Jag har läst flera bra blogginlägg på olika ställen på sistone som handlat om, tja, kroppshets. Inget nytt, inget ovanligt eller knappt något att höja på ögonbrynet för egentligen, men det har väl gått hand i hand med tankar jag själv har.

I två års tid så tränade och åt jag så rätt som jag bara kunde, vilket faktiskt gav mig en kropp jag för första gången i mitt liv var nöjd med. Ett tag. För det tar så vansinnigt mycket tid och energi, att planera och hela tiden tänka på allt man stoppar i sig – det är helt enkelt en tämligen egoistisk sak att ta sig för, speciellt när man har en familj. MEN, absolut så mår hela familjen bra av en mamma som mår bra, det är bara inte hållbart att alltid ha fokus på kost och kropp.

Med min mamma som har bantat hela livet och som knappt vill se sig i spegeln så är det kanske inte jättekonstigt att jag själv har gjort likadant – man gör inte som mamma säger (du är ju såååå fin lilla tös), man gör som mamma gör. Och jag vill att mina barn gör som jag gör, tar sig tid att träna men ser kost som en njutning, inte nåt som ska vara en källa till ångest.

Jag kämpar som en tok med det här, när det gäller mig själv. Jag ÄR inte helt bekväm i att ha gått upp en storlek, men jag känner samtidigt att det vore ju för jävla sorgligt om man gick runt ett helt liv och var missnöjd med sig själv. Det går framåt, jag kan ibland känna att jag faktiskt duger som jag är, men jag kan oxå falla tillbaka och känna att jag minsann borde orka ta tag i att se ”bättre” ut. Fick jag tre önskningar beviljade så tror jag banne mig att jag skulle ödsla en på att ”vara nöjd med mig själv”.

Träna kommer jag nog aldrig sluta med, jag mår så himla bra av den även om den där riktiga peppen inte riktigt finns där längre, nu är det mer underhållsträning, dvs styrketräning i rimligt antal och sen lite promenader och ett och annat HIIT på det. Perfekt, en bra balans som gör att min kropp mår bra.

Min kost är ett större huvudbry, jag älskar mat. Bra mat förvisso, men gärna i lite större mängder än vad som är helt rimligt, och gärna med ett glas vin till. Det resulterar i att jag i ena sekunden pendlar från ett jag har ju ett bra liv och klart jag ska kunna äta god mat till fan jag måste börja banta i morgon – det senare är verkligen den värsta tanken jag vet. Jag har absolut all kunskap i världen för att kunna forma min kropp som jag vill med kosten, men jag har inte riktigt viljan. För jag har gjort det en gång, och det var något som stal en himlans massa tid som jag kunde gjort roligare saker på, även om jag samtidigt var superhälsosam och mådde bra.

Det som stör mig mest av allt i frågan är nog egentligen hur mycket tankeverksamhet jag trots allt ägnar åt frågan, jag önskar att jag kunde ha ett mer avslappnat förhållningssätt till det hela utan att vara rädd att tappa kontrollen helt. Men kanske, kanske, kommer även jag dit någon gång….