Nästan två veckor med 50% sjukskrivning på jobbet nu – så hur går det egentligen?

Jo men alltså för det första – jag mår bra. Det har jag ju gjort hyfsat hela tiden, vilket är en himla förmån. Men min ork är just ungefär 50% och mina halvdagar nu lämna mig lika trött som en heldag. På jobbet funkar det ok, jag behöver ta pauser i möten tex och orkar inte koncentrera mig så länge på samma sak, men det funkar.

Jag har en väldigt glädjande sak och en dålig sak däremot. Den glada nyheten är att jag börjar känna igen mig själv igen – den där glada personen som älskar att planera och agera på studs på saker. Ni vet, hon som känner att hon fick inspiration till att måla om i hallen och åkte och köpte grejor och hade målat klart på ett par dagar högst, hon börjar titta fram igen! Den dåliga grejen är ju att jag inte ORKAR de där sakerna än, jag får lusten att göra nåt men måste sen inse att jag bara inte orkar göra det – det är otroligt deprimerande. Då blir jag ledsen av begränsningarna utmattningen fört med sig, för att jag inte kan leva livet så som jag vill leva det. Få lust och kreativitet och en massa idéer och sedan förverkliga dem – helst på studs (och med hjälp av maken), utan jag måste begränsa mig själv och hushålla med de krafter som finns. DET blir jag ledsen för.

Funderade också lite på hur svårt det är att märka när den lusten och kreativiteten lååångsamt försvinner när jag, utan att märka det, överbelastat min ork liiiite grann under hela hösten. Inte har jag märkt att mitt skratt och mina idéer har försvunnit? Inte förrän nu när båda är tillbaka och jag känner att det var så längesedan det fanns där? Bara en sån superenkel grej som att skrika ”sisten till bilen luktar fis” bara för att det överförtjusta skrattet hos en sexåring är så fantastiskt att höra, istället för att bara nätt och jämt liksom orka gå till bilen. Det har jag saknat. Kan ni inte hjälpa mig med det, att säga till om jag inte skojar, skrattar och kommer på idéer längre? För det är så svårt att märka själv – det försvinner ju inte över en natt liksom.

Just precis nu förstår jag inte riktigt hur jag ska orka öka på arbetsbelastningen efter januari – men jag vet också att det faktiskt KAN gå bättre än man tror.

Sådär, nu fick ni en oombedd lägesrapport, från en hjärntrött men på det stora hyfsat glad person, som saknar sin kreativitet och ork. Kram på er!

Strax innan jul så sjukskrev jag ju mig eftersom jag kände att jag totalt tog slut på energi och därmed fick som ett återfall av utmattningen. Sen har det varit mestadels ledigt sedan dess, men idag var tanken att jag börjar jobba igen egentligen. Har dock haft ett samtal med läkare och kommer jobba halvtid januari ut för att den öka under februari, hoppas det kan funka.

Under tiden jag varit hemma nu har jag funderat en del, eftersom jag denna gången tyckt att jag haft alla förutsättningar för att INTE bli utmattad. När jag läser på lite så tror jag att jag fick hjärntrötthet efter utmattningen, vilket för min del då varit att det varit jobbigt att koncentrera sig längre stunder, uruselt minne, sömnsvårigheter, lättdistraherad, stor energiåtgång att träffa folk och blir väldigt snabbt trött. Att det överhuvudtaget gått så bra som det faktiskt gjort hittills har nog varit just bra förutsättningar, med gården som är terapi, träning, bra mat, stabila familjeförhållanden (ja förutom konflikter med tonåringarna då, att det tar så oooootroligt mycket energi av mig är nog pga hjärntröttheten med slog det mig nu?), typ inga aktiviteter på fritiden förutom träningen, ett bra jobb utan stress och med stora möjligheter att lägga upp både tid för vila och återhämtning och bra kollegor.

Jag har ju alltså gjort precis allt ”rätt” men ändå har det inte räckt till, vad hade då hänt om det faktiskt HÄNT nåt? Och med det facit i handen så kanske jag på något sätt behöver landa i att jag inte fixar att jobba heltid än – hjärntrötthet kan ju ”läka ut” men det kan ta tid. Vad jobbigt det kändes att skriva känner jag nu, att ”erkänna” att man inte orkar jobba heltid – för jag känner mig som om jag försöker mygla eller lata mig, fast det inte är det det handlar om? Men det känns så DUMT att man inte ska orka (som i övrigt frisk person) jobba heltid ens med de bästa förutsättningarna? Samtidigt måste jag ju ändå orka leva alla delar av livet, jag KAN inte vara helt färdig efter jobbet, det är inte alls rättvist mot vare sig mig själv eller familjen.

Jag kommer inte vidare i den här tanken just nu känner jag, jag vill så gärna bara hitta en lösning men den finns inte riktigt där.

Jag utlovade visst ”utåtblickar” i rubriken med, men det var kanske ett stort ord för något som kanske snarare kan kallas för ambitioner för året. Det finns två saker jag har tänkt göra för mig själv 2024 faktiskt:

1. Sluta se mig själv som, eller skämta om mig själv som, gammal. Det är lätt att känna sig gammal när man är trött jämt och liksom känner sig äldre än ”förr” (vilket ju givetvis stämmer tekniskt sett, men ni kanske fattar hur jag menar?) och känner sig ur form, men vad sjutton – det finns gott om tid att känna sig gammal på riktigt senare i livet, så varför ska jag göra det redan nu för?
2. Fan. Alltså jag vet att jag hade en till punkt, men nu har jag gått runt i en kvart och funderat och jag kommer inte på det. Ja alltså, det är ju så här min hjärna funkar (eller inte funkar) nu för tiden, jag får väl återkomma till det om jag kommer på det…