Jag tar jobbväskan på min axel och kommer i sista sekund på att jag ska ha med matlådan med. Kliver utanför dörren, och temperaturen som ligger på 0 grader får mig att dra efter andan. Det är alldeles tyst och stilla, och bara mina egna steg på grusgången hörs. Solens första strålar håller på att leta sig upp och träffar än så länge bara trädtopparna på skogen omkring – betesmarkerna ligger täckta av frost och ett par meter ovanför svävar dimslöjor som ännu inte nåtts av solen. Varje litet grässtrå har ett fint lager av iskristaller, och jag måste stanna till och ta ett foto.
Jag sätter mig i bilen, och eftersom det är vägarbete längs E4 så tar jag gamla Grännavägen in mot jobbet. I bilen surrar mina morgonkompisar David och Linnea i P3. Längs hela vägen in njuter jag, av de milda färgskalorna på åkrar och ängar, dämpade av ett lager frost, och av de varma solstrålarna som sakta letar sig mot marken. Jag ser kor som står och puffar ut varm andedräkt där de står och har börjat beta sin frukost, jag ser åkrar som skimrar i frostnupet grönt, en del i varma jordtoner av brunt och en del i bleka rågtoner där det står kvar halm. Vindkraftverkens smäckra blad står nästan still, och ser nästan självlysande ut eftersom solen når dem först – och mellan dem flyger en flock stora fåglar vars art jag inte kan urskilja på långt håll.
När jag kommer till Kaxholmen blir det rent magiskt, eftersom det ligger ett tjockt, dansande lager av dimslöjor över Landsjön, och solen når precis de översta små vipporna av dimma. Jag önskar jag haft en kamera med mig, och massor med tid att stanna, men bestämmer mig i alla fall för att försöka fånga morgonen i ord. Väl ute på motorvägen går sträckan förbi alla de segelbåtar som ännu ligger i hamnen, i stilla vatten. Längs med trädgårdar och planteringar jag passerar börjar färgerna precis skifta mot hösttoner, här ser jag ingen frost ännu.
Jag är så tacksam för att vi bor på vår gård, och även tacksam för vägen till och från den – det ger ett helt annat lugn än att köa i stadstrafik. Jag går lite på knäna just nu känner jag, och maken med, och då ger ändå den här halvtimmen en stunds vila. Det är en av mina bästa egenskaper förresten, att jag på riktigt SER allt vackert omkring mig, och verkligen njuter av det. Jag önskar er alla den förmågan, och hoppas ni har möjlighet att njuta av den fantastiska naturen just nu – jag hade själv velat ta ett par dagar ledigt för att göra just det, men det är inte läge just nu.
Jag behöver skriva av mig lite, och idag tänkte jag INTE lägga till en massa självklarheter som att jag älskar mina barn eller så, vid det här laget vet ni antingen det eller så spelar det ingen roll om jag skriver det eller ej.
Just nu känner jag mig helt mentalt slutkörd. Jag har ju varit sjuk hela veckan, men eftersom det var en massa externa aktiviteter så jobbade jag ändå måndag-torsdag, vilket gick hjälpligt med lite ipren. I fredags såg jag fram emot att till slut få vara sjuk på riktigt och bara ta hand om mig själv. Det funkade helt ok efter att barnen kommit iväg till skolan och innan det var dags att hämta F från fritids för att åka till simskola, alltså blev det ändå bara några få timmar.
Jag är inte helt pigg ännu, men jag mår bättre. Tyvärr lagom till att bli ”avlöst” av maken som istället har sin sjuktopp nu i helgen, vilket innebär att jag såklart behövt hantera mycket av familjens måsten – eftersom han fick hantera en del av mina förra veckan. Helgen har varit rätt jobbig, lördagen kunde jag vara ute och greja lite i trädgården som hade stort behov av lite kärlek. Det hade varit avkopplande om inte lilla F gått efter mig och ville leka nåt hela tiden. Och eftersom jag också hela tiden har i bakhuvudet att man inte får tillbaka tid med sina barn så innebar det såklart också ett KONSTANT dåligt samvete samt stress över att ”hinna klart” lite saker ute, eller bara att VILJA göra det för jag tycker att det är roligt.
På lördagskvällen åt vi kräftor eftersom jag för nästan två veckor sedan beställt dem till torsdagens reko-ring. Det är typ bara jag och mellansonen L som gillar kräftor, F ville bara leka med en hela tiden, maken var jättehängig och O ville nog helst bara sätta sig och spela. Alltså blev kvällen halvdan. Ibland, som just då, tycker jag att det är himla trist att ha vara enda tjejen i familjen, för det gick inte prata om nåt. Killarna ville prata om spel och maken orkade inget (såklart), och det blev inte alls den trevliga kvällen jag hade tänkt för alla.
I dag var jag tvungen att åka och handla inför veckan, för kylen (kylarna) gapade tämligen tomma och bara tomat och potatis kan vi inte leva på. Släppte av F på kalas och åkte och handlade, hämtade sen upp honom på vägen hem. OMEDELBART började tjatet om att vi skulle leka ”med bilar” vilket är det ABSOLUT tråkigaste jag vet, vilket jag faktiskt också förklarat för honom att jag tycker och jag är inget bra på att bara sitta och köra runt. Men klart jag får dåligt samvete för det ändå. Dammade en sväng för att äldsta sonen skulle kunna dammsuga och torka golvet, vilket gjordes utan gnäll men också halvbra eftersom det fortfarande ligger damm i hörnen och under saker han inte flyttar. Men valet är att gå efter och tjata och ”gnälla” eller att det bara blir typ lite gjort i alla fall, och sen såklart ändå berömma eftersom annars kommer det ALDRIG dammsugas igen. Mellansonen städade badrum innan han drog till kompisar, men även där såklart inte allt som behöver göras i ett badrum, samma alternativ med tjat eller bara gilla läget med honom. Och javisst förresten, dåligt samvete för att jag inte skjutsade honom ända till sin kompis utan bara in till stan – jag vet att han inte kommer röra sig alls idag annars och han behövde få en kort promenad, men då var jag såklart en pest.
Jag är SÅ trött i huvudet av allt som ska hållas i ordning på, organiseras, se till att det görs, frågor som kommer, böner om saker som ska göras och det ständiga dåliga samvetet att man inte är tillräckligt bra för NÅN eftersom barnen ALLTID tycker att man är pest. Jag är trött i kroppen med och hela bröstryggen har låst sig som den har en tendens att göra när jag gjort för mycket en dag, det känns som det varit sådan sedan semestern tog slut. Jag har inte kunnat träna på hela veckan pga sjuk, vilket också gjort att den egentiden det innebär inte har blivit av. Jag skulle behöva minst en veckas ledighet utan familjen känns det som och såklart har jag även dåligt samvete över det. Jag skulle åtminstone behöva ta en dusch i lugn och ro men det är ALLTID nån som vill något även när jag duschar, så det blir inte heller någon vidare egentid.
I morgon är jag ”pigg” nog att jobba igen tror jag, men det kommer bli hemifrån för att inte nån ska smittas på jobbet. Då kommer såklart alla vardagsmåsten tävla om mitt dåliga samvete över jobbmåsten, speciellt som jag var iväg två dagar förra veckan och sjuk en och därför ligger efter i min egen workload på jobbet, som ju annars i princip aldrig är stressigt.
Det var skönt att bara få kräkas ur sig lite en stund. Det kommer bättre dagar och andra dagar och jag kommer SÄKERLIGEN sakna barnens ständiga krav på uppmärksamhet när de flyttar hemifrån, men just precis nu vill jag bara att de ska klara sig själva en liten stund. Ok?
*Tycker egentligen att engelskans ”overwhelmed” är ett bättre ord, överväldigad på svenska låter som nåt positivt men det är då INTE den känslan jag känner just nu.
Jag är sjuk, och inte bara är jag sjuk utan jag är sjuk den sämsta tänkbara veckan, när inte mindre än 2 externa event går av stapeln där ingen kan hoppa in för mig. Således tog jag några ipren i går och begav mig till Växjö för att delta i en paneldebatt för Skanska, och i morgon blir det ipren och sen iväg till Eksjö för att hålla i en workshop. I och med att det ÄR externa event så behövde jag dessutom jobba idag med förberedelser, även om det har fått växlas med små vilostunder över dagen. Det är nästan så att jag hoppas att jag är sjuk även på fredag, så att jag faktiskt kan få VARA sjuk och bädda ner mig och kolla serier hela dagen…
Det är faktiskt väldigt sällan jag inte kan ersättas med en kollega, men just nu har jag fått en ny kollega sedan bara en månad, och då känns det inte ok att skicka iväg någon på uppdrag som hon inte är insatt i.
Mellansonen har varit sjuk sedan i helgen med, men börjar bli något piggare nu. Men, nu ska jag i alla fall lägga mig i soffan en stund och bara vila.
Bloggaren Emma Sundh har precis skrivit ett långt och intressant inlägg om generationsboende. Likt henne och säkert väldigt många andra så kände jag ett stort behov av att göra mig självständig som ung vuxen, men ju äldre jag blir desto mer lockande blir den här typen av familj och boende. Dels kan jag förstå behovet av hjälp för en barnfamilj, i form av ett extra öra som kan lyssna på tankar, en extra famn att sitta i och lyssna på godnatt-saga och även att som vuxen ha en möjlighet att ha hjälp och stöd nära till hands när det krisar. Har man sedan då, som vi, en liten gård så vore ju hjälpen också guld värd – någon som hinner plocka in bär eller koka sylt, någon som kan se till djuren om man är borta och så.
För den äldre generationens del så tänker jag mig att det skulle vara skönt att hjälp finns nära även på det hållet, men kanske att det största vinsten skulle vara att man inte blir så ensam, om man är själv kvar i sin egen parrelation. Det är såklart lättare för mig att hjälpa till med, när det skulle bli aktuellt. Tror det nog är viktigt att prata och testa sig fram mycket, tanken är ju inte att det ska vara ”gratis arbetskraft” åt något håll, det ska ju vara till allas fördel och glädje.
Jag tror det hänger på att man gör en modern version av generationsboende, alltså inte att ens förälder flyttar in i ens hus, utan att det finns ett litet boende precis i närheten. Här på gården skulle vi kunna sätta upp ett Attefallshus någonstans, eller kanske hyra grannens lilla stuga som redan ny hyrs ut. Jag tror det är viktigt för alla att man inte går på varandra och att man kan få vara ifred, men närheten skulle ändå vara en trygghet.
Bild lånad från Svenska skalhus, som tex hade det här lilla söta ”torpet”
Jag tror att om man hittar en form som passar en och ens förälder, så är det nog en väldigt bra lösning på att känna mindre stress inför alla måsten och mindre ensamhet.
För egen del har jag ju en icke-relation med min pappa, men om mamma skulle bli ensam kvar så skulle jag gärna vilja att hon bodde i närheten eller någonstans på gården, det skulle kännas väldigt mycket bättre på alla sätt än att hon sitter ensam i ett hus eller lägenhet i stan. (Ja alltså, såvida inte hennes EGEN önskan är just det). Apropå tidigare inlägg om beredskap så är det ju en fördel även i detta fall, att kunna hjälpas åt och att kunna dela på sysslor och resurser.
Hur tänker DU i frågan? Är det något du kan/kunde tänka dig i rätt omständigheter?
”Du är så konspiratorisk” kan jag och maken få höra ibland. Men jag vet inte, jag, vad motsatsordet är? Ignorant? Naiv? Här och på instagram, och när jag träffar kompisar, så är det ändå inte ofta jag pratar om allt galet som pågår, vilket kanske i och för sig gör mig till en hycklare med, men det är oroväckande få människor jag känner att jag verkligen kan PRATA om verkligheten med utan att de tycker det är jobbigt. Jag tycker det är jättesvårt att navigera i, när känslan lätt blir just att man blir stämplad som en ”prepper” när man gör saker som enligt mig är helt rimliga förberedelser för en föränderlig och orolig värld. Ska vi dra en liten summering av läget?
Kvalar det in som prepping att ta tillvara på det man odlar? Jo men absolut.
I USA realiseras på något sätt Handmaids Tale i rekordfart, där det senaste jag hörde var att JD Vance (jag tror det var han, men kan ha varit nån av Trumps andra politiker) uttryckte att kvinnor inte borde kunna rösta och inte ska kunna ha maktpositioner inom militären, förutom då att en kvinnas livlösa kropp kan nyttjas som kuvös för ett ofött barn oavsett risker för kvinnan. AI gör supermycket gott och jag använder det själv i jobbet dagligen, men samtidigt har AI uppfunnit ett eget språk sinsemellan som inte människor förstår, vilket insatta människor verkar se är ett enormt hot. Vi ska inte ens tala om att vi ger makten till AI i det tysta genom att världens ledare använder AI som rådgivare – samtidigt som det skulle kännas jättedumt att INTE använda AI.
Det är ”Zombiekaniner” i media och plattmask i växtkrukan du tar hem, i USA är det massdöd bland bin och hela världen brinner, bokstavligen. Den forskning som ligger i min nyhetsbevakning har gått från ”vi måste göra nåt, och helst i går”, till ”över 5 biljoner människor riskerar att dö om vi överstiger 4 grader, och just nu ligger prognosen på år 2050”. Skyfall och extremväder som vi borde baxna över är nu ett vanligt tillägg till väderleksrapporten, och ännu är inte siffran för antalet värmerelaterade dödsfall i europa uträknad för i år. Nya rapporter kommer varje vecka, vad det känns som, på hur mycket mikroplaster och PFAS som nu finns i moderkakor, hjärnor och andra delar av kroppen, samt i djurlivet och naturen.
Här är för övrigt ChatGPT’s tolkning av illustration till texten ovan.
Men utanför fönstret pågår ”livet som vanligt”. Läste att svenskarna har rekord-konsumerat mode och kläder i sommar, och såvitt jag vet så går väl både Shein och andra kinaimport-företag inte direkt nedåt i sin försäljning. Att USA håller på att accelerera sin egen undergång som stormakt känns bekräftat, och Kina (eller BRIC?) blir väl nästa, där vi kan hoppas att de vill bevara ”det pittoreska europa” ungefär som det är.
TROTS allt detta så är det inte total apokalyps vi förbereder oss för. Vi som i vår familj nu, samhället i stort verkar ju inte direkt förbereda sig för något förutom möjligen krig. Men vi i familjen, vi försöker på något sätt navigera i möjliga framtidsscenarier för att försöka göra smarta val i små och stora investeringar. I våras köpte vi tex en betesputs till fyrhjulingen (som en stor, grov ”gräsklippare”) för att både kunna handskas med våra beteshagar och ha möjlighet att slå eget hö på ett enklare sätt. Investeringar som handlar i att hålla huset och gården i gott skick prioriteras, och insatser som underlättar arbetet gör också att vi kan ha större beredskap. Tex gör självbevattningssystem av växthus mm att vi kan ha det, utan att lägga timmar vi inte har på att vattna.
En bild från 2023, som extremt väl visar hur torrt det lätt blir hos oss. Det är inte RIKTIGT lika illa i år – ännu, men vi är på väg dit.
Vi kommer inte kunna bli självförsörjande, och jag tror heller inte vi kommer behöva, eftersom jag inte tror att HELA samhället kommer kollapsa. Men vi kanske behöver klara oss till viss del, eller längre än ”en vecka”, förr eller senare i alla fall.
På ”villhöver” listan över sånt som skulle kunna vara framtida investeringar är bättre odlingsredskap (tex en Lucko), en liten mjölkvarn för att kunna mala eget från helsäd som har längre hållbarhet, nya fönster och en ytterdörr för bättre isolering av huset, träd och växtlighet som ger skugga och svalka och MAT, en lösdrift eller ligghall för att på ett ”enkelt” sätt kunna ha ett par kor eller några får och så något som är en ganska stor investering men även dröm – en naturpool. Den sistnämnda är lite av en önskedröm, men eftersom vattenbrist är ett reellt hot mot gården (egen, grävd brunn) så skulle en naturpool även kunna fungera som vattenreserv för växter och djur, förutom att det vore trevligt. En naturpool är som en blandning av damm och pool, där växter sköter rening och det enda ”artificiella” är en pump som pumpar runt vattnet (googla så ser ni helt fantastiska exempel).
Bild lånad från Hallandsposten
Vi, jag och min man alltså, är helt på samma plan här när det gäller framtidstro och förberedelser. Det är himla skönt det, för jag kan få lite mental huvudvärk ibland när ”min” framtidsbild verkar vara så otroligt annorlunda än för de flesta som jag möter. Det är lite som att vara en del av två parallella världar som inte alls ser likadana ut, och det blir lite jobbigt ibland. Jag vet att det är väldigt tudelat här bland er som läser med, några tror på ungefär samma framtid som vi tror på och några ser inte alls några större förändringar framöver. ALLA är välkomna hit för att läsa, var och en får göra sin bedömning, men jag skulle själv känna att jag bidrog till ett naivt och skevt samhälle om jag inte skrev om hur vi bedömer framtiden utan bara höll uppe ett sken av att ”allt är som vanligt”.
Så hur tänker just DU som läser? Tänker du att allt kommer vara ”business as usual” eller har du också en lista på investeringar? Jag är nyfiken!
För att inte tappa semester- och sommarkänslan helt har jag bestämt mig för att ta två halvdagar ledigt, i dag och i morgon efter lunch. Jag går runt i en väldigt torr trädgård nu, vilket syns på gräsmatta och även all större växtlighet som träd och buskar – i det torra vädret har de redan börjat gulna och vissa även blivit röda i bladen, vilket ger en extremt tidig känsla av höst. Jag ÄLSKAR höstens färger, av alla årets säsonger så är höstens färger de vackraste, men jag vill inte ha höst på länge än! Har redan lite ångest över mörkret som snabbt kryper fram tidigare och tidigare.
Nyaste vindruvan har redan höstfärger…Torrt och risigt är nog de ord som kännetecknar trädgården just nu…
Fast det är torrt så är det faktiskt relativt lite jag behöver vattna. Krukorna vid altanen, absolut, men annars gör jag i princip bara punktinsatser där något är nyplanterat eller ser väldigt lidande ut. Växthuset vattnas automatiskt, vilket är ett absolut måste i min värld. Vi samlar ju regnvatten i tre stora (fula) IBC-tankar på vardera 1000 liter, och dessa är min främsta källa till vatten när det kommer till rabatter och köksträdgård, för att snåla med vårt dyrbara brunnsvatten som ska räcka till hela familjens behov.
Det är ett lite knepigt odlings-år tycker jag allt. Tomaterna går dåligt, alla blommor blommade över jättetidigt och allt som kommit upp efter midsommar har blommat över väldigt snabbt. Nu har jag visserligen dåligt minne, men jag är ganska säker på att jag brukar ha mer blommor på gården den här tiden på året…
Solrosorna når över taket nu!!
Jag går runt och funderar på om kanske det är dags att börja justera mina arbetstider nästa år, så att de börjar formas efter min ambition att jobba mindre sommarhalvåret och jobba heltid på vintern. Om det är möjligt med jobbet skulle jag vilja gå 100% (nu går jag alltid 100%) från 1 oktober till sista mars, och 80% (eller tekniskt sett helst 50%, men det är inte ekonomiskt möjligt) från 1 april till sista september. Tror jag ska ta upp diskussionen med min chef när vi har utvecklingssamtal inom kort. Att faktiskt börja arbeta mot den här drömmen skulle kännas fantastiskt…
Jag vill ha mer TID. Tid att ta hand om allt här, och att bli en gnutta mer självförsörjande.
Underbara Clara* skriver att den här sommaren är en konstig sort. Nu har hon ju precis gått ut med att hon och hennes man ska skilja sig, så det är väl inte så konstigt, men jag känner lite att jag håller med – och jag vet egentligen inte vad det ÄR med den här sommaren.
Skulle jag välja ett ord för att representera sommaren så skulle jag välja ”resignerad”. Jag menar det på både gott och ont, sånt som jag anser viktigt kämpar jag för, och jag kan i princip inte sluta. En sån sak är att jag så väldigt gärna vill göra saker med HELA familjen, men för att inte både gå sönder själv och ta sönder familjen pga konflikter, förväntningar och mentalt arbete så har jag ”släppt” taget om de båda stora barnen. De har alltid fått erbjudande att följa med på de små utflykter vi tagit, men eftersom de är tonårströtta (tonårslata) så vill de aldrig det, vilket resulterat i att de inte varit med på nånting i år. Inte när vi paddlat kanot, inte när vi badat, inte när vi åkt och fikat nånstans. DE är lika glada och obrydda för det, att hänga med föräldrar är då absolut inte på topplistan för någon av dem, det är kompisar som gäller.
Det känns lite bitterljuvt, JA det är skönt att slippa tjata på och hantera olika viljor, kompromissa med tider och aktiviteter och försöka ta hänsyn till allas känslor. Samtidigt är det en känsla av förlust som infinner sig – det blir inga familjebilder till fotoalbumet för sommaren det här året (symboliskt men ändå viktigt).
Det här har lite gjort att jag tappat motivationen för många saker som jag mentalt kämpat för, och lite rent generellt gjort att få saker känts riktigt roliga. Samtidigt har det då inte gått åt riktigt lika mycket mental energi åt att hantera allas känslor och förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag är inte så mentalt trött men känner mig samtidigt lite tom och uppgiven, och framförallt känns det så FEL att inte ”kämpa för en gemenskap” – men när jag är den ENDA i familjen som vill ha den så finns det ju ingen poäng med den. Känner mig också lite dum, här går jag och kämpar för att vi ska ha en gemenskap så så är det inte nån som saknar eller efterfrågar den, alltså har jag ju gjort allt i onödan?!
Självklart är lilla F med på allt vi gör, men jag vet att står valet mellan oss och kompisar så vinner kompisar där med, så det är inte lång tid till jag kan få med honom heller – då vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Den dagen, den sorgen.
Än följer han med, som tur är.
Så känslan för hela sommaren är konstig, jag känner mig lite planlös och inte behövd, och den ledande känslan är att jag gett upp och därmed misslyckats. Svårt att få nån riktigt go känsla utifrån det…
*Underbara Claras har nu börjat ta ut en avgift för sina blogginlägg, man prenumerar för 49 kr per månad och får då tillgång till alla inlägg. Känner mig extremt kluven till detta, jag förstår behovet att få betalt för sin insats för det är MYCKET jobb med att blogga som hon gör – samtidigt känner jag privat att det är tveksamt om jag kan motivera prenumerationen någon längre stund. Vi får se, jag testar lite – men det är så många prenumerationer som läggs på hög och denna är den som kommer ryka först.
De senaste veckorna har jag, för första gången på över 10 år, äntligen känt mig lite stark igen. Som för de flesta andra så kämpar en ju med sin kroppsuppfattning till och ifrån, men just nu – *peppar peppar* – så känns kroppen som MIN, den är stadig och stark och jag känner mig inte bara ”tjock och svag”. Axlar, rygg och till och med magen har fått en massa muskler, och ben och rumpa har byggt på lite med. Det känns bra!
Crossfit har då verkligen sina sidor, det är lätt att känna sig dålig i början (jag vet, det är ingen ANNAN som tycker det, men det är ju vad man själv tycker som räknas), det är ganska komplexa rörelser och det är lätt att fastna i det man är dålig på. Som sagt, det kan väl vända igen, men just nu känns det BRA. Semestern har varit toppen rent fysiskt, det har blivit 2-3 pass i veckan oftast men framförallt så har jag suttit NOLL framför en dator och det har varit mycket rörelse och gårdsarbete. Kände direkt i måndags när jag satte mig på kontoret att det INTE är vad min kropp mår bra av….
Sen kommer ju lite skador och ont här och var i kroppen, en del går väl härleda till träningen, en del till kontorsjobbet men en hel del känns som det bara dyker upp? Verkar inte vara helt ovanligt i förklimakteriet har jag förstått, det kan vara en axel som strular, en fot som helt plötsligt gör ont eller en handled som inte går att använda i alla lägen helt plötsligt, men oavsett ”skada” så mår jag bättre av träningen och att i så fall anpassa rörelsen än att inte träna alls. Det ger också en otroligt skön känsla när man känner sig kapabel, stark och har kroppskontroll, som är allt det träningen ger.
Så, för första gången på länge njuter jag av att känna att jag kan acceptera kroppen och vara tacksam för allt den orkar med. Träningen går helt ok, det har till och med blivit lite personliga rekord på semestern, och till och med när det är löpning så tar jag mig igenom det. Även om jag har så himla svårt för det. Då kan jag känna mig lite stolt över mig själv. Ska också försöka bli bättre på att fokusera på alla de saker jag INTE kan, utan bara försöka låta de saker som går bra hänga fast i mitt huvud.
Drömmer ändå lite om den dag då jag INTE behöver jobba framför en dator så mycket, utan kan vara mycket mer på gården och arbeta – det är så uppenbart hur mycket bättre kroppen mår då. Kram på er!
Jag har behövt en paus härifrån, för att fundera över hur jag ska kunna blogga framöver. Den här bloggen har ju varit ett verktyg för att jag ska reflektera över saker och dela med mig av sånt jag känner är viktigt för mig, men nu när jag har två stora tonåringar så måste jag tänka om känner jag.
De har ju inte haft så mycket utrymme här ändå, men de påverkar ju såklart MIG väldigt mycket och det har varit svårt att skriva om nåt glättigt när det har varit konflikter, och jag kan inte skriva om dem eftersom barnen helt enkelt är för stora och har egen integritet. Det har också känts falskt att INTE skriva om hur jag mår om det påverkats av dem, då känns det som att det blir en oäkta fasad och det är inte det den här bloggen är till för.
Krickelin verkar ha hittat en bra balans – eller i alla fall skriver hon ju i princip aldrig om sina barn (de är väl ännu äldre än mina tror jag). Jag tror jag behöver hitta ett tonläge där de och deras ”påverkan på mitt mående” inte finns med här, utan att kanske helt tappa mitt eget. En balansgång i sig, när det hela tiden är tusen känslor och tankar i huvudet samtidigt.
Jag tror inte jag kommer länka mina inlägg på Facebook längre heller, ni som vill få notiser om inlägg får prenumerera eller använda nån tjänst för flöden (jag själv använder Feedly).
Detta är min sista hela semestervecka, får se om jag känner för att sammanfatta semestern lite sen, men det gör jag nog. Jag vill ju gärna SJÄLV kunna gå tillbaka och läsa det vi gjort om inte annat.
Tips eller åsikter om hur man hanterar balans med stora barn vs personlig blogg mottages tacksamt!
Det har INTE blivit tillräckligt med vinluncher i alla fall, tre på en hel semester kan inte vara tillräckligt…
Jag tar en paus från de mer personliga delarna här en stund, eftersom många delar är kopplade till människor som inte är aktivt delaktiga i att blogga. Men lite som dagbok funkar ju sidan ändå, så nu kommer en kort överflygning över hur sjutton det går i trädgården egentligen?Och lite om semestern med…
Det är de absolut sista dagarna i juni, och det som såg ut att bli en rekordtidig sommar med stor skörd har verkligen bromsat in eftersom nätterna hela tiden är så pass kyliga. Växthuset får sedan en månad stå öppet dygnet runt, pga jag orkar inte hålla på att öppna och stänga hela tiden, och även tomater, chili och gurka där inne växer låååångsamt. Få blommor på tomaterna med, så just nu ser det inte ut att bli någon vidare skörd, men säsongen har ju ganska långt kvar så jag hoppas jag har fel.
Jordgubbarna har precis börjat mogna
Ute i trädgården kan jag konstatera att jag varken kommer få äpplen, plommon, körsbär eller krusbär, förutom i små, små mängder. Vinbären ser ok ut på sina ställen, andra är hårt åtgångna, sommarhallonen ser halvdana ut, men rabarbern levererar som vanligt mängder – jag har bara inte alls orkat/haft lust att göra nåt med dem än. Blåbärsbuskarna ser ut att leverera för första gången sedan vi planterade dem, vilket ändå är tacksamt.
Den stora vallmon med sina pappersspröda blommorStäppsalvia tror jag
Nästan alla tidiga sommarblommor har blommat över – och jag njuter lite extra av de relativt få som blommar nu efter midsommar. Perenner alltså, det är min typ av växt…. Det GÅR inte fröså saker här hemma, det kommer för mycket ogräs och jag hinner inte gå och smådutta med torkkänsliga små fröer, alltså får jag nästan inga sommarblommor. Nu blir det som ett litet vakuum innan sensommaren kommer leverera nya och nygamla blommor, och det mesta är liksom bara grönt i olika nyanser. Jag får lust med mer färg, och planerar in att plantera en stor rödbladig blodbok (eller kanske en blodlönn) mitt i trädgården. Nån dag på semestern ska bilen rulla mot Motala och Blomsterglädje – då hoppas jag hitta nåt kul.
Stjärnflocka, ljus……och mörk. Vi har någon sorts mindre Doftschersmin med, otroligt söt!
Semestern ja, den börjar faktiskt nu på fredag för mig (lördag för maken), och det är efterlängtat såklart. Eftersom vi har varit iväg redan i år så blir det inget direkt planerat – det blir dagsutflykter, gårdsfix och kanske bara lite njut av att bo där vi bor. De stora barnen ska på varsitt läger, lilleman ska ha simskola, det är ungefär det som är bestämt – och det känns så himla skönt. Att få göra precis det man känner för för dagen, inte ha en semester som är inrutad och färdigplanerad, utan som har plats för nästan alla spontana infall vi kan få – eller ja, såklart med hänsyn till barnen då. Det enda vi behöver få gjort är att byta vindskivor – och att måla de som inte är helt kass, allt annat är bara villhöver saker i princip. Känns som precis den sommaren jag och vi behöver.
Röd Fläder, älskar färgenSalvian är som en stor buske i årMinns aldrig vad denna heter, men den lyser verkligen uppPionerna sen… men de ska få ett helt eget inlägg!
godatankar.com 