Födelsedagsskumpa och skrumpna dahlior

7 maj, 2025 / LindaG / 1 kommentar

Det här inlägget skulle egentligen upp, efter lite tillägg av bilder, i måndags. Men livet kom emellan. Helt orelaterat (?) kan jag bara konstatera att vara tonårsförälder är det absolut svåraste jag varit med om i hela mitt liv.

Det har varit en lång, härlig och aktiv långhelg det här, och som vanligt har jag inte orkat mellanlanda vid datorn på kvällen utan det kommer först nu ikväll (måndag).

Den bästa dagen på veckan – eller faktiskt på hela året – blev min födelsedag i torsdags. Jag önskar mig främst att bara få slippa tänka ut saker den här dagen, och nåt gott att äta. Vi har nästan fått till någon slags tradition av att jag får en fantastisk champagne-frukost, vilket i sig är typ det allra bästa i hela världen. För det känns så OTROLIGT förbjudet lyxigt, det är vansinnigt gott och sätter då verkligen tonen för hela dagen. Nyhet för i år blev en ”romrussin-ost” från Bengtssons ost, den var galet god till champagnen (som även den var en riktig höjdare).

*Glad och småfnissig av bubbel till frukost…*

Därpå blev det ytterligare en tradition – utflykt till Backamo Handelsträdgård för att inhandla årets nya perenner. Det blev mest växter till nya landet på östra sidan huset, men även lite klätterväxter (klematis och koreans pipranka) till altanen. En del dog ju i frosten förra omgången, nu är allt skyddat med dubbel fiberduk och jag hoppas det mesta ska ha klarat sig. Löjligt dyrt med lite växter dock, när man kollar vad trädgårdsprogrammet köper in till ”en liten rabatt” så skulle det nog landa närmare 8-10 000 kr i handeln… Nåväl.

Sen fick jag faktiskt en inslagen present med, en riktig sekatör, istället för de många, slöa och halvdåliga jag har från typ gardena och fiskars. God mat blev det med, hela dagen, och inget av det behövde jag planera – en helt perfekt födelsedag alltså!

I övrigt har helgen ägnats åt trädgårdsarbete och åt min bror med familj som var på besök, mycket trevligt. Söndagen blev lite påtvunget arbete med att sätta potatis – i kylan, för FY vad kallt det var ute! Men potatisen måste ju ner och nu var lite ”sista chansen”. Har satt 5 olika sorter i år, och för en gångs skull märkt ut dem, så det ska bli kul att testa sen. (Connect, Princess, Queen Anne, 7 four 7 och Alouette)

Det hann bli lite tid över till att bygga på Filips trädkoja med, den ska få både väggar och tak framöver, men nu funkar den att vara i åtminstone (den har fått ett enkelt staket så länge), till hans stora glädje. Kul projekt!

Annars har jag förgäves försökt skydda trädgården mot den rätt så hårda frosten (gissningsvis mellan 3 och 4 minus), men mina dahlior dog helt – även om jag hoppas att själva knölen lever så det kommer nytt på dem. Hade inte satt ut alla, men några stycken. Men det är ganska många växter som fått mer eller mindre småskador, men jag hoppas att det ändå ger sig. Tex körsbärsträden, vars blommor var som allra finast när frosten kom, där blir risken att vi inte får några eller bara ett fåtal körsbär.

Allt på en gång

15 april, 202515 april, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

Det händer så mycket just nu. Förutom min egen obekväma känsla i min kropp så är ju faktiskt det mesta väldigt positivt, så det är många känslor på en gång just nu.

Till våren tar ju tex vår äldsta son studenten, och eftersom allra minst mamma och min bror med familj kommer och firar så känns det nu väldigt mycket roligare med förberedelser. I dag lyckades jag också äntligen få med en tämligen motsträvig tonåring till att inhandla kostym på min lunch, lite stressigt men att överhuvudtaget få med honom är ju en vinst. Han blir så fin! Och ser så stor ut, älskade lilla barn…

Här hemma är det påsklov, eftersom vi båda vuxna jobbar så är lilla F på fritids, men mellankillen har lov och hade LAN natten söndag-måndag. Och sen blir det ju påskledigt med till helgen, DET ser jag fram emot, även om det såg lite tveksamt ut med vädret nu – vi vill ju gärna ha möjlighet att bygga klart altanen. Och på tal om det, nu är trallen lagd på framsidan av den nya altanen, fasaden är målad och stommen till pergolan är uppe. Här saknas det bara en massa skruv i trallen, och några ”takstolar” till pergolan, men på sidan av huset måste vi tvätta och måla fasaden innan vi lägger trallen där. Hade ju hoppats bli klar till påsk, men nu kanske jag mer siktar till Valborg?!

För det händer ju annat här hemma med, i värmen som varit så har ju hela gården ställt sig i startgroparna för att komma igång med växtligheten – och då vill jag ju gärna hinna med att rensa bort gammalt dött skrufs med, och helst rensa lite så inte det får fäste utan blir hanterbart även i sommar. Denna eller nästa vecka kommer dessutom mina tre beställda träd (mandel, kvitten och persika) så de ska hinna grävas ner i närtid med gärna, och landet på östsidan av huset ska grävas klart. De här två grävjobben ligger på han som tar studenten, men jag har tjatat i 2 månader nu och han har grävt klart typ halva landet (2 h jobb) så jag lär väl ändå vara tvungen att göra det själv…

*Nån liten buske av magnolia- karaktär, väldigt fin men övervuxen av gräs och ogräs. Nån gång ska jag flytta den, till en bättre placering.*

Vi har hav av blå Scilla överallt, och med liiite grönt i gräset så börjar det verkligen kännas att våren är på gång på riktigt. Varje morgon när man går ut för att mata grisar (just det, sålde de sista två kultingarna i går med, mitt i allt annat) så är det en sån kakafoni av fågelkvitter att man nästan blir full i skratt. Kör igång appen (Merlin bird id) ibland, men den har nästan svårt att urskilja alla fåglar när det blir så mycket. I morse hördes i alla fall, förutom de vanliga småfåglarna, koltrast, taltrast, grönfink och rödhake – så kul!

Det är verkligen nyp-mig-i-armen-vackert här nu, att gå ut i en hyfsat ljummen morgon med spirande grönska överallt, med inga andra ljud än lite kacklande från hönsen och så en hel uppsjö av fågelsång. Vi bor MITT i en dröm, och det ska jag aldrig glömma! Jag hade helst velat vara här hela dagarna nu, men på jobbet är det ovanligt mycket att göra, inte minst för att vi ska vara lite semesterlediga framöver. Men, jobbar jag hemma tar jag varje rast till att vara ute, sitta i solen eller pilla lite i landen. På tal om det sista förresten, i går efter jobbet när jag hämtat F från fritids så skulle jag bara ut och klippa ner lite dött. Satte på en ljudbok och gick ut, i vad som kändes som typ en halvtimme, men när jag kollade ljudboken hade det gått över en och en halv timme?! Haha, man bara försvinner när man kommer ut sådär… Blev lite stressigt med mat och sånt sen bara…

Vi är många

11 april, 2025 / LindaG / Lämna en kommentar

Tja, läser man kommentarsfältet på Krickelins inlägg, så är det i alla fall tydligt att jag då inte är det minsta ensam i min vilsenhet. Det i sig är ju både trösterikt och sorgligt – för det blir väldigt tydligt att det här (förklimakterium och klimakterium) inte är något som uppmärksammas eller prioriteras av vården ens här i Sverige. Då har ju jag ändå tur som HAR fått bra hjälp av hormoner, har ju inte alls samma utmattning och hjärndimma som innan, och sover dessutom ok åtminstone i perioder. Alla är noga över att inte ”klaga” och också att alltid betona vilken tur vi har som bor här osv, och jag är FÖR att inte gå och gnälla SAMTIDIGT som vi också måste få snacka av oss om det här ibland? Lite som att vara nybliven förälder, det kan BÅDE vara otroligt härligt OCH skitjobbigt – samtidigt.

Och ÄVEN om det på ett sätt är ett riktigt i-landsproblem så är det samtidigt INTE det, eftersom det i grunden påverkar hur kvinnor mår, utöver allt annat man ska handskas med så här mitt i livet. Karriär, familj, vardagspussel, träning, personlig utveckling och alla andra miljarder saker, det blir ju inte lättare när allt i ens inre känns lite kaosigt. Så även med alla stora problem (ni vet krig, klimat, miljö och omvärldspolitik) så kan det i bland kännas deprimerande att man inte känner sig fin en dag när man vill det. Två tankar i huvudet samtidigt, eller hur?

*Mvh, hon som tjuvstartar lite bubbel i väntan på sin kompis*

Skönt som vanligt att formulera ur sig något i alla fall, och se att vi är många. Och det är ju inte ALLA dagar jag känner så här, men ibland. Och det får ju liksom vara ok det med.

Vilse

9 april, 20259 april, 2025 / LindaG / 1 kommentar

Krickelin skrev ett inlägg idag, med 100% igenkänning. Mitt i allt kaos i omvärlden så hade det ju känts skönt att känna sig helt trygg och säker på sig själv, men eftersom jag inte drunknar i en översvämning (för övrigt, det är väldigt torrt nu, det får gärna komma lite regn och fylla på vår brunn) eller får söka skydd pga bombningar så kan jag tydligen ändå gå och bekymra mig över trivialiteter.

Jag befinner mig i någon form av identitetskris, känner jag. Eller, det har jag väl gjort till och ifrån ett tag, men just nu har det blossat upp lite igen. I går avbokade jag träningen eftersom jag haft sån himla huvudvärk i ett par dagar (inte spänningshuvudvärk utan förkylningshuvudvärk, annars hade träning varit att föredra) och gick istället och letade lite kläder på second hand. Jag är inte så duktig på det, men har ändå greppat att om man ska hitta NÅT så behöver man lägga mycket mer tid än om man bara går in i en affär och köper nåt.

Vad köpte jag då? Jo men lite oversize t-shirts och en bylsig hoodie – allt som liksom bara gör att jag kan gömma mig lite i min ”outfit”. Jag har mentalt accepterat (typ) att jag är större nu än innan utmattningen och har absolut NOLL energi till att lägga ner den stora insats det skulle innebära att göra något åt det, speciellt som vi äter himla bra mat nu (med bra menar jag i detta fallet lagat-från-grunden, gärna ekologiskt, inte snabba kolhydrater och inga dåliga fetter). Jag vet EXAKT vad jag skulle behöva göra för förändringar i kosten om det är så, men det går liksom inte ihop i mitt liv just nu, det går inte laga olika mat till mig och övriga familjen och de enkla anpassningar man kan göra, gör jag redan. Skit samma, det är inte viktigt, hatar att det ens stör mig, men jag kan inte ljuga heller, ibland gör det det.

*Tröjorna jag stickar själv är också stora och bylsiga – mysiga och goa, men nu när det inte är tjocktröje-säsong längre vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig.*

Klippte mig ju med, och fick en superfin frisyr, men då fick jag lite identitetskris pga att jag helt plötsligt tittade tillbaka i spegeln på ungefär samma frisyr som jag hade när jag var 20, och det kändes fel? Att liksom hitta sig själv i den här ”medelåldern” är så svårt…. Som en väldigt välkommen bonus av hormonbehandlingen så har jag i alla fall fått tillbaka mer av mitt hår (tappade extremt mycket efter utmattningen), men nu vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Eller kanske är det mer så att det kvittar vad jag gör med håret nu så känner jag ÄNDÅ mest att jag vill gömma mig.

Behöver hitta en ny frisyr, inte den halvlockiga page jag kört med superlänge, och heller inte kanske det korta som blev nu. Gillar det här från förra sommaren, som är lite av ett mellanting? Orkar inte locka håret alltid, då är kortare skönt, men å andra sidan behöver kort hår fixas med på ett annat sätt. Vilket idiot-problem…

Så, just nu känner jag mig identitetslös och lite generellt misslyckad (pga så är ändå samhällets bild av kvinnor uppbyggt, vi ska ALLTID känna oss lite misslyckade) och vill bara gömma mig i stora kläder. Det var ändå lite skönt att läsa att Krickelin (och åtminstone hela hennes kommentarsfält) går igenom precis samma saker, då är det inte bara jag som känner mig vilsen nu. Det är så jävla ytligt, men samtidigt går det också lite djupare, för att jag känner mig vilsen i min kropp är ju också ett resultat av att jag känner mig lite vilsen rent allmänt just nu. Och det är ju svårare att hantera, då är det enklare, men egentligen meningslöst, att fokusera på det ytliga… Vet inte ens om jag förmår formulera nåt vettigt om det vilsna inre, inte utan att det blir för privat för en blogg.

Hur mår du?

Mu?

31 mars, 202531 mars, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

Jag har nämnt det förut, men vi skulle ju verkligen vilja ha en liten ko. Och med liten menar jag antingen en Fjällnära ko (såna som Mandelmanns har) eller en Dexter – men de senare är svindyra. Och med en ko menar jag dessutom tekniskt sett två, eftersom de inte får gå ensamma – men där är planen att vi äger en ko och en kompis äger den andra, och så får de gå på våra betesmarker som är dryga 1,5 ha.

*Bild på Dexterkor, lånat från Torslöts gård.*

Men jag är inte dum, jag fattar att en ko, även om den går på ”lösdrift” (eller hur man säger för en ko) ändå kräver lite arbete såklart. Hade jag inte behövt jobba så hade vi skaffat en ko med kalv för att kunna mjölka, men ska vi vara realistiska så kanske vi snarare får sikta på att ta en snäll och trygg ”äldre” ko för att lära oss kor och för att mest ha henne till beteshjälp. En förutsättning är ju också att vi kan bygga en ligghall utanför stallet – där finns ju markarbetet och plintar gjort sedan tidigare ägare – men det kräver ju också lite jobb (och pengar).

Jag pendlar typ 5 gånger om dagen om vi ska köpa kor i slutet av sommaren (alltså när vi hunnit bygga ligghall) eller inte. Minst. Det är verkligen ingen okomplicerad fråga.

FÖR:
Självhushållningsaspekten (om vi även har/har tillgång till en tjur) – man kan få kött och mjölk
Mysfaktorn – seriöst, har ni sett små kor?!?
Betesmarken och biologisk mångfald – våra små marker skulle vara perfekta för en liten ras, plus att vi har åtminstone en del mark där vi kan slå hö

MOT:
Tiden – även om vi bara har dem till beteshjälp så behöver de ju lite tid varje dag
Kostnad – klarar vi inte att ta tillräckligt med hö själva så måste vi köpa in foder under vintern. Inte supermycket pga det är små kor, men ändå. Dessutom behöver vi köpa halm och pellets att ha i ligghallen, och den kommer också kosta att bygga.

Hade jag VETAT att världen skulle gå åt helvete i höst tex, då hade jag köpt kor bums. Men nu ska de ju hur som hur ändå passa in i vardagslivet, och då måste vi först komma fram till om vi mäktar med det eller ej.

Det är ju också en fördel att ”dela” på kor med en vän, då kan man dela vissa kostnader och även hjälpas åt vid behov (om vi tex skulle åka iväg en sväng eller så). Sen har vi ju ändå grisar och höns, så vi måste ju ändå tänka till om vi ska åka nånstans en längre stund. Förresten ska väl nämnas att maken har samma tankar, det är inte bara jag som vill ha ko, haha!

Ja ja, ville bara få ner mina tankar och funderingar, det är så himla svårt att ta ett beslut i såna här frågor när hjärtat vill en sak och verkligheten en annan. Vad tänker ni?

Sjung om studentens halvdana dag…

24 mars, 2025 / LindaG / 1 kommentar

Till sommaren i år så händer något som både är jättenormalt och jättekonstigt – vårt äldsta barn tar studenten. Han går nu sista terminen på el-programmet på Bäckadalsgymnasiet (och har en taskig lågkonjunktur i bygg att komma ut till), och blir ju därmed student. Det känns himla konstigt att ha ett barn som är så stort, för jag tänker att han är som lilla F ungefär, som är 8 år och som sitter mitt över mig vid bordet och färglägger.

Men oavsett om det är konstigt eller ej att vi nu har ett så ”vuxet” barn så har jag lite ångest över själva firandet. I normala fall så firar man ju genom att släkt och vänner samlas vid skolgården för utspring, och sen bjuder man på studentmiddag/studentfest hemma under kvällen, där studenten i bästa fall gör ett snabbt inspel innan hen sticker ut och festar.

Men, sedan ca 7 år tillbaka har jag pga anledningar jag inte tänker gå in på nu eller här, ingen kontakt med min pappa (O’s morfar). Det hade väl inte varit så himla komplicerat om det inte är för att mina föräldrar fortfarande bor ihop. Så nu kommer vi alltså stå på varsitt hörn av skolgården antar jag, och sen kommer ju inte O’s morföräldrar komma hem till oss och fira antar jag. Det blir, som med alla högtider sedan dess, mest en situation som gör mig väldigt, väldigt ledsen – och arg med för den delen. Som med alla högtider blir det hattigt och halverat.

Barnen firar födelsedag med oss här hemma tex, och åker sen till mormor och morfar och firar där liksom. Det ska tilläggas att vi bor typ i samma stad. Det är vad det är, men det gör att det känns väldigt avigt att ordna studentfirande (vilket vi ju kommer göra ändå såklart, för O).

*Tror att han var lite yngre än Filip är nu här. Men ja, vi har tre pojkar som är väldigt lika varandra!*

Nu brukar ju inte studenter vara hemma så långt stund ändå, men kanske blir det också så att han med sitt scoutgäng drar upp för att fira studenten genom att hajka i scoutlokalen ute i skogen, så då ser vi honom definitivt inte på ett tag. Jag kommer ändå bjuda in min bror med familj från Göteborg, och maken sin syster från Malmö och bror från Vimmerby (typ), men det är ju inte alla som kan ta ledigt en fredag bara sådär heller.

Jag vet inte om HAN bryr sig jättemycket, men JAG blir väldigt ledsen av det hela. Jag vet ju att vi inte är de enda med en ”komplicerad” familjerelation – kan ni inte komma med lite tips på hur ni har löst lite liknande situationer?

Har det redan börjat?*

4 mars, 20254 mars, 2025 / LindaG / 6 kommentarer

Jag är så himla mentalt trött just nu. I min omedelbara närhet har det varit turbulent ett tag, av olika anledningar, vilket resulterar i många känslor och mycket tankeverksamhet – och en del konflikthantering. Sen har vi ju det ”lilla” problemet med allt som händer i omvärlden…. Visserligen är det klimat och bygg och fastighet som är mitt främsta fokus när det gäller omvärldsbevakning, men självklart blir det också en stor mängd bevakning av det som verkar vara inledningen till ett tredje världskrig. Med Trump vid ratten i USA känns det verkligen som man som liten världsmedborgare har slängts ombord på en karusell som går i vansinnesfart, och både Ryssland och Kina skrattar gissningsvis gott åt att de inte behöver göra jobbet själva.

Precis som med klimatfrågorna så har jag svårt att förstå hur ”folk” inte kan vara mer oroliga? Jag tycker inte jag är en person med katastroftänk i övrigt, verkligen inte, och jag har inte historiskt varit någon som oroar sig för världsläget, men nu tycker jag att jag konstant går med en klump i magen. Normalt sett tycker jag att det är meningslöst att oroa sig för saker som jag inte kan göra något åt, men i läget som råder nu så lär ju hela världen påverkas – och även om inte jag kan ändra något för den stora helheten så kan jag ändå försöka se till att min familj står rustade. Men där blir det ju svårt, ja, vi har en låda med beredskapslivsmedel och så, men eftersom jag naturligtvis inte vet exakt HUR och NÄR saker kommer hända så känns det som en omöjlig balans att gissa sig till. Och osäkerhet = stress/oro.

*Vår beredskapslåda, inte tillräcklig i sig men tillsammans med allt vi har i skafferiet blir det ändå ett tillskott.*

I tider av desinformation är det också svårt att vara helt säker på de nyheter som kommer, helst när alla om Trump får en att tänka ”va, nä det kan inte stämma!?!”. Förutom svenska nyhetskällor så har jag en favorit på instagram, som liksom på ett sätt som går att både förstå och på ett sätt även skratta åt, ger en nulägesbild av omvärlden. Det blir en skräckblandad förtjusning, så att säga, att kolla när han sammanfattar världsläget just nu… Vill ni följa så heter han johnstone.gregory på instagram.

Jag ser att de flesta bloggar jag följer ger sitt stöd till Ukraina, några häpnar (med rätta) över hur Trump har tagit ifrån kvinnor i princip alla rättigheter, men i övrigt är det ganska tyst om situationen. Det är svårt att förhålla sig till allt, men när läget är som det är nu så känns det jättekonstigt att inte skriva om oron. Rimligen är vi också fler som är oroliga, kanske gör såna här inlägg folk MER oroliga, eller så kan vi prata om det som oroar och kanske hjälper det – vad tror ni?

*Angående rubriken, vi har haft diskussioner på jobbet om vilket startdatum man kommer säga det blev för tredje världskriget (om inget ändrar sig radikalt så är det ju dit vi är på väg), och vi och chatGPT tror att man kommer säga att det började samma datum som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – alltså att vi redan tekniskt sett lever i det.

En dystopi

18 februari, 202518 februari, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

Läste följande, från TT:

Trumps order: Avsluta omedelbart klimatarbetet

Topptjänstemännen på USA:s departement för inrikes säkerhet fick i fredags ett memo från Trumps styre: ”Avbryt omedelbart allt arbete relaterat till klimatförändringar och stoppa bruket av terminologi kopplad till klimatförändringar i DHL:s program och dokument, så långt det är lagligt möjligt”.

Det känns vid det här laget som man sitter på en sinnessjuk bergochdalbana, som är på väg käpprätt åt helvete rent ut sagt, när man tittar på vad som händer i världen just nu. På linkedin går det läsa vagt trösterika resonemang från forskare att det ”nog inte blir riktigt så illa som det låter” med Trumps politik, men för egen del så måste jag säga att bilden av hur världen kommer se ut inom kort, drastiskt har förändrats till det sämre. När inte National Institutes of Health inte ens får använda ordet WOMEN eller ens COVID för den delen så känns ju tex Handmaids Tale mer som en rimlig framtid för USA än som en dystopi.

Jag skriver om trivialiteter som träningstajs och odlingar, mest för att få känna att det finna någon normalitet i världen ännu, och med ett hopp om att det, som en del forskare säger, inte kommer bli riktigt lika illa som det låter, men det känns ihåligt och falskt. Samtidigt är det i princip omöjligt att förhålla sig till allt detta, som en ”vanlig” person. Speciellt när det blir mycket omvärldsbevakning på klimatområdet på jobbet, och tro mig när jag säger det, det ser inte ljust ut – även om inte nyheterna rapporterar så mycket om klimat (än).

Jag vet att ni inte vill läsa om sånt här, att det bara låter alarmistiskt och är deppigt, men hallå, nu är det den här världen vi har att förhålla oss till, och det är dags att vi inte blundar för frågorna? Att fler och fler känner klimatångest är helt rimligt, utifrån det som händer, och då blir det ju extremt konstigt att försöka existera i en värld som inte låtsas om frågorna heller – det är bättre att vi får prata om det tänker jag.

Det är lätt att känna sig hopplös och väldigt liten, men det verkar ändå som många företag (och amerikanska delstater) fattar att vi inte kan låta världen gå dit Trump vill ha den, så även de små sakerna vi gör som privatpersoner spelar roll – ge inte upp!

300 pass

11 februari, 202511 februari, 2025 / LindaG / 1 kommentar

Det pågår så mycket i mitt huvud nu som jag inte kan skriva om, så ni får ursäkta men det blir kanske lite platt innehåll just nu – eller inget alls.

Om mina kommande två veckor rullar på som de ska så kommer jag göra mitt 300 pass på Crossfit. Det är ca 100 pass som utövades samtidigt som jag var sjukskriven för utmattning, 100 pass som utövades direkt efter och med alla sviter av utmattningen och 100 pass som varit i någon form av tillfriskningsläge, om jag ska dela in det lite grovt. Varför vill jag det då? Jo men att bara säga att jag gjort 300 pass och ändå inte är i (ännu) bättre form kan ju ge lite tvivel på klubben, eller på mig själv, så det känns ändå relevant.

Den största skillnaden den senaste tiden är att jag fått tillbaka liiiite möjligheter att pressa när det blir flåsigt. Det är ett ärrat, skadat och stramt gummiband, så flexibiliteten är det är inte långt, men det är ändå inte helt stumt längre. Däremot har jag väl fattat att det nog kommer vara omöjligt att få tillbaka det i full utsträckning, men fine.

Jag har också, på ett lite retligt sätt, fått känna i korta stunder att kroppen känns STARK igen. Att den orkar det jag vill (i vardagen) och att jag liksom känner att jag trivs i den. Det retliga i det hela är att det hittills ofelbart har varit så att en dag då jag känner mig stark omedelbart har följts av typ en period med förkylning eller nån skada. MEN, de starka dagarna kommer ändå lite, lite oftare märker jag, och även om det inte är någon snabb övergång så känns det bra! Det är en helt oerhörd känsla att känna, att kroppen känns stark istället för att den liksom bara ”‘är”.

Träningen har dock en baksida, Crossfit ÄR slitigt, och det blir inte mindre slitigt när man är över 40 med en utmattning och hormonstörningar pga klimakterie ställer till det. Man kan inte riktigt gasa på som kanske ens tränare eller en själv vill alltid, om man känner att man inte ska gå sönder, vilket också samtidigt känns både trist och som att man försöker komma undan.

Det är samtidigt så oerhört rolig träning – förra veckan kunde jag (med hjälp av lite gummiband) göra kippade pull-ups i sjok om fem, och det var SÅ roligt! Det kändes som jag FLÖG upp (jag vill inte se nån film för då visar det sig nog att min känsla inte riktigt stämmer) och jag kände att jag liksom fick ihop rörelsen. Eller som när jag ”helt plötsligt” kan få upp den jäkla sandsäcken på 45 kg, inte över axeln men till att bära framför magen, det känns också så himla gott!

Jag unnar er att också få känna att ni hittar en rolig träningsform, och att ni får känna hur det känns att känna sig stark i kroppen!

*Jag vill ju orka göra allt jag vill – och mer därtill!*

En sån dag

29 januari, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

Nån gång ibland, så är det så svårt, svårt att hitta sitt värde i någonting alls. När man inte känner att man tillför något som förälder, maka, kollega eller vän, och det man tillför planeten är nog mindre än det man tar av den. När det är svårt att motivera ens sin existens.

I dag var en sån dag – dag 895 i januari.

Jag är inte dum, jag fattar att jag inte har mindre existensberättigande än någon annan, men ibland kan det ändå kännas himla meningslöst. Jag är redan tämligen meningslös för de två äldsta barnen som helst vill vara någon annanstans, och vem är jag när inte lilla F behöver mig längre sen heller?

Det är säkert hormoner, men idag är det en sån dag i alla fall. Kram på er andra, om ni också har en sån dag idag.