Tankar

Välkomna och ovälkomna förändringar

/ LindaG / 1 kommentar

Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.

Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.

Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)

Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.

Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.

Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.

Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.

De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!

Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).

Så, lite navelskådning av rang, förlåt för det.

Vad är vad

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår kände jag mig äntligen pigg nog för att jobba från kontoret – i natt var en skitnatt och jag vaknade med så mycket huvudvärk att jag mådde illa, så ja, det blev att jobba hemifrån idag igen. Har inte kunnat träna på 2 veckor nu och det KÄNNS i kroppen. Axlar och nacke gör ont och blir stela och jag fasar lite för känslan och träningsvärken när jag förhoppningsvis kan dra igång igen från och med nästa vecka…

Men det var inte det jag skulle skriva om, jag tänkte faktiskt uppdatera er lite på hur det går sen jag fick hormonbehandlingen för klimakteriet innan sommaren. Nu är det ju liiiite svårt att avgöra helt eftersom den största delen av min behandling har ju pågått under semestern och det är därmed lite klurigt att avgöra vad som är medicin och vad som är semester. Men ändå, vi ger det ett försök.

Den absolut största skillnaden är att hjärndimman är i princip helt borta. Minnet är fortfarande lite svajigt, men det är en enorm skillnad mot i våras. Jag känner mig som mitt vanliga jag mental, lite mer klartänkt och förmögen att analysera och dra slutsatser på ett sätt som jag är van vid.

Sömnen har blivit bättre – men är inte helt bra. Kombinerar jag hormontabletter med melatonintabletter så sover jag helt ok, och bara att få sova bra gör ju en enorm skillnad för…

…energinivåerna! Det är lite tydligare för mig nu vad som är sviterna av utmattning och vad som faktiskt varit trötthet av att kroppen desperat försöker producera de hormoner den brukar göra. Jag tar fortfarande slut ganska plötsligt och tydligt (utmattningen) men fram tills dess så är jag väldigt mycket piggare. Det här låter ju knepigt, det håller jag med om, för man ska antagligen inte känna att man tar helt slut varje dag, men jag vet inte hur jag ska få ihop livet då. Så jag har mer ork när jag är pigg, men tar alltså fortfarande slut ganska fort. Jag är också liiite piggare på kvällarna (eller mycket piggare, på semestern då jag kunde hålla mig vaken till halv tolv), men här behöver jag hinna jobba lite längre för att se vad som är medicin och vad som var semester.

Humöret då? Jag vet inte riktigt. Kanske att jag upplever att mitt humör är lite mer svajigt över lag sedan nåt halvår tillbaka, och där tycker jag inte hormonerna har gjort superstor skillnad. Har inte känt mig så glad på ett bra tag dock, men det vet jag inte riktigt vad det beror på i grunden. Jag önskar SÅ mycket att jag kunde ha lite roligare åt det mesta och inte fastna i måsten och ansvar, men jag känner mig lite vilsen här. Svårt är det i alla fall, och vad det beror på vet jag inte.

Känner mig så himla ointressant, på alla sätt, det har väl inte med hormoner att göra kanske utan mer att det är lätt att tappa bort sig lite mitt i livet.

Kroppen i övrigt är väl som den är, viktuppgången som kom med utmattningen verkar inte direkt angelägen om att lämna walk-over. Kanske är jag lite mindre sötsugen och har något sämre aptit nu än innan. Det är inte svårt att fatta hur viktig träningen är för både kropp och själ – men kosthållning har ju jättestor påverkan och den är lite av ett dilemma. Vi äter jättebra mat, ofta ekologisk, ibland odlad på gården, lagad från grunden på bra råvaror. Men jag VET att jag som kvinna i klimakteriet speciellt, behöver äta mycket mer protein, vilket är svårt att få i sig tillräckligt utan att äta för mycket. Jag har kämpat mig bort från vikthets och diverse restriktioner vad det gäller kost, men det är bara ett stenkast bort och jag vill INTE tillbaka – men behöver då ändå på något sätt öka proteinintaget utan att börja räkna på maten…. Typ omöjligt. Och ett i-landsproblem, men ett som gör skillnad i hur jag mår och kan ta till mig träning och kan behålla en fungerande kropp.

Nu är vi SÅ MÅNGA som har eller håller på och gör samma resa, har tappat räkningen på alla som kontaktat mig för råd eller bara för att säga tack – men det enda jag gör är att dela med mig av det JAG upplever, så det är inte så mycket att tacka för. Det känns ändå skönt att inte vara ensam om ”problemet” och det känns också skönt att det faktiskt finns hjälp att få – om man har tur och har en påläst vårdgivare vill säga. Tack för att ni delar med er till mig, det känns skönt och inte lika jobbigt då!

Sommar vs höst

/ LindaG / Lämna en kommentar

Idag är förhoppningsvis sista dagen jag behöver jobba hemifrån (pga förkylning) och det har varit sånt trist väder hela dagen. Grått, mörkt och regnigt, och i ett enda slag så var det som att hösten kom. Jag har ett sånt motstånd i mig i år för att släppa in hösten, egentligen gillar jag ju den årstiden med för allt blir så vackert, men det är något annat i år. Jag orkar inte att det ska bli mörkare, och framförallt är jag inte klar med sommaren än – fast samtidigt på ett sätt är jag det lite med. Jag kan inte förklara riktigt, jag vet, men kanske känns det bara som sommaren gick så himla fort i år. Sen är det inte svårt att hitta ljuspunkterna i hösten med, mysigt att vara inomhus en regnig höstdag, lukten i skogen om man lyckas ta sig ut för att leta svamp, fantastiska färger i naturen och gosiga, stickade tröjor.

PS, den som lyssnade till Linnea Winblads beskrivning av en hösttjej i P3 i morse – det var det mest träffande beskrivning jag nånsin hört tror jag, hahaha! Med vänlig hälsning, en helt o-unik hösttjej

Det senare fick mig faktiskt att beställa garn och beskrivning till en slags kofta häromdagen, jag kommer inte hinna sitta och sticka än på ett tag för det är för mycket jag vill göra ute, men det kommer ju regniga dagar då det är skönt att ha något att göra med händerna, för att huvudet ska slappna av. Jag behövde också ha något att se fram emot känner jag, som alltid den här årstiden, när det skiftar från sommar till höst. Ett event är ändå inbokat, mamma och jag ska kolla Begynnelsen med Berg och Gynning i Norrköping i november, men det vore trevligt med något mer. Som alltid runt hösten så blir man ju extra sugen på vandring – men det hänger på fint väder och INGA älgflugor/hjortlusflugor (klarar verkligen inte av dem).

Min första egenstickade tröja. Tre har det faktiskt blivit hittills.

Så kontentan är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till hösten i år – ska jag omfamna den, redan, för att den ska kännas lite mysigare? Eller ska jag försöka hålla kvar i sommaren ett tag till för att inte sedan vintern ska kännas så himla nära…. Oavsett så blir det lätt så att man går in på jobbet i augusti efter semestern och sen kommer man liksom inte ut förrän det är jul typ, och så kan vi ju inte ha det – det måste finnas saker som gör att man lyfter blicken däremellan ju. Hur gör du? Sommar eller höst, vad får dig att stå ut med årstidsskiften och hur tar du dig an det som kommer?

Tre drömmar

/ LindaG / 2 kommentarer

Jag skulle behöva ungefär tre liv till, parallellt med det som pågår nu känner jag. Jag vill så himla många saker och det finns helt enkelt inte tid till allt (eller ja, inte resurser heller till vissa saker förstås). Man kunde ju tycka att det är väldigt onödigt att drömma för jag vill ju inte byta ut det som faktiskt har varit (är) en dröm med att bo här på gården, men jag har av någon anledning just nu ett behov av att drömma lite och fundera på saker jag skulle vilja göra. Tror det kommer varje höst, med känslan av nystart, och för varje gång blir jag nog liiite klokare på vilka val jag ska göra.

Ni vet nog redan många av sakerna, men ibland väcks det till liv igen. Lusten att skriva till exempel. Här har det varit lite skralt, men jag skulle ju vilja skriva en bok. I verkligheten får jag ju bara inse att jag inte har tiden att lägga på detta – och i och med att jag har ett jobb som till stor del utgår från att jobba vid ett skrivbord så vill jag absolut inte lägga mer tid på att sitta framför en dator. Jag fattar ju själv att det inte funkar som det är nu, men suget finns ändå där såklart. Kanske kommer det en tid då det finns mer just tid att lägga på detta, när datorn inte rörs övriga tider på dygnet och en stunds kroppsvila bara är skönt, då ska jag skriva.

Jag läser om folk som åker på skrivarhelger, och jag kan absolut förstå lugnet i att inte ha all vardag som ropar på en när man skriver – däremot så behöver jag ju inte direkt åka någonstans för att få vackra, lugna och inspirerande omgivningar direkt.

Sen har jag också hört ganska många i min omgivning som haft exakt den sortens semester jag drömmer om när barnen är lite större – där de har åkt antingen i vanlig bil eller i en liten camper-van och spontant valt hotell runt Europa och sen vandrat. Alltså vilken dröm… Vi har varit föräldrar i nästan 18 år nu och det jag kan sakna är verkligen möjligheten att vara spontan. ”Det går att vara med barn med” kanske du tänker nu, men dels är det absolut inte enkelt att hitta hotellrum för en familj på 5 lite spontant och dels blir det dyrt, för att inte tala om att alla tre barnen också ska vilja vandra så det inte blir en massa gnäll… Så att spontant och utan planer bara åka dit näsan pekar, det drömmer jag om! Och att få vandra med då… Har sån längtan efter den här typen av semester, men tänker att det kanske kommer möjligheter till det allt eftersom barnen blir stora – och då saknar jag väl att semestra med dem såklart.

Kan absolut sakna att bila till Kroatien med, och med många stop i Tyskland, även om de resorna varit allt annat än spontana. Så små barnen var här! (Och vad lika Filip och Lukas är varandra – Filip är ju inte med på bilden här däremot)
Vi har aldrig varit iväg och vandrat ”på riktigt”, men de flesta vandringsleder runt om här har vi testat. Vi lärde oss ju inte det förrän strax innan pandemin kom, så med tre barn har det inte blivit så jättelånga utflykter. Det har dock varit så himla härligt att vandra med barnen också, men nu när två är tonåringar är allt outhärdligt tråkigt, jobbigt och pinsamt tydligen…

Den tredje drömmen är ju den vi har här – vår gård, men då att få mycket mer tid att arbeta med den och med djuren. Det är alltid saker som behöver göras och så vill vi ju ha det, men det blir frustrerande när man inte hinner med nu när vi jobbar igen. Vissa saker kan man ju skjuta på, men allt går inte det med heller. Och det är ju så roligt att jobba här! Skulle utan problem kunna sysselsätta mig hela dagarna, och jag skulle älska det. Den här drömmen jobbar vi ju som sagt på här och nu, och med någon form av långsiktig plan att jobba mindre under sommarhalvåret, men att vänta på saker alltså… det är ju inte min starka sida direkt. Svårt med, för även hur mycket vi än budgeterar mat och omkostnader och gör i princip allt jobb själva så kostar ju material och även djurfoder en del, och hur som hur är vi fem hungriga personer som ska ha bra och näringsrik mat varje dag. Ni vet – priviligierat gnäll, ni har hört det förut.

När man odlar så vill man ju gärna även hinna ta hand om allt, men det tar ju såklart massor av tid. Ska skriva mer om just tomaterna nån dag för övrigt.

Drömmar, drömmar, drömmar. Livet utan dem vore ändå trist – samtidigt är det faktiskt inte svårt att se den dröm i lever i just nu. Tur man kan ha många saker i huvudet samtidigt!

En annan verklighet

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vill börja med någon form av disclaimer – jag är mycket medveten om hur priviligerat mitt liv är gentemot större delen av världens befolkning. Det här är bara lite tankar och önskedrömmar.

I dag har det varit full rulle – jag började morgonen med ett pass strongman som sen följdes av veckohandling. I vanliga fall brukar vi vara två på att handla, men maken är influensasjuk och har feber, så idag är det upp till mig med det mesta. Passet var tungt och kroppen känns rätt slut, man kan tycka att det inte skulle behövas när vi har ett aktivt liv på gården – men så länge vi spenderar så stor del av våra vardagar på kontor så behöver både jag och maken träningen för att må bra. Såklart är det också en stor fördel när man just ska göra tunga saker på gården.

Väl hemma så hade jag en lång lista med saker som behöver göras inom en snar framtid, varav några var akuta. Byta vattenslang (svettslang) i växthuset tex, där den gamla hade gått av, och klippa ner all potatisblast då den börjat få bladmögel. Jag tycker förresten det funkar rätt bra att göra så, tar man det hyfsat tidigt så klarar sig potatisen bra i marken, det är bara lite svårare att se vart plantan suttit. Eftersom jag har tomater lite här och var gäller det att agera snabbt när möglet kommer, annars smittar det både tomatplantorna och själva tomaterna, så jag hoppas jag hann i tid. De bladen läggs sedan på vår fulkompost (som egentligen är en gödselplatta) bakom stallet, där jag lägger allt sånt som jag inte vill ha i min vanliga kompost pga invasivt eller smittat. Mycket praktiskt.

Förutom diverse smågrejor som dök upp så att säga i arbetande stund, så var sista lite akuta saken på listan att ta upp löken. Om inte tomaten och potatisen levererat nåt vidare så måste jag säga att löken överträffat alla förväntningar! Det blev både mycket och stort.

Fick sedan inse att klockan var fem och det var extremt hög tid att börja med maten – jag hade köpt regnbågslax på Citygross, det är rätt sällan vi äter firre dessvärre men nu blev jag verkligen sugen – plus att det var kampanj. I alla fall – det här är världens längsta inledning – när jag stod där i vår utekök och borstade potatis och fjällade laxen så kände jag att i ett annat liv, då hade fisken varit egenfångad med. Jag fattar att säkerligen det mesta i allas vardagsliv säkerligen var mycket, mycket sämre för säg 100-150 år sedan, men ändå. Tillfredsställelsen att odla sin egen mat och plocka in bär och frukt, att sylta, safta och lägga in för vintern, den är så grundläggande och trygg.

Det är svårt att inte slås av det tämligen onaturliga i att förväntas stå på ett kontor och prestera ”teoretiska saker” åtta timmar om dagen, i fem dagar i veckan. Att stå eller sitta tämligen still och arbeta ”åt någon annan” är ju så vårt samhälle är uppbyggt (mestadels, finns såklart med aktiva arbeten), och eftersom vi valt att köpa den här lilla gården så har vi såklart lån som ska betalas och andra löpande utgifter, och inköp av sånt som behövs för att underhålla eller bygga till gården. Jag tror jag skulle kunna stå ut med att jobba typ 100% om jag måste, under vintern, men jag önskar verkligen att jag kunde ha hela sommarhalvåret till att bara arbeta på gården. Det skulle inte vara svårt att fördriva tiden, det kan jag lova!

Så här gott såg det ut när jag skjutsade in laxen i ugnen förresten. Inget komplicerat, men gott! Skulle ni vilja ha recept på det?

Jag önskar alltså, helt bortskämt och utan att ta i beaktande alla som har svårt att få ekonomin att gå runt för dagen – att jag bara behövde jobba typ halva året. Det är såklart inget som är genomförbart med dagens förutsättningar, men jag vill få önska och drömma lite bara. Vet att jag delar känslan med många av er, och ibland är det på något sätt som att pilla lite på en halvläkt skorpa när man bara går och funderar på hur man skulle vilja leva, men samtidigt är det svårt att låta bli. Jag undrar också hur samhället i stort skulle kunna funka, om det fanns bättre möjligheter för bönder att få skäligt betalt och bättre förutsättningar för att kunna arbeta? Nu har ju inte vi en ”fullstor” gård, men tillräckligt för att försörja oss själva, rent teoretiskt, om ekonomin fanns.

Det var dagens, jättelånga, fundering. I morgon har jag växter som ska flyttas och planteras, en häck eller två som ska klippas och egentligen även de små äppelträden, även om det nog får vänta lite. Just det – ska ta hand om löken som just nu bara stå i en skottkärra i garaget med, och…. Och… Mmm. Ni hör ju. Puss på er, oavsett vad ni känner för ekorrhjulet!

Men jag är ju inte så gammal?

/ LindaG / 4 kommentarer

Sedan ett tag tillbaka så har jag funderat lite över mina utmattningssymptom som inte vill försvinna eller ens bli bättre. Jag tänker på det som är hjärndimma/hjärntrötthet, dålig sömnkvalitet, trötthet (ja inte så konstigt då om sömnkvaliteten är dålig) och viss deppighet bland andra saker. Tack vare (eller hur man ska säga) alla smarta algoritmer på bland annat sociala medier så har det sedan ett tag tillbaka dykt upp väldigt mycket poster och info om förklimakteriet och klimakteriet i mitt flöde, och det jag läser mig till är att symptomen är ungefär detsamma. De klassiska svettningarna som kanske är det man hört om mest, de förekommer inte alltid ens. Förklimakteriet verkar dessutom vara en ”ny” företeelse för vården – som för övrigt inte direkt verkar uppdaterad på det stora hela när det kommer till klimakteriebesvär, men det är väl som det brukar när det är något som bara drabbar kvinnor….

I alla fall, jag har funderat lite på om det kunde vara nåt sånt, och har faktiskt tagit upp frågan både med vanliga kvinnohälsan – som hänvisade till vanliga hälsan – och då vanliga hälsan som inte hade nåt direkt svar att komma med alls. Fick tips (tack!) att ta kontakt med en privat kvinnohälsa, så på lite vinst och förlust gjorde jag det och fick direkt napp på en avbokning samma dag, de är annars väldigt fullbokade. Så, åkte in för en snabb undersökning och fick snabbt konstaterat att japp, det är klimakteriet – även om jag har fått lämna lite kompletterande blodprover med. Jag berättade om mina funderingar om utmattningssymptomen, och han trodde att mitt förklimakterium nog började innan min utmattning – för den i sig gör att man blir väldigt mycket mer stresskänslig, men bekräftade väl i övrigt ungefär mina funderingar på att det i alla fall inte underlättar om kroppen nu håller på att ställa om helt i hormonfabriken.

Nu har jag fått recept på nån spray man sprayar på insidan av underarmen, och jag har en liten förhoppning om att jag kanske ska kunna känna mig lite mer som mig själv framöver? Är ni nyfikna så kan jag absolut återkomma om det!

Skulle det rent av kunna vara så att det är detta som ställt till det för mig på träningen med, att min överkänsliga stresstålighet och stress i kroppen trots att det inte borde finnas anledning, gör att jag inte kommer framåt på träningen heller? Kanske, kanske inte, vi får väl se.

Jag har varit så himla tveksam inför att skriva om detta, för dels så tycker jag hela ordet ”klimakterium” är ganska laddad och kopplat till ”sura kärringar som svettas” och att det tillbaka i tiden har varit något som det inte talats om eller mest skojats om. Det är också känsligt att prata om eftersom jag ju faktiskt tillhör den yngre skaran som redan hamnat där, jag är bara 45 och det kan ju dröja 10 år till innan ”gemene kvinna” hamnar i sitt klimakterium – alltså känner jag mig lite gammal när jag pratar om det.

Samtidigt känner jag själv att jag har ett stort behov av att höra och läsa om det från andra i ungefär samma ålder, hur de upplever saker och om de har fått hjälp – och i så fall hur och hur det har funkat. Jag vill ju gärna tro att vi som samhälle går framåt, och att det här ska bli lika oladdat som mens ändå känns som det blivit den senaste tiden, så att man kanske kan få en mer öppen och upplyst dialog och mer information än jag hittar idag. Och kanske, kanske så hjälper det här någon annan att ta steget att faktiskt kolla upp det och ta hjälp? Min spark i baken blev när Carina Berg i senaste podden berättade om att hon utreds för en ordentlig depression där man ska kika på om det är klimakteriet och hormonomställningen som egentligen ligger bakom – för vad i hela friden ska vi gå runt och inte må toppen för (när alla förutsättningar ändå finns där i övrigt) om det finns hjälp att få? Och Krickelin som även hon snuddar vid ämnet ibland har även hon gett lite nyttiga tankar i frågan. Ni hör ju – det surrar lite överallt.

Så, nu känner jag mig lite hudlös och utlämnad, men med en förhoppning att det här kanske kan i sin tur hjälpa någon, eller kanske bara kan nyansera bilden av vad ”klimakterium” kan innebära för någon – eftersom det ju såklart blir olika för alla. Och hörni – tänk så hjälper sprayen så att jag kan fokusera bättre, sova bättre och bli piggare?!! Det vore ju helt fantastiskt!

Är det början eller slutet?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag känner mig så otroligt ”veckovill” över den här sommaren. Det var vinter och kallt evighetslänge, sen blev det ju typ sommar direkt och otroligt härligt, och när jag är ute får jag inte riktigt ihop att det bara är början av sommaren? Det har varit en massa VAB och klämdagar och annat med, så det känns lite som att det har varit typ lite semesterledigt (missförstå mig rätt, den känslan klagar jag absolut inte på), och ändå börjar inte semestern förrän om en och en halv vecka? Jag får inte ihop känslan kring det.

Från piren i Gränna dit jag och Filip åkte för en glass efter jobb och fritids i måndags

Något visare efter förra sommaren så vill jag heller inte ta värmen för givet, att den fortsätter menar jag. Jag försöker flexa tidigare där det går, och har som sagt tagit ledigt alla klämdagar. Det ÄR verkligen ett STORT behov av värme och sol kvar sedan förra sommaren och hösten! Vi försöker också maxa sommarkänslan här hemma, äter utomhus, sitter i soffan på altanen på kvällarna och bara njuter en stund. Inte svårt att göra, här hemma… Som i går till exempel, båda de stora barnen var hos mormor, lilla F fick en pasta-med-köttbullar-middag och jag och maken gjorde en enkel variant av Bookmaker Toast. Det kändes himla trevligt med lite ”vuxenmat” och att kunna sitta ute en stund på det som vi oftast använder som frukostaltan men som nu i värmen är en perfekt kvällsaltan i skuggan.

Seriöst, så gott! Surdegsbröd, hemslagen majonnäs med twist, egenodlad sallad, köp rostbiff, friterad kapris och en massa riven pepparrot.

I går köpte jag mig ett par nya löparskor på rean, hittade ett par som passade mina breda fötter och som var supersköna. Nu är jag ju inte dummare än att jag fattar att jag fortfarande kommer vara lika kass på att springa, men det blev i alla fall stor skillnad på känslan – helt stumt i gamla skorna, och med studs i de nya, så det KÄNNS lite skönare att springa åtminstone. Det är däremot himla trögt att ha så dåligt flås just (styrkan är väl ok), det går fortfarande inte att pressa sig nåt efter utmattningen så det tar liksom bara lite bom stop. Och deppigt att komma sist hela tiden – men, jag försöker peppa mig själv med att jag i alla fall försöker, jag ”springer” ju hela tiden fast det går sakta, och jag gör VERKLIGEN mitt bästa, även om det känns som jag suger. Nåväl. Liiiite roligare blev det i alla fall i nya skor.

Den stora tröttheten

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu. Jag har fastnat i ett läge där jag är så satans trött och allt känns motigt och deppigt, och antingen smittar jag av mig på ALLA jag träffar eller så är jag inte ensam om känslan.

Jag vantrivs i den här känslan, av så många olika anledningar. För det första så är det självklart allmänt trist att vara trött och inte orka med saker, men jag trivs ju också så mycket mer när jag har lust och ork att göra saker. Och med ”göra saker” så är det ju inget storslaget jag pratar om, utan kanske typ ta en fika med en kompis, gå ut i trädgården och rensa lite ogräs eller gå och träna. Det sistnämnda är ju för övrigt ett bevisat botemedel mot både trötthet och depp, men eftersom jag är så genomtrött så hjälper inte det heller riktigt. Dessutom är jag även lite FÖR trött för det mest hetsiga igen, kroppen orkar inte riktigt med ”stresspåslaget” som blir av de (för mig) tuffare konditionsbitarna.

Inte ens de fantastiska pionerna ger nån varaktig glädje just nu…

Det är också otroligt frustrerande att känna sig deppig, för det finns verkligen NOLL anledning till det? Gården är frodig och allt växer så fint just nu, det har kommit lite regn som dämpat vattenstressen, det är ett bra flyt och en högst rimlig arbetsbelastning på jobbet, för en gångs skull är det inte direkt några större konflikter med barnen och heller inte med maken (haha, vilket det heller inte brukar vara, för tydlighetens skull). Det är alltså HELT orimligt att ha det så bra och ändå känna sig deppig – även om jag tror att känslan mest kommer från tröttheten.

Så, sömnen då? Jo men den har varit sämre på sistone, först av värmen och så med en hel del nattliga besök av Filip som antingen har växtvärk eller drömt mardrömmar, så det är inte superkonstigt om jag är lite trött – men det är orimligt att det är så här mycket.

Jag vill ju ha lust, lust att göra sommarens små projekt på gården, lust att hitta på små dagsturer och lust att göra saker med barnen. Känner mig till och med inte så himla sugen på semester, inte om jag ska känna så här, för då känns det så himla bortkastat.

Jag tänkte nog att det faktiskt skulle gett med sig efter den här långhelgen, vi har verkligen inte ansträngt oss för myfiket nån av oss utan det har funnits gott om tid till tv-spel, korsord och lååååånga morgnar. Men nej, helt utan giltig anledning så dröjer den sig kvar – och jag tycker mig känna den i hela familjen med. Ja ja, jag får hoppas att trötthet och depp försvinner snart, för så här kan vi ju inte ha det.

Kram på er, och hoppas att ni inte fastnat i den stora tröttheten ni med…

Frisktecken och sjuktecken

/ LindaG / Lämna en kommentar

I ungefär två och ett halvt år nu har jag varit medlem i Crossfit Södra Wättern. Jag började ju samtidigt som jag blev utmattad vilket kunde kännas dumt på ett sätt, men som samtidigt var mycket nödvändigt. Först var det bara en kamp att orka försöka ta sig igenom ett pass alls, och kroppen svarade noll och intet på träningen – men den kändes ändå nödvändig för ett kommande, bättre mående.

Outhärdligt sakta så blev jag lite, lite starkare, men det var svårt att inte jämföra med mitt vältränade och 10 kg lättare jag. Till slut kunde jag (oftast) långsamt släppa de tankarna och istället känna det som faktiskt sakta blir bättre. Våga ge mig själv chansen att få den här nya personen att få ta sina egna PB’n, med de förutsättningar som fanns kvar. Tacksam för allt stöd och pepp men samtidigt förståelse hos både coacher och träningskompisar, där man gläds åt det som funkar men inte dömer det man inte kan.

Det är så otroligt svårt, att inte jämföra sin prestation med ens sitt eget förra jag eller någon annans. Att våga tro att ingen annan dömer dig och att försöka inte döma sig själv. Det går ibland, ibland inte, och det är ju en vinst att bara inte haka upp sig på det utan klappa sig själv på axeln och säga att ”strunt i det nu, det går bättre nästa gång”.

Den sista tiden har det ändå gått rätt ok, jag HAR känt att jag har blivit lite, lite starkare och åtminstone fått till lite teknik. Nu är det flåset jag skulle vilja jobba på, det som inte har gått alls att arbeta med under och direkt efter utmattningen. Min kondis har ALDRIG varit min starka sida, men jag förstår behovet av en kondis som inte är urusel, både i träning och vardag. Men det här är mitt mål nu, att jag ska kunna jobba med min kondis, så att jag kan känna att den blir lite bättre. Det går samtidigt inte att pusha kroppen, för då säger den stopp, utan att bara utmana den på den nivå den befinner sig för dagen.

Just på grund av allt det jag skrivit om här ovanför så känns det deppigt idag. Mina inplanerade pass är i största möjliga mån heliga, och är den tid jag ger mig själv varje vecka. Men, i morse vaknade jag och kände mig lite lätt hängig, jag tänkte att det nog var trötthet från senaste tidens VAB och annat, men när jag tog en promenad tillbaka till kontoret efter en konferens så blev jag ganska snabbt mycket mer hängig, och här hemma har jag fryst och svettats lite om vartannat. Jag är varken förvånad (har ju ändå sovit med sjukt barn i ansiktet i typ två veckor) eller tycker EGENTLIGEN att det är en katastrof, jag tror inte jag kommer bli så mycket mer sjuk än jag är just nu. Men ändå, det var liksom inte läge att köra ett tungt pass Crossfit fick jag ändå inse, och det som gör mig deppig är främst förlusten av en väldigt rolig timme, men även en liten envis känsla av att jag ”borde orkat” som jag vet är helt avig.

Det var åtminstone en vacker promenad tillbaka till jobbet.

Jag vill inget särskilt med detta, mest svamla av mig, och sätta lite ord på hur viktig jag ändå förstår att träningen är för att ens liv ska vara bra. Som bara en sån dum sak som när jag ful-ramlade i helgen, hade jag inte tränat mig till både lite rörlighet och liiite skyddande muskelmassa så hade jag nog slagit mig rätt mycket mer. Eller som när man går här och bär säckar, kör skottkärra, gräver eller gör något annat tungt jobb, då ger det en otrolig kick att känna att man orkar! Oftast i alla fall, ibland behöver jag kalla in maken när nåt är FÖR tungt. Tur han tränar med! Kram på er, hoppas ni hittat nån rolig träningsform om det är vad ni känner att ni behöver, och att ni mår bra ändå om ni inte vill träna.

Livets mening

/ LindaG / Lämna en kommentar

Igår kväll när vi skulle stänga av TV’n så visades den första Mission:Impossible filmen, från -96 tror jag. Vi var tvungna att googla efter hur gammal Tom Cruise var i den, för han ser ut att vara typ 20 – men han var tydligen 34 då, och är alltså rimligen 62 nu då. I samma veva konstaterade vi oxå att livet går så himla fort, sådär som man gör, och jag tror jag sa nåt i stil med att ”därför gäller det ju att man tar tillvara på det”. Satt sen och funderade lite runt det nu när jag satt i lugn och ro och drack mitt morgonkaffe, så tänkte ta er till hjälp (eller tekniskt sett skrivandet) i att reda ut mina tankar.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt mån om att ”få ut något” av varje dag, så gott det går, och med ”något” så kan det vara en rolig lunchdiskussion på jobbet, en stund att prata med barnen vid middagen eller att ta en liten stund och prata med maken i soffan innan TV’n åker på. Men det handlar också mycket om ”glimmer” (om jag inte minns ordet fel), alltså att man ser saker runt omkring sig som får det att bubbla lite i kroppen. Det är jag ganska så bra på tycker jag, att gå ut här och lyssna på allt fågelkvitter, att njuta av utsikten på väg till jobbet, att vända ansiktet mot solen om den mot förmodan skulle dyka upp eller att böja sig ner och kolla på den lilla vårblomman som tittar fram. Det är såklart lättast att upptäcka allt sånt och känna bubbel när det är lugnt omkring en, så det blir klart mer på helger än en lite stimmig vardag.

Att fota är ett otroligt bra sätt att njuta av allt vackert runtomkring, som man annars kanske inte ser i lika stor utsträckning.

Men i övrigt då, att ta tillvara på livet, vad betyder det för mig? Om jag börjar i andra änden, det jag tänker att det betyder för många är kanske att resa eller att hänga med vänner. Missförstå mig rätt, jag tycker om att resa och hänga med vänner de få gånger det händer, men det är ändå inte allra längst upp på toppen för mig. Allra mest trivs jag här på gården när vi grejar (tillsammans helst) jag och maken och barnen. Jag funderade på om det är prestationen att göra något som jag låter ta plats, men jag skulle nog faktiskt inte vilja säga det – jag tycker om arbetet tillsammans. Och resultatet sen med förstås, när man kan njuta av något man gjort och som blivit bra, sätta sig på den nya altanen eller gå och plocka en blomma i den nya rabatten.

Det ÄR fantastiskt att resa! Men det är också tämligen utmattande med tre barn – samtidigt som det ger en fantastisk gemenskap. Svår balans! Blev ändå sugen på att resa när jag såg den här bilden från Kroatien, många fina minnen från våra resor….

Det där är lite lurigt, jag vill ju inte känna att jag ”arbetar” bort livet, ska det bli bra så måste man ju också hitta balansen där man bara sätter sig och njuter av det man gör/har gjort. Och det kan vara lite svårt, jag kan vara på väg för att sätta mig och ta en kaffe men så ser man liksom en massa saker som ska göras och så har man rätt som det är druckit sitt kaffe i förbifarten bara. Sen ÄR det ju iofs inte riktigt skönt nog ute än för att sätta sig och njuta av vädret, med lite värme så blir det ju väldigt mycket enklare.

Ska sätta mig fler gånger så här i sommar. Om vädret tillåter då….

Frågan kvarstår lite ändå, kommer jag känna mig nöjd med mina val när jag tittar tillbaka på livet (om jag har den möjligheten) eller kommer jag känna att jag jobbat för mycket? Tänker jag på arbetsliv så kommer jag absolut känna det, att jobba 100% tar alldeles för mycket tid från ens liv, men det är ju inte så att man alltid har ett val. Eller jo, vi skulle kunna sälja gården och sätta oss i en lägenhet nånstans men DÅ hade ju all min mening med livet försvunnit. (Det är priviligerat att ens kunna ha det valet, det är jag mycket medveten om, det är inte på något sätt synd om oss för att vi köpt en gård och behöver arbeta för att ha råd med lån mm). Men kommer jag känna att jag njutit tillräckligt mycket av livet? Jag kanske skulle bli bättre på de där pauserna ändå, de där man bara sitter och njuter av det och de man har kring sig…. Och kanske nån liiiten resa skulle gå att klämma in? Den behöver ju inte gå till Kroatien för att den ska bli trevlig.