Först och främst – tack! Tack för all omtanke, alla tips och att ni också delar med er. Det är för övrigt helt sjukt att så många bränt ut sig?! Jäkla knäppt samhälle vi lever i…

Har bokat in både tid med läkare och med psykolog i nästa vecka, det känns bra. Har också insett att jag är sjukt glad att det tog stopp nu och inte blev ännu värre, men har även börjat inse att det är mycket värre än jag kanske trott. Det är som att stressen ligger så nära till hands att det bara är ett tunt lager ytspänning som håller ihop det (och mig), minsta störningsmoment och det skvimpar över direkt.

Till exempel, hade en klipptid i dag, inbokad sedan innan sommaren, så ganska tidigt i morse åkte jag ner till stan. Inga konstigheter i sig, ingen stress att hinna dit eller nåt – men på vägen såg jag en bil från mitt jobb. Det var nästan sjukt, fick sånt stresspåslag, pulsen gick upp och andhämtningen blev ytlig. Det behövs egentligen inte ens en sån sak, lite småtjafs hemma och det händer typ samma sak. Så ja, det är nog värre än jag tänkt från början.

Mindre vila idag med, visserligen har vi varit två vuxna hemma men en förkyld och gnällig fyraåring ger inte så mycket sinnesfrid direkt, och inte nån vidare sömn heller… Men det är ju övergående, åtminstone. Fast jag längtar till nästa vecka när jag förhoppningsvis är själv hemma igen, nu hann jag ju typ få en dag för mig själv innan Filip blev sjuk…

Ps, gissa hur många gånger jag torkat en liten näsa under tiden jag skrivit detta? 12 gånger. 12.