om det nu mot förmodan SKULLE bli varmt och skönt så kommer det ändå inte jaga bort höstkänslan?!?! Jag har redan tappat all ork och lust för trädgård känner jag, och har inte minsta lilla gnutta energi till att göra någon form av sensommarsådd… Hur gör du för att hantera det hela? HUR ska vi ta oss ur den här känslan?!?
Nähä, nu på lunchen tog jag tag i mig och förde över bilderna från kameran till datorn, från midsommar. Kolla vilken fin familj jag har! Helt otroligt att jag lyckades få på en skjorta på alla grabbarna, OCH att alla kollade åtminstone vagt åt kamerans håll! (Notera att jag just blivit omvuxen av tonåringen)
Jag kämpar lite just nu med min självbild känner jag, det går upp och ner. Kände mig väldigt fin i den här klänningen men nu när jag ser bilden så känner jag bara att jag är mycket större än jag brukar vara. Oftast kan jag skaka av mig det och bryr mig inte alls lika mycket längre, men speciellt nu när jag inte kunnat träna på en månad så känner jag mig så obekväm. Jag tränar INTE för att bli smalare, det är inte det jag menar, men när jag tränar regelbundet känner jag mig mer hemma i min kropp och såna här tankar blir inte lika påträngande. Jaja, nu har jag ju kommit igång igen så det löser sig ju. Övar också på att utmana mig med att faktiskt lägga upp bilden ändå, fast jag inte känner mig ”nöjd”.
Så, här är jag i alla fall, med dumheter i skallen och allt! Och fin också, jag vet.
I morse började ÄNTLIGEN mitt halsont minska lite, och jag kände mig lite mindre hängig. Jag har jobbat hemifrån i veckan eftersom jag varit sjuk – det har varit så mycket frånvaro med VAB, helgdagar och konferenser att jag började hamna lite väl mycket efter annars. Det har gått lite trögt och jag har pausat och sovit på soffan – något jag aldrig lyckas med om jag är frisk, så det är ett tecken om något på att jag är sjuk. Tyvärr fick jag jätteont i halsen nu igen på kvällen, min teori är att ett litet glas rom gjorde sitt igår för att ”desinficera” halsen, så nu gör jag om det igen. Inte alls plågsamt tänkte jag säga, men faktum är att det faktiskt gör rätt ont just när rommen glider förbi min ömmande sida i halsen.
Inget trädgårdsarbete, men korta rundor ut för att bara få lite luft. Och dokumentera, såklart!
Så, det kommer bli en långhelg som till 100% styrs av vad jag orkar med, snarare än vad jag egentligen planerat mentalt för. Men det blir bra det med! Hoppas på snabb bättring ändå, så att åtminstone NÅT av långhelgen blir under ”frisk” flagg (fysiskt, den mentala biten är ju lika knäpp som vanligt!).
Vad ska ni göra denna långhelg (om ni tagit klämdags-ledigt)?
Två saker jag sett eller hört i veckan fick igång detta blogginlägg – först var det apropå att Rachel (Yogagirl) är höggravid och sen var det när jag lyssnade på Gynning och Berg. Berg hade fått kloka ord från Niklas Strömstedts mamma (om det nu är relevant och jag minns rätt), om att det alltid är svårast i livet när man befinner sig med fötterna på olika plattformar – tex mellan ”ung” och ”medelålders” eller så. I alla fall.
Jag satt i köket och bläddrade förbi Yogagirls gravidmage en dag, och slogs över att jag nu faktiskt äntligen har fått tillbaka hela min kropp alldeles bara till mig själv? När man är gravid delar man ju kropp och när man ammar ger man av sin kropp – och när man har småbarn delar man absolut sin kropp med någon som gärna vill vara nära och helst i famnen. Eftersom jag har långt mellan barnen så har jag ju i princip delat min kropp med barn under typ 16 års tid – men nu är Filip 6 och det är nog oftare jag som drar upp honom i famnen och vill gosa än tvärtom. Så jag har liksom fått tillbaka min kropp nu, absolut begagnad, lite sliten och inte samma som jag började låna ut någon gång för drygt 16 år sedan givetvis, men nu är den bara min igen.
Tre gånger har jag haft förmånen att ha varit gravid, något jag inte skulle bytt bort mot något i världen men som såklart slitit på kroppen.
Jag försöker ge den det den behöver så gott jag kan, jag tränar och slitna axlar ömmar när jag ska sova om nätterna, min träning nu är det dyraste jag någonsin unnat mig själv. Jag ”lagade bäckenbotten” för att ge kroppen bättre möjligheter att kunna röra sig fritt (förresten nåt av det bästa jag själv unnat mig). Jag äter hyfsat vettigt med hemlagad mat, relativt lite halvfabrikat/snabbmat och mycket grönsaker och fibrer. Jag ser till att jag åtminstone kommer i säng i god tid för att ha TIDEN jag behöver för att sova ordentligt – även om jag rätt ofta sover kasst. Jag läser böcker istället för att scrolla på kvällen och jag tar pauser när jag kommer på att jag behöver (vilket kanske inte i ärlighetens namn jag kommer på tillräckligt ofta, men ändå). Jag spenderar merparten av min lediga tid med att arbeta på gården i lagom takt, så kroppen får absolut vardagsmotion även om jag har ett skrivbordsjobb. Samtidigt protesterar kroppen lite mer högljutt för varje morgon och de småskador och inflammationer man drar på sig är allt svårare att bli av med.
Hur som hur så behöver jag släppa den där andra foten som står kvar på en plattform som tillhör ett yngre jag, sluta balansera och istället förhålla mig till att kroppen är visserligen bättre begagnad, men den är åter MIN och den är (typ) hel och frisk. Sluta känna att det är konstigt och ovant och att jag ser gammal ut med skrattrynkor kring ögonen, och istället bara koncentrera mig på att skaffa fler av just dessa. Inte känna att jag behöver forma kroppen för att medierna säger att jag borde det utan istället forma om garderoben för att passa kroppen. På tal om garderob förresten, Underbara Clara tar alltid såna fantastiska bilder på sig själv i hemmamiljö – men av alla ställen där jag ser ut på olika sätt så är det då inte på hemmaplan jag känner mig snyggast. Här är det ju 100% fokus på funktionellt och tåligt och SKÖNT, arbetsbrallor paras ihop med slitna, håliga toppar med färgstänk på och skorna bekläs med antingen muckboots eller foppatofflor beroende på väder. För att må bäst på gården vill jag behöva tänka NOLL på kläderna – jag ska helst knappt känna att jag har dem på mig och absolut inte känna att jag behöver vara rädd om dem.
Haha, jag fotar mig ju aldrig när jag gör gårdsjobb, det är ju tex bara när jag som här skulle skicka nåt knäppt meddelande till maken typ Eller som här, när man är extra snygg efter en omgång med röjsågen
Nu svamlade jag visst ut lite – men kontentan av det hela är att jag ska ta min fungerande, bättre begagnade kropp med alla dess skavanker och ta klivet upp på den plattform där det inte krockar med min tidigare självbild. Och med det blir det förhoppningsvis mer balans med i tillvaron!
Det finns såklart en MASSA saker jag INTE vill berätta om mig själv med, jag tänker ju inte flagga med saker jag själv inte är vidare stolt över och det har jag såklart en massa sådana sidor med. Att jag inte har något närminne eller namnminne är ju visserligen heller inga positiva saker i sig, men det är liksom som det är och det blir mindre missförstånd om jag är öppen med det tänker jag mig. Men små dåliga sidor behöver jag ju inte belysa, de som känner mig väl har ju ändå upptäckt dem och ni andra får leva i ovisshet 😉
Jag tycker att jag är hyfsat bra på att utmana min ”Comfort zone” genom att utsätta mig för saker jag inte är helt bekväm med, och på torsdag blir det en sån där grej som jag helst hade låtit bli men som jag nog bara får hitta ett sätt att ta mig igenom. Det kommer bli pressträff om en grej på jobbet och jag kommer (om allt går som det ska) få mitt projekt godkänt – och då ska vi till någon form av pressträff om det. Det här är nog så långt ifrån vad jag är bekväm med som man kan komma, jag tycker INTE om att stå framför en kamera och framförallt inte i ett sammanhang där jag inte helt vet vad som förväntas av mig och där det känns som minsta fel man gör kan bli så himla dumt. Samtidigt är det ju ganska troligt att det inte alls är intressant för tidningar eller liknande att skriva om detta och då kommer kanske det inte typ nån och jag har oroat mig i onödan. Det kommer naturligtvis inte göra att jag INTE kommer ha ångest över här tills på torsdag…
Man skulle ha självkänslan hos en som nyss fyllt 6 och som själv gärna talar om att han minsann är extra stilig idag i sina regnbågsbyxor!
Nu ska jag gå och lägga mig, är sjukt trött efter stökiga nätter med Filip som drömt mardrömmar kombinerat med tidsomställningen. Kram på er!
Det har både sina för- och nackdelar det här med att blogga. Mest fördelar, jag får terapeuta mig själv, vänner jag inte hinner träffa så ofta jag vill får en uppdatering, jag får en digital dagbok att gå tillbaka i osv. Nackdelen är att det ibland blir så att jag upprepar mig och pratar om sånt jag kanske redan berättat på bloggen, eller att jag tänker att ”alla” vet vad som hänt i helgen eftersom jag tänker att många läser (eller vet, jag VET att många läser, men inte alla och inte regelbundet alltid). Har i alla fall funderat lite och en väldigt stor fördel är att jag också kan berätta saker för er utan att känna att jag tar mig utrymme i er vardag – för här väljer ni ju själva OM och NÄR ni ska läsa. Och om jag då skulle fundera på vad jag vill att ni vet om mig, då blir det ungefär det här:
Efter utmattningen 21-22 så är mitt närminne sänkt med uppemot 80% om jag själv skulle göra en uppskattning. Skriver jag inte upp sånt jag ska göra – OMEDELBART – så är det i princip för alltid borta. Inte bara den där lite tankspridda småbarnsförälder glömskan, utan här är det ekande tomt. Ni vet, alla kan ju gå in i ett rum och undra vad man egentligen gjorde här, för mig blir det så VARJE gång och jag får verkligen anstränga hjärnan till tusen för att komma ihåg (oftast genom att mentalt gå tillbaka i mina egna fotspår). En lurig grej är också att jag kan glömma att kolla det jag skrivit upp att jag ska komma ihåg, vilket gör att jag väldigt lätt missar saker. Det här blir bekymmersamt både på jobbet och hemma, som ni nog förstår. Som tur är verkar åtminstone inlärning funka ganska bra, jag har inga direkta problem att lära mig nya saker övergripande. Den stora fördelen med det här är dock att jag liksom inte har så mycket annat val än att leva mycket mer i nuet, förutom den där lätt gnagande känslan att jag nog glömt något så bekymrar jag mig inte så mycket för saker jag inte gör just nu.
Jag använder listor till det mesta, både hemma och på jobbet. Todoist är detta, vi använder den gemensamt jag och Majken och har tex listor över saker som ska handlas (typ mat) i en gemensam lista.
Jag kommer att ha så himla svårt att komma ihåg ditt namn, om vi inte känt varandra länge. Mitt namnminne som var dåligt redan innan är katastrofalt efter utmattningen, och även min förmåga att placera in vart jag känner dig ifrån. Det är så jäkla dumt, för om man inte kommer ihåg någons namn så är det som att den personen tror att man inte tycker att den är viktig för en – men så är inte alls fallet. I jobbsammanhang är det rent katastrofalt många gånger att inte komma ihåg vem X är, eller träffa X och inte för sitt liv komma ihåg hens namn. Här kommer mitt dåliga minne in också och om du har berättat något viktigt för mig som du ska göra och jag inte frågar om det – snälla, ta det inte som att jag inte bryr mig utan det är bara mitt dåliga minne som ställer till det – jag bryr mig visst!
Jag har svårt att förstå att andra tycker att det är svårt att komma mig nära – jag har fått höra det här ett så pass stort antal gånger att det måste vara åtminstone en del av sanningen, själv tycker jag att jag är tämligen okomplicerad och lätt att lära känna. Vill du lära känna mig mer och tycker det är svårt – säg till eller ställ frågor! (Sen vill ju såklart inte alla människor det, lära känna mig mer menar jag, hahaha!)
Jag pratar ibland innan jag tänker. Det har hoppat ur tusentals grodor ur denna mun när jag inte hunnit tänka igenom saker ordentligt – ibland blir det bara fel och ibland framstår jag nog som orimligt korkad. Jag ÄR i alla fall inte rädd för att ha fel eller inte veta saker, jag frågar gärna om jag inte förstår något (händer typ hela tiden) och har inga problem med att visa att jag har kunskapsluckor. Det är sån jag är och jag kan inte hjälpa det, men jag är i alla fall villig att lära mig nytt.
Som MYCKET random fakta så har jag tydligen grekiskt ursprung enligt formen på mina tår! 😂
Är jag pigg och glad så är jag pratig, till tusen. Förlåt, men gud vad jag kan babbla på då! Är jag å andra sidan trött eller deppig så får du nog dra ur mig minsta mening. Vill du göra mig glad? Ge mig en kram eller säg nåt snällt så lever jag på det hela dagen. Vad jag gillar att prata om? Mat, gården, tv-spel eller filmer!
Jag är inte så självcentrerad som jag kanske framstår som här på bloggen, det har mer med att göra att jag inte vill skriva om sånt som är utanför mig eftersom det är upp till var och en tänker jag. Men jag kan ha fel!
Inteego, eller är man det automatiskt om man tar en selfie?!
Introvert är nog den stämpeln jag sätter på mig själv, jag tycker väldigt mycket om att vara social på jobbet eller med vänner, men i större sammanhang så tar det ENORMT mycket av min energi. Däremot blir jag aldrig direkt trött av att vara själv – för jag riktigt mycket lugn och ro blir jag faktiskt till och med kreativ (även om det händer rätt sällan att jag hinner ha det lugnt så länge). Även här har utmattningen haft stor påverkan och jag måste numer vara mycket noga med att lyssna på min egen dagsform innan jag tackar jag till saker. Svårt när det kräver mindre energi att säga JA än att säga NEJ…
Nähej, nu har ni nog gett upp för längesedan, och här sitter jag och babblar på bara för att jag kände för det. Har ni läst ända hit så tack (och lite förlåt) för din tid! ❤
Känner för att skriva av mig lite men har inget vettigt att säga, så ni får 5 snabba tankar från de senaste dagarna.
I morgon hämtar vi en tuppkyckling av rasen Silverudds Blå till, inte besläktad med de vi har nu. Dels för att få in lite nytt blod inför att vi ska börja (förhoppningsvis) ruva fram lite kycklingar men även för att det är lite lite med 1 tupp på 11 hönor. Den här snyggingen kommer bli svart och jag hoppas att han kommer gå ok att introducera till övriga flocken…
Det är den svarta i mitten, just nu ser han ut så här……men han kommer ser ut ungefär så här som vuxen. Snygg va?!
Jag har klippt mig i ny frisyr – jätteskönt med lite kortare hår! Lite jobbigt att jag inte helt landat i hur jag ska styla det för att inte se ut som en liten badboll dock…. Och blev lite deppig av insikten att jag ser så mycket äldre ut nu i mitt korta hår än sist jag hade kort hår (vilket ju är logiskt eftersom det var typ 9 år sedan jag hade kort hår sist?).
Jag känner mig efter min delvis ”ofrivilliga” paus från träningen en månad riktigt laddad att börja träna igen? Min kondis var ju inte på topp innan och var rent usel nu, men jag känner att det finns liiiite jävlar-anamma i mig nu för första gången sedan utmattningen. Framsteg rent psykiskt om inte annat! Jag hoppas min pepp håller i sig så jag kanske hinner känna att det går framåt fysiskt med.
Det har varit en ganska intensiv men kul dag på jobbet idag, och ett möte med vårt bygg- och fastighetsnätverk gav mängder med energi! Dock blir det ju likt med en sockerkick en dipp en stund efter när man känner hur mycket energi det även tar att hålla i sånt här, men det är jag ju beredd på numer.
En MASSA otroligt engagerade människor!
Jag är likt ALLA andra väldigt o-pepp på vintern som kommer ”igen” nu i veckan. Det är en ny dimension av oro nu med för alla djur som ska klara kylan… Grisarna har fått mängder med hö i sitt lilla hus och i hönshuset har vi nu även satt på plexiskivor för fönstren så vi har gjort allt vi kan, men ändå. Det blir kallt för katterna med, de har ingen uppvärmd yta de kan vara på även om vi har öppet till vårt stall tex. Sen ska man ju se till att alla djur har vatten och inte is med… De enda jag INTE bekymrar mig för i kylan är ankorna, de verkar HELT obrydda över vad det är för temperaturer eller väder ute!
Hönshuset är nu med sista tillägger av plexiglas på insidan helt tätt förutom där vi VILL ha ventilation. Stor skillnad för hönorna!
Sådär, det var vad som for runt i hjärnan just nu, vad skönt det är att liksom få det ur sig med även om det bara är skitsaker. Kram på er!
Jag tappade lite tråden i fånga februari känner jag, det var en massa ord nu på andra halvan som jag liksom inte fick så mycket associationer till. Och lite tomt i huvudet i övrigt med känner jag, nu kommer lite av den där tröttheten som alltid kommer i slutet på vintern med.
Just nu är det den tråkigaste perioden för många saker faktiskt, det är inte så mycket att fota ute pga allt är dött och visset, och det är ingen snö som skapar vackra landskap. Lika död och vissen ser jag själv ut med så här års, huden är så blek så man ser nästan ut som blåvit lättmjölk och de mörka ringarna under ögonen gör inte direkt nåt för utseendet heller. Tittar jag på mina foton tillbaka i åren så tar jag i princip aldrig några bilder på mig själv så här i slutet av vintern, det blir nog först när vårsolen kan locka fram de första fräknarna och man får lite liv i ansiktet igen.
Inte ens håret vill vara med nu, det är frissigt och elektriskt och känns långt och stripigt. Nä, det är dags för lite förändring, och jag har äntligen fått en hyfsat klar bild över hur jag vill ha det – men jag tänker hålla er på halster lite ändå. På måndag är det dags, på morgonen tack vare att min fantastiska frisör kunde stuva om i schemat då jag med några kollegor kommer åka till Energimyndigheten i Eskilstuna på måndag-tisdag för lite utbildning. Vi ska hjälpa till med rådgivning när företagens elkostnadsstöd ska delas ut och vi ska få utbildning inför detta.
Nej men nu har jag haft den här frisyren i alldeles för många år?! Den har varit suverän och lätt att variera, men ni får det ändå bli nåt nytt ett tag!
Så, det är nog en ny frisyr jag längtar efter mest just nu – ja och så lite vårfräknar med då, men det senare lär ju dröja ett tag till…
I enlighet med att januari är en av årets fattigaste månader så är det krispig fläsklägg med rotmos som toppar bland mina sidor här. Billiga recept är ju oftast MINST lika goda som lite dyrare, däremot upplever jag att de flesta tar bra mycket längre tid. Men å andra sidan är det ju inte så mycket annat man orkar med nu när det är mörkt mest hela tiden, kanske att maten likväl kan få ta lite extra tid då.
Jag gjorde kroppkakor i helgen tex, det är ju billig mat men väldigt kladdigt och tar tid att göra. Dock supergott!
Helgen var lugn, förutom när grisarna lite oplanerat rymde när jag skulle flytta deras hägn. Jag var i ärlighetens namn inte så himla försiktig heller för jag tänkte att de, likt andra djur vi har, skulle hålla sig precis i närheten men kalasa på det gröna gräset de inte nått. Men nehej, de SPRANG iväg med glada små knorrar i vädret och hann ända bort till grannens hästhage. Där blev de runtjagade av 3 hästar som undrade vad det var för konstiga små varelser, men det verkade inte så avskräckande ändå för grisarna… Till slut kunde vi locka med dem tillbaka med lite mat i alla fall, och resten av hägnet fick vi flytta med dem i det.
Svintrött känner jag mig också idag (förlåt skämtet), det känns som man vill sova en sisådär 10 timmar per natt just nu, vilket INTE hade inträffat när klockan ringde i morse. Kanske gör också vintertröttheten tankarna lite mörkare, för jag känner mig rätt kass rent allmänt just nu, men helt ärligt synnerligen apdålig på träningen. Det känns som de som börjat i höstas redan gått om mig med goda marginaler i utvecklingen fast det är ca 1,5 år sedan jag började. Har svårt för ljusa tankar i övrigt med, känner mig vinterblek, glåmig, gammal, halvfet och ful just nu – fast jag lovat mig själv att tänka snälla tankar om mig. Kanske blir det lite svårare just när man är trött? Min strategi just nu är att försöka acceptera tankarna utan att se dem som sanna och utan att agera på dem, och bara låta dem passera.
Varför skriver jag ens om det då? Det är ju inget kul att läsa om, jag fiskar inte efter komplimanger och inte tänker jag lägga ner energi på att ”förnya mig själv” heller. Jo dels blir tankarna lättare att ha distans till när jag skriver dem, men sen kanske det är nån mer som är som jag så här mitt i vintern, och då kan det ju vara skönt att inte känna sig ensam. This too shall pass, så att säga. Jag vet ju att det någon gång kommer en vår, när fräknar i ett blekt ansikte gör att man ser lite piggare ut och när det återkommer en lust och ork att göra något efter arbetsdagen. Tills dess får vi trösta oss med att det faktiskt ändå vänt, och man KAN märka lite skillnad på dagsljuset redan nu.
Det är nästan omöjligt att föreställa sig en prunkande köksträdgård så här års, allt ser bara dött ut…
Till er som behöver vill jag skicka en extra stor, värmande vinterkram! (Det blev autocorrectat till vinterkräk, DET önskar jag er sannerligen inte!!!)
Igår kväll hade jag en sprängande spänningshuvudvärk, av den fånigaste anledningen någonsin. En lång och fånig men kanske lite smårolig förklaring till det hela finns det med, som ni nu ska få äran att ta del av (känn er utvalda)…
Jag har ju konstaterat att jag har en inflammation i min höft (tekniskt sett i slemsäcken i höften) – det var inte supersvårt att ta reda på när jag väl googlade. Har haft problemet till och från sedan jag var typ 17-18 och det har alltid kommit när jag tränat och sen blivit bra när jag av olika anledningar inte tränat – alltså lätt att komma fram till överansträngning och som följd då denna inflammation (trokanterit är visst det fina ordet för det). Kunde snabbt konstatera att inte vården skulle vara till så mycket hjälp även om jag skulle åka dig, utan det gäller egentligen två saker – inte göra det som retar inflammationen och träna området runtomkring för att stödja och förebygga. Simpelt nog.
En sak som retar området vid höften är att sitta eller stå med korslagda ben. Vet ni hur ofta man sitter eller står så? Jag har fått räta ut benen jag vet inte hur många gånger när jag helt plötsligt kommit på att jag sitter med benen i kors – går iofs snabbt att komma på eftersom det gör ont, men ändå. En annan sak som retar höften är att stå och ”hänga” på höften, alltså att du låter all tyngd vara på ena benet och den andra sidan av höften ”hänger neråt”. Det är typ omöjligt att stå upp mer än nån minut utan att göra så?!?! Känns så himla onaturligt att stå med lika mycket vikt på varje ben.
Så ok, jag har jobbat med att låta bli att korsa benen och hänga på höften, inga problem i sig. Kombinerar det med lite höftövningar som fått mig att inse att herregud, jag har typ INGA muskler där? Inte konstigt att det blivit överansträngt… Men vad har det med min huvudvärk att göra då? Jo – i går efter lunch skulle jag gå bort till högskolan för en kurs, och eftersom ena bilen är paj var jag utan och fick därmed bära en tung väska med jobbdator och annat plus en väska med träningskläder. När jag började gå så blev jag helt plötsligt akut medveten om att jag ju ”hänger ner” höften vid varje steg jag har, det blir en sådär lite gungande gång men det är mitt naturliga sätt att gå. Nu kände jag helt plötsligt att jag kan ju inte gå så, det gör ju ont i höften när jag hänger med motsatt sida hela tiden, jag måste ju liksom hålla mina höfter parallella hela tiden. Resultatet blev någon form av stolpig gång med de två tunga väskorna, där jag var så koncentrerad på att gå ”rätt” att jag spände hela kroppen (ända upp till ansiktet kom jag på efter att ha fått några konstiga blickar) och alltså då även rygg och nacke. Det blev också den där sjuka känslan man kan få av att jag vet inte riktigt hur man går?!?! Ni som vet ni vet, ni andra får bara skratta åt oss….
Försökte lägga in klippet men det gick inte, men det finns här:viva la dirt league
Alltså kom jag fram till högskolan rätt svettig, med stel rygg och nacke och en dundrande huvudvärk… MEN – det gjorde i alla fall inte lika ont i höften!
Nu ska jag bara hitta lite mer muskler utan att överanstränga de som gör ont och så lära mig gå igen, det kan ju inte vara så svårt… Prognosen är förbättring på 6-9 månader dessutom, så ingen quick-fix direkt, men kan jag leva utan att ha en konstant, molande och bultande värk i höften hela tiden så är det lätt värt jobbet!
godatankar.com 