En måndag i slutet på november

24 november, 2025 / LindaG / 7 kommentarer

Sitter vid köksbordet, framför brasan, och smuttar på förra årets Dunderglögg. Gjorde den på äppelmust i stället för svagdricka, och den är faktiskt helt otrolig. Mindre söt än glögg man köper (även om jag hade kunnat tänka mig att göra den ytterligare mindre söt) och lagom stark. Vet dock inte exakt hur stark, men skulle gissa kanske 6%? Inte alls lika stark som starkvinsglögg, men absolut lite alkohol i.

Hade en otroligt lugn helg, har mest legat och läst hela helgen pga hade verkligen inte ork till NÅT annat. Eller ja, lite lördagsträning och sen gjorde jag ju faktiskt saffransbullar (som inte riktigt ville jäsa men som blev goda ändå), så NÅT gjorde jag väl, på lördagen åtminstone.

*Nu när det är kallt får grisarna även kvällsmat. Lite mysigt ändå, även om det är kallt.*

Känner mig, som så ofta när det brukar närma sig jul, lite kluven. Tycker det är mysigt med advent och lite julfix, men känslomässigt känner jag mig mest bara lite ledsen och uppgiven. Nåt vi absolut har misslyckats med är att få våra barn att känna att familjen liksom är ett team – trots allt vi kämpat med och gjort med och för dem så är de högst ointresserade av nåt som har med familjen att göra. Minstingen undantagen, än så länge, men så är han inte så stor heller. Ja ja, det är väl vad det är, en jag blir ledsen ändå.

*Blir ju inte direkt julpynt, förutom adventsstjärnor, till helgen. Mer vinterpynt än så länge, med lite tall- eller enris, mest för känslan och doften.*

Två ganska intensiva veckor kvar på jobbet innan det lugnar ner sig lite, och jag tänker fortsätta med min ambitionsnivå att göra minsta lilla på fritiden. Träningen rullar på, men den tar hårt just nu, och jag känner absolut att jag inte hade orkat träna två dagar i rad – kroppen behöver den vila den kan få, och i den mån jag kan ge den det så får den det. Vi hade för övrigt ett ”testpass” eller vad man ska säga, ett sånt där pass som man kan köra ibland för att testa av om man blir bättre eller starkare. Nu hade jag inte gjort det passet innan, så det enda jag fick var ett startvärde, men ändå. Det var rodd, och det är typ min starkaste gren när det kommer till konditionsträning, men vi skulle ro vårt snabbaste i 5 km och det var VIDRIGT! Det tog mig 22:20 och dels var det outhärdligt enformigt, dels gjorde det ont i rumpan, jag fick kramp i magen (?) och låg verkligen och tryckte på så snabbt jag nu förmådde (det är ju vad det är efter utmattningen). Herregud så jag underskattade det passet…

Nu ska jag hjälpa mellankillen att plugga lite, innan det är läggdags. Sover ju halvdant med, trots hormoner (tack, förklimakterium) och det gör ju ingen gladare heller, så det blir rätt tidiga kvällar nu. Har också en bra bok som lockar, ska erkännas, så det går ingen nöd på mig!

En sida hos mig själv jag inte tycker om

4 november, 2025 / LindaG / 1 kommentar

Jag ser mig själv som en till största delen positiv person. Jag vaknar i princip alltid glad (om än trött) och jag har oftast inställningen att det mesta löser sig, och att många saker är onödigt att ta alltför allvarligt på. (Känner dock när jag skriver det, att det inte gäller mitt föräldraskap, men det var inte det jag skulle skriva om )Därför känner jag mig själv förbryllad över den personen jag är när jag tränar, kanske att jag kan reda ut lite vad som händer om jag får skriva om det.

Jag tycker alltid det är roligt att gå till träningen, även om jag ibland kan bäva för vissa övningar jag vet att jag har svårt för. Det är roligt att träffa nya vänner där, och bara få ”tjöta” lite. Jag uppskattar själva träningen jättemycket, för den är varierad, utmanande och ger väldigt mycket mer än min egen styrketräning gjorde förr – trots att jag tränar mindre än jag gjorde då. Men när jag kommer dit så hör jag helt plötsligt mig själv gnälla – gnälla på jobbiga eller svåra övningar, eller att jag är trött eller har ont någonstans.

Även fast jag nu faktiskt är starkare än när jag tränade som mest, för 10 år sedan, så gör de extra 10+ kilona också att jag är tyngre och därför inte orkar vissa saker som hänger på kroppsvikt i förhållande till muskler. Det går oftast framåt i utvecklingen och jag känner att jag långsamt blir starkare och till och med får lite bättre flås. Men till och med en dag som går riktigt bra, när jag inte behöver skala ALLA övningar och när jag kanske t.o.m. tagit personbästa, så känner jag mig lite ledsen efter.

Jag tycker liksom att jag borde kunna/orka mer, att det är lite synd om tränare som får dras med min långsamma utveckling (obs att det är endast i mitt eget huvud) och att jag borde ha kommit längre nu.

Logiskt sett fattar jag – jag är 46, kvinna, i förklimakteriet, med kvarstående symptom efter en utmattning och tyngre än för 10 sedan när jag var som mest tränad. Jag. Fattar. Orimligheten. Men jag kan inte ta mig ur orimligheten som bara finns i mitt eget huvud?

Som en liten giftsvamp sitter den, orimligheten.

Den här lite ledsna känslan lägger sig dessutom som en blöt filt över hela min personlighet till viss del, så jag försöker till viss del bara hålla tyst för att inte gnälla över nåt som är jobbigt, men jag blir ju också en orimligt tråkig person – vilket såklart gör att jag känner mig ännu mer otillräcklig. Jag hör mig själv, och man skulle kunna tro att det inte vore så jäkla svårt att bara skärpa sig och intala sig själv att man duger mycket väl med den insatsen man gör – speciellt som jag faktiskt i princip alltid gör mitt bästa, trots att inte resultaten kanske visar på det. Det är inte alls det att jag tänker att jag borde vara bättre än någon annan, utan det är min egen prestation jag tycker är undermålig.

Näe, jag får ingen ordning på varför den här personligheten tittar fram just när jag tränar. Jag fortsätter försöka (såklart) för nåt alternativ till att träna finns inte – jag tycker så mycket om det och det är så viktigt för både mitt fysiska och psykiska mående – TROTS att jag ofta känner mig ledsen efter. Go figure…

Fredag på en torsdag

30 oktober, 202530 oktober, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

Idag är det min ”fredag”, eftersom jag tagit ledigt i morgon för att spendera dagen med lillsonen som gått på fritids hela veckan. Han ville helst sova på hotell, men det blev lite dyrare och större insats än vad jag hade tänkt mig, så vi kommer nog gå och kolla lite i affärer på vad han önskar sig i julklapp (bla Biltema för att se vad han vill ha för verktyg som han saknar – riktiga då såklart) och sen har jag lovat lunch på Rosegarden, med valfri mängd glass till efterrätt. Tror det blir en bra dag.

*Ett litet foto från vår förra mor&son-dag, på lite naturligare tema den gången.*

I övrigt har jag varit hos kiropraktorn på ett andra besök i veckan, har haft en yrsel som kommit och gått ett par veckor nu i olika intensitet, och tänkte att det kunde sitta nån spänning i nacken. Det är inte kristallsjuka (som jag haft tidigare, fy så vidrigt) och inte heller mitt låga blodtryck, eftersom det här kommer vid andra konstiga tillfällen, typ rätt som det är när jag sitter vid datorn och så. Kiropraktorn släppte på lite nackspänningar, men det verkar inte ha tagit bort yrseln (även om det känns skönt i nacken), så nu har jag googlat mig fram till att det också är ett vanligt symptom i förklimakteriet. Hurra… Är det nån annan som känner igen sig i det här kanske?

Men, när jag ändå var där så bad jag henne kolla på en strulande axel med, som varit stel och som har gjort ont vid viss träning i över ett halvår. Där körde hon en mycket oskön behandling men som faktiskt nog har gett resultat – det är ömt och känns irriterat nu, men den känns inte alls så stel längre. Jag ska fortsätta träna, det är ju alltid bäst såklart, men undvika eller minska de övningar som gör ont ”på fel sätt” tills axeln har läkt igen. Det ska nog gå, tänker jag, sitter ju och väntar på mitt pass just nu när jag skriver det här. Träningen går fortsatt lite trögt, men det är ändå inte alls lika illa som i helgen och förra veckan, utmattningskänslan har till viss del lagt sig, vilket känns oerhört skönt. Men, nu är det dags ser jag, vi hoppas att axeln håller lite bättre nu då!

Förlåt men blev det här nån form av ”vilka krämpor har jag”-inlägg? Det var inte meningen, men men.

Vill inte vara en rädd liten tant

12 oktober, 2025 / LindaG / 3 kommentarer

För det första, igår var verkligen en helt fantastisk dag, vilket underbart soligt och varmt höstväder det var! Kändes ganska stor skillnad i dag när vinden slagit om till nordan, även om det var fint ute i dag med. Vi har haft en generellt sätt ganska lugnt och skön helg, lite dahlior och några medelhavsträd som behövde komma in från kylan mest, så idag roade vi oss med att bygga lite på lösdriften – för att det är så kul. Har däremot landat (just nu i alla fall) i att vi kanske skulle ägna lite mer tid åt oss själva och varandra istället för att skaffa kor, och vänta med korna tills vi inte har (så många) barn hemma att ta hand om.

*Kom på att det är lättare att hålla ordning på dahliorna om de får bo i varsin kartong, eller skolåda.*

I vilket fall, mitt under att vi höll på att sätta reglar på lösdriften (som vi ändå kommer bygga nu pga kul och alltid bra att ha) så fick jag en sån sjuk yrsel-attack att jag var tvungen att sätta mig ner på marken, för att inte kräkas om inte annat. Har haft lite yrsel då och då det senaste halvåret, men väldigt snabbt övergående, och samma med illamående. Har haft kristallsjukan tidigare, men det här var inte samma känsla – men googlade lite och det hör troligen ihop med *trumvirvel* förklimakteriet! Såklart…. För varför inte? Fick sitta en stund helt still, sen fick jag lite stöd när jag, likt en 90-åring långsamt gick upp till huset, där jag plötsligt utmattad somnade i soffan en stund. Den värsta yrseln har lagt sig, men inte allt, och jag är galet trött. Antar att hela kroppen reagerade på nåt vis.

*Nöjesbygge som enbart görs av lust. Tills jag blev yr i alla fall…*

Kikar jag på mig själv i spegeln nu har jag dessutom för ovanlighetens skull en massa blåmärken med. På nyckelbenen efter power cleans, tillsammans med skavsår på tummarna, på revbenen efter jumping bar muscle ups, på knäna efter paintball – och så fortfarande min jätte-lårkaka efter det sistnämnda med.

*Snyggt blågrön en vecka senare. Har inte haft ett sånt blåmärke sen jag tränade kickboxning!*

Men faktiskt satt vi och pratade om varför vi känner det är så viktigt att träna, i går kväll. Mitt främsta mål med att träna är att jag ska känna mig stark och kapabel i kroppen tills jag är riktigt gammal. Därpå kommer att jag vill vara stark nog för att greja med allt jag vill NU, och som trea att det påverkar även det psykiska måendet. En oväntad bonus har sen varit nya vänner, som jag är väldigt glad för!

Sen har man ju vissa dagar MER ont i kroppen än om man inte tränat, men det är inte samma sorts ont i kroppen som jag får av att INTE träna.

Dagens yrsel med påföljande inkapacitet blev liksom bara ett kvitto på hur jag absolut inte vill känna när jag blir äldre. Må jag ”aldrig” stappla fram på ben som är rädda att ramla, utan jag vill kunna känna att jag kan röra mig åtminstone relativt fritt!

Nu ska jag strax gå och lägga mig (klockan är lite efter åtta), eftersom jag då blev totalt utmattad av den här yrseln. Hoppas verkligen att den är över till i morgon, den här veckan har vi en stor leverans i form av Klimatpitchen på tisdag, och den behöver jag liksom kunna leverera på. Håll tummarna för mig!

Bara 9 månader kvar*

8 september, 20258 september, 2025 / LindaG / 1 kommentar

Jag vet egentligen inte riktigt vad som hände med augusti, den försvann bara på ett par dagar känns det som. Nu har vi dessutom jobbat lite längre än vad vi var lediga i sommar, så jag kan väl bara konstatera att veckorna flyger fram på ett otäckt sätt när man jobbar.

Men, vi har haft riktigt bra helger! Det har ju varit väldigt härligt väder även den här helgen, så förutom att lördagen inleddes med träning och handling som vanligt så har vi mestadels varit ute. Det blir lite bygg på lösdriften – den är absolut ingen panik med, men det är samtidigt väldigt kul att bygga, så det är svårt att låta bli – och lite annat gårdsfix. Det sistnämnda innehöll bland annat att trimma runt elstängslet i grisarnas andra hage så de fick flytta över till lite mer grönbete, att jaga en kalv som rymt upp på en åker (inte våra kor, men det var lätt att hjälpa till) och att ta tillvara på veckans grödor.

F är såklart med hela tiden, här sitter han vid sin lådbil och läser i en ”bygga i trä”-bok för att hitta sitt nästa projekt. Äpplet och trädet, ni vet 😉

Det finns så otroligt mycket saker jag vill göra. Jag har precis börjat sticka på årets tröja, den vill jag hinna sticka mer på. Jag läser en riktigt bra bok som jag vill hinna ligga och läsa mer i. Jag vill bygga mer på lösdriften för det är så kul…. Ja ni fattar. Svårt att hålla sig i skinnet helt enkelt.

Sen måste jag ju säga att helgens roligast var när äldsta sonen kom hemkörande i fredags med den glada nyheten att han just tagit körkort – vilket kom som en överraskning för oss där hemma, och en väldigt rolig sådan. Han fick köra mormors bil hem till oss (mormor följde också med och sa hej såklart). Stolt över honom!

Det underlättar ju också vardagen att ha en till i familjen som kan köra bil, om det tex är någon som ska hämtas eller lämnas för aktiviteter eller hos kompisar. Det blir ju också lättare för honom själv att söka jobb nu, även om han inte har någon egen bil ännu såklart.

Veckan som kommer är ganska fullbokad, jag ska ner på panelsamtal i Växjö på tisdag och till Eksjö på torsdag, så det blir flera tidigare morgnar. Är såklart skrapig i halsen och snuvig igen nu med? Men tänker ignorera det tills det gått över… Till helgen ska jag ev. våga hänga med makens ”Rucking”-gäng på vandring på söndag förmiddag. Det handlar ju mest om att vandra med en vikt i ryggsäcken, har inga problem med vikten i sig men har inte just vandrat på länge. Oron är nog mest att jag ska dra ner tempot för övriga eller så, inte min egen vandring, hatar när man känner att man förstör för någon annan.

Nästa helg ska vi på ett helt annat äventyr, då är vi ett litet gäng (tror vi är 8) tjejer som är 45+ från crossfiten som ska åka till Göteborg och köra Toughest Explore – dvs inte huvudtävlingen utan en ”tävling” på söndagen där det inte tas tid och sträckan är halverad, vilket passar mig, som inte gillar att tävla, perfekt. Ser fram emot många skratt under dagen, och inte minst kvällen innan när vi ska sova över på hotel och gå ut och käka ihop. Vad vårt lagnamn är? Jo men vi sätter väl ändå ribban där, med ”Walking Dead”, haha!

*Försökte hitta en positiv vinkel till att hösten går så sjukt fort, och räknar man lite generöst så är det ju ”bara” nio månader kvar till nästa semester….

Helt ok ändå

6 augusti, 2025 / LindaG / Lämna en kommentar

De senaste veckorna har jag, för första gången på över 10 år, äntligen känt mig lite stark igen. Som för de flesta andra så kämpar en ju med sin kroppsuppfattning till och ifrån, men just nu – *peppar peppar* – så känns kroppen som MIN, den är stadig och stark och jag känner mig inte bara ”tjock och svag”. Axlar, rygg och till och med magen har fått en massa muskler, och ben och rumpa har byggt på lite med. Det känns bra!

Crossfit har då verkligen sina sidor, det är lätt att känna sig dålig i början (jag vet, det är ingen ANNAN som tycker det, men det är ju vad man själv tycker som räknas), det är ganska komplexa rörelser och det är lätt att fastna i det man är dålig på. Som sagt, det kan väl vända igen, men just nu känns det BRA. Semestern har varit toppen rent fysiskt, det har blivit 2-3 pass i veckan oftast men framförallt så har jag suttit NOLL framför en dator och det har varit mycket rörelse och gårdsarbete. Kände direkt i måndags när jag satte mig på kontoret att det INTE är vad min kropp mår bra av….

Sen kommer ju lite skador och ont här och var i kroppen, en del går väl härleda till träningen, en del till kontorsjobbet men en hel del känns som det bara dyker upp? Verkar inte vara helt ovanligt i förklimakteriet har jag förstått, det kan vara en axel som strular, en fot som helt plötsligt gör ont eller en handled som inte går att använda i alla lägen helt plötsligt, men oavsett ”skada” så mår jag bättre av träningen och att i så fall anpassa rörelsen än att inte träna alls. Det ger också en otroligt skön känsla när man känner sig kapabel, stark och har kroppskontroll, som är allt det träningen ger.

Så, för första gången på länge njuter jag av att känna att jag kan acceptera kroppen och vara tacksam för allt den orkar med. Träningen går helt ok, det har till och med blivit lite personliga rekord på semestern, och till och med när det är löpning så tar jag mig igenom det. Även om jag har så himla svårt för det. Då kan jag känna mig lite stolt över mig själv. Ska också försöka bli bättre på att fokusera på alla de saker jag INTE kan, utan bara försöka låta de saker som går bra hänga fast i mitt huvud.

Drömmer ändå lite om den dag då jag INTE behöver jobba framför en dator så mycket, utan kan vara mycket mer på gården och arbeta – det är så uppenbart hur mycket bättre kroppen mår då. Kram på er!

Som en sån där… vad-heter-det-nu….

16 maj, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

Idag blir det lite navelskådning om träning och klimakteriesnack – så ni kan anses varnade 😉

I vintras tog jag regelbundet tillskottet Kreatin, det har traditionellt använts för att boosta kroppen och musklerna när träningen kan bli intensiv, men enligt flera nya studier (nu är min källa diverse inlägg på instagram så ni får själva googla om in vill ha bekräftade fakta) så verkar kreatinet även vara en nyckel till kognitiva funktioner i hjärnan. Kvinnor i förklimakteriet och senare kan inte skapa det här ämnet i tillräckligt stor utsträckning, och det är enorma mängder rött kött man behöver äta för att få i sig det i tillräcklig mängd. Nackdelen med kreatin är dock att musklerna man har samlar på sig vätska, och man blir alltså lite tyngre. Tilläggas ska dock att det mest är just i musklerna, så det är inte så att hela kroppen blir ”svullen”, men ändå.

Jag kände mig obekväm och tung, och tyckte inte att jag fick några träningsresultat som motiverade ett fortsatt intag av kreatin, så jag slutade för ungefär en månad sedan. Och tja, jag blev av med den där extra tyngden jag inte kände att jag uppskattade ovanpå den som redan tillkommit efter utmattning och förklimakterie, men fasen – sedan två veckor tillbaka så har jag allvarliga problem att hitta ord igen.

Jag känner inte riktigt att det är som hjärndimman vid utmattning, det är mer selektivt tydligt med att jag tappar ord. Det är för övrigt en galet jobbig känsla, jag VET ju att jag kan det specifika ordet jag letar efter men det är som att fånga en inoljad gris, jag KAN inte få fatt i ordet. Har jag tur så kommer det kanske 5-10 minuter senare, när jag släppt det, men vad hjälper det? Det är också sjukt störande, för man känner sig ju helt plötsligt korkad mitt i allt annat. Så, då är frågan, är det jag som känner mig lite low-key stressad och trött och det är därför hjärnan slår ifrån, eller var det kreatinet som hjälpte upp hjärnans funktion? Jag får helt enkelt starta igen och försöka utvärdera om några veckor (det är ju inga supersnabba resultat).

Sömnen är typ ok när jag äter hormonersättning/spray, kroppen är inte riktigt lika stresskänslig och hjärnan och minnet funkar ändå väldigt mycket bättre. Men ALLT är inte kanon, i perioder är sömnen rätt kass och kroppen har ändå en väldigt låg stressgräns som den klarar av – vilket såklart märks väldigt väl på träningen. Där KAN jag köra flås, men det är en extremt långsam förbättring plus att jag inte riktigt märker av några positiva effekter av att jag kör intensivt ibland, utan snarare tvärtom – kroppen blir stressad och jag blir ledsen för att det känns tungt och jag får liksom inget gensvar i kroppen på det sättet jag ”borde” (=brukade). Svårt att veta om jag ska backa från det intensiva för att det gör mer skada än nytta just nu eller om man ska pressa på och tänka att det ändå är bättre?

*Det händer inte ofta längre, men IBLAND kan jag se hur orimligt ett pass kan bli (för mig) och bokar av…*

Trögheten i kroppen gör i alla fall att träningen just nu också känns lite deppig, det blir tydligt att jag är tung och långsam och det är deppigt att inte känna att det blir bättre. Jag BLIR lite starkare, så styrketräningen ger (otroligt långsamma) resultat, och den VET jag ju är helt avgörande för att man ska må bra, men som sagt, det flåsiga känns inget kul. Eller är det bara jag som inte gillar flås (har aldrig gjort) och jag inbillar mig trögheten? Fan vet.

Det har pågått lite funderingar över kreatin, hjärntrötthet och problem vid intensiv träning i mitt huvud ett tag nu, just eftersom jag upplever att det inte riktigt funkar, och det blev boostad av Krickelins senaste inlägg på ämnet klimakterium. En kvarstående effekt som mer verkar komma från utmattningen däremot är hur fort jag blir trött i huvudet av sociala sammanhang, det får jag nog liksom bara leva med. Det funkar ju bra att träffa folk och så – bara jag har inplanerad vila. Och jag gillar också spontanitet – kom över och ta en kaffe, då behöver jag inte fixa och dona innan utan det blir vad det blir liksom, så kan vi snacka en stund och så behöver man inte planerar in nån hel kväll som jag kanske inte alltid orkar med. Våga bjuda in dig själv spontant!

Nu ska jag ta helg, det ska sättas lök, morötter och rödbetor och vi ska träna såklart, som vanligt. Hoppas din helg blir kanon!

Födelsedag och rehab

18 mars, 2025 / LindaG / 2 kommentarer

I helgen som gick firade vi Filip, som fyllde 8 år igår. Nån gång frågade mina stora barn om jag tycker mer om honom, eftersom han blir mycket gosad och lekt med – och jag gosar ju inte och leker med dem NU, men påminde om att jag har gosat och lekt precis lika mycket med dem när de var i hans ålder. Kan tänka mig att den känslan av ”orättvisa” lätt uppstår när det är långt mellan barnen och när den typen av kärlek man visar ett yngre barn är så synlig, med gos och lek, medan kärlek till en tonåring består av helt andra insatser. Var ändå tvungen att rannsaka mig själv när jag fick frågan, men jag älskar dem ju precis lika mycket så det var snabbt gjort.

Sen kan jag ju såklart uppskatta att han är till så himla mycket hjälp, med sin städvilja och arbetsvilja rent allmänt – DET är ju en annan femma (och den liknar inget jag sett i några andra barn, haha)

I alla fall, Filip fick scout-prylar (inkl kniv som han blev mycket glad över), radiostyrd bil och sen en massa leksaker från kompisar som kom på kalas. Note to self – ska han ha kalas nästa år så ska vi hyra in kalaset nånstans, man får ju lite lagom stresspåslag över att ordna så att alla har det bra, äter nåt, ingen är ledsen och ingen gör nåt som skadar saker eller personer… puh.

I går var jag hos en sjukgymnast (nu ska vi se, det heter säkert nåt annat, men ni fattar vad jag menar), för att börja reda lite i vad det är som gör att jag har ont i höften hela tiden. Hon började med att konstatera att jag inte kopplar på mina djupa rump-muskler (det var jag inte förvånad över) men också att jag svankar ”lite för lite”, vilket kändes mer förvånande. Jag har fått rehabövningar som jag ska köra i 2 veckor till nästa besök, såna där fånigt jobbiga övningar trots att man knappt gör nåt. Min egen misstanke är att min dåliga muskelaktivering beror på något annat, men jag har ändå lite förhoppning om att kanske komma framåt i att hitta den orsaken framöver.

I dag blir det egenträning igen, är fortfarande förkyld och hostig men behöver också bara få röra mig lite. Inget flåsigt pass alltså, utan lite lätt styrka och rörlighet får det bli. Och så min höftträning då.

Oväntade tår

14 mars, 202514 mars, 2025 / LindaG / 3 kommentarer

Med tanke på hur sjuka många verkar vara just nu så får jag nog känna mig himla nöjd över att min förkylning mest är snuva samt en känsla att huvudet är fullt av bomull. Avbokade mig från passen denna vecka (såklart) men åkte faktiskt in i går för att träna lite på egen hand. Eller tja, röra på mig lite, så en inte får ont i kroppen. Lite lätt styrka och så bara öva på en del svåra saker för att det är roligt – och lyckades till min egen stora förvåning faktiskt göra några Toes-to-rings (svinga upp fötterna till ringar när man hänger i dem). Sakta, sakta blir jag starkare – väldigt roligt!

För att klara en del grejor vi gör på träningen så skulle jag behöva bli av med de kilon som tillkom under utmattningen och följande hormonkaos, men dels vet jag att det är SÅ triggande för mig att börja tänka ”kost” istället för ”mat” och sen vet jag även att det kommer kräva en massa både tid och energi jag inte har till sånt, under en relativt lång tid. Ibland är det bara ok som det är, men ibland, som just nu, känns det jobbigt och jag känner mig mest misslyckad som inte klarar av att ”ta tag i det”. Bläh.

I morgon är det strongman – utomhus för ovanlighetens skull – men jag kommer nog vänta med att boka på till jag ser om det är ett pass där man kan köra lite lätt på sitt hörn, annars hoppar jag över tills förkylningen släpper. I övrigt kommer det bli lite altanbygge följt av födelsedagskalas, F blir 8 år på måndag och ska ha kalas med kompisar på söndagen, och sen ska vi fira honom lite med såklart.

Önskar er en fin helg, med några bilder från förra våren – snart är vi där!

Ont i baksidan och jobb på framsidan

2 mars, 2025 / LindaG / Lämna en kommentar

Aaaah herregud vilken träningsvärk jag har i rumpa och baksida lår! I går morse körde vi strongman, och jag fick ett nästan specialdesignat pass eftersom jag beklagat mig över att det är så himla svårt att koppla på rumpan – andra muskler som tex framsida lår tar över, och då är det ju svårt att träna upp rumpa/baksida lår. Men, igår gjorde vi boxsquats och vi fick en massa bra tips, så idag gör det sådär skön-ont. De tre absolut bästa sakerna med crossfit är, i rangordning:

Vännerna jag fått 🙂
Sjukt duktig tränare vilket ger nåt helt annat än när jag tränat på gym själv förr
Variationen (ok, lite hatkärlek när det blir mycket flås som jag hatar, men jag fattar ju att jag behöver. Jag behöver bara inte gilla det, så länge det blir gjort)

*Den här bilden är från torsdagens pass, men i lördag firade jag pass nr 300, som jag skrev om för nån vecka sedan.*

Haha, var tvungen att fota detta, tror nästan aldrig jag är själv i badrummet när jag duschar, det är alltid minst 1 barn som vill prata eller fråga nåt, eller som här där Filip bara ville ha sällskap när han målar. Tänker att jag kommer sakna detta när alla är stora.

Resten av dagen spenderades med lite småfix ute på gården. Just nu håller vi på och förbereder för altanbygge vid entrén på framsidan, och jag har krattat och grävt undan grus, och nu håller jag på och tar bort en liten del av den gamla altanen som kommer bli en del av den nya istället. Vi tänker att vi relativt snart ska kunna sätta igång med stommen här, fast det blir ju bara på helgerna vi har tid till sånt än så länge.

*Några få vårblommor börjar ta sig upp, på de varmaste ställena.*

*Var rädd att alla snödroppar skulle bli förstörda på ”griskullen”, men åtminstone en del kluster finns kvar i leran.*

Skönt i solen, men sen blev det tämligen råkallt ändå. Det har varit en tämligen turbulent vecka, av orsaker jag inte kommer skriva om här, så framåt eftermiddagen var jag slut i både kroppen och i huvudet, och det blev ett lugnt avslut på dagen.

I dag ska jag plocka fram mina pelargoner som övervintrat nere i garaget. De hade löss på sig såg jag, så innan de ställs ut ska de få ett bad i såpavatten, sen ska de få komma fram i ljuset. Ser att temperaturerna i veckan som kommer ser ut att bli ganska höga, så troligen ska jag försöka så tomater nästa helg. Chili och paprika är redan sått, tillsammans med en del perenner såsom backtimjan, kantnepeta och aklejor.