Tankar

Kan vi prata lite om det där med kris?

/ LindaG / 5 kommentarer

Jag är ju hemma sjuk (vilken dröm på ett sätt förresten, i går var jag ju hemma bara jag mitt på dagen och kunde bädda ner mig i soffan och kolla film och läsa, och bara ta hand om mig själv! När hände det senast?!?) I vilket fall, det var inte det jag skulle säga, men det gjorde ju också att jag låg och kollade på nyhetsmorgon i går. I första rapporteringen sades det att en villa med genomsnittsförbrukning på 20 000 kWh/år i januari skulle få en elräkning på 35 000 kr i zon 3 – alltså ett genomsnittspris på 21 kr/kWh. Till nästa nyheter så pratade man istället om genomsnittspriset för samma typ av villa under året (eller ev. Under vintern, minns inte exakt) som då landade på typ 13 000 kr. Vet inte om folk fick panik eller om de sa fel, men att elpriset kommer bli SJUKT högt i januari är ett faktum och beror på en rad olika saker, som jag inte tänker gå in på här (googla energianvändning tex, och läs från betrodda källor).

Ok, vi sitter inte lika mycket i skiten som många andra, vår förbrukning ligger nu på ungefär hälften av nyhetsmorgons exempel, men om januari blir SÅ extrem så måste vi ändå justera vår vardag. Vi kan ju gå över och elda i våra kaminer (även om vi inte kan göra det enbart, vi måste ändå ha igång värmen lite så inga vattenledningar mm fryser) och vi kan ta bort väldigt många saker som drar el här hemma – även om vi redan effektiviserat i princip allt.

Den öppna eldstaden är ju en mysfaktor, men två kaminer kan fixa värmen i huset.

Men nu är då min fråga – en fråga jag insett att jag kanske skulle ställt först i inlägget för tycker du att ordet ”elkris” är tråkigt eller jobbigt har du kanske inte ens läst ner hit – är du förberedd på en sån vinter som det verkar bli? Har ni så mycket pengar att du inte behöver bry dig, sitter du i en hyreslägenhet och tänker att det inte gäller dig, orkar du bara inte ta till dig det hela eller tänker du att det bara är överdrivet skitsnack?

Eftersom jag sitter lite ”mitt i” bevakning av elkrisen på jobbet så känns det naturligtvis väldigt stort och högaktuellt, men jag upplever lite att ”folk i allmänhet” inte bryr sig så mycket, tror på det eller tänker att det löser sig ändå, därför är jag nyfiken på hur DU resonerar. (Jag är INTE ute efter ge pekpinnar eller något sånt här, jag är verkligen bara genuint intresserad av hur ni tänker).

Det finns ju ett gäng saker man kan göra för att minska sin energianvändning förresten, gå in på tex husguiden för många konkreta tips. Sen blir det ju en del saker som är svårt att komma ifrån – en dusch är bland det mest energikrävande (förutom uppvärmning i sig) som man kan ta sig för, men även att anpassa tex matlagning och sånt, men det känns som jag kommer tappa varenda följare om jag börjar dra det här, hahaha! (Bara en enda sak – belysning i LED och ljusslingor i LED är en sån otroligt liten kostnad så DET är inte hela världen att ha igång om diskussionen kommer upp)

Båda kaminerna har kokplattor och en har även ugn – enormt bra om det verkligen blir så dyrt eller om elen kapas.
I den riktiga världen är ju en vanlig kastrull bättre att sätta här, men inte lika snygg att fota, hahaha!

Från grått till svart

/ LindaG / Lämna en kommentar

Fy skrutt vilken skithelg det var, den som gick. Grått och regnigt inne och i humöret, och lagom fyllt med konflikter. Hatar när det ligger som ett täcke över himlen, det är som att jag inte kan tänka och det finns lika lite hopp som blå himmel i horisonten. Jag får liksom ingen riktig ork att ta tag i något heller vilket såklart också gör att humöret dalar. Bästa aktiviteten var nog ändå att jag köpte ett WASGIJ-pussel och körde igång med – det brukar annars vara tradition på jullovet men nu kände jag att det var en perfekt aktivitet. Den är sådär lågmäld och lågintensiv men ändå trevlig. Tycker dessvärre mig se att det är ungefär samma grå täcke i väderappen under överskådlig framtid, fasen vad surt. (ÄR jag världens mest väderpåverkade människa? Ja, troligen…)

Det känns för övrigt som det är så många parallella världar som existerar samtidigt nu, hos olika människor. Eftersom jag jobbar med hållbarhetsfrågor och energikrisen blir det såklart enormt mycket information och fokus på den, men även miljöfrågorna är högt på nyhetsbevakningen och likaså kriget (eftersom det påverkar energiläget i synnerhet och infrastruktur mm i allmänhet) – jag matas alltså dagligen med uppgifter som mer eller mindre ger mig känslan av att det samhälle vi levt i fram till nu (om jag ser till min egen livstid) står med en halv tå till godo och balanserar utför ett stup, och andelen sätt det kan gå åt helvete på är många (och kan säkert kombineras i oändliga nya varianter).

Och så träffar jag folk med vanliga jobb och ”vanliga” problem, eller så går man bara genom stan på vägen till bilen och allt ser ut och känns som vanligt och jag håller på att bli galen av den här splittrade känslan av olika ben i tidens långkalsonger* (*seriöst – världens bonuspoäng till den som förstod den referensen!) Såklart kan man inte gå runt och tänka att samhället kollapsar i morgon hela tiden, men de splittrade tankarna tar också en del energi.

Jag har skrivit om det här innan, jag vet det, och som vanligt är det svårt. Svårt att ha en mental och fysisk förberedelse på att det snabbt kan gå väldigt fel samtidigt som man ska upprätthålla ett ”vanligt” liv där kanske min största fundering en dag kan vara hur jag ska klippa mig. JA, vi kan ha två saker i huvudet samtidigt, men när det blir så här stort gap mellan de ”alternativa världarna” så känner åtminstone jag att det skaver en hel del. Jag skulle så gärna vilja veta hur ni som läser känner? Om ni kanske ratar alla katastrofindikationer pga orkar inte ta in (vilket jag HELT ärligt kan säga att jag respekterar fullt ut, för är man själv helt slut så får man rädda sitt eget psyke i första hand) eller har ni världens preppingförråd i källaren?

En bild från när vi byggde vårt skafferi, ett av de bästa små rummen på gården, speciellt om man ska ha plats med extra mat!

Själv landar jag oftast i att vi är ”normalt” förberedda, dvs just nu skulle vi nog klara ungefär 2 veckor på den mat vi har hemma gissar jag. Men i vissa diskussioner jag hör viskas i korridorerna är det långt ifrån tillräckligt med… Jag lever mitt liv som vanligt, fast lite mer sparsamt, och kan absolut fundera på småskit som att jag vill ha en ny jacka eller måla om hemma, skillnaden är en molande oroskänsla i kroppen som jag inte helt kan bli av med. Jag är orolig för vilken värld mina barn kommer leva upp i, vilka val vi kan tvingas göra och hur trygg deras framtid blir. Om de kommer få oroa sig för triviala men akut viktiga tonårssaker som de SKA göra eller om de behöver anpassa sig till en helt annan verklighet.

Det blev visst en väldigt svart ton i det här inlägget, det var inte helt planerat men som vanligt så skriver fingrarna ut det som hjärnan sorterar fram. Kram på er, oavsett var på skalan ni befinner er!

Kreativitetens lov

/ LindaG / 1 kommentar

I dag är jag riktigt mör i huvudet efter två ganska intensiva möten som tagit upp större delen av dagen, där man verkligen vill känna att man är 100% med och delaktig, speciellt i det ena där jag höll i själva mötet. Och det märks, efter dessa så var det ekande tomt i skallen och det enda som funkar är att göra rutinuppgifter. Ibland kan jag tycka lite synd om min nya arbetsgivare som fick den här varianten av mig, utan korttidsminne och som blir så mentalt trött av krävande dagar, men förhoppningsvis blir det bättre med tiden (och jag tror inte det upplevs som att jag sköter mitt jobb illa på något sätt heller), men vad ska man göra?

Det var i vilket fall fruktansvärt skönt att ägna kvällen åt något som inte alls hade med ansvar och komplicerade tankegångar att göra utan istället använde i princip bara den kreativa delen av hjärnan. En del som jag för övrigt inte har märkt någon skillnad på alls efter utmattningen, nu när jag tänker på det? Ja såvida jag inte är väldigt trött då, då blir man ju inte så kreativ, men det gällde ju innan med. Det var nämligen så att jag och en kollega anmält oss till att testa på att dreja på Annas krukmakeri i Smedbyn, via personalklubben på jobbet. Har drejat någon gång under skoltiden (för 100 år sedan) men inget sedan dess, minns däremot att jag verkligen tyckte det var galet roligt. Och vet ni, det var det nu med!

Vi fick två ”lerklumpar” på sammanlagt ett kilo att jobba med, och en av sakerna vi gjorde kommer bli bränd och glaserad och klar ”på riktigt”, den andra fick vi ta hem och lufttorka om vi ville. Däremot fick vi ju göra om klumparna så många gånger vi ville, och det var ju som sagt hur kul som helst att dreja så jag tror jag hann göra 5-6 varianter på skålar under tiden vi var där. SÅ skönt att sitta och bara meditativt göra något med händerna, låta dem göra hela jobbet och bara vila den tänkande delen av hjärnan. Hade det inte varit typ svindyrt så hade jag gärna haft grejor hemma för att dreja lite, men ärligt talat är det liksom inte motiverat att skaffa alla prylar och så som behövs för att det ska bli nåt. Nåväl, kul att prova på i alla fall, jag blev dessutom nöjd över mitt resultat och har likt ett stolt barn visat upp det för alla som vill (och inte vill) se!

Om det är något jag kan känna att jag saknar i mitt liv lite så är det någon form av kreativt skapande. Det blir ju lite när man fixar och donar här hemma och så skriver jag ju på bloggen, men jag hade väldigt gärna haft mer kreativ tid i mitt liv. Att skriva på en bok, måla eller rita, dreja eller forma med lera, det är ju sånt som är så himla tillfredsställande att göra – OM man har förutsättningar för det. Och med förutsättningar menar jag inte de fysiska prylarna utan att man är i ett tillräckligt lugnt och avslappnat tillstånd för att kunna komma åt kreativiteten som annars gömmer sig långt inne i hjärnan någonstans. Faktiskt är det ju en väldigt konkret mätare på hur jag mår, när jag tänker efter, hur kreativ jag har lust och orkar att vara! Så att jag har längtat efter att fixa på Filips rum är ju tex en kanonbra indikation på att jag mår bra och har tid att fundera på såna ”oväsentliga” saker.

I vilket fall, nu är det ändå dags att sova för klockan är mer än halv tio och jag är TRÖTT men GLAD. Önskar att ni var och en hittar era saker ni ”unnar er” att göra när ni mår bra och att ni får möjlighet att utöva dem!

Härmed vägrar jag att redigera bort mig!

/ LindaG / 5 kommentarer

Krickelin skrev ett inlägg idag som verkligen satte fingret på något som skavt i mig ett tag. Det handlar om ängsligheten som kommer, om att man alltid känner att man behöver tillägga -”men det finns ju många andra som har det mycket värre”.

”Det blir svårt det där när ens egna svårigheter i den lilla cirkeln runt ens person inte får pratas om eller ta plats i rummet för att det finns större problem i världen. Kanske gör det att man tystnar och redigerar sig själv så mycket så man krymper ihop till en influencer som bara delar recept och bilder på blommor. ”

-Krickelin 

Det som fick mig att börja fundera på just detta var faktiskt Underbara Claras podd om det självupptagna skrået influensers, där hon spyr lite galla över hur självupptagna främst influenser är när de skriver att de ”har ont i magen över nattens valresultat” eller ”känner att det känns tungt att Ukraina är i krig”. Hennes motivering var att det är så självupptaget att berätta att man får ont i magen när folk faktiskt DÖR i krig, det är bättre att man GÖR något aktivt. Jag håller inte riktigt med henne, eller jo, jag tycker såklart att det vore kanon om alla skred till verket i konkreta handlingar när något är fel – men jag håller inte med om att man inte ska få säga att man mår dåligt över saker som händer.

Jag mår dåligt över en massa saker, att vi snart har en regering med SD, att Putin aldrig kommer erkänna sig besegrad och kanske till slut tar till den värsta ”lösningen”, att energipriserna kommer svida i min plånbok i vinter och kanske göra så folk får gå från sitt hem, att matpriserna kommer orsaka detsamma, att en ny pandemi med ett mycket värre virus skulle kunna stå precis runt knuten utan att vi vet det, att forskarna skickar en raket för att styra om en asteroid för det ”är ett reellt hot” och att *någon* börjat nafsa på gränserna till svensk territorium genom att spränga gasledningar. Över alla dessa anledningar ligger den största – att vi redan passerat en hel del ”tipping points” för klimat och miljö och att därmed konsekvenserna kommer bli enorma till och med om vi på något sätt kunde få världen att ställa om precis just NU – samtidigt som det faktiskt på något sätt fortfarande finns HUR många människor som helst som fortfarande hävdar att klimatfrågan bara är humbug?!

Så ja, det finns gott om anledningar till att må dåligt och jag tycker att man ska få säga det. Det betyder inte att jag vill ta fokus från katastrofen och vända den till något som handlar om min maghälsa, som Underbara Clara verkar syfta till, utan det handlar om att jag SER att ni lider och har det svårt, och det gör mig ont! Det innebär inte heller att jag INTE gör något konkret, jag stöder de biståndsorgan jag tycker jag kan, jag jobbar ju konkret med mitt jobb för miljön och nej visst, Putin känner jag inte att jag kan göra något åt i allmänhet. Att jag talar om att jag mår dåligt över SD är andra största parti betyder inte att jag vill att ni fokuserar på MIG, utan att jag på något sätt vill utrycka stöd och ge en röst till alla er som känner som mig. Lika lite är det självcentrerat som att säga till någon att man beklagar dennes sorg vid en anhörigs bortgång och säga att man är ledsen för dennes skull – jag uttrycker medkänsla även fast det inte är min anhörig som dog.

Jag kan själv känna att ängsligheten att utrycka sina egna små futtiga problem inte ger positiva effekter. Ska vi som bloggar sluta skriva om våra vardagsproblem eftersom andra har det ju mycket värre så blir ju vårt innehåll både tomt och falskt. För även om jag har ont i magen av alla anledningar jag rabblade upp, på ett övergripande plan, är jag ju en människa som till vardags är rätt glad och emellanåt har skitproblem som att bilen strular. Att skriva en förklarande ”jag vet att så många andra har det värre” hjälper ju inte ett smack – och jag VET att jag själv gjort mig skyldig till det en massa gånger i syftet att liksom meddela er att jag är minsann inte ignorant till andra som har större problem. Men effekten blir lite att vi censurerar oss själva, jag har ju fördelen att ha min blogg helt privat och på hobbynivå utan några måsten kopplade till den, men det är ändå en viktig plattform för MIG att skriva.

Jag vet att ni inte är dumma, jag har smarta läsare och ni kan hålla två saker i huvudet samtidigt. Jag vet också att ni är vana vid att den här bloggen hanterar både högt och lågt helt omvartannat, beroende på vad jag känner för att skriva för i just denna stund, så därför tänker jag egentligen bara tala om att jag tänker fortsätta ha det så. Jag tänker fortsätta berätta om mina sketna vardagsproblem för det får MIG att må bättre att skriva om dem och kanske nån av er att må bättre av igenkänning, men när andan faller på så skriver jag kanske några rader om de stora frågorna med, oavsett om jag får ont i magen av dem eller ej. Men hörni, ser ni att jag ängsligt drar mig undan och ursäktar mina ”småproblem”, så får ni ryta till åt mig! Ok?!

8 saker jag vill skicka med mina barn

/ LindaG / Lämna en kommentar

Sitter på köksgolvet med ryggen lutad mot öppna spisen. Blev så trött och frusen här under kvällen och det finns verkligen inget som värmer så gott då som en eld ♥️. För att fira att jag och tonåringen är själva hemma ikväll fick han välja mat och då blir det i princip alltid sushi, inte mig emot, men jag blir lite kall av kall mat en sån här dag. Sötsugna blev vi med, så jag slängde ihop lite smörstekta äpplen med glass och en hemgjord kolasås med kardemumma. Låter så avancerat men tog mig max en kvart. Gillar inte köpt kolasås för den är så läskigt sötsliskig, men den jag gör själv blir mild och med en mjuk sötma, vansinnigt mycket godare!

Pratade med en av mina nya kollegor om det här med att blogga, det är verkligen min räddning i mångt och mycket känner jag. Det är ju min möjlighet att reflektera över dagen eller vad jag nu tänker på, och sortera i tankarna, få distans och kanske låta erfarenheter landa. Hade jag inte fått in det här reflekterandet i min vardag så hade jag nog inte kommit lika långt med mig själv, tänker jag?

Jupp, kvällens efterrätt och fredagsmums. Toppar nog med ett litet glas mörk rom med tror jag, men den delar jag inte med tonåringen 😂😅

I mitt instagramflöde fladdrade idag nån sån där klok text förbi, de brukar kännas platta och klyschiga, men den här fastnade jag lite för. Rubriken var lite halvdan med, nåt om att de här åtta vanorna löser 99% av dina problem som ung vuxen, men faktum var att jag gillade punkterna. De var enligt följande (översatt så kanske lite justerat):

1. Sluta leta efter genvägar, det finns inget piller för att göra dig till ditt bästa jag, det är bara att arbeta sig fram till det.

2. Tillåt dig själv att utvecklas, du kanske känner att du misslyckas eller inte kan nog, men ge dig själv tillräckligt med tid för att lära dig och testa dig fram

3. Sluta komma med ursäkter. Du har kanske gjort fel, misslyckats eller förlorat allt – acceptera det och lär dig av det, gör aldrig om det.

4. Konfrontera dina rädslor, du är bara rädd för det du inte stått inför. Identifiera dina rädslor och lär dig vad du behöver göra för tt konfrontera dem, så lär du dig att rädslor är en illusion

5. Ta hanterbara risker. Med tiden kommer du lära dig, utvecklas och tillslut lyckas.

6. Var närvarande. Olycka kommer från att jämföra nutid med dåtid och önska att saker skett annorlunda. Fånga din tanke och ta den tillbaka till din nutid, så snart du känner att sinnet börjar vandra tillbaka.

7. Öva på acceptans. Acceptans betyder att vara ok med vad nu än utfallet må vara. Om du vill ändra något, se till att det sker, om du inte kan ändra det, acceptera det. Kan du inte acceptera det så lämna det.

8. Gör det du vill. Folk kommer försöka tala om för dig vad som är rätt, men du kommer inte veta om det stämmer förrän du provat själv. Stå upp för din egen vilja.

Allt detta är ju väldigt basalt egentligen, men samtidigt så lätt att glömma i alla måsten, inbillad eller verklig press, stress eller jobbiga tider. Faktiskt tyckte jag ändå att det var väldigt vettiga punkter, och det är punkter jag känner att jag gärna skulle vilja att mina barn bär med sig, vilket är jättesvårt när det är typ det tråkigaste i världen att lyssna på vad morsan tjatar om.

Nehej, nu ska jag nog ta och förflytta mig till soffan istället, kanske vara smart och ta ur linser och smink så man kan somna gott framför en film – typ det skönaste som finns….

En mörk och kall vinter

/ LindaG / Lämna en kommentar

I går var jag hemma och VABBADE Filip som varit snorig och förkyld ett par dagar. Jag gick hela dagen och mest njöt av gården och höstsolen och vi pysslade med grisarna och småfixade lite, så jag varken lyssnade på radio eller kollade TV på hela dagen. Nöjd och lugn kände jag mig, till jag precis när jag skulle lägga mig fick reda på att räntan gått upp en hel procentenhet – AJ?! Vi har två medelinkomster åtminstone, men också en hel del lån, så ja, det kommer märkas.

Så här kan man ju också ligga och måla…

Elpriser, matpriser och räntor som stiger, det lägger ändå som ett blött täcke över det mesta. Vi har inga dyra vanor, har ett hus med bergvärme och solceller och inga stora utlägg förutom mat i övrigt, men det kommer absolut bli en jobbig vinter ändå*. Denna månaden ut jobbar jag ju fortfarande 80% med, så min lön är just nu ganska skral, men det blir ju såklart bättre när jag går upp till 100% i oktober. Det kommer för övrigt vara första gången jag jobbar heltid sedan augusti 2021, gissar att jag kommer vara väldigt trött ett tag där.

Vi är nog självförsörjande på potatis fram till jul ungefär, om det inte blir så kallt att det fryser i jorden. Inga små knölar!!

Kombinerat med alla klimatrapporter som ingår i vår omvärldsbevakning så kan man ju bli deprimerad på riktigt, men vi försöker balansera upp det med att försöka fokusera på det arbete vi faktiskt gör, kombinerat med så knäppa lunch- och fikadiskussioner som det bara går, för skratta måste man ju också!

Att komma hem hit är ju också som balsam för själen, gå ner och mata grisarna och kolla om något är moget att plocka in i trädgården. Jag vet ärligt talat inte om jag hade kunnat må så bra som jag mår nu utan att fått flytta hit – och även att byta till ett lite lugnare jobb. Absolut kom inte flytten kanonbra under en utmattning men det positiva väger över med råge! Snart har vi bott här ett helt år, men om det kommer ett alldeles eget inlägg framöver.

ENORMA hösthallon som sakta börjar mogna en efter en, inget vi överlever på men det gör en i alla fall glad!

Kram på er!

*Det finns givetvis en massa människor som det kommer bli mycket, mycket jobbigare för än oss!

Katastrofångest

/ LindaG / 1 kommentar

I dag jobbar jag hemifrån (har just nu frukostrast ifall någon tror att jag skriver på arbetstid). Är trött efter en jobbresa måndag-tisdag till Arvika och en ganska intensiv dag i går, och kände att jag helst ville få arbeta i lugn och ro själv. Så skönt när man kan välja det ibland på jobbet, om det inte är annat inbokat. Kände mig frusen med, temperaturskillnaden som kom så plötsligt innebar att jag inte hunnit vänja mig heller, hösten kom över en natt känns det som. Valde att sitta i köket och jobba en stund och tände öppna spisen för att få både mys och värme. Så otroligt avkopplande… Här skulle jag vilja sitta och skriva på en bok, i lugn och ro varje dag.

Just nu har jag världens klimatångest. Eller kanske faktiskt snarare katastrofångest eftersom det inkluderar el- och matpriser vilket inte är EXAKT en klimatfråga även om det såklart allt hänger ihop. På jobbet innebär nyhetsbevakningen att vi får en massa info om vad som händer – öppna rapporter oftast som alla kan läsa, men som inte kanske kommer upp i varje persons flöde till vardags. Vi får varningar om företag som kommer gå i konkurs inom kort om elpriserna fortsätter i samma stil, och matpriserna vet ju alla att de har ökat. På studieresan eller vad man ska kalla det så diskuterades värmepumpar och solcellsinnovationer, både positivt och negativt (tex att leveranstider på värmepumpar gått från 1 dag till ca 9 månader). Här hemma har vi bergvärme och nu är våra solceller klara sedan nån vecka men vi väntar på att bli inkopplade på nätet av Jönköpings energi. Känns lagom surt att ha missat hela sommarens solproduktion… Men vi sitter i övrigt bra här ju, jämfört med många andra – ändå känns det oroligt med det mesta just nu.

Är absolut lite bitter över att vi missat hela sommarens elproduktion…

Jag tycker annars verkligen INTE att jag är en orosdriven person, jag kan faktiskt inte minnas att jag oroat mig alls för saker innan (förutom småskit) utan jag har alltid tänkt att det ordnar sig – vilket det ju gjort med. Vet inte vad som ändrats egentligen, i mig själv. Eller så är det bara det att så många saker vi tagit för givet nu verkligen visar sig vara jättekänsliga och det känns som hela samhället balanserat på en liten ”allt är bra”-tråd och bara inte kollat ner i stupen som är överallt runtomkring. Ibland känner jag mig som vanligt och orkar inte bry mig något vidare, men ibland känns det verkligen oroväckande med allt runtomkring.

Fattar ju också att vi inte skulle klara oss själva här ute på långa vägar, om verkligen ALLT skulle gå åt skogen. Teoretiskt sett skulle vi väl kunna försörja oss själva till en viss del, men det skulle ju kräva en arbetsinsats som inte finns nu när vi är två vuxna som jobbar heltid/nästan heltid. Då skulle vi behövt odla något hela tiden, vi hade behövt en jordkällare för att kunna förvara allt om elen ryker och vi hade behövt mer djurhållning för kött – men samtidigt i så liten skala att vi inte behöver köpa in dyrt foder. Självhushållning på riktigt är inte en verklighetsbaserad tanke helt enkelt. Det enda vi är själv hushållande med nu och kanske ända fram till jul med lite tur – det är potatis och möjligen tomater (förutsatt att vi kan frysa in tomater). Ja och så ägg då, just nu får vi sjuka mängder ägg, men de går ju inte förvara hur länge som helst dessvärre, och till vintern kommer hönorna lägga mindre eller inga alls. Ur självhushållningsperspektiv verkar just en mindre ras på hushållsko vara en variant, men som sagt så är det liksom inte kombinerbart med två heltidsjobb och den verklighet som vi ändå har runt oss just nu.

Vill någon köpa ägg så säljer vi 10 för 40kr, eller 5kr/st.

Hur tänker ni? Gör ni något annorlunda nu än innan? Och vad skulle ni vilja/kunna göra annorlunda framöver? Tänker ni att samhället och politikerna kommer ordna upp det hela, eller tror ni det kommer hänga på var och en? Är ni som jag och oroar er, eller orkar ni inte och sticker huvudet i sanden (INGET jag dömer någon för!), eller tror ni bara inte på några ”krisscenarion” som kan inträffa?

Hade jag inte fått komma hem hit till vårt drömställe varje dag vet jag inte hur jag hade orkat.

Före och efter – ett år senare

/ LindaG / 2 kommentarer

Nej det här inlägget handlar inte om vare sig utseende eller inredning. Istället tänkte jag sammanfatta något annat lite – det är, så när som på nån vecka eller så, ett år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Den här tiden förra året blev det inte droppe för droppe som fick bägaren att rinna över utan kranen stod på för fullt hela tiden. Men nu då? Hur mår jag nu, vad funkar, vad funkar inte?

Ni får en selfie från jobbet, ett jobb med en mer hanterbar mängd uppgifter och ansvarsområden.

Jag tänkte faktiskt sammanställa en lista, typ. En lista på ”symptom” som kvarstår, men häng i för det kommer en lite annorlunda lista strax därefter.

Kvarstående symptom, ett år efter sjukskrivning för utmattning:

  • Svårt att fokusera/koncentrera mig längre stunder
  • Svårare att ta in komplexa problem och bearbeta
  • Uruselt närminne – skriver jag inte upp saker eller in dem i kalendern så är de glömda på ingen tid alls. (Mötestider hjälper visst inte ens när man har dem i kalendern 😂)
  • Orkar inte lika mycket
  • Gör eller jobbar jag för mycket så blir sömnen omedelbart värdelös
  • Blir fortare trött i sociala sammanhang
  • Jag behöver vila – varje dag (nåt egentligen alla behöver men som jag aldrig gett mig tid till innan)
  • Jag har svårt att hantera lite mer intensiv träning – det blir visserligen bättre, men väldigt långsamt.
  • Kroppen och själ har nästan ingen elasticitet i sig längre, på så sätt att jag inte kan tänja på mina gränser nästan alls. Tar det stopp så gör det, det går inte alls att göra som förr och ”pusha” igenom eller härda ut.
  • Finns ingen koncentration till multitasking

Säkert ganska klassiska symptom, fast jag trodde verkligen att det inte skulle vara alls så märkbart efter ett helt år, men vissa saker (som närminnet) är sämre nu än det var i början av utmattningen. Kom ihåg nu med att jag har problem med minnet, så jag har nog glömt några punkter! MEN – alla kvarstående symptom är faktiskt inte nackdelar. Här kommer några jag på det stora hela konstigt nog är rätt bra!

Kvarstående symptom som är på positiva sidan:

  • Jag funderar nästan inget på framtiden utan lever otroligt mycket mer här och nu. Inte egentligen av någon slags ambition utan en bieffekt som är väldigt tydlig är att jag inte kan tänka så långt fram, med då den väldigt positiva bieffekten att jag inte längre lever några veckor längre fram i huvudet.
  • Lite på samma spår så ältar jag hellre (nästan) inget längre.
  • Jag känner mig så himla mycket mer tillfreds och är allmänt gladare, något jag tror är en direkt effekt av de första två punkterna.
  • Jag har blivit bättre på att ge mig själv tid att vila – även om denna punkten nog är den jag har mest kvar att jobba med.
  • Jag (försöker) sluta med att prioritera bort min egen tid för träning och vila när något kör ihop sig
  • Jag känner mig lugn
  • Jag har (lite) bättre tålamod än när jag var som mest stressad. Dock en bra bit till att jobba på här.
  • Jag försöker lära mig, och har kommit en bit på vägen, att det är ok att göra saker som jag tycker är roligt utan att få dåligt samvete
  • Har lärt mig att multitasking är kasst och jobbar inte på att börja med det igen

På det stora hela så tycker jag faktiskt väldigt mycket mer om mig själv och mitt liv nu. Det är något befriande i att inte kunna tänka på saker en bit framåt, även om man ibland känner sig lite korkad. Hela min livssituation känns mer hållbar med, saker görs i ett annat tempo (när jag inte glömmer mig) och jag känner mig som sagt var mer tillfreds. Kan jag bara undvika stora fallgropar och inte förivra mig, vilket är väldigt svårt när det är roliga projekt på gården, så kommer jag fortsätta må kanon.

Ska försöka leva mer som grannens katt och ta tillvara på alla möjligheter till njutning!

Har någon frågor eller så, så ställ dem bara. Önskar er en riktigt bra vecka!

Så mycket tankar, så lite tid

/ LindaG / 5 kommentarer

I natt blev en skruttig natt när Filip vaknade hela tiden. Annars har han faktiskt sovit otroligt mycket bättre typ den senaste månaden, det har verkligen gjort skillnad – vilket såklart bli extra markant när det blir en kass natt. Förstod vartåt det lutade när han blev mer och mer snorig, så idag blev det VAB. Morgonen började bra, han var mest snorig, men nu vid lunch ville han gå och lägga sig och sova för han var trött (= ej normalt för en aktiv femåring såklart) och nu vaknade han med hög feber. Stackarn, inte lätt när det är nästan 30 grader varmt och så fuktigt att det känns som nån sprayar vatten på en. Jag får inte heller nåt gjort, dels trött pga natt och värme, men även för det var en lite överaktiv dag häromdagen. Men men, så får det väl vara, vi väntar in åskan och softar.

Inte kaxig idag ♥️

Det finns så himla många saker jag vill göra känner jag – dels alla saker man vill fixa med här hemma såklart, men även plocka (leta) svamp, paddla kanot, fiska, vandra och sånt. Har dessutom återigen fått ett sånt sug att skriva bok, sist gav jag lite upp (dels pga hann inte) för att jag inte visste hur jag skulle komma vidare. Skulle vilja gå en skrivkurs för att kanske få lite mer struktur, men det finns då verkligen ingen tid för det nu. Kanske i vinter? Tycker ju att det är SÅ roligt att skriva, vilken dröm det hade varit att kunna leva dels på det och dels på gården! Och det är väl en HELT omöjlig dröm i sig, men den kräver ju en insats utöver det jag gör i nuläget och det funkar inte nu helt enkelt. Jag får ju ut en liten del av den lusten här på bloggen åtminstone, även om det till största delen bara blir svammel.

Ibland får jag lust att nischa bloggen lite mer, kanske om gårdsliv eller självhushållning, eller om skrivande, om utmattning eller om miljö, eller om… Ja ni ser ju, det kommer inte gå, för jag tycker ju samtidigt att det är så förbaskat skönt att vara fri att skriva precis det jag tänker på för stunden. Oftast vet jag inte vad jag ska skriva om förrän jag börjar skriva – och inte sällan får jag nya idéer på inlägg under tiden jag skriver med. Nu behövs min uppmärksamhet dock här hemma på en sjukling som vill ha glass, så det är dags att avsluta. Önskar er alla en riktigt bra fredag, vad ni än gör och var ni än är!

Den här lilla historien ska ju plastas in med, förhoppningsvis i helgen.

Inte än, snälla?!

/ LindaG / 4 kommentarer

Har landat på altanen efter min första jobbdag. Utsikten är verkligen inte att klaga på, här är så skönt att sitta så man har svårt att motivera sig att lämna alls – om det inte hade varit för att det är roligt att göra saker på gården eller för att familjen krävde lite insatser så skulle jag nog bli kvar jämt.

Känner mig fortfarande ”bakis” efter att jag tog ut mig för mycket, kroppen är mycket tydlig med att den INTE kommer ställa upp på de infall jag konstant får här hemma när det gäller att småfixa lite. ”Jag kanske kan lägga på täckbark i landet i alla fall?” ”Kanske kunde jag ta ett varv med färg på fönstren, det tar inte lång tid” ”Det hade nog behövts fixa lite med nåt” . Viljan finns där men inte orken, bara att acceptera och sitta kvar här.

Jag är verkligen inte färdig med sommar och ledigt känner jag, jag vill ju åka och fiska, vandra lite, åka och fika på mysiga gårdsfik, plocka (leta) kantareller och en massa annat. Jag VILL inte att det redan ska vara slut på semester och dessutom augusti, men såklart är det som det är och ekonomiskt oberoende är vi då rakt inte. Kanske ska förtydliga att jag inte har några problem med jobbet i sig, men jag är inte klar med att vara ledig bara.

Tror den här bilden är från förra hösten, i år har jag inte sett minsta lilla kantarell. Har iofs inte haft ork/tid till att ge mig ut och leta heller, så det är väl inte så konstigt.

Jag märker också hur jag likt min mamma tycker att det blir jobbigare för varje år när det blir mörkt allt tidigare. Än så länge är det ju ingen fara, men jag får på riktigt en känsla av ångest när jag tänker på mörka vinterdagar och höstkvällar. Vet att jag brukade tycka det var mysigt om kvällarna förr på hösten, men det finns inte längre, om det inte är något speciellt.

I alla fall, det jag egentligen hade tänkt skriva om är de sommarprat jag gillat i år. Har bara lyssnat på ett fåtal, men senast om 6-barnsmamman som räddade sina barn ur ett brinnande hus. Väldigt bra och tårögd blev man minsann med. Fast just ur gråtsynpunkt har jag nog aldrig fulgråtit så till ett sommarprat som när jag lyssnade på Stina Wolters från 2018 efter ett tips från min frisör (tack Anette!). Det var OTROLIGT bra och jag hulkade mig igenom hela timmen samtidigt som jag försökte måla lite fasad mellan tårarna (poddar och ljudböcker är ju BÄST när man ska göra trista och långsamma saker som att måla eller rensa ogräs). Annars har jag lyssnat på Lena Philipsson (stor igenkänningshumor) och E-type (helt ok, bra berättat), men inte så många fler. Har du några tips man absolut inte får missa?