Förlåt, det blir en himla massa navelskådande här nu, kanske inte så intressant för någon annan att läsa – åtminstone inte om man inte varit i samma sits själv. Men det finns liksom en liten del av mig som står lite utanför och analyserar och funderar, och det är väl den delen som gärna vill formulera sig här.

Det kommer små insikter varje dag här just nu. Till exempel den inte så trevliga insikten att det verkar som det kommer bli värre innan det blir bättre. Jag har liksom hållit ihop mig själv och allt annat i ett sånt järngrepp så länge och bara matat på för jag har dels inte sett nån annan utväg och sen har det känts som jag ”borde kunna” alltför mycket. Men nu verkar det bli lite samma effekt som när man blir sjuk lagom till man går på semestern, för att dra en parallell nog många känner igen.

De två senaste dagarna har ju inte varit optimala heller, sjuk 4-åring är påfrestande även i bästa fall, även fast vi är 2 vuxna på plats. Han är ju heller inte direkt vare sig tyst eller låter bli att pilla på saker annars, och inte blir det bättre nu hellre. (Japp, älskar honom massor, helt klart roligaste 4 åringen med). Men ändå, ambitionerna har varit nära noll. Och just när vi typ sitter och slappar framför tv’n eller läser en bok eller nåt så känns det typ inte SÅ illa. Men herregud vad lite jag ”klarar”, skulle (utan tidspress) laga middag idag så maken fick jobba klart och så vi kunde äta innan barnens aktiviteter, men jag höll på att falla sönder helt. Det var alltså det enda jag aktivt ”gjort” på hela dagen. Ingen komplicerad mat, bara vegetariska biffar som skulle stekas och ris som skulle kokas. Och det var liksom för mycket?

Det blir lite tydligt också hur många stresskänslor jag liksom vant mig vid, och knappt lagt märke till förrän nu, när alla stresspåslag aktiverar hela systemet så att säga.

Med det sagt, jag mår inte psykiskt kasst ”normalt” sett, jag har det bra så länge det är lugnt. Frågor på det?