Personligt

Ego

/ LindaG / 2 kommentarer

Det dyker upp lite frågor då och då nu för tiden, om hur mycket jag har gått ner. Det ser nog mer ut än vad det är (ca 5-6 kg från förra sommaren ungefär), för i omkrets har jag minskat ganska mycket mer. Tittar jag på gamla kläder har jag gått ner 2-3 storlekar, och kan nu ha medium eller 38 på de flesta toppar, och 38-40 på byxor (29-30 i vidd om det är jeans, här är helt klart lättast att se en stor skillnad!). Jag är ganska nöjd med hur jag ser ut nu (förutom möjligen rumpan då 😉 , kläder sitter ungefär som jag vill att de ska göra, och det är mycket det jag går på. Helt bekväm naken eller i bikini kommer jag nog aldrig bli, men det beror nog mest på hjärnspöken.

Däremot är jag absolut inte ”färdig” med mig. Jag vill bli starkare, snabbare, bättre på kickboxing, springa, klättra… ja ni ser ju, jag vill använda min kropp så mycket som möjligt. För det är ju det som är den stora skillnaden, att det inte är en motig ”vägg” när man ska göra något jobbigt, det är kul att utmana kroppen och få använda den, precis så som det var tänkt från början…

Min största utmaning är och förblir löpningen dess värre… Hade först tänkt försöka jogga/lunka/krypa hem från jobbet idag i det fina vädret, men eftersom jag har mässa i dagarna så måste jag jobba sent i morgon och var därmed tvungen att hämta barnen idag (och då har jag ju bilen, det finns ju gränser). Men jag hoppas att det blir fler möjligheter, även om jag egentligen absolut inte vill jogga utmed vätterstranden (jag är mil ifrån min målbild på en hurtig tjej som glatt skuttar fram med svängande hästsvans och ett leende på sitt avslappnade ansikte – och då pratar jag inte om längden på mitt hår…).

Kanske att det nån gång blir en helkroppsbild med före- och efter, men man ser även en del på ansiktet och runt nyckelbenen att det är skillnad. Det här fotot är någon vecka gammalt, när vi var hos min bror. 
Det här är från förra sommaren, när jag tyckte att jag redan var i rätt god form, speciellt jämför med tidigare år. Men ändå är det härifrån jag mäter att jag gått ner nu, så det är STOR skillnad mot nu ändå. 
Här är ett från 2010, innan någon träning överhuvudtaget. ‘nuff said. 

Har såklart en halv miljon bilder på barnen och en hel drös på maken, men inte så många på mig… Vet att jag inte är ensam om det här ”problemet” 😉

Det knepiga när jag kollar på bilder tillbaka är att jag inte riktigt såg hur jag såg ut, i mitt huvud tror jag att jag tyckte att jag ser ut som jag gör nu. Om jag nu ser ut som jag tror att jag ser ut nu 😉 (hängde någon med där?)

Nu är jag rätt slut, har inte varit någon träning idag men väl en genomkörare med lite trädgårdsarbete och en aktiv dag på jobbet, och dessutom är jag riktigt trött i kroppen sen i går (och förrgår, och förrförrgår, och … ), så nu tänker jag kolla Game of Thrones innan jag totalt däckar ihop här!

Jaha, då var man trettihumhurruhm

/ LindaG / 2 kommentarer

Det har sina fördelar att fylla år en röd dag ändå, i och med att man i princip alltid är ledig då. Sen vet jag av erfarenhet att vädret har en viss förmåga att skifta något kopiöst 1:a maj, det har varit allt från snöstorm (när jag föddes) till strålande sol och 25 grader. Igår var väl ändå helt ok, klarblå himmel även om vindarna är kalla och temperaturen inte direkt kom över 10-graders strecket… Det gick i alla fall ligga och sola lite i lä på altanen – väldigt lyxigt en onsdag sådär =)

Ett par väldans bleka vinterben fick lite sol på sig. 

Paket av mina föräldrar och min bror fick jag ju i lördags, så i går var det makens tur. Fick en smidig liten läsplatta – perfekt när man vill sitta och läsa i solen! Vår lilla surfplatta har använts mycket för läsning nu i vinter annars, men så fort det är utomhus så går den inte att se ordentligt på. Läste meddetsamma en Jack Reacher-bok på den i solen!

Och så min lilla smidiga läsplatta!

För övrigt var det en väldigt lugn dag som mest spenderades med familjen och med att äta (givetvis). Till frukost blev det min nya favorit (som man egentligen bara ”får” äta en gång varje helg har jag bestämt, annars skulle jag överdosera direkt), nämligen croissanter med nutella i…. Jag köper deg på ”burk” i kyldisken, kletar på nutella, rullar ihop dem och skjutsar in dem i ugnen…. *Dreggel* Mycket bättre än tårta…. På kvällen blev det helgrillad kotlettrad med matvete till, mums!

Självklart fick jag ett fint egenkomponerat grattiskort av Oliver! (och en go’ grattis-puss av Lukas)

Kvällsunderhållning

/ LindaG / Lämna en kommentar

Efter en hel dag utomhus så är man så där skönt trött i hela kroppen. Man luktar damm, jord, lite svett och sol – helt underbart! Ungarna likadant =) Så, när man då har varit ”duktig” hela dagen så är det ju perfekt att sätta sig och kolla på nån serie, jag tänkte att jag skulle ger er mina favoriter här…

The Walking Dead
Lite långsam zombiefilm, men helt ok som förströelse. Inget man behöver sitta hel fastklistrad vid, men klart bättre än de mesta som rullar på TV kvällstid. Det här är den serien vi kollar på just nu. Det som inte gör den fantastisk är dels att det inte händer så mycket men sen är också rollbesättningen ganska… tam. Inga riktigt bra karaktärer som man verkligen vill följa, liksom.

True Blood
En fantastiskt bra vampyrserie – för vuxna! Spännande, sexig och med en skön glimt i ögat gör att den är helt klart en av våra favoriter. Suverän rollbesättning, och en helt klart udda story, men förutsättningen är ju såklart att man gillar vampyrer med.

Game of Thrones
Den här serien liknar inte riktigt någon annan serie! Den är tämligen fylld med politik och miljarder intriger, men suveräna skådisar och en fängslande handling gör att man absolut inte kan slita sig, och ju fler avsnitt man sett desto mer fast är man! Det här är en av de man inte FÅR missa helt enkelt. Man får faktiskt inte missa ett enda avsnitt av den heller, för det händer alldeles för mycket för att man ska kunna ta in allt utan att se varje avsnitt.

Sherlock
Den brittiska serien om Sherlock Holmes, med konstiga och begåvade Benedict Cumberbatch som den perfekte Sherlock – skruvad, smart, trasig och riktigt, riktigt cool. Den här serien är sådär gränslöst bra, av alla på min lista så tror jag den här kommer allra först om jag skulle rangordna dem. De första två säsongerna av den här såg vi på semestern förra året, och jag tror jag höll andan varje avsnitt!

Elementary
Den amerikanska versionen av Sherlock, här med Lucy Liu som Watson. Inte lika tvistad som ”Sherlock” utan mer… tja, amerikansk helt enkelt, men likväl en absolut väl godkänd serie.

Homeland
Ännu en politisk serie med många lager, spännande, absolut, men ändå har jag inte ens haft någon direkt lust att kolla på säsong två. Jag tror att det till en viss del har med rollbesättningen att göra här med, det är ingen där jag fastnar för direkt.

Dexter
Ah, den här serien är nästan plågsam att titta på. För det första är det PERFEKTA skådisar, både Michael C. Hall som Dexter och Jennifer Carpenter som hans syster. En annorlunda vinkling är väl det misnta man kan säga, med en seriemördare som huvudperson, men här kan man verkligen säga att det är mycket spänning! Oftast sitter man faktiskt och bokstavligen vrider sig i soffan, eller håller andan, eller både ock… Grymt bra, trots många säsonger!

Såna här lite ”längre” serier är perfekta – ett avsnitt på ca 40-60 minuter är precis vad man orkar/hinner med på kvällen efter en lång dag, bättre än att slötitta på något man inte ens egentligen vill se på TV!  För ännu kortare pauser blir det ibland mer åt komedi-hållet, med Big Bang Theory eller How I Met Your Mother.

Så – vad har jag missat? Har du några andra tips?

Antingen en sen eller en ganska tidig kris

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag vet inte om jag har någon slags missriktad 30 års kris eller något, men jag känner att jag har tappat fotfästet på nästan alla delar av mitt liv. Normalt sätt känner jag mig ganska glad, självsäker och ser saker positivt, men nu fungerar ingenting och jag ifrågasätter mig själv heeela tiden, fruktansvärt jobbigt. En av de få punkterna som faktiskt känns fast i mitt liv är ju just träningen.

När jag tränar är det bara mig själv resultatet påverkar, ingen annan. Jag vet själv vad jag har för mål med vad som nu råkar vara dagens träning, och jag ansvarar själv för att försöka nå de målen i så hög grad som möjligt. Det är enkelt, okomplicerat, och jag känner att jag hänger upp en stor del av min tillvaro på den här fasta punkten. Inte så konstigt kanske. I träningen finns det inga otydliga förväntningar, ingen risk att trampa någon på tårna (förutom möjligen rent fysiskt, jag är lite klumpig ibland), ingen (annan) som blir besviken, ingen som kan hjälpa mig eller göra jobbet åt mig och det är bara enkelt! Den ansträngning jag lägger in motsvarar de resultat jag får, förutsatt att jag sköter kost mm hyfsat.

Därför kändes det extra bra att få komma igång och träna nu igen, även om det egentligen inte gick sådär kalasbra idag. Förkylningen och hostan höll sig i schack mestadels, men eftersom det var 2 veckor sedan jag sparrades sist så var det lite trögt att få något flyt i det, och jag kände mig ganska tung, långsam och klumpig. Men jag kan köpa det – jag vet att om jag anstränger mig så är det bättre till nästa gång, och om jag nu får börja träna lite annat med så kommer det också göra att jag få bättre flyt i mitt rörelsemönster.

Kontentan av det hela är att det kanske inte är så konstigt att jag tränar mycket och trivs med det, eller att jag skriver en del om det – det händer ju inte direkt så där värst mycket annat spännande i mitt liv som är värt att blogga om heller, eller i alla fall inget som jag tänker ta upp här. Dessutom är det ju HELT valfritt att läsa om det 😉 Så var beredda, snart hoppas jag kunna lägga in lite löpning i schemat med, så då kommer jag nog mala på om det ett tag med!

Inträngd i ett hörn, så att säga

/ LindaG / Lämna en kommentar

Haha, ibland får man ju äta upp sina egna ord som förälder..

Igår simmade jag samtidigt som barnen hade simträning (Lukas och maken var borta vid den lilla barnbassängen), perfekt att få lite motion med ju, även om det inte direkt är så roligt att simma. Men men, jag hade i alla fall lovat att hjälpa Oliver om de skulle dyka, han tycker det är lite läskigt, så när jag simmat mina 1000 m så simmade jag bort till där simskolan var. Nu blev det inte dykning i går, utan de skulle upp och hoppa i hoppbassängen istället, så jag följde ju med dig.

Saken är den, att jag brukar försöka uppmuntra Oliver till att hoppa från 3:an, han gjorde det i somras men nu tycker han att det är läskigt, så jag försöker få honom att tycka att det är ingen stor grej (såklart han inte måste, men lite uppmuntran är ju aldrig fel). Men i går simmade jag ju med, så då kom han glatt med förslaget att jag kunde ju hoppa från 3:an istället… Och vad sjutton ska man säga då?!? Är inte sådär jätteglad i att hoppa från 3:an direkt, men det var ju bara till att le och nicka och se glad ut, trots att hjärnan säger att det här är ju skitdumt, inte f*n ska du hoppa från den här höjden ner i vatten… Hahaha, jaja, jag fick ju chansen att utmana mig lite och le samtidigt i alla fall 😉

Jag vill ha vår nuuuuuu!

/ LindaG / Lämna en kommentar

Fasiken vad jag längtar efter våren nu (som alla andra oxå gör). Den där fantastiska doften av en blandning av solvarm asfalt och fuktigt gräs. Vill att det ska stå tätt med tussilagos i vår slänt, och att det ska vara så varmt att man kan sitta ute mot husväggen och sola lite…

Hittade i alla fall en stackars liten ensam snödroppe i rabatten innan snön kom. 

Tycker att Mars har gått så galet fort, det är redan den 14:e?!?! Dessutom bara två veckor kvar till påsk! Det är en av de bästa högtiderna – många röda dagar och få ”måsten”… Och såklart god mat 🙂

Bad hair month

/ LindaG / Lämna en kommentar
Skit skit skit. Jag får ingen ordning på mitt hår just nu. Vet inte vad det är som skiljer den här klippningen från de tidigare, kanske att den är mer jämn-kort över hela, men jag får i alla fall inte till det ordentligt. Så, nu behöver jag lite tips – vad ska jag sikta på för frisyr framåt? Jag gillar det korta, men lite mer längder skulle kanske inte skada heller. Nu är det inte dags att klippa sig än på några veckor, men jag behöver ju ha en plan för vad jag ska ha för frisyr, så jag vet vad jag ska spara. 

Och färg, vad ska jag göra åt färgen??? Färgar gör jag ju hemma, men det är ganska lätt att göra i ett sånt här kort hår, så lite roliga effekter kanske man kan åstadkomma. Men vad/hur?!?

Så här ser mitt just nu ganska trista hår ut. Fast inte så guldigt som det är på fotona. 

Det enda jag vet är att jag INTE vill haka på hjälm-trenden som min frisör sa kommer framöver, jag vill ha mjukare, busigare hår, inte en hjälm – då ser jag bara ut som dr Spock…

Här är några stilar jag gillar….

Lite hjälmvarning på den här kanske…

Mjuk, feminin. Inte så dum. 

Visserligen är den här extremstylad, men den skulle nog vara rätt snygg utan all styling med. 

Sjön suger?

/ LindaG / Lämna en kommentar

(nu bli det träning igen)

Det känns som det liksom inte händer något i mitt liv just nu. Ja nu får jag väl skit för det och så händer något gräsligt förstås… Men jag får väl ta risken =P

Alla känns lite tysta och trötta, det är dämpat på jobbet och hemma rullar vardagen mest på. Jag försöker tänka på att inte direkt prata om träningen på jobbet, om inte någon frågar rakt ut, för jag tror att det är en sån där grej folk väldigt snabbt blir trötta på att höra om, fast de kanske är trötta på mig ändå. Det är lite skillnad här, här behöver ju ingen gå in och läsa som inte vill, och väljer man då att läsa så får man lite skylla sig själv 😉

Efter att ha haft två vilodagar (det har känts som två veckor) så kändes det lite segt att ta sig i kragen och gå till gymmet på lunchen, men som vanligt kändes det jätteskönt när man väl kom igång. Dessutom fick det faktiskt bli simning samtidigt som pojkarna har sina simskolor på eftermiddagen, det är visserligen sjukt trist att simma, men det är ju inte så värst spännande att sitta på en hård träbänk själv och titta på heller (vi måste ju dela på oss, eftersom pojkarna är i varsin ände av badet). Först när jag hoppade i hade jag nån vag tanke om att jag kanske skulle simma hela 40 minuter när simskolan är, fast när jag väl simmat 1000 m så kändes det så galet motigt i kroppen att jag bara ville sjunka, så det blev inget med det =) Simmade lite bredvid Oliver istället, och efter simskolan gick vi iväg till äventyrsdelen för att öva på att dyka från en liten trappa. Han tycker det är läskigt att dyka, men nu när han fick testa lite nere i vattnet verkade det kännas lite bättre, och tekniken blev helt klart förbättrad!

Däckade ihop totalt när jag kom hem och somnade lite på soffan när barnen kollade TV. Det är helt galet vad trött man blir av att simma, och då är det ändå bara ca 20-25 minuter riktigt aktiv simning.

Nu ska jag sova, den här kvällen har redan blivit lite sen eftersom jag inte kunde slita mig från nya Tombraider… Älskar de spelen, och det senaste är helt suveränt!

Jag måste bara….

/ LindaG / 2 kommentarer

Fasiken vad mycket saker det är man vill/bör/borde göra och vara hela tiden. Jag har konstant dåligt samvete tror jag.

Dåligt samvete för att jag inte ägnar mer ”kvalitetstid” med barnen, för att jag inte leker med dem mer och är mer aktiv i deras utveckling. Jag borde nog vara med och pyssla, pussla, måla, leka, bygga och jaga dem mycket mer.

Dåligt samvete för att jag knappt lagar mat längre, jag borde se till att barnen får ordentlig hemlagad mat från grunden, inte halvfabrikat som köttbullar, korv och fiskpinnar så ofta. Dåligt samvete för att jag tar tid från barnen när jag lagar mat.

Dåligt samvete för att jag inte hinner sköta huset som jag vill, dammet hinner samlas i alldeles för stora högar i hörnen och det ligger leksaker överallt. Dåligt samvete för att när jag städar så hinner jag inte samtidigt leka med barnen.

Dåligt samvete för att jag inte är en bättre fru, jag borde vara mer engagerad och närvarande. Kåt, glad och tacksam kanske?

Dåligt samvete för att jag inte satsar allt på jobbet, för att jag inte jobbar över och inte gör mitt jobb ännu bättre. Dåligt samvete om jag jobbar över, för att barnen får gå längre på dagis/skola.

Dåligt samvete för vännerna jag knappt aldrig hinner träffa.

Dåligt samvete för mig själv, för att jag borde få snabbare och bättre resultat av träningen, för att jag verkar vara den enda i världen som inte kan springa, för att jag inte kan ha karaktär nog för att hålla mig ifrån onyttig mat, för att jag inte hänger med i de senaste modesvängarna, för att jag inte hänger med i alla nyheter, för att jag är fullkomligt ointresserad av politik och för att jag är så kass på att nätverka.

Borde, måste, vill, önskar, det finns hur mycket som helst jag skulle kunna lägga till på listan. Mycket hänger ju ihop med barnen, precis som man brukar säga så lever man med dåligt samvete så länge man har barn. Men, jag kan för det mesta leva med alla dessa måsten utan att låta dem ta över mitt liv, jag har nog trots allt en väldigt ödmjuk inställning ( nu för tiden ) till att det inte finns en enda möjlighet till att hinna göra alla ändå. Fast ibland blir det ändå lite mycket, man hamnar ur balans och helt plötsligt känns det som ett helt torn av ”måsten” och ”borden”  rasar ner över en.

Och jag som aldrig varit bra på att bygga torn.

En stilla klagan

/ LindaG / 2 kommentarer

Det är en grej jag har funderat jättelänge på om jag ska skriva eller inte. Hur jag än formulerar mig så finns det alltid risk att någon oförtjänt skulle kunna ta åt sig eller misstolka det man skriver, men jag har ju ändå liksom kommit fram till att det är ganska terapeutiskt att skriva av sig saker, så jag gör väl ett försök.

Först vill jag bara säga att det här INTE är någon form av pik eller uppmaning till någon jag känner, jag är mycket medveten om att alla har egna liv, familjer, jobb, egna vänner, fritidsintressen, träning och andra aktiviteter som upptar all tid (och min med, det är ju lika mycket där det hänger).

Det är något som har legat och gnagt jättelänge nu, men jag har faktiskt inte kommit på vad det är förrän nu på senare tid. Jag saknar grymt mycket, vad ska man kalla det, fika-tid? Bästis-tid? Ni vet, när man var yngre och satt i timmar och diskuterade allt från allvarliga frågor om relationer och livets mening rent generellt till vad man köpt för nagellack senaste shoppingrundan. När man sitter och pratar med nån som känner en utan och innan, som man kan prata om ALLT med… Jag saknar det. Jättemycket.

Men det känns så ”bortskämt” att klaga på något sådant, det låter som jag inte uppskattar familjemiddagar, play-dates med barn och deras föräldrar, AW med jobbet eller allt annat sånt där roligt, och det är inte sant – jag älskar verkligen allt det. Men det är ÄNDÅ något som jag känner att jag saknar och som gör mig lite ledsen. För det är ju ingen annans fel heller, jag har lika dåligt med tid jag.

Jaja, nu har jag fått det ur mig i alla fall, och som så ofta annars när man skriver ner något så ser det liksom så .. fjuttigt, ut. Det är svårt att få det som känns viktigt att SE viktigt ut. Men det känns inte som det skulle bli så jätteintressant inlägg om jag la ut texten om det på 4 A4 sidor heller…

Skrutt.