Tankar

Utvecklingssprång

/ LindaG / 6 kommentarer

Man säger ju att barn har utvecklingssprång – perioder som inleds med att det är gnälligt och känns jobbigt, för att sedan kulminera i en stor förändring, som att lära sig prata, gå eller förstå att en person inte försvinner när den gömmer sig bakom händerna. På ett barn händer ju de här sprången väldigt tätt, och i början löser de i princip av varandra, för att sedan glesas ut. Jag minns att med vårt tredje barn var det här lite ”ny” kunskap och det fanns en app där man tämligen pricksäkert kunde förutsäga olika griniga perioder som följdes av ny kunskap – väldigt häftigt.

Jag har läst att utvecklingssprången kommer även senare i livet, där det sista ”tidsbestämda” är när hjärnans mognad och konsekvenstänk är färdigt, mellan 20-25 års ålder, men där de sedan ofta kommer i samband med kriser, eller efter en kris. Jag tänker att sprången i vuxen ålder kanske rimligen tar mer tid och blir lite mer komplexa, eftersom vi ju, till skillnad från ett barn, ska hantera vardagen och verkligheten samtidigt. Jag har också läst i någon studie att människor är som mest olyckliga när de är i 47-48 års åldern (kallas olyckans u-kurva) för att sedan bli lyckligare igen.

Jag tänker att det på många sätt känns rimligt. I just den här åldern är det kanske allra mest saker som pågår i livet som vi måste hantera, utan att direkt kunna påverka det. Vi har kanske tonåringar samtidigt som föräldrarna börjar bli gamla och kanske behöver hjälp, vi står mitt i någon form av karriärsstege, vi ska hitta ett nytt förhållande till antingen samma eller en ny partner eftersom vi nu har stora barn så vardagens små bekymmer är färre men de stora är kanske fler. Lägg också till alla måsten och borden, som jag inte ens tänker räkna upp, så är det kanske snarare konstigt att vi inte alla är både utbrända och deprimerade.

”Reflektion”

När jag kollar tillbaka i bloggen så ser jag att den blir mer deppig, lite mörkare och tyngre och mindre energi. Jag delar det, både för att det hjälper mig själv att tänka klart, men även för att jag vid det här laget VET att andra faktiskt har lite glädje i att inte känna sig ensamma – precis på samma sätt som jag själv läser andra bloggar för att känna att jag inte är galen – visst ÄR livet jobbigt? Konstigt nog så upplever jag också att de flesta runt mig var mer öppna med att det var jobbigt med vissa saker när man hade småbarn, men nu när det gäller tonåringar så känns det verkligen som alla andra har helt perfekta liv? Jag förstår absolut att man värnar om en tonårings integritet på ett annat sätt än ett litet barn, men i privata diskussioner så tror jag det hade hjälpt att inte bara känna att man är sämst i hela världen och andra är perfekta.

Det är också så himla mycket skam i en massa saker. Jag har väldigt, väldigt få vänner, och jag har INGA vänner där jag är ”bästa vännen”, alltså den som ligger först på listan av de man ringer. Jag har alltid hittat mina vänner när de redan knutit kontakter till bästisar, så i en vardag när allt är stressat och pressat för ALLA så fattar jag verkligen att det aldrig finns tid för vänner som inte är ens bästa vänner. Jag menar det, och vill absolut inte att nån ska ha dåligt samvete för det, det är vad det är helt enkelt. Men det här har varit otroligt jobbigt att erkänna ”högt”, det känns så himla skamligt att inte ha ett ”tjejgäng” eller en bästis som man kan ringa i vått och torrt. Men jag tror faktiskt inte ens jag är ensam om det, och nu är det vad det är, återigen. Jag har äntligen börjat acceptera det för mig själv, och även om det är tungt så känns det mer ärligt att dela det. Eller så ÄR det bara mig det är fel på, så ingen vill hänga med mig, men kan NÅN då säga det.

I alla fall, det är också anledningen till att jag inte delar mina inlägg på Facebook längre. Det kändes som att om man nu är intresserad av det jag har att säga, då får man åtminstone göra sig omaket att googla fram bloggen, eller följa den i nåt flöde. Lite ologiskt kanske, men helt plötsligt blev det min känsla, och då gick jag på den. Tror faktiskt till och med min man har glömt att jag bloggar, så nu känns det nästan som jag är helt anonym typ, haha!

Så, apropå min till synes lösryckta inledning om utvecklingssprång, det jag egentligen ville landa i att det nog kanske är något jag är mitt i. Att hitta vem jag är i den här rollen, åldern, samhället och i allmänhet. Ibland känner jag att jag landar i mig själv, men andra dagar känns allt lite kaosigt, och det speglar sig i mina splittrade inlägg här på bloggen. I dag är en ganska bra dag, jag känner mig trygg och lugn i mig själv och inte bara värdelös, dessutom gjorde jag för första gången på evigheter en bra prestation på träningen vilket också kändes riktigt bra. Så idag känner jag att det finns hopp, vi får se vad morgondagen ger. Till dig som också kämpar, oavsett vad det gäller, vill jag bara skicka en stor kram!

Innan förra veckans konferens på Spira, när jag en stund kände mig både boxen, proffsig och lite fin.

En måndag i slutet på november

/ LindaG / 7 kommentarer

Sitter vid köksbordet, framför brasan, och smuttar på förra årets Dunderglögg. Gjorde den på äppelmust i stället för svagdricka, och den är faktiskt helt otrolig. Mindre söt än glögg man köper (även om jag hade kunnat tänka mig att göra den ytterligare mindre söt) och lagom stark. Vet dock inte exakt hur stark, men skulle gissa kanske 6%? Inte alls lika stark som starkvinsglögg, men absolut lite alkohol i.

Hade en otroligt lugn helg, har mest legat och läst hela helgen pga hade verkligen inte ork till NÅT annat. Eller ja, lite lördagsträning och sen gjorde jag ju faktiskt saffransbullar (som inte riktigt ville jäsa men som blev goda ändå), så NÅT gjorde jag väl, på lördagen åtminstone.

Nu när det är kallt får grisarna även kvällsmat. Lite mysigt ändå, även om det är kallt.

Känner mig, som så ofta när det brukar närma sig jul, lite kluven. Tycker det är mysigt med advent och lite julfix, men känslomässigt känner jag mig mest bara lite ledsen och uppgiven. Nåt vi absolut har misslyckats med är att få våra barn att känna att familjen liksom är ett team – trots allt vi kämpat med och gjort med och för dem så är de högst ointresserade av nåt som har med familjen att göra. Minstingen undantagen, än så länge, men så är han inte så stor heller. Ja ja, det är väl vad det är, en jag blir ledsen ändå.

Blir ju inte direkt julpynt, förutom adventsstjärnor, till helgen. Mer vinterpynt än så länge, med lite tall- eller enris, mest för känslan och doften.

Två ganska intensiva veckor kvar på jobbet innan det lugnar ner sig lite, och jag tänker fortsätta med min ambitionsnivå att göra minsta lilla på fritiden. Träningen rullar på, men den tar hårt just nu, och jag känner absolut att jag inte hade orkat träna två dagar i rad – kroppen behöver den vila den kan få, och i den mån jag kan ge den det så får den det. Vi hade för övrigt ett ”testpass” eller vad man ska säga, ett sånt där pass som man kan köra ibland för att testa av om man blir bättre eller starkare. Nu hade jag inte gjort det passet innan, så det enda jag fick var ett startvärde, men ändå. Det var rodd, och det är typ min starkaste gren när det kommer till konditionsträning, men vi skulle ro vårt snabbaste i 5 km och det var VIDRIGT! Det tog mig 22:20 och dels var det outhärdligt enformigt, dels gjorde det ont i rumpan, jag fick kramp i magen (?) och låg verkligen och tryckte på så snabbt jag nu förmådde (det är ju vad det är efter utmattningen). Herregud så jag underskattade det passet…

Nu ska jag hjälpa mellankillen att plugga lite, innan det är läggdags. Sover ju halvdant med, trots hormoner (tack, förklimakterium) och det gör ju ingen gladare heller, så det blir rätt tidiga kvällar nu. Har också en bra bok som lockar, ska erkännas, så det går ingen nöd på mig!

Läsvila

/ LindaG / 3 kommentarer

Det är glest mellan inläggen här, dels för att det har gått i ett, både på jobbet och hemma. Inget särskilt, men på jobbet har det varit en del konferenser på annan ort och vi är också mitt i en ny projektansökan, så energin tar liksom lite slut där. Mörkret hjälper ju inte heller såklart, herregud vad trött jag är om kvällarna. Just det, vad underbart det är med förklimakteriet mitt i allt med, så man sover som bäst halvdant… Nog med gnäll, det är ju inget nytt under solen något av det.

”Nytt” är ju däremot att jag faktiskt prioriterar in vila där det går. Eller ja, det och träning, för det ger ju också både mer energi och motståndskraft i perioder av stress. Vila på sommarhalvåret är trädgårdsfix, men under vintern blir det av naturliga skäl mer inomhusaktiviteter. Årets tröja har jag stickat färdigt själva kroppen på, men den saknar än så länge ärmar. Den har blivit liggande lite, för jag är inne i ett sånt vansinnigt sug efter lästid – och det blir fantasy (något jag vet att jag aldrig kommer övertyga er om förträffligheten i om ni inte själva testat). Älskar verkligen att hamna i en helt annan verklighet, det är samma när det gäller tv-serier, att titta på dokumentärer eller drama ger mig inte alls samma vila från vardagen som fiction i olika former ger. Är däremot, på tal om fiction, inte alls lagt åt sci-fi hållet, även om jag både sett och läst en del som jag gillat.

Tur biblioteket i Jönköping är rätt välsorterat!

På byrån i sovrummet ligger nu en gedigen hög med böcker som lånats via bokbussen i Ölmstad, och får jag minsta minut över så läser jag. Känns lite som när jag var tonåring. I böckerna finns verklighetsflykt, en del heta romanser, vänner och spänning, och det gör liksom gott ända in i själen. Läser för det mesta på engelska eftersom en hel del svenska översättningar, när det gäller just fantasy, känns lite taffliga. Inte dumt att få in lite språkträning heller tänker jag – OCH då läser jag heller inte ut böckerna lika snabbt, vilket är bra. Mitt tips när det gäller böcker är att kolla betygen i GoodReads, för att få ett hum om om det är en bok jag vill lägga tid på eller inte. Bra också att kunna lägga in böckerna där, jag glömmer ju hela tiden vad jag läst, och har flera gånger lånat samma bok av misstag.

I dag är det faktiskt min äldstas 19-årsdag, men han (och de två mindre barnen som har studiedag) är hos mormor och firar idag, och kommer inte hem förrän sent ikväll. Det innebär att jag nu när jag lägger bort datorn, kommer ha typ minst en timme på mig att läsa… *ryser av välbehag* Så nu har jag inte tid med er mer, gå och läs en bok istället!

En sida hos mig själv jag inte tycker om

/ LindaG / 1 kommentar

Jag ser mig själv som en till största delen positiv person. Jag vaknar i princip alltid glad (om än trött) och jag har oftast inställningen att det mesta löser sig, och att många saker är onödigt att ta alltför allvarligt på. (Känner dock när jag skriver det, att det inte gäller mitt föräldraskap, men det var inte det jag skulle skriva om )Därför känner jag mig själv förbryllad över den personen jag är när jag tränar, kanske att jag kan reda ut lite vad som händer om jag får skriva om det.

Jag tycker alltid det är roligt att gå till träningen, även om jag ibland kan bäva för vissa övningar jag vet att jag har svårt för. Det är roligt att träffa nya vänner där, och bara få ”tjöta” lite. Jag uppskattar själva träningen jättemycket, för den är varierad, utmanande och ger väldigt mycket mer än min egen styrketräning gjorde förr – trots att jag tränar mindre än jag gjorde då. Men när jag kommer dit så hör jag helt plötsligt mig själv gnälla – gnälla på jobbiga eller svåra övningar, eller att jag är trött eller har ont någonstans.

Även fast jag nu faktiskt är starkare än när jag tränade som mest, för 10 år sedan, så gör de extra 10+ kilona också att jag är tyngre och därför inte orkar vissa saker som hänger på kroppsvikt i förhållande till muskler. Det går oftast framåt i utvecklingen och jag känner att jag långsamt blir starkare och till och med får lite bättre flås. Men till och med en dag som går riktigt bra, när jag inte behöver skala ALLA övningar och när jag kanske t.o.m. tagit personbästa, så känner jag mig lite ledsen efter.

Jag tycker liksom att jag borde kunna/orka mer, att det är lite synd om tränare som får dras med min långsamma utveckling (obs att det är endast i mitt eget huvud) och att jag borde ha kommit längre nu.

Logiskt sett fattar jag – jag är 46, kvinna, i förklimakteriet, med kvarstående symptom efter en utmattning och tyngre än för 10 sedan när jag var som mest tränad. Jag. Fattar. Orimligheten. Men jag kan inte ta mig ur orimligheten som bara finns i mitt eget huvud?

Som en liten giftsvamp sitter den, orimligheten.

Den här lite ledsna känslan lägger sig dessutom som en blöt filt över hela min personlighet till viss del, så jag försöker till viss del bara hålla tyst för att inte gnälla över nåt som är jobbigt, men jag blir ju också en orimligt tråkig person – vilket såklart gör att jag känner mig ännu mer otillräcklig. Jag hör mig själv, och man skulle kunna tro att det inte vore så jäkla svårt att bara skärpa sig och intala sig själv att man duger mycket väl med den insatsen man gör – speciellt som jag faktiskt i princip alltid gör mitt bästa, trots att inte resultaten kanske visar på det. Det är inte alls det att jag tänker att jag borde vara bättre än någon annan, utan det är min egen prestation jag tycker är undermålig.

Näe, jag får ingen ordning på varför den här personligheten tittar fram just när jag tränar. Jag fortsätter försöka (såklart) för nåt alternativ till att träna finns inte – jag tycker så mycket om det och det är så viktigt för både mitt fysiska och psykiska mående – TROTS att jag ofta känner mig ledsen efter. Go figure…

Hudlös och tom

/ LindaG / 3 kommentarer

Senaste tiden har privatlivet erbjudit en riktigt bergochdalbana för känslolivet. Det som initialt verkade vara ett totalt haveri av hela åkattraktionen kanske inte måste vara det (förlåt mina luddiga metaforer, men det är inte ämne för ett blogginlägg), men oavsett så har de här veckorna lämnat mig totalt färdig, både psykiskt och fysiskt. Jag är så trött på och av alla känslor att jag nu mest känner mig helt tom och som i ett vakuum, och tröttheten som kommer av det är i princip samma som när jag var utmattad. Har tagit mig till träningen ett par gånger, men med den enda rimliga inställningen som går att ha nu, att jag gör det jag orkar och så får det vara bra med det. Och faktiskt har nog min prestation den här tiden också varit ungefär samma som när jag var utmattad – alltså i princip nära noll innan kroppen slår ifrån, men det är ändå skönt att få röra lite på sig. Är ändå lite fascinerad över hur extremt påverkad fysiken blir av det känslomässiga kaoset, det är som om jag aldrig tränat typ.

Nej, jag känner inte att jag är utmattad i den bemärkelsen igen, och jag tror heller inte att det här blir så långvarigt som förra gången, men jag har vett nog att vara snäll mot mig själv och sätta ribban efter orken – jag behöver inte prestera nåt alls just nu, utan jag får bara göra det jag känner att jag vill för stunden. Eller ja, jobba behöver jag ju, men det får gå i den takt jag orkar det med. Jag känner mig bara tom och hudlös, och villhöver skriva av mig lite.

Turligt nog är det en ganska lugn period på jobbet denna veckan, och här på gården är nu det mesta ”inhöstat” och det är i princip inga måsten förutom att ta hand om djuren. Ängen är slagen och det gräset har använts för att vintertäcka alla känsliga växter och all bar jord, det känns bra att liksom bädda in gården inför vintern. Jag har plockat fram utelyktor med elektriska ljus i, och ska också handla in nya ljusslingor till altanen då våra förra gått sönder. I år kommer vi strunta i flaggstångsbelysningen eftersom den i princip alltid blåser sönder, trist med inte hållbart att köpa ny hela tiden. Nu när mörkret kommer tidigare kan jag också konstatera att vårt altan- och pergolabygge från i somras blev väldigt bra i mörkret med, för pergolan reflekterar utebelysningen bra så det blir lite ljusare framför huset, och själva trallen hjälper till med. Dörren har fått sin krans, och några krukor med höstväxter pryder entrén, precis som det ska vara.

Funderar lite över julen, även om det är tidigt, förra året blev den minimal, men i år får vi kanske besök av min bror med familj och då är det mycket roligare att göra juligt med. Vi hade ju inte ens gran förra året om jag inte minns fel, första gången någonsin, för jag hade inte lust. Men, före julen kommer Halloween och Allhelgona, det första firas inte alls i princip, men på lördagen kommer vi försöka åka till kyrkogården för att tända ljus – för mormor och morfar, och för min lilla brorsdotter. Det brukar vara så himla fint på skogskyrkogården med.

Nu ska jag fixa middag och sen hänga med F och L en stund och spela UNO, innan det är läggdags…

Oktober 2018-2025

/ LindaG / 2 kommentarer

Den jag bloggar för är ju mig själv, i första, andra och tredje hand, även om det gör mig väldigt glad (och förvånad) att just DU läser också. Men jag är dålig på att läsa min egen blogg, men igår kväll tog jag och gick igenom de senaste 8 oktobermånaderna på bloggen (går att hitta om man kikar i menyn ”arkiv”). Några saker som slår mig:

  • Vad mycket mysigt vi gjorde med barnen när de var mindre, vi var ute i skogen och vandrade var och varannan helg, och alla var med och det var till och med mestadels konfliktfritt. Sen hände något, för typ 5 år sedan så började (gissningsvis) tonårskonflikterna med min äldsta och senare även med mellankillen. De ville inte hänga med ut längre (såklart när man är tonåring, det är väl som det ska vara) och jag har kämpat så himla mycket med olika konflikter sedan dess – de tar så himla hårt på mig. Jag känner väldigt starkt att vi är en trasig eller halv familj nu, pga dessa konflikter.
  • Vad mycket vi har gjort FÖR barnen! Så mycket i det jag skriver handlar om att barnen ska ha det bra, vi försöker verkligen skapa alla förutsättningar vi kan för att ge dem en så fin barndom som möjligt. Så himla många gånger jag slagit knut på mig för att försöka bemöta allas behov. Jag har säkert gjort tusen fel, men herregud vad jag har försökt!
  • Jag verkar ha en deppig period i varje oktober, följt av en del egenreflekterande inlägg. Lite intressant, jag hade nog inte sett det mönstret utan bloggen. Har inte känt mig så deppig (än) i höst, men det kan ju komma och gå lite (har inga depressionsproblem men har ju som alla andra perioder som är deppigare och såna som är gladare)
Bra att påminna sig själv, det syns inte utanpå om det gör ont inuti
  • Jag har fotat så himla många fina bilder? Det här är verkligen en sak jag vill komma tillbaka till, för JAG blir så glad av alla bilder, på familjen och naturen och även på mig själv. Känner mig så obekväm i min kroppsstorlek just nu att jag inte vill fota mig själv alls helst, men det är ändå mycket värt att få se lite bilder på sig själv med genom åren, så jag ska försöka bortse från det.
  • När man bläddrar tillbaka så skulle jag vilja påstå att jag varit extremt stresstålig som inte blev utmattad tidigare, och nästan varenda inlägg ursäktar jag mig för att jag inte orkat med mer.
  • Vad mycket jag har gjort och utvecklats! Jag har lärt mig så vansinnigt mycket saker genom karriärsbyten och utbildningar, av kontakter och arbetsplatser. Känner mig faktiskt lite stolt.
Från oktober 2020, när det var pandemi och vi fick köra en del av utbildningen till produktionsledare digitalt.
  • Jag har länge, länge saknat mer umgänge med kompisar, eller ens att ha nära kompisar. Det är kanske dags att bara inse att det är vad det är och vara glad för de stunder som finns, och vara glad för nya bekantskaper som dykt upp (vilket jag verkligen är!)
  • Vilken skillnad det blev i vårt liv när vi flyttade ut till gården! Det lyser igenom i varje inlägg hur mycket jag älskar den… MEN, det har sammanfallit med mindre ”kvalitetstid” och utflykter med barnen, eller i alla fall sånt man fotar.

Jag tar med mig några saker av det här med. Vi har inte varit på skogsutflykt en enda gång i sommar/höst, så det är hög tid att snöra på sig vandringsskorna och ta med nåt gott att laga över elden. Kan känna en fysisk dragningskraft till att få komma ut i skogen nu, jag behöver prioritera in det bums. Jag vill också plocka upp den riktiga kameran mer, de bilderna är något annat än de man tar med mobilen, och jag vill gärna lägga tid på det eftersom det gör mig glad. Jag tänker också att jag ska fortsätta öva på att vara lite snällare mot mig själv, och i hur jag pratar med mig själv i huvudet. Jag fastnar väldigt ofta i att jag kunde/borde ha gjort bättre, oavsett vad det gäller, men jag gör verkligen mitt bästa enligt vad jag förmår för stunden. Jag har ju också haft funderingar på att sluta blogga, men när jag läser min egen blogg nu så känner jag ändå att jag nog vill fortsätta kunna läsa, även om kommande år. Jag kanske måste få vara så personlig ändå, för att det ska få vara någon substans i texten.

Kanske kommer mina barn läsa bloggen, om den finns kvar, någon gång när de blir vuxna. Kanske kan de förstå hur gärna jag velat deras bästa och att jag verkligen försökt. Kanske kommer de bara tänka att deras morsa var dum som lade ut bilder på dem. Jag vet inte.

Att prioritera

/ LindaG / 3 kommentarer

I dag har jag hållit konferens på jobbet, och i vanlig ordning rider man först på någon form av energi-våg där man är superskärpt och alert under tiden, för att sedan landa i någon form av halv-koma efter. Och det är ok, eftersom det är en topp och jag i princip alltid kan planera in lite mer ”hjärndöda” arbetsuppgifter efter i ett lugnt tempo, vilket gör att det funkar. Jag har också VÄRLDENS träningsvärk i dag efter ”Cindy” i går, alla träningspass som har tjejnamn brukar vara jobbiga och så även denna – så pass att jag nästan inte vet om jag har typ influensa-ont i kroppen eller bara träningsvärk. Jag kommer helt enkelt inte göra många knop idag.

Sällan jag ser så här uppklädd ut på hemmaplan!

I helgen var mamma förbi, och hjälpte bland annat till med att ta hand om vindruvor för att göra saft. Så himla tacksamt att få två händer till som hjälper! Och trevligt sällskap dessutom. Hon uttryckte lite oro över allt vi tar på oss att göra, och det är SVÅRT att inte göra saker här på gården eftersom det antingen är så himla kul (typ bygga lösdrift, asroligt projekt, eller anlägga perenn-rabatter) eller känns som att man kastar bort en resurs (typ om man inte tar hand om grönsaker, bär och frukter som är mogna). Och ja, vår och höst blir det tämligen intensivt, först när allt ska sås och planteras, och sedan nu på hösten när allt ska tas om hand. I år har vi ändå förenklat genom att frysa in mängder med bär mm, för att kunna göra sylt och sånt under vintern istället.

Men, det som inte syns (här eller på instagram) är ju också allt vi prioriterar bort. Typ städning inne, att rensa ogräs (görs bara när jag får lust) och att hålla ordning i stall och garage. Det får bli vad det blir, i väldigt stor utsträckning, och det får också bli anpassat till årstiden som råder. Sommartid kommer det absolut vara både sandigt och dammigt inne, när man lägger nästan all ledig tid utomhus, och under vintern får man försöka komma ifatt lite, och organisera i ordning kaoset efter sommaren som uppstår i stall och garage t.ex. Sen blir det ju heller knappt ingen tid som läggs på att träffa vänner, men det är mer för att det är svårt att få ihop tider med folk (och på att jag inte heller har så himla mycket vänner i ärlighetens namn). Just det, det läggs heller ingen tid alls på sånt som *alla* håller på med (enligt sociala medier), dvs skönhetsrutiner, shopping (nytt eller second hand) eller restaurangbesök.

Vardagar prioriteras träning och matlagning, så vi ska hålla ihop rent fysiskt och så att barnen ska få näringsriktig mat, inget annat hinns liksom med.

Så, vad väljer DU bort, till förmån för något annat?

Morgon i september

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag tar jobbväskan på min axel och kommer i sista sekund på att jag ska ha med matlådan med. Kliver utanför dörren, och temperaturen som ligger på 0 grader får mig att dra efter andan. Det är alldeles tyst och stilla, och bara mina egna steg på grusgången hörs. Solens första strålar håller på att leta sig upp och träffar än så länge bara trädtopparna på skogen omkring – betesmarkerna ligger täckta av frost och ett par meter ovanför svävar dimslöjor som ännu inte nåtts av solen. Varje litet grässtrå har ett fint lager av iskristaller, och jag måste stanna till och ta ett foto.

Jag sätter mig i bilen, och eftersom det är vägarbete längs E4 så tar jag gamla Grännavägen in mot jobbet. I bilen surrar mina morgonkompisar David och Linnea i P3. Längs hela vägen in njuter jag, av de milda färgskalorna på åkrar och ängar, dämpade av ett lager frost, och av de varma solstrålarna som sakta letar sig mot marken. Jag ser kor som står och puffar ut varm andedräkt där de står och har börjat beta sin frukost, jag ser åkrar som skimrar i frostnupet grönt, en del i varma jordtoner av brunt och en del i bleka rågtoner där det står kvar halm. Vindkraftverkens smäckra blad står nästan still, och ser nästan självlysande ut eftersom solen når dem först – och mellan dem flyger en flock stora fåglar vars art jag inte kan urskilja på långt håll.

När jag kommer till Kaxholmen blir det rent magiskt, eftersom det ligger ett tjockt, dansande lager av dimslöjor över Landsjön, och solen når precis de översta små vipporna av dimma. Jag önskar jag haft en kamera med mig, och massor med tid att stanna, men bestämmer mig i alla fall för att försöka fånga morgonen i ord. Väl ute på motorvägen går sträckan förbi alla de segelbåtar som ännu ligger i hamnen, i stilla vatten. Längs med trädgårdar och planteringar jag passerar börjar färgerna precis skifta mot hösttoner, här ser jag ingen frost ännu.

Jag är så tacksam för att vi bor på vår gård, och även tacksam för vägen till och från den – det ger ett helt annat lugn än att köa i stadstrafik. Jag går lite på knäna just nu känner jag, och maken med, och då ger ändå den här halvtimmen en stunds vila. Det är en av mina bästa egenskaper förresten, att jag på riktigt SER allt vackert omkring mig, och verkligen njuter av det. Jag önskar er alla den förmågan, och hoppas ni har möjlighet att njuta av den fantastiska naturen just nu – jag hade själv velat ta ett par dagar ledigt för att göra just det, men det är inte läge just nu.

Generationsboende

/ LindaG / 4 kommentarer

Bloggaren Emma Sundh har precis skrivit ett långt och intressant inlägg om generationsboende. Likt henne och säkert väldigt många andra så kände jag ett stort behov av att göra mig självständig som ung vuxen, men ju äldre jag blir desto mer lockande blir den här typen av familj och boende. Dels kan jag förstå behovet av hjälp för en barnfamilj, i form av ett extra öra som kan lyssna på tankar, en extra famn att sitta i och lyssna på godnatt-saga och även att som vuxen ha en möjlighet att ha hjälp och stöd nära till hands när det krisar. Har man sedan då, som vi, en liten gård så vore ju hjälpen också guld värd – någon som hinner plocka in bär eller koka sylt, någon som kan se till djuren om man är borta och så.

För den äldre generationens del så tänker jag mig att det skulle vara skönt att hjälp finns nära även på det hållet, men kanske att det största vinsten skulle vara att man inte blir så ensam, om man är själv kvar i sin egen parrelation. Det är såklart lättare för mig att hjälpa till med, när det skulle bli aktuellt. Tror det nog är viktigt att prata och testa sig fram mycket, tanken är ju inte att det ska vara ”gratis arbetskraft” åt något håll, det ska ju vara till allas fördel och glädje.

Jag tror det hänger på att man gör en modern version av generationsboende, alltså inte att ens förälder flyttar in i ens hus, utan att det finns ett litet boende precis i närheten. Här på gården skulle vi kunna sätta upp ett Attefallshus någonstans, eller kanske hyra grannens lilla stuga som redan ny hyrs ut. Jag tror det är viktigt för alla att man inte går på varandra och att man kan få vara ifred, men närheten skulle ändå vara en trygghet.

Bild lånad från Svenska skalhus, som tex hade det här lilla söta ”torpet”

Jag tror att om man hittar en form som passar en och ens förälder, så är det nog en väldigt bra lösning på att känna mindre stress inför alla måsten och mindre ensamhet.

För egen del har jag ju en icke-relation med min pappa, men om mamma skulle bli ensam kvar så skulle jag gärna vilja att hon bodde i närheten eller någonstans på gården, det skulle kännas väldigt mycket bättre på alla sätt än att hon sitter ensam i ett hus eller lägenhet i stan. (Ja alltså, såvida inte hennes EGEN önskan är just det). Apropå tidigare inlägg om beredskap så är det ju en fördel även i detta fall, att kunna hjälpas åt och att kunna dela på sysslor och resurser.

Hur tänker DU i frågan? Är det något du kan/kunde tänka dig i rätt omständigheter?

Konspiratorisk eller naiv?

/ LindaG / 4 kommentarer

”Du är så konspiratorisk” kan jag och maken få höra ibland. Men jag vet inte, jag, vad motsatsordet är? Ignorant? Naiv? Här och på instagram, och när jag träffar kompisar, så är det ändå inte ofta jag pratar om allt galet som pågår, vilket kanske i och för sig gör mig till en hycklare med, men det är oroväckande få människor jag känner att jag verkligen kan PRATA om verkligheten med utan att de tycker det är jobbigt. Jag tycker det är jättesvårt att navigera i, när känslan lätt blir just att man blir stämplad som en ”prepper” när man gör saker som enligt mig är helt rimliga förberedelser för en föränderlig och orolig värld. Ska vi dra en liten summering av läget?

Kvalar det in som prepping att ta tillvara på det man odlar? Jo men absolut.

I USA realiseras på något sätt Handmaids Tale i rekordfart, där det senaste jag hörde var att JD Vance (jag tror det var han, men kan ha varit nån av Trumps andra politiker) uttryckte att kvinnor inte borde kunna rösta och inte ska kunna ha maktpositioner inom militären, förutom då att en kvinnas livlösa kropp kan nyttjas som kuvös för ett ofött barn oavsett risker för kvinnan. AI gör supermycket gott och jag använder det själv i jobbet dagligen, men samtidigt har AI uppfunnit ett eget språk sinsemellan som inte människor förstår, vilket insatta människor verkar se är ett enormt hot. Vi ska inte ens tala om att vi ger makten till AI i det tysta genom att världens ledare använder AI som rådgivare – samtidigt som det skulle kännas jättedumt att INTE använda AI.

Det är ”Zombiekaniner” i media och plattmask i växtkrukan du tar hem, i USA är det massdöd bland bin och hela världen brinner, bokstavligen. Den forskning som ligger i min nyhetsbevakning har gått från ”vi måste göra nåt, och helst i går”, till ”över 5 biljoner människor riskerar att dö om vi överstiger 4 grader, och just nu ligger prognosen på år 2050”. Skyfall och extremväder som vi borde baxna över är nu ett vanligt tillägg till väderleksrapporten, och ännu är inte siffran för antalet värmerelaterade dödsfall i europa uträknad för i år. Nya rapporter kommer varje vecka, vad det känns som, på hur mycket mikroplaster och PFAS som nu finns i moderkakor, hjärnor och andra delar av kroppen, samt i djurlivet och naturen.

Här är för övrigt ChatGPT’s tolkning av illustration till texten ovan.

Men utanför fönstret pågår ”livet som vanligt”. Läste att svenskarna har rekord-konsumerat mode och kläder i sommar, och såvitt jag vet så går väl både Shein och andra kinaimport-företag inte direkt nedåt i sin försäljning. Att USA håller på att accelerera sin egen undergång som stormakt känns bekräftat, och Kina (eller BRIC?) blir väl nästa, där vi kan hoppas att de vill bevara ”det pittoreska europa” ungefär som det är.

TROTS allt detta så är det inte total apokalyps vi förbereder oss för. Vi som i vår familj nu, samhället i stort verkar ju inte direkt förbereda sig för något förutom möjligen krig. Men vi i familjen, vi försöker på något sätt navigera i möjliga framtidsscenarier för att försöka göra smarta val i små och stora investeringar. I våras köpte vi tex en betesputs till fyrhjulingen (som en stor, grov ”gräsklippare”) för att både kunna handskas med våra beteshagar och ha möjlighet att slå eget hö på ett enklare sätt. Investeringar som handlar i att hålla huset och gården i gott skick prioriteras, och insatser som underlättar arbetet gör också att vi kan ha större beredskap. Tex gör självbevattningssystem av växthus mm att vi kan ha det, utan att lägga timmar vi inte har på att vattna.

En bild från 2023, som extremt väl visar hur torrt det lätt blir hos oss. Det är inte RIKTIGT lika illa i år – ännu, men vi är på väg dit.

Vi kommer inte kunna bli självförsörjande, och jag tror heller inte vi kommer behöva, eftersom jag inte tror att HELA samhället kommer kollapsa. Men vi kanske behöver klara oss till viss del, eller längre än ”en vecka”, förr eller senare i alla fall.

På ”villhöver” listan över sånt som skulle kunna vara framtida investeringar är bättre odlingsredskap (tex en Lucko), en liten mjölkvarn för att kunna mala eget från helsäd som har längre hållbarhet, nya fönster och en ytterdörr för bättre isolering av huset, träd och växtlighet som ger skugga och svalka och MAT, en lösdrift eller ligghall för att på ett ”enkelt” sätt kunna ha ett par kor eller några får och så något som är en ganska stor investering men även dröm – en naturpool. Den sistnämnda är lite av en önskedröm, men eftersom vattenbrist är ett reellt hot mot gården (egen, grävd brunn) så skulle en naturpool även kunna fungera som vattenreserv för växter och djur, förutom att det vore trevligt. En naturpool är som en blandning av damm och pool, där växter sköter rening och det enda ”artificiella” är en pump som pumpar runt vattnet (googla så ser ni helt fantastiska exempel).

Bild lånad från Hallandsposten

Vi, jag och min man alltså, är helt på samma plan här när det gäller framtidstro och förberedelser. Det är himla skönt det, för jag kan få lite mental huvudvärk ibland när ”min” framtidsbild verkar vara så otroligt annorlunda än för de flesta som jag möter. Det är lite som att vara en del av två parallella världar som inte alls ser likadana ut, och det blir lite jobbigt ibland. Jag vet att det är väldigt tudelat här bland er som läser med, några tror på ungefär samma framtid som vi tror på och några ser inte alls några större förändringar framöver. ALLA är välkomna hit för att läsa, var och en får göra sin bedömning, men jag skulle själv känna att jag bidrog till ett naivt och skevt samhälle om jag inte skrev om hur vi bedömer framtiden utan bara höll uppe ett sken av att ”allt är som vanligt”.

Så hur tänker just DU som läser? Tänker du att allt kommer vara ”business as usual” eller har du också en lista på investeringar? Jag är nyfiken!