Det är fredag igen och den här veckan har jag varit väldigt försiktig med små måltider och nästan inget sött (för det behövdes lite glass idag), och jag har inte haft ont i magen på hela veckan. Får säkert fortsätta med ”småätandet” ett tag till för att det helt ska ge sig, men det känns som det går åt rätt håll.
Tiden går så fort nu, som vanligt så försvinner maj i en fart som inte är rimlig – trots min extra dag på gården här hemma. Insåg för övrigt att jag inte skrivit någon direkt utvärdering av det, det är ju ändå två månader som gått när jag jobbar 80% och lägger en dag på odlingar och annat här hemma i veckan. Skillnaden är som natt och dag, jag är helt i fas i trädgården och jag hinner sitta ner och vila med en bra bok när andan faller på. Det känns verkligen som ett av de bästa besluten jag tagit, och jag förstår nästan inte hur jag INTE har gjort så här innan! Det gör absolut att glädjen med trädgård och odling har kommit tillbaka igen, och jag mår toppen av det dessutom.
Så här ser det ut precis när man kommer hem till oss nu – så grönt!
Till helgen blir det som vanligt träning, och det lilla projekt jag har som ska göras är att jag ska fästa armeringsnät inne i växthuset som sedan gurkorna ska planteras framför. Ni ska få bilder sen, men tanken är att de ska kunna klättra lite enklare upp runt väggarna, och att gurkorna (förhoppningsvis) blir lätta att nå under näten.
Nästa jobbvecka ser ut att bli ganska rimlig, och veckan därpå är vi ett ganska stort gäng som åker ner till Bryssel för att besöka EU-kontoret och en mängd olika event. Lär väl vara helt färdig efter den veckan, men kommer hem (om inget händer) på torsdag kväll och är sedan ledig på fredagen eftersom det är skolavslutning, så det blir nog bra. Största oron är om något blir inställt när det gäller resan hem, vill helst inte fastna i Belgien ju. Vi har lite olika sätt att ta oss dit, de som har möjlighet åker tåg (17h enkel resa) men vi är några som inte kan vara borta så länge så vi kommer att flyga. Det är inte optimalt, men det blir som det blir – och jag flyger ju typ var 10:e år så det får väl liksom gå.
Nu hoppas jag på en skön kväll i solen på altanen, med lite grillat och ett glas bubbel (famous last words, efter förra fredagen)… Hoppas det går bättre den här gången, haha! Ha en skön helg!
Nej men vad oväntat att en glass och ett glas vin inte alls var vad min mage ville ha eftersom den typ fått magkatarr efter bacillen/viruset? Kunde jag väl räknat ut. Så inga revben blev det för mig, jag låg ihopkrupen som en boll i soffan istället… Ny plan, det funkar bra att äta i små portioner och lite oftare – vilket inte alls är vad jag trivs med egentligen – men jag måste ju inse att jag måste ge kroppen en chans att återhämta sig. Resten av helgen har jag med den här strategin mått bra, även om små-portionerna gör att jag känner mig lite matt.
Läste Krickelins inlägg ”I’m fixing my soul” i helgen. Känner mig skavig, skör och meningslös just nu, och funderar på hur mycket jag egentligen jobbar med mig själv? Det blir mycket tänkande och kännande som landar här, men ändrar jag mig? Jag tycker att jag försöker, utan att ”köra över mig själv”, men ibland vet jag inte om jag helt har tappat fotfästet eller om jag är precis samma som alltid, och bara inte ser det. Vet nån terapeut vi pratade med vid nåt tillfälle, som sa att man nästan alltid har något barn i en viss ålder inom sig, som även i vuxen ålder gör att man reagerar precis som det barnet gjorde – att när en triggande situation uppstår så blir man liksom det barnet igen. Det är tydligen det som är allra svårast att jobba med, för det sitter så djupt i ens personlighet. Jag vet vilket mitt barn är, men jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare.
Tänk om man kunde vara obrydd som en katt…
På grund av både schemakrockar, magont och att det varit mycket med barnen så har träningen blivit lite lidande med, och just nu känns den bara jättetung och motig. Dock extremt tydligt hur väl jag behöver den, för jag får så ont i ryggen när jag inte tränar. Men, ska försöka ta ett omtag nu för att se om jag kan hitta lite träningsglädje igen. Det är i alla fall kul att gå dit och prata med vänner, så det vill jag inte vara utan.
Så, planen för veckan är i alla fall träning tisdag och lördag – torsdagens pass utgår till förmån för AW med en styrelse jag sitter med i. Till helgen är planen att plantera ut gurkor, zucchini, pumpa och bönor. Längre än så vågar jag inte planera nuförtiden, blir det tonårsbråk så kommer min ork och lust vara noll, så allt som sker får bli på dagens känsla och ork.
Förlåt, jag känner att det har varit himla gnälligt här ett tag, med magsjuka och allt. Men jag kan också säga att det är liksom inte synd om mig, jag har ett fantastiskt jobb, min man och tillika bästa kompis, och tre friska barn. Sist men inte minst, så bor vi ju så otroligt härligt på vår lilla gård, som dessutom har EXPLODERAT i grönska nu när det kommit lite regn! Bilderna från trädgården häromdagen har fått många att hajja till att det är tidig blomning, men faktum är att i princip alla de blommorna står ju mot en svart fasad i sydost läge, resten av trädgården ligger nästan 2 veckor efter.
Är så nöjd över rabatterna jag gjort i ordning nu i vår, och i onsdags när jag hade ”jobba-på-gården” dag så satte jag ut alla tomater, chili och paprika i växthuset – minus 4 som ska få bo på friland istället. Bönor och gurka är sått, tillsammans med zucchini och pumpa, och nästan alla Dahlior har tagit plats ute med. Den här extra dagen jag får på mig i veckan gör världens skillnad, istället för att känna mig stressad över det som ska göras så ligger jag i fas, och hinner med ”onödigheter” som att fixa gamla rabatter. Det gör att hela trädgården och odlingen känns så himla mycket roligare!
I dag är det ju dessutom fredag, det är strålande väder och hela helgen ska ju hålla sig runt 20 grader, möjligen med nån skur på lördag bara. Magsjukan är borta, och det ska jag fira med ett glas bubbel ikväll, och jag tror att vi ska grilla revben med, vilket jag älskar. Så ni hör ju, inte ett dugg synd om mig på det stora hela, även om man såklart måste få vara ledsen över saker ibland med. Men idag känns det bra, så i eftermiddag tar vi helg hörrni!
Jag har en generell intern regel, att man får gnälla på allt en gång, sen får man inte gnälla mer innan man försökt göra något åt det. Går det inte ”över” så kan man få gnälla en gång till, men sen måste man testa nåt annat. Ni fattar. Det är självklart inte alltid jag ens följer min egen ”regel”, men jag försöker i alla fall.
Sen har vi det där med att inte riktigt känna att man har RÄTT att gnälla, alltså att något antingen är ett trivialt problem, att andra har det värre eller att det kanske inte egentligen är något att gnälla om.
Det specifika ”problemet” jag har i huvudet just nu är att jag känner mig ensam, och skulle vilja hänga mer med kompisar – och kanske också att jag önskar att jag verkligen hade en ”bästis”, en sån där man kan ringa och prata med allt om, och där man är någons förstahandsval.
Men jag HAR kompisar, men kompisar som också har en massa andra kompisar och som oftast är svårt att boka in något med på kort varsel. Jag har dessutom en fantastisk bloggare som med varm famn erbjudit sin vänskap, så vad gnäller jag om? Problemet där blir att jag inte ORKAR. Jag orkar inte lära känna en ny person, och jag orkar inte vara den som ska boka upp något med mina gamla vänner. Jag vet inte idag om jag kommer ha någon social ork en tisdag om tre veckor, jag vet precis idag vad jag orkar socialt.
Finns en massa möjligheter och ställen att ta en kaffe på här ju
Jag har en generell mental bild över att alla är välkomna hit på en kaffe, lite när som faktiskt, för vi är oftast hemma. Det innebär inte en massa förberedelser eller måsten, utan man är helt enkelt välkommen hit för en stunds snack och en kaffe. Men jag fattar att det är något de flesta inte känner sig bekväma att göra – vi har en kompis som vi fått sedan vi flyttade hit som däremot gör så ibland, och det är väldigt trevligt. Det kanske bara blir 30 minuters snack och sen åker hon vidare, men det är väldigt uppskattat. Det är också ok att bara säga nej när hon messar och frågar, vilket också är skönt – för det betyder ju bara att jag inte kan eller orkar precis just nu, inte att jag inte vill nästa gång.
Här tex.
Så min känsla att jag känner mig lite ensam och ledsen, men också att jag inte har någon rätt att klaga pga ovanstående. Men jag skulle ju gärna träffa vänner mer, fast kanske inte i så ”stora” uppstyrda sammanhang. En lunch är också toppen, även om det kan bli väl kort att hinna snacka om det är någon man inte träffat på länge. Så alltså känner jag mig både värdelös och ensam och värdelös för att det är ett problem som ju har en lösning – bara att det är en jag inte orkar med just nu.
Jag satt på altanen idag och drack kaffe, och kände att det är så synd att inte kompisar ”vill” komma och dela det här fina med mig (eller inte kan såklart, för alla har ju fullt upp i sina egna liv, det dömer jag ingen för!!). Jag fattar och jag saknar det, båda två samtidigt.
Eller här.
Vad vill jag med det här då? Låta otacksam och gnällig verkar det som, men det är såklart inte fallet. Vill bara säga att ni får gärna slänga iväg ett sms och fråga om jag är hemma för en kaffe, om ni har vägarna förbi – det är jag ju nästan alltid (i alla fall på helgerna). Och som vanligt ville jag bara försöka reda ut mina egna tankar genom att skriva om dem, det hjälper ju nästan jämt.
I mellanrummen blir det sällan något bloggat, men i mellanrummen finns majoriteten av livet. Det är där det varken är katastrof eller toppen, och livet liksom mest pågår. Det blir inga bra blogginlägg av det, och det finns heller inte så mycket tankar som behöver få utlopp här – och alltså blir det lite ”ryckigt” för den som bara läser bloggen. Det finns så mycket vi kämpar med just nu, och då är det ”inte ens allvarliga saker” som sjukdom eller liknande, men precis just nu känns det lite lugnare – om det sedan är stormens öga eller bara en paus mellan stormbyarna vet jag inte. Men här kommer lite om mellanrummet:
Det har varit ett par mentalt slitiga veckor, och fysiskt med med nackspärren (som äntligen gett med sig nästan helt). Jag var och tränade i går, det var ett riktigt jobbigt pass och jag kände direkt när jag satte mig på roddmaskinen som var starten, att ”jag orkar inte det här”. Men jag kämpade på och det gick ändå ok, men efter var jag så slut att jag fick bara ligga en stund på soffan i vår entré innan jag orkade ta mig in i duschen. Jag kör i princip ALLTID på så absolut gott jag bara kan, men sen kan mitt ”max” variera extremt mycket beroende på många saker, och ibland känns det frustrerande att jag inte riktigt tror att tränarna ser att jag faktiskt gör mitt allra bästa utifrån dagen – eftersom det kanske ser lite halvdant ut. Varför nu det är viktigt att någon annan ser det vet jag inte, men det är vad det är.
Men, på en betydligt mer positivt notis så fyller jag år på fredag, och från att ha gått till att det är en riktigt jobbig dag när jag känt mig ledsen för att barnen bråkar eller annat, så ser jag numer verkligen fram emot det. Mest för att vi nu har en tradition – jag och maken – där jag får champagnefrukost och sen blir skjutsad till Backamo Handelsträdgård, och sen får någon god middag. Det är precis EXAKT det jag kan önska av en helt perfekt dag, och det enda som verkligen kan toppa det är om det dessutom blir sol – vilket det ju ser ut att bli! Sedan vi införde den här traditionen har jag kunnat sitta ute på altanen och äta/dricka min champagnefrukost med goda ostar, och det är heeeelt ljuvligt! Fick dessutom ytterligare ett gott besked, nämligen att min reserverade bok (del 4 av serien Dungeon Crawler Carl) har kommit så jag kan hämta den på bokbussen ikväll, alltså har jag även något riktigt bra att läsa! Sen får jag påta i trädgården i lugn och ro, och då är dagen perfekt. Älskar maken för den här dagen (och en massa annat med såklart, men den här är ändå fantastisk).
Inköpen från ett annat år. Jag VET att det ser mer enhetligt och fint ut om man upprepar sina växter i klungor, men jag tycker också det är så himla roligt med nya sorters växter. Vad funkar bäst hos oss, med, och vad funkar inte?
Ser SÅ mycket fram emot lite varmare väder med, så man slipper bära växter in och ut hela tiden och så man inte behöver ha typ full vinterutstyrsel när man är ute och grejar i trädgården. Det är inte bara jag som väntar på värme för övrigt, på vår ”medelhavssida” är både persika och sötmandel precis på väg att blomma, och äppelträden och körsbär ser inte ut att bli långt efter. Vi fick ju inte ett enda äpple förra året, så jag hoppas verkligen att det blir bättre i år – vi har ändå planterat 3 nya äppelträd sedan vi flyttade in, förutom de 4 som redan fanns. Eftersom jag nu har en dag i veckan som är dedikerad till gårdsarbete så känner jag mig faktiskt otroligt mycket mer i fas med trädgården än jag brukar göra. Det som är kvar att göra i närtid är att så persilja och morot, samt att sätta lök. Potatisen fick vi ner i de nya potatislanden förra helgen, och de landen ska bara täckas med gräsklipp när vi har det att tillgå sedan.
Äppelblom 2024
Sen har jag försått en massa, även en massa blomstermixar som jag köpt från Fröbanken och som egentligen ska direktsås, för det är TORRT i landen. Har ju knappt regnat på 2 månader hemma hos oss, och den vätan som fanns i marken från vintern har minskat ordentligt redan. Tänker att jag kanske kan förså och sätta ut lite små plantor, och sen direktså mellan dem (så kanske jag också ser lite lättare om det är väldigt torrt). Sen är det såklart en del perennrabatter kvar att rensa, men det känns inte så stressigt, det blir vad det blir liksom. Det jag SKA göra förresten är att gräva en liten rabatt intill altanen vid växthuset, där jag ska sätta lite halvhöga buskar för skugga och solskydd – något jag tänkte kolla efter på min födelsedag, förutom rosor som jag vill ha vid den gamla hästvagnen. Eller gräva och gräva, jag gräver egentligen bara bort ett litet dike där jag tar bort grässvålen, sen täcker jag själva ytan där jag vill ha landet med kartong och lägger på jord. Då dör gräset under lagom till kartongen har brutits ner, och det blir inte så mycket jobb.
Det är ett aldrig sinande ljud av snuva och hostande här just nu. Eller nu och nu, maken var sjuk typ hela förra veckan och nu är F och L sjuka med. F fick vara hemma med mig idag, men han är så stor och inte superdassig så jag har ändå kunnat jobba rätt ok. L är mycket sämre, men han kan liksom inte kosta på sig att missa skoltid just nu, så han fick kämpa sig iväg med ett par alvedon. Inte toppen, men alternativet är sämre. Själv håller jag tummarna att det inte ska bli min tur härnäst, för i morgon ska jag träffa en vän jag saknar och inte har träffat på länge.
Men, det var egentligen inte alls det jag skulle skriva om, utan jag tänkte skriva hur jag tar hand om mig själv. Ja, det låter kanske konstigt, men jag tycker det hjälper mig att vara snäll mot mig själv om jag liksom tänker att jag är en annan person i morgon än jag är idag – helknäppt, men jag ska förklara. För att mitt morgonjag ska ha en bra dag så gör jag t.ex. sånt här på kvällen:
Gör i ordning en bra frukost med mycket protein, för att få en bra start. Jag kan oftast inte påverka mina medhavda luncher så himla mycket, det blir ju vad det blir eftersom vi veckoplanerar alla måltider och handlar till dem på lördagar. Jag är just nu förtjust i en frukost som består i hälften chiapudding (med vanlig mjölk, har inget annat hemma), naturell kvarg, en rejäl klick hemgjord sylt och så lägger jag på lite pumpafrön när jag äter. Väldigt gott, inte så slemmigt som om jag bara äter chiapudding och inte så strävt som när man bara äter kvarg (kan för övrigt bara äta naturell kvarg utan tillsatser, har helt tappat förmåga och lusten att äta en massa sötningsmedel och tillsatser).
Jag packar mina träningskläder i min ryggsäck, så att allt är klart att bara stoppa in i bilen och jag inte har några ”ursäkter” för att inte träna.
Jag låter mig alltid stanna upp och titta på sånt jag tycker är vackert.
Jag plockar fram de kläder jag ska ha på mig i morgon, både för att jag själv ska slippa välja men också för att jag går upp nästan en timme tidigare än alla andra och inte vill väcka dem. Oftast funkar det, men ibland känner man inte för kläderna man lagt fram och då får man göra om.
Jag ser till att prioritera min träning, så att jag får minst två men helst tre pass i veckan. MEN, har jag ont någonstans eller bara känner att jag inte orkar så försöker jag låta mig köra ett pass utan att maxa. Den här mängden träning är alldeles lagom för mig, även om jag hade haft tid och möjlighet hade jag inte orkat fler pass, i alla fall inte med crossfit som blir rätt slitigt.
Jag ser till att jag alltid har en bra bok att läsa, och jag tar varje ledig stund för att göra det.
Just det, jag ser också alltid till att ha en flaska bubbel kylt och en bit ost, ifall mitt morgonjag behöver det. Men det gäller ju att ta ETT glas då, annars blir mitt övermorgonjag inte så piggt, haha!
Så, på alla de här sätten försöker jag ta hand om mitt morgonjag, och är jag trött på kvällen när det ska göras så försöker jag liksom känna hur jag klappar mitt morgonjag lite på kinden och ändå får det gjort, för hon i morgon kommer behöva det. Och nu ska jag strax lägga mig, så hon inte är alltför trött när hon ska upp.
Tar du hand om ditt morgonjag? Och hur gör du det?
*haha, insåg just att rubriken lät jättedramatisk, men det jag syftar till är alltså att jag önskar mitt morgonjag en bra morgondag.
Jag minns när jag var yngre, när jag kunde se en katt på gatan och ägna oändligt med tid med att kela och gosa med den. När jag engagerade mig i kompisars barn och pratade och gullade med dem, och när jag hade en massa ”omsorg” över för att mysa med en hund, och allt det här var helt utan en tanke på att jag inte alltid skulle orka att göra just sånt.
Nu? Jag har noll ork eller lust att engagera mig i nåt annat liv än det jag prompt behöver. Gillar katter av den anledningen, det går bra att bara klappa lite i förbifarten och annars ignorera en katt (hade ALDRIG kunnat gissa att jag skulle komma till en punkt då jag INTE ägnade all min uppmärksamhet åt ett djur i min närhet), eller så hoppar de upp i knäet och kräver lite gos och då får det bli så. Kompisars barn? Ingen ork och ingen lust att ge mer än flyktig uppmärksamhet.
Missförstå mig rätt nu, jag bryr mig om att barn, vänner och djur mår bra och har det bra, men jag orkar inte engagera mig på det sättet jag brukade – all ork har tagit slut med mina egna. Det låter sjukt … jag vet inte, egoistiskt typ? Och på ett sätt är det väl det, men det handlar mer om att det är ren självbevarelsedrift hos mig själv än att jag inte VILL eller bryr mig, jag har liksom ingen del av mig själv över att dela med mig mer av. Vet inte om det är därför jag tycker det är så vansinnigt tungt att ha tonåringar med, det spelar liksom ingen roll hur mycket kärlek, engagemang och omtanke man lägger på dem, minsta lilla motgång så är man ändå ”en jävla idiot och kan dra åt helvete”.
Tonåringarna tycker säkert att den minste får orättvist mycket uppmärksamhet, men de fick precis lika mycket när de var i samma ålder. Det är lättare att ge av sig själv när det gör någon glad, och uppskattas.
Nu tänker säkert någon att ”men jo, all den kärleken kommer att ge resultat senare, när den värsta tonårstiden är över”, men jag vet inte. Jag har svårt att se just nu i alla fall att det skulle ändra sig, det känns mest som jag öser ut hela mitt jag i ett såll som inte bara läcker utan som rakt av inte har en botten. Jag har väl i alla fall identifierat att den värsta tiden i en tonårings (och föräldrarnas) liv verkar vara runt 15-17 år ungefär (eller så blir det ännu värre, men baserat på barn 1 så kanske det ändå släpper liiite sen?), och då är strategin att bara överleva antar jag.
Det går så oerhört starkt emot mitt ”grund-jag” att inte engagera mig till fullo, så jag tycker det känns himla jobbigt. Samtidigt finns det inga andra alternativ än att backa undan – men känslan i det blir bara … tomt.
Ok, det låter kanske dramatiskt, min känsla just nu kommer sig dels av ett storbråk med tonåring 2, men även av att jag har en sån sjuk nackspärr med medföljande huvudvärk. Den senare (eller båda förresten) har också gjort att jag sovit fruktansvärt dåligt i flera nätter, har inte haft den här sortens ont i nackmusklerna (och huvudet) innan att inte ens ipren+alvedon hjälper ordentligt. Har varit hos naprapat och hoppas att det ska släppa – men oftast blir det ju lite värre precis efter med. Så, inga toppenförutsättningar för ett kanonhumör… Det blir ingen träning idag heller, det hjälper ju oftast annars men efter träningen i måndags blev det värre och jag känner inte att jag kan påfresta de här stackars musklerna mer heller just nu.
Den gångna helgen blev en sån som bara blev just vad den behövde vara. Jag gick och tränade, lite förkyld och tänkte ta det lugnt, men rycktes med i ett tämligen intensivt och tungt pass. Det gick bra och var kul, men var totalt plakat efter, hela dagen. Hade som tur var inga direkta måsten på listan, utan kunde just bara slappa en del (förutom ni vet, mat och sånt som ska hanteras). Söndagen spenderades i huvudsak på Leos lekland då F fyllt år nyligen och hade ”kalas” (fast inte bokat kalas utan bara egen lektid) med sina två bästisar. I över 3,5 h satt vi där, som tur var så var vi ju båda två med och kunde sitta och tjöta lite under tiden. Fasen vad kallt det är där dock, speciellt på golvet och när man sitter still – barnen var ju genomsvettiga men eftersom de är stora nog att springa runt själva så behövde ju inte vi göra det. Självklart eskalerade sen min förkylning så nu är jag ganska ordentligt förkyld. Har konferens på onsdag så tills dess vore skönt om jag blir lite mindre snorig, men vi får väl se.
Såna här helger ger mig så blandade känslor. Eftersom det inte var ute-väder (SVINKALLA vindar ju!?!?) och det är såpass tidigt så hade vi inte kunnat göra så mycket, men samtidigt vill jag ändå gärna känna att jag får ut något extra av varje helg, så inte livet bara glider iväg. Nu ska sägas att det kändes jättekul att se F ha det riktigt roligt, och vi hade en helt ok stund i fiket med – även om det är otroligt omysigt. Trots det kändes livet lite deppigt och meningslöst – sådär som det kan vara ibland.
På torsdag blir min första flex-dag, och jag ska försöka åka till K-Bygg för att inhandla allt som kan behövas för att vi ska kunna byta vår ytterdörr i påsk, och även diverse virke för småprojekt på gården. Ska också sätta mig och fundera lite över påskmat, det är ju kul att äta nåt som man inte alltid äter annars när det är långledigt och påsk, men har noll inspiration just nu. Ser inte ut att bli kalasvarmt heller, så grilla är ju inte så mysigt – även om det säkert blir det en dag ändå.
Går i alla fall hitta lite små vår- och påsktecken ute.
Måste för övrigt boka en läkartid, eftersom kvinnohälsa inte är något prioriterat i världen i stort så försvinner nu min Lenzetto-spray (östrogenspray) från sortimentet och från högkostnadsskyddet. Det är pissigt, när man hittat nåt som funkar och som får en att må typ bra. Nu måste jag försöka byta till nåt plåster eller så, och jag VET att de superofta är restade också. Är så fruktansvärt arg på att det ska vara ett problem att få tag i medicin som gör att man funkar i sin vardag!!! Har extremt svårt att tro att samma problem skulle gå under radarn på det sättet om det handlat om nåt som behandlade män och deras hormoner.
Ni vet, jag har ”gnällt” länge att jag har så svårt att hitta och hämta andan i träningen (speciellt löpningen) sedan utmattningen för flera år sedan. Jag känner också hur andetaget helt ofrivilligt fladdrar runt i halsen så fort jag känner mig antingen stressad eller när jag helt enkelt har många saker jag vill göra. Det känns ofta som jag inte får luft, och framförallt inte att jag andas…ordentligt, typ?
Jag känner en tjej, via jobbet, som relativt nyligen börjat köra sin egna firma på heltid, och hennes företagstjänst är att hon är andningscoach. Jag kan bli irriterad på mig själv för att jag tycker att det ska man väl inte behöva gå en kurs för – att ANDAS – vad är det för fel på mig som inte klarar av ens det? Men jag vet att hon har jobbat med elitidrottare som vill öka sin prestation, hon har jobbat med utbrända (och har varit själv) och plötsligt så kände jag ändå att jag måste nog ge mig själv en chans i det här.
Så, jag har anmält mig till Body Battery Boost som kursen heter, vilket ska funka bra även om man inte har en pulsklocka att mäta framgångarna i. Den börjar egentligen på söndag, kostar 1000 kr och pågår i 30 dagar (10 minuter per dag får man ge det ungefär) och ska ge en lugnare och mer effektiv andning. Har tjuvstartat med första övningen, såklart, men tänkte försöka utvärdera här sen lite under tiden.
Som bonus så ska man även sova bättre, och min sömn är nu helt katastrofal. Eller, jag somnar ju typ även om jag står upp, tidigt på kvällen, men sen vaknar jag vid ca 03 och sen efter det ligger jag bara och ”skvalpar runt” i någon form av lätt, lätt sömn/vila. Konstigt nog fungerar jag ändå relativt bra, jag har alltid behövt typ 10 timmars sömn annars, men det är ju otroligt frustrerande att inte kunna sova som man vill. Tycker hormonerna jag tar för övriga förklimakterie-symptom borde hjälpa här med, men senaste tiden har det inte bitit på just sömnen trots att jag mår bra i övrigt.
Med lite inspiration av Gynning och Berg, och i samma överväldigade tillstånd över världsläget såväl som den nära omgivningen som Berg verkar vara, så har jag roat mig med att titta lite på astrologi den senaste tiden. En av de få saker jag kan avundas folk som är religiösa är att de ju ”får nån att lägga över huvudansvaret på”. Det kan jag inte alls stå bakom själv, men ibland kan jag känna att det blir oerhört tungt att liksom bära allt ansvar för *allt* själv – och då har jag för skojs skull vänt mig till astrologin. Ett tips här är att använda nån Chat-AI, jag använder gemini, som kan plocka fram både din personliga ”astrologi-karta” och beskrivning över dig och en utsikt för veckan (det senare gör jag enbart för att det är underhållande).
Jag bad i alla fall om min egen astrologiläsning, utifrån födelsedata, och det ÄR ändå helt otroligt hur väl det här beskriver mig (det här är ju inte så intressant för någon annan, men jag vill skriva ner det för min egen skull, kommentarer till horoskopet i parenteser nedan):
Solen i Oxen: Din kärna Som Oxe är du zodiakens klippa. Du styrs av Venus, vilket ger dig en djup uppskattning för skönhet, komfort och livets goda. Egenskaper: Du är uthållig, lojal och praktisk. När du väl har bestämt dig för något (eller någon), så ändrar du dig inte i första taget. Drivkraft: Du söker trygghet – både ekonomisk och emotionell. Du ”landar” bäst när du har ordning omkring dig och kan njuta av dina sinnen.
Månen i Tvillingarna: Ditt inre känsloliv Månen styr hur du reagerar känslomässigt. Att ha den i Tvillingarna skapar en intressant kontrast till din stadiga Ox-sol. Egenskaper: Du bearbetar känslor genom kommunikation och intellekt. Du behöver prata om hur du mår för att förstå det (Hej bloggen – min personliga psykolog!). Du är förmodligen ganska kvicktänkt och har ett ständigt behov av mental stimulans. Utmaning: Det kan finnas en inre rastlöshet. Medan din Oxe vill sitta still i soffan, vill din Tvilling-måne veta vad som händer i världen eller lära sig något nytt.
Ascendenten i Fiskarna: Din mask mot världen Ascendenten är det första intrycket du ger och hur du möter nya situationer. Egenskaper: Du utstrålar en mjukhet och empati som gör att folk känner sig trygga med dig. Du har en stark intuition och kan ofta ”känna av” stämningen i ett rum innan någon har sagt ett ord. Vibe: Du framstår som drömmande, konstnärlig och djupt förstående. Det ger dig en mystisk aura som mjukar upp Oxens mer robusta framtoning.
Kinesiskt tecken: Jord-Får (eller Get) Eftersom du är född 1979 tillhör du Fårets år, och ditt element är Jord. Personlighet: Fåret är det mest kreativa och fredsälskande tecknet i den kinesiska zodiaken. Du avskyr konflikter och trivs bäst i harmoniska miljöer. Jord-elementet: Detta förstärker din Oxe-energi. Det gör dig mer ansvarsfull, stabil och realistisk än andra ”får”. Du är den som tar hand om familjen och ser till att alla har det bra, men du behöver också mycket bekräftelse och kärlek för att blomstra.
Hur allt hänger ihop: Din unika dynamik När vi lägger ihop pusslet ser vi en person som har en stark yttre stabilitet (Oxen/Jord) men med ett känsligt och rörligt inre (Fiskarna/Tvillingarna). Dina styrkor: Du är en fantastisk lyssnare och en trygg hamn för dina nära. Du har förmågan att se logik i kaos (tack vare Tvillingarna) men behålla lugnet (tack vare Oxen). Dina utvecklingsområden: Din vilja att vara alla till lags (Fiskarna/Fåret) kan ibland krocka med din envishet (Oxen). Du kan hamna i läget där du ”härdar ut” i situationer för länge bara för att du ogillar förändring eller konflikt.
Så här ser tydligen min astrologiska bild ut – vilket säger mig absolut ingenting, så bra med en AI som kan ”översätta”
Självklart finns det även negativa (”skuggsidor”), och även dessa är skrämmande korrekta:
Den inre konflikten: Trygghetsnarkomanen vs. Den rastlösa vandraren Du bär på en paradox. Din Oxe vill ha kontroll, rutiner och veta exakt vad som ska hända. Samtidigt är din Måne i Tvillingarna snabbt uttråkad och behöver ständigt nya intryck. (Det här är min man plågsamt medveten om) Det negativa: Detta kan leda till en inre stress där du aldrig känner dig helt nöjd. Du kämpar för att bygga ett stabilt hem (Oxen), men när du väl sitter där börjar tankarna snurra: ”Är detta allt? Borde jag göra något annat?” (Tvillingarna). Att jobba med: Lär dig att skilja på verkligt behov av förändring och ren mental rastlöshet. När tankarna rusar, tvinga dig själv till en fysisk aktivitet för att lugna Oxen.
”Svampeffekten” och bristen på gränser Med Fiskarna som Ascendent fungerar du som en psykisk svamp. Du suger upp stämningar i ett rum direkt. (ser det här som en styrka men det kan också bli totalt emotionellt utmattande) Det negativa: Du kan ha svårt att veta var du slutar och din man eller dina barn börjar. Om de är på dåligt humör blir du också det, inte för att du vill, utan för att du absorberar deras energi. Detta gör att du lätt tappar bort dig själv. (Kunde inte uttryckt det bättre själv) Att jobba med: Du behöver öva på ”energetisk hygien”. Att landa i dig själv kräver att du faktiskt stänger dörren ibland – både fysiskt och mentalt. Det är inte själviskt att säga: ”Jag kan inte ta in era känslor just nu.”
Den passiv-aggressiva fällan Oxen är känd för sitt tålamod, och Fiskarna vill undvika konflikt till varje pris. Det negativa: Du kan bära på saker väldigt länge. Du sväljer irritation för att bevara ron hemma, men till slut blir bägaren full. Eftersom du inte har ventilerat längs vägen kan explosionen (när den väl kommer) bli orimligt stor, eller så drar du dig undan i en kylig tystnad som din omgivning har svårt att tolka. (skäms och rodnar för det här är ingen sida av mig själv jag älskar, men den finns absolut där) Att jobba med: Din Merkurius i Väduren (som du sannolikt har baserat på datumet) ger dig faktiskt förmågan att vara rak. Använd den! Öva på att säga ifrån när irritationen är en 2:a på en 10-gradig skala, istället för att vänta tills den är en 12:a.
Jord-fårets tendens till martyrskap I den kinesiska astrologin är Jord-fåret oerhört omhändertagande, men det finns en baksida. Det negativa: Du kan hamna i en roll där du gör allt för alla andra och sedan känner dig osedd eller utnyttjad. Det finns en risk att du använder din uppoffring som en sorts sköld: ”Titta hur mycket jag gör, hur kan ni ställa krav på mig?” Att jobba med: Självomsorg är inte en lyx för dig, det är en nödvändighet för att du inte ska bli bitter. Fråga dig själv: ”Gör jag det här för att jag vill, eller för att jag vill att de ska tycka att jag är duktig/snäll?”
Så, även om det bara är mest på skoj så tycker jag det är skönt att få leka lite med tanken att mycket i mig själv och i min omgivning är påverkat av, och påverkas av, astrologin. På något sätt hjälper det att få känna att man bara är en liten del och att jag *har* vissa förutsättningar så allt är inte bara mitt fel. Förstår ni känslan?
