Det är nu mitten av november och det känns som folk står mer i startgroparna än någonsin så här tidigt inför möjligheten att börja julpynta.
Jag har ganska kluvna känslor gentemot julen sedan några år tillbaka. Jag tycker väldigt mycket om allt som är inför julen, att julpynta, hänga upp ljusslingor, baka och laga mat och liksom förbereda. Det är supermysigt och jag involverar gärna ungarna ( i rimliga mängder ). Jag gillar till och med att köpa julklappar, just det här att man kan föreställa sig hur glada de ska bli, den känslan gör ju att man lätt köper ALLDELES för mycket saker, men det må så vara.
Men sen. Julafton då. Äh jag vet inte, sedan ett par år tillbaka firar vi den själva i bara vår familj, och det känns så himla tomt och dassigt. Och nu har den känslan liksom satt sig, så min första känsla att ”åh vad mysigt att förbereda inför julen” har nu följts av känslan att ”varför då, vem bakar jag till, och vem ska komma hit och kolla hur fint vi gjort”.
I år kommer vi nog inte vara ensamma om att fira (ganska) själva, i och med COVID. Och det är ju sorgligt det med, även om jag gissar att ganska många kommer fira i en lite utökad familj ändå.
Ja jo, jag pyntar för min och barnens del med såklart, och bakar med, men ändå, det känns inget vidare. Det känns på något sätt som det är det största misslyckandet av alla, att fira jul ensamma. Det blir få paket under granen, när det bara är vi, de delas ut på några minuter och öppnas lika snabbt. Och det blir inte direkt nån julmat heller, varför ska det bli det när det bara är vi och vi är inte sådär överförtjusta i den mesta julmaten heller. Så vi äter grötfrukost och väntar till Kalle ska börja, oftast är det ju gråmulet och regn så det är ingen höjdare att gå ut heller. Sen öppnar man paketen och sen är resten av kvällen bara…tom. Det är den längsta dagen på hela året.
Jaja, det är som det är. Men trist känns det ändå.
Klart vi försöker så gott det går, för deras skull.
Håll i er nu, för nu blir det visst två inlägg samma dag – inte illa från en (kort) bloggpaus!
I dag har ju striktare restriktioner börjat gälla även i Jönköping, som nog ingen missat. Alltså har vi bokat av inbokade gympass (känns riktigt surt, får ju ont lite varstans om jag inte rör mig) och tja… äh, jag vet inte, det är väl nästan det enda som ändrat sig. Just denna veckan är jag ju ändå hemma och VABBAR, åtminstone i morgon, och torsdag är det skola, så kanske (förhoppningsvis) blir det jobb på fredag.
Men hörni, jag har fått en idé. Det kanske blir bara pannkaka av alltihop, men det vet jag ju inte om jag inte testar! Min idé är följande:
Vi tar en distans-AW tillsammans i morgon kväll?!?
Jag tänker att de flesta har kört antingen möten eller annat via tex zoom, så det är väl få som är HELT nya till konceptet. Det finns ju ett par fördelar med detta:
Du kan vara finklädd eller mysklädd, går ju välja hur man känner för!
Du kan dricka det du känner för att dricka utan att bli ruinerad
Du behöver inte bekymra dig för att ta bilen hem – om du vill dricka något med alkohol i
Du behöver inte bry dig om att ta dig hem när du tröttnar, bara att släcka ner skärmen och gå och lägga dig
Du kan vara med i fem minuter eller femtio, välj själv!
Du behöver inte fixa barnvakt, kanske bara sätta på lite Bolibompa en stund, och du kan springa ifrån när helst du känner för det eller när nöden kräver.
Ok, det kanske inte är NÅN som hoppar på konceptet, men vi testar ändå. Är du intresserad så skriv en kommentar till mig i något forum (sms, kommentar, messenger, välj själv) så jag vet lite och inte sitter här som ett fån om det inte är en kotte som är intresserad.
Jag tänker att jag startar upp ett zoom möte i morgon (onsdag) runt 19-snåret när kanske det mesta vardagsstöket är klart, och så skriver jag ut koden till zoom-mötet här på bloggen – så kan ni bara ansluta när och om ni känner för det.
Vi ses – kanske och förhoppningsvis – i morgon en sväng!
Ok, mitt depp börjar ge sig lite, så allt känns liksom inte bara som ett stort svart hål längre. Det brukar ju i ärlighetens namn sällan vara så länge, men ibland är det nästan skönt att bara få vara nere och på dåligt humör med, utan att känna att man behöver hålla ”ångan uppe” jämt. Det har bara känts lite tungt och ensamt, mina ”problem” är inte så allvarliga men när det är svårt att hitta tid med kompisar att bara tjöta lite så blir det så ogreppbart och svårhanterligt. Och här blir ju diskussionen tämligen enkelriktad.
Dock fick vi ett trist besked i veckan, den enda grejen vi har inbokad på hela hösten var ju en helg i Örebro när vi tänkte bada på Gustavsvik. Hotellet var bokat, men så visade det sig att det var extra begränsade badplatser just den helgen pga renovering, så det fanns inga biljetter över och därmed finns det ingen anledning att åka till Örebro. Sen är ju frågan om man vågar bokar framåt heller, Örebro gränsar ju till de områden där det rekommenderas att man INTE åker till badhus med.
Så, hela långa, mörka hösten har vi inget inbokat. Det känns riktigt surt, men vad ska man hitta på? Det är ju jättesvårt, enda aktiviteten som funkar bra är ju skogen men det hänger ju lite på att vädret är trevligt. Snälla, är det nån som har nåt tips på familje- och coronavänlig aktivitet så blir ingen gladare än jag! Och andra aktiviteter med, kanske man kan försöka få till nån kompisgrej NÅN dag i höst i alla fall.
*Ja ok, det här blev väl lik förbaskat ett lite deppigt inlägg, men min känsla är inte lika tung som den var tidigare i veckan. Så det går på rätt håll?
Urk, det har varit en påfrestande tid de senaste veckorna. Som jag skrivit lite innan så känns det som jag blivit lite känslomässigt manglad och jag är rätt (väldigt) trött i huvudet och känslorna nu, om man kan skriva så.
Det är många saker som påverkat, det som gäller de större barnen tänker jag inte skriva om här, för det är de för stora för, men vi kan väl bara konstatera att diverse diskussioner, besked och annat tagit grymt mycket energi och tankeverksamhet. Därtill så har vår minste tagit ett STORT kliv in i någon trotsålder, så även om han är ett ”litet” problem så har det också tagit energi.
När det blir jobbigt så blir ju även sånt jobbigt som kanske inte skulle varit det. På jobbet och i skolan har det varit två tentor den här perioden och vi har gått igenom utbildningar som ger besked om att det ansvar vi nu har för diverse saker gör att man bara baxnar. Det är ansvar för arbetsmiljö och för personers liv och hälsa, och det är ansvar för att inte bryta mot jag vet inte HUR många olika förordningar som kan ge dryga böter (hur saker ska märkas upp, vilka certifikat saker ska ha, vilka papper man ska ha i ordning, och tusen andra saker som var och en är rimliga men samlar man ihop dem så blir det helt sinnessjukt mycket ansvar på en och samma person). Bara denna veckan har vi suttit med 3 dagars utbildning, vilket är superbra i mångt och mycket, men man blir himla trött i huvudet och såklart stressad över saker man borde hinna med på jobbet också.
Lite förändringar på jobbet med, inget som är negativt som så, men såklart tar det lite energi att få ordning på det med. Lite ångest på det med när man oroar sig för att en kort incident gett någon ett dåligt intryck av vad man klarar av, när man inte har hunnit ge så mycket andra intryck.
Kontentan av det hela är att det känns som jag har en stor klump i magen, en i halsen (rent fysiskt faktiskt, det känns som nån trycker mig på halsen, väldigt knepigt) och en enda gegga i hjärnan.
Jag är väldigt glad att vi hann ut en del i helgen i alla fall, utan den pausen hade det nog varit tyngre, men å andra sidan kunde det också känts ännu bättre om inte Filip bestämt sig för att spela ut hela trots-registret i helgen med. Men vi kan ju inte bara avsluta med en jäkla massa gnäll från mig, så nu kör vi lite bilder från söndagens utflykt till Bankerydsledens högst belägna grillplats, och så håller jag tyst. Ok?
Galet vacker utsikt!Alltså det går åt så mycket kaffe nu…Om man bara kunde stänga ner den där hjärnan som maler på hela tiden. Kolla så söt, man kan inte tro att han lite tidigare stod och gallskrek i högan sky av ren ilska och trots. Får ändå lite frid av den här bilden, att påminna sig om lugnet ute.
Så, nu äntligen har jag fått prata av mig lite, det har tagit ett par dagar att få ordning på det här i huvudet tillräckligt mycket för att få ner det här, en del av det i alla fall.
Nu laddar vi om inför morgondagen, ska hinna få ordning på det jag inte hunnit i veckan på förmiddagen och sen ska vi åka till Bilskoj i Ydre och köra folkrace. Vem vet, kanske det är precis vad jag behöver?
Rent emotionellt känner jag mig helt utbränd efter den här helgen. Trött ända in i själen.
Men, orkar inte jobba med det just nu, så tänkte fokusera på saker jag längtar efter…
Att elda och titta på naturenFota höstens små vackra sakerMin bror och hans familjAtt dricka glögg ute i kylan vid en eldSpecifikt just kolbulle. Måste vara världens bästa comfortfood.Mina vänner ❤Och det här längtar jag efter mest av allt – att få åka längdskidor på en öppen mosse under en klarblå himmel.
Jag har suttit här en stund nu, och funderat på vad jag vill skriva. Tyvärr vet jag fortfarande inte riktigt det, jag har bara en känsla av att jag villhöver skriva av mig lite.
Jag känner mig lite manglad, rent mentalt, dels efter två faktastinna dagar med distansutbildning gällande arbetsmiljölagen, dels av lite annat jag inte kan skriva om här eftersom det är sånt som inte bara rör mig. Trött i huvudet, och i känslorna, om ni förstår hur jag menar? Lite deppig, lite meningslös och lite otillräcklig. Ingen bra dag, helt enkelt.
I morgon ska vi ju gå på eventet Historiedrickarna på Yonder är tanken. Visserligen kom äldsta sonen hem och är förkyld med en gnutta feber, men dels tänker jag att ingen av oss andra verkar ens lite påverkade och dels så tänker jag att han nog ändå orkar vara barnvakt åt minsta brorsan i morgon, i alla fall om mini får en iPad i näven.
Jag längtar efter kompisar, och jag längtar efter att komma ut i skogen. Båda delar planeras relativt ofta in, men antingen kommer förkylningar eller väder emellan. Jag vill gå på bio, äta popcorn och kolla nya Bond, jag vill ta en heldag med fika på stan med kompisar, jag vill åka på SPA (räknade lite hastigt efter och senaste gången jag var på någon form av SPA var för ungefär 11 år sedan. Har sammanlagt varit på SPA 4 gånger tror jag, i mitt liv), jag vill åka på semester, jag vill komma bort, jag vill dricka vin… Ja ok, det senaste gör jag ju precis nu, eftersom jag tog ett halvt glas vitt som stod och förföll efter helgen. Men jag vill göra det i kompis-sällskap, sitta och prata viktigheter och nonsens utan några krav på nånting.
Typ den enda bilden jag hittade på bloggen med ett glas vin i. Mina bilder här representerar klart inte mina handlingar 😉
I brist på kompishäng så låtsas jag, jag hänger med mina bästa kompis-poddar, de där det nästan känns som man sitter med väninnor och pratar och skrattar. Mina bästa är Underbara Claras podd och så Gynning och Berg, även om den senare har lite ojämn kvalitet. De två poddarna är såna raka motsatser, Claras är välplanerad och redigerad medans Gynning och Berg alltid blir helt spontan – även om jag tror Berg rätt ofta har en tanke från början. Inte lätt att följa den med virvelvinden Gynning dock… Det är bra och sköna poddar att lyssna på, ingen av dem ger något dåligt samvete i form av pekpinnar eller ”du borde’n”, snarare ger de mer känslan av att allt är ok. Så du är helflummig och ostrukturerad? Helt ok. Du ÄLSKAR att sortera allt och göra listor? Också ok. Du lever på Marabou mintkrokant (Berg), ja det är också helt ok, vem ska döma dig för det?
För lite på tal om poddar ändå, så satte ju ÅTERIGEN Hej Hej Vardag tummen på något som så lätt skaver.
Jag tänkte på Anders Hansens sommarprat. Jag tyckte om det. Kanske tyckte jag allra mest om det för det kändes så lätt att bli rätt. Jag behövde inte löpa milen fyra gånger i veckan, det räckte med att röra sig och få upp pulsen en gång om dagen. Så lätt tänkte jag!
…
Jag tycker fortfarande Hansens sommarprat var bra och inspirerande! Men jag misstänker att det ibland kommer att landa fel hos mig och bli omvandlat till dåligt samvete. Det var ju så lätt, ändå får jag inte till det?!
Alla små, små tips och dolda krav, som känns så enkla och rimliga, de blir ju ändå rätt orimliga tillsammans. Ta alla influensers krav på en gång, så ska du ha en genomtänkt garderob, köpt second hand, i bra material, du ska träna yoga, löpning, styrka, du ska äta ekologiskt, naturligt, vegansk, raw och hemlagat. Du ska jobba, men inte för mycket, du ska njuta hela tiden också, glöm inte det.
Bild från Hej Hej Vardag.
Inför alla de tipsen tänker jag att det är ännu viktigare att välja för sin egen skull vem man följer, och varför? Såklart ska du kunna bli inspirerad av en influenser, men kanske räcker det med EN form av inspiration? Resten på kartan kanske man bara ska låta vara? Jag rensar HÅRT i mina sociala medier och bloggar, så fort jag känner mig stressad över nåt någon skriver, så ryker hela personen från min lista. För att livet ska kännas mer rimligt.
Och jag då? Ja inte räknar jag mig som en influenser, tror inte jag inspirerar till direkt nåt alls, jag gillar bara känslan av att få skriva av sig, den gör att man känner sig lite mindre ensam med. För jag vet ju att ni läser, runt 200 läsare om dagen har jag – inget mot de som gör det här som jobb, men det känns ändå som jag har en liten skara vänner i er.
Förresten, ALLT har ju inte varit dåligt i dag. För andra gången på en vecka så har jag faktiskt fått beröm för att jag sköter mitt jobbs instagram bra, och det gjorde mig väldigt, väldigt glad! Så på den positiva noten slutar vi det här inlägget tycker jag.
Puss och kram på er, och tack för att ni finns där ute!
PS, OJ vad långt inlägg det blev. Och som vanligt känns det mycket bättre nu, när jag skrivit lite om vad som far runt i skallen!
Det är ju väldigt lätt hänt att man till vardags går och rackar ner på sig själv, som jag tror gemene man gör i en eller annan form. Men ibland är det kanske bra att pausa och fundera på vad man är stolt över? Sen är det ju lite knasigt det där med stolthet, tex kan man ju vara stolt över att Sveriges damfotbollslag presterar bra, vilket jag inte har något med att göra överhuvudtaget? Men vi gör ingen skillnad just idag. Jag är stolt över ett litet gäng saker, det finns säkert fler men det här är det jag kommer på just nu.
Först ut – såklart – familjen. Vi är en fin liten familj, vi bor i ett bra hus, barnen får allt de behöver (men inte allt de vill ha) och vi klarar oss väldigt bra *ta i trä*. Stolt är jag för det, för det ligger hårt arbete bakom.
När vi talar om familjen så vill jag ta med alla familjemedlemmar med: Jag är stolt över min make som är himla kompetent på det mesta han tar sig för och där det aldrig krävs någon eftertanke för att vi ska vara jämställda.
Jag är himla stolt över att ha en fin relation med min äldsta, som snart fyller 14. Vi pratar om det mesta – även om man såklart inte berättar allt för sin mamma när man är tonåring.
Jag är stolt över min 10-åring som – helt utan några gener från mig och maken tror jag – är så galet duktig på att skaffa kompisar och som alltid gör sig hemmastadd hos vem som helst på ett helt självklart sätt.
Jag är stolt över min 3-åring som är väldigt självständig och företagsam.
Ska man sen gå till lite sånt som kanske bara rör mig själv, så har jag gjort ett par saker som jag är stolt över. En av dem (och faktiskt det som utlöste hela inlägget när jag av någon anledning kom att tänkta på det) är att jag har sparrats (många gånger) när jag tränade kickboxning. Det är något jag är jätterädd för egentligen, men jag lyckades överkomma det, vilket blev den allra största vinsten med den träningen.
Många blåmärken blev det
Jag är stolt över att jag vågat ta ganska stora, breda kliv mellan jobb, jag har jobbat i hemtjänst, sålt sängar, haft eget företag, jobbat med mässorna på Elmia och är nu arbetsledare i byggbranschen.
Jag är stolt över att jag alltid vill lära mig nytt och bli bättre, att jag inte stannar av och nöjer mig (vilket iofs också kan vara en jobbig faktor). På det temat är jag stolt över att jag nu är inne på min andra högskoleutbildning.
Jag är stolt över att jag vågar gå brett, från humanist med språk på gymnasiet till teknisk utbildning till dataingenjör på högskolan.
Det finns också tusen saker jag INTE är stolt över, men ibland kanske det kan vara bra att bara skita i dem och se den andra sidan.
Det är ju fascinerande ändå, hur hjärnan funkar. I dag så köpte jag något alldeles onödigt, men som kändes himla lyxigt, precis bara till mig själv. Och meddetsamma fick jag dåligt samvete och lust att förklara att jag minsann inte köper några onödigheter i övrigt, jag köper billiga skönhetsprodukter i den mån jag ens köper det, jag färgar mitt eget hår osv osv. Jag fattar ju rent logiskt att jag absolut är berättigad till lite onödig lyx i vardagen i den mån att det inte påverkar familjens ekonomi åtminstone, så varför samvetet gnager är ju egentligen en gåta.
Så, vad var det jag köpte då, var det en enorm lyx för en stor kostnad?
Nä, jag köpte mig ett litet rom-kit för 500 kr ungefär, på systembolaget. För att jag älskar rom, och för att även om en Diplomatico-rom står högt på önskelistan så bara kunde jag inte låta bli ett kit med 6 olika mindre flaskor med rom. Ni ser ju, ingen stor utgift och ingen STOR lyx. Dumma hjärna.
I vilket fall, sitter och testar en av dem nu, älskar ju rom med massor av arrak i och helst lite sötma med, så den inte blir för torr eller stickig. Hittills är jag inte missnöjd, mycket arrak och en del sötma, men kanske aningen skarp.
Så, när får du lust att förklara och försvara köp, fast du inte behöver?!?
Hej hej vardag har ännu en gång satt ord på något som i alla fall jag tycker träffar lite för prick på mitt liv för att det ska kännas riktigt bekvämt, när man tänker på det.
De gånger jag lyckas zooma ut ser jag ett vansinnigt marathon omkring mig, i mig. Folk rusar från möten, mejlar i språnget, hämtar lite för sent men ändå inte sist – phu! Rusar hem, lagar mat, mejlar och ringer två samtal samtidigt som pastan kokar. Håller trötta efter-föris-barn vakna med latjolajbansånger. Byts av med partner i dörren för att rusa till yogapasset. Går igenom to-do-listan mellan namaste och ”andas med magen”. Hinner hem lagom till läggningen. Smyg-smsar med kompis för att styra upp en middag medan barnet somnar. Ligger kvar i sängen och passar på att svara på några mejl. Släpar sig ut till soffan. Slöglor på något och tänker att ”vi borde gå och lägga oss, kanske till och med ligga, det bör man göra, annars kanske vi glider isär…”
Först började jag läsa hennes inlägg och kände mig lite nöjd med att JAG minsann inte dragits med så mycket i hetsen, men ju längre jag läste desto mer kände jag att USCH vad deprimerande, det här gör ju JAG med!? Varför är det så svårt att sluta vara så jäkla effektiv? För att effektivitet är det som premieras högst av allt i vårt samhälle? För att det faktiskt ÄR en tillfredställande känsla när man ÄR effektiv? För att det är så svårt att ställa sig utanför något som är en så stark norm?
Jag vet inte, har inte ett enda svar, men känslan jag får i kroppen när jag läser det här att det gör ont i mig. Ont för att det är klart att effektiviteten tar ut sin rätt på andra områden, barn och hemmaliv främst. Och rakt upp och ner då så vill jag såklart effektivisera om så att jag blir mer effektiv och får mer tid med dem – MEN DET ÄR JU EN DEL AV PROBLEMET. Att det inte finns utrymme för luft, för inget, för dötid. Och ÄNDÅ tycker jag inte att jag är superdålig på att lägga måsten åt sidan, åtminstone i bland. Hur sjukt är inte det…
När man får såna här påminnelser om vilket konstigt samhälle det är vi lever i så får man ju bara en klump i magen och känslan av att ”ska det vara så här, ska vi bara jobba, skjutsa mellan aktiviteter och sen dö?” typ, om jag tillåts överdriva en aning.
Känner du igen dig? Är du nöjd? Vill du ändra nåt? HUR ändrar man nåt?
* borde det inte heta marsvins-hjul? Har aldrig sett en ekorre springa i ett hjul…
Men sjutton, jag missade ju bloggens 10-årsdag som inföll den 13 september. I hela 10 år har jag skrivit här, om stort och smått och det mesta personligt. Det är lite häftigt ändå! Och för min egen del är det ju superkul att gå tillbaka och kolla på inlägg som gjordes för några år sedan…
Vad mycket svårare det var att skriva något nu när man faktiskt sitter här framför datorn, än när jag låg och tänkte på bloggen nu i natt. Egentligen borde jag nog ha en dator vid sängen, för den där vakna tiden efter att jag har matat minstingen, 2 månader, innan man somnar till ordentligt igen. Men hjärnan fungerar ibland inte riktigt som den ska när man är småbarnsförälder har jag märkt.
Från mitt första inlägg, 13 september 2010
För 10 år sedan var Lukas dryga 2 månader, och jag tyckte det var tråkigt att inte få ha vuxensamtal och få tänka klart – då blev bloggen ett substitut och det är den väl delvis fortfarande, för tid och samtal jag kanske haft med kompisar om det funnits mer tid att träffas (för alla).
Jag använder bloggen som en ventil och som ett redskap för att sortera mitt eget huvud, och såklart även som en slags dagbok. Den hjälper mig när det är något som känns tungt, för sällan är saker så jobbiga som de kan kännas när man väl sätter ord på dem. Den hjälper mig att se det som är fint och bra, för det är det man helst vill dela med sig av. Den hjälper mig att få distans till sånt som varit, att acceptera att saker ändrar sig och att skratta åt saker som har känts som sanningar och ”för evigt”.
Tack, bloggen, jag hoppas att du hänger med mig länge än! Och tack till er som läser och kommenterar, det gör att man inte känner sig ensam ❤
godatankar.com 