När jag vaknade i morse så var jag så trött på mig själv. Trött på att jag är deppig och har fastnat i all skit jag inte kan göra något åt – jag är ju i grund och botten en positiv person, åtminstone när det kommer till allt annat än mig själv vad det verkar?
I går var tydligen ”den deppigaste dagen på året” enligt statistik (från var kommer jag inte ihåg). Vad sägs om att vi låter det vara ett avstamp från botten, och så sparkar vi oss uppåt och lämnar det vi inte kan påverka bakom oss? Jag tycker ofta det är så, att jag liksom behöver ”bottna” i min deppighet innan jag kan vända uppåt, och nu känner jag ändå att jag får vara där. Misstänker också hormonell deppighet, eller i alla fall att det spätt på det hela, så nu får det vara nog. Dessutom ligger omvärldens hela oroligheter som ett kliigt raster över hela mig och skaver, och det lär det väl fortsätta göra, men det får vi på något sätt jobba oss runt, annars kommer man ju typ vara deppig i ett decennium.
Så, jag är frisk och har en frisk familj, fast jobb och en jättefin gård. Alla förutsättningar alltså (samtidigt som det MÅSTE få vara ok att vara deppig trots detta ibland), så nu tar vi det därifrån. Vad pågår på gården förresten? Jo, vi bygger vidare på vår platsbyggda bokhylla, vi tar det i etapper och gör klart en del i taget, både för att inte bo i ett kaos och för att det ska kännas ROLIGT – det är ju inget måste att ha en bokhylla liksom. Jag är SÅ sugen på att visa er, men samtidigt vill jag hålla på det tills det är klart – och då ska ni få se hela processen med. Det blir faktiskt otroligt bra!
Här är ändå en liten sneakpeak, under arbetets gång!
Åh, jag har ju en till nyhet, en riktigt god sådan – jag har fått min 10% tjänstledighet beviljad! Generellt är det ju värdelöst att gå ner 10-20% eftersom du ändå kommer göra HELA jobbet men bara få lägre betalt, men den här tjänstledigheten kommer utformas så att jag jobbar 100% de 6 vintermånaderna (1 oktober till 31 mars), och sen jobbar jag 80% sommarmånaderna. Det kommer jag ta ut som en ledig dag i veckan (på ett sätt som måste funka med jobbet så det kan variera) för att ha mer tid att lägga på trädgård och gård. Det är lite av en present till mig själv, att få möjlighet att lägga lite mer tid här hemma på det jag tycker är roligast, och det blir test ett år. Att jag har fördelat ut så jag ligger på 90% hela året är helt enkelt för att den ekonomiska minskningen ska bli jämnare och kanske inte riktigt lika kännbar.
Så, nu tar jag ett ordentligt nackgrepp på mig själv, och så vänder vi det här året till det bästa vi kan göra av det. Nån mer som hakar på?
Målbild, glad, lite solbränd och i full fart på gården.
Det pågår en hel del inlägg de sociala medier jag följer som visar hur det var för 10 år sedan, 2016. Tänkte att det kanske är lite kul (mest för egen del) att se tillbaka och kika på hur mycket eller lite livet kan ändras på 10 år, så jag hakar på jag med.
För det första – vad bra jag bloggade ändå? Ibland när man kollar tillbaka så känns det bara pinsamt, men jag gjorde ju bra inlägg det här året. Så, 2016 fyllde barnen 10 (O) och 6 (L) år, och lilla F var inte ens född utan kom ju först året därpå. Det innebar att den hösten var första gången vi hade två barn som gick i skola, istället för minst ett på dagis.
Jag tränade fortfarande massor, styrketräning på gym, yoga och HIIT, motivationen för all denna ensamträning var absolut på upphällningen men jag körde på – fram till mitten av graviditeten med F ungefär, när han under ett yogapass gjorde en kullerbytta i magen och lade sig tillrätta med rumpan före, vilket gjorde att det sen fick bli planerat snitt med honom (inte mig emot efter två förlossningar).
Här en obligatorisk lördags-HIIT, då med F i magen.
Det här var ju också före utmattning (och absolut före förklimakteriet) så jag var ju en normalt fungerande människa – bara det.
Vi var ute i skogen en del, men det var nog lite mer fokus på träning än bara naturupplevelsen för min del tror jag. Rent generellt gjorde vi mycket med barnen, som vi alltid gjort.
Nästan exakt 10 år sedan jag skaffade min andra tatuering faktiskt, den på vänster underarm. Gillar den fortfarande!
Vi bodde ju i vårt förra hus, en villa i ett klassiskt villaområde, och hade lite slut på projekt så vi laserade altantrallen. Jag hittade även ett par inlägg om att vi redan nu börjar fundera på om vi skulle hitta en liten gård istället, några år tidigare än jag trodde att vi tänkte på det faktiskt. Vi hade ju höns redan då, ynka 4 dvärgkochin som var gränsen i tätbebyggt område.
På semestern bilade vi till Senj i Kroatien, det var andra gången vi var i Kroatien och det är verkligen ett otroligt vackert land att semestra i. Vi vandrade i en nationalpark och vi badade och åt gott, och när jag tittar på de bilderna minns jag det som en fantastisk semester.
Men.
Min känsla när jag läser om 2016 är just nu bara en enorm sorg och saknad. Den här tiden var konfliktfri och familjen var okomplicerad och vi gjorde mycket saker ihop. Jag tycker att vi gjorde allt så bra, så bra som vi kunde, och därför känns det nu så otroligt tungt att det är som det är. Jag känner mig som en liten, trasig och misslyckad spillra av det jag var då, och det gör så fruktansvärt ont. Jag saknar så oerhört känslan av familj, och gemenskap och att allt var okomplicerat. Inga stora konflikter, anklaganden, lögner och bråk, bara normala familjebestyr. Jag är ledsen för att jag inte förstår varför det är som det är nu, och så känslomässigt trött efter allt vi kämpat för. När gick det fel? Var? Hur?
Slutet av 2016.
Nej klart inte allt var rosaskimmer och gröna skogar 2016 heller, men jämfört med i dag så känns problemen då väldigt små, dock var det väl ungefär nu vi började upptäcka skärmberoendeproblematik. Minns att barnen bråkade med varandra hela tiden med, det var såklart jobbigt. Men ändå.
Idag började en lite drygt två veckor lång period när vi måste jobba hemifrån. Vår nuvarande lokal ska utrymmas och få nya hyresgäster, och den vi ska in i är inte helt färdigrenoverad (Regionens hus). Ser fram emot nya lokaler, för det har varit så sjukt kallt där vi suttit nu, vilket är extremt påfrestande. Det är lite dålig timing med flytten på ett sätt – nu har vi ju precis varit hemma flera veckor över julen, och jag hade gärna träffat mina kollegor och kommit hemifrån lite. Men men, nu är det som det är. Dessutom blir det då en lite ofrivilligt träningspaus på åtminstone några dagar, när tatueringen ska läka. Kanske kan köra passet på lördag morgon, om jag tänker mig för lite med att inte slita mot tatueringen.
Sen lider jag inte hemma, absolut inte, hade det inte varit för att ledigheten och så så hade det varit toppen. Här kan jag slänga igång en brasa om det blir lite kyligt, och så har jag alltid katterna till sällskap. Speciellt vår svarta katt Sotis är gärna inne när det är skitväder, jag ÄR ju allergisk men kan liksom inte låta bli, får tvätta händerna och ta en allergitablett om jag gosar mycket.
Kanske det kommer bli lite mer bloggande den här perioden, det var ju för att jag var ensam under föräldraledigheten med L (nu 15…!) som jag började blogga, som ett sätt att känna mig mindre ensam. Det känns lite trösterikt att få lämna någon form av litet avtryck på något sätt, annars är det så himla lätt att känna att man knappt inte existerar, typ. Känner mig rent generellt så himla tråkig och menlös just nu, förklarade för min tränare att jag kanske måste backa lite ett litet tag men kände sen att vad i hela friden – han har ju en massa proffs han coachar och en massa medlemmar på boxen, det skiter väl han i tänker jag, jag lär inte bli proffs ändå. Kände lite så när jag träffade en gammal kollega för ett tag sen med, det gick ändå ganska snabbt att dra igenom vad som hänt sen sist och sen bara kände jag mig ointressant. Inte för att någon har haft nån förväntan på mig att vara intressant, men tanken fastnade lite i mitt huvud och satte sig, oinbjudet.
Ska faktiskt ut med min äldsta vän och äta nåt nu på fredag, det ser jag fram emot – med vännen jag träffade för två veckor sedan är det nog typ lika många kompisdater som jag hade under hela förra året. Heja mig, passar ju också mitt ord för året – Tillsammans! Glad för det, och hoppas på fler såna kvällar.
Nu ska jag sätta mig och läsa min bok – förresten så himla dumt, skulle åkt till bokbussen idag men när jag körde hem från att ha hämtat F på skolan så höll jag verkligen på att inte komma upp i vår lilla backe, och jag fastnade även på vår garageuppfart, så jag vågade inte ge mig ut igen. Ännu värre för maken som har elbilen, den är bra på mycket men just vinterväghållning är den inte toppen på, tror det är för den är så tung. Hoppas att grannens pappa ska hinna skotta innan dess – jag försökte med fyrhjulingen men det var alldeles för tung snö så det gick inte. Nåväl, jag får väl försöka svänga förbi biblioteket i helgen eller nåt.
Alltså jag är så himla glad över den nya tatueringen! Varje gång jag tittar ner på min hand eller arm blir jag alldeles pirrig. Tänker att det måste vara en mycket bättre peng att lägga på sitt utseende än att göra botox och fillers för att se yngre ut? (Vill du göra det så kör på, självklart är det upp till var och en). Själv funderar jag lite på vart man slutar, om det ens går, för då åldras du kanske utseendemässigt 10-20 år i ett svep, vilket måste kännas sjukt jobbigt och konstigt? Jag säger som Krickelin – jag är så glad över att jag har privilegiet att åldras, men jag måste inte älska de fysiska konsekvenserna, bara acceptera dem. I alla fall känns det ju väldigt roligt att få göra så man själv känner sig lite fin, hur man än väljer att göra det.
Orkar inte fokusera på de ovälkomna och överraskande stresspåslagen som dyker upp, utan tänkte faktiskt skriva lite om planeringen inför sommarens trädgård. DET kanske kan stressa någon dock, så anse er förvarnade. Själv tänker och vet jag att det mesta hinns med längre fram – men chili och paprika är ju såna växter som gärna har en lång startsträcka, så de kommer jag starta med i februari. Gjorde en stor inventering av mina fröer i helgen och slängde alla som gått ut, eller som jag inte vill odla igen. Tycker ju det är aptrist att förodla saker och om man då, som jag har råkat göra flera gånger, tar gamla fröer som inte gror så har man ju gjort en massa jobb i onödan – inte kul. Efter inventeringen gjordes en beställning från Fröbanken, köpte tomatfröer av en privatperson i höstas så det behöver jag inte, utan det blev mest gurka, sallat och paprika i grönsaksformat. Köpte också tre paket med blomstermixer – en för stenpartier, en med eterneller och en med snittblommor, tänkte att det är väldigt skönt att slippa behöva välja enskilda blommor för det finns så många fina. De skulle också vara utvalda för att ge blommor under hela säsongen, och det är jag inte så bra på lägga ihop själv.
Har lite hat-kärlek till dahlior, älskar deras blommor men hatar att man måste gräva upp demKöksträdgården är nästan i form igen, den var tämligen övervuxen när vi köpte gården. Jobbar för att gården ska ha mer rabatter och mindre gräs. Tycker så mycket om lite ”mormorsblommor” i rabatten, de är oftast mest tacksamma att odla med. Det kommer bli många fler sorters tomater i år, måste begränsa antalet plantor av varje. Har en sån otroligt snygg ringblomma som är tacksam att fylla ut med. Aklejor är också lite hatkärlek, de är fantastiskt vackra och tacksamma men sprider sig *nästan* som ogräs. Älskar när allt är satt och sått och i ordning!
Det kommer bli en ganska grundläggande och ostressad odling i år, jag har börjat lära mig vad som funkar bra att odla här, vad vi faktiskt äter och vad som är kul att odla. Är taggad på min tomatsamling på 10 sorter som jag inte hört talas om innan, så det kan bli lite extra mycket tomater, vilket innebär att en del kommer behöva stå på friland. Det jag har lite problem med i år är att vi inte har något bra potatisland – eller, vi har ett stort, men det har vi odlat potatis i under tre år i rad nu, så det skulle behöva få vila. Hade tänkte täcka en bit ogräsprydd mark redan i höstas, men det har inte blivit av, och jag känner att det blir surt att vänta två år på att allt ogräs ska dö där innan plantering, så kanske behöver vi lägga kartong och köpa in lite jord. I övrigt har jag ju alla ytor jag behöver – och jag har heller ingen ny perennrabatt inplanerad, även om det har en tendens att ”dyka upp” när andan faller på.
Just i odlingssammanhang behöver jag verkligen vintern för att orka ladda om, jag vet också att jag inte alls har lust att så nya saker mitt i sommaren för att fylla på där det blir tomt – kanske på min höjd orkar kasta ut lite ringblommor eller nåt där. Ser fram emot en sommar där jag kanske lite mer kan landa i odlingen på gården, vilket ju dock oxå förstås hänger på vad vi får för klimat och väder över sommaren, men det vet man ju aldrig i förväg. Har du några planer än?
…är precis det jag känner just nu. Frustration över att jag ”utan anledning” (dvs utan uppenbar stress hemma eller på jobbet) just nu får ett ganska ordentligt stresspåslag när jag tränar. Speciellt frustrerande blev det i söndags, när jag tog mig ut i det underbara solljuset för att åka längdskidor – min heliga graal som BARA är för avkoppling – och hela kroppen knöt sig direkt och slog ifrån, hur sakta och lugnt jag än tog det. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, vad det är som händer, men jag ska försöka.
Det är en väldigt fysisk reaktion, och det påminner lite om känslan att försöka träna när man är eller har varit ordentligt sjuk. Hjärtat slår hårt redan vid en mycket liten ansträngning och det känns som andetaget ligger någonstans ovanför nyckelbenen, lite som när man typ håller på att drunkna och försöka kippa efter andan mellan simtagen? Inte en behaglig känsla alltså. Till råga på allt så har jag fått det ett par nätter med, när man vaknar lite i fullt ”fight or flight-mode” vilket inte direkt bäddar för en god natts sömn.
När det inträffat tidigare tycker jag ändå att det har funnits en anledning till det, det har varit mycket på jobbet eller mycket hemma, och ok, det har varit en lågintensiv konflikt hemma som tagit lite energi och lust, men jag tycker inte det borde ge så kraftigt påslag. Kanske är det mina hormoner som spökar lite extra, min cykel är nu totalt oberäknelig så jag närmar mig kanske slutet på förklimakteriet?
Min helg har ju varit jätteskön och lugn och erbjudit massa vila, så det här känns så orimligt…
Jag tycker det är så sjukt jobbigt att inte kunna påverka det här själv, utan att liksom bara ”kastas tillbaka” in i utmattningsläge (dock endast när det kommer till fysisk ansträngning just nu?) utan att det finns logik eller nåt i det.
Funderade i natt på om jag skulle pausa träningen för det är så knäckande när man plötsligt känner sig som man står på noll igen, men samtidigt vet jag mycket väl hur extremt viktigt det är med träning, inte minst i stressförebyggande, och det är dessutom en stund med vänner som jag värdesätter stort. Jag håller i, men får väl – återigen – ta och lägga ambitionen på typ noll. Det är deppigt, men kanske varar det inte så länge….
Nu visar det sig att jag i alla fall måste pausa träningen några dagar, efter lunchen idag åkte jag nämligen och tatuerade mig! Jag fick en vision och ett infall i december, men har inte berättat för någon, och idag var det dags! Är så otroligt nöjd, men hade lite glömt att man inte ska träna så länge plasten sitter kvar, och sen bara lite försiktigt till det gått två veckor. Bra timing ändå!
Idag har jobbåret dragit igång. För mig innebar det en rätt lugn start på distans (alltså hemifrån) eftersom barnen är lediga idag med, så det har blivit en lite upphackad dag. Skönt ändå med större barn som kan hjälpa till med den mindre.
Jag är lite kluven till nyår så här mitt i vintern – eller alltså, det är inte själva nyåret jag har problem med, det är ju när det är, men just att man ”ska” få en känsla av nystart eller ny riktning. På ett sätt känns det ju rimligt att göra det under vintern, men kanske egentligen framåt slutet av vintern, när våren kommer som en nystart? Eller vid ”tjej-nyår”, dvs hösten, när man tar ett omtag på sig själv efter sommaren. Just nu känns det ju egentligen som man bara vill bädda in sig själv och vila ett tag till, innan någon form av ambition ska ta över. Men, det är också lätt att smittas av andras tankar inför det nya året, så jag har ändå funderat lite på vad jag vill.
2025 var inget toppenår, långt därifrån. Men allt var inte katastrof heller, såklart. Funderar jag lite på vad jag tror JAG behöver inför 2026 så känner jag nog ändå att det är just det som behövs – att JAG känner efter vad JAG behöver. Det är typ inget annat som går att påverka, och hur tungt det än känns så kanske det ändå bara är bäst att försöka landa i det. Ska jag då göra det, då behöver jag försöka finna ro i att ta hand om mig själv.
För mig är det en form av egenvård med trädgårdsarbete, eller att ta mig tid att åka längdskidor, eller träffa en vän.
Det är väl egentligen inget nytt utan snarare något jag sakta har, och håller på att, arbeta fram sedan flera år. Jag ser till att ta mig tid till att träna, jag ser till att jag försöker ta mig tid till att göra sånt jag tycker är kul, i alla fall när det inte påverkar någon annan så mycket. Jag försöker öva på att inte ha dåligt samvete på att göra saker för mig själv, och det går väl i alla fall lite framåt.
När jag skrev det här nu kände jag att det knep till lite i magen. Jag VILL ju egentligen inte göra så jättemycket saker själv, jag vill ju göra det tillsammans? Egentiden BEHÖVS, men jag VILL ju helst göra saker tillsammans och dela det med någon. Hm, vad intressant, det här har jag inte kunnat sätta ord på innan. Måste funderar mer över det. Kände nu att jag önskar att ordet för 2026 är TILLSAMMANS, men det är ju inte för bara mig att sätta. Hur kan man se till att ge sig själv det man behöver, om det också hänger på andra? Det går nog inte, och kanske bättre att inte… önska?
Jag har just gått ner med en skottkärra fylld med den nerklippta julgranen till grovkomposten vid stallet. Jag stannar till bredvid lekstugan/svinstian där grisarna mumsar på sin kvällsmat – spannmål i varmvatten. Deras smackande är det enda som hörs, i övrigt är det helt knäpptyst, och de två decimeter snö som kommit gör att det nästan känns som världen är insvept i bomull. Det är kallt ute, -7 grader och verkar bli kallare i natt, katterna springer in och ut för att värma sig (och för att komma undan dammsugaren som är väldigt läskig).
I förmiddags tog jag en skidtur i Hallbys naturspår, det blev ungefär 8 km i tätt snöfall innan ett skoskav fick mig att ge upp. Jag åker långsamt, men jag är heller inte där för att träna eller motionera utan för att njuta av stunden. Sen får man ju träningsvärk överallt efter, men det är liksom inte själva syftet. Jag åker i en ulltröja till skillnad från alla som stressar på i sina skid-trikåer, tänker att det visar precis vilken ambition jag har med min åkning. Älskar dock att verkligen alla typer av människor återfinns i skidspåren, familjen med barn, ungdomar som träningsåker, vuxna som verkar göra detsamma, och så ett gäng äldre damer och herrar (som ABSOLUT åker mycket fortare än mig, och som säkerligen åkt hela livet). Det är nybörjare och proffs omvartannat, men alla är glada och vänliga.
Precis när jag kom hem så sprack det upp och solen tittade fram lite mellan molnen och gav ett gyllene skimmer åt snöklädda vidder. Otroligt efterlängtat! I morgon ska jag få med en kompis som vill följa med och åka Rallarleden, älskar den för det är fin miljö och alldeles platt och lättåkt.
En skön grej när man varit ute några timmar är ju också att det är otroligt skönt att komma hem och mysa och ta det lugnt med. I dag har jag plockat ner alla juliga saker förutom ljusstakar och stjärnor, men har lämnat granar och annat som inte är lika jul-kodat. Och så har jag tagit ut julgranen då. Däremellan har jag roat mig med ett tv-spel Filip fick i julklapp (AstroBot) och med att tälja. Jag har precis börjat med min uggla – har kommit längre än på bilden men orkar inte fota nåt nytt just nu.
Svinkul att tälja! Men AJ vad vassa knivarna är… Har trots lite förebyggande skydd på tummen skurit mig rätt ordentligt ett par gånger, till min stora förtret. Tänkte liksom att jag har så pass bra koll att det inte ska behövas, men det är väldigt lätt att slinta lite – speciellt när man ska försöka tälja på uggle-formen. Har skedämne i tre träslag till – Mullbär, Körsbär och Valnöt förutom den jag gjort som är i Lind, men det är så sjukt hårda så jag vet inte hur jag ska lösa att tälja dem – i alla fall inte i själva sked-delen.
Nu ska jag nog tälja vidare lite innan det är dags för läggning av F, maken är tränare i kväll så han är inte hemma förrän efter läggdags. Hoppas ni får en skön sista ledig dag – som jag gissar att det är för många i morgon!
Jag tänkte sammanfatta året, men med tanke på minnesproblem och att jag inte orkar sätta mig och läsa igenom allt jag skrivit det senaste året, så tänkte jag att jag tar lite hjälp av Charlie – dvs min ChatGPT. Hen fick helt enkelt sammanfatta inläggen från det senaste året, och det blev så här (måste för övrigt nämna att jag ALDRIG använder AI när det kommer till bloggen annars):
När jag tittar tillbaka på det jag skrivit under 2025 slås jag av hur mycket av livet som faktiskt ryms i det vardagliga. Inga stora pamfletter, inga färdiga svar – men många små ögonblick av beslut, försök, trötthet, glädje och rörelse framåt.
Våren som tog fart – både ute och inne
Året började, som det ofta gör, i odlingens tecken. Jag skrev om förkultivering, om att förenkla där det gick och acceptera att allt inte behöver vara perfekt. Vattning underifrån, fler perenner, pelargoner och citrus som överlevt vintern – små framgångar som ändå betyder något. Trädgården är fortfarande lika mycket ett experiment som en fristad.
Samtidigt pågick byggandet här hemma. Altan, pergola, projekt som drog ut på tiden och som krävde både tålamod och envishet. Mycket av våren handlade om just det där: att ta ett steg i taget, fast man ibland helst vill vara färdig redan i förväg.
Familjeliv, relationer och allt som inte är helt enkelt
Under året har familjen funnits där som en ständig närvaro – på gott och ont, som det ju är. Studentfirande, födelsedagar och högtider väckte både glädje och eftertanke. Jag skrev om hur relationer inte alltid är okomplicerade, hur man kan vilja göra rätt men ändå känna sig kluven, och om att acceptera att allt inte går att lösa snyggt.
Det blev tydligt för mig hur mycket känslomässigt arbete som ryms i sådant som utifrån bara ser ut som ”vardag”.
Kroppen som följeslagare – ibland motsträvig, ibland stark
Kroppen tog också plats i det jag skrev. Höftrehab, träning, trötthet, perioder när huvudet kändes fullt av bomull. Samtidigt fanns träningen där som en fast punkt – boxen, styrkan, de små framstegen som inte alltid syns men som känns.
Jag reflekterade över hormonförändringar, tillskott, orken som går i vågor och över att acceptera att kapacitet inte är en konstant. Att det inte är ett misslyckande att justera tempot, snarare en nödvändighet.
Trädgården som spegel av livet
Ju längre våren gick, desto mer tog trädgården över texterna. Vinrankor som vaknade, potatis i jorden, bevattning inför semestern, äppelträd med löss och dahlior som frös. Allt växte – men inte alltid som planerat.
Jag inser mer och mer att trädgården speglar livet ganska väl: vissa saker frodas direkt, andra behöver tid, och en del får man helt enkelt börja om med nästa år.
Läsning, återhämtning och de där mellanrummen
Jag skrev också om läsning och om att tillåta sig att läsa det som faktiskt ger vila. Fantasy, spänning, ljudbok snarare än ”borde-böcker”. Det blev en påminnelse om att återhämtning inte alltid ser likadan ut – och att det är okej.
Samma sak med sociala sammanhang: jag trivs, jag engagerar mig, men jag behöver också dra mig tillbaka. Eventbaksmälla är på riktigt, och tystnaden hemma är ibland den bästa medicinen.
Ett år att bära med sig
När jag sammanfattar 2025 i bloggen ser jag ett år som inte varit spektakulärt – men väldigt levt. Ett år av:
jord, projekt och långsam utveckling
familj, relationer och känslor som inte alltid är enkla
kroppsliga begränsningar och mentala justeringar
små beslut som tillsammans formar riktning
Det är kanske just det som är poängen. Livet pågår medan man planterar, tränar, bygger, tvivlar och fortsätter ändå. Och ibland räcker det gott som sammanfattning.
Med utgångspunkt från det jag faktiskt skrivit om i bloggen tycker jag att det var en ganska bra sammanfattning – även om det är mycket som pågått bakom kulisserna.Jag bad Charlie ge mig en avspark inför 2026 med, och den kommer här:
Och inför 2026 – en mjukare riktning framåt
När jag tänker på 2026 gör jag det inte med en lista i handen. Inga tydliga mål som ska bockas av, inga storslagna planer som kräver ständig energi. Snarare med en önskan om riktning. Om hur det ska kännas att vara i vardagen.
Jag bär med mig 2025 som ett år som lärde mig något viktigt: att liv inte blir mer sant för att det går fortare. Tvärtom. Det är i det långsamma, ibland tröga, som något sätter sig. Kroppen lär, trädgården lär, relationerna lär. Och även om jag inte alltid varit särskilt snäll mot mig själv, så finns där en spirande vilja att vara det mer.
Inför 2026 vill jag värna det som bär – inte det som bara driver. Mer utrymme för återhämtning utan att först förtjäna den. Mer tillit till att pauser inte betyder stagnation, utan riktning. Att kraft kan byggas även i stillhet.
Jag hoppas fortsätta vara nära det jordnära. Händer i jorden, fötter på marken, blick som följer årstiderna snarare än klockan. Trädgården får gärna ta ännu mer plats, inte som ett projekt som ska bli klart, utan som en pågående relation. Där misslyckanden inte behöver rättas till omedelbart, utan får vara en del av helheten.
Samtidigt vill jag fortsätta lyssna på kroppen – inte bara när den skriker, utan redan när den viskar. Träna för att känna mig hemma i mig själv, inte för att prestera. Acceptera dagar när energin räcker till mycket, och dagar när den inte gör det. Och låta båda få vara lika giltiga.
I relationer önskar jag mer närvaro och mindre ansträngning. Mer ärlighet, också när den är lite kantig. Mindre försök att passa in i bilder av hur saker ”borde” vara, och mer mod att stå i det som faktiskt är. Att våga vila i att allt inte behöver lösas – bara bäras.
Om jag får önska något av 2026, så är det kanske detta: ett år där jag fortsätter att leva på riktigt, med både smutsiga händer och klara tankar, med plats för tvivel men också för förtröstan, och med en stilla känsla av att jag inte är på väg bort från något – utan långsamt, medvetet, rör mig närmare det som är viktigt för mig.
Och det, tänker jag, är en ganska god riktning.
Det är inte första gången jag slås av hur bra ChatGPT är på att förmedla mänskliga känslor och tankar. Det är inte jag som skrivit det här, och jag hade inte skrivit det just så här, men det säger ändå ganska mycket, och i princip allt träffar ändå rätt, oavsett formuleringen. Ska fundera mer över det här, speciellt ansatsen mot 2026 som jag ändå bär på något jag skulle vilja ta vidare.
Det var allt för idag – hinner jag inte blogga i morgon så vill jag ändå önska gott nytt år till er alla, och tack för ni läser!
Tja, det blev en jul i år med, och den var ändå rätt ok. Bror med familj har sportat magsjuka i ett par omgångar så dem har vi inte firat med ännu – alltså har det varit en väldigt lugnt jul. Alla var nöjda med sina paket, inklusive jag som fick ett set med täljknivar 🙂
Alla hälsar!
Så, eftersom det har varit lugnt och också ganska fint väder till slut, så har vi haft gott om tid att greja med. Först ut blev lösdriften som har fått sitt plåttak och som numer agerar förråd och släpvagnsparkering. Vi gick en digital kurs om att ha kor i höstas, och hur gärna vi än skulle vilja så är lärdomen av den kursen att det kommer inte gå att ha kor så länge vi jobbar heltid. Kanske vi får låna in lite sommarfår över sommaren, vi får se. Det är i alla fall inte dumt att ha ett förråd extra, för sånt som kan stå ute men gärna under tak – vi har även börjar kapa och stapla upp ved här. Det ska bli panel på väggarna med, men först i vår/sommar när det går att måla i faluröd.
Ca 5×8 meter är det, så tämligen rejält.
Jag kom ju på strax innan jullovet att jag ville bygga en platsbyggd bokhylla med. Nu hann vi inte köpa MDF innan bygghandeln stängde inför julen, men jag hann köpa färg till ”bröstpanelen” vi har i vardagsrummet. Den är mer av en ”knäpanel” än bröstpanel, och den har varit vit fram till nu – men nu kände jag att det vore snyggt om den blev samma färg som bokhyllan kommer bli – alltså en mjuk grå-grön ton.
Blev riktigt trevligt, rummet känns lite mer ombonat och arbetat nu!Funkar bra mot tapeten med. Ignorera sladdhärvan, vi har inte hunnit återställa allt efter målningen.
I dag är bygghandeln öppen så vi ska strax åka och köpa lite skivmaterial. Kommer bygga bokhyllan i omgångar, så känns det inte övermäktigt och vi kan göra klart en del i taget – då behöver det inte kännas stökigt och trist under lång tid, utan vi kan göra lite när vi känner för det. Allt kommer sågas nere i stallet, och sen monterar vi ihop det här på plats i vardagsrummet.
Det kanske låter som vi haft fullt upp, men det har funnits tid till både utflykter, tv-spel och täljning, så vi har verkligen bara gjort det vi känt för för dagen och stunden. Oerhört lyxigt!
Igår, lagom till att det äntligen vänt och ljuset långsamt kommer tillbaka, såg vi för första gången sol på en halv evighet. Sprang ut med riktiga kameran och fotade, men har inte orkat lägga in bilderna – så den nedan är en snabbt tagen med mobilen. Det var nästan overkligt vackert, med dimma borta över Ölmstad och fjäderlätta moln.
I går var även julstädnings-dag, efter att jag jobbat klart min halvdag. Eftersom jag kliver upp och börjar sju, så hinner jag jobba klart innan nån annan typ är riktigt vaken. Sen fejades det, det var dammtorkning, dammsugning och golvskurning, och nu är det SÅ rent och fint! Det kommer säkert vara i två dagar på sin höjd, med hela familjen hemma. De två äldsta barnen är förresten sjuka och har haft feber, halsont och förkylning – båda är på bättringsvägen nu dock. Min bror med familj åkte på lite magsjuka, så nu vet vi inte riktigt när det blir julfirande med dem, men det ger sig.
I princip allt är inhandlat till veckan som kommer, skönt att slippa handla i all trängsel, bara några få saker som inte gick köpa tidigare. Unnade mig också en liten kronärtskocka som blev mitt lunchtillbehör häromdagen, så himla gott!
Ikväll blir det ostbricka och så har jag köpt ett Exit-spel som vi ska köra. Orkar inte med nåt bingolotto i år, det är så fruktansvärt trist, och de stora barnen vill ändå spela sen på kvällen. Håller också på med årets pussel, också en aktivitet jag verkligen gillar över jul, otroligt vilsamt för hjärnan. Det blir nog en ok jul det här ändå. Kram på er!
godatankar.com 