I ungefär två och ett halvt år nu har jag varit medlem i Crossfit Södra Wättern. Jag började ju samtidigt som jag blev utmattad vilket kunde kännas dumt på ett sätt, men som samtidigt var mycket nödvändigt. Först var det bara en kamp att orka försöka ta sig igenom ett pass alls, och kroppen svarade noll och intet på träningen – men den kändes ändå nödvändig för ett kommande, bättre mående.
Outhärdligt sakta så blev jag lite, lite starkare, men det var svårt att inte jämföra med mitt vältränade och 10 kg lättare jag. Till slut kunde jag (oftast) långsamt släppa de tankarna och istället känna det som faktiskt sakta blir bättre. Våga ge mig själv chansen att få den här nya personen att få ta sina egna PB’n, med de förutsättningar som fanns kvar. Tacksam för allt stöd och pepp men samtidigt förståelse hos både coacher och träningskompisar, där man gläds åt det som funkar men inte dömer det man inte kan.
Det är så otroligt svårt, att inte jämföra sin prestation med ens sitt eget förra jag eller någon annans. Att våga tro att ingen annan dömer dig och att försöka inte döma sig själv. Det går ibland, ibland inte, och det är ju en vinst att bara inte haka upp sig på det utan klappa sig själv på axeln och säga att ”strunt i det nu, det går bättre nästa gång”.
Den sista tiden har det ändå gått rätt ok, jag HAR känt att jag har blivit lite, lite starkare och åtminstone fått till lite teknik. Nu är det flåset jag skulle vilja jobba på, det som inte har gått alls att arbeta med under och direkt efter utmattningen. Min kondis har ALDRIG varit min starka sida, men jag förstår behovet av en kondis som inte är urusel, både i träning och vardag. Men det här är mitt mål nu, att jag ska kunna jobba med min kondis, så att jag kan känna att den blir lite bättre. Det går samtidigt inte att pusha kroppen, för då säger den stopp, utan att bara utmana den på den nivå den befinner sig för dagen.
Just på grund av allt det jag skrivit om här ovanför så känns det deppigt idag. Mina inplanerade pass är i största möjliga mån heliga, och är den tid jag ger mig själv varje vecka. Men, i morse vaknade jag och kände mig lite lätt hängig, jag tänkte att det nog var trötthet från senaste tidens VAB och annat, men när jag tog en promenad tillbaka till kontoret efter en konferens så blev jag ganska snabbt mycket mer hängig, och här hemma har jag fryst och svettats lite om vartannat. Jag är varken förvånad (har ju ändå sovit med sjukt barn i ansiktet i typ två veckor) eller tycker EGENTLIGEN att det är en katastrof, jag tror inte jag kommer bli så mycket mer sjuk än jag är just nu. Men ändå, det var liksom inte läge att köra ett tungt pass Crossfit fick jag ändå inse, och det som gör mig deppig är främst förlusten av en väldigt rolig timme, men även en liten envis känsla av att jag ”borde orkat” som jag vet är helt avig.
Det var åtminstone en vacker promenad tillbaka till jobbet.
Jag vill inget särskilt med detta, mest svamla av mig, och sätta lite ord på hur viktig jag ändå förstår att träningen är för att ens liv ska vara bra. Som bara en sån dum sak som när jag ful-ramlade i helgen, hade jag inte tränat mig till både lite rörlighet och liiite skyddande muskelmassa så hade jag nog slagit mig rätt mycket mer. Eller som när man går här och bär säckar, kör skottkärra, gräver eller gör något annat tungt jobb, då ger det en otrolig kick att känna att man orkar! Oftast i alla fall, ibland behöver jag kalla in maken när nåt är FÖR tungt. Tur han tränar med! Kram på er, hoppas ni hittat nån rolig träningsform om det är vad ni känner att ni behöver, och att ni mår bra ändå om ni inte vill träna.
Igår kväll när vi skulle stänga av TV’n så visades den första Mission:Impossible filmen, från -96 tror jag. Vi var tvungna att googla efter hur gammal Tom Cruise var i den, för han ser ut att vara typ 20 – men han var tydligen 34 då, och är alltså rimligen 62 nu då. I samma veva konstaterade vi oxå att livet går så himla fort, sådär som man gör, och jag tror jag sa nåt i stil med att ”därför gäller det ju att man tar tillvara på det”. Satt sen och funderade lite runt det nu när jag satt i lugn och ro och drack mitt morgonkaffe, så tänkte ta er till hjälp (eller tekniskt sett skrivandet) i att reda ut mina tankar.
Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt mån om att ”få ut något” av varje dag, så gott det går, och med ”något” så kan det vara en rolig lunchdiskussion på jobbet, en stund att prata med barnen vid middagen eller att ta en liten stund och prata med maken i soffan innan TV’n åker på. Men det handlar också mycket om ”glimmer” (om jag inte minns ordet fel), alltså att man ser saker runt omkring sig som får det att bubbla lite i kroppen. Det är jag ganska så bra på tycker jag, att gå ut här och lyssna på allt fågelkvitter, att njuta av utsikten på väg till jobbet, att vända ansiktet mot solen om den mot förmodan skulle dyka upp eller att böja sig ner och kolla på den lilla vårblomman som tittar fram. Det är såklart lättast att upptäcka allt sånt och känna bubbel när det är lugnt omkring en, så det blir klart mer på helger än en lite stimmig vardag.
Att fota är ett otroligt bra sätt att njuta av allt vackert runtomkring, som man annars kanske inte ser i lika stor utsträckning.
Men i övrigt då, att ta tillvara på livet, vad betyder det för mig? Om jag börjar i andra änden, det jag tänker att det betyder för många är kanske att resa eller att hänga med vänner. Missförstå mig rätt, jag tycker om att resa och hänga med vänner de få gånger det händer, men det är ändå inte allra längst upp på toppen för mig. Allra mest trivs jag här på gården när vi grejar (tillsammans helst) jag och maken och barnen. Jag funderade på om det är prestationen att göra något som jag låter ta plats, men jag skulle nog faktiskt inte vilja säga det – jag tycker om arbetet tillsammans. Och resultatet sen med förstås, när man kan njuta av något man gjort och som blivit bra, sätta sig på den nya altanen eller gå och plocka en blomma i den nya rabatten.
Det ÄR fantastiskt att resa! Men det är också tämligen utmattande med tre barn – samtidigt som det ger en fantastisk gemenskap. Svår balans! Blev ändå sugen på att resa när jag såg den här bilden från Kroatien, många fina minnen från våra resor….
Det där är lite lurigt, jag vill ju inte känna att jag ”arbetar” bort livet, ska det bli bra så måste man ju också hitta balansen där man bara sätter sig och njuter av det man gör/har gjort. Och det kan vara lite svårt, jag kan vara på väg för att sätta mig och ta en kaffe men så ser man liksom en massa saker som ska göras och så har man rätt som det är druckit sitt kaffe i förbifarten bara. Sen ÄR det ju iofs inte riktigt skönt nog ute än för att sätta sig och njuta av vädret, med lite värme så blir det ju väldigt mycket enklare.
Ska sätta mig fler gånger så här i sommar. Om vädret tillåter då….
Frågan kvarstår lite ändå, kommer jag känna mig nöjd med mina val när jag tittar tillbaka på livet (om jag har den möjligheten) eller kommer jag känna att jag jobbat för mycket? Tänker jag på arbetsliv så kommer jag absolut känna det, att jobba 100% tar alldeles för mycket tid från ens liv, men det är ju inte så att man alltid har ett val. Eller jo, vi skulle kunna sälja gården och sätta oss i en lägenhet nånstans men DÅ hade ju all min mening med livet försvunnit. (Det är priviligerat att ens kunna ha det valet, det är jag mycket medveten om, det är inte på något sätt synd om oss för att vi köpt en gård och behöver arbeta för att ha råd med lån mm). Men kommer jag känna att jag njutit tillräckligt mycket av livet? Jag kanske skulle bli bättre på de där pauserna ändå, de där man bara sitter och njuter av det och de man har kring sig…. Och kanske nån liiiten resa skulle gå att klämma in? Den behöver ju inte gå till Kroatien för att den ska bli trevlig.
Nu kommer det handla om kropp, träning och utseende, så är du inte på ett ställe där du känner att du vill läsa om det – hoppa över!Lååååångt inlägg blev det med.
Ordet för idag i utmaningen Fånga Februari var ”Yngre dagar”, så jag bläddrade lite snabbt runt i gamla fotoalbum jag kommer åt via telefonen. De äldsta bilderna jag hade där var från 2004 och de är i usel kvalitet, men jag tycker också inte alls om hur jag ser ut på dem. Det blev så att jag valde bilder från 2014 – det året då jag var i absolut toppform – men nu har det i två timmar malt runt en massa tankar i mitt huvud så nu vill jag, för min egen skull, samla ihop tankarna här.
Det var fantastiskt att vara så vältränad, jag som varit en soffpotatis sedan den dagen då jag kom på att jag kunde välja att inte simträna mer (alldeles för sent rent mentalt, om än inte fysiskt) när jag var typ 16-17 nånting. Små ansatser hade väl gjorts, men efter några pass eller så, så slutade jag alltid. Men nu, nu hade jag tränat och tränat på ATT träna i kanske 2-3 år och nu var jag verkligen på TOPP. Superstark – kunde göra 5 pullups tex och körde högintensiv träning utan att det var några problem. Jag hade dessutom under det senaste året kört en stenhård linje med mycket protein, lite kolhydrater och verkligen maxat en näringsrik men kalorifattig kost. Jag kände mig stolt över mig själv, stolt över att jag gått från soffpotatis till vältränad, stolt för att jag var stark och stolt för att jag för första gången i mitt liv tyckte min kropp var fin. Just den biten var en fantastisk känsla, och jag kände att jag hade kontroll (liiite varning på den) över mitt eget liv.
Men självklart kom det inte av sig självt, jag tränade på lunchen 5 dagar i veckan och jag tränade 3-4 pass i veckan utöver det. En stor del av hjärnan hade dessutom alltid MATEN i fokus – så fort jag börjar tänka att jag ska göra NÅT med min kost så blir hjärnan helt besatt, mycket otrevligt. Allt detta tog såklart enormt mycket tid – och kanske framförallt tid som jag tog från maken, men även barnen till viss del. Och ja – en mamma har ju rätt till egentid, och en mamma som mår bra är en bra mamma till sina barn – men att hålla DEN formen, det tar alldeles för mycket tid och energi för att man ska kunna hålla i någon längre tid. Eller ja, åtminstone om du vill kunna leva ett någorlunda normalt liv och ha din familj kvar.
När alla kläder satt som man ville
Men som sagt, jag var himla stolt över mig själv att jag faktiskt kunnat ta mig ända dit jag var, att en vanlig soffpotatis faktiskt KUNDE träna så man fick rutor på magen (heeeeelt sjukt, men ett kort tag hade jag faktiskt det). Förstod dock redan då att det här inte var en hållbar livsstil, och efter jag födde Filip 2017 så försvann all ork och egentid så som den gör när man har små barn, och jag återgick till soffpotatisform, delvis även för att jag helt hade tappat lusten till att styrketräna på egen hand – det som varit framgångsrikt innan.
Sen testade jag lite crossfit, med jobbet, och DET var ju himla kul ändå! Eller, egentligen var det inte så mycket crossfit över de passen vi körde då, men det visste jag ju inte, utan det var mer funktionell träning. Askul och det var roligt att få lyfta tunga saker igen, även om det samtidigt var otroligt deppigt att börja från NOLL, när jag visste hur stark jag varit. Tung, svag och med noll kondis – och efter ett tag kände jag att jag faktiskt behövde anmäla mig till att träna mer, inte bara ett pass i veckan med jobbet. Så jag anmälde mig till introkursen en sommar, körde den tre kvällar och *PANG* precis här slog utmattningen till…. Inte på grund av träningen, det var bara lite dålig timing. Jag bestämde mig i alla fall för att jag, trots utmattning, skulle ge mig själv chansen att få känna mig stark igen, så jag anmälde mig till crossfitklubben och började gå ungefär 2 pass i veckan. Problemet med att träna med utmattning har jag ju skrivit om ganska mycket, men för att kort beskriva det så känns det lite som att träna med typ influensa i kroppen. Det och så det faktum att ”gummibandet” man normalt sett har – dvs att man tar i, det blir jobbigt, men så kan man ändå ta i lite mer – HELT var borta. Tar det slut (och det gör det snabbt) så tar det tvärstopp, inget i hela världen kan få en att ”pusha” vidare. Det känner jag ju av nu med, ett tag där så hade jag liiiite gummiband, men nu med mitt senaste bakslag så blev det stumt igen.
Så, nackdelen med det här är ju att jag VET hur det kan kännas, vad jag KAN klara och HAR klarat, och nu klarar jag nästan ingenting i jämförelse. Jag är tung och har ingen kondis alls, men jag HAR i alla fall jobbat tillbaka lite styrka nu igen. Det är extra jobbigt att gå och träna när man hela tiden känner sig misslyckad jämför med vad man själv klarat innan utmattning, graviditet och annat.
Maten har jag jobbat extremt hårt med att koppla bort från träningen, det ska vara två separata saker och INTE att man minsann förtjänat nåt sött efter ett hårt pass, eller att man ska ”jobba bort det där onödiga man åt” i går. Mat är en egen grej, träning är en annan. Det funkar numer ganska bra, att hålla isär det (nästan jämt). Däremot är jag ju kvinna och över 40 vilket innebär att jag nog skulle behöva äta mycket mindre än jag gör idag, men jag känner hur otroligt lätt det triggar något som liknar en ätstörning om jag börjar fundera på hur och vad jag äter, och dit vill jag inte gå igen. Maken har framgångsrikt kört periodisk fasta ett par månader, jag funderade på detsamma men nackdelen är att jag blir så extremt frusen av det (ja, klart jag körde det när jag tränade så mycket med), så jag orkar helt enkelt inte ”ta striden” med min kropp om det. Men det är inte roligt när inte kläder sitter som man vill och man VET hur bra det kändes innan, och det är riktigt trist när man tränar och bara känner sig TUNG hela tiden.
Hah, med det här superlånga ”introt” ville jag egentligen bara komma fram till en slags annan poäng, men jag behövde liksom lägga upp premissen först.
Som jag skrev så var jag stolt över allt jobb jag lagt ner på träningen, stolt över att vara i form och lite stolt för att jag tyckte min kropp var fin. När jag inte varit så vältränad som jag var då (vilket alltså är typ alla andra år) så har jag i alla fall kunnat känna mig lite stolt över att jag gör ett bra jobb, att jag lär mig nya saker, utmanar mig själv och att jag utvecklas.
Men nu, jag vet inte. Jag har svårt att känna att jag har något värde för mig själv, jag orkar ju inte direkt nåt, jag har katastrofal kondis, jag är trött jämnt och är heller inget vidare stolt över den här, tyngre kroppen. Inte svarar kroppen på träningen heller, åtminstone inte som den ”borde”. Och som topping på den bajsmackan så känner jag mig virrig, glömsk, korkad och ofokuserad – så jag har liksom inget som tillför något här i världen, eller inget jag känner mig stolt över.
Det här ÄR inte en önskan att nån ska skriva att du är ju fin, eller du är ju duktig, utan bara ett försök att formulera hur svårt jag har att själv hitta ett värde i det som är jag. Jag vet ju att barnen behöver mig, jag är en ok förälder (om man inte frågar tonåringarna möjligen, men det är ju som det är) och någon form av maka i alla fall. Jag gör en massa nytta här på gården och har hyfsat framgångsrikt skött mitt arbete på energikontoret, men eftersom jag VET hur mycket större kapacitet jag hade innan utmattningen så är det jäkligt svårt att hitta någon stolthet i detta nya läget. Jag förstår ju också att all ambition var precis exakt det som drev mig in i utmattningen, det är inte det att jag vill tillbaka till att prestera på det sättet för jag vet vart det ledde – men förstår ni hur svårt det är att hitta ett egenvärde när alla enskilda delar i det jag förr kunde vara stolt över, nu inte längre finns?
Det här är inte alls något jag går runt och tänker på dagligen, men en liten ledsen känsla dyker upp i bakhuvudet varje gång jag tränar, jag undviker min spegelbild förutom när jag gör mig i ordning på morgonen och jag blir ledsen när min koncentration och mitt minne sviker mig på jobbet. Jag tänker att det kanske finns många som mig, och att det är så många olika saker i livet som kan kännas svårt – även när man har ett priviligerat liv som någon form av medelklass i Sverige. Eller så är det bara jag, som navelskådar in absurdum och som svamlar som vanligt.
Nej, jag är ingen troende person så som man generellt sett talar om tro. Det finns inga religioner jag tycker känns ens lite rimliga, och bara de saker som under människans historia har gjorts i ”Religionens namn” är ju totalt vidriga. Jag förstår att behovet av religion historiskt funnits där, att i tider där något går dåligt få känna att skulden ligger i någon form av gudomlig hand, att man kan blidka sagda gudom genom att kanske offra mat eller genom att tillbe denne. Det måste ju ge en känsla av kontroll och säkert även en känsla av skydd för den enskilda människan. I modern tid kan jag förstå att man uppskattar gemenskapen hos en församling av något slag, den verkar vara stark och ge mycket. Men med det sagt kan jag ändå inte riktigt förstå hur man kan identifiera sig med en religion som ofrånkomligen baserar på en samling (från min syn) godtyckliga texter som någon har ansett gynnat deras mål genom tiderna. (Jag dömer ingen utifrån vad hen vill tro på, jag har bara svårt att förstå det)
Tror jag inte på något då? Jo men det gör jag väl, och det är ju absolut lika lite underbyggt som ”riktiga” religioner. På samma sätt som livet på jorden garanterat tedde sig stort, oöversiktligt och obegriplig för folk för 100-tals år sedan eller mer, så ter sig ju ändå rymden för mig idag. Jag tror på vetenskapen, men min känsla är ändå att det finns någon form av övergripande mening med att saker är som de är. Inte på detaljplan eller ens på den lilla ”detaljen” jorden, utan hela universum. Men det är ju som sagt baserat på att jag inte förstår hur det skulle kunna hänga ihop annars. Om vi som ras lyckas överleva länge nog att få mer information om rymden och allt däromkring från tidernas begynnelse (och troligen innan dess eftersom det kanske inte funnits ”tid” alltid) så skulle jag kanske resonera annorlunda.
Skillnaden som jag upplever det på min tro på en övergripande mening med allt och en tro på en specifik gud, profet eller gudar, är att jag inte på något sätt lägger ansvar för mina eller någon annans handlingar på denne gud. Jag kommer aldrig hävda att min tro är bättre än någon annans och tvinga den till att följa samma, jag kommer inte erövra grannens tomt med hänvisning till att min tro kräver det och jag kommer aldrig på riktigt tro att något jag gör påverkar detta övergripande medvetande eller vad man ska kalla det. Självklart finns det ju däremot stunder när även jag HOPPAS att det finns någon som hör, när barnen är jättesjuka eller när något går riktigt, riktigt dåligt och jag ändå kan be eller önska hjälp – jag är ju bara människa också och även om det inte hjälper så känns det kanske som det hjälper en gnutta för stunden. Absolut helt motsatt allt jag tror på, det är jag såklart medveten om.
Bara att uppleva hur otroligt vacker vår planet och omgivning är, kan göra det svårt att tro att allt ENBART är en slump – även om jag vet hur väl planetens ekologiska funktioner har utvecklats över miljontals år. Ja, tills vi kom och började förstöra det hela då.
Så – tro precis vad du vill, så länge som du inte trycker på någon annan din tro utan att den vill det, och utan att du begår handlingar i ”någons namn” för att slippa ta eget ansvar, är väl kontentan av mitt jättelånga inlägg. Hur tänker du?
När jag har legat sjuk här i veckan så har jag bland annat försökt jaga efter en halmbal, på Facebook. Självklart finns det grupper för det med! Jag hade sån otrolig tur att en kille erbjöd sig att sälja en, med leverans, för ändå en ok peng. Det visade sig att det var en tonåring från trakten som kom med traktorn och en halmbal på den, bara 5-10 minuter härifrån. Otroligt hjälpsamt och väldigt bra – grisarna har ju än så länge fått stå ut med vårt egenslagna hö i grishuset eftersom det har varit det som funnits att tillgå, men halmen är bättre för dem att ligga i eftersom den isolerar bättre. Saker man inte vet när man inte växt upp på en bondgård alltså, det finns det gott om!
Det ÄR lite svårt när man är ny på att bo på landet och ny på att ha en gård. Både för allt man ska och behöver lära sig själv allteftersom (men det är ändå också otroligt roligt och givande samtidigt), men sen börjar jag också förstå hur mycket kontakter och nätverk det egentligen skulle behövas för att få ihop vardagen på en gård. För det är liksom inte bara att säga att man vill köpa något (kanske som jag tänkte), utan det kräver att man har någon form av kontakt med bonden/personen i fråga oftast. Och är man då nyinflyttad och kanske inte alltid ens VET exakt vad och vem man ska fråga efter, då är det lite svårt ibland. Några kontakter har vi fått sedan vi flyttade hit, men de blir ju såklart lite ytliga. Här har alla sina kontakter, alla känner alla och alla vet vem som har den ena eller andra sortens lantbruk eller djur.
Idag blev det lite småjobb ute på gården, efter ork, i det otroligt härliga vädret! Lite vårkänsla på takdropp, plusgrader och sol!
Det skulle säkert vara lättare att hitta de kontakterna om vi kunde engagera oss i lokala föreningsliv tex kyrkor, men vi är ju noll religiösa och pga heltidsjobb, utmattning och ont om ork så det räcker ens till oss själva så orkar vi helt enkelt inte. Filip kommer ju bli den enda i familjen som kommer växa upp här ”på riktigt”, han har gått på dagis och kommer gå i skolan här, så han blir ju ”Ölmstad-bo” från början.
Helt ärligt så har jag hört så mycket skräckexempel från grannar till folk som flyttar ut på landet att jag ändå måste säga att jag är jätteglad över att alla runt här är trevliga! Men det är ju ändå inte riktigt samma sak som att ha kontakter och så till alla, vi har fått hjälp av våra närmsta grannar men jag vill ju liksom inte knata över på vinst och förlust till nån bonde och fråga om vi kan köpa tex halm, det känns så … ofint. Vi har heller inte så mycket att erbjuda i gengäld liksom? Såklart blir det heller inte lättare när man är introvert och alla nya kontakter tar mycket energi.
Nästan två veckor med 50% sjukskrivning på jobbet nu – så hur går det egentligen?
Jo men alltså för det första – jag mår bra. Det har jag ju gjort hyfsat hela tiden, vilket är en himla förmån. Men min ork är just ungefär 50% och mina halvdagar nu lämna mig lika trött som en heldag. På jobbet funkar det ok, jag behöver ta pauser i möten tex och orkar inte koncentrera mig så länge på samma sak, men det funkar.
Jag har en väldigt glädjande sak och en dålig sak däremot. Den glada nyheten är att jag börjar känna igen mig själv igen – den där glada personen som älskar att planera och agera på studs på saker. Ni vet, hon som känner att hon fick inspiration till att måla om i hallen och åkte och köpte grejor och hade målat klart på ett par dagar högst, hon börjar titta fram igen! Den dåliga grejen är ju att jag inte ORKAR de där sakerna än, jag får lusten att göra nåt men måste sen inse att jag bara inte orkar göra det – det är otroligt deprimerande. Då blir jag ledsen av begränsningarna utmattningen fört med sig, för att jag inte kan leva livet så som jag vill leva det. Få lust och kreativitet och en massa idéer och sedan förverkliga dem – helst på studs (och med hjälp av maken), utan jag måste begränsa mig själv och hushålla med de krafter som finns. DET blir jag ledsen för.
Är i alla fall glad över att få möjlighet att uppleva den fantastiska vinter-himlen här på gården!
Funderade också lite på hur svårt det är att märka när den lusten och kreativiteten lååångsamt försvinner när jag, utan att märka det, överbelastat min ork liiiite grann under hela hösten. Inte har jag märkt att mitt skratt och mina idéer har försvunnit? Inte förrän nu när båda är tillbaka och jag känner att det var så längesedan det fanns där? Bara en sån superenkel grej som att skrika ”sisten till bilen luktar fis” bara för att det överförtjusta skrattet hos en sexåring är så fantastiskt att höra, istället för att bara nätt och jämt liksom orka gå till bilen. Det har jag saknat. Kan ni inte hjälpa mig med det, att säga till om jag inte skojar, skrattar och kommer på idéer längre? För det är så svårt att märka själv – det försvinner ju inte över en natt liksom.
Det tillfälliga takdroppet har ändå fört med sig en känsla av hopp om en vår – även om den dröjer längre än!
Just precis nu förstår jag inte riktigt hur jag ska orka öka på arbetsbelastningen efter januari – men jag vet också att det faktiskt KAN gå bättre än man tror.
Sådär, nu fick ni en oombedd lägesrapport, från en hjärntrött men på det stora hyfsat glad person, som saknar sin kreativitet och ork. Kram på er!
Gårdagens nyhetsrapportering med rubriken att svenskar ska förbereda sig för krig gav en lagom dos av ångest tycker jag. Jag FÖRSTÅR att man inte menar att det kommer nån och flygbombar här i morgon, men bara att skärpa hur man pratar om det känns ju allvarligt och jobbigt på många plan. Jag som har huvudet ner i klimatet till vardags i jobbet ser ju också att man dels (naturligtvis) tar fokus från det till något som känns mer överhängande akut – klimatfrågorna känns ju fortfarande diffusa för en stor majoritet upplever jag och dels är ju krig oavsett vart det äger rum en ENORM klimatbov förutom allt annat gräsligt det är.
Det kommer också en mängd tankar i mitt huvud samtidigt (och ni vet ju hur bra min hjärna hanterar sånt nuförtiden). Här på vår lilla gård skulle vi rent teoretiskt kunna klara oss ganska bra själva, men det skulle kräva ett HELT annat tankesätt och arbete och dessutom redskap. Jag är inte dummare än att jag fattar att det är otroligt naivt att tro att vi bara skulle kunna ställa om rätt upp och ner, det är tusen saker vi inte kan och vet, och skulle vi dessutom börja göra alla de saker som skulle leda till självhushållning så finns det inte en chans i världen att vi kan jobba heltid båda två, utan kanske snarare max halvtid – vilket inte naturligtvis inte är görbart rent ekonomiskt. Att försöka växla upp självhushållning samtidigt som vi jobbar som vi gör går inte, då bränner vi ut oss båda två. Vi HAR i alla fall ved och vatten så vi klarar värme och vattenförsörjning själva (vilket typ alla på landet gör – och de som är uppväxta på landet reder sig ju på ett helt annat sätt än vi nyinflyttade gör), om man tänker att vi kan hinka upp vatten från brunnen om strömmen går ett längre tag.
Jag har ju såklart inga lösningar för något av detta, men att fundera kring det känns nödvändigt – och självklart också lite roligt att tänka kring självhushållning på ett sätt. Det blir såklart också mer komplext med tre barn, hade vi varit två vuxna och vi var tvungna så hade vi nog kunnat klara oss, men dels är vi många och dels så har vi tre personer som vi inte ”till vardags” kan avkräva att de ska leva på spenatsoppa två månader om det är det vi lyckas odla vintertid – om det inte är ett faktiskt nödläge.
Ja ja, det var dagens svammel för att lätta på trycket i mitt huvud. Vet att många av er inte alls funderar på de här sakerna (dömer INTE för detta – alla har sina egna strider!) men vet också att några få av er tänker på det ganska mycket. Skönt ändå att dela sina tankar, på något sätt.
Strax innan jul så sjukskrev jag ju mig eftersom jag kände att jag totalt tog slut på energi och därmed fick som ett återfall av utmattningen. Sen har det varit mestadels ledigt sedan dess, men idag var tanken att jag börjar jobba igen egentligen. Har dock haft ett samtal med läkare och kommer jobba halvtid januari ut för att den öka under februari, hoppas det kan funka.
Under tiden jag varit hemma nu har jag funderat en del, eftersom jag denna gången tyckt att jag haft alla förutsättningar för att INTE bli utmattad. När jag läser på lite så tror jag att jag fick hjärntrötthet efter utmattningen, vilket för min del då varit att det varit jobbigt att koncentrera sig längre stunder, uruselt minne, sömnsvårigheter, lättdistraherad, stor energiåtgång att träffa folk och blir väldigt snabbt trött. Att det överhuvudtaget gått så bra som det faktiskt gjort hittills har nog varit just bra förutsättningar, med gården som är terapi, träning, bra mat, stabila familjeförhållanden (ja förutom konflikter med tonåringarna då, att det tar så oooootroligt mycket energi av mig är nog pga hjärntröttheten med slog det mig nu?), typ inga aktiviteter på fritiden förutom träningen, ett bra jobb utan stress och med stora möjligheter att lägga upp både tid för vila och återhämtning och bra kollegor.
Jag har ju alltså gjort precis allt ”rätt” men ändå har det inte räckt till, vad hade då hänt om det faktiskt HÄNT nåt? Och med det facit i handen så kanske jag på något sätt behöver landa i att jag inte fixar att jobba heltid än – hjärntrötthet kan ju ”läka ut” men det kan ta tid. Vad jobbigt det kändes att skriva känner jag nu, att ”erkänna” att man inte orkar jobba heltid – för jag känner mig som om jag försöker mygla eller lata mig, fast det inte är det det handlar om? Men det känns så DUMT att man inte ska orka (som i övrigt frisk person) jobba heltid ens med de bästa förutsättningarna? Samtidigt måste jag ju ändå orka leva alla delar av livet, jag KAN inte vara helt färdig efter jobbet, det är inte alls rättvist mot vare sig mig själv eller familjen.
Jag kommer inte vidare i den här tanken just nu känner jag, jag vill så gärna bara hitta en lösning men den finns inte riktigt där.
Jag utlovade visst ”utåtblickar” i rubriken med, men det var kanske ett stort ord för något som kanske snarare kan kallas för ambitioner för året. Det finns två saker jag har tänkt göra för mig själv 2024 faktiskt:
Sluta se mig själv som, eller skämta om mig själv som, gammal. Det är lätt att känna sig gammal när man är trött jämt och liksom känner sig äldre än ”förr” (vilket ju givetvis stämmer tekniskt sett, men ni kanske fattar hur jag menar?) och känner sig ur form, men vad sjutton – det finns gott om tid att känna sig gammal på riktigt senare i livet, så varför ska jag göra det redan nu för?
Fan. Alltså jag vet att jag hade en till punkt, men nu har jag gått runt i en kvart och funderat och jag kommer inte på det. Ja alltså, det är ju så här min hjärna funkar (eller inte funkar) nu för tiden, jag får väl återkomma till det om jag kommer på det…
Hur bra jag än trivs med mitt jobb så skulle jag absolut egentligen vilja jobba max 50%. Dels för att det är mer rimligt egentligen, om man ska få sin vardag att gå ihop, men även för att det finns så himla mycket saker jag skulle vilja fylla min tid med. Jag har en massa saker jag vill göra, tänkte jag skriva, men då låter det som det skulle vara något som stressar mig och det är inte den sortens saker! Men så här då:
Jag vill hinna läsa mer böcker, massor med böcker, varje dag. Varje bok är ett äventyr och ger så mycket, även såna jag läser (dvs inte tunga, litterära mästerverk utan snarare läskiga deckare, thrillers eller viss fantasy).
Jag vill hinna baka mer, sätta en deg och ha hembakat bröd som stapelvara här hemma.
Jag vill vandra mer, ut i naturen och se nya vackra landskap, mer än gärna med hela familjen som sällskap. Oerhört gärna på längdskidor, vintertid!
Jag vill sticka mer! Jag är nästan klar med min tröja, och känner att det ju är ett galet bra sätt att få precis såna tröjor som jag vill ha! Eller ja, förutsatt att jag inte vill ha något med mönster eller olika färger, för min taskiga minnes- och koncentrationsförmåga gör att jag behöver kunna ha ett förlåtande garn och projekt för de småfel som bli.
Jag vill pussla roliga wasgij-pussel, som inte går att gå ifrån eftersom man ALLTID ser den där sista lilla biten precis när man ska resa sig.
Jag vill fota mer, mycket, mycket mer. Ta med den riktiga kameran ut och inte bara knäppa snabba bilder med mobilen, jag vill gå ut och leta upp alla vackra detaljer ute i naturen, det gör mig såååå himla glad.
Jag vill lära mig att secondhand-shoppa. Det låter ju knepigt, men jag kan verkligen inte se nåt vettigt i secondhand-butiker och från de kompisar jag har som hittar SÅ fina saker så verkar de vara eniga med att det kräver övning och tid.
Jag vill skriva mer! På bloggen, i en bok, vad som helst egentligen!
Så ni ser, jag har mängder med saker att lägga min tid på, saker som inte är nåt stressiga alls utan egentligen bara saker som var och en är avkopplande och ROLIGA! Det är dessutom nu på vinterhalvåret det finns tid (eller ja, inte när man jobbar tekniskt sett) för de här sakerna, på sommarhalvåret är det ju allt arbete på gården som lockar och känns roligt, då är jag helst inte inomhus alls!
PS – egentligen vill jag också typ dreja, men det är lite för dyrt, kan inte ske på hemmaplan – och OM jag hade haft det hemma så hade det eskalerat på nolltid till att vi skulle haft krukor, skålar och vasar överallt här hemma, så kanske lika bra att jag låter bli, hahaha!
Hos tre olika ”kända personer” som dykt upp i mitt flöde på bland annat instagram sistone, så har det diskuterats hur otroligt svårt det är att göra rätt, i detta fallet när det gäller det där med klimatet. Jag blev själv först lite förvånad över när vem-det-nu-var skrev om vilken typ av diskussioner som hade dykt upp på en influenser-träff, men när jag tänkte efter lite så stämmer det nog. Det som tydligen hade diskuterats (nu är jag ju inte direkt en första-persons källa, men jag tror jag uppfattade själva kärnan) var att flera människor med sin inkomstkälla via sociala medier inte vågar skriva om bra val de gör för miljön, av den enkla anledningen att det blir en fullständig SKITSTORM av kritik för att de inte gör mer?! Tex, nån hade börjat välja tåg i vissa resor istället för att flyga jämt, men ville inte skriva om det eftersom då kom kritik att hon bara VÅGADE ta flyget andra gånger, inte äter veganskt, shoppar nyproducerat och så vidare.
Ok, för det första – jag tycker det är ett himla olyckligt klimatval att basera en stor del av sin inkomst på att man ska få andra att shoppa mer, men låt mig prata färdigt. Jag har ett annat exempel (som jag dessutom råkar komma ihåg namnet på), nämligen Ekotipset. Många har nog snubblat åtminstone någon gång över hennes fantastiska tips på billiga och mer skonsamma rengöringsmedel baserade på främst ättika, vatten och diskmedel tex. När hon började publicera sina ekotips så blev hon ÖVERÖST med skit om varför hon körde bil, varför inte elbil (nej det var ju belastning på klimatet), hon borde cykla (nej cykeln består ju också av en ändlig resurs), varför hon inte äter lokalodlad, vegansk mat (hallå hon har småbarn, ni som vet, ni vet), varför hon ens skaffade barn (pga störst klimatpåverkan) och på det stora hela så får hon kritik för att hon inte bor under en sten och äter mossa. Man kunde ju annars tycka att det bara skulle vara beröm och pepp över att hon ens kommer med alternativ som är mer ekologiska än konventionella lösningar?
Och nånstans där blir det fel – vi MÅSTE börja kunna prata om det vi faktiskt GÖR som är rätt, utan att det innebär att vi får skit för allt vi INTE gör. Jag skriver rätt sällan om val vi gör här hemma, för jag tycker att det är småsaker, men jag känner också att jag liksom inte ”förtjänar” att skriva om sånt vi gör, eftersom vi tex kör två bensinbilar. Den ena är gammal dessutom, men den kommer köras här tills den verkligen inte GÅR längre – både av ekonomiska skäl men även lite klimatskäl, för att använda saker LÄNGRE är i sig en positiv sak ur miljösynpunkt. Vi äter kött med, men numer mycket mer sällan än förut, och vi väljer oftare kyckling och fläsk än nötkött – och helst ekologiskt om det inte är för dyrt. Vi flyger inte, vilket såklart minskar klimatpåverkan jättemycket, men å andra sidan har vi aldrig flugit så mycket. Vi MÅSTE kunna se att man gör nånting bra UTAN att kräva att allt ska vara perfekt för det? Och vi måste heja på alla bra klimatinitiativ som görs, varje enskild sak är viktig!
PS, nu ska ni få världens enklaste tips att minska klimatavtrycket som småbarnsföräldrar – köp färdiga kycklingköttbullar istället för de med kött i, minst lika goda tycker hela familjen, och luktar inte lika vidrigt!
godatankar.com 