Träning

Tajts, solkatt och konferens

/ LindaG / 1 kommentar

Jag håller mig till naturskyddsföreningens utmaning på 5 plagg om året och än så håller det. Second hand räknas inte och inte heller strumpor och underkläder, så med det så har jag nu när det är halvtid ungefär köpt 3 plagg. Utmaningen ger mig dels lite boost att testa att handla second-hand, som jag tycker är svårt, och gör också att man tänker över sina köp – är det här verkligen nåt jag behöver eller handlar jag bara för att det är roligt att handla?

Eller ja, det är tre plagg om jag undantar träningskläder (vilket känns lite som underkläder???) så kanske fuskar jag när jag inte räknar in mina nya tajts… Men då är det så. Blev så vansinnigt trött på att mina gamla träningstights bara rullar ner och lägger sig ”under magen” när man gör typ burpees eller andra ”vika-ihop-kroppen-övningar”. Fick väldigt bra tips av mina träningskompisar, och jag kommer köpa två tajts – men nr två får vänta lite. Det första köpet blev ett par Fuse från CLN athletics (ingen spons) som jag fyndade på rea. Har testat dem två pass och de har absolut inte rullat ner sig! Kanske att de kasade ner nån centimeter precis första stunden, men efter en justering satt de kanon. De har ett litet extra band i midjan som hjälper till, och som man kan justera extra.

Det är liksom jobbigt nog när man känner att man har en dålig dag på träningen utan att man dessutom behöver rätta till kläderna mellan varje övning… Mycket nöjd med dessa! Nån gång framöver så ska jag också köpa ett par Annie från RX Performance (inte heller spons) som även den har goda betyg. Det ÄR lite svårt när man är lång med tajts, många rekommenderar att man tar en mindre storlek men då blir den höga midjan inte så hög på mig som är lång, så jag kör min vanliga byx-storlek (Large). Ifall nån är nyfiken även på Annie så kan jag återkomma när jag testat dem.

Annars rullar väl vardagen på här, vi var ute hela söndagen och njöt av solen, även om det var kallt. Förra veckan när solen sken in fick jag lite sällskap av vår servett-katt Sotis (nedan), men nu har vi inte sett henne på flera dagar och det känns inte så bra, speciellt inte när det är så kallt ute.

Nu under eftermiddagen blev jag hängig och snuvig (igen!!!!) och åkte hem och lade mig i soffan en liten stund innan jag orkade ta tag i livet. Inte optimalt att bli sjuk nu, jag har konferens på onsdag och det är över 70 anmälda så jag har då rakt inga möjligheter att vara sjuk. Jaja, det finns ju Ipren om det går åt skogen…

Jag tog mig förresten i kragen i helgen och planterade om chili och paprikaplantor, och försådde akleja, backtimjan och kantnepeta – som förhoppningsvis kommer gå att använda för att fylla nya land i sommar. Har aldrig lyckats med försådder av perenner förut, så vi får väl se hur det går den här gången. Tomaterna får i alla fall vänta till mars innan jag sår, det är mycket nog att ta hand om ändå. Tycker det är såååå tråkigt att förodla och förså, många verkar gilla det men jag tycker bara det är baltigt och att det är jobbigt att ta hand om. Hurdan är du? Älskar du försådder eller är du som jag och älskar mer när växterna är på plats i landet?

300 pass

/ LindaG / 1 kommentar

Det pågår så mycket i mitt huvud nu som jag inte kan skriva om, så ni får ursäkta men det blir kanske lite platt innehåll just nu – eller inget alls.

Om mina kommande två veckor rullar på som de ska så kommer jag göra mitt 300 pass på Crossfit. Det är ca 100 pass som utövades samtidigt som jag var sjukskriven för utmattning, 100 pass som utövades direkt efter och med alla sviter av utmattningen och 100 pass som varit i någon form av tillfriskningsläge, om jag ska dela in det lite grovt. Varför vill jag det då? Jo men att bara säga att jag gjort 300 pass och ändå inte är i (ännu) bättre form kan ju ge lite tvivel på klubben, eller på mig själv, så det känns ändå relevant.

Den största skillnaden den senaste tiden är att jag fått tillbaka liiiite möjligheter att pressa när det blir flåsigt. Det är ett ärrat, skadat och stramt gummiband, så flexibiliteten är det är inte långt, men det är ändå inte helt stumt längre. Däremot har jag väl fattat att det nog kommer vara omöjligt att få tillbaka det i full utsträckning, men fine.

Jag har också, på ett lite retligt sätt, fått känna i korta stunder att kroppen känns STARK igen. Att den orkar det jag vill (i vardagen) och att jag liksom känner att jag trivs i den. Det retliga i det hela är att det hittills ofelbart har varit så att en dag då jag känner mig stark omedelbart har följts av typ en period med förkylning eller nån skada. MEN, de starka dagarna kommer ändå lite, lite oftare märker jag, och även om det inte är någon snabb övergång så känns det bra! Det är en helt oerhörd känsla att känna, att kroppen känns stark istället för att den liksom bara ”‘är”.

Träningen har dock en baksida, Crossfit ÄR slitigt, och det blir inte mindre slitigt när man är över 40 med en utmattning och hormonstörningar pga klimakterie ställer till det. Man kan inte riktigt gasa på som kanske ens tränare eller en själv vill alltid, om man känner att man inte ska gå sönder, vilket också samtidigt känns både trist och som att man försöker komma undan.

Det är samtidigt så oerhört rolig träning – förra veckan kunde jag (med hjälp av lite gummiband) göra kippade pull-ups i sjok om fem, och det var SÅ roligt! Det kändes som jag FLÖG upp (jag vill inte se nån film för då visar det sig nog att min känsla inte riktigt stämmer) och jag kände att jag liksom fick ihop rörelsen. Eller som när jag ”helt plötsligt” kan få upp den jäkla sandsäcken på 45 kg, inte över axeln men till att bära framför magen, det känns också så himla gott!

Jag unnar er att också få känna att ni hittar en rolig träningsform, och att ni får känna hur det känns att känna sig stark i kroppen!

Jag vill ju orka göra allt jag vill – och mer därtill!

”Oj då”

/ LindaG / 2 kommentarer

I går natt så sammanföll ett gäng mindre problem och blev till ett totalt kroppsligt cluster-fuck. En gammal musarm, tennisarmbågen sedan i somras och en nackspärr sedan två veckor blommade alla upp och låste typ min högra arm totalt, det gjorde svinont. Bokade in tid hos en naprapat i dag, och även om det kändes något bättre i morse så var det nog ett bra val…

”Oj då, här har det kört ihop sig” var hans första kommentar. Sen klämde han mig lite oväntat typ vid armhålan och jag höll på att skrika rakt ut – visste inte ens att jag hade ont där? Bland flera problem så verkar en överansträngd lats-muskel vara ett av de större problemen, jag som inte ens trodde jag hade några lats-muskler typ… Efter en mycket plågsam, men välgörande, halvtimme så fick jag lite stretchövningar och rekommendationen att boka in återbesök. Skulle gladeligen ha ett helt gäng såna här besök för att jobba med en massa knöligheter med kroppen, men det blir så jäkla dyrt – men det här behöver jag reda ut om jag alls ska fungera känner jag.

Nu ska jag in och köra dagens träning, jag ska träna på ungefär som vanligt men inte sikta på några person-bästa, var väl ungefär rekommendationen, så jag ska låta armen och axeln jobba med lite lägre vikter ett tag.

Axlarna och övriga kroppen mår ju bäst när vi jobbar mycket på gården och rör oss på en massa olika sätt. Vintern med ett kallt kontor och ett jobb framför datorn är verkligen ingen höjdare, men vad ska man göra.

100 kg 2025?

/ LindaG / 3 kommentarer

Jag misstänker att vi är på väg in i en sjukdomsperiod i familjen, Lukas vaknade med ont i halsen, feber och ont i huvudet, och jag känner att nåt är på gång i kroppen med. Passade därför lite på att träna, ifall det blir nåt ordentligt, och eftersom det bara var styrka idag – the Crossfit Total. Det är axelpress, knäböj och marklyft, där man slår ihop den tyngsta man klarar på var och en. Jag tog personbästa i alla tre idag, och känner mig mycket nöjd över det, samtidigt som jag VERKLIGEN hade velat ta 100 kg i marklyft i dag.

I princip alla mina träningskompisar ligger på över 100 kg i det, och det känns verkligen inte som om det vore orimligt att klara? Jag tog 90 kg (+5 kg från förra PB) och det kändes riktigt bra om än tungt, men på 93 kg fick jag inte upp den jäkla stången från backen. Ska se om jag inte kan få lite tips där, tycker jag har bra teknik i marklyft men jag kan inte riktigt själv identifiera exakt vart det fallerar… Det får nog bli nästa års mål förresten, i träningen, att klara 100 kg i marklyft.

Nöjd med dagens resultat ändå, på det stora hela

Jag är inte superförtjust i att sätta mål med träningen för övrigt, det finns säkert 100 bra anledningar till att göra det, men det är inte något jag går igång på sådär jättemycket. Till vardags finns det ju heller inte möjlighet till mina 3 pass i veckan, och då blir det det som råkar stå på schemat för dagen, så det är svårt att hitta tid till att öva på något specifikt – det finns inte tid och ork till att åka in och göra något extra liksom. Marklyft är ändå en sån där ”allmän styrka”-gren, så den tänker jag blir bättre med det mesta vi gör.

Apropå mål för året och sånt, jag gillar att reflektera över sånt som kommer, och litegrann på det som varit. Nyårslöften är ju totalt meningslöst, men att ta en paus och utvärdera lite vad man kan vilja skruva på inför det kommande året – så att man gör en hållbar justering någonstans – det gillar jag. Jag VET att det gärna ska vara mätbara mål, men som sagt, det är inte det jag går igång på – och dessutom kommer alldeles för mycket saker som inte JAG kan styra över, påverka mitt resultat. Någon form av övergripande inriktning, som inte kräver något av mig jag inte kan leverera, men som ändå är till för att få mig att bli en liiiiite bättre person.

Krickelin brukar välja någon form av ord som mantra för det kommande året, och det gillar jag. Även om jag nog inte definierat det så, så skulle jag vilja säga att jag har haft ”hälsa” som mantra för de två senaste åren, och nu med facit i hand (för ett nuläge åtminstone) så känner jag att jag verkligen lyckats. Jag har en bra och stabil rutin med träningen, jag äter bra, sover typ ok och har tack vare hormonbehandling fått en betydligt bättre situation rent mentalt. Att jag nu kanske kommer välja ett annat ord är ju inte för att jag INTE kommer fortsätta arbeta med min hälsa, utan för att jag ju har skapat ett livssituation med bra förutsättningar för att fortsätta med mitt hälsoarbete – utan att jag behöver göra någon extra ansträngning för det, precis det jag varit ute efter. Bra jobbat av mig!

Funderar lite på var årets ord skulle kunna vara. Kanske BALANS, som i att hitta en balans i arbetet här på gården så att det inte blir alltför mycket (som förra året). På mitt arbete HAR jag en bra balans, och den tänker jag göra allt för att bibehålla.

Till och med utsikten från jobbet är balanserad 😉

Annars funderar jag på RELATIONER, det lutar åt att det får bli det som behöver vara fokus kommande år. Relationer med barnen (främst tonåringarna) och relationen med maken är sånt som absolut skulle behöva extra arbete och omsorg, och som jag kommer behöva prioritera oavsett vad – men jag skulle verkligen vilja komma dit att jag kan arbeta med mina övriga relationer med, alltså kompisar. Jag vet knappt ens om jag har några kompisar kvar, jag har träffat dem så sällan sedan utmattningen, men jag har också fått några nya – från träningen!

Herregud, det här blev visst jättelångt, jag ska utveckla detta vidare, men det får nog bli en annan dag för nu är det dags för middag.

God fortsättning till er!

Träningströgt

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hela min kropp känns frustrerad just nu. Träningen går trögt, jag går och drar på en förkylning som varken vill ge med sig eller verka vilja bryta ut ordentligt, men som påverkar träningen rätt mycket. Känner i kroppen när det blir flåsigt att den inte riktigt är som den ska – och flåset är ju min sämsta gren redan sedan innan. Känner mig dessutom som om jag ”hittar på” förkylningen för att ha en ursäkt till varför det går så dåligt just nu, fast jag inte gör det, men känslan är ändå där. Det ÄR ändå tur vi registrerar vikter och sånt i träningsappen, så att man ser att man faktiskt ändå blir liiite starkare, trots att det känns som man går bakåt. Just nu vill jag bara få ett pass där jag känner att förutsättningarna är BRA, inte konstant halvdana. Det räcker med de begränsningar jag har av höft och armbåge tycker jag.

Sen är det ju årstiden, jag har extremt svårt att aktivera mig när det blivit mörkt, och det blir det ju alldeles för tidigt. Det blir bara att man liksom sitter. Man sitter och spelar UNO med barnen, man sitter och läser en bok, man sitter och dricker kaffe, äter lunch osv osv. Sen sätter man sig framför TV’n när man inte orkar mer. Hatar det. På sommarhalvåret är jag så aktiv utanför jobbtimmarna, man går och fixar i trädgården och sånt och sitter väldigt sällan still – vilket kroppen såklart mår oerhört mycket bättre av än denna inaktivitet.

”Ja men gå ut och ta en promenad” kan man ju tänka då. Visst, det är visserligen inte mycket till gatubelysning här och de gator man kan gå på är mestadels landsväg och därmed inte så avslappnande att promenerar utmed, man kan ju ha pannlampa och reflexväst och allt sånt. Men när jag är inne och ser ute på ett kallt, blåsigt mörker så måste jag säga att det finns typ INGET som kan få ut mig. Det här gäller ju i princip bara helgerna, på vardagar hinns det inte med ändå. Tur vi måste ut till djuren ändå, så man åtminstone får några minuters frisk luft som man inte kan avsäga sig. I övrigt finns det liksom inget att direkt GÖRA ute på gården som gör att man dröjer sig kvar. Stall och garage behöver absolut städas och sorteras, men det känns inte så lockande heller, ska jag vara ute och frysa så vill jag åtminstone vara UTE.

Försökte motivera mig till att stanna ute en stund genom att leta saker som är roliga att fota, men det ÄR ju inte mycket som lyser upp ute just nu. Några enstaka gula rönnbär var det gladaste jag kunde hitta.

Ni hör, frustrationen är hög och lösningen promenader i mörkret lockar inte tillräckligt för att övervinna tröttheten. ”Gå ut och få lite dagsljus” är ju annars också rådet, men när hinner man det? De dagar jag jobbar på kontoret så vill jag ju ändå hinna prata med kollegorna på lunchen, och ett blåsigt Munksjön känns som ett mycket motigare alternativ.

Gnäll gnäll, och inte har jag nån lösning heller. Kram på er.

Välkomna och ovälkomna förändringar

/ LindaG / 1 kommentar

Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.

Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.

Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)

Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.

Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.

Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.

Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.

De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!

Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).

Så, lite navelskådning av rang, förlåt för det.

En annan verklighet

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vill börja med någon form av disclaimer – jag är mycket medveten om hur priviligerat mitt liv är gentemot större delen av världens befolkning. Det här är bara lite tankar och önskedrömmar.

I dag har det varit full rulle – jag började morgonen med ett pass strongman som sen följdes av veckohandling. I vanliga fall brukar vi vara två på att handla, men maken är influensasjuk och har feber, så idag är det upp till mig med det mesta. Passet var tungt och kroppen känns rätt slut, man kan tycka att det inte skulle behövas när vi har ett aktivt liv på gården – men så länge vi spenderar så stor del av våra vardagar på kontor så behöver både jag och maken träningen för att må bra. Såklart är det också en stor fördel när man just ska göra tunga saker på gården.

Väl hemma så hade jag en lång lista med saker som behöver göras inom en snar framtid, varav några var akuta. Byta vattenslang (svettslang) i växthuset tex, där den gamla hade gått av, och klippa ner all potatisblast då den börjat få bladmögel. Jag tycker förresten det funkar rätt bra att göra så, tar man det hyfsat tidigt så klarar sig potatisen bra i marken, det är bara lite svårare att se vart plantan suttit. Eftersom jag har tomater lite här och var gäller det att agera snabbt när möglet kommer, annars smittar det både tomatplantorna och själva tomaterna, så jag hoppas jag hann i tid. De bladen läggs sedan på vår fulkompost (som egentligen är en gödselplatta) bakom stallet, där jag lägger allt sånt som jag inte vill ha i min vanliga kompost pga invasivt eller smittat. Mycket praktiskt.

Förutom diverse smågrejor som dök upp så att säga i arbetande stund, så var sista lite akuta saken på listan att ta upp löken. Om inte tomaten och potatisen levererat nåt vidare så måste jag säga att löken överträffat alla förväntningar! Det blev både mycket och stort.

Fick sedan inse att klockan var fem och det var extremt hög tid att börja med maten – jag hade köpt regnbågslax på Citygross, det är rätt sällan vi äter firre dessvärre men nu blev jag verkligen sugen – plus att det var kampanj. I alla fall – det här är världens längsta inledning – när jag stod där i vår utekök och borstade potatis och fjällade laxen så kände jag att i ett annat liv, då hade fisken varit egenfångad med. Jag fattar att säkerligen det mesta i allas vardagsliv säkerligen var mycket, mycket sämre för säg 100-150 år sedan, men ändå. Tillfredsställelsen att odla sin egen mat och plocka in bär och frukt, att sylta, safta och lägga in för vintern, den är så grundläggande och trygg.

Det är svårt att inte slås av det tämligen onaturliga i att förväntas stå på ett kontor och prestera ”teoretiska saker” åtta timmar om dagen, i fem dagar i veckan. Att stå eller sitta tämligen still och arbeta ”åt någon annan” är ju så vårt samhälle är uppbyggt (mestadels, finns såklart med aktiva arbeten), och eftersom vi valt att köpa den här lilla gården så har vi såklart lån som ska betalas och andra löpande utgifter, och inköp av sånt som behövs för att underhålla eller bygga till gården. Jag tror jag skulle kunna stå ut med att jobba typ 100% om jag måste, under vintern, men jag önskar verkligen att jag kunde ha hela sommarhalvåret till att bara arbeta på gården. Det skulle inte vara svårt att fördriva tiden, det kan jag lova!

Så här gott såg det ut när jag skjutsade in laxen i ugnen förresten. Inget komplicerat, men gott! Skulle ni vilja ha recept på det?

Jag önskar alltså, helt bortskämt och utan att ta i beaktande alla som har svårt att få ekonomin att gå runt för dagen – att jag bara behövde jobba typ halva året. Det är såklart inget som är genomförbart med dagens förutsättningar, men jag vill få önska och drömma lite bara. Vet att jag delar känslan med många av er, och ibland är det på något sätt som att pilla lite på en halvläkt skorpa när man bara går och funderar på hur man skulle vilja leva, men samtidigt är det svårt att låta bli. Jag undrar också hur samhället i stort skulle kunna funka, om det fanns bättre möjligheter för bönder att få skäligt betalt och bättre förutsättningar för att kunna arbeta? Nu har ju inte vi en ”fullstor” gård, men tillräckligt för att försörja oss själva, rent teoretiskt, om ekonomin fanns.

Det var dagens, jättelånga, fundering. I morgon har jag växter som ska flyttas och planteras, en häck eller två som ska klippas och egentligen även de små äppelträden, även om det nog får vänta lite. Just det – ska ta hand om löken som just nu bara stå i en skottkärra i garaget med, och…. Och… Mmm. Ni hör ju. Puss på er, oavsett vad ni känner för ekorrhjulet!

Är det början eller slutet?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag känner mig så otroligt ”veckovill” över den här sommaren. Det var vinter och kallt evighetslänge, sen blev det ju typ sommar direkt och otroligt härligt, och när jag är ute får jag inte riktigt ihop att det bara är början av sommaren? Det har varit en massa VAB och klämdagar och annat med, så det känns lite som att det har varit typ lite semesterledigt (missförstå mig rätt, den känslan klagar jag absolut inte på), och ändå börjar inte semestern förrän om en och en halv vecka? Jag får inte ihop känslan kring det.

Från piren i Gränna dit jag och Filip åkte för en glass efter jobb och fritids i måndags

Något visare efter förra sommaren så vill jag heller inte ta värmen för givet, att den fortsätter menar jag. Jag försöker flexa tidigare där det går, och har som sagt tagit ledigt alla klämdagar. Det ÄR verkligen ett STORT behov av värme och sol kvar sedan förra sommaren och hösten! Vi försöker också maxa sommarkänslan här hemma, äter utomhus, sitter i soffan på altanen på kvällarna och bara njuter en stund. Inte svårt att göra, här hemma… Som i går till exempel, båda de stora barnen var hos mormor, lilla F fick en pasta-med-köttbullar-middag och jag och maken gjorde en enkel variant av Bookmaker Toast. Det kändes himla trevligt med lite ”vuxenmat” och att kunna sitta ute en stund på det som vi oftast använder som frukostaltan men som nu i värmen är en perfekt kvällsaltan i skuggan.

Seriöst, så gott! Surdegsbröd, hemslagen majonnäs med twist, egenodlad sallad, köp rostbiff, friterad kapris och en massa riven pepparrot.

I går köpte jag mig ett par nya löparskor på rean, hittade ett par som passade mina breda fötter och som var supersköna. Nu är jag ju inte dummare än att jag fattar att jag fortfarande kommer vara lika kass på att springa, men det blev i alla fall stor skillnad på känslan – helt stumt i gamla skorna, och med studs i de nya, så det KÄNNS lite skönare att springa åtminstone. Det är däremot himla trögt att ha så dåligt flås just (styrkan är väl ok), det går fortfarande inte att pressa sig nåt efter utmattningen så det tar liksom bara lite bom stop. Och deppigt att komma sist hela tiden – men, jag försöker peppa mig själv med att jag i alla fall försöker, jag ”springer” ju hela tiden fast det går sakta, och jag gör VERKLIGEN mitt bästa, även om det känns som jag suger. Nåväl. Liiiite roligare blev det i alla fall i nya skor.

Frisktecken och sjuktecken

/ LindaG / Lämna en kommentar

I ungefär två och ett halvt år nu har jag varit medlem i Crossfit Södra Wättern. Jag började ju samtidigt som jag blev utmattad vilket kunde kännas dumt på ett sätt, men som samtidigt var mycket nödvändigt. Först var det bara en kamp att orka försöka ta sig igenom ett pass alls, och kroppen svarade noll och intet på träningen – men den kändes ändå nödvändig för ett kommande, bättre mående.

Outhärdligt sakta så blev jag lite, lite starkare, men det var svårt att inte jämföra med mitt vältränade och 10 kg lättare jag. Till slut kunde jag (oftast) långsamt släppa de tankarna och istället känna det som faktiskt sakta blir bättre. Våga ge mig själv chansen att få den här nya personen att få ta sina egna PB’n, med de förutsättningar som fanns kvar. Tacksam för allt stöd och pepp men samtidigt förståelse hos både coacher och träningskompisar, där man gläds åt det som funkar men inte dömer det man inte kan.

Det är så otroligt svårt, att inte jämföra sin prestation med ens sitt eget förra jag eller någon annans. Att våga tro att ingen annan dömer dig och att försöka inte döma sig själv. Det går ibland, ibland inte, och det är ju en vinst att bara inte haka upp sig på det utan klappa sig själv på axeln och säga att ”strunt i det nu, det går bättre nästa gång”.

Den sista tiden har det ändå gått rätt ok, jag HAR känt att jag har blivit lite, lite starkare och åtminstone fått till lite teknik. Nu är det flåset jag skulle vilja jobba på, det som inte har gått alls att arbeta med under och direkt efter utmattningen. Min kondis har ALDRIG varit min starka sida, men jag förstår behovet av en kondis som inte är urusel, både i träning och vardag. Men det här är mitt mål nu, att jag ska kunna jobba med min kondis, så att jag kan känna att den blir lite bättre. Det går samtidigt inte att pusha kroppen, för då säger den stopp, utan att bara utmana den på den nivå den befinner sig för dagen.

Just på grund av allt det jag skrivit om här ovanför så känns det deppigt idag. Mina inplanerade pass är i största möjliga mån heliga, och är den tid jag ger mig själv varje vecka. Men, i morse vaknade jag och kände mig lite lätt hängig, jag tänkte att det nog var trötthet från senaste tidens VAB och annat, men när jag tog en promenad tillbaka till kontoret efter en konferens så blev jag ganska snabbt mycket mer hängig, och här hemma har jag fryst och svettats lite om vartannat. Jag är varken förvånad (har ju ändå sovit med sjukt barn i ansiktet i typ två veckor) eller tycker EGENTLIGEN att det är en katastrof, jag tror inte jag kommer bli så mycket mer sjuk än jag är just nu. Men ändå, det var liksom inte läge att köra ett tungt pass Crossfit fick jag ändå inse, och det som gör mig deppig är främst förlusten av en väldigt rolig timme, men även en liten envis känsla av att jag ”borde orkat” som jag vet är helt avig.

Det var åtminstone en vacker promenad tillbaka till jobbet.

Jag vill inget särskilt med detta, mest svamla av mig, och sätta lite ord på hur viktig jag ändå förstår att träningen är för att ens liv ska vara bra. Som bara en sån dum sak som när jag ful-ramlade i helgen, hade jag inte tränat mig till både lite rörlighet och liiite skyddande muskelmassa så hade jag nog slagit mig rätt mycket mer. Eller som när man går här och bär säckar, kör skottkärra, gräver eller gör något annat tungt jobb, då ger det en otrolig kick att känna att man orkar! Oftast i alla fall, ibland behöver jag kalla in maken när nåt är FÖR tungt. Tur han tränar med! Kram på er, hoppas ni hittat nån rolig träningsform om det är vad ni känner att ni behöver, och att ni mår bra ändå om ni inte vill träna.

Trägen vinner

/ LindaG / Lämna en kommentar

Va!? Två inlägg om träning i rad? Ska det bli en träningsblogg av det här nu? Näe, verkligen inte, men för första gången på länge så känns det som att kroppen faktiskt svarar lite på träningen, och då känns det extra kul och alltså vill jag skriva om det 🙂 Sedan utmattningen har jag bestämt mig för att jag inte mäter min prestation i något alls egentligen. Jag reggar inte hur många gånger jag tränar, hur snabbt jag åker längdskidor (om det händer), absolut inte vad jag äter och jag har ingen klocka som mäter puls eller en massa annat. Ska jag träna så ska det vara för att jag mår bra av det och för att jag tycker det är kul! Det tog ett litet tag att vänja sig vid, men nu känner jag mig mycket mer nöjd över att bara lyssna på kroppen.

MEN, det finns ETT undantag, och det är att jag registrerar vilka vikter jag använder i övningarna på Crossfit-träningen. Det har två funktioner – den största är att jag inte behöver gissa ungefär vilken vikt jag ska lägga mig på när jag tränar (mitt minne ni vet) och den mindre, men till slut ändå roliga, funktionen är att jag kan se att jag faktiskt blivit starkare! Efter utmattningen är min kropps tolerans för att pressa sig typ noll, och jag har varit stundtals himla deppig över att det inte känns som jag blir starkare alls, men faktiskt kan jag nu få svart på vitt att jag ändå faktiskt blivit det – och det är ju en otrolig morot i sig! I vår app ser det tex ut så här:

Jag vet, det är en massa engelska termer för övningar som man generellt sett inte har koll på, och dessutom är det ganska få mätpunkter. Det sistnämnda är för att det faktiskt är ganska sällan vi gör en isolerad övning som kan registreras, det är ofta ”complex” alltså sammansatta övningar som består av olika saker, och de räknas inte på samma sätt. Men oavsett, det är inga jättesiffror, men det ÄR ju ändå ett kvitto på mer muskler och teknik! Sen ser såklart inte alla diagram ut så, de kan också se ut så här:

Variationerna beror oftast på att vi gjort väldigt olika typer av set, typ om vi är ute efter vår maxvikt gör vi bara ett fåtal repetitioner och det ger ett resultat, medan vi en annan gång kanske kör 10 repetitioner och får då ett uträknat resultat på något helt annat – kanske för att uthålligheten i muskeln inte är samma som den rena styrkan tex. Glad blev jag i alla fall när jag satt och kikade på lite kurvor häromdagen! Och just nu känns det som sagt var som att kroppen faktiskt kan svara när jag tränar, även om min kondis är noll och förmågan att pressa mig också är nära noll, så finns det i alla fall NÅT där. Det hjälper såklart inte supermycket att jag är kvinna i 45-årsåldern, min muskeltillväxt är ju inte direkt samma som min tonårings. Jag tränar nu då 3 gånger i veckan om inte det kör ihop sig någonstans (vilket är typ minst på klubben, de flesta verkar ha oändligt med tid och kör 5-6 pass?) vilket jag är mer än nöjd med, och det gör att jag mår bra både fysiskt och psykiskt.

Så, det här blev jag glad över – helt ointressant för er! Men kan varmt rekommendera träningsformen ändå, mycket är det (jobbigt, svårt, tungt och ibland rent löjligt omöjligt) men det är också (nästan) alltid roligt med.