Ja som det kanske gick att utläsa av mitt osammanhängande inlägg i natt så var det ju alltså lunginflammation Lukas hade. Egentligen var det inte direkt hostan jag åkte in för, utan en kombination av den där sjukt envisa höga febern som aldrig ville gå ner, och att han inte åt eller drack någonting. Efter att han sovit på soffan i går vaknade han och var en bra bit över 40 igen, och nu var han helt slö och halvapatisk, det var sååå läskigt! Helt brännhet med, jag gick runt med honom i uterummet (det var 7 grader där) en lång stund men det hjälpte knappt (han fick ju ipren med såklart). Så – jag ringde efter morfar som fick komma och ta Oliver, och sedan åkte vi först till jourcentralen och därifrån blev vi remitterade till först röntgen och sedan barnakuten.

Lukas var jätteduktig på röntgen och vi fick (helt otroligt!!!) gå rakt in, tog max en kvart allt som allt. Däremot på akuten var det full rulle, så där spenderade vi väl en sisådär 5 h innan läkaren hann kolla på honom. Enligt alla vanliga lagar så piggnade han givetvis till lagom till vi kom dit – febern gick ner till 38 och han var förhållandevis jättepigg. Såklart jätteskönt, men oxå lite knepigt när man ska förklara att det till synes pigga barnet haft över 39 i feber i 5 dygn och var helt apatiskt =/

Nåväl, hon konstaterade i alla fall lunginflammation i vänster lunga och han blev ordinerad kåvepenin (hurra, vi vet ju hur bra det gick att få i honom det sist – NOT). Dessutom fick han dropp eftersom han inte fått i sig vare sig dryck eller mat på flera dagar, det var sjukt skönt för min del (förutom att jag hade kramp i hela kroppen efter att ha suttit med honom sovande på magen i två timmar medan han fick det), för nu vet jag att han fått en liten buffert igen. Som vanligt är han helt olik brorsan och är inte alls känslig för smärta – han rörde inte en min när de satte nålen för droppet i den lilla handen, och inte när de tog ut den heller.

Nu har han äntligen somnat, idag har han faktiskt sovit en hel del och febern verkar sakta vara på väg neråt. Fick tom i honom lite smoothie nu på kvällen – känns som en lottovinst!

Själv känner jag mig nu som ett vandrande lik, och då har jag ändå fått hjälp och avlastning av mormor och morfar nu på eftermiddagen, och i går på akuten. Men sömnen har ju inte varit den bästa när man har en pojk som känns som han brinner upp innifrån, och vi var inte ifrån akuten förrän vid 01.00 heller. Dessutom kan jag konstatera att man blir sjukt trött av att oroa sig, och mina armar och ryggen kan konstatera att det har varit alldeles, alldeles för mycket bärande de här dagarna.

Men ändå, det känns som det kanske kan vända nu – till sist – och det känns så sjukt bra att jag knappt vågar hoppas på det!