Bilskrälle

/ LindaG / Lämna en kommentar

Helgen blev ju inte riktigt den vila jag tänkt, med magsjuka nätter, och efter en hel vecka på 75% jobb så är jag riktigt, riktigt trött. Varje dag, antingen efter jobbet eller på lunchen, så har det ändå blivit en kort tupplur – annars hade jag inte orkat ta mig igenom dagen. Jag är också innerligt trött på att bli trött hela tiden, vid minsta ansträngning. I går var första gången i veckan som det blev träning, och den är så himla viktigt, även om jag *såklart* blir trött av den med. Jag fattar om ni är trötta på mitt tjat om att jag är trött med. Bläsch.

Vi kan ju prata om en annan sak (som visserligen gör mig väldigt trött med, men på ett helt annat sätt), nämligen vår underbara tur med den gamla bilen. Vi har två bilar, och behöver ha två bilar om inte vi ska säga upp all träning och alla aktiviteter familjen har. Vår gamla bil (en peugeot 308) är från typ 2009 och har strulat MASSOR det senaste året. För bara ett par veckor sedan fick jag åka och möte Tobbe som blivit stående i morgontrafiken med den, och bogsera in honom till verkstan med den ”nya” bilen (från 2017). Värmen i den funkar inte, rumpvärmen funkar inte heller och tja, titt som tätt så havererar den. Nu efter bogseringen så blev räkningen ”bara 2500 kr” och ett nytt batteri, men nu har den havererat igen, bara en vecka senare, med samma fel. Orkar inte med denna gamla bil mer, vi har inte heller tid och kunskaper att göra allt man skulle behöva göra med den själva för att hålla nere kostnaderna, även om maken gjort imponerande insatser i den ändå. Dock så känns det liksom inte sådär kanonroligt att köpa en ”ny” bil heller just nu, jag är deltidssjukskriven, räntorna är höga och även om vi gör allt vi kan för att hålla ner matkostnaderna så är inte direkt maten för 5 pers billig heller.

Hade ju varit bra om det åtminstone gått att cykla in till Ölmstad för barnen, men eftersom det är en ganska smal landsväg utan vägren, med 70 km och ganska mycket trafik på, så är det verkligen ingen väg jag vill ungarna cyklar på.

Men – vi kommer inte undan längre, så i morgon ska vi åka o provköra begagnad elbil. Vill gärna ha en elbil modell mindre, ska vi åka nånstans allihop så tar vi ändå den nya, stora bilen. Gör vi en kalkyl över det så bör det inte bli så mycket dyrare än vad vi betalar idag, eftersom elbilen blir billigare i drift/bränsle, och då får vi såklart också prioritera att använda just den vid alla resor som går. Vi har ju ändå tur som bor där det FINNS möjlighet att åka buss, om vi kör ner barnen till busshållplatsen i Ölmstad (eller om de kan gå dit när inte allt i landskapet är lervälling), det gör att vi åtminstone inte behöver köra dem så mycket fram och tillbaka som vi annars hade behövt. Så, det blir lördagens uppdrag, att köpa bil…. Söndagens blir att peta ner de fröer som behöver komma i jord nu, såsom physalis och kruktomater. Vad gör ni till helgen?

Hjärtan och procent

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag missade att lägga ut gårdagens inlägg i fånga februari, och nu ids jag inte. Det var ändå inget litterärt mästerverk direkt… Har ingen koppling till dagens ”natt och dag” heller känner jag, utan det kommer bli (som vanligt) lite allmänt babbel om det jag känner jag vill formulera mig kring.

Först och främst, Alla Hjärtans Dag? Jag ser liiiite förvånat omkring mig på sociala medier och ser att det åtminstone där verkar vara ganska många som faktiskt uppmärksammar dagen? För mig känns den ganska plastig och påtryckt, och det är inte något vi direkt firar. Med det sagt fick jag faktiskt tulpaner i går, men det var kanske också för att maken var och handlade mat 🙂 Jag tycker också att skolorna liksom blåser upp det rätt mycket, på Filips fritids har de pysslat inför alla hjärtans dag i över en vecka, och jag har en diffus känsla av att han liksom väntar sig att vi ska fira dagen på något sätt, hemma idag.

Precis alla dagar är ju han mitt hjärta. Eller ok, inte ALLA dagar. Men många dagar. 😉

Andra på hjärnan – sorgen över Lisebergs vattenpark. Alltså vi åkte ju förbi och jag pekade på den i söndags och nämnde att det skulle bli så roligt med en vattenpark att besöka framöver? Så himla tragiskt, även utan personskador (vad nu som hänt den sista killen de letar efter), men för Liseberg, Göteborg och alla som sett fram emot detta.

Den tredje och sista saken jag tänkte skriva om är att jag fått förlängt mina 25% som sjukskriven i hela februari ut. Det känns väldigt skönt, även om jag inte varit på jobbet särskilt mycket i januari så är ju inte vare sig influensa eller magsjuka såna saker som laddar batterierna heller direkt. Känner också att mitt minne varit riktigt uselt det senaste, det är ungefär SÅ ofta jag bara famlar i ett svart hål när jag ska säga något, eller göra något. Min tripp till Göteborg är den första aktiviteten jag gjort utanför jobbet sedan i somras, och den gick ju dessutom… sisådär, som ni vet. Jag har lite, under denna tiden, glömt att jag inte bara kan ”vila” för att ladda batterierna, utan jag behöver ju faktiskt även göra roliga saker för att fylla på, det har inte funnits ork nog för det. Jag VET ju att det är ett direkt tecken på att jag har för mycket, och känner mig ganska förbryllad över att jag ändå inte sett det, denna gången heller? Blandade känslor här – väldigt skönt med ”respit” från heltidsjobb månaden ut, men viss vanmakt över att min hjärna funkar dåligt, och även depp över att jag helt enkelt känner mig dum/mindre kapabel. Suck. Också lite oro över hur jag ska orka upp till 100%.

Lysande utsikter

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Först och främst – jag mår bättre idag, efter en god natts sömn. Däremot är jag otroligt matt och trött (såklart), så det blir jobb hemifrån och i övrigt mycket vila. Tack för all omtanke jag fått! ❤

Men för att reflektera lite över dagens tema – lysande utsikter – så fastnade jag lite i tanken hos något jag hörde Henrik Schyffert säga i P3 häromdagen, även om det nu då var riktat mot dagens ungdomar och deras hopplösa försök att finna Lycka. Han sa att det hela enkelt handlar om att sänka sina förväntningar – att om du tänker siktar på och är nöjd med att plocka upp tacoprodukter på ICA så kommer du ju känna dig väldigt lycklig om du får avancera till charken. Jag tänker inte gå in på hela ungdoms-grejen, men jag funderade lite i sammanhanget på vad JAG skulle räkna in som lysande utsikter, eller kanske mer specifikt vad har jag för mål eller förväntningar på mig själv?

Och vet ni vad, just idag kan jag inte komma på ett enda mål eller förväntan. Jag bor där jag allra helst vill bo, jag har ett jättebra jobb med fantastiska kollegor, och jag har en fin, frisk familj och en make jag älskar. Jag är så otroligt nöjd med detta (självklart är det en känsla som kommer och går med dagsform när det gäller tex hur mycket man uppskattar sina barn 😉 , men på det stora hela liksom). Jag har iofs inte heller direkt någon ork just nu till att sätta någon direkt förväntan på mig själv, i vanliga fall har jag en hög förväntan att jag ska lära mig nya saker hela tiden, men just precis nu är min hjärna inte vidare mottaglig för ny kunskap känner jag. Jag känner däremot att jag har hyfsat lysande utsikter för att fortsätta ha det bra här på gården – speciellt som det går mot vår. Tror aldrig jag längtat så mycket som i år, faktiskt, all sjuka har verkligen tagit udden av vinter-orken och jag vill BARA kunna vara ute i ljumna vindar och lyssna på fågelkvitter nu, inget annat…. Så med mina förutsättningar och min (bris på) ork just nu så skulle jag säga att jag har de lysande förutsättningar för att känna mig lycklig som behövs, och det är inte fy skam.

Rent bokstavligt är ju den lysande utsikten från vårt ena köksfönster minst halva anledningen till att vi köpte den här gården. Blir aldrig mätt på denna!

Ensam, själv, solo, allena

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag sitter nerbäddad till hälften i hotellsängen just nu, och kollar på Berg. Eller alltså, hon programleder ju melodifestivalen, men jag gillar verkligen inte den – men jag gillar ju henne så då får jag göra annat när det är musik (typ blogga).

Alltså den här helgen… Den har varit både upp och ner kan man säga. Så gott att checka in på hotellet efter en lång bussresa i fredags! Då blev det en kort runda på nordstan för att handla lite snacks (wasabi-ärtor och torkad mango) och kolla runt lite. Sen blev jag hungrig, så jag gick in i en av Posthotellets tre restauranger (ok, jag hittade ärligt talat inte ens de andra två, satan vad stort det är här?), den som heter typ vardagsrummet och ligger rakt in vid receptionen. Hur mycket folk som helst, och så var det nån hästgala som pågick intill med. Dagens special var Moules frites som jag älskar, så jag tog det och ett glas bubbel. Jättegott var det, men en av musslorna smakade liiite fiskigt. Lugnt tänkte jag, och gick upp på rummet och slappade till Bäst i Test. Somnade en stund, men vaknade redan en timme senare vid 23 och mådde illa och hade ont i magen, hipp hurra…. Klarade mig undan att kräkas (förlåt för detaljer) men mådde riktigt dåligt där ett tag. Efter nån timme kunde jag i alla fall krypa ner i sängen igen, och ta i trä så kunde jag sova natten igenom, så det gick över hyfsat snabbt. Kände mig dock matt och darrig dagen efter så det blev en frukost light snarare än det jag hade sett framför mig… Men gott ändå 🙂

I dag har jag annars knatat runt på stan här – hur mycket folk som helst vilket är jobbigt, men jag har tagit det såååå lugnt och bara gått i min egen bubbla hela dagen. Trodde inte jag skulle orka prova nåt först, men fick ändå feeling och gick in på twilfit där jag fick lite hjälp att hitta ett par BH’ar (deeeeet var en välbehövlig uppdatering av min garderob som inte har gjorts på alldeles för länge). Satte lite i halsen av priset när jag skulle betala men tog som god, konflikträdd svensk bara och tackade och betalade, haha… Iofs som sagt inte igår jag köpte en riktig bh till mig själv. Har faktiskt hittat allt det jag ville hitta – två BH’ar (var ändå 2 för 1, och ändå svindyrt), en sport-bh på rea och ett par träningstajts på kampanj. Hittade också två saker jag inte alls tänkt köpa men som kändes bra, en beige kavaj som jag kan ha till typ allt i min garderob och som funkar bra att ha till jobb-grejor, och sen gick jag in i en second-hand butik som hette typ Beyond Retro där jag efter en låååång stund ändå hittade en jeanskjorta jag gillade – det första second-hand plagg jag köpt! Vill ju inte promota att man ska shoppa en massa saker, men förutom kavajen och jeansskjortan så var ju resten sånt jag behövt, sedan länge. Har tyvärr inga bra bilder, ska försöka fota när jag kommer hem.

Sen blev det en välbehövd stund på hotellrummet för att bara vila, innan jag knatade snett över gatan för att äta på Dubbel Dubbel – kycklingvingar, bao buns och paj choi, gott och inte musslor 😉 Och nu är jag tillbaka här på stället där jag började, i hotellsängen. I morgon går bussen hem igen, och jag längtar efter gården, maken och barnen – det där man aldrig nånsin hinner göra annars. Så, inte helt som planerat, men ändå väldigt skönt med en helg utan ansvar för någon eller något annat än mig själv!

Pssst, att vara ensam om man inte väljer det är ju inte alls samma sak, men när man har tre barn och i princip ALDRIG är ensam då är det verkligen ljuvligt att en kort stund vara just det – men också med vetskapen om att det finns en familj som väntar.

Hopp & tro

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Nej, jag är ingen troende person så som man generellt sett talar om tro. Det finns inga religioner jag tycker känns ens lite rimliga, och bara de saker som under människans historia har gjorts i ”Religionens namn” är ju totalt vidriga. Jag förstår att behovet av religion historiskt funnits där, att i tider där något går dåligt få känna att skulden ligger i någon form av gudomlig hand, att man kan blidka sagda gudom genom att kanske offra mat eller genom att tillbe denne. Det måste ju ge en känsla av kontroll och säkert även en känsla av skydd för den enskilda människan. I modern tid kan jag förstå att man uppskattar gemenskapen hos en församling av något slag, den verkar vara stark och ge mycket. Men med det sagt kan jag ändå inte riktigt förstå hur man kan identifiera sig med en religion som ofrånkomligen baserar på en samling (från min syn) godtyckliga texter som någon har ansett gynnat deras mål genom tiderna. (Jag dömer ingen utifrån vad hen vill tro på, jag har bara svårt att förstå det)

Tror jag inte på något då? Jo men det gör jag väl, och det är ju absolut lika lite underbyggt som ”riktiga” religioner. På samma sätt som livet på jorden garanterat tedde sig stort, oöversiktligt och obegriplig för folk för 100-tals år sedan eller mer, så ter sig ju ändå rymden för mig idag. Jag tror på vetenskapen, men min känsla är ändå att det finns någon form av övergripande mening med att saker är som de är. Inte på detaljplan eller ens på den lilla ”detaljen” jorden, utan hela universum. Men det är ju som sagt baserat på att jag inte förstår hur det skulle kunna hänga ihop annars. Om vi som ras lyckas överleva länge nog att få mer information om rymden och allt däromkring från tidernas begynnelse (och troligen innan dess eftersom det kanske inte funnits ”tid” alltid) så skulle jag kanske resonera annorlunda.

Skillnaden som jag upplever det på min tro på en övergripande mening med allt och en tro på en specifik gud, profet eller gudar, är att jag inte på något sätt lägger ansvar för mina eller någon annans handlingar på denne gud. Jag kommer aldrig hävda att min tro är bättre än någon annans och tvinga den till att följa samma, jag kommer inte erövra grannens tomt med hänvisning till att min tro kräver det och jag kommer aldrig på riktigt tro att något jag gör påverkar detta övergripande medvetande eller vad man ska kalla det. Självklart finns det ju däremot stunder när även jag HOPPAS att det finns någon som hör, när barnen är jättesjuka eller när något går riktigt, riktigt dåligt och jag ändå kan be eller önska hjälp – jag är ju bara människa också och även om det inte hjälper så känns det kanske som det hjälper en gnutta för stunden. Absolut helt motsatt allt jag tror på, det är jag såklart medveten om.

Bara att uppleva hur otroligt vacker vår planet och omgivning är, kan göra det svårt att tro att allt ENBART är en slump – även om jag vet hur väl planetens ekologiska funktioner har utvecklats över miljontals år. Ja, tills vi kom och började förstöra det hela då.

Så – tro precis vad du vill, så länge som du inte trycker på någon annan din tro utan att den vill det, och utan att du begår handlingar i ”någons namn” för att slippa ta eget ansvar, är väl kontentan av mitt jättelånga inlägg. Hur tänker du?

Göromål

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Vi har ju en väldigt liten gård, just som gård räknat. Ca 2 hektar där det mesta är betesmark, vilket är ENORMT mycket jämfört med en villaträdgård, men inte så mycket om man liksom vill livnära sig på gårdslivet. Vi har ju bara djur på hobbynivå – höns och minigrisar, och så gårdskatterna då, och ibland får jag frågan om de tar mycket tid, våra dagliga göromål med djuren.

Mamma Doris och pappa Frank får lite go-frukost

Så vad gör vi dagligen då? Jo, varje morgon vintertid så kokar jag en full kanna vatten, som jag sedan slår över en hink med blandade spannmål (kornkross, havre och så lite majskross), ihop med resterna från gårdagens middagsrester i form av tex potatisskal eller grönsaksrester. Sen får det stå där i ungefär 30-90 minuter (kortare tid om alla ska in till jobbet, längre om nån jobbar hemma och kan gå ut lite senare) och gotta ihop sig till en form av gröt. Den späs med kallvatten till den blir ljummen och lagom tjock – detta får de morgon och kväll på vintern. Sommartid får de bara spannmål en gång om dagen, då torr och utkastad på marken så de får söka födan, och sen betar och bökar de i sin stora hage.

Sen tar vi ”gröthinken” och tar med ut till grisarna, där vi häller gröten i varsin bytta till de vuxna. Det tar sammanlagt kanske ca 5 minuter – men kan såklart ta både 10 och 20 minuter om man stannar för att gosa med griskultingarna, vilket ju dock inte är strikt nödvändigt (eller vad säger jag, de är ju oemotståndliga).

Sen är det hönornas tur, de får sin tillsyn 1 gång om dagen (eller mer om vi bara känner för det, men det är inget måste). Vi byter vatten i deras vattenhållare och fyller på mat i matbehållaren om det behövs. Luckan till hönsgården öppnas och stängs automatiskt, så den gör vi inget åt. Oftast ligger det ju också ägg, så såvida ingen höna ligger och värper precis nu så tar vi in dem med. Det här tar också ungefär 5 minuter. Totalt blir det alltså en gång som tar 10 minuter och en som tar 5 minuter (beroende på om vi tar hönorna morgon eller kväll). Det är liksom inget vi inte hinner med, ens när vi har bråttom.

Men nu ska jag bjuda er på ett gott skratt, fast också ett av de bästa inköpen jag gjort till mig själv tror jag! För även om man kanske i de här allra kortaste rundorna är ute i bara 5 minuter, så hinner jag ibland bli både kall och blöt trots bra, fodrade stövlar och en tjock jacka. Men det blåser alltid här, och att dra av sig byxor för att byta till underställ och sen ta på överdrag blir så JOBBIGT för att vara ute i 5 minuter. Men nu, nu har jag köpt en vinteroverall på Jula på rea, för 600 kr så kan jag nu dra över en något stor overall på ett kick rakt över mina inne-kläder, och jag blir varken kall, blöt, eller behöver bry mig om om jag blir skitig! Det är då mentalt SÅ mycket roligare och skönare att gå ut, vilket också gör att jag gärna ÄR ute en längre stund, även i sämre väder. Det i sin tur gör att jag mår himla mycket bättre i själen också, eftersom man liksom gör det här ute, nästan vad man än pysslar med.

Så. Jäkla. Skönt! Tog också en rymlig storlek för att den inte ska sitta åt nånstans, även när man jobbar på huk eller annat. Börjar faktiskt förstå nu varför barnen aldrig haft några problem att vara ute länge! Som nu ikväll, efter jag matat grisarna och sen legat en lång stund på mage i deras grishus för att gosa med kultingarna, så var det sååå skönt och tyst ute, så jag stod bara i kvällsmörkret och lyssnade på tystheten en lång stund. DET går rakt in på plussidan på energikontot, kan jag säga!

Förväntan

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Tja, rent krasst hade jag ju verkligen inte förväntat mig att starta 2024 med bakslag i utmattningen. Men eftersom det är vad det är, så är min förväntan på att ÄNTLIGEN nytta min julklapp (efter uppskjutet pga influensa senast), otroligt stor! Ni vet – en helg på hotell i Göteborg, alldeles solo….

Jag förväntar mig att sova gott, att äta snacks i sängen och till frukost förväntar jag mig förutom en fantastisk buffé också tiden att få sitta ostört och njuta av den. Titta på folk och gissa vad de har för ärenden där, dricka orimliga mängder kaffe, och sen när jag är troligen lite föööör mätt, gå upp och vila en stund på rummet innan jag ska gå en sväng runt i Göteborg. Jag hoppas – men förväntar mig inte – att hitta en ny sport-bh vilket är på tiden, och jag planerar att dra runt länge i den asiatiska butiken i källaren på Nordstan. Jag vill titta på en massa för mig okända produkter, se om jag kan räkna ut hur de ska användas, köpa god mochi och kanske en kopp bubbelte. Sen vill jag kanske ta en kaffe nånstans, gissningsvis behövs ingen lunch efter hotellfrukosten. Om jag orkar – och de kan – så kanske det blir med min bror, annars tar jag den själv och tittar på folk. Till kvällen vill jag äta nåt asiatiskt tror jag, eller nåt med fisk och skaldjur, sånt som jag inte gör själv så ofta eller bra. Kanske, kanske jag lyxar till det med nån drink innan det blir en gissningsvis ganska tidig kväll på hotellet. Jag förväntar mig också att det kommer bli ändringar i ovan ”planer”, men eftersom jag bara behöver ta hänsyn till mig själv så är det inga problem!

Lite oklart varför – men kan absolut få cravings efter just bubbelte i bland. (Bild från pexels)

Ni vet att ni kommer få följa med va? Via instagram, jag kommer inte kunna hålla mig från att ta med er lite på resan – om ni vill såklart.

Charmigt

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Jag tycker charmigt är ett ganska svårt ord, har jag insett när jag funderat på dagens ord i Fånga Februari. Charmigt är ju ett litet torp på landet, rött med vita knutar – i alla fall är det det första som kommer till mig. Vår gård är ju för mig det allra finaste stället i världen, men jag vet ändå inte om jag skulle titulera den charmig? Det känns som den skulle vara äldre då, för att klassa in som det. Lite oklart varför. Men tar man byggnaderna här på gården så tycker jag just att de äldsta byggnaderna är mest charmiga – och det är ju då dels hönshuset och dels stallet.

Mina två favoritbyggnader i en bild – ett motiv ni sett tusen gånger här, men som jag aldrig tröttnar på

På instagram valde jag att lägga upp en liten filmsnutt på lilla F som är otroligt charmig som bondpojk, han är nog rakt av just den charmigaste personen jag vet. Han har det där otvungna, självklara sättet och självförtroendet, han är snäll och så himla företagsam – det är otroligt charmigt att se. Jag bävar lite för att han börjar bli lite större nu – snart fyller han sju – och jag vet ju att den där underbara barnsliga charmen har en tendens att försvinna och bli till något annat med tiden. Det är något jag kommer sakna så otroligt, vi är lite i slutet på den allra bästa tiden nu (enligt mig när barnen är mellan 4 och 7) och jag försöker verkligen ta tillvara på varenda sekund. Med skolan och bara att de växer upp så blir de såklart lite annorlunda sen, helt naturligt, ofrånkomligt och nödvändigt, men jag kommer som sagt sakna den här tiden.

Han som är definitionen av Charmig, enligt mig!

Vad är charmigt för dig?

Bråda dagar

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Jag anländer till vår bokade konferenslokal tidigt med en av mina kollegor, ungefär två timmar innan eventet börjar. Jag sätter upp en vepa, kopplar upp datorn och börjar sen kolla igenom tekniken. Med lite justeringar verkar det mesta funka, men eftersom någon av föreläsarna kopplar upp sig digitalt så finns det alltid utrymmet för strul, så vi testar mellan våra datorer jag och kollegan. Jag kollar mailen och justerar för de sista avhoppen och tillkommande deltagarna, kollar så workshopfrågorna funkar på menti. Konferenserna börjar alltid med att vi berättar lite om oss och eventet, även om föreläsarna givetvis har det största utrymmet. En halvtimme innan vi börjar så brukar både föreläsare och deltagare börja droppa in, och det blir omedelbart ett sorl i lokalen. Sen är det dags, ungefär 3 timmar av förhoppningsvis väl sammansatt konferensinnehåll, rätt frågor, utan teknikstrul – och därefter lämnar vi våra konferensdeltagare med matnyttig kunskap och en dos inspiration för hur de kan jobba vidare med att minska klimatpåverkan i sina organisationer. En stund efter är jag lite hög på energin från konferensen, men sen blir det alltid ett totalt fall ner i Tröttheten, och dagen efter jobbar jag hemifrån för att minska intrycken. Ungefär 8 såna här konferenser håller vi på ett år. Så himla roligt jobb jag har ändå!

En lagom obekväm bild från ett av våra event. Av nån outgrundlig anledning har jag inte längre problem med att prata inför folk (jag som annars hellre hade huggit av både högra och vänstra benet än att göra just detta), men att bli fotad är fortfarande jobbigt.

Allvarligt talat

/ LindaG / 4 kommentarer

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Allvarligt talat har den här vintern känts evighetslång, trots att den varken började tidigare eller har varit sämre vädermässigt än någon annan direkt. Vi har ju snarare haft en del snö, vilket piggar upp, och även ett tag med riktigt kalla temperaturer. Nej, det är nog inte vädret man kan beskylla för den evighetslånga vintern…

Orken försvann såklart med bakslaget i utmattningen, med topping av influensa, men sen skulle jag vilja beskylla det allmänna världsläget för en del av den mycket avslagna känslan. Krig och elände samt att hela världen (och Sverige i synnerhet) verkar tro att klimatkrisen är något som går att skjuta framför sig. På närmare plan så har höjda räntor och matkostnader och dyr el tagit bort de små guldkanterna på vardagen. Det ÄR trögt nu.

Samtidigt har vi ju det SÅ bra, jämför med nästan hela världen känns det som. Och vi har det bra med, här på vår gård. Det är tur att man kan ha många tankar i huvudet samtidigt (även i min trasiga hjärna) – det måste få vara ok att känna att det är tungt en stund och sen ändå rycka upp sig, ta tag i saker och gå vidare.

Jag tänkte jag skulle börjat ”fånga februari” med nåt roligt och kanske lite rappt – men kanske behöver jag liksom avsluta och sätta punkt först på det som varit trögt, för hur jag än vred på det så hamnade jag här när jag skulle skriva. Vi kan väl bestämma det, att från och med idag så ÄR det ju lite tydligare nedförsbacke mot varmare och ljusare tider, och nu lämnar vi mörkret bakom oss – både bokstavligt och bildligt?

Allvarligt talat – nu går vi framåt, ok?