Ett ljus i mörkret

När jag satte mig och skulle skriva de två årssammanfattningarna för i år så hade jag en klar bild i mitt huvud över hur jag känner att året varit. Men, när jag började skumma igenom mina inlägg så insåg jag att det skiljer väldigt mycket från vad jag skrivit om. Dels har jag skrivit mindre i år, det har nästan inte blivit några ”vardagsinlägg” utan något mer i botten – det ger visserligen kanske lite mer ”djup” åt bloggen men samtidigt så ger den ju heller inte en riktigt bra bild av mitt år. Sen är det frågan om hur jag själv vill ha bloggen, vill jag få med en bild av hela mig eller vill jag bara visa valda delar (jag har ju ALDRIG skrivit om ALLT, självklart sållar man tusen saker, men den har nog varit mer vardaglig innan)? Jag vet inte riktigt… Blogg som medium passar ju mig perfekt, samtidigt ÄR det ju roligast när man får lite reaktioner och kommentarer – och de kommer i bästa fall på de djupare inläggen. Jag gillar själv att få en bredd på inlägg i de bloggar jag läser, samtidigt vet jag med mig att jag inte läser ”en vanlig tisdag” lika noga som ett djuplodande inlägg om ett ämne med djup. Vad tycker ni egentligen?

Bilderna i inlägget är från den morgonen då frosten kröp in över gården, i minus tio grader, och solen nätt och jämnt orkade dra sig upp över horisonten.

I alla fall, det var inte det jag tänkt skriva om egentligen, utan jag tänkte egentligen reflektera över året som jag minns det. Faktum är att jag rent spontant skulle vilja uttrycka det som att det gångna året varit ett av de bästa i mitt vuxna liv – trots enorma mängder VAB, gott om konflikter i familjen och en utmattning med mängder av kvarvarande symptom. Till det får man lägga alla externa händelser som krig, lågkonjunktur och elkris – alla är ju saker som gör omvärlden osäker och mörk och även om vi sitter löjligt bra till här uppe i Sverige än så länge så har oron ändå numer en permanent plats i min mage verkar det som.

Varenda spindelnät hade en hinna av frost, det såg ut som någon spritsat tunt, tunt över hela gården…

Att jag känner att det ändå varit ett fantastiskt år beror främst på två saker – den första är vår gård. Det gör mig så VANSINNIGT lycklig att bo här? Jag får sån ro i själen så fort jag ser vårt hus på vägen hem från jobb eller vad som helst, jag känner mig så oerhört priviligierad att få bo så här vackert och i det här lugnet. Jag älskar huset, men ännu mer älskar jag markerna och alla möjligheter som finns häromkring. Alla projekt jag kan göra om lusten faller på, känslan när gården kommer till liv med höns och grisar, lyckan att se Filip knata omkring och leva livet – jag kan inte riktigt förklara HUR lycklig det gör mig?! Jag märker också att jag ändå inte skriver så mycket om gården som jag kanske tänker att jag gör (en del går till instagram), kanske är det för att jag är lite rädd att det ska låta drygt och att någon läsare ska bli ledsen för de inte har det som vi har det (rent faktabaserat fattar jag ju att inte alla vill ha exakt det VI har, men ni förstår kanske känslan). Jag tror att jag ska skriva mer om vardagen här faktiskt, för det är ju det i alla fall JAG vill minnas ❤

Den andra saker som ändå gör att jag känner att det här varit ett så bra år är, vilket kanske låter lite konstigt, min utmattning. Jag har fått en möjlighet och blivit tvungen att ändra så många saker ner i grunden av mig själv, och det har varit en så otroligt givande resa. Ja det är en massa negativa saker som resultat av den med, jag har NOLL namnminne, mitt närminne är makalöst kort och dåligt, jag blir SÅ hjärntrött av att koncentrera mig en stund och ganska många gånger blir jag irriterad på mig själv när jag svamlar runt för att jag har svårt att samla hjärnan och orden som jag vill och är van vid. Jag glömmer saker på spisen, jag glömde att jag hade Filip i bilen en dag (bara en kort stund när jag skulle hämta läxböcker till L, han var glad och nöjd och satt och läste men jag hade ändå glömt att han var där?!?), jag glömmer det mesta faktiskt om jag inte har det uppskrivet. Jag framstår nog som rätt vimsig när jag pratar vilket är himla frustrerande. MEN ÄNDÅ. Jag är numer (nästan alltid) SNÄLL mot mig själv, jag lyssnar efter mina egna behov, jag är 100% mer närvarande och en fördel med att inte minnas saker ALLS är att jag heller inte går och ältar sånt som ska/kan hända. Faktum är att min livskvalitet blivit så mycket bättre även med alla negativa saker inräknade att jag ändå tycker att jag gått ur det hela som en vinnare i mitt eget race.

Förresten, det känns lite extra passande att göra den här reflektionen idag när det är den mörkaste dagen på året, för härifrån kan det bara bli ÄNNU bättre?! Nu kommer ljuset tillbaka, och även om det inte märks på länge än så är det mentalt en befrielse att VETA att det blir ljusare varje dag.

Garaget och allrummet där i är nu ouppvärmda pga svindyr el (förutom ett litet rum där vi förvarar sånt som inte får frysa) och fasad och fönster fick en hinna frost i kylan.

Så hörrni, vi hörs framöver, jag hinner önska er god jul lite närmre ändå 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s