Det är lite av en röra i mitt huvud just nu. På ett sätt känns det som jag har tusen tankar och på ett sätt känns det inte som jag har någon, klart är i alla fall att jag inte sorterat ihop mitt huvud än. Det är liksom heller inget som går att ”skynda på”, utan det kommer små insikter farande när man minst anar det. Vi får väl se om jag får ihop något vettigt av nuläget.
I vilket fall, i morgon är det sista dagen av jullovet då. Ett rätt skruttigt jullov, men det har åtminstone på vissa sätt erbjudit lite vila, vilket iofs inte är samma sak som att en fyllts på med energi. I dag fick vi låna två hundar igen, mysiga lugna ”tanten” Zally och lilla nakenvalpen Maya. Det är ju liksom en aktivitet i sig, att få låna ett par hundar, så dagen idag har gått väldigt fort och ändå varit mysig. Och det är ju något så vansinnigt gott med att någon kryper upp i ens knä, lägger sig till rätta och se somnar? Lite som när man har en liten spädis som bara ger en all sin tillit (inte för de har så mycket val, men ni fattar) som också bara slappnar av och sover i ens famn.
Trötta efter promenad, och skönt avslappnade får man väl ändå säga ☺
Lite promenader har det därmed blivit i kylan med, inget kanonväder idag utan ganska rått, men nu hoppas vi på lite mer snö i morgon så det kanske kan gå att åka pulka för barnen till helgen.
För övrigt vet jag inte riktigt hur vi ska ta tillvara på denna sista lovdag?
Nyårsafton kom och gick, för den som är nyfiken kommer jag inom kort uppdatera inlägget nyårsmeny med bilder. I går var mest en slappardag som sig bör, med film och pizza. I dag har vi varit barnfria och passade därför på att gå en led på egen hand, det blev Stråken-leden – men mer om det i ett eget inlägg.
Så nytt år då. Kan vi hoppas att vi får ordning på pandemin i år kanske? Jag vågar i alla fall inte göra några storslagna planer till sommaren känner jag, det är för mycket som kan ändras, så vi får väl se.
Nyårslöften kan ju kännas både fåniga och lite uttjatade, men samtidigt kan jag tycka att det faktiskt ibland ÄR bra med en given tidpunkt att liksom se över sitt liv, att rensa lite i behoven och kanske göra en önskelista. Efter ett par dagars betänketid har jag nog ändå landat i några saker jag skulle vilja jobba mot, under året som kommer…
Jag VILL röra mig mer. Tänker inte sätta några hårda mål som stressar, inga krav och jag tänker fortsätta med att inte räkna eller på något sätt mäta min aktivitet. Det låter kanske lite konstigt, men jag mår bäst då, har jag kommit på, när jag bara gör det som känns bra i stunden. Och att man mår bättre av att röra sig mer känns väl inget som jag behöver övertala någon om. Jag ska passa på att röra mig så gott det går i min vardag helt enkelt, och komplettera med nödvändig övrig träning för att kroppen ska hålla. Kanske lite fler promenader, med en hund?
Jag MÅSTE öva på att inte ta med mig jobbet hem och att inte ta åt mig av det. Det här är så sjukt svårt men jag brukar vara väldigt mycket bättre på det än jag varit det senaste året, det måste bli ändring på det. Har ingen exakt plan här, förutom att jag måste jobba med det. Kanske hitta något sätt att ”slussa ut” jobbet innan jag kliver in hemma, jag vet inte direkt vad men det kan vara en tanke.
Jag VILL sålla mer i ”striderna” med barnen. Jag säger sålla, för att det blir konflikter är ju inget konstigt och ska inte undvikas heller, men nu när jag varit stressad så hoppar jag ju på allt och det funkar inte. Det här är den punkten som jag tror är svårast av de här tre.
Jag ÖNSKAR så att jag får träffa mina vänner mer, men det är kanske inte något som är helt lätt att styra över själv.
Jag har ett par andra mål med, men de är mina egna och hamnar inte här.
Har du satt upp några mål eller visioner för året som kommer?
2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.
Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?
Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.
Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.
Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.
Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.
Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.
En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.
Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.
En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.
Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?
Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.
Något jag aldrig kommer göra igen
Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.
Jag kommer aldrig få barn igen.
Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.
Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.
För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?
Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.
Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)
Det här längtar jag efter
Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…
Att KRAMAS kommer nog först på listan.
Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.
Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.
Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.
Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.
Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.
Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.
Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.
SOLEN!
Att få börja odla lite igen.
Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.
Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.
…så börjar dagens julkalender från Kajson egentligen. Men jag måste säga att jag har inte alls lust att skriva om det. Det är tillräckligt mycket som är skit ändå med pandemi och allt, jag tycker vi tar och skriver om något roligare istället? Vi tar en ny rubrik:
Jag älskar när människor…
…gör fina saker för varandra utan att bry sig om vad man får tillbaka. Sånt som gör mig riktigt jäkla glad är när man hör eller läser om ”pay-it-forward” som ju egentligen bara handlar om att man gör goda gärningar så de sprider sig vidare. Det kan vara så små saker som gör ens dag ändå, och jag tycker man blir så glad själv om man kan göra något litet för någon annan. Har man tur får man en kram tillbaka och vad kan vara bättre?
Jag älskar när människor bjuder på sig själva, när man har självdistans och känner sig så säker i sitt sällskap att man kan visa sina brister utan att bli dömd.
Ibland tror jag att jag saknar kramar mest av allt. Hade jag inte haft familjen att krama på hade jag tynat bort för längesedan.
Jag älskar att se gamla människor som är kärleksfulla mot varandra, ett par vithåriga pensionärer som håller hand gör mig numer så gråtmild att det är nästan fånigt (vad händer med en när man får barn egentligen?)
Från den film som har det värsta (och på ett sätt bästa) introt i filmens historia – Upp. Det räcker ju att man hör musiken för att man ska vilja brista ut i gråt.
Jag älskar att se och läsa om glada saker, ni vet som såna filmklipp där de visar hur ett barn kan höra för första gången med hjälp av ett inplantat – hur en klass har samlat in pengar till nya skor till en lärare i ett land där det inte är självklart att man har hela skor – eller hur någon får en present de bara kunnat drömma om.
När mycket känns jobbigt, stressigt och tråkigt känns det som att jag BARA vill se snälla och roliga saker, min tolerans för annat är på NOLL. Jag fixar inte att läsa om människor på flykt eller våld i hemmet, djur som far illa eller gamla människor som inte kan träffas pga pandemi. Ge mig fluffiga djur och ytliga fånigheter, jag skänker pengar lite där det känns bäst men sen fattar jag exakt hur priviligerad jag är som inte MÅSTE tänka på all skit som händer. Och jag orkar inte det just nu.
Det första jag är när jag är modig är utvilad och i en bra fas – för modig tar mängder med energi och det går inte alls så bra när man känner sig lite deppig eller bara trött och stressad.
Det är lite roligt ändå, för när jag ser rubriken så ser jag framför mig en liten version av mig själv (alltså som ett barn, inte som en minivuxen) som lite trotsigt sträcker fram hakan, kanske lägger armarna i kors och minsann tänker försöka sig på det här svåra, fast hon samtidigt väntar sig så mycket kritik och mothugg. Konstigt egentligen, alltid när jag gör något som jag kanske kan anse vara modigt så förväntar jag mig mothugg och motargument så till den milda grad att jag oftast har en hel arsenal svar uttänkta i förväg – men det är ju i princip aldrig det kommer mothugg. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig så här dags?
Man kan ju vara lite modig när man går i höghjödsbanor med, om man är lite höjdrädd.
Det modigaste jag gjort i mitt liv har varit de stora besluten – att bygga hus, att starta eget, att byta jobb, att skaffa barn och så att byta bransch då. Det är sånt som har krävt en stor energimängd och mycket tankearbete bakom. Därmed är det inte sagt att det inte gått fort i vissa fall, för i princip alltid går jag på magkänslan när jag gjort en första analys om det är rimligt att göra det jag tänkt mig.
Man kan vara modig när man väljer att testa att tälta med man och tre barn med.
Tex nu, när vi funderar på hund, så är det ett beslut som för mig själv går under kategorin ”modigt” – och därmed är jag också beredd på en massa åsikter, som i princip inte kommit alls. Sen kan väl folk hålla inne med dem, men ändå. Att skaffa hund skulle vara modigt just för mig, för jag kan inte helt relatera till det och beslutet påverkar en stor del av mitt liv. Men mitt lilla barn-jag som jag ju ser framför mig, hon hade jublande glatt stuckit fram hakan om hon fått möjlighet till en hund, och så fel kan hon väl inte ha?
Det krävdes mod för att komma över rädslan att sparras mot någon annan också. (PS, shoutout till vår ekonomi-Erik 😉 )
I mångt och mycket tycker jag att jag är mycket bättre på att vara modig nu för tiden, det har liksom tvingats bli så i det här jobbet, jag måste nästan varje dag ansvara för eller fatta beslut runt sånt som jag tycker är svårt och läskigt, men jag blir också stolt över mig själv när det går bra (och jätteledsen när det inte blir så bra som jag tänkt mig, men det är ett annat inlägg). Jag befinner mig typ alltid i utkanten av, eller utanför, min komfort-zon. Däremot gör kanske det att det finns mindre ork till att vara modig hemma, och kanske är det därför det känns ovanligt svårt att besluta sig om hund, jag gör liksom slut på all modig ork på jobbet.
Det krävdes mod för att skaffa det där tredje barnet överhuvudtaget.
Det som känns modigt för en är självklart för en annan, och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser någon kämpa med ett beslut eller steg man kanske själv inte tycker är så stort. Glömmer det själv titt som tätt, så påminner även mig själv härmed. Vad är modigt för DIG?
Herregud, så jag saknar mina vänner. Framförallt K, T, Å och M. Det är ju inte som att det har varit lätt att få ihop träffar ens innan pandemin, så mätaren låg ju i botten redan när året inleddes, och nu har jag kört på ångorna länge.
Men som sagt, det är ju inte bara nu, alla kompisar har ju precis som vi flera barn, och alla är i lite olika åldrar med, så det är inte okomplicerat att hitta tider att träffas.
Det jag saknar mest är bara att få hänga och tjöta, fika eller ta ett glas bubbel, så länge att man har tid att gå förbi ”vardagssakerna” som ändå behöver stökas över och sen prata lite mer. Att man inte få fylla på ”pratet” med vänner gör nog sitt till att det är jobbigt att jobba hemifrån med, saknar så lite småsnack, snälla pikar och humor.
Tycker inte att helger är så roliga nu för tiden. Det blir ju bara samma sak, man går nån promenad, lagar mat, fikar och väntar mest på att kvällen ska komma så man kan sätta sig framför ett spel eller nån TV-serie och bara låta tiden gå liksom. Det är mot ALLT jag tycker är viktigt – jag vill ju kunna ha små saker att se fram emot, att planera in, och göra – som gör att dagarna INTE flyter ihop till en grå massa.
En grå bild från en grå helg.
Det är ju som det är, och det är lika för alla, men jag tycker ändå det är så deppigt.
Tycker mig både se och höra att det är många som är rätt pandemi-deppiga nu. För det blir ju lite extra jobbigt nu, dels med mörker och kyla och dels i tider som i normala fall är fullbokade med aktiviteter med släkt, vänner och jobb – för de flesta blir det väl inte vare sig julbord, julfest eller släktträffar i jul. Hörde om ett företag som ändå gjort en himla bra grej där, alla anställda hade fått en peng för att kunna handla ingredienser och dricka till en viss maträtt, sedan hade de haft en kock som live (digitalt) lagat mat samtidigt som personerna (som var hemma hos sig) för att sen äta ihop. Så mycket bättre än inget ju!
Det finns några saker som gör mig rent mentalt allergisk just nu, så det tänker jag att vi ska undvika. Den första saken är uttrycken ”i dessa tider” och ”under rådande omständigheter” – fy FAN vad trött jag är på de uttrycken. Alla vet ju ändå vad som gäller… kan vi inte bestämma att vi skiter i det tillägget?
En annan sak jag tänker att vi också skiter i denna vintern (om inte alltid) är väl att läsa om folk som uppmanar till saker i form av ”julfys före julmys” och annat i samma stil. Vill du träna – träna, vill du äta – ät, i enlighet med det här inlägget. Speciellt nu känns det som att vi får väl bara hitta sätt att överleva det här med förståndet hyfsat i behåll?
Jag känner själv att jag har ett stort behov av att vara snäll mot mig själv, det är ganska mycket på jobbet och hemma har det varit en jäkla cirkus den senaste tiden på vissa sätt, och därför orkar jag verkligen inte vara något annat. Jag vill sitta i lugn och ro en stund och dricka kaffe. Eller rom – jag fick en romkalender i år igen av maken som vet hur man gör mig glad. Jag vill sitta o spela när ungarna har lagt sig, och bara tänka på INGET viktigt en stund.
Värma glögg över eld och äta med lussekatter. Trygghetskänsla ändå? Noll förberedelse typ.
Tänker att jag ska försöka sprida lite snällstämning här med i december, så gott jag kan. Tipsa om mysiga saker för den som har tid och lust och påminna den som INTE har det att det också är ok att bara äta köpte-pepparkakor och ta genvägar.
Men åh, det har ju varit sånt fantastiskt väder i dag! Fasen vad jag önskar att det kunde fått fortsätta över helgen, solen gör ju ändå under för humöret! Har ju ändå varit ute lite i solen i jobbet i dag, men hade lätt kunnat tänka mig en heldag ute i ljuset. Har för övrigt varit en jobbdag i dag som kändes som den varade i typ 20 minuter, lite jobb som hamnat på hög när man haft en skoldag och så en hel del nytt jobb som jag väntat på och som äntligen ramlat in. Nästa vecka blir en fullsmockad vecka!
Kom igen, mer sol, det behöver vi!
Tycker mig se att de ”vardagsbloggar” jag följer har ökat sina inlägg, och jag tänker att det är en följd av alla restriktioner. Precis som jag känner mig sällskapssjuk och vill prata av mig så upplever jag att andra också är det. Däremot de bloggar som kanske mer är uppbyggda kring att personen GÖR en massa saker, de bloggarna går rätt trögt just nu, för vad sjutton ska de göra? Sen följer jag typ ingen av de megastora bloggarna, gillar bäst de med självdistans och lite mer ”vanlig” vardag. Några favoriter på listan är:
Underbara Clara – det här är nog den största bloggen jag följer och har följt lääääänge. Gillar henne massor, och nästan mer från deras podd, hon och Erika är så skönt befriade från en massa PK saker som kanske känns lite onödiga ändå.
Hej Hej vardag – älskar illustrationerna, även om jag känner att jag börjar ”växa ifrån” henne lite pga åtminstone två av mina barn är lite större.
Den där om Jenny – ett alldeles vanligt normalkaosigt liv, lätt att relatera till och hon skriver på ett skönt sätt.
Följer ju fler bloggar, men dessa är ändå favoriterna som hängt med längst. Borta är bloggar som jag blir stressad av, av en eller annan anledning, så inga träningsbloggar, inga hetsiga ”borde”-bloggar och inga modebloggar med smala små tjejer. Allt som får mig att känna mig otillräcklig ryker direkt.
Är för övrigt så glad över er, som läser här! Ni är ett litet men hyfsat stadigt gäng ändå, och det är verkligen jätteroligt! Blir SÅ glad över kommentarer IRL på saker jag skriver! Sen VET jag att det är i princip meningslöst att fråga, men jag gör det ändå – finns det nåt särskilt ni skulle vilja att jag skrev om?!?
Önskar er i vilket fall en riktigt bra helg, har vi tur så har meteorologerna fel och vi får en kanonhelg, vem vet 😉
Vi har inte gett upp vår dröm om landet, det är bara inte så mycket objekt som kommer ut som vi känner passar oss. I helgen var vi dock på en visning, en himla snäll kollega tipsade om ett hus bara en liten bit ifrån där vi bor. Jag blev så sjukt glad, och ja, jag inredde kanske alltihop i huvudet ungefär två minuter efter jag sett bilderna. Läget är helt PERFEKT, för det är nära nog där vi bor för att barnen ska kunna gå kvar i sina skolor, men det är ändå tillräckligt mycket ute på landet för att det ska vara helt tyst – gud vad jag längtar efter den känslan. Dock ”bara” en vanlig villaträdgård på 2000 kvm ungefär, inte så jättemycket space till att bygga verktygsbod eller annat man kan vilja ta sig för, och det är ju en av anledningarna till att vi skulle vilja flytta med.
Planlösningen var också toppen, hade absolut kunnat välja samma typ av planlösning om jag själv skulle bygga hus. Materialval och sånt var helt ok, vita väggar (enkelt att fixa) och ett schysst parkettgolv, inga konstigheter där.
Det som ändå gjorde att vi valde att inte gå vidare efter visningen var att det kändes så himla billigt byggt. Ingen spånt under takteglet, bara plast, ingen lösull på vinden, ingen golvvärme och sen nån slags värmepanna som brummade så det lät i hela huset. Förutom det var det krypgrund, vilket ju inte är toppen. I badrummet var det ingen golvvärme heller utan våtrumsmatta på golvet. Allt detta går ju göra något åt, och hade väl inte varit några konstigheter att fixa till, om det inte vore för den lilla detaljen att huset bara är 6 år gammalt. Det är liksom inte ok att riva ut saker i ett hus som bara är 6 år gammalt.
Så, det låter ju säkert både jäkligt priviligerat och bortskämt att välja bort ett hus på de premisserna, men som jag sagt innan, vi har ju ett superfint hus nu och även om vi absolut kan tänka oss att fixa och dona i ett nytt hus så kändes det här bara som ett nerköp. Så himla tråkigt, för jag fick ändå stora förhoppningar om det, och på bilderna ser det fantastiskt ut.
Även fast jag vet att det är så otroligt minimal chans att någon ska svara mig, så har vi i alla fall skickat brev till alla markägare i området, och frågat om någon kan tänka sig att stycka av lite mark. Då kan jag i alla fall känna att jag gjort allt jag kunnat, även om jag som sagt redan nu tyvärr är rätt säker på att det inte kommer ge något.
Så, vi fortsätter hålla utkik, och drömmer vidare…
godatankar.com 