Bloggaren Emma Sundh har precis skrivit ett långt och intressant inlägg om generationsboende. Likt henne och säkert väldigt många andra så kände jag ett stort behov av att göra mig självständig som ung vuxen, men ju äldre jag blir desto mer lockande blir den här typen av familj och boende. Dels kan jag förstå behovet av hjälp för en barnfamilj, i form av ett extra öra som kan lyssna på tankar, en extra famn att sitta i och lyssna på godnatt-saga och även att som vuxen ha en möjlighet att ha hjälp och stöd nära till hands när det krisar. Har man sedan då, som vi, en liten gård så vore ju hjälpen också guld värd – någon som hinner plocka in bär eller koka sylt, någon som kan se till djuren om man är borta och så.
För den äldre generationens del så tänker jag mig att det skulle vara skönt att hjälp finns nära även på det hållet, men kanske att det största vinsten skulle vara att man inte blir så ensam, om man är själv kvar i sin egen parrelation. Det är såklart lättare för mig att hjälpa till med, när det skulle bli aktuellt. Tror det nog är viktigt att prata och testa sig fram mycket, tanken är ju inte att det ska vara ”gratis arbetskraft” åt något håll, det ska ju vara till allas fördel och glädje.
Jag tror det hänger på att man gör en modern version av generationsboende, alltså inte att ens förälder flyttar in i ens hus, utan att det finns ett litet boende precis i närheten. Här på gården skulle vi kunna sätta upp ett Attefallshus någonstans, eller kanske hyra grannens lilla stuga som redan ny hyrs ut. Jag tror det är viktigt för alla att man inte går på varandra och att man kan få vara ifred, men närheten skulle ändå vara en trygghet.
Bild lånad från Svenska skalhus, som tex hade det här lilla söta ”torpet”
Jag tror att om man hittar en form som passar en och ens förälder, så är det nog en väldigt bra lösning på att känna mindre stress inför alla måsten och mindre ensamhet.
För egen del har jag ju en icke-relation med min pappa, men om mamma skulle bli ensam kvar så skulle jag gärna vilja att hon bodde i närheten eller någonstans på gården, det skulle kännas väldigt mycket bättre på alla sätt än att hon sitter ensam i ett hus eller lägenhet i stan. (Ja alltså, såvida inte hennes EGEN önskan är just det). Apropå tidigare inlägg om beredskap så är det ju en fördel även i detta fall, att kunna hjälpas åt och att kunna dela på sysslor och resurser.
Hur tänker DU i frågan? Är det något du kan/kunde tänka dig i rätt omständigheter?
”Du är så konspiratorisk” kan jag och maken få höra ibland. Men jag vet inte, jag, vad motsatsordet är? Ignorant? Naiv? Här och på instagram, och när jag träffar kompisar, så är det ändå inte ofta jag pratar om allt galet som pågår, vilket kanske i och för sig gör mig till en hycklare med, men det är oroväckande få människor jag känner att jag verkligen kan PRATA om verkligheten med utan att de tycker det är jobbigt. Jag tycker det är jättesvårt att navigera i, när känslan lätt blir just att man blir stämplad som en ”prepper” när man gör saker som enligt mig är helt rimliga förberedelser för en föränderlig och orolig värld. Ska vi dra en liten summering av läget?
Kvalar det in som prepping att ta tillvara på det man odlar? Jo men absolut.
I USA realiseras på något sätt Handmaids Tale i rekordfart, där det senaste jag hörde var att JD Vance (jag tror det var han, men kan ha varit nån av Trumps andra politiker) uttryckte att kvinnor inte borde kunna rösta och inte ska kunna ha maktpositioner inom militären, förutom då att en kvinnas livlösa kropp kan nyttjas som kuvös för ett ofött barn oavsett risker för kvinnan. AI gör supermycket gott och jag använder det själv i jobbet dagligen, men samtidigt har AI uppfunnit ett eget språk sinsemellan som inte människor förstår, vilket insatta människor verkar se är ett enormt hot. Vi ska inte ens tala om att vi ger makten till AI i det tysta genom att världens ledare använder AI som rådgivare – samtidigt som det skulle kännas jättedumt att INTE använda AI.
Det är ”Zombiekaniner” i media och plattmask i växtkrukan du tar hem, i USA är det massdöd bland bin och hela världen brinner, bokstavligen. Den forskning som ligger i min nyhetsbevakning har gått från ”vi måste göra nåt, och helst i går”, till ”över 5 biljoner människor riskerar att dö om vi överstiger 4 grader, och just nu ligger prognosen på år 2050”. Skyfall och extremväder som vi borde baxna över är nu ett vanligt tillägg till väderleksrapporten, och ännu är inte siffran för antalet värmerelaterade dödsfall i europa uträknad för i år. Nya rapporter kommer varje vecka, vad det känns som, på hur mycket mikroplaster och PFAS som nu finns i moderkakor, hjärnor och andra delar av kroppen, samt i djurlivet och naturen.
Här är för övrigt ChatGPT’s tolkning av illustration till texten ovan.
Men utanför fönstret pågår ”livet som vanligt”. Läste att svenskarna har rekord-konsumerat mode och kläder i sommar, och såvitt jag vet så går väl både Shein och andra kinaimport-företag inte direkt nedåt i sin försäljning. Att USA håller på att accelerera sin egen undergång som stormakt känns bekräftat, och Kina (eller BRIC?) blir väl nästa, där vi kan hoppas att de vill bevara ”det pittoreska europa” ungefär som det är.
TROTS allt detta så är det inte total apokalyps vi förbereder oss för. Vi som i vår familj nu, samhället i stort verkar ju inte direkt förbereda sig för något förutom möjligen krig. Men vi i familjen, vi försöker på något sätt navigera i möjliga framtidsscenarier för att försöka göra smarta val i små och stora investeringar. I våras köpte vi tex en betesputs till fyrhjulingen (som en stor, grov ”gräsklippare”) för att både kunna handskas med våra beteshagar och ha möjlighet att slå eget hö på ett enklare sätt. Investeringar som handlar i att hålla huset och gården i gott skick prioriteras, och insatser som underlättar arbetet gör också att vi kan ha större beredskap. Tex gör självbevattningssystem av växthus mm att vi kan ha det, utan att lägga timmar vi inte har på att vattna.
En bild från 2023, som extremt väl visar hur torrt det lätt blir hos oss. Det är inte RIKTIGT lika illa i år – ännu, men vi är på väg dit.
Vi kommer inte kunna bli självförsörjande, och jag tror heller inte vi kommer behöva, eftersom jag inte tror att HELA samhället kommer kollapsa. Men vi kanske behöver klara oss till viss del, eller längre än ”en vecka”, förr eller senare i alla fall.
På ”villhöver” listan över sånt som skulle kunna vara framtida investeringar är bättre odlingsredskap (tex en Lucko), en liten mjölkvarn för att kunna mala eget från helsäd som har längre hållbarhet, nya fönster och en ytterdörr för bättre isolering av huset, träd och växtlighet som ger skugga och svalka och MAT, en lösdrift eller ligghall för att på ett ”enkelt” sätt kunna ha ett par kor eller några får och så något som är en ganska stor investering men även dröm – en naturpool. Den sistnämnda är lite av en önskedröm, men eftersom vattenbrist är ett reellt hot mot gården (egen, grävd brunn) så skulle en naturpool även kunna fungera som vattenreserv för växter och djur, förutom att det vore trevligt. En naturpool är som en blandning av damm och pool, där växter sköter rening och det enda ”artificiella” är en pump som pumpar runt vattnet (googla så ser ni helt fantastiska exempel).
Bild lånad från Hallandsposten
Vi, jag och min man alltså, är helt på samma plan här när det gäller framtidstro och förberedelser. Det är himla skönt det, för jag kan få lite mental huvudvärk ibland när ”min” framtidsbild verkar vara så otroligt annorlunda än för de flesta som jag möter. Det är lite som att vara en del av två parallella världar som inte alls ser likadana ut, och det blir lite jobbigt ibland. Jag vet att det är väldigt tudelat här bland er som läser med, några tror på ungefär samma framtid som vi tror på och några ser inte alls några större förändringar framöver. ALLA är välkomna hit för att läsa, var och en får göra sin bedömning, men jag skulle själv känna att jag bidrog till ett naivt och skevt samhälle om jag inte skrev om hur vi bedömer framtiden utan bara höll uppe ett sken av att ”allt är som vanligt”.
Så hur tänker just DU som läser? Tänker du att allt kommer vara ”business as usual” eller har du också en lista på investeringar? Jag är nyfiken!
För att inte tappa semester- och sommarkänslan helt har jag bestämt mig för att ta två halvdagar ledigt, i dag och i morgon efter lunch. Jag går runt i en väldigt torr trädgård nu, vilket syns på gräsmatta och även all större växtlighet som träd och buskar – i det torra vädret har de redan börjat gulna och vissa även blivit röda i bladen, vilket ger en extremt tidig känsla av höst. Jag ÄLSKAR höstens färger, av alla årets säsonger så är höstens färger de vackraste, men jag vill inte ha höst på länge än! Har redan lite ångest över mörkret som snabbt kryper fram tidigare och tidigare.
Nyaste vindruvan har redan höstfärger…Torrt och risigt är nog de ord som kännetecknar trädgården just nu…
Fast det är torrt så är det faktiskt relativt lite jag behöver vattna. Krukorna vid altanen, absolut, men annars gör jag i princip bara punktinsatser där något är nyplanterat eller ser väldigt lidande ut. Växthuset vattnas automatiskt, vilket är ett absolut måste i min värld. Vi samlar ju regnvatten i tre stora (fula) IBC-tankar på vardera 1000 liter, och dessa är min främsta källa till vatten när det kommer till rabatter och köksträdgård, för att snåla med vårt dyrbara brunnsvatten som ska räcka till hela familjens behov.
Det är ett lite knepigt odlings-år tycker jag allt. Tomaterna går dåligt, alla blommor blommade över jättetidigt och allt som kommit upp efter midsommar har blommat över väldigt snabbt. Nu har jag visserligen dåligt minne, men jag är ganska säker på att jag brukar ha mer blommor på gården den här tiden på året…
Solrosorna når över taket nu!!
Jag går runt och funderar på om kanske det är dags att börja justera mina arbetstider nästa år, så att de börjar formas efter min ambition att jobba mindre sommarhalvåret och jobba heltid på vintern. Om det är möjligt med jobbet skulle jag vilja gå 100% (nu går jag alltid 100%) från 1 oktober till sista mars, och 80% (eller tekniskt sett helst 50%, men det är inte ekonomiskt möjligt) från 1 april till sista september. Tror jag ska ta upp diskussionen med min chef när vi har utvecklingssamtal inom kort. Att faktiskt börja arbeta mot den här drömmen skulle kännas fantastiskt…
Jag vill ha mer TID. Tid att ta hand om allt här, och att bli en gnutta mer självförsörjande.
Underbara Clara* skriver att den här sommaren är en konstig sort. Nu har hon ju precis gått ut med att hon och hennes man ska skilja sig, så det är väl inte så konstigt, men jag känner lite att jag håller med – och jag vet egentligen inte vad det ÄR med den här sommaren.
Skulle jag välja ett ord för att representera sommaren så skulle jag välja ”resignerad”. Jag menar det på både gott och ont, sånt som jag anser viktigt kämpar jag för, och jag kan i princip inte sluta. En sån sak är att jag så väldigt gärna vill göra saker med HELA familjen, men för att inte både gå sönder själv och ta sönder familjen pga konflikter, förväntningar och mentalt arbete så har jag ”släppt” taget om de båda stora barnen. De har alltid fått erbjudande att följa med på de små utflykter vi tagit, men eftersom de är tonårströtta (tonårslata) så vill de aldrig det, vilket resulterat i att de inte varit med på nånting i år. Inte när vi paddlat kanot, inte när vi badat, inte när vi åkt och fikat nånstans. DE är lika glada och obrydda för det, att hänga med föräldrar är då absolut inte på topplistan för någon av dem, det är kompisar som gäller.
Det känns lite bitterljuvt, JA det är skönt att slippa tjata på och hantera olika viljor, kompromissa med tider och aktiviteter och försöka ta hänsyn till allas känslor. Samtidigt är det en känsla av förlust som infinner sig – det blir inga familjebilder till fotoalbumet för sommaren det här året (symboliskt men ändå viktigt).
Det här har lite gjort att jag tappat motivationen för många saker som jag mentalt kämpat för, och lite rent generellt gjort att få saker känts riktigt roliga. Samtidigt har det då inte gått åt riktigt lika mycket mental energi åt att hantera allas känslor och förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag är inte så mentalt trött men känner mig samtidigt lite tom och uppgiven, och framförallt känns det så FEL att inte ”kämpa för en gemenskap” – men när jag är den ENDA i familjen som vill ha den så finns det ju ingen poäng med den. Känner mig också lite dum, här går jag och kämpar för att vi ska ha en gemenskap så så är det inte nån som saknar eller efterfrågar den, alltså har jag ju gjort allt i onödan?!
Självklart är lilla F med på allt vi gör, men jag vet att står valet mellan oss och kompisar så vinner kompisar där med, så det är inte lång tid till jag kan få med honom heller – då vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Den dagen, den sorgen.
Än följer han med, som tur är.
Så känslan för hela sommaren är konstig, jag känner mig lite planlös och inte behövd, och den ledande känslan är att jag gett upp och därmed misslyckats. Svårt att få nån riktigt go känsla utifrån det…
*Underbara Claras har nu börjat ta ut en avgift för sina blogginlägg, man prenumerar för 49 kr per månad och får då tillgång till alla inlägg. Känner mig extremt kluven till detta, jag förstår behovet att få betalt för sin insats för det är MYCKET jobb med att blogga som hon gör – samtidigt känner jag privat att det är tveksamt om jag kan motivera prenumerationen någon längre stund. Vi får se, jag testar lite – men det är så många prenumerationer som läggs på hög och denna är den som kommer ryka först.
De senaste veckorna har jag, för första gången på över 10 år, äntligen känt mig lite stark igen. Som för de flesta andra så kämpar en ju med sin kroppsuppfattning till och ifrån, men just nu – *peppar peppar* – så känns kroppen som MIN, den är stadig och stark och jag känner mig inte bara ”tjock och svag”. Axlar, rygg och till och med magen har fått en massa muskler, och ben och rumpa har byggt på lite med. Det känns bra!
Crossfit har då verkligen sina sidor, det är lätt att känna sig dålig i början (jag vet, det är ingen ANNAN som tycker det, men det är ju vad man själv tycker som räknas), det är ganska komplexa rörelser och det är lätt att fastna i det man är dålig på. Som sagt, det kan väl vända igen, men just nu känns det BRA. Semestern har varit toppen rent fysiskt, det har blivit 2-3 pass i veckan oftast men framförallt så har jag suttit NOLL framför en dator och det har varit mycket rörelse och gårdsarbete. Kände direkt i måndags när jag satte mig på kontoret att det INTE är vad min kropp mår bra av….
Sen kommer ju lite skador och ont här och var i kroppen, en del går väl härleda till träningen, en del till kontorsjobbet men en hel del känns som det bara dyker upp? Verkar inte vara helt ovanligt i förklimakteriet har jag förstått, det kan vara en axel som strular, en fot som helt plötsligt gör ont eller en handled som inte går att använda i alla lägen helt plötsligt, men oavsett ”skada” så mår jag bättre av träningen och att i så fall anpassa rörelsen än att inte träna alls. Det ger också en otroligt skön känsla när man känner sig kapabel, stark och har kroppskontroll, som är allt det träningen ger.
Så, för första gången på länge njuter jag av att känna att jag kan acceptera kroppen och vara tacksam för allt den orkar med. Träningen går helt ok, det har till och med blivit lite personliga rekord på semestern, och till och med när det är löpning så tar jag mig igenom det. Även om jag har så himla svårt för det. Då kan jag känna mig lite stolt över mig själv. Ska också försöka bli bättre på att fokusera på alla de saker jag INTE kan, utan bara försöka låta de saker som går bra hänga fast i mitt huvud.
Drömmer ändå lite om den dag då jag INTE behöver jobba framför en dator så mycket, utan kan vara mycket mer på gården och arbeta – det är så uppenbart hur mycket bättre kroppen mår då. Kram på er!
Jag har behövt en paus härifrån, för att fundera över hur jag ska kunna blogga framöver. Den här bloggen har ju varit ett verktyg för att jag ska reflektera över saker och dela med mig av sånt jag känner är viktigt för mig, men nu när jag har två stora tonåringar så måste jag tänka om känner jag.
De har ju inte haft så mycket utrymme här ändå, men de påverkar ju såklart MIG väldigt mycket och det har varit svårt att skriva om nåt glättigt när det har varit konflikter, och jag kan inte skriva om dem eftersom barnen helt enkelt är för stora och har egen integritet. Det har också känts falskt att INTE skriva om hur jag mår om det påverkats av dem, då känns det som att det blir en oäkta fasad och det är inte det den här bloggen är till för.
Krickelin verkar ha hittat en bra balans – eller i alla fall skriver hon ju i princip aldrig om sina barn (de är väl ännu äldre än mina tror jag). Jag tror jag behöver hitta ett tonläge där de och deras ”påverkan på mitt mående” inte finns med här, utan att kanske helt tappa mitt eget. En balansgång i sig, när det hela tiden är tusen känslor och tankar i huvudet samtidigt.
Jag tror inte jag kommer länka mina inlägg på Facebook längre heller, ni som vill få notiser om inlägg får prenumerera eller använda nån tjänst för flöden (jag själv använder Feedly).
Detta är min sista hela semestervecka, får se om jag känner för att sammanfatta semestern lite sen, men det gör jag nog. Jag vill ju gärna SJÄLV kunna gå tillbaka och läsa det vi gjort om inte annat.
Tips eller åsikter om hur man hanterar balans med stora barn vs personlig blogg mottages tacksamt!
Det har INTE blivit tillräckligt med vinluncher i alla fall, tre på en hel semester kan inte vara tillräckligt…
Den här helgen inleds åtminstone med någon form av total mental utmattning, relaterat till alla saker man rent mentalt behöver hantera när det kommer till tonåringarna. INTE för att de är på något sätt besvärligare än en genomsnittlig tonåring, absolut inte, men det är fruktansvärt svårt att för egen del hitta rätt balans i vad de behöver. Det är ju såklart enorm skillnad på 18-åringen och 14-åringen och deras behov, och eftersom vår ambition är och alltid har varit att vi vill deras bästa så går det åt vansinniga mängder energi och tankeverksamhet till att diskutera, hantera och fundera kring vilken hjälp de behöver, vad de VILL ha, vad de BORDE ha, vad är lagom, hur gör vi bäst osv. Helt slut är jag nu, och säkerligen ändå inte ens ett dugg en bättre förälder.
Så, vad blir det för helg då? Den kommer inledas med träning – det kommer några veckor nu framöver när det är andra saker inbokade så träningen kommer bli lite lidande, därför extra viktigt att gå på det som jag kan gå på. Sen ska vi försöka preppa växthuset med bevattning och grön-täck, så att jag kan plantera ut tomater och chili där på söndag. Innan vi åker iväg på semester kommer vi behöva ha så mycket automatbevattning som möjligt, äldsta tonåringen kommer ju vara hemma men jag är liiiiiite orolig för mina växter. Mindre orolig för djuren som är mindre risk att han glömmer 😉
Ska också bara njuta av vår ”medelhavsaltan” som jag nu döpt vår öster-altan till, där vi nu planterat ut Kvitten, Sötmandel och Persika som träd, och satt en vinranka på pergola och så hela det fina landet utmed huset då med. Är barnsligt nöjd över hur fint det blev här!
Tja, läser man kommentarsfältet på Krickelins inlägg, så är det i alla fall tydligt att jag då inte är det minsta ensam i min vilsenhet. Det i sig är ju både trösterikt och sorgligt – för det blir väldigt tydligt att det här (förklimakterium och klimakterium) inte är något som uppmärksammas eller prioriteras av vården ens här i Sverige. Då har ju jag ändå tur som HAR fått bra hjälp av hormoner, har ju inte alls samma utmattning och hjärndimma som innan, och sover dessutom ok åtminstone i perioder. Alla är noga över att inte ”klaga” och också att alltid betona vilken tur vi har som bor här osv, och jag är FÖR att inte gå och gnälla SAMTIDIGT som vi också måste få snacka av oss om det här ibland? Lite som att vara nybliven förälder, det kan BÅDE vara otroligt härligt OCH skitjobbigt – samtidigt.
Och ÄVEN om det på ett sätt är ett riktigt i-landsproblem så är det samtidigt INTE det, eftersom det i grunden påverkar hur kvinnor mår, utöver allt annat man ska handskas med så här mitt i livet. Karriär, familj, vardagspussel, träning, personlig utveckling och alla andra miljarder saker, det blir ju inte lättare när allt i ens inre känns lite kaosigt. Så även med alla stora problem (ni vet krig, klimat, miljö och omvärldspolitik) så kan det i bland kännas deprimerande att man inte känner sig fin en dag när man vill det. Två tankar i huvudet samtidigt, eller hur?
Mvh, hon som tjuvstartar lite bubbel i väntan på sin kompis
Skönt som vanligt att formulera ur sig något i alla fall, och se att vi är många. Och det är ju inte ALLA dagar jag känner så här, men ibland. Och det får ju liksom vara ok det med.
Krickelin skrev ett inlägg idag, med 100% igenkänning. Mitt i allt kaos i omvärlden så hade det ju känts skönt att känna sig helt trygg och säker på sig själv, men eftersom jag inte drunknar i en översvämning (för övrigt, det är väldigt torrt nu, det får gärna komma lite regn och fylla på vår brunn) eller får söka skydd pga bombningar så kan jag tydligen ändå gå och bekymra mig över trivialiteter.
Jag befinner mig i någon form av identitetskris, känner jag. Eller, det har jag väl gjort till och ifrån ett tag, men just nu har det blossat upp lite igen. I går avbokade jag träningen eftersom jag haft sån himla huvudvärk i ett par dagar (inte spänningshuvudvärk utan förkylningshuvudvärk, annars hade träning varit att föredra) och gick istället och letade lite kläder på second hand. Jag är inte så duktig på det, men har ändå greppat att om man ska hitta NÅT så behöver man lägga mycket mer tid än om man bara går in i en affär och köper nåt.
Vad köpte jag då? Jo men lite oversize t-shirts och en bylsig hoodie – allt som liksom bara gör att jag kan gömma mig lite i min ”outfit”. Jag har mentalt accepterat (typ) att jag är större nu än innan utmattningen och har absolut NOLL energi till att lägga ner den stora insats det skulle innebära att göra något åt det, speciellt som vi äter himla bra mat nu (med bra menar jag i detta fallet lagat-från-grunden, gärna ekologiskt, inte snabba kolhydrater och inga dåliga fetter). Jag vet EXAKT vad jag skulle behöva göra för förändringar i kosten om det är så, men det går liksom inte ihop i mitt liv just nu, det går inte laga olika mat till mig och övriga familjen och de enkla anpassningar man kan göra, gör jag redan. Skit samma, det är inte viktigt, hatar att det ens stör mig, men jag kan inte ljuga heller, ibland gör det det.
Tröjorna jag stickar själv är också stora och bylsiga – mysiga och goa, men nu när det inte är tjocktröje-säsong längre vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig.
Klippte mig ju med, och fick en superfin frisyr, men då fick jag lite identitetskris pga att jag helt plötsligt tittade tillbaka i spegeln på ungefär samma frisyr som jag hade när jag var 20, och det kändes fel? Att liksom hitta sig själv i den här ”medelåldern” är så svårt…. Som en väldigt välkommen bonus av hormonbehandlingen så har jag i alla fall fått tillbaka mer av mitt hår (tappade extremt mycket efter utmattningen), men nu vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Eller kanske är det mer så att det kvittar vad jag gör med håret nu så känner jag ÄNDÅ mest att jag vill gömma mig.
Behöver hitta en ny frisyr, inte den halvlockiga page jag kört med superlänge, och heller inte kanske det korta som blev nu. Gillar det här från förra sommaren, som är lite av ett mellanting? Orkar inte locka håret alltid, då är kortare skönt, men å andra sidan behöver kort hår fixas med på ett annat sätt. Vilket idiot-problem…
Så, just nu känner jag mig identitetslös och lite generellt misslyckad (pga så är ändå samhällets bild av kvinnor uppbyggt, vi ska ALLTID känna oss lite misslyckade) och vill bara gömma mig i stora kläder. Det var ändå lite skönt att läsa att Krickelin (och åtminstone hela hennes kommentarsfält) går igenom precis samma saker, då är det inte bara jag som känner mig vilsen nu. Det är så jävla ytligt, men samtidigt går det också lite djupare, för att jag känner mig vilsen i min kropp är ju också ett resultat av att jag känner mig lite vilsen rent allmänt just nu. Och det är ju svårare att hantera, då är det enklare, men egentligen meningslöst, att fokusera på det ytliga… Vet inte ens om jag förmår formulera nåt vettigt om det vilsna inre, inte utan att det blir för privat för en blogg.
Till sommaren i år så händer något som både är jättenormalt och jättekonstigt – vårt äldsta barn tar studenten. Han går nu sista terminen på el-programmet på Bäckadalsgymnasiet (och har en taskig lågkonjunktur i bygg att komma ut till), och blir ju därmed student. Det känns himla konstigt att ha ett barn som är så stort, för jag tänker att han är som lilla F ungefär, som är 8 år och som sitter mitt över mig vid bordet och färglägger.
Men oavsett om det är konstigt eller ej att vi nu har ett så ”vuxet” barn så har jag lite ångest över själva firandet. I normala fall så firar man ju genom att släkt och vänner samlas vid skolgården för utspring, och sen bjuder man på studentmiddag/studentfest hemma under kvällen, där studenten i bästa fall gör ett snabbt inspel innan hen sticker ut och festar.
Men, sedan ca 7 år tillbaka har jag pga anledningar jag inte tänker gå in på nu eller här, ingen kontakt med min pappa (O’s morfar). Det hade väl inte varit så himla komplicerat om det inte är för att mina föräldrar fortfarande bor ihop. Så nu kommer vi alltså stå på varsitt hörn av skolgården antar jag, och sen kommer ju inte O’s morföräldrar komma hem till oss och fira antar jag. Det blir, som med alla högtider sedan dess, mest en situation som gör mig väldigt, väldigt ledsen – och arg med för den delen. Som med alla högtider blir det hattigt och halverat.
Barnen firar födelsedag med oss här hemma tex, och åker sen till mormor och morfar och firar där liksom. Det ska tilläggas att vi bor typ i samma stad. Det är vad det är, men det gör att det känns väldigt avigt att ordna studentfirande (vilket vi ju kommer göra ändå såklart, för O).
Tror att han var lite yngre än Filip är nu här. Men ja, vi har tre pojkar som är väldigt lika varandra!
Nu brukar ju inte studenter vara hemma så långt stund ändå, men kanske blir det också så att han med sitt scoutgäng drar upp för att fira studenten genom att hajka i scoutlokalen ute i skogen, så då ser vi honom definitivt inte på ett tag. Jag kommer ändå bjuda in min bror med familj från Göteborg, och maken sin syster från Malmö och bror från Vimmerby (typ), men det är ju inte alla som kan ta ledigt en fredag bara sådär heller.
Jag vet inte om HAN bryr sig jättemycket, men JAG blir väldigt ledsen av det hela. Jag vet ju att vi inte är de enda med en ”komplicerad” familjerelation – kan ni inte komma med lite tips på hur ni har löst lite liknande situationer?
godatankar.com 