Tänk, jag hade liksom inga vare sig ambitioner eller direkta förhoppningar om den här helgen, men sen visade den sig både bli produktiv och oväntat trevlig – gud vad härligt sånt är!
Först så blev det ett pass strongman på lördagsmorgonen, och för första gången sedan i höstas så kändes det riktigt bra! Sen är det ju också den typ av pass jag gillar bäst, mest styrka och inte så mycket flås, men ändå – jag är glad för att den sortens pass kan kännas bra igen, eller i alla fall gjorde det igår. Sen kom jag hem, det var skitväder men jag drog på min underbart varma men inte så moderiktiga overall och fick feeling att börja gå loss på de delar av vår infart som fått mest tjälskott under vintern. Jag spettade, grävde och krattade till små diken vid sidan av vägen och försökte åtminstone hjälpligt fylla i de djupaste spåren. Håller säkert till nästa köldknäpp åtminstone 😉 Det blev faktiskt så bra att både jag och maken tog en bit av vägen till idag (igår var han på skyttekurs, och det kommer han vara alla lördagar i mars).
Hittade också två oväntade vårtecken i trädgården, både blå Scilla och …
Sen fick vi ett härligt och spontanplanerat besök av ett par träningskompisar söndag förmiddag som ville klappa på minigrisar, med lite kaffe och hembakt på det. Dessutom (eftersom allt alltid ska hända samtidigt) så blev vi hembjudna till grannarna på eftermiddagsfika – så det blev två välkomna och oväntat (eftersom de inte var planerade så långt innan) trevliga fikapauser idag, vilket också gjorde att tempot för dagen inte gick överstyr. Har så himla lätt att ryckas med i saker jag vill göra att jag inte pausar så mycket som jag borde ibland.
…krokus, som båda tittade upp vid husväggen i söderläge. Även snödroppar har börjat kika fram!
I morgon går jag upp till heltid igen för övrigt. Det känns… jag vet inte, jag hoppas det blir ok. Sista veckan har känts lite bättre, men jag är ju ändå slut när jag kommer hem efter mina 75%, så jag är också lite skeptisk. Jaja, vi får väl se, ska ta det lugnt och ta pauser i jobbet, så håller vi tummarna, så hoppas vi att jag kan hålla samman tankarna och även tala sammanhängande även i slutet av veckan.
Underbara Clara gjorde den här, fast med 17 bilder – men min favoritplats fick ni ju en massa bilder på i går!Tyckte den kändes rolig – i det grå februarimörkret.
En bild på något gott.
Av många goda saker att välja på får det just nu bli en önskan om en sommarfräsch jordgubbsmojito en varm sommardag.
En bild från när jag var liten.
Har inte tillgång till så många bilder på mig själv som liten, men här är strax innan jag fyller 6 år, gissningsvis hos mormor och morfar. Ser lite av mina pojkar i ögonpartiet främst.
En bild på mig i en annan stil.
Haha, ni får en från när vi hade temafredagar på jobbet för mååånga år sedan, här var temat såklart Rock!
En bild på en favoritaktivitet.
Att åka längdskidor ”ute i naturen” snarare än runt en bana – det är något av det absolut bästa jag vet! Det har inte blivit nån skidåkning i vinter alls, det har in riktigt legat tillräckligt med snö där jag vill åka – kombinerat med att de få gånger de gjort det har jag inte haft nån ork. Dåligt.
En bild på när jag mådde dåligt.
Dåligt är lite missvisande på ett sätt, för just precis i den här stunden mår jag ändå rätt ok. Det är precis innan jag blir sjukskriven för utmattning dock, och vi var ute i naturen nästan varenda helg, här på Västanåleden. Hade jag INTE varit ute så mycket så hade jag nog gått in i väggen mycket tidigare, för naturen är ju som ett eget rehab-läger.
En bild från när jag var arg.
Det här är ju inte jag som är på bilden, men den är från julafton denna vintern. Det här var på morgonen, innan allt blev katastrof, och sen var jag så arg att det blev inte en enda bild.
En bild på något roligt.
Att klättra på höghöjdsbana när man är lite höjdrädd är ändå otroligt roligt – det är precis sådär läskigt så man kan hålla paniken i styr, och man känner sig också väldigt modig!
En bild på en stolt stund.
Stund och stund, men jag är väldigt stolt över att jag vågade ta klivet och helt byta karriär mitt i livet. Lärde mig så sinnessjukt mycket, och träffade en massa människor som jag än i dag tänker mycket på och saknar. Fina kollegor och tålmodiga hantverkare när mycket (allt) är nytt!
En bild på ett oförglömligt ögonblick.
När vi fick nyckeln till vår gård och för första gången körde in genom grindarna!
En bild på någon du beundrar.
Nu har jag ingen samlad bild på mina kollegor, men denna är från en resa till Energimyndigheten för ett år sedan. Jag beundrar ALLA mina kollegor, de är sjukt smarta, vänliga, ödmjuka och framförallt ROLIGA!
En bild på en favoritpryl.
Den här bärryggsäcken var verkligen kanon när man ville ta sig ut i skogen med små barn. Så otroligt skönt att ha händerna fria och inte behöva krångla fram en barnvagn.
En bild på någon jag tycker om.
Typ den lättaste bilden att välja. ”Livskamrat” är ett ord som låter lite fånigt, men samtidigt det enda ordet som gör vår relation rättvisa i ett enda ord.
En bild på en bra dag i mitt liv.
En dag i Kroatien, innan Filip föddes och när det ännu inte blivit tonårspinsamt med en kram av mamma. (det var alltså inte en bra dag för Filip inte var född, det var bara anledningen till att han inte var med liksom)
En bild från då jag kände mig glad.
När vi gifte oss, för nästan 19 (!!!) år sedan. Nu tycker jag att vi ser ut som vi fortfarande var tonåringar, men då kände man sig ju vuxen.
En bild från en tillfälle då jag kände mig snygg.
Från vår andra semester i Kroatien, jag kände mig pigg, stark och hade fått ner längden på mitt hår. Toppa med lite solbränna och fräknar!
En bild från en plats jag älskar.
Kroatien vann mitt hjärta första gången vi bilade dit, och är en plats jag verkligen älskar! Vi har bara varit i norra delen, men det är så grönt och så härliga stränder….
Nej men ni vet ju – det finns ingen plats på jorden jag älskar mer än vår gård. Men även på gården så har jag ju såklart ett helt gäng med platser som jag tycker extra mycket om:
Jag älskar vårt kök, med de enorma fönstren och det runda bordet som ger en mycket trevligare samtalsmiljö än ett kantigt. Jag älskar den lilla sittplatsen framför vinrankan, här är ofta lä och det är en perfekt plats att ta en kaffe och titta ut över omgivningarna. Här är ju planen att det ska bli trätrall istället, så stolarna står jämnare och det inte blir så vansinnigt mycket ogräs som växer upp. Älskar den nya altanen i österläge, där man kan sitta i skugga på eftermiddagen men framförallt ta sin morgonkaffe i soluppgången. Hittade ingen bild från när den var klar dock, det måste vi ju åtgärda till sommaren! Jag älskar den lilla altanen framför växthuset, med utsikt över köksträdgården – även om den inte är färdig. Det ska bli en pergola över den här, med lite klätterväxter och annat, så den känns lite mer ombonad och mer som ett rum i trädgården. Blir nog kanon!Älskar vår lilla ”loungeyta” som har kvällssol och är nästan helt skyddad från blåst – efter en hel dag ute här så är det makalöst skönt att få landa i soffan med något gott i glaset och kanske en bit ost. Och självklart är en älsklingsplats vintertid framför brasan i köket eller kaminen i vardagsrummet!
Jag hoppas att genom åren skapa ännu mer älsklingsplatser för en stunds vila, en kaffe eller bara för att njuta av utsikten, i en riktigt lummig trädgård. Men det är ett livstidsprojekt och kommer aldrig ta slut – som tur är!
Nu kommer det handla om kropp, träning och utseende, så är du inte på ett ställe där du känner att du vill läsa om det – hoppa över!Lååååångt inlägg blev det med.
Ordet för idag i utmaningen Fånga Februari var ”Yngre dagar”, så jag bläddrade lite snabbt runt i gamla fotoalbum jag kommer åt via telefonen. De äldsta bilderna jag hade där var från 2004 och de är i usel kvalitet, men jag tycker också inte alls om hur jag ser ut på dem. Det blev så att jag valde bilder från 2014 – det året då jag var i absolut toppform – men nu har det i två timmar malt runt en massa tankar i mitt huvud så nu vill jag, för min egen skull, samla ihop tankarna här.
Det var fantastiskt att vara så vältränad, jag som varit en soffpotatis sedan den dagen då jag kom på att jag kunde välja att inte simträna mer (alldeles för sent rent mentalt, om än inte fysiskt) när jag var typ 16-17 nånting. Små ansatser hade väl gjorts, men efter några pass eller så, så slutade jag alltid. Men nu, nu hade jag tränat och tränat på ATT träna i kanske 2-3 år och nu var jag verkligen på TOPP. Superstark – kunde göra 5 pullups tex och körde högintensiv träning utan att det var några problem. Jag hade dessutom under det senaste året kört en stenhård linje med mycket protein, lite kolhydrater och verkligen maxat en näringsrik men kalorifattig kost. Jag kände mig stolt över mig själv, stolt över att jag gått från soffpotatis till vältränad, stolt för att jag var stark och stolt för att jag för första gången i mitt liv tyckte min kropp var fin. Just den biten var en fantastisk känsla, och jag kände att jag hade kontroll (liiite varning på den) över mitt eget liv.
Men självklart kom det inte av sig självt, jag tränade på lunchen 5 dagar i veckan och jag tränade 3-4 pass i veckan utöver det. En stor del av hjärnan hade dessutom alltid MATEN i fokus – så fort jag börjar tänka att jag ska göra NÅT med min kost så blir hjärnan helt besatt, mycket otrevligt. Allt detta tog såklart enormt mycket tid – och kanske framförallt tid som jag tog från maken, men även barnen till viss del. Och ja – en mamma har ju rätt till egentid, och en mamma som mår bra är en bra mamma till sina barn – men att hålla DEN formen, det tar alldeles för mycket tid och energi för att man ska kunna hålla i någon längre tid. Eller ja, åtminstone om du vill kunna leva ett någorlunda normalt liv och ha din familj kvar.
När alla kläder satt som man ville
Men som sagt, jag var himla stolt över mig själv att jag faktiskt kunnat ta mig ända dit jag var, att en vanlig soffpotatis faktiskt KUNDE träna så man fick rutor på magen (heeeeelt sjukt, men ett kort tag hade jag faktiskt det). Förstod dock redan då att det här inte var en hållbar livsstil, och efter jag födde Filip 2017 så försvann all ork och egentid så som den gör när man har små barn, och jag återgick till soffpotatisform, delvis även för att jag helt hade tappat lusten till att styrketräna på egen hand – det som varit framgångsrikt innan.
Sen testade jag lite crossfit, med jobbet, och DET var ju himla kul ändå! Eller, egentligen var det inte så mycket crossfit över de passen vi körde då, men det visste jag ju inte, utan det var mer funktionell träning. Askul och det var roligt att få lyfta tunga saker igen, även om det samtidigt var otroligt deppigt att börja från NOLL, när jag visste hur stark jag varit. Tung, svag och med noll kondis – och efter ett tag kände jag att jag faktiskt behövde anmäla mig till att träna mer, inte bara ett pass i veckan med jobbet. Så jag anmälde mig till introkursen en sommar, körde den tre kvällar och *PANG* precis här slog utmattningen till…. Inte på grund av träningen, det var bara lite dålig timing. Jag bestämde mig i alla fall för att jag, trots utmattning, skulle ge mig själv chansen att få känna mig stark igen, så jag anmälde mig till crossfitklubben och började gå ungefär 2 pass i veckan. Problemet med att träna med utmattning har jag ju skrivit om ganska mycket, men för att kort beskriva det så känns det lite som att träna med typ influensa i kroppen. Det och så det faktum att ”gummibandet” man normalt sett har – dvs att man tar i, det blir jobbigt, men så kan man ändå ta i lite mer – HELT var borta. Tar det slut (och det gör det snabbt) så tar det tvärstopp, inget i hela världen kan få en att ”pusha” vidare. Det känner jag ju av nu med, ett tag där så hade jag liiiite gummiband, men nu med mitt senaste bakslag så blev det stumt igen.
Så, nackdelen med det här är ju att jag VET hur det kan kännas, vad jag KAN klara och HAR klarat, och nu klarar jag nästan ingenting i jämförelse. Jag är tung och har ingen kondis alls, men jag HAR i alla fall jobbat tillbaka lite styrka nu igen. Det är extra jobbigt att gå och träna när man hela tiden känner sig misslyckad jämför med vad man själv klarat innan utmattning, graviditet och annat.
Maten har jag jobbat extremt hårt med att koppla bort från träningen, det ska vara två separata saker och INTE att man minsann förtjänat nåt sött efter ett hårt pass, eller att man ska ”jobba bort det där onödiga man åt” i går. Mat är en egen grej, träning är en annan. Det funkar numer ganska bra, att hålla isär det (nästan jämt). Däremot är jag ju kvinna och över 40 vilket innebär att jag nog skulle behöva äta mycket mindre än jag gör idag, men jag känner hur otroligt lätt det triggar något som liknar en ätstörning om jag börjar fundera på hur och vad jag äter, och dit vill jag inte gå igen. Maken har framgångsrikt kört periodisk fasta ett par månader, jag funderade på detsamma men nackdelen är att jag blir så extremt frusen av det (ja, klart jag körde det när jag tränade så mycket med), så jag orkar helt enkelt inte ”ta striden” med min kropp om det. Men det är inte roligt när inte kläder sitter som man vill och man VET hur bra det kändes innan, och det är riktigt trist när man tränar och bara känner sig TUNG hela tiden.
Hah, med det här superlånga ”introt” ville jag egentligen bara komma fram till en slags annan poäng, men jag behövde liksom lägga upp premissen först.
Som jag skrev så var jag stolt över allt jobb jag lagt ner på träningen, stolt över att vara i form och lite stolt för att jag tyckte min kropp var fin. När jag inte varit så vältränad som jag var då (vilket alltså är typ alla andra år) så har jag i alla fall kunnat känna mig lite stolt över att jag gör ett bra jobb, att jag lär mig nya saker, utmanar mig själv och att jag utvecklas.
Men nu, jag vet inte. Jag har svårt att känna att jag har något värde för mig själv, jag orkar ju inte direkt nåt, jag har katastrofal kondis, jag är trött jämnt och är heller inget vidare stolt över den här, tyngre kroppen. Inte svarar kroppen på träningen heller, åtminstone inte som den ”borde”. Och som topping på den bajsmackan så känner jag mig virrig, glömsk, korkad och ofokuserad – så jag har liksom inget som tillför något här i världen, eller inget jag känner mig stolt över.
Det här ÄR inte en önskan att nån ska skriva att du är ju fin, eller du är ju duktig, utan bara ett försök att formulera hur svårt jag har att själv hitta ett värde i det som är jag. Jag vet ju att barnen behöver mig, jag är en ok förälder (om man inte frågar tonåringarna möjligen, men det är ju som det är) och någon form av maka i alla fall. Jag gör en massa nytta här på gården och har hyfsat framgångsrikt skött mitt arbete på energikontoret, men eftersom jag VET hur mycket större kapacitet jag hade innan utmattningen så är det jäkligt svårt att hitta någon stolthet i detta nya läget. Jag förstår ju också att all ambition var precis exakt det som drev mig in i utmattningen, det är inte det att jag vill tillbaka till att prestera på det sättet för jag vet vart det ledde – men förstår ni hur svårt det är att hitta ett egenvärde när alla enskilda delar i det jag förr kunde vara stolt över, nu inte längre finns?
Det här är inte alls något jag går runt och tänker på dagligen, men en liten ledsen känsla dyker upp i bakhuvudet varje gång jag tränar, jag undviker min spegelbild förutom när jag gör mig i ordning på morgonen och jag blir ledsen när min koncentration och mitt minne sviker mig på jobbet. Jag tänker att det kanske finns många som mig, och att det är så många olika saker i livet som kan kännas svårt – även när man har ett priviligerat liv som någon form av medelklass i Sverige. Eller så är det bara jag, som navelskådar in absurdum och som svamlar som vanligt.
Vi har ju haft en höna som låg på ägg, och jag hade stora förhoppningar, men så klev hon av även en vecka i förtid. Vi behöver förnya hönsgården i år för att ha en stabil tillgång på ägg, och nu vill jag vara säker på att vi får lite kycklingar. Vi har fått låna en äggkläckningsmaskin av en kompis (Tack!) och nu har jag köpt ägg från en tjej som har Hedemora höns. Känner att det vore kul med någon mer ras än våra silverudds, så nu har jag lagt 15 är av Hedemora och 9 ägg av våra egna i kläckaren.
En äggkläckningsmaskin vänder äggen regelbundet, håller rätt temperatur och rätt luftfuktighet, mycket smidigt! Sen hade det varit ännu bättre att få en hönsmamma till kycklingarna direkt, men nu får vi köra så här. 21 dagar tar det ungefär, vilket innebär att de första äggen kläcks på Filips födelsedag, perfekt timing! Dessutom är det ju liksom lite passande att ha kycklingar till påsk såklart.
Jag valde just Hedemora nu för att de är fina, köldtåliga och är enligt beskrivning bra på att akta sig för rovfåglar. Deras ägg är beigea, ett trevligt komplement till våra egna gröna. Hoppas att det blir ett bra antal ägg som tar sig!
Åh, jag hade verkligen glömt vilken terapi det är att vara ute en heldag här på gården! I dag var ju sååå härligt väder, en försmak på våren och det blåste inte ens hemma hos oss (där det alltid blåser annars). Jag mår SÅ bra nu – trött men på ett helt annat sätt än när man jobbat på kontoret. Det var så otroligt skönt att vara ute att jag inte gick in förrän det blev mörkt. Hade inga viktigheter att göra på gården så har suttit i solen en stund, gosat med kultingarna, dragit upp lite ogräs (kunde inte hålla mig helt) och bara njutit.
Blev glad över att hitta lite små knoppar som tittar fram här och där, främst lökar men även lite annat faktiskt.
Annars har det väl varit en ganska intressant dag kan man säga, maken var på skyttekurs hela dagen i Tenhult (och ska vara detsamma hela 5 lördagar framöver, kul för honom men trist för mig) och jag tänkte att jag skulle våga ta gamla bilen in och träna, så det gjorde jag. Vi bytte batteri på den för bara nån vecka sedan, men tydligen är det nåt annat fel (kul att vi ändå lade 2500 kr på batteribyte….) så batteriet laddar ur medan vi kör. Det innebar att på vägen hem så laddade det ur helt, stängde av servo, abs och allt annat, så att jag precis med nöd och näppe rullade in vid Sunda Byggvaror vid Skärstad… Fick så otroligt vänlig hjälp att de satte bilen på laddning med en truckladdare åt mig, och så fick jag skjuts hem (alltså tacksamheten), så att jag och maken kunde åka och hämta den sen vid fem när han var klar. Är evinnerligt trött på den bilen….
Ryggen var galet trött efter rygg-intensiv träning både i dag och torsdags, så det var skönt att bara lägga sig ner på altanen en stund i solen och vila den.
…och har ju inte berättat att vi faktiskt köpt en ny! Eller en ny för oss, men begagnad bil – en Nissan Leaf från 2022 som gått 2000 mil, till en ”rimlig” peng. Rimlig inom citationstecken, för det är ändå heeeelt orimligt mycket pengar och inte alls bra timing med min sjukskrivning, ränta och allt annat. Men vad gör vi, vi behöver två bilar. Det här är ju en elbil, och prioriterar vi att ta den i första hand i alla lägen – OCH laddar när det är billigast – så bör vi inte få en sååå mycket högre kostnad per månad än vi har för den gamla + bensin.
Fick lite besök i dag också av en tjej som var intresserad av att köpa de två hon-griskultingarna, hon blev superkräm i dem (såklart) och har tingat dem för upphämtning när de är lite över 12 veckor gamla. Tacksam liten inkomst ändå, även om det inte är nåt man blir rik på.
I morgon har jag lite andra planer, men det tänkte jag berätta om då, för nu är jag så skönt trött och tänker bara sitta och dega i soffan till det är dags att sova…. KRAM på er och hoppas ni hade en lika vårskön dag i solen som vi hade, fast med mindre bilstrul!
Det är så mycket frustration i min kropp så här års. Jag längtar SÅ efter att kunna vara ute och greja med trädgården och annat småjobb som behöver göras framöver. Men vädret, leran och kylan gör det ju helt omöjligt att göra nåt vettigt – ens om man klär på sig. Ungefär den här tiden varje år så börjar jag ändå småfixa lite, fast man inte ska, bara för att det är så svårt att hålla sig. Jag VET, man ska låta trädgården vara så alla insekter har ställen att bo mm, men det är SÅ lockande att börja klippa ner allt dött nu?! Jag SKA försöka hålla mig… för mångfaldens skull! Men kanske finns det NÅT man kan börja med lite? Vi skulle kanske kunna börja bygga pergola över altanen vid växthuset? Men det är ju inget inspirerande väder att vara ute i, dessutom ”försvinner” maken på skyttekurs ett antal lördagar framöver – nästa del i jägarexamen – och det finns INTE ork att både driva runt familjen och göra det på egen hand.
Planer för sommarens trädgård börjar ändå sakta ta lite form i mitt huvud, men alltså, vi har stor yta och för att det ska bli något ordentligt av det skulle man ju behöva lägga ner typ MYCKET pengar. Jag har försökt så perenner från fröer ett par gånger, men det har inte gått nåt vidare. Sticklingar tar ju också tid och kräver lite jobb, men är ju nästan gratis i övrigt, men jag VILL ju helst att det ska bli ordning på en gång ju! Växter är ju svindyrt, inte styckvis kanske, men ska man täcka en större yta så blir det ju en himla massa som går åt. I år ska det i alla fall bli kul att få se när förra årets nya plantering kanske växer till sig lite – så här såg den ju ut som nyplanterad:
Inser när jag ser denna bilden att den faktiskt tog sig jättebra förra året, i princip alla växter har flerdubblats i storlek! Hoppas allt överlevt vintern med nu bara.
Jag har inte mindre än tre serier som jag antingen nyss sett eller som jag håller på att se nu, som kanske kan ha gått någon förbi (de var inte nåt som dök upp sådär övertydligt i mitt flöde så jag höll själv på att missa dem). Alla tre är relativt korta (max 10 avsnitt) och fristående, och alla har gemensamt att de är lite mörka, väldigt spännande och lite läskiga. INGA spoilers nedan!
True Detective – säsong 4
Ja, det är säsong 4 men de är ju fristående, så vill man inte se de övriga så behöver man verkligen inte. Jag minns inte själv om det var säsong 1 eller 2 som var så himla bra, när jag såg att säsong 4 kom ut så tog jag även och kollade på säsong 3 nyligen, men den var ganska seg. Säsong 4 däremot… Vilken nagelbitare! Jodie Foster är en av huvudpersonerna, i en lite annorlunda personlighet, gillar hennes karaktär skarpt! TROR det kan ha varit säsongsavslutning i går, har inte hunnit se den, men har verkligen längtat till varje måndag när de släpps. Inleds med att det går väldigt fel på en forskningsstation i Alaska. Går på HBO.
Liebes Kind (Dear Child)
En tysk miniserie som också håller en klarvaken och på spänn hela tiden. Riktigt bra skådisar och en väldigt bra story som börjar direkt med att en kvinna flyr ut någon form av källare. Många skruvar på historien och ett bra avslut. Går på Netflix.
The Outsider
Den här serien är vi mitt i, så med reservation för att den teoretiskt kan bli dålig helt plötsligt så hamnar den ändå absolut bland mina rekommendationer. Här inleds story med ett brutalt mord och verkligen ingenting är som det verkar. Den baseras på en bok av Stephen King, vilket kanske kan ge en hint om att den nog blir tämligen skruvad – och väldigt läskig. Går på HBO.
Det var mina tre tips! Ingen av dem är så läskig att man inte vågar kolla själv, men man sitter verkligen på helspänn i dem allihop. Har ni några bra tips på serier?
Jag är generellt väldigt dålig på traditioner, av flera anledningar. Dels har vi pga komplicerade familjesituationer inte firat de traditionella högtiderna tillsammans med våra familjer sedan många år tillbaka, och på något sätt är ju alla klassiska traditioner uppbyggda kring just familj och släkt. Ganska många traditioner baseras ju även på att det finns en hemmavarande person som kan baka/laga och förbereda all mat som ofrånkomligen ingår traditionsenligt firande av typ vad som helst – och när man är två personer som jobbar heltid, har tre barn och en liten gård – då finns inte mycket tid kvar till avancerade bufféer och en massa smårätter.
Efter att i ganska många år nu knappt hållit fast vid några ”traditionella” traditioner så känner jag ändå att jag VILL ge åtminstone en del av traditionerna till mina barn. Mest blir det såklart runt julen, där jag kanske försökt behålla mer traditioner för deras skull än vad jag skulle gjort annars, för att skapa minnen och gemensamma upplevelser. Det kan vara julpynt, pepparkaksbak och lite annat – det blir mycket som stryker på foten pga bris i tid och energi – men jag försöker behålla de delar jag tycker känns viktiga för deras del. Med det sagt så har jag nog två av tre pojkar som knappt skulle märka om vi inte julpyntade eller byggde pepparkakshus, men Filip skulle nog det eftersom han går i den delen av skolan där sånt fortfarande är en stor del av dagarna inför högtiderna.
Med utmattning, heltidsjobb, barn och gård så väljer jag oftast bort väldigt, väldigt mycket av det traditionsenliga firandet av de flesta högtider, men jag gör det också med en viss känsla av misslyckande. Ni vet, ”jag borde ha….” eller ”jag skulle vilja göra…”. Samtidigt är nästan alla högtider likt vilken vardag som helst för oss, det är nästan alltid bara vi i familjen som firar själva, och eftersom majoriteten i familjen inte bryr sig så vore det ju meningslöst att stånga sig blodig för att upprätthålla något som kräver en massa jobb – helt i onödan.
En tradition vi har fått en ypperlig möjlighet till att fira nu sedan vi flyttade till gården är dock midsommar. Det är en av få högtider då vi förhoppningsvis får sällskap av min bror med familj, och gården är ju liksom det perfekta scenariot för just midsommar. Men nej, det blir ingen midsommarstång, orka det, däremot en fin, nyplockad bukett på bordet där vi förhoppningsvis sitter ute och äter tillsammans. Bara nån kilometer bort finns ju dessutom det klassiska firandet med stång och dans, om man skulle vilja titta dit en sväng.
Dukat och klart både inne och ute – i skuggan, för det här var den varma midsommar 2022.
Så, jag SKULLE vilja bli bättre på att fira saker och att upprätthålla traditioner, men vi har de förutsättningar vi har och den energi vi har och så får vi anpassa oss helt enkelt. Nu närmast i till hands ligger ju påsken, och förutom lite påskpynt så är verkligen den enda traditionen där att gömma påskägg som barnen får leta efter – så svårt som möjligt ska det vara! Det är en helg med relativt få klassiska ”måsten” och därför en av mina favorithögtider, plus att den ju signalerar att våren är på ingång!
Det är hög tid att göra ett blogginlägg om de tre förtjusande små griskultingarna som föddes sista januari, och som nu är dryga två veckor gamla. Det föddes fyra kultingar, men en var dödfödd, så nu har vi tre kultingar, varav två är flickor och en är pojke. Vi har kelat och klappat på dem sedan dag ett, och nu kommer de väldigt gärna fram och nafsar, nosar och kelar lite när vi ger de vuxna sin mat. Doris har visat sig vara en bra mamma, och Frank är en beskyddande pappa som alltid kommer fram och kollar så de är ok när vi klappar på dem, innan han går vidare. De är i tre storlekar de här små, en som är riktigt, riktigt liten – lilla mini, en mellanstor (som är hanen) och en lite större hona. Bara på bilderna kan jag inte säga vem som är vem, jag behöver liksom se dem alla för att se skillnad. Men här kommer en liten bildkavalkad!
TROR att detta kan vara hanen. Alla tre kultingar har en liten vit fläck i pannan dessutom. Det lilla trynet är så himla mjukt, och hela den lilla varma kroppen är täckt av en väldigt mjuk borst. De börjar redan nu få det knubbiga minigris-utseendet – tror detta är den stora honan. De ÄLSKAR att bli kliade på sidan av kroppen och ansiktet……kolla bara!Mycket nyfikna små trynen!
Nu när det varit lite varmare i två dagar så har de faktiskt varit med mamma och pappa gris ute i hagen, DET är då sjukt sött! De försvinner typ bakom en grästuva… Har inte hunnit fota dem ute dock, lite svårare då de rör sig runt mycket mer.
De kommer alltid fram och hälsar!Här är alla tre, med lilla Mini i bakgrunden. Eftersom hon är minst så fryser hon mest, och är i alla fall hittills den som håller sig längst in i lekstugan/grishuset där värmelampan lyser.
En jobbarkompis skrev på instagram (där kan ni se filmer på kultingarna med!) och frågade hur vi får nåt gjort alls här hemma med de här i närheten, och det BLIR många pauser när man bara sitter och kliar och kelar eller bara tittar på hur galet söta de är! Perfekt när man lätt glömmer att man ska vila 🙂
De här tre kommer vara till salu från när de är 12 veckor, som alla grisar så ska de inte vara ensamma utan behöver vara minst två och två. Den lilla hanen är inte kastrerad så blir en väldigt trevlig liten herre för avel är tanken. Bara tipsar 😉
godatankar.com 