Jag känner att jag lite tappat greppet om var på året vi är – vädret i juli var ju TRIST och senaste veckans besök av Hans har ju gett höstkänslor så det bara smäller om det. Jag KAN inte få höstkänslor redan, jag kommer aldrig orka ta mig igenom vinterns och höstens mörker i så fall! Sol och värme behöver jag tanka på mig i ganska stora mängder för att både ha ork, energi och kanske framförallt lite lust under vintern. Blir det höst redan nu så kommer jag vara gravt mörker-deprimerad redan i oktober – det är tamejfan ORIMLIGT!
Rensade och sorterade ungarnas och delvis min garderob häromdagen och fick typ hänga fram alla höstjackor och se till att tunna vantar och sånt finns lättillgängligt. Hösten är ju mysig om den kommer när den ska, eller framförallt om man hunnit tröttna på svettig sommarvärme och sol, nu blir det bara deppigt.
Det här fotot tog jag idag för exakt ett år sedan liksom?!?
Det här är nog kanske världens minst unika spaning, jag vet, men jag känner mig helt rotlös i det hela och behöver få skriva om det lite. Jag är lite rädd att det gått så långt att om det nu mot förmodan SKULLE bli varmt och skönt så kommer det ändå inte jaga bort höstkänslan?!?! Jag har redan tappat all ork och lust för trädgård känner jag, och har inte minsta lilla gnutta energi till att göra någon form av sensommarsådd… Hur gör du för att hantera det hela? HUR ska vi ta oss ur den här känslan?!?
Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den här semestern riktigt. På något sätt måste jag försöka dela upp det lite tror jag, i de olika delarna:
Maten : 6/10 pommes
Den får inte högre för att vi ju lagat det mesta av vår mat själva – missförstå mig rätt, min hemlagade mat är kanon och i sig värd ett högre betyg, men på semestern vill jag ju HELST äta helt annan mat, och som någon annan tillagat. Vi körde ju vår ”konstig-mat-vecka” och inhandlade en massa mat från LIDL som körde oktober-fest tema och fick därmed en touch av det tyska köket, men den fick vi ju laga själva med. Bästa maten på semestern var när vi åt tapas i Linköping – och där var också en riktigt bra hotellfrukost. Javisst ja, och så fick vi kanongod Paella utanför Västervik av Tobbes syrra med familj! Annars har vi ju haft som vana att åka på glassutflykter på somrarna för att testa olika gelatos, men det har ju liksom inte varit särskilt bra….:
Väder: 3/10 åskmoln
Alltså, typ regn varenda dag och extremt dåligt med sommarvärme? Ska jag orka en hel vinter med allt mörker så behöver jag TANKA sol och det tog ju slut med det vid typ midsommar… Från extrem torka (att inte den fortsatte är anledningen till att vädret fick 3 poäng och inte 1) och supersoligt till världens trökväder HELA SEMESTERN!?! Vi har inte åkt och badat i en sjö en enda gång sedan vi fick semester, det är ju rent skamligt…. En av de få fördelarna med vädret har ändå varit att det varit bra temperatur att jobba i ute på gården.
Hur ju dock blivit grönt igen…
Odlingen: 3/10 chili
Helt seriöst så har det på det stora hela varit rätt kasst med min odling i år. Det enda som går riktigt bra är gurka. Tomatplantorna är visserligen fina men bär inte alls samma mängder frukt, vare sig i växthus eller på friland. Jag hade stora förhoppningar om chili i växthuset, men den har vuxit riktigt dåligt den med. Jag satte ett antal pumpaplantor av olika slag – nu har de blivit jättestora och fina, men det är nästintill inga anlag till pumpor så jag betvivlar att det kommer bli någon bra skörd. Potatisen har växt i massor, men har tagit stryk av frost och torka så den är i halvbra skick, den jag drar upp. Vitlöken har blivit superdålig skörd av, de som inte ruttnat/frusit bort är väldigt små mot vad de borde vara. Bönor och ärtor har jag inte fått nånting av! Bara Filip som lyckats få lite märgärt i sin odling… Men allra tråkigast tycker jag att det är med att det är ett totalt värdelöst bär-år, med undantag för svarta vinbär – som ändå har en begränsad användning ju. I princip inga hallon, om det inte kommer hösthallon, och inte björnbär heller. Förresten, jag ångrar mig, det ALLRA värsta är att vi inte har ETT ENDA ÄPPLE som inte är maskätet eller angripet på något sätt, vi kommer inte kunna äta ett enda eget fast vi borde ha massor…. Ingen egen must blir det heller! Jag har heller inte haft NÅN lust att sätta nya fröer eller plantor när de jag satt inte klarat sig, så himla trist.
Utflykterna: 8/10 hotellsängar
Vi har ju inte varit på så många utflykter som vi tänkt – mest pga vädret, men de som varit har varit väldigt trevliga! Först ut var ju Västervik, med lite släktfest och häng med svåger och svägers, bra start på semestern och faktiskt åtminstone inledningsvis bra väder.
Typ enda badet i en sjö…
Sen var det lite dött ett tag, men när de stora killarna var hos mormor så blev det en tripp till Linköping med Filip – skönt med miljöombyte, lyxigt med hotellövernattning, och så fick jag med lite fina växter hem 🙂
I onsdags var vi på Liseberg, och det var faktiskt en kanondag med bra väder, trots enorma mängder folk och köer. Helt klart en av de roligaste dagarna på semestern!
Kul att träffa brorsan med!
Djuren: 10/10 grisknorrar
Vi har ju fått tillskott av tre djurslag här på gården under sommaren, först en enda kyckling (ok, kom lite innan semestern men ändå), Gullefjun. Sen flyttade äntligen grannens katt upp sina kattungar hit till oss så vi kunde börja gosa lite mer med dem – de är så söta att jag till och med förlåter dem för att de totalt demolerat alla blommor i mina krukor på altanen när de leker i dem! Sist ut så hämtade vi ju en ankmamma med 5 ällingar till vår damm – har dock en gnagande oro att majoriteten är hanar, vilket skulle bli alldeles för mycket hanar för en enda hona om så är fallet. Vi höll på att spontanköpa 3 Lappgetter med, som komplement till de fyra får vi ju lånar över sommaren och som inte hinner beta av allt riktigt, men vi fick inse att vi inte kommer kunna försörja dem med mat nog i vinter dessvärre. Trist men nödvändigt beslut.
Familjekonflikter : 3/10
Ni som läser här har nog inte missat att vi haft en konfliktfylld semester, och det ÄR inte liksom ”utrett” ännu. Eftersom det handlar om ett av barnen kan/vill jag inte skriva om det här, såklart, och jag märker hur himla mycket hjälp jag har av att formulera mig här. Man kunde ju tycka att jag kunde skriva ett inlägg utan att publicera det, men det blir liksom inte samma sak. I vilket fall, eftersom vi inte kommit någon vart i våra diskussioner här hemma så har det precis hela semestern legat och pyrt en massa ilska och sårade känslor här, så nästan varje dag har det blivit någon form av utbrott för oss inblandade. Det har varit TOTALT dränerande och utmattande, och hur jag än försökt jobba med att inte bli så påverkad så har jag misslyckats totalt, och den här semestern har känts så glädjelös. Som tur är har relationen med maken och övriga barn ändå varit bra dock.
Återhämtning/Utmattning : 8/10 hjärnceller
Egentligen det enda som tagit min energi denna semester har varit konflikten. I övrigt har jag kunnat tanka på mängder med energi genom att vara här hemma på gården, och göra små projekt på ett alldeles lagom sätt. Himla positivt är att jag börjar kunna träna lite flås (har hållit i med åtminstone 2 pass/vecka över sommaren) för första gången sedan utmattningen! Negativt är att jag mer och mer tydligt märker av permanenta (?) skador på minnet, jag tappar ord jag vet att jag kan och mitt närminne är katastrofalt. Har löst typ 100 korsord i sommar, dels för att det är roligt men dels för att träna huvudet lite, men märker ingen förbättring. Men men, allt som allt så känner jag mig ordentligt utvilad, och det har blivit ett gäng sena kvällar – vilket är något jag ABSOLUT inte orkar när jag jobbar. Sömnen har varit kass till och från, men har inte riktigt hittat någon orsak till det.
Att semestra hemma på gården: 9/10 bönder
Nu räknar jag bort vädret då, men jag älskar ju den här gården – och jag mår så himla bra här. De vi träffat här hemma har ofta just den kommentaren – det märks att ni trivs här! Det är så roligt med besök, och jag känner mig lite som om jag ska visa upp en ny bebis – stolt och lite mallig och absolut helt totalt oförmögen till en opartisk bedömning, men det här är det bästa stället på hela jorden…. Vårt första och största projekt med att sätta in en altandörr där det var en husvägg blev också PRECIS så lyckat som jag såg framför mig! Det enda vi inte kunnat göra i den utsträckningen jag kanske hade tänkt har ju varit målning (såklart i vädret), men det kommer ju fler dagar. Och det är ju DET som är det allra, allra bästa med att bo på sitt drömställe, varje dag är ju en ny dag just HÄR! Det är inget sommarställe jag behöver åka ifrån, eller något som *måste* göras något särskilt med för att tiden tar slut, det här är ju vårt HEM! Det enda avdraget i poäng här är egentligen för att man liksom måste laga sin egen mat här hela tiden, det blir lite tröttsamt ibland när man vill göra annat.
Så, det där blev ju typ världens längsta sammanfattning av en semester… Stor kram till er alla, extra till er som börjar jobba i morgon!
Sitter vid sidan av badplatsen i Gränna, fullt påklädd och med en handduk för extra värme i de kalla (men sydliga?!?) vindarna. Maken, Lukas och Filip är o och badar en sväng i det kyliga vattnet, så trist semesterväder när man inte får lite värme.
Jag har en halvdan semester, konflikter med barnen från dag ett har liksom tagit all energi och nu lämnat mig i en ganska deppig känsla. Normalt sett är alltid mitt utgångsläge ”glad”, men hittills på semestern har det istället varit ”ledsen” som legat som grundkänsla, och det i sig tar energi och gör mig ledsen. Vi har pratat, resonerat, dividerat, försökt hitta anledningar, saker vi skulle gjort annorlunda och allt vad man kan tänka sig, men läget känns tämligen låst just nu. Det är ingen allvarlig sak på det stora hela, men ett sviket förtroende där jag inte trodde det, och nu får jag inte bort känslan.
Gnälligt för en ”skitsak” kan tyckas och jag har försökt skaka det av mig, men det går inget vidare. Vi gör ju saker ändå, träffar kompisar och har över folk och det är trevligt såklart, det är bara MIN känsla som lägger sordi på allt. Det gör mig arg oxå, bara det.
Jag ville i alla fall säga att om du inte har glada, lyckliga barn som njuter av sommaren så är du inte själv. Normalt sett tar jag inte åt mig av saker jag det i sociala medier, men just nu känns det som det är ”lyckliga familjer” överallt. Jag vet naturligtvis att så inte är fallet, men ändå. Kanske kan jag bjuda på en motvikt till det hela, så känns det inte så misslyckat om alla bråkat och semesterkänslan inte infinner sig.
Vi fortsätter försöka ha det trevligt ändå, såklart, snart ger det sig väl kanske. Kram på er, särskilt alla kämpande föräldrar!
Ps, livet på gården är ju fortfarande helt ljuvligt så förutsättningarna finns ju liksom
Nu har nästan min första semestervecka gått, och den har mentalt varit helt och fullt skit. Den började med en jättekonflikt med ett av barnen dag ett, som fick ganska stora konsekvenser. Det finns INGET som så totalt tar död på precis all min energi och glädje som konflikter med ungarna (de rör ju i princip alltid bara skärm-/speltid) och den här var inget undantag. Har alltså noll lust med nånting egentligen innan, och är förutom att vara ledsen och förbannad över själv konflikten även ledsen och förbannad för att den har förstört min semestervecka och på att ha blivit tvingad införa en massa åtgärder jag helst velat slippa.
Kvittar hur mycket vackra sommarkvällar man fotar när man bara är ledsen inuti.
Men men, ni som följer på instagram har inte sett de delarna (såklart) utan har sett det vi gjort ändå – nämligen installerat vår altandörr jag skrivit om tidigare i vardagsrummet. Under hela vintern har jag saknar ljusinsläpp i vardagsrummet från östersidan och nu på sommaren har jag saknar en liten altan med morgonsol att dricka mitt morgonkaffe på. Ingetdera är ju något vi hade KÖPT altandörrar för, men nu kom det ju som sagt med på köpet.
Att ta upp ett helt hål i ytterväggen i ganska stor storlek är inget vi direkt gjort innan, så det kändes lite läskigt. Kunde som tur var bolla lite teknikaliteter med en gammal kollega, så nu känns slutresultatet väldigt tryggt. Likt när vi höll på med badrummet kunde vi konstatera att huset är väldigt gediget byggt, så himla skönt! Det krävdes dock ett lån av en tigersåg för att ta sig igenom råsponten, men då gick det fort.
Från alla första starten.
Nu är vi nästan klara på utsidan, det är ett foder som ska målas ytterligare en gång innan det ska upp, men det är tätt till att det kommer regn. På insidan ska vi ha både smygar och lister, men orken tog lite slut efter 4 intensiva arbetsdagar så vi kommer pausa nån dag eller så innan vi gör klart. Egentligen borde jag ju på influenser-vis inte visa förrän det är stylat (haha) och klart, men orkar inte vänta.
Gick såklart en elsladd till utebelysningen rakt igenom öppningen med, men det får vi lösa. (Elen är avstängd såklart)
Är i alla fall fantastiskt nöjd över själva nya dörren med medföljande liten morgon-altan. Även om jag inte hunnit dricka mitt morgonkaffe där än så satt vi där igår kväll och firade att den sitter på plats nu. Eftersom det väntas ösregn hela dagen i dag får jag sitta inne i vardagsrummet och glädjas över ljusinsläppet (och spela Diablo), tills vi får ork nog att fixa med detaljerna.
Hoppas ni har en bättre start på semestern i alla fall, och har ni inte det så är ni i alla fall inte ensamma!
För det första, kan vi enas om att vårt samhälle är lite galet, när man jobbar större delen av sitt livet och den absolut största delen av varje vardag går åt till att åka till och från jobbet och att jobba? För det andra – det finns de som verkligen brinner för sitt arbete och för att göra karriär eller som helt enkelt gör jobbet till sitt liv, men det är inte de jag tänker att detta gäller. För det tredje så finns det även en STOOOOOR portion människor som inte har i princip någon möjlighet att påverka sin livssituation (tex ensamstående föräldrar), och det är inte de jag tänker på heller när jag skriver just nu.
Så, för mig och maken så är det självklart så att man lockas något enormt av tanken på att ta sig ur sitt ekorrhjul, att själv ha hela makten i sina händer att arbeta för sig själv. Fast att säga hela makten är ju också fel, för såvida man inte typ vinner på lotto så kommer man ju ändå vara tvungen att arbeta med såna saker som man måste för att överleva, tex att odla mat eller så.
Med Flax hoppas vi att vi kommer bli självförsörjande även i framtiden på ägg.
När vi köpte vår gård så var det ju för att det var ett liv vi verkligen kände att vi ville leva. Långt från städer och trafik och med typ hur mycket möjligheter som helst (som vi känner det). Samtidigt så har vi naturligtvis en hel massa utgifter som vi INTE kan göra så mycket åt, såsom räntekostnader och en stor del av matkostnaderna, och även pengar för amortering och ”gårdsinvesteringar” (dvs allt från målarfärg till material för att bygga tex pergola och pengar som ska sättas av för att kunna byta tex en trasig bergvärmepump mm). Ingen av oss har några dyra vanor eller hobbies – det vi lägger mest på varje månad är nog träning för familjen men det är ju också enormt viktigt för att vi ska leva bra liv framåt.
Min förhoppning och plan med att bo på gården är att vi båda vuxna ska kunna jobba mindre sommarhalvåret och sen kanske heltid på vintern, när det ändå inte är så mycket att göra på gården – men just nu med räntor, inflation, matpriser och elpriser mm så är det svårt att gå ner i tid och ändå behålla lite marginaler. Med tre barn finns det också gränser för hur mycket vi vill påverka deras liv (vi vuxna skulle tex nästan kunna leva på det vi odlar på gården under sensommar/tidig höst, men att begära att barnen ska göra det helt och hållet känns dömt att misslyckas om man vill behålla någon form av god ton i familjen), de ska ju kunna ha lite aktiviteter och så med. Sen är det ju lurigt med egen odling med, det är alltid något som inte tar sig, eller som dör pga kyla eller torka, och det kräver MASSOR med tid för att få till odling i större skala.
Just nu är vi som mest självförsörjande sommar-höst på potatis, svartkål, rabarber, bär, tomater, zucchini, eventuellt gurka och förhoppningsvis äpplen. Inte direkt hela kostcirkeln även om det är ett välkommet tillskott!
Men ändå, vi har ett drömmål och något att jobba för, vilket är mindre tid på jobbet och mer tid på gården. Bara det är en stor vinst mot för ett par år sedan, när allt bara skavde men jag inte ALLS visste vart jag ville. Kanske vi om några år kan göra verklighet av planerna – på ett sätt lite sorgligt för samtidigt är det ju NU när barnen bor hemma man skulle vilja ha mer tid med dem.
Sen ska tilläggas att det arbete man har ju också ska vara ett arbete där man trivs, har roligt, utvecklas och allra helst jobbar för något bra – och där har jag det väldigt bra förspänt!
Nåväl, slut på svammel, jag fortsätter nu ha min enda lottorad och hoppas på en drömvinst – men jobbar vidare för att komma närmare drömmen om att vara ur ekorrhjulet med…
PS, på torsdag börjar min semester och jag längtar såååå mycket just nu!
Nähä, nu på lunchen tog jag tag i mig och förde över bilderna från kameran till datorn, från midsommar. Kolla vilken fin familj jag har! Helt otroligt att jag lyckades få på en skjorta på alla grabbarna, OCH att alla kollade åtminstone vagt åt kamerans håll! (Notera att jag just blivit omvuxen av tonåringen)
Jag kämpar lite just nu med min självbild känner jag, det går upp och ner. Kände mig väldigt fin i den här klänningen men nu när jag ser bilden så känner jag bara att jag är mycket större än jag brukar vara. Oftast kan jag skaka av mig det och bryr mig inte alls lika mycket längre, men speciellt nu när jag inte kunnat träna på en månad så känner jag mig så obekväm. Jag tränar INTE för att bli smalare, det är inte det jag menar, men när jag tränar regelbundet känner jag mig mer hemma i min kropp och såna här tankar blir inte lika påträngande. Jaja, nu har jag ju kommit igång igen så det löser sig ju. Övar också på att utmana mig med att faktiskt lägga upp bilden ändå, fast jag inte känner mig ”nöjd”.
Så, här är jag i alla fall, med dumheter i skallen och allt! Och fin också, jag vet.
I dag är första gången jag tränar på FYRA veckor. Förkylning som blev till halsböld som följdes av 10 dagar med penicillin där kroppen verkade reagera med nässelutslag i slutet – det senare har nätt och jämt lagt sig men nu tänker jag i alla fall testa att träna. Det har liksom varit en ganska deppig period och nu det sista har jag typ haft som en fysisk ångest i kroppen, eller vad jag nu ska likna det vid. Vet inte om det är just det, men jag har känt mig så himla orolig och som att jag typ glömt något viktigt, men det kan likväl vara en reaktion på penicillinet för ångest är inte en känsla jag normalt sett känner. Nu är det som det kryper i kroppen på mig av någon slags odefinierbart obehag och jag har ingen vidare lust eller ork för nånting känns det som, väldigt olikt mig och jag hoppas att det ger med sig snabbt.
En annan känsla som varit påtaglig de här veckorna har varit en känsla av ensamhet. Inte så konstigt när man får hålla sig hemma och jobba hemifrån när man är sjuk, men den kulminerade lite när jag satt på skolavslutningen i årskurs 6 i en fullsatt kyrka och lyssnade på Den blomstertid nu kommer, och inte kände en enda person att prata med. Ensamhet är ett så svårt begrepp att prata om med, det kommer liksom tillsammans med en känsla av skam, det är liksom lite dåligt att känna sig ensam? Det blir komplicerat också, jag trivs väldigt bra ensam och har heller inte energi nog för att framförallt lära känna så mycket nya personer så det kan gå långa stunder innan det blir ”för mycket” ensamhet. Jättesvårt att hitta balansen med, ofta vet jag inte riktigt hur mycket ork jag har till sociala kontakter förrän precis när jag ska ha dem och ibland har jobbet dragit ur all social ork om man haft t.ex. event. Dessutom såklart supersvårt att spontanträffa en kompis – förutom att DEN personen ska kunna så ska ju vardagen funka och eftersom den är ganska fylld måndag-fredag så blir det nästan omöjligt. Helgerna är min viktiga återhämtning och då prioriterar jag ofta att spendera dem på gården med småfix som gör mig gott, men ibland känner jag att verkligen kan sakna att bara sitta och prata smått och stort med en kompis.
Ensamhet är som sagt en knepig sak att diskutera, för samtidigt som jag på ett sätt skulle vilja hinna träffa vänner mer så vill jag ju egentligen också bara hänga här hemma, tänk vad roligt det hade varit att tex rensa i trädgården med en kompis istället för att göra det själv, eller åka iväg och ta en massa timmar till ”bara” sociala kontakter. Men alla har ju sitt eget arbete och sina egna sysslor, det finns ju såklart ingen som hinner sånt ju. Det är lite av ett systemfel eller samhällsfel på samma gång, för precis som i föräldrarollen där vi lägger på uppgifter hela tiden utan att se att man behöver ta bort något – eller kvinnorollen (ni vet, man ska vara bra förälder, laga ekologisk, hemlagad mat, träna, ha karriär, engagera sig i barnens fritidsaktiviteter, hjälpa dem med skolarbete, ha ett rikt socialt eget liv, ha en fin trädgård, åka på semester och så vidare i all oändlighet) så går det ju inte att få ihop. Jag väljer till 98% gården och familjen och prioriterar egentligen framförallt träning 2 dagar i veckan för min egen del och det är ett val jag ju själv gjort för att inte kollapsa, men hörni, jag kan väl få känna mig lite ensam ändå ibland…
Ni hör ju, det har liksom varit lite gnälligt här. Det är liksom ingen fara med mig, jag mår bra och behöver nog bara röra på mig lite, och såklart terapiarbeta mig själv här på bloggen en del. Samhällsproblemet lär jag inte lösa, utan det gäller som vanligt att försöka sålla bort allt som inte är rimligt, även om det ibland känns trist. Men nu tänker jag inte gnälla mer, nu ska jag gå ut till växthuset och bara njuta av allt det fina jag HAR. Kram på er!
Ok, först – jag är superglad för att antibiotikan verkar funka (även om jag inte ropar hej än för halsmandeln är fortfarande svullen ”utanpå” halsen. Det är fantastiskt väder och jag har haft en kanonhelg – ok? Den här känslan är oftast den som dominerat, men jag har en helt annan också som kommer och går lite i styrka.
Jag TROR det är pga antibiotikan jag är så där lite ”svidig” i magen, ni vet, som om man håller på att få magkatarr typ, eller som jag kanske mest förknippar det med – när man känner sig riktigt stressad. Jag tror att det beror på antibiotikan eftersom det började typ samtidigt som jag började äta den (har tagit mig igenom ungefär 2/3 av behandlingen). Problemet är bara att min kropp och mitt huvud inte riktigt vill tycka att det är bara antibiotika, utan de tycker att jag helt plötsligt känner mig ganska stressad. Och är det något mitt huvud och min kropp säger ifrån på skarpen om nuförtiden så är det om jag känner mig stressad. Jag blir lite deppig, orkeslös och framförallt STRESSAD av att känna mig stressad när jag inte är stressad?!?
Kroppen orkar just nu ingenting jämför med vad den brukar, och jag BLIR lite stressad över att vara inne på 4::e veckan utan träning, för träningen hjälper ju både till med stress och får övriga kroppen att må bra. Dessutom har det ju nu gått så pass många dagar att jag rent faktiskt tappar lite av de få muskler jag kämpat så hårt för att få till.
Hjärnan är det lika illa ställt med, jag är ännu mer glömsk och dessutom lite orolig i mig själv känner jag. Trots att jag tycker att det är ett ord som jag normalt sett aldrig förknippar med mig själv så måste jag nog ändå säga att skör* är just hur jag känner mig mentalt. Jag sover kasst och har gjort ett tag, först pga förkylning, sen halsont och senast av känslan av att jag är stressad. Jag VET att jag sover bäst efter ganska mycket (eller vad min kropp och knopp anser vara lagom) vila under dagen, men det är svårt när den här stresskänslan (som egentligen inte är en stresskänsla) strålar ut från magtrakten.
Helt omotiverad bild på en vallmoknopp – men det var den som i mobilen bäst fångade känslan i mig just nu.
Det gör mig lite ledsen att det krävs så lite för att gå tillbaka så mycket (som det känns). Det är säkert så att när jag är färdig med antibiotika och magen slutar protestera så kanske allt går tillbaka till den statusen jag hade på stresshanteringen innan infektionen – vilket ändå var rätt ok. Men när det känns jobbigt och man är trött så är det så lätt att fastna i känslan att det ”kommer vara så här för alltid”.
Ni hör ju att jag förstår att det är ett tillfälligt bakslag, vilket jag ju gör rent objektivt, men samtidigt är det just de här känslorna som kommer och varierar i styrka som känner jobbigt just nu. Det är ändå ganska mycket efter utmattningen som inte är som innan – och även om långt ifrån allt är negativt så kommer det ändå ibland såna här bakslag när det gör mig ledsen. Som nu de senaste veckorna när jag inte kommer ihåg NÅNTING typ och hjärnan bara känns tom – då blir jag lite ledsen för det känns som ett misslyckande, fast jag vet att det är som det är.
Nåväl, mycket navelskådning från mig såhär på kvällskvisten, men det hjälper mig så mycket ändå att få ner det i text. Tack hörni, tack för att ni lyssnar och för att det helt utan faktiska grunder känns som ni förstår.
Vilar i skuggan en stund efter en kort sväng i landen för att rensa lite, men orken är ganska liten. ”En liten halsböld” var till slut svaret jag fick på mitt envetna halsont, andra turen till läkaren. Med tanke på att det verkade ta ca 2 minuter för att få svar på att det var streptokocker som låg bakom så kunde de ju kanske kollat redan första gången kan man tycka. Halsböld innebär att det bildats var bakom halsmandeln, har man tur och den är liten räcker det med antibiotika, annars får man ”åka in och skära upp den” för att tömma den. Hua, jag hoppas verkligen antibiotikan hjälper… Det är något mindre ömt kanske, men inte mycket.
Har inte haft så mycket lust att skriva i veckan heller, halsen har gjort ont och humöret har inte varit på topp. Det händer ju så myrket ute med, jag orkar små rundor för att det är så himla skönt att komma ut och göra något konkret.
I växthuset blommar den tidigaste potatisen med väldigt vackra blommor – förhoppningsvis kan vi skörda egen färskpotatis till midsommar.
Annars blir det mest blandad vila, jag testar just nu bookbeat och lyssnar på ljudbok – inte minst när jag ska sova eftersom det är det mest sövande som finns, oavsett hur spännande det är. Det blir lite korsord och ibland bara till att sitta och dumglo på de fina omgivningarna, inte dumt det heller.
Jaja, med penicillin bör jag ju vara smittfri inom ett par dagar åtminstone. Som tur är är ingen annan i familjen drabbad, och så vill jag ju gärna hålla det med såklart. Kram på er.
I morse började ÄNTLIGEN mitt halsont minska lite, och jag kände mig lite mindre hängig. Jag har jobbat hemifrån i veckan eftersom jag varit sjuk – det har varit så mycket frånvaro med VAB, helgdagar och konferenser att jag började hamna lite väl mycket efter annars. Det har gått lite trögt och jag har pausat och sovit på soffan – något jag aldrig lyckas med om jag är frisk, så det är ett tecken om något på att jag är sjuk. Tyvärr fick jag jätteont i halsen nu igen på kvällen, min teori är att ett litet glas rom gjorde sitt igår för att ”desinficera” halsen, så nu gör jag om det igen. Inte alls plågsamt tänkte jag säga, men faktum är att det faktiskt gör rätt ont just när rommen glider förbi min ömmande sida i halsen.
Inget trädgårdsarbete, men korta rundor ut för att bara få lite luft. Och dokumentera, såklart!
Så, det kommer bli en långhelg som till 100% styrs av vad jag orkar med, snarare än vad jag egentligen planerat mentalt för. Men det blir bra det med! Hoppas på snabb bättring ändå, så att åtminstone NÅT av långhelgen blir under ”frisk” flagg (fysiskt, den mentala biten är ju lika knäpp som vanligt!).
Vad ska ni göra denna långhelg (om ni tagit klämdags-ledigt)?
godatankar.com 