Aldrig riktigt good enough

Fast vi har så mycket som gör det lätt att leva i dagens samhälle, blir det också så himla svårt på samma gång? Jag läste (av en forskare om jag inte minns fel) att vi nu har så många enkla lösningar på det som var stora problem för länge sedan, som att förflytta sig längre sträckor, bo klimatskyddat, kommunicera över långa distanser, skaffa mat osv – men däremot har vi istället gjort det som var lätt till något som är svårt? Som att andas (det finns kurser i andningsteknik), att ha ett heltäckande skinn på kroppen (som nu plötsligt behöver en hel hudvårdsrutin?) eller att vara i skogen (genom att gå på anordnade ”skogsbad” tex). Jag dissar ingen av dessa saker, men visst får det en att tänka efter?

Varje expert på något jag träffar, eller lyssnar på, tycker ju att just deras ämnesområde är rätt och viktigt. Prata med tandläkaren och du måste ha minst tandtråd och munskölj utöver tandborste och tandkräm, en hudvårdsterapeut kommer förfärat rygga tillbaka om du inte använder MINST 4 olika preparat varje morgon och kväll, en yogi kommer tala om vikten av yoga för dig, olika kostrådgivare kommer ha den ultimata lösningen och en tränare kommer ha alla lösningar på dina problem genom träningen. Missförstå mig inte nu, var och en av de här personerna vill gissningsvis både väl och har säkert rätt i sak! Men när man som vanlig person bara ska klara av sin vardag så måste man givetvis sålla i alla dessa välmenande råd och riktlinjer, och det gör vi ju med. Alla väljer in det de tycker är viktigast i sitt arbete, sitt föräldraskap och sin relation – och kanske för sig själv med, om man hinner med.

Bra och god mat är något jag alltid valt, men vad som är ”bra” mat varierar mycket beroende på vem du pratar med.

Men ändå – eftersom vi i olika sammanhang matas av ”den enda rätta vägen” av 100-tals välmenande personer i medier och annat, så tycker i alla fall jag att det också ofelbart lämnar efter sig en känsla att man är misslyckad i 99% av alla ”rätta vägar”. Jag är en vuxen person, jag förstår rent logiskt att det är omöjligt, men det är samtidigt också himla svårt att känna sig lyckad och nöjd med all den kunskap vi har om saker som ”kunde göras bättre”. Många av sakerna vi får information om är ju också vettiga råd, jag förstår att det vore bättre om jag gjorde det ena eller det andra, och jag skulle ju VILJA kunna göra fler av sakerna rätt. Och nu börjar det ändå krypa en under skinnet lite – jag kan fullständigt skita i råden om nån hudvårdsrutin, men jag kan förstå råd om tex rehab eller skadeförebyggande träning och verkligen VILJA, men jag mäktar bara inte med i min vardag. Jag kan välja att lägga krut på en massa olika saker i mitt föräldraskap, men jag kommer aldrig orka ta alla strider i alla sammanhang. Jag fattar det – men det hindrar mig inte att KÄNNA att jag BORDE.

Det här är ju en bieffekt av medievärlden vi lever i såklart, många röster hörs om många olika saker. Jag kanske kunde önska mer nyansering av alla ”experter”, och lite mer förståelse för att det finns fler experter – och att det ju också finns experter som har olika åsikter om vad som är bäst i en enskild sak.

Mvh, en som ibland blir lite trött på att känna att man inte gör nånting tillräckligt bra alls.

Gratis glädje

Att man gillar sånt som är vackert är väl knappast unikt, och alla har troligen olika saker de anser vara vackra. Det som helt golvar mig, det är naturen – och särskilt nu på hösten. Ännu är inte färgerna sådär sprakande som de (förhoppningsvis) kommer bli, men luften är en annan och färgerna är också annorlunda. Den kyliga och fuktiga nattluften gav i mötet med morgonsolen en fantastisk utsikt härom morgonen, inga bilder jag kan ta gör den rättvisa. Att just bo med vyer som utsikt, att kunna se över fält och åkrar och skogar, det gör mig så orimligt lycklig.

Jag är glad att jag har förmågan att se allt det som är vackert, delvis hjälper det ju att jag tycker om att fota (ni vet, på glad hobbynivå) för det gör ju att man tittar på saker på ett annat sätt. Samtidigt är det också vansinnigt frustrerande, för de vackraste sakerna GÅR inte fota på ett rättvisande sätt, såsom solnedgångar och dimhöljda ängar. Eller ja, det finns såklart fotografer som klarar det med, men jag är inte en av dem. Det som däremot är lätt att fota, och som samtidigt gör mig lika glad som de stora vyerna, det är de små detaljerna. Frostiga nypon, en solkatt på mossa, lysande röda rönnbär… Och snart vackra löv i alla färger.

Jag TROR att det som är vackert påverkar mig i större utsträckning än det verkar göra många andra, det värmer liksom upp hela bröstet och jag blir lite andlös. Barnen är liiiite trötta på mig när jag hela tiden pekar ut sånt som är vackert, de stora i alla fall, Filip är själv rätt duktig på att peka på det som är fint. Men kanske har ändå något av min kärlek till naturen smittat av sig, för det händer att även tonåringarna uttrycker att det är en fin himmel, eller vackert ute, vilket gör mig så himla glad! Må ni alla hitta det ni tycker är vackert, och njuta lite extra av det!

Pukasjön

Det blev en dag i söndags med perfekt väder för vandring tillsammans med Filip. Hög, klar luft och strålande sol, ca 15 grader och vindstilla. Vi packade en ryggsäck med mat, och en med ved (tur det för det var slut på grillplatsen) och sen knatade vi – från norra änden av Ramsjön, söderut till Pukasjön, utmed John Bauerleden.

Fotograf: Filip
Och så själva fotografen då!

Jag hade beräknat att det skulle vara omkring 5 km enkel väg, det visade sig bli 6 km, i tämligen kuperad men väldigt omväxlande och vacker terräng.

På vägen plockade vi ett par deciliter blåbär, till desserten. Fotograf: Filip

Filip fick direkt för sig att han ville ha min kamera, så med den på magen skuttade han fram, runt, tillbaka och överallt och fotade. Tror lätt att han nog gjorde 50% längre sträcka än oss, och jag är grymt imponerad över att han orkade. Vi vuxna var rätt trötta när vi kom tillbaka liksom. I alla fall, några foton i dagens inlägg är tagna av honom!

Lite suddigt, men kul att för en gångs skull ha foto av oss båda.
Mycket stolt över sin prestation på vandringen!

Jag trodde VERKLIGEN inte att det skulle vara tomt när vi kom till vindskyddet vid Ramsjön, det var ju perfekt väder, men vi var helt själva där. Verkligen magisk plats att pausa och grilla på! En egen brygga fanns det med, och ryktet säger att EN i vandringssällskapet badade i en tämligen kall sjö…

Första gången vi varit på en grillplats med tillhörande brygga – det var ett vinnande koncept
Fotograf: Filip

Självklart blev det massa gott att äta med, Quesadillas med räkor, lime och chili till oss vuxna, Filip fick istället skinka i, och sen blåbärskrabbelurer med pekannötter och lönnsirap till efterrätt. Sjukt gott!

Varmt, salt och ost-geggigt. Mycket tillfredsställande.
Klart man kan ha med ett paket gifflar, men det här är ju en annan njutning i. Hade verkligen längtat efter att både göra kokkaffe och grilla mat.

Det var en mycket bra dag för vandring!

…och andas uuuuut

Man kan ju inte säga annat än att det är tvära kast i vädret – från typ 28 grader och medelhavsvärme till att det var FROST när jag klev ut i morse? Termometern visade på 3 grader vid 06:30, men det måste dippat ännu mer. Tur vi hade stängt till växthuset ändå – och många blommor ser ok ut, det verkar inte ha varit så ”hård” frost (eller vad man ska säga).

Jag kände ändå efter förra helgen att jag är redo för hösten nu – främst är jag redo för den vila den för med sig. Det som inte hunnits med ute nu får liksom vänta – eller ja, självklart är det saker kvar att göra, som att ta in resten av det som är ätbart, slå ängen (alldeles för sent jag vet) och hösta in landen, men det känns som att det är sånt som jag har hela hösten på mig att göra. Det känns väldigt vilsamt att gå in i hösten nu, och jag är SÅ sugen på att göra lite trevliga saker som inte är gårdsarbete känner jag, som att träffa vänner, kanske gå på nån AW och mest av allt har jag ett nästan fysiskt behov av att få ge mig ut i skogen och vandra – så det ska vi göra!

Planen, om inget händer, är att vi ska gå en bit på Bauerleden i helgen med de som vill hänga med i familjen. Det KAN innebära att även O följer med, men mest troligt är det att det bara blir jag, maken och Filip – jag är väldigt osugen på att behöva övertala nån motvillig tonåring känner jag, då kan de lika väl stanna hemma. Den här dagen är liksom till för att vi som vill vandra ska ha det riktigt trevligt! Jag ska packa RIKTIGT god matsäck med, så det blir 100% njutvandring. Tror jag ska göra Heta räkquesadillas som lunch och Blåbärskrabbelurer med lönnsirap som dessert.

Planen är att gå från 8 och sen till 6 eller 5 beroende på vad Filip orkar – och sen tillbaka då efter en ordentlig paus.

Jag får en SÅN lyckokänsla i kroppen av att bara ha det här inplanerat! Det är som hela kroppen tar ett välbehövligt andetag i frisk höstluft, och axlarna sjunker ner en decimeter. Det dagen hänger på är ju dock att Filip är på rätt humör för att vandra såklart, men han brukar inte vara svår att ha att göra med – gäller bara att ta med lite gott att äta på och egen kikare, kniv och en skogsbok som man kan bocka av saker i. Såklart måste man hitta en perfekt vandringspinne med!

(Inser ju själv hur lätt det här kan gå åt skogen (no pun intended) och bli en dag som INTE blir bra, och hur jobbigt JAG kommer tycka att det är om det inte blir bra. Men men, ibland måste man leva farligt….)

Hemgjord chilisås/sweet chili med äpple eller hallon

En av mina favoritsåser är Tigersås, så det var den jag hade i bakhuvudet när jag experimenterade fram den här chilisåsen. Den är klar – inte tomatbaserad – och blir som sweet chili i konsistensen, men är mindre söt.

Det är nästan omöjligt att ge exakta mått, för det beror på hur stark chili du har, hur söt din smaksättning är (hallon eller äpple) och hur du vill att ditt slutresultat ska smaka. Men, det ger en uppskattning om vilka mängder det kan röra sig om. Första omgången jag gjorde, blev med äpple – dels för jag hade liggande och dels för att jag ville ha en lite fylligare smak – den blev kanon! Andra satsen blev med hallon – det är ju en klassisk kombo med chili och den blev även den god, hade nog dock kunnat skippa vitlök i denna så det har jag gjort i receptet nedan. Vi har både gul chili och gula hallon – men har du röda motsvarigheter så går det givetvis lika bra!

Blir lite olika nyans på om man kör med äpple eller hallon. Hade inte tillräckligt med likadana flaskor hemma dock…

Det här receptet ger på ett ungefär två flaskor på ca 500 ml vardera.

Det är inte nödvändigt att ha gula chili eller hallon, bara kul att använda det man odlat.

Hemgjord sweet chilisås med hallon eller äpple

250 g chili
ca 3 dl vatten (öka eller minska för önskad styrka på såsen)
1 dl ättiksprit (12%)
1-1,5 dl äppelcidervinäger
1 dl strösocker
ca 3 dl syltsocker
0,5-1 tsk salt

Smaksättare äpple:
ca 3 äpplen (gärna sådana som blir mosiga)
1 hel vitlök
0,5 dl vatten

Smaksättare hallon:
250 g hallon
0,5 dl vatten
ev vitlök (se kommentar ovan)

Börja med att förbereda din smaksättare – koka äpplen till ett mos med lite vatten (avvakta med vitlöken) eller koka hallonen till mos med lite vatten. Om du tar hallon – sila av kärnorna. Ställ också in dina rengjorda glasflaskor i ugnen på 100 grader så de är desinficerade.

Dela chilin och ta bort fröhus och frön om du som jag har en väldigt stark chili. Lägg den och eventuell vitlök i en matberedare och finhacka – eller gör det för hand.

Blanda chilihacket, det mesta av vattnet, äppelcidervinäger (börja med den mindre mängden), ättikssprit, salt och det vanliga strösockret med din smaksättare i en kastrull. Koka i ca 10-15 minuter så chilin blir mjuk, tillsätt mer vatten vid behov, och skumma av. Tillsätt därefter syltsocker. Nu behöver det koka ungefär 5-10 minuter, men det är också nu du behöver börja smaka av. Det som kan vara värt att hålla i huvudet är att slutresultatet på flaska sedan inte kommer vara lika starkt som det är nu, så vill du ha mycket hetta får du ta i lite extra här. Känn efter om du vill ha mer socker, salt eller syra (ättika eller äppelcidervinäger).

När du är nöjd stänger du av plattan och tar fram dina varma flaskor, använd en tratt (men se till att det kommer in luft under tratten så det inte bubblar upp varm chilisås på dig!) och fyll flaskorna så mycket som möjligt. Låt stå i rumstemperatur för att svalna, och ställ sedan i kylen. Absolut godast efter nån vecka när smakerna utvecklats lite mer!

Bonus – fick världens bästa tips för att göra etiketter, gör egna i vilket program som helst (Word funkar bra tex), skriv ut på vanligt papper i en vanlig skrivare. Klipp isär etiketterna, lägg dem i mjölk (!!) i nån minut och fäst sedan på flaskan – torka bort den mjölk som rinner av. Proteinet i mjölken funkar som klister – men samtidigt är det lätt att ta bort när flaskan diskas. SUPERSMIDIGT!

Välkomna och ovälkomna förändringar

Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.

Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.

Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)

Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.

Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.

Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.

Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.

De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!

Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).

Så, lite navelskådning av rang, förlåt för det.

Så kom september…

September har precis börjat, och trots att den kommer med sommarvärme så är det något i luften som skvallrar om att hösten är i antågande. Det spelar ju ingen roll att jag hade velat ha mer sommar, så fort semestern är slut och jobbet börjar så är det helt oundvikligt att man slår om till höst i huvudet, och blir det som det brukar så är det lätt hänt att känna att man kliver in på kontoret i augusti och kommer ut någonstans i december – och så vill vi ju inte ha det.

De första löven har börjat skifta i färg, och även i naturen skymtar andra nyanser i skogens utkanter.
Nyponen mognar i hagarna och snåren.

Jag älskar hösten på många sätt, den fantastiska luften och det vackra ljuset, och jag blir ända in i själen lycklig av vackra höstfärger i naturen. Den har faktiskt även med sig någon form av vila, sensommaren för med sig många måsten om man vill ta tillvara på det man slitit hårt med att odla, och både hus och gård kräver såklart skötsel för att hålla sig fina. Men nu börjar det trappa ner, en hel del är skördat till den nivå jag känner att jag orkar och resten kommer inte riktigt lika mycket… samtidigt.

Kvar återstår att löpande skörda de hösthallon som mognar…
…och att kanske ta in lite havtorn, om jag orkar.

Lite ”småfix” återstår innan hösten träder in på riktigt, vi har lite vindskivor kvar att byta och sen råkade färgen ta slut när äldsta sonen höll på att – äntligen – måla om hönshuset. Men 3 sidor av 4 är klara i alla fall, och det blir väldigt fint. Hönsgården blir en fråga för längre fram, men den skulle också må bra av lite omsorg.

Våra små minigriskultingar har fått en annons på blocket, för hämtning i slutet av oktober när de är 12 veckor, men jag ser inte fram emot att de ska flytta. Hönsen har det bra i sin stora öppna hage på kullen med grisarna, även om våra nya Hedemora växer orimligt långsamt gentemot våra Silverudds blå.

Våra flerfärgade katter är perfekt kamouflerade mot träflisen, och busiga – men just nu saknar jag en som vi inte sett på ett par dagar. De går ju alltid ute så det kan dröja innan man ser alla ibland, men lite orolig blir man alltid.

Eftersom stallet är ett av mina absoluta favorit-bildmotiv så är jag lite extra glad att vi fick det målat i våras med, det blir så fint mot det gröna runtomkring.

Nästan alla Dahlior vek sig i stormen härom veckan, men de är vackra ändå. Borde nog haft mer stöd till dem, men har inte hunnit med.

I rabatterna har det dykt upp nya blommor (varav en del jag inte har sått själv, men som måste funnits här tidigare) och en del växter har gått in i en andra blomning.

När det ”sista” är gjort inför hösten och det blir en lite mer ruskig tid så ligger höstens stick-projekt redo. En kofta som ska stickas med fyra (!!!) garntrådar samtidigt, på ENORMA stickor – borde ju gå fort då ju! Vi får väl se… Det får i alla fall vänta lite, nu ska jag landa i känslan hösten kommer med, och känslan av vila den erbjuder.

Sånt jag inte visste

Nu har vi bott på vår lilla gård i nästan tre år – lätt det bästa beslut vi någonsin tagit! Men har allt varit som vi tänkt? Naturligtvis inte! Eftersom ingen av oss har någon koppling till livet på en gård sedan tidigare utan var ”vanliga stadsbor i villa” så har det såklart blivit en del överraskningar. Hade vi tänkt på var och en av dessa saker så hade det naturligtvis varit enkelt att räkna ut hur det skulle bli, men när man INTE grunnat på allt i detalj så kommer det ju saker som blir annorlunda än man (inte) tänkt sig. Här är några saker:

Elstängsel – Vi har elstängsel längs hela ytterkanten på gården och även en massa som delar av de olika hagarna. Har aldrig lagt så mycket tankemöda kring detta, utan har väl tänkt att ett elstängsel bara ”är” väl? Men nej, man behöver relativt frekvent röja gräs och sly längs med elstängslet (nästan 3 km totalt har vi om jag inte säger fel) eftersom det annars växer upp så mycket så det till slut inte går någon el i det alls. Man måste också anpassa höjderna på stängslet efter olika djur (det är INTE one size fits all), och förvånansvärt ofta behöver man byta stolpar, linor, band och isolatorer (det är själva öglan eller liknande som håller fast linan på stolpen). Under vintern behöver man koppla bort de nedre linorna som annars ligger mot snön. Hade inte tänkt att jag skulle lägga så mycket tid på just stängsel som vi faktiskt gör, men ska inte klaga för det är relativt trevligt att fixa med, spenderade tex nästan hela söndagen med att röja gräs under stängslet.

Nej men vad konstigt att det inte går nån en i stängslet när det ser ut så här…

Djur – Vi hade ju hönor redan i vår villaträdgård så det var en ”no brainer”, men egentligen hade jag inte så stora planer på att skaffa djur i övrigt. Men sen var det ju gosigt att köpa kattungar från grannen och när en kompis kom med erbjudande med minigrisar var det svårt att tacka nej, likadant till ankor (även om vi gett upp just dessa nu). Jag gillar djur, men jag hade ändå inte riktigt förstått hur mycket mer liv det blir på gården med egna djur och hur trevligt det är. Griskultingarna är tex heeeelt oemotståndliga att gosa med en stund, och det är så väldigt trevligt att ha grannens hästar i en hage ibland, och bondens kor i en annan. Det tillför helt enkelt mer än jag hade trott – och det är helt omöjligt att inte vilja ha mer hela tiden!

Alltså ♥️

Avstånden – Vi har ju en liten gård, bara dryga 2 ha men det är väl en sisådär 150-200 meter mellan hus/garage och stall. Ingen sträcka kan man tycka, men när man letar efter verktyg för fjuttifjärde gången den dagen och går däremellan så blir man ibland lite galen. Ska man gå ut i vår stora hage så är det sååååå långt att gå (alltså, det tar väl typ några minuter – kan inte förklara varför det känns så långt)…. Men jämför med en villaträdgård så ÄR det ju avstånd liksom.

Verktygen – apropå sträckan då så har ju vi en liten, liten verkstads-del i garaget och en i stallet. Det är hopplöst, för alla verktyg man behöver är utan undantag på det ställe där man INTE är. Många saker skulle jag dessutom helst vilja ha dubbel uppsättning av (vilket ju inte funkar), häromdagen kompletterade vi tex med en ny skottkärra. Har dessutom köpt typ 9 murarhinkar i olika omgångar att ha när man plockar frukt, rensar eller gör nåt annat, men det finns ALDRIG nån tom när man behöver?! Helt orimligt…

Det var en lista på det som jag inte väntat mig, eller räknade med, när vi skaffade gård. Ingen av punkterna hade påverkat mitt beslut, men jag tänker att nån mer kanske är sugen och vill kunna fundera kring vad man kan vänta sig 🙂

Vad är vad

Igår kände jag mig äntligen pigg nog för att jobba från kontoret – i natt var en skitnatt och jag vaknade med så mycket huvudvärk att jag mådde illa, så ja, det blev att jobba hemifrån idag igen. Har inte kunnat träna på 2 veckor nu och det KÄNNS i kroppen. Axlar och nacke gör ont och blir stela och jag fasar lite för känslan och träningsvärken när jag förhoppningsvis kan dra igång igen från och med nästa vecka…

Men det var inte det jag skulle skriva om, jag tänkte faktiskt uppdatera er lite på hur det går sen jag fick hormonbehandlingen för klimakteriet innan sommaren. Nu är det ju liiiite svårt att avgöra helt eftersom den största delen av min behandling har ju pågått under semestern och det är därmed lite klurigt att avgöra vad som är medicin och vad som är semester. Men ändå, vi ger det ett försök.

Den absolut största skillnaden är att hjärndimman är i princip helt borta. Minnet är fortfarande lite svajigt, men det är en enorm skillnad mot i våras. Jag känner mig som mitt vanliga jag mental, lite mer klartänkt och förmögen att analysera och dra slutsatser på ett sätt som jag är van vid.

Sömnen har blivit bättre – men är inte helt bra. Kombinerar jag hormontabletter med melatonintabletter så sover jag helt ok, och bara att få sova bra gör ju en enorm skillnad för…

energinivåerna! Det är lite tydligare för mig nu vad som är sviterna av utmattning och vad som faktiskt varit trötthet av att kroppen desperat försöker producera de hormoner den brukar göra. Jag tar fortfarande slut ganska plötsligt och tydligt (utmattningen) men fram tills dess så är jag väldigt mycket piggare. Det här låter ju knepigt, det håller jag med om, för man ska antagligen inte känna att man tar helt slut varje dag, men jag vet inte hur jag ska få ihop livet då. Så jag har mer ork när jag är pigg, men tar alltså fortfarande slut ganska fort. Jag är också liiite piggare på kvällarna (eller mycket piggare, på semestern då jag kunde hålla mig vaken till halv tolv), men här behöver jag hinna jobba lite längre för att se vad som är medicin och vad som var semester.

Humöret då? Jag vet inte riktigt. Kanske att jag upplever att mitt humör är lite mer svajigt över lag sedan nåt halvår tillbaka, och där tycker jag inte hormonerna har gjort superstor skillnad. Har inte känt mig så glad på ett bra tag dock, men det vet jag inte riktigt vad det beror på i grunden. Jag önskar SÅ mycket att jag kunde ha lite roligare åt det mesta och inte fastna i måsten och ansvar, men jag känner mig lite vilsen här. Svårt är det i alla fall, och vad det beror på vet jag inte.

Känner mig så himla ointressant, på alla sätt, det har väl inte med hormoner att göra kanske utan mer att det är lätt att tappa bort sig lite mitt i livet.

Kroppen i övrigt är väl som den är, viktuppgången som kom med utmattningen verkar inte direkt angelägen om att lämna walk-over. Kanske är jag lite mindre sötsugen och har något sämre aptit nu än innan. Det är inte svårt att fatta hur viktig träningen är för både kropp och själ – men kosthållning har ju jättestor påverkan och den är lite av ett dilemma. Vi äter jättebra mat, ofta ekologisk, ibland odlad på gården, lagad från grunden på bra råvaror. Men jag VET att jag som kvinna i klimakteriet speciellt, behöver äta mycket mer protein, vilket är svårt att få i sig tillräckligt utan att äta för mycket. Jag har kämpat mig bort från vikthets och diverse restriktioner vad det gäller kost, men det är bara ett stenkast bort och jag vill INTE tillbaka – men behöver då ändå på något sätt öka proteinintaget utan att börja räkna på maten…. Typ omöjligt. Och ett i-landsproblem, men ett som gör skillnad i hur jag mår och kan ta till mig träning och kan behålla en fungerande kropp.

Nu är vi SÅ MÅNGA som har eller håller på och gör samma resa, har tappat räkningen på alla som kontaktat mig för råd eller bara för att säga tack – men det enda jag gör är att dela med mig av det JAG upplever, så det är inte så mycket att tacka för. Det känns ändå skönt att inte vara ensam om ”problemet” och det känns också skönt att det faktiskt finns hjälp att få – om man har tur och har en påläst vårdgivare vill säga. Tack för att ni delar med er till mig, det känns skönt och inte lika jobbigt då!

Sommar vs höst

Idag är förhoppningsvis sista dagen jag behöver jobba hemifrån (pga förkylning) och det har varit sånt trist väder hela dagen. Grått, mörkt och regnigt, och i ett enda slag så var det som att hösten kom. Jag har ett sånt motstånd i mig i år för att släppa in hösten, egentligen gillar jag ju den årstiden med för allt blir så vackert, men det är något annat i år. Jag orkar inte att det ska bli mörkare, och framförallt är jag inte klar med sommaren än – fast samtidigt på ett sätt är jag det lite med. Jag kan inte förklara riktigt, jag vet, men kanske känns det bara som sommaren gick så himla fort i år. Sen är det inte svårt att hitta ljuspunkterna i hösten med, mysigt att vara inomhus en regnig höstdag, lukten i skogen om man lyckas ta sig ut för att leta svamp, fantastiska färger i naturen och gosiga, stickade tröjor.

PS, den som lyssnade till Linnea Winblads beskrivning av en hösttjej i P3 i morse – det var det mest träffande beskrivning jag nånsin hört tror jag, hahaha! Med vänlig hälsning, en helt o-unik hösttjej

Det senare fick mig faktiskt att beställa garn och beskrivning till en slags kofta häromdagen, jag kommer inte hinna sitta och sticka än på ett tag för det är för mycket jag vill göra ute, men det kommer ju regniga dagar då det är skönt att ha något att göra med händerna, för att huvudet ska slappna av. Jag behövde också ha något att se fram emot känner jag, som alltid den här årstiden, när det skiftar från sommar till höst. Ett event är ändå inbokat, mamma och jag ska kolla Begynnelsen med Berg och Gynning i Norrköping i november, men det vore trevligt med något mer. Som alltid runt hösten så blir man ju extra sugen på vandring – men det hänger på fint väder och INGA älgflugor/hjortlusflugor (klarar verkligen inte av dem).

Min första egenstickade tröja. Tre har det faktiskt blivit hittills.

Så kontentan är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till hösten i år – ska jag omfamna den, redan, för att den ska kännas lite mysigare? Eller ska jag försöka hålla kvar i sommaren ett tag till för att inte sedan vintern ska kännas så himla nära…. Oavsett så blir det lätt så att man går in på jobbet i augusti efter semestern och sen kommer man liksom inte ut förrän det är jul typ, och så kan vi ju inte ha det – det måste finnas saker som gör att man lyfter blicken däremellan ju. Hur gör du? Sommar eller höst, vad får dig att stå ut med årstidsskiften och hur tar du dig an det som kommer?