Utmattning

Förlåt, det blir en himla massa navelskådande här nu, kanske inte så intressant för någon annan att läsa – åtminstone inte om man inte varit i samma sits själv. Men det finns liksom en liten del av mig som står lite utanför och analyserar och funderar, och det är väl den delen som gärna vill formulera sig här.

Det kommer små insikter varje dag här just nu. Till exempel den inte så trevliga insikten att det verkar som det kommer bli värre innan det blir bättre. Jag har liksom hållit ihop mig själv och allt annat i ett sånt järngrepp så länge och bara matat på för jag har dels inte sett nån annan utväg och sen har det känts som jag ”borde kunna” alltför mycket. Men nu verkar det bli lite samma effekt som när man blir sjuk lagom till man går på semestern, för att dra en parallell nog många känner igen.

*Ok, vi tar ett litet steg varje dag, men det vore ju trevligare om det gick åt rätt håll.*

De två senaste dagarna har ju inte varit optimala heller, sjuk 4-åring är påfrestande även i bästa fall, även fast vi är 2 vuxna på plats. Han är ju heller inte direkt vare sig tyst eller låter bli att pilla på saker annars, och inte blir det bättre nu hellre. (Japp, älskar honom massor, helt klart roligaste 4 åringen med). Men ändå, ambitionerna har varit nära noll. Och just när vi typ sitter och slappar framför tv’n eller läser en bok eller nåt så känns det typ inte SÅ illa. Men herregud vad lite jag ”klarar”, skulle (utan tidspress) laga middag idag så maken fick jobba klart och så vi kunde äta innan barnens aktiviteter, men jag höll på att falla sönder helt. Det var alltså det enda jag aktivt ”gjort” på hela dagen. Ingen komplicerad mat, bara vegetariska biffar som skulle stekas och ris som skulle kokas. Och det var liksom för mycket?

Det blir lite tydligt också hur många stresskänslor jag liksom vant mig vid, och knappt lagt märke till förrän nu, när alla stresspåslag aktiverar hela systemet så att säga.

Med det sagt, jag mår inte psykiskt kasst ”normalt” sett, jag har det bra så länge det är lugnt. Frågor på det?

Först och främst – tack! Tack för all omtanke, alla tips och att ni också delar med er. Det är för övrigt helt sjukt att så många bränt ut sig?! Jäkla knäppt samhälle vi lever i…

Har bokat in både tid med läkare och med psykolog i nästa vecka, det känns bra. Har också insett att jag är sjukt glad att det tog stopp nu och inte blev ännu värre, men har även börjat inse att det är mycket värre än jag kanske trott. Det är som att stressen ligger så nära till hands att det bara är ett tunt lager ytspänning som håller ihop det (och mig), minsta störningsmoment och det skvimpar över direkt.

Till exempel, hade en klipptid i dag, inbokad sedan innan sommaren, så ganska tidigt i morse åkte jag ner till stan. Inga konstigheter i sig, ingen stress att hinna dit eller nåt – men på vägen såg jag en bil från mitt jobb. Det var nästan sjukt, fick sånt stresspåslag, pulsen gick upp och andhämtningen blev ytlig. Det behövs egentligen inte ens en sån sak, lite småtjafs hemma och det händer typ samma sak. Så ja, det är nog värre än jag tänkt från början.

En totalt omotiverad bild på svampar, för det är roligare än ett inlägg utan bild och för att svampar ser så coola ut?

Mindre vila idag med, visserligen har vi varit två vuxna hemma men en förkyld och gnällig fyraåring ger inte så mycket sinnesfrid direkt, och inte nån vidare sömn heller… Men det är ju övergående, åtminstone. Fast jag längtar till nästa vecka när jag förhoppningsvis är själv hemma igen, nu hann jag ju typ få en dag för mig själv innan Filip blev sjuk…

Ps, gissa hur många gånger jag torkat en liten näsa under tiden jag skrivit detta? 12 gånger. 12.